2

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

mätning och konkurs. Allmänna förmånsrätter däremot avser i princip all

gäldenärens egendom men gäller endast vid konkurs.

Beträffande de särskilda förmånsrätterna föreslås endast mindre änd­

ringar i förhållande till vad som nu gäller. Alltjämt skall flertalet särskilda

förmånsrätter utgöras av sådana som följer med panträtt eller retentions­

rätt. Det kan nämnas att hyresvärds och jordägares nuvarande retentions­

rätt föreslås bli utmönstrad samtidigt som deras förmånsrätt föreslås bli

omkonstruerad. Liksom f. n. skall det vid sidan av panträtt och retentions­

rätt i huvudsak finnas endast två slags fordringar som är förenade med

särskild förmånsrätt, nämligen fordran på grund av företagsinteckning och

utmätningsfordran.

Av de allmänna förmånsrätterna är f. n. den som tillkommer fordran på

lön eller pension den utan tvekan viktigaste. Den är emellertid inte tillräck­

lig för att i alla lägen tillgodose samtliga lönekrav vid konkurs. Inom inrikes­

departementet pågår därför f. n. arbete med att skapa en statlig lönegaranti

vid konkurs. Tillkomsten av en sådan garanti kan påverka bedömningen av

förmånsrätten för löne- och pensionsfordringar. Först när arbetet med en

lönegaranti slutförts, kan frågan om garantins betydelse för förmånsrätten

tas upp. I förevarande sammanhang föreslås inte någon väsentlig ändring av

löneborgenärernas förmånsrätt.

I fråga om allmänna förmånsrätter i övrigt föreslås en utmönstring av

vissa nu befintliga. Av de allmänna förmånsrätter som skall få bestå bör

nämnas den som tillkommer fordran på skatt eller allmän avgift.

Som en följd av förslaget kommer gruppen av oprioriterade fordringar

att bli något större än f. n. De från ekonomisk synpunkt tyngst vägande ford­

ringarna utan förmånsrätt torde emellertid även i fortsättningen komma att

bli leverantörsfordringar och liknande. Böter och viten skall liksom f. n. ha

minsta rätt. Även fordringar på grund av förverkande eller annan särskild

rättsverkan av brott föreslås emellertid bli efterställda andra fordringar.

Förmånsrättslagen har nära samband med jordabalken och föreslås där­

för träda i kraft samtidigt med jordabalken eller den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

3

1) Förslag

till

F örmånsrättslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1

§

Vid utmätning eller konkurs har borgenärer inbördes rätt till betalning

enligt denna lag. Föreskrift om lika rätt till betalning innebär att varje bor­

genär får betalt i förhållande till sin fordran.

I fråga om företräde till betalning vid införsel gäller särskilda bestäm­

melser.

2

§

Förmånsrätt till betalning är särskild eller allmän. Särskild förmånsrätt

gäller vid utmätning och konkurs samt avser viss egendom. Allmän för­

månsrätt gäller endast vid konkurs och avser all egendom som ingår i gälde-

närens konkursbo.

Förmånsrätt omfattar även ränta i den mån ej annat är föreskrivet.

3 §

Förmånsrätt består, även om fordringen överlåtes eller tages i anspråk

genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår till annan.

Särskilda förmånsrätter

4 §

Förmånsrätt följer med

1. sjöpanträtt och luftpanträtt,

2. handpanträtt och rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för ford­

ran (retentionsrätt),

3. panträtt på grund av inteckning i fartyg eller i luftfartyg och reserv­

delar till luftfartyg.

Beställare av fartyg som lämnat fartygsbyggaren förskott i byggnads­

ämnen eller pengar har förmånsrätt i byggnadsämnena och det som för

beställarens räkning tillverkats med förskottet, om skriftlig handling upp­

rättats och med denna förfarits enligt 3 § sjölagen (1891: 35 s. 1).

Redare vilken för medredare lämnat förskott som avses i 17 § sjölagen

har förmånsrätt i medredarens andel av fartyget enligt nämnda paragraf.

5 §

Förmånsrätt i lös egendom som hör till näringsverksamhet vari företags­

inteckning kan meddelas följer med

4

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii2 år 1970

1. fordran hos hyresgäst eller arrendator på grund av hyres- eller arren­

deavtal angående lägenhet eller jord som var avsedd för verksamheten, dock

ej för större belopp än som svarar mot tre månaders hyra eller ett års

arrendeavgift,

2. företagsinteckning.

Särskild föreskrift om vilka slag av lös egendom som omfattas av före­

tagsinteckning äger motsvarande tillämpning i fråga om förmånsrätt enligt 1.

6

§

Förmånsrätt i fast egendom följer med

1. fordran som enligt lag är förenad med förmånsrätt enligt denna punkt,

2. inteckning i egendomen.

7 §

Förmånsrätt i tomträtt följer med

1. fordran på avgäld i anledning av upplåtelsen som ej förfallit till betal­

ning tidigare än ett år innan utmätningen ägde rum eller konkursansök­

ningen gjordes,

2. fordran som enligt lag är förenad med förmånsrätt enligt denna punkt,

3. inteckning i tomträtten.

8

§

Utmätning ger förmånsrätt i den utmätta egendomen.

9 §

Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas och, beträf­

fande 4 §, styckenas följd samt efter den i 4 § första stycket och 5—7 §§

angivna numreringen.

Förmånsrätt enligt 4 § första stycket 2 eller 3 har dock företräde framför

förmånsrätt enligt 4 § första stycket 1 på grund av sjöpanträtt som avses

i 267 § 6 sjölagen (1891: 35 s. 1) och förmånsrätt enligt 4 § första stycket 3

har företräde framför förmånsrätt enligt 4 § första stycket 2 på grund av

retentionsrätt.

Förmånsrätt på grund av utmätning har företräde framför förmånsrätt

på grund av inteckning, vilken sökts samma dag som utmätningen verkställ­

des eller senare.

Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma egendom.

Utmätning för flera fordringar på en gång ger lika rätt. Om det inbördes före­

trädet i övrigt mellan fordringar med samma slag av förmånsrätt finns för

vissa fall särskilda bestämmelser.

Allmänna förmånsrätter

10

§

Allmän förmånsrätt följer med

borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs och för beslut

att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt

begravnings- och bouppteckningskostnad, när gäldenären avlidit före kon­

kursbeslutet,

arvode och kostnadsersättning till god man enligt ackordslagen (

),

5

tillsynsman enligt nämnda lag eller konkurslagen (1921: 225) eller förord­

nad boutredningsman, om fordringen belöper på tid inom sex månader innan

konkursansökningen gjordes eller därefter,

kostnad för särskild åtgärd som under nämnda tid vidtagits med gode

mannens eller tillsynsmannens godkännande eller av boutredningsmannen

och uppenbart varit till borgenärernas bästa,

allt i den mån beloppet med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

11

§

Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på sådan

lön eller annan ersättning på grund av anställningen som ej förfallit till be­

talning tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes och på lön eller

ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Har lönefordran

som förfallit tidigare varit föremål för tvist, gäller förmånsrätten, om talan

väckts^ eller sådan förhandling som föreskrives i kollektivavtal begärts inom

sex månader från förfallodagen och konkursansökningen följt inom sex må­

nader från det att tvisten blivit slutligt avgjord. I fråga om semesterlön eller

semesterersättning som är intjänad innan konkursansökningen gjordes, gäl­

ler förmånsrätten vad som står inne för det löpande och de närmast föregåen­

de två kvalifikationsåren.

