NJA 1989 s. 64
På ansökan av riksskatteverket utmättes en lastbil till betalning av A:s skatteskulder trots att B påstått bättre rätt till bilen. B väckte efter föreläggande enligt 4 kap 20 § UB talan mot A och riksskatteverket. B:s talan medgavs därvid av Å men bestreds av riksskatteverket. B vann processen. Vid denna utgång har riksskatteverket och A ansetts böra åläggas solidarisk ersättningsskyldighet för B:s rättshjälpskostnad. (18 kap 9 § RB.) A:s först i högre rätt framställda yrkande om fördelning enligt 18 kap 11 § RB mellan A och riksskatteverket av rättshjälpskostnaden har upptagits till prövning.
(Jfr 1971 s 383)
Kronofogdemyndigheten i Sollentuna distrikt utmätte d 15 aug 1984 lastbilen med registreringsnummer FTR 035 för B.A:s skulder avseende skatter och allmänna avgifter under hänvisning till B.A:s besittning av fordonet vid utmätningstillfället. L.L. besvärade sig över utmätningen i Svea HovR och gjorde gällande att lastbilen tillhörde honom. HovR:n lämnade i beslut d 19 nov 1984 besvären utan bifall samt förelade L.L. enligt 4 kap 20 § UB att väcka talan mot staten och B.A..
Sollentuna TR
L.L. yrkade efter stämning å staten och B.A. vid Sollentuna TR att TR:n måtte fastställa att han hade bättre rätt till lastbilen FTR 035 än B.A. och förelägga kronofogdemyndigheten att till L.L. utlämna den utmätta lastbilen.
Staten bestred yrkandena. B.A. medgav yrkandet om bättre rätt.
L.L. åtnjöt allmän rättshjälp i målet. Han yrkade ersättning för sina kostnader.
TR:n lämnade i dom d 7 maj 1985 käromålet utan bifall.
Svea HovR
L.L. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle fastställa att han hade bättre rätt till lastbilen än B.A..
Staten genom riksskatteverket bestred ändring. B.A. medgav L.L:s talan.
HovR:n (hovrättsråden Andersson och Palmgren samt adj led Wedberg, referent) meddelade dom d 27 mars 1986. HovR:n fann på anförda skäl att L.L. förmått visa att han ägde bättre rätt än B.A. till lastbilen och uttalade i sina domskäl att vid denna utgång staten och B.A. solidariskt skulle utge ersättning för L.L:s rättshjälpskostnader såväl vid TR:n som i HovR:n.
HovR:ns domslut. Med ändring av TR:ns domslut i huvudsaken förklarar HovR:n L.L. äga bättre rätt än B.A. till lastbilen FTR 035.
Staten genom riksskatteverket samt B.A. skall solidariskt utge ersättning för L.L:s rättshjälpskostnader vid TR:n med 5 254 kr. Beloppet skall betalas med 2 410 kr till L.L. och med 2 844 kr till staten.
- - -
Staten genom riksskatteverket samt B.A. skall solidariskt utge ersättning för L.L:s rättshjälpskostnader i HovR:n med 10 755 kr. Beloppet skall betalas med 890 kr till L.L. och med 9 865 kr till staten.
- - -
HD
B.A. sökte revision. Han yrkade att HD skulle "fria honom från ersättningsskyldighet för L.L:s rättshjälpskostnader eller eljest pröva huruvida staten genom riksskatteverket skall vidkännas hela ersättningsskyldigheten".
L.L. (ombud och biträde enligt rättshjälpslagen jur kand O.H.), riksskatteverket och domstolsverket avgav genmälen.
B.A. fordrade ersättning för rättegångskostnader i HD.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Svensson, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut:
Domskäl
Skäl. B.A:s till HD fullföljda talan får så förstås, att han i första hand yrkar befrielse från den ålagda ersättningsskyldigheten enligt rättshjälpslagen på den grunden att HovR:n felaktigt tillämpat bestämmelserna i 18 kap 9 § RB om solidariskt betalningsansvar för rättegångskostnader. I andra hand får han anses ha yrkat att prövning enligt 18 kap 11 § RB av frågan, hur kostnaden för L.L:s rättshjälp skall fördelas mellan riksskatteverket och B.A., skall ske och att därvid riksskatteverket åläggs att vidkännas hela kostnaden.