Förmånsrätt enligt första stycket följer även med fordran på pension

vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst ett år

innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader. För­

månsrätten gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående

arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de be­

tingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967: 531) om tryggande av pen­

sionsutfästelse m. m.

Om gäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv eller

jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt

inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande ej ha förmånsrätt en­

ligt denna paragraf för lön eller pension. Vad som sagts nu gäller även om

gäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare.

12

§

Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på framtida pension till

arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande.

Därvid får dock intjänad del av utfäst pension icke antagas avse större årlig

pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän

försäkring. Från det sålunda beräknade fordringsbeloppet skall i förekom­

mande fall avdragas upplupen del av pension enligt allmän pensionsplan

eller enligt privat pensionsförsäkring.

Förmånsrätt enligt första stycket gäller även fordran på framtida pen­

sion som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit

ansvaret för pensionsfordringen enligt vad som anges i 11 § andra stycket.

Om gäldenären är näringsidkare eller juridisk person utan att vara nä­

ringsidkare, äger 11 § tredje stycket motsvarande tillämpning.

13 §

Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på skatt och allmän

avgift i fall och med de begränsningar som särskilt föreskrives.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1970

6

14 §

Fordringar som har allmän förmånsrätt enligt samma paragraf har in­

bördes lika rätt.

Förhållandet mellan särskilda och allmänna förmånsrätter

15 §

Fordran med allmän förmånsrätt uttages i första hand ur egendom som

ej är föremål för särskild förmånsrätt. Förslår ej denna egendom, uttages

fordringen ur egendom, vari särskild förmånsrätt gäller, före fordringar

med sådan förmånsrätt i den mån det är medgivet enligt 16 eller 17 § och

i övrigt efter sistnämnda fordringar.

16 §

Fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 eller 11 § uttages, om det

behövs, före fordringar med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt 4 §

andra eller tredje stycket, 5 eller 8 §. Vad som uttages på detta sätt skall,

när det finns särskilda förmånsrätter i olika egendomsgrupper, fördelas på

grupperna i förhållande till den köpeskilling som erhållits för varje grupp.

Brist som därefter kvarstår uttages vid exekutiv försäljning av gälde-

närens fasta egendom eller tomträtt med företräde framför inteckning eller

fordran med förmånsrätt på grund av utmätning. Finns två eller flera fastig­

heter eller tomträtter i konkursboet, skall vad som sammanlagt behöver ut­

tagas om möjligt fördelas på fastigheterna eller tomträtterna i förhållande

till de köpeskillingar som erhållits för dem.

17 §

Fordran med allmän förmånsrätt enligt 12 § uttages, om det behövs,

före fordringar med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt 4 § tredje

stycket, 5 eller 8 §. Härvid äger 16 § första stycket andra punkten mot­

svarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

Fordringar utan förmånsrätt

18 §

Fordringar som ej är förenade med förmånsrätt har inbördes lika rätt

med de undantag som anges i 19 §.

Har fordran särskild förmånsrätt i viss egendom men förslår ej egendo­

men för att infria fordringen, behandlas återstoden av denna som fordran

utan förmånsrätt.

19 §

Böter, viten och fordran på grund av förverkande eller annan särskild

rättsverkan av brott går vid konkurs efter andra fordringar.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Genom lagen upphäves

17 kap. handelsbalken,

förordningen den 18 februari 1735 angående lånebankens öppnande till

att göra lån på fast egendom och järn,

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

7

förklaringen den 12 januari 1757 rörande lån i banken på järn och me­

taller samt magistraternas vedergällning för vågattester,

förklaringen den 15 februari 1779 över vad vid järns pantsättning, till

låns erhållande i banken, bör iakttagas,

kungörelsen (1830: 16 s. 178) angående åtskilliga föreskrifter i avseende

på järn- och vågeffekter, som i banken belånas,

lagen (1891: 20 s. 3), innefattande tillägg till 17 kap. 6 § handelsbalken.

2. Avgäld av enskild natur som avses i 17 kap. 6 § första stycket första

punkten handelsbalken skall ha förmånsrätt enligt 6 § 1 nya lagen. Vad som

sagts nu gäller även fordran vilken enligt annan äldre bestämmelse är för­

enad med sådan förmånsrätt som avses i 17 kap. 6 § första stycket första

punkten handelsbalken.

Förmånsrätt som anges i första stycket gäller ej belopp som förfallit till

betalning tidigare än ett år innan utmätningen ägde rum eller konkursan­

sökningen gjordes.

3. Genom nya lagen upphäves den förmånsrätt som enligt äldre författ­

ningar särskilt tillkommer Stockholms stads brandförsäkringskontor för

premielån.

Brandförsäkringskontoret skall i stället åtnjuta rätt till betalning ur fast

egendom enligt 6 § 1 och ur tomträtt enligt 7 § 2 nya lagen för amortering

eller ränta på premielån som ej förfallit till betalning tidigare än ett år

innan utmätningen ägde rum eller konkursansökningen gjordes.

4. Inteckning för avkomst eller annan förmån, som upplåtits med stöd

av 54 § förordningen (1875: 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom,

medför förmånsrätt enligt 6 § 2 nya lagen för vad rättighetshavaren enligt

lag har rätt att utfå ur fast egendom och enligt 7 § 3 nya lagen för vad han

enligt lag har rätt att utfå ur tomträtt.

5. Vad i nya lagen och punkt 4 sägs om förmånsrätt i tomträtt äger mot-

svai-ande tillämpning beträffande vattenfallsrätt som upplåtits enligt la­

gen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

6. Pensionsutfästelse som enligt övergångsbestämmelserna till lagen

(1967:532; om ändring i 17 kap. handelsbalken är förenad med förmåns­

rätt enligt 11 § tredj e stycket i nämnda kapitel skall i samma omfattning ha

förmånsrätt närmast före fordringar som har förmånsrätt enligt 13 § nya

lagen.

7. När annan nyttjanderätt än tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtits före

den nya lagens ikraftträdande, skall fordran mot nyttj anderättshavaren på

grund av rättsförhållandet vara förenad med särskild förmånsrätt näst före

förmånsrätt enligt 5 § nya lagen, i den mån förmånsrätt skolat äga rum

enligt 5 § första stycket eller 6 § första stycket tredje och fjärde punkterna

i 17 kap. handelsbalken. Förmånsrätten får ej göras gällande samtidigt som

förmånsrätt enligt 5 § första stycket 1 nya lagen på grund av samma rätts­

förhållande.

Den förmånsrätt på grund av retentionsrätt som anges i 4 § första styc­

ket 2 nya lagen gäller ej i fråga om jordägares eller hyresvärds rätt att

kvarhålla egendom till säkerhet för fordran hos arrendator eller hyresgäst

enligt övergångsbestämmelserna till nya jordabalken.

8. Om utmätning skett före den nya lagens ikraftträdande eller gäldenär

försatts i konkurs på gi*und av ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt,

gäller äldre bestämmelser beträffande utmätningen eller konkursen.

9. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, tillämpas i stället den nya be­

stämmelsen, i den mån förmånsrätt fortfarande skall äga rum enligt nya

lagen eller enligt vad som sagts här ovan.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om ändring i jordabalken

Härigenom förordnas, att 8 kap. 17, 18 och 26 §§, 9 kap. 30 § samt 12 kap.

31 och 61 §§ jordabalken skall ha nedan angivna lydelse.

(.Lydelse enligt prop. 1970: 20)

(Föreslagen lydelse)

8 KAP.

17

Försättes arrendatorn i konkurs,

får konkursboet uppsäga avtalet.

Jordägaren har därvid rätt till er­

sättning för skada. Uppsäger ej kon­

kursboet avtalet inom en månad

från utgången av den tid som är ut­

satt för bevakning av fordringar i

konkursen, svarar konkursboet för

avtalets fullgörande till arrende­

tidens utgång eller, om uppsägning

sker efter utgången av först angivna

tid, till dess avtalet upphör att gälla.

18

Om vid bostadsarrende, anlägg-

ningsarrende eller lägenhetsarrende

arrendatorn försättes i konkurs in­

nan han tillträtt arrendestället, är

arrendatorn skyldig att på anford-

ran ställa sådan säkerhet för avta­

lets fullgörande med vilken jordäga­

ren skäligen kan nöjas. Ställes ej sä­

kerhet senast dagen efter det säker­

heten fordrades, får jordägaren

uppsäga avtalet.

Uppsäger jordägaren---- ----------------

Om jordbruksarrende----- ----- --------

26

Jordägare eller-----------------------------

Har skriftligt arrendeavtal upp­

rättats och står arrendatorn i

skuld för arrendeavgift eller ersätt­

ning för brist när han skall avträda

§

Försättes arrendatorn i konkurs,

får konkursboet uppsäga avtalet.

Jordägaren har därvid rätt till er­

sättning för skada.

§

Försättes vid bostadsarrende, an-

läggningsarrende eller lägenhetsar­

rende arrendatorn i konkurs innan

han tillträtt arrendestället och har ej

jordägaren säkerhet för avtalets full­

görande med vilken han skäligen kan

nöjas, får jordägaren uppsäga avta­

let, om han ej erhåller sådan säker­

het inom en vecka efter anfordran.

för skada.

§

---- är förlorad.

9

(Lydelse enligt prop. 1970: 20)

(Föreslagen lydelse)

arrendestället, får jordägaren kvar-

hålla så mycket av arrendatorns lös­

ören och byggnader på arrendestället

som svarar mot hans fordran, till

dess arrendatorn gör rätt för sig eller

ställer säkerhet. Egendom som en­

ligt 65 § utsökningslagen (1877:31

s. 1) skall undantagas från utmät­

ning får dock ej kvarhållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

9 KAP.

30 §

Försättes arrendatorn i konkurs,

får jordägaren uppsäga avtalet. In­

träffar konkursen efter det att ar­

rendatorn tillträtt arrendestället,

får jordägaren dock ej uppsäga av­

talet, om detta innehåller förbehåll

om rätt för arrendatorn att överlåta

arrenderätten och konkursboet inom

tre månader från bevakningstidens

utgång visar att överlåtelse skett i

enlighet med avtalet. Sker överlåtel­

se senare men innan jordägaren gjort

bruk av sin uppsägningsrätt, förlo­

rar han denna rätt.

Har arrendeavtalet

I annat----------- -—

Försättes arrendatorn i konkurs,

innan han tillträtt arrendestället,

får jordägaren uppsäga avtalet. In­

träffar konkursen efter tillträdet

och har ej jordägaren säkerhet för

avtalets fullgörande med vilken han

skäligen kan nöjas, får jordägaren

uppsäga avtalet, om ej sådan säker­

het ställes inom en månad efter an-

fordran eller inom samma tid kon­

kursboet förklarar sig vilja svara för

arrendatorns skyldigheter under ar­

rendetiden eller, när arrenderätten

får överlåtas, överlåtelse sker i enlig­

het med avtalet.

—■ — annat avtalats.

------- för skada.

12 KAP.

31 §

För sättes hyresgästen i konkurs,

får konkursboet uppsäga avtalet.

Sker ej uppsägning inom en månad

från utgången av den tid som är ut­

satt för bevakning av fordringar i

konkursen, svarar konkursboet för

avtalets fullgörande till hyrestidens

utgång eller, om uppsägning sker ef­

ter utgången av först angivna tid,

till dess avtalet upphör att gälla.

Har lägenheten ej tillträtts när

konkursen inträffar, är hyresgästen

skyldig att på anfordran ställa så­

dan säkerhet för avtalets fullgöran­

de med vilken hyresvärden skäligen

kan nöjas. Ställes ej säkerhet senast

För sättes hyresgästen i konkurs,

får konkursboet uppsäga avtalet.

Beträffande bostadslägenhet fordras

dock att gäldenären samtycker till

uppsägningen eller att rättens om­

budsman godkänner denna.

Har lägenheten ej tillträtts när

konkursen inträffar och har ej hy­

resvärden säkerhet för avtalets full­

görande med vilken han skäligen

kan nöjas, får hyresvärden uppsäga

avtalet, om han ej erhåller sådan

It Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 142

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

dagen efter det att säkerheten ford­

rades, får hyresvärden uppsäga av­

talet.

{Lydelse enligt prop. 1970: 20)

Uppsäges avtalet enligt första el­

ler andra stycket, har hyresvärden

rätt till ersättning för skada.

Hyresvärd eller

För hyra, som är förfallen till be­

talning eller skall betalas inom de

närmaste sex månaderna, får hyres­

värden kvarhålla så mycket av hy­

resgästens lösören inom fastigheten

som svarar mot hans fordran, till

dess hyresgästen gör rätt för sig el­

ler ställer säkerhet. Egendom som

enligt 65 § ut sökning slag en (1877: 31

s. 1) skall undantagas från utmät­

ning får dock ej kvarhållas.

säkerhet inom en vecka efter an­

för dr an.

Inträffar i fråga om annan lägen­

het än bostadslägenhet konkursen

efter tillträdet och har ej hyresvär­

den säkerhet för avtalets fullgöran­

de med vilken han skäligen kan nö­

jas, får hyresvärden uppsäga av­

talet, om ej sådan säkerhet ställes

inom en månad efter anfordran el­

ler inom samma tid konkursboet för­

klarar sig vilja svara för hyresgäs­

tens skyldigheter under hyrestiden

eller, när hyresrätten får överlåtas,

överlåtelse sker i enlighet med avta­

let.

Uppsäges avtalet enligt första -—■

tredje stycket, har hyresvärden rätt

till ersättning för skada.

(Föreslagen lydelse)

är förlorad.

12

(.Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Anvisar gäldenären--------------------------- familjs behov.

Om egendom------- ------- ----- -------------- egendomens ställe.

Kungl. Maj:ts proposition nr li2 år 1970

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

67 § i sin äldre lydelse gäller fortfarande, när hyresvärd eller jordägare har

rätt att kvarhålla egendom till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arren-

dator enligt lagen (

) om införande av nya jordabalken.

5) Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1877: 31 s. 51) om nya utsökningslagens

inf örande och vad i avseende därå iakttagas skall

Härigenom förordnas, att 10 § 11 mom. förordningen (1877:31 s. 51) om

nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall upp­

hör att gälla vid utgången av år 1971.

Rätt att kvarhålla egendom som inträtt före lagens ikraftträdande består

utan hinder av lagen (

) om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst.

Andra stycket sistnämnda lag gäller även egendom som kvarhållits enligt

äldre bestämmelser. 6

6) Förslag

till

Lag

om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom förordnas, att 3, 17, 269 och 276 §§ sjölagen (1891:35 s. 1)

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

3

Har den, för vars räkning fartyg-

bygges, för byggnadens verkställan­

de givit eller utfäst sig att giva

varvsägaren eller byggmästaren för­

skott av penningar eller byggnads­

ämnen, äge han, när avhandling där­

om upprättats, att låta den intagas,

om byggnaden verkställes i stad

med rådhusrätt, i rådhusrättens pro-

1 Senaste__lydelsejl964: 658.

(Föreslagen lydelse)

Har den, för vars räkning fartyg

bygges, för byggnadens verkställan­

de givit eller utfäst sig att giva

varvsägaren eller byggmästaren för­

skott av penningar eller byggnads­

ämnen, äge han, när avhandling

därom upprättats, att låta den inta­

gas, om byggnaden verkställes i stad

med rådhusrätt, i rådhusrättens

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1970

tokoll och eljest i protokollet hos

närmaste rådhusrätt; och njute se­

dan förmånsrätt, som i 17 kap. han-

delsbalken sägs.

(Nuvarande lydelse

)

protokoll och eljest i protokollet hos

närmaste rådhusrätt. Han njuter se­

dan förmånsrätt enligt 4 § andra

stycket förmånsrättslagen (

).

(Föreslagen lydelse

)

17

Till bestridande av de utgifter,

som av rederirörelsen påkallas, ålig-

ge en var redare att i mån av behov

bidraga i förhållande till sin andel i

fartyget. Försummar redare att vid

anfordran erlägga beslutat bidrag

och varder detta av huvudredaren

eller annan redare förskjutet, vare

den försumlige skyldig att å för­

skjutna beloppet erlägga ränta efter

åtta procent om året, tills betalning

sker, ävensom ersätta kostnaden för

den försäkring, som förskottsgiva-

ren må hava tagit till sin säkerhet.

Borgenären njute för sin fordran

panträtt i den försumliges andel i

fartyget och förmånsrätt till betal­

ning efter vad i 17 kap. handelsbal-

ken sägs; äge ock, i avräkning å sin

fordran, i den försumliges ställe upp­

bära den utdelning, som på dennes

andel belöper.

Den här------- ------- ------- —-----------

§•

Till bestridande av de utgifter,

som av rederirörelsen påkallas, ålig-

ge en var redare att i mån av be­

hov bidraga i förhållande till sin an­

del i fartyget. Försummar redare att

vid anfordran erlägga beslutat bi­

drag och varder detta av huvudreda­

ren eller annan redare förskjutet,

vare den försumlige skyldig att å

förskjutna beloppet erlägga ränta

efter åtta procent om året, tills be­

talning sker, ävensom ersätta kost­

naden för den försäkring, som för-

skottsgivaren må hava tagit till sin

säkerhet. Borgenären njute för sin

fordran panträtt i den försumliges

andel i fartyget och förmånsrätt till

betalning enligt 4 § tredje stycket

förmånsrättslagen (

). Han

äger dessutom, i avräkning å sin

fordran, i den försumliges ställe upp­

bära den utdelning, som på dennes

andel belöper,

fordringen uppkom.

269 S.i

Borgenär, som för sin fordran har

sjöpanträtt i fartyg eller frakt, nju­

te betalning ur panten framför de

borgenärer, som omförmälas i 17

kap. handelsbalken, för den i 267 §

6 nämnda fordran dock först efter

de fordringar, som avses i 17 kap.

3 § första och andra styckena nämn­

da balk.

Hava i--------------------------------------

Fordringar, som —-----------------------

Borgenär, som för sin fordran har

sjöpanträtt i fartyg eller frakt, nju­

te betalning ur panten med för­

månsrätt enligt 4 § första stycket 1

förmånsrättslagen (

).

den äldre.

— sista resan.

276 §.2

Sjöpanträtt i —--------------------------- under resan.

Här upptagna fordringar skola Här upptagna fordringar skola

njuta betalning ur det inlastade god- njuta betalning ur det inlastade god-

1 Senaste lydelse 1928: 161.

2 Senaste lydelse 1967: 48.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

set framför de borgenärer, som om-

förmälas i 17 kap. handelsbalken,

och sig emellan i den nummerord­

ning, i vilken de ovan äro nämnda.

Fordringar, som äro upptagna under

samma nummer, skola sig emellan

njuta lika rätt, var i förhållande till

fordringens belopp; dock vad angår

de under 1 och 2 nämnda fordringar

endast såvida de härröra av samma

händelse, eljest skall den yngre äga

företräde till betalning framför den

äldre.

(Nuvarande lydelse

)

set med förmånsrätt enligt 4 § första

stycket 1 förmånsrättslagen (

)

och sig emellan i den nummerord­

ning, i vilken de ovan äro nämnda.

Fordringar, som äro upptagna under

samma nummer, skola sig emellan

njuta lika rätt, var i förhållande till

fordringens belopp; dock vad angår

de under 1 och 2 nämnda fordringar

endast såvida de härröra av samma

händelse, eljest skall den yngre äga

företräde till betalning framför den

äldre.

(Föreslagen lydelse

)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts

i konkurs på grund av ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt, gäller

äldre bestämmelser beträffande utmätningen eller konkursen.

7) Förslag

till

Lag

om ändring i luftfartslagen (1957: 297)

Härigenom förordnas, att 11 kap.

nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Borgenär, som har fordran å bär­

garlön eller å ersättning för kost­

nader som avses i 2 §, njute i farty­

get eller godset luftpanträtt med

förmånsrätt framför de i 17 kap.

handelsbalken omförmälda borgenä­

rerna, såframt bärgarlönen eller er­

sättningen hänför sig till åtgärder

vilka slutförts här i riket.

I första--------------------------------------

Utan borgenärens-----------------------

3 § luftfartslagen (1957:297) skall ha

(Föreslagen lydelse)

Borgenär, som har fordran å bär­

garlön eller å ersättning för kostna­

der som avses i 2 §, njute i fartyget

eller godset luftpanträtt med för­

månsrätt enligt 4 § första stycket 1

förmånsrättslagen (

), såframt

bärgarlönen eller ersättningen hän­

för sig till åtgärder vilka slutförts

här i riket.

— framför äldre,

i besittning.

11 KAP.

3 §•

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts

i konkurs på grund av ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt, gäller äldre

bestämmelser beträffande utmätningen eller konkursen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

15

8) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i far­

tyg.

dels att 29 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 16 och 17 §§, av nedan an­

givna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

16 §.x

Panträtt på grund av inteckning i

fartyg omfattar ej ränta för längre

tid än tre år före den dag utmätning

sker eller konkursansökan göres.

17 §.1

2 3

Inteckning medför företräde i för­

hållande till annan inteckning efter

den tidsföljd i vilken inteckningar­

na sökas. Inteckningar som sökas på

samma inskrivningsdag medföra li­

ka rätt.

29 §.■

Då utmätning skett av fartyg som

blivit i fartygsregistret infört, eller

jämlikt 71 § konkurslagen äskats

att intecknat fartyg må utmätnings-

vis säljas, skall, sedan i enlighet

med 85 § utsökningslagen bevis här­

om inkommit till inskrivningsdoma­

ren, å nästa inskrivningsdag göras

anteckning om förhållandet i in-

teckningsboken. Visas att utmät­

ningen upphävts eller att frågan om

fartygets försäljning eljest förfallit,

varde ock sådant i boken antecknat.

Har vid--------------------------------------

Har domstol---------------------- ---------

Då utmätning skett av fartyg

som blivit i fartygsregistret infört,

eller jämlikt 71 § konkurslagen äs­

kats att intecknat fartyg må utmät-

ningsvis säljas, skall, sedan bevis

härom inkommit till inskrivnings­

domaren, å nästa inskrivningsdag

göras anteckning om förhållandet i

inteckningsboken. Visas att utmät­

ningen upphävts eller att frågan om

fartygets försäljning eljest förfallit,

varde ock sådant i boken antecknat.

laga kraft.

------i inteckningsboken.

1 Förutvarande 16 § upphävd genom 1934: 254.

2 Förutvarande 17 § upphävd genom 1934: 254.

3 Senaste lydelse 1948: 464.

16

Kungl. May.ts proposition nr 142 år 1970

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts

i konkurs på grund av ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt, gäller äldre

bestämmelser beträffande utmätningen eller konkursen.

9) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt

till luftfartyg,

dels att 41 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 19 a och 19 b §§, av ne­

dan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

41

Då utmätning skett av luftfartyg

eller lott däri eller till sådant fartyg

hörande, intecknade reservdelar, el­

ler då jämlikt 71 § konkurslagen äs­

kats att luftfartyg eller intecknade

reservdelar till sådant fartyg må ut-

mätningsvis säljas, skall, sedan i en­

lighet med 85 § ut sökning slag en be­

vis härom inkommit till inskriv­

ningsdomaren, å nästa inskrivnings­

dag göras anteckning om förhållan­

det i inskrivningsboken. Visas att

utmätningen upphävts eller att frå-

(Föreslagen lydelse)

19 a §.

Panträtt på grund av inteckning i

luftfartyg eller reservdelar gäller ej

ränta för längre tid än tre år före

den dag utmätning sker eller kon­

kursansökan göres.

19 b §.

Inteckning medför företräde i för­

hållande till annan inteckning efter

den tidsföljd i vilken inteckningar­

na sökas. Inteckningar som sökas på

samma inskrivningsdag medföra li­

ka rätt.

§•

Då utmätning skett av luftfartyg

eller lott däri eller till sådant fartyg

hörande, intecknade reservdelar, el­

ler då jämlikt 71 § konkurslagen äs­

kats att luftfartyg eller intecknade

reservdelar till sådant fartyg må ut-

mätningsvis säljas, skall, sedan be­

vis härom inkommit till inskrivnings­

domaren, å nästa inskrivningsdag

göras anteckning om förhållandet i

inskrivningsboken. Visas att utmät­

ningen upphävts eller att frågan om

egendomens försäljning eljest förtal-

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

Utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 14 maj

1970.

Närvarande:

Statsministern

P

alme^, ministern ^för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, H

olmqvist

, A

spling

, S

ven

-E

rig

N

ilsson

, L

undkvist

,

G

eijer

, M

yrdal

, O

dhnoff

, W

ickman

, N

orling

, L

öfberg

, L

idbom

, C

arlsson

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förmånsrättslag

m. m. och anför.

1. Inledning

I sitt arbete på en revision av utsöknings- och konkursrätten har lagbe­

redningen i ett delbetänkande Utsökningsrätt IX (SOU 1969: 5)*

1 lagt fram

förslag till ny lagstiftning om ordningen för betalning av fordringar vid

utmätning eller konkurs. Förslaget torde såvitt det avser ny förmånsrätts-

ordning och ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egen­

dom (NJL) få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Yttranden över betänkandet har avgivits av hovrätten över Skåne och

Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, riksförsäkringsverket (RFV), exeku­

tionsväsendets organisationsnämnd (EON), kammarkollegiet, bankinspek­

tionen, kontrollstyrelsen, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden

(CFU), domänverket, kommerskollegium, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus

samt Västernorrlands län, Stockholms stads överförmyndarnämnd, sjölags-

kommittén, förmynderskapsutredningen, uppbördsutredningen, riksbanks­

fullmäktige, Folksam, Föreningen auktoriserade revisorer, Föreningen mel­

lan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution (landshypoteks-

ombudsmansföreningen), Föreningen Sveriges häradshövdingar och stads-

1 Betänkandet är undertecknat av f. d. justitierådet Gösta Walin, ordförande, samt leda­

möterna hovrättsrådet Bengt Rydin och hovrättsassessorn Henry Montgomery. Lagbered­

ningen har samrått med sin rådgivande nämnd, i vilken har ingått riksombudsmannen

Jens Adolfsson, sekreteraren i Landorganisationen Bert Ahlgren, andre vice talmannen i

riksdagens andra kammare Leif Cassel, ledamoten av riksdagens andra kammare Robert

Dockered, direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Erik Forstadius, förbundsjuristen

i Tjänstemännens centralorganisation Stig Gustafsson, advokaten Gunnar Lindh och leda­

moten av riksdagens första kammare Lisa Mattson. I arbetet har vidare deltagit följande

särskilt tillkallade sakkunniga, nämligen bankdirektören Erik Burling, hypoteksdirektören

Bengt Gunnhagen, professorn Henrik Hessler, advokaten Sten Lindskog, justitierådet Lars

Welamson, direktören Sven Åvall och advokaten Anders Öhman.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

skrivna grunderna. Härav följer att bestämmelserna i princip kan åberopas

även vid konkurrens i samband med utmätning.

Man skiljer mellan allmänna och särskilda förmånsrätter. Särskild för­

månsrätt belastar endast viss bestämd egendom, medan allmän förmånsrätt

i princip gäller i all gäldenärens egendom.

Vissa förmånsrätter brukar betecknas som tysta. Härmed avses förmåns­

rätter som inte kommer till uttryck genom besittningsförhållande eller in­

skrivning eller annan form av publicitet. Samtliga allmänna förmånsrätter

är tysta. Bland de särskilda förmånsrätterna finns både tysta och andra.

Den egentliga förmånsrättsordningen inleds med 2 § andra stycket HB.

Där sägs att borgenärerna skall få betalt ur gäldenärens bo enligt vad de

följande paragraferna föreskriver. Angående vissa fordringars företräde till

betalning ur fartyg, frakt och inlastat gods eller ur luftfartyg och om­

bordvarande gods gäller dock särskilda bestämmelser. Härmed åsyftas be­

stämmelserna om sjöpanträtt i It kap. sjölagen (1891: 35 s. 1) och om luft­

panträtt i 11 kap. luftfartslagen (1957: 297). Med sjöpanträtt och luftpant­

rätt följer, med ett undantag, förmånsrätt framför de fordringar som nämns

i 17 kap. HB (ang. arten av de fordringar som är utrustade med sjö- eller

luftpanträtt, fordringarnas inbördes företrädesrätt och det slag av egendom

som utgör objekt för panträtterna, se bet. s. 97).

Förmånsrätterna i 17 kap. HB gäller som regel i turordning enligt para­

grafföljden. Avsteg härifrån kan dock föranledas av reglerna i 6 a § tredje

stycket och 13 §.

Enligt 3 § gäller särskild förmånsrätt för handpanträtt i lös egendom

(första st.), inteckning i fartyg eller i luftfartyg jämte reservdelar till luftfar­

tyg (andra st.), hantverkares arvode för arbete på gods som finns kvar

hos honom (tredje st.) och retentionsrätt i övrigt med undantag av hyres­

värds och jordägares retentionsrätt (fjärde st.). Samma förmånsrätt som

tillkommer handpanthavare gäller när panträtt upplåtits enligt lagen (1936:

88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man. Hand­

panträtt och inteckning i fartyg eller i luftfartyg jämte reservdelar har lika

rätt. Frågan om konkurrens mellan handpant och sådan inteckning som nu

avses regleras genom 10 kap. 7 § HB. Där föreskrivs förbud mot handpant­

sättning av dels inteckningsbart fartyg, dels luftfartyg. Förbudet omfattar

emellertid inte reservdelar till luftfartyg. Konkurrens kan därför i och för

sig uppstå mellan handpant och inteckning i reservdelar (bet. s. 99 jämte

hänvisningar i not 12). Handpanträtt och inteckning i fartyg eller i luft­

fartyg jämte reservdelar går före hantverkares och annan retentionsrätt,

vilka har lika rätt inbördes. Bestämmelsen om förmånsrätt för hantverkares

arvodesfordran har ansetts förutsätta rätt för honom att hålla kvar godset

tills han får betalt. Säkerhetsrätten har numera drag som är gemensamma

med legal panträtt, se lagen (1950: 104) om rätt för hantverkare att sälja

gods som ej avhämtats.

I 4 § ges bestämmelser om allmänna förmånsrätter av skilda slag. Dessa

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1970

Hyresvärdens förmånsrätt avser hyresfordran som inte har förfallit till

betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökningens ingi­

vande. Hyresvärden har även förmånsrätt för kost under de sista tre måna­

derna liksom för ersättning för skada på den hyrda lägenheten. Förmåns­

rätten gäller i hyresgästen tillhöriga lösören som finns inom fastigheten.

Den egendom vari förmånsrätt åtnjuts är också föremål för retentionsrätt

enligt 3 kap. 66 § NJL. De fordringar som grundar förmånsrätt överensstäm­

mer emellertid inte helt med dem som ger retentionsrätt. Det föreligger t. ex.

retentionsrätt men inte förmånsrätt för hyresfordran som förfallit mer än

ett år tillbaka (se vidare härom bet. s. 105 och 189).

I 6 § första stycket föreskrivs särskild förmånsrätt för fordringar av

varierande slag. Här kan nämnas ett års »tionde, ränta eller annan sådan

avgäld av fast egendom», skogsvårdsavgift samt vissa krav av jordägare

när fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt har upplåtits. Jordägaren

har förmånsrätt för arrende eller avgäld som skall utgå till honom samt för

belopp motsvarande utskyld eller annan avgift som åligger honom men som

bort erläggas av arrendatorn. Förmånsrätten avser dock inte fordran som

har förfallit tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökningens

ingivande. Vidare gäller förmånsrätt i fråga om ersättning för husröta och

vanhävd. Här är någon tidsbegränsning ej föreskriven. Slutligen har jord­

ägaren förmånsrätt för lega och ersättning för kreatur, redskap och annat

som jordägaren lämnat arrendatorn för egendomens bruk. Beträffande lega

gäller den förut angivna ettårsbegränsningen. Förmånsrätten gäller i arren­

datorn tillhöriga lösören och byggnader som finns på fastigheten.

Jordägares förmånsrätt har samband med regler om retentionsrätt i 2

kap. 42 § NJL. Förmånsrätten sammanfaller inte med retentionsrätten.

Jordägaren får t. ex. inte göra retentionsrätt gällande annat än i samband

med att arrendet upphör. Förmånsrätten kan däremot åberopas under

arrendetiden. Å andra sidan finns det inte för retentionsrättens del någon

tidsbegränsning (se vidare bet. s. 106 och 183).

I 6 § andra stycket ges särskild förmånsrätt — med prioritet efter för­

månsrätterna i paragrafens första stycke — åt borgenär med inteckning för

fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån i tomträtt eller vatten­

fallsrätt. Om utmätning av tomträtt eller vattenfallsrätt skett före eller på

den dag som inteckning för rätt till avkomst eller annan förmån söks, har

utmätningen företräde.

En rad författningar vid sidan av 17 kap. HB innehåller bestämmelser om

att i författningarna reglerade fordringar skall äga lika förmånsrätt som

avgäld av fast egendom enligt 6 § i kapitlet (se härom under 6 § i förslaget

till förmånsrättslag, 4.1).

Enligt 6 a § åtnjuter arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller

dennes efterlevande allmän förmånsrätt för fordran på framtida pension

med viss beloppsmaximering. I lagtexten sägs uttryckligen, att förmåns­

24

4. fordringar i övrigt hos kronans ämbets- eller tjänstemän för egendom

som de mottagit i och för ämbete eller tjänst.

Enligt 11 § andra stycket åtnjuts förmånsrätt för fordran på sådan sjuk-

hjälp eller livränta som belöper på tiden efter konkursansökningens ingi­

vande och som det åligger gäldenären att utge enligt lag (1901:39 s. 1)

angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

I J — som upptar den sista och sämst ställda gruppen av prioriterade

fordringar — föreskrivs att skatter och allmänna avgifter av närmare an­

givna slag skall utgå med allmän förmånsrätt. De förmånsberättigade ford­

ringarna är i paragrafen uppdelade på tre stycken. Första stycket omfattar

bl. a. statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, kommunal inkomstskatt, all­

män arbetsgivaravgift, folkpensionsavgift samt sjukförsäkringsavgift. Som

förutsättning för förmånsrätt gäller att skatten eller avgiften enligt verk­

ställd debitering förfallit till betalning före konkursbeslutet men inte tidi­

gare än två år innan konkursansökningen gjordes. Enligt andra stycket har

staten förmånsrätt för fordran på belopp som innehållits genom skatteavdrag

för utskylder, avgifter eller bidrag, som avses i första stycket, eller sjö­

mansskatt. Som förutsättning för förmånsrätt gäller att innehållandet skett

före konkursbeslutet men inte tidigare än två år före konkursansökningen.

Tredje stycket ger förmånsrätt för indirekta skatter, bl. a. för mervärde­

skatt. Förmånsrätten avser skatt eller avgift som belöper på tiden till kon-

kursbeslutet och inte hänför sig till kalenderår som gått till ända mer än

två år före konkursansökningen.

De allmänna förmånsrätterna enligt 10—12 §§ anses ej kunna göras gäl­

lande vid utmätning. Skälet härtill är att själva utmätningen medför för­

månsrätt enligt 8 § (lös egendom) och 9 § 3 mom. (fast egendom), alltså

bättre förmånsrätt än som följer av 10—12 §§. Om den ena av två ford­

ringar, för vilka samtidigt utmätning har skett, är förenad med allmän för­

månsrätt som nu sagts men den andra — bortsett från utmätningen är

oprioriterad, torde den förra fordringen sålunda inte ha företräde.

I 13 § ges regler om den ordning i vilken gäldenärens egendom skall tas

i anspråk, när allmän förmånsrätt enligt 4 § föreligger. Borgenär som äger

sådan förmånsrätt har inte rätt till betalning ur egendom, i vilken andra

har särskild fast lägre (sämre) förmånsrätt, för mer än som brister i gälde­

närens övriga egendom. Bristen skall fyllas efter ordningen av de andras

förmånsrätter, så att den lägre (sämre) förmånsrätten viker för den högre

(bättre). Fast egendom får dock inte tillgripas så länge lös egendom finns

att tillgå.

Om gäldenärens egendom inte räcker till för de förmånsberättigade bor­

genärerna, skall enligt 14 § de som sinsemellan har lika rätt fa betalt ur

egendomen i förhållande till sina fordringar. I 15 § sägs att de som har för­

månsrätt endast i viss egendom inte äger bättre rätt än andra borgenärer

för vad som brister i egendomen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

26

Kung!. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Den svenska förmånsrättsordningen avviker i väsentliga delar från vad

som gäller i Danmark och Norge. Även mellan svensk och finsk rätt finns

betydande olikheter. Beredningen har överlagt med de kommitterade från

Danmark, Finland och Norge om riktlinjer för ny lagstiftning på området.

Det är uppenbart ett viktigt önskemål, att inom Norden gäller så lika regler

som möjligt. Utgångspunkterna är emellertid så vitt skilda att det inte

synts möjligt att åstadkomma en gemensam lagstiftning. Man har därför

inriktat sig på att söka enas om vissa principer som bör iakttas vid revision

av förmånsrättsordningen i de olika länderna.

Beredningen påpekar att en viktig olikhet mellan svensk å ena samt

dansk, finsk och norsk rätt å andra sidan är, att lönefordringar m. m. hos

oss utrustats med en allmän förmånsrätt som går före panträtt i fast egen­

dom. I de övriga länderna är denna panträtt skyddad mot sådan risk, från­

sett vissa speciella undantag. Något förslag om ändring av dansk, finsk eller

norsk rätt på denna punkt har inte framförts av de danska, finska eller

norska kommittéerna. Beredningen utgår från att den för sin del måste i

nuvarande läge ta upp frågan enbart ur svensk synpunkt.

Beredningen erinrar om att löneprivilegiet endast gäller i konkurs. Bygg-

nadsborgenärsutredningen tog på sin tid utan framgång upp frågan om

företrädesrätt för vissa byggnadsborgenärer även vid specialexekution i fast

egendom (se SOU 1946: 62). Beredningen har inte ansett sig kunna ta upp

denna svårlösta fråga om tillskapande av en ny legal panträtt i fast egen­

dom. Nämnda utredning rörde bl. a. frågan om säkerställande av byggnads­

arbetares rätt till betalning, när entreprenör blir insolvent och byggherren

inte svarar för hans skulder. Inte heller i den delen ansågs förslaget genom­

förbart. Vid en välbehövlig, mer eller mindre omfattande revision av lag­

stiftningen om sysslomannaskap bör enligt beredningen i första hand över­

vägas, om ett begränsat personligt ansvar bör gälla för byggherren. Även

en sådan lagstiftning faller, framhålls det, utom ramen för beredningens

uppdrag.

Beredningen övergår härefter till frågan, hur ramen för en ny svensk för-

månsrättsordning bör bestämmas från angivna utgångspunkter. Enligt be­

redningens mening bör liksom f. n. även panträtter i fast och lös egendom

tas in i förmånsrättsordningen. Detsamma gäller retentionsrätt i lös egen­

dom. Särskilt om lönefordringar m. m. också i fortsättningen i större eller

mindre utsträckning skall gå före panträtt i fast egendom och företags­

inteckning torde det över huvud knappast vara möjligt att ge överskådliga

regler, om man inte behandlar även pant- och retentionsrätter inom för-

månsrättsordningens ram.

En följd av det sagda är, att en ny förmånsrättsordning hos oss måste

omfatta förmånsrätter av inbördes mycket olika beskaffenhet. I detta hän­

seende bör enligt beredningen först framhållas, att vissa förmånsrätter —

gemensamhetsanläggningar. Det kan här vara fråga om mycket stora ford-

ringsbelopp.

Bland legala panträtter i lös egendom kan nämnas sjöpanträtterna vilka

med varierande förmånsrätt gäller för vissa slag av fordringar. Frågan i

vilken utsträckning sjöpanträtter bör finnas hör till sjörätten som är före­

mål för revision av sjölagskommittén.

Beredningen har även i övrigt, frånsett vissa undantagsfall, ansett det

ligga utanför dess uppdrag att undersöka vilka legala panträtter som bör

bestå och behandlar i stort sett endast deras placering i förmånsrättshän-

seende.

Närbesläktad med legal panträtt är retentionsrätt, dvs. rätt att hålla kvar

gäldenärs egendom som säkerhet för fordran. Beredningen går i stort sett

förbi frågan i vilka fall retentionsrätt bör föreligga men behandlar däremot

placeringen av retentionsrätt i förmånsrättsordningen. Beträffande den

retentionsrätt som tillkommer jordägare och hyresvärd för fordran mot

arrendator resp. hyresgäst har beredningen dock ansett sig böra undersöka,

om den bör finnas kvar. Beredningens överväganden har bl. a. utmynnat i

förslag om att retentionsrätten för jordägare och hyresvärd skall ersättas

av en rätt att få omedelbar utmätning hos arrendatorn resp. hyresgästen,

när klar och förfallen fordran på grund av avtalet föreligger.

Hyresvärd och jordägare har enligt 17 kap. 5 och 6 §§ HB även förmåns­

rätt i viss omfattning som dock inte sammanfaller med deras retentionsrätt.

Trots önskemålet att antalet förmånsrätter minskas är det enligt bered­

ningens mening befogat att i viss begränsad omfattning behålla förmåns­

rätt för hyresvärds och jordägares fordringar.

Enligt 17 kap. 8 och 9 §§ HB ger även utmätning upphov till förmånsrätt,

såväl när lös som när fast egendom tagits i mät. Beredningen har ansett det

ändamålsenligt att liksom f. n. behandla utmätningsborgenärernas ställning

i förmånsrättsordningen.

Beredningen övergår härefter till att behandla de allmänna förmånsrätter

som nu regleras i 17 kap. HB (4, 6 a och 10—12 §§). Som förut nämnts gäl­

ler de endast i konkurs.

De viktigaste fordringar som behandlas i 17 kap. 4 § HB gäller arbets­

tagares löner och pensioner. Vid de nordiska överläggningarna har alla

varit eniga om att lönefordringar bör ha förmånsrätt i lämplig omfattning.

Starka sociala skäl talar sålunda för att arbetstagarna skall ha förmånsrätt

för oguldna lönefordringar. Vad särskilt angår lön under uppsägningstid är

förmånsrätten motiverad av att det kan vara svårt för arbetstagarna att

finna nya arbetstillfällen, när ett företag läggs ned.

Ett viktigt problem i detta sammanhang rör förhållandet mellan löne-

privilegiet och panträtt i fast egendom (eller tomträtt). Förmånsrätt enligt

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

30

fortsättningen ofta det mesta som finns i en konkursgäldenärs bo att tas

i anspråk av borgenärer med särskild förmånsrätt på grund av panträtt

eller företagsinteckning och borgenärer med allmän förmånsrätt. Förslaget

bör dock enligt beredningen genom avskaffandet av vissa allmänna för­

månsrätter, främst skatteprivilegiet, åstadkomma en förbättring för de

oprioriterade borgenärerna.

Liksom gällande lag innehåller beredningens förslag bestämmelse om att

vissa fordringar skall betalas först efter vanliga oprioriterade fordringar.

Denna grupp av efterställda fordringar, som f. n. utgörs av böteskrav o. b,

har i förslaget vidgats till att omfatta även fordringar på grand av förver­

kande eller annan särskild rättsverkan av brott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

2.1.4 Allmänna uttalanden i remissyttrandena

Beredningens förslag har fått ett synnerligen välvilligt mottagande och

ansetts väl ägnade att läggas till grand för lagstiftning. Många remiss­

instanser understryker att de nuvarande bestämmelserna om förmånsrätt

är i stort behov av översyn samtidigt som de förklarar att de föreslagna

bestämmelserna utmärks av formell klarhet och överskådlighet. Man god­

tar i princip tanken att begränsa antalet förmånsberättigade fordringar.

Hovrätten för Västra Sverige är ett typiskt exempel på en remissinstans

med den nu angivna inställningen till förslaget. Enligt hovrätten innefattar

förslaget en genomgripande omarbetning och systematisering av de i vissa

delar föråldrade och mycket svåröverskådliga reglerna i 17 kap. HB. Med

utgångspunkt från den grundläggande skillnaden mellan särskilda och all­

männa förmånsrätter bär beredningen på ett klart och överskådligt sätt

sammanfattat de regler som ansetts böra ingå i den nya lagen. Det sakliga

innehållet i förslaget har bestämts med hänsyn till den viktiga grundsatsen

att i en ny förmånsrättsordning inte bör tas upp andra förmånsrätter än

sådana som är väl motiverade. Borgenärerna skall behandlas lika om inte

verkligt bärande skäl finns för att göra åtskillnad mellan dem. Beredningen

har med rätta funnit angeläget att de s. k. tysta förmånsrätterna hålls

tillbaka.

Länsstyrelsen i Stockholms län understryker beredningens påpekande att

gällande förmånsrättsordning är mycket föråldrad. Beträffande åtskilliga i

denna upptagna fordringar kan utan vidare sägas att förmånsrätt numera

över huvud inte är motiverad. Vissa andra fordringars förmånsrättsliga

placering måste, även om den en gång må ha varit påkallad av sociala eller

andra skäl, numera anses framstå som mindre eller inte alls nödvändig för

en rättvisande fördelning mellan borgenärerna. Härtill kommer att för-

månsrättsordningen genom en mängd successiva ändringar och tillägg blivit

mycket svåröverskådlig och därmed otymplig i tillämpningen. Lagbered­

ningens nu framlagda förslag till förmånsrättsordning innefattar enligt

32

Svenska revisorsamfundet tillhör de ytterst få remissinstanser som intar

en allmänt kritisk hållning. Samfundet erinrar till en början om att en

grundläggande princip för beredningens arbete varit att borgenärerna skall

ha lika rätt, om inte mycket starka skäl talar för prioritering. Andra ut­

gångspunkter har varit skyddet av borgenärerna ävensom hänsynen till att

deras rätt inte onödigtvis skall sättas i fara. Enligt samfundet lider nu för­

slaget av den svagheten att de grundläggande principerna inte framställs

översiktligt och analyseras i ett sammanhang. Därigenom försvåras över­

blicken av förslaget och sammanhanget mellan de principer, som priorite­

ringarna vilar på. Samfundet framhåller vidare att den inledande motive­

ringen till betänkandet knyts starkt till den samnordiska revisionsverksam­

heten inom området. Därefter sker löpande referenser till förslag och ny­

ligen genomförda lagstiftningsarbeten i andra nordiska länder. Likväl sak­

nas ofta motiveringar till att vissa reformer i andra nordiska länder inte

kunnat accepteras för svenskt vidkommande. Det hade enligt samfundet

varit önskvärt med en närmare redogörelse för detta komplex av frågor,

eftersom beredningen skulle verka för förenhetligande. Ett visst strukturellt

närmande av lagarbeten har visserligen uppnåtts, men knappast i den grad

som är önskvärt för näringslivet i Norden, vilket ju i allt högre grad får

förutsättas bli integrerat. Samfundet vill gärna hoppas att större klarhet

kan skapas om fortsatt förenhetligande innan ny lag stiftas i Sverige.

TCO som endast behandlar löneprivilegiets omfattning och förhållandet

mellan löneprivilegiet och särskild förmånsrätt i fast egendom ifrågasätter

huruvida den föreslagna lagstiftningen överhuvud skall genomföras. Om så

ändå sker är det enligt TCO:s mening nödvändigt att vad organisationen

anfört beaktas vid utformandet av bestämmelserna.

SALF understryker att förmånsrättsordningens materiella innehåll är av

stor betydelse för arbetstagarna. För SALF:s egen del gäller sålunda att för­

bundet under exempelvis 1968 bevakade fordringar i 68 konkurser samt

förmedlade utdelning i konkurser av 1 394 500 kronor till medlemmar. Med­

lemmarnas förluster på grund av helt utebliven eller bristande utdelning i

konkurs har uppgått till hundratusentals kronor varje år. Även övriga ar­

betstagarorganisationer bevakar årligen betydande fordringar i konkurser

för medlemmars räkning.

SALF framhåller vidare att arbetstagares förmånsrätt för lönefordran och

ersättning för lönefordran är bättre skyddad i Sverige än i övriga nordiska

länder. En viktig olikhet mellan svensk å ena samt dansk, finsk och norsk

rätt å andra sidan är att lönefordringar hos oss utrustats med en allmän

förmånsrätt som går före panträtt i fast egendom. I de övriga nordiska

länderna är denna panträtt skyddad mot sådan risk frånsett vissa speciella

undantag. Arbetstagareorganisationerna i de nordiska länderna har sedan

länge hävdat, att den trygghet som den svenska förmånsrättsordningen ger

är ett minimikrav från arbetstagarnas sida. SALF erinrar i sammanhanget

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

34

subjektivt anpassade rekvisit. I ett avseende torde emellertid en relativt

enhetlig uppfattning föreligga och det gäller det företräde som i konkurs

bör tillerkännas lönefordringar. Det torde starkt kunna ifrågasättas om inte

kravet på prioritet härvidlag är så väl grundat att rätt till betalning bör

tillerkännas i princip främsta förmånsrummet och sålunda placeras före

konkurskostnaderna. Detta skulle i vissa fall kunna komma att leda till att

täckning för kostnaderna för konkursförfarandet skulle saknas. Bristen

skulle då täckas av det allmänna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

2.2 Lön och pension (17 kap. 4 § HB)

Löneprivilegiets omfattning