Enligt 18 kap 9 § RB svarar medparter solidariskt för rättegångskostnad, som båda skall ersätta. I den mån kostnad hänför sig till del av målet som angår endast någon av parterna, skall dock denna kostnad ersättas av den parten ensam. Vidare gäller, såvitt nu är av intresse, enligt 31 § rättshjälpslagen (1972:429) att bestämmelse i lag om parts rättegångskostnad skall i fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp äga tillämpning rörande kostnaderna för rättshjälpen och att motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kostnader skall åläggas att utge ersättning enligt vad som sägs i 33 § samma lag.
L.L. har i egenskap av tredje man väckt talan om bättre rätt till egendom, som utmätts för B.A:s skulder, efter föreläggande enligt 4 kap 20 § UB. En sådan talan måste enligt lagrummet väckas mot såväl utmätningssökanden - i förevarande mål riksskatteverket - som gäldenären - i detta fall B.A. - och syftar till att få till stånd ett avgörande av frågan, om tredje mannen åtnjuter sakrättsligt skydd för egendomen gentemot utmätningssökanden. Konstruktionen leder således till att endast en dom kan ges för alla som har del i saken. Mellan utmätningssökanden och gäldenären råder med andra ord s k nödvändig processgemenskap, som innebär att rättegångshandling som den ene medparten företar gäller till förmån för den andre, även om den strider mot dennes handlingar (14 kap 8 § 2 st RB).
Vid nu angivna förhållanden kan i mål av förevarande art någon rättegångskostnad inte hänföras till del av målet som angår endast den ene av medparterna i den nödvändiga processgemenskapen. På grund härav och då riksskatteverket och B.A. har förlorat målet om bättre rätt till den utmätta egendomen, skall de såsom HovR:n funnit solidariskt ersätta L.L:s rättshjälpskostnad.
När det gäller B.A:s först i HD framställda yrkande om prövning enligt 18 kap 11 § RB av frågan om fördelning av rättshjälpskostnaden mellan riksskatteverket och B.A. har verket förklarat att, om HD finner att yrkandet kan prövas, verket inte motsätter sig att ensamt svara för kostnaden.
I 18 kap 11 § RB stadgas att, om två eller flera skall solidariskt svara för rättegångskostnad, rätten äger på yrkande av någon av dem med hänsyn till omständigheterna pröva, hur kostnaden skall fördelas mellan dem eller om någon av dem skall vidkännas hela kostnaden.
Yrkande enligt 18 kap 11 § RB om fördelning av rättegångskostnad mellan solidariskt ersättningsskyldiga medparter, vilket avses skola prövas i samma mål som huvudsaken, bör i princip framställas i den instans, där frågan om solidarisk ersättningsskyldighet först aktualiseras. Något hinder mot att yrkandet framställs först i högre rätt i samband med fullföljd av talan i målet kan dock inte anses föreligga, om prövning av yrkandet inte föranleder några särskilda olägenheter (jfr NJA 1971 s 383). Några sådana olägenheter föreligger inte i förevarande fall. På grund av riksskatteverkets medgivande skall verket i förhållande till B.A. vidkännas hela kostnaden för L.L:s rättshjälp.
Med hänsyn till utgången i HD kan B.A. inte undgå skyldighet att utge ersättning för L.L:s rättshjälpskostnad i HD samt bör B.A. av riksskatteverket erhålla ersättning för hälften av sina rättegångskostnader i HD.
Domslut
HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns beslut om ersättningsskyldighet för L.L:s rättshjälpskostnad, såvitt nu är i fråga.
HD förordnar med stöd av 18 kap 11 § RB att, mellan riksskatteverket och B.A., riksskatteverket skall vidkännas hela rättshjälpskostnaden.
Riksskatteverket skall ersätta B.A. för rättegångskostnader i HD med 911 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för HD:s beslut tills betalning sker.
För det biträde O.H. lämnat L.L. i HD fastställs ersättning enligt rättshjälpslagen till 1 000 kr, avseende arbete.
B.A. skall utge ersättning för L.L:s rättshjälpskostnad i HD med 1 000 kr. Beloppet skall betalas med 100 kr till L.L. och med 900 kr till staten.
HD fastställer L.L:s rättshjälpsavgift till 2 350 kr och hans tilläggsavgift till 1 050 kr.
HD (JustR:n Nyman, Persson, Heuman, Gregow och Svensson, referent) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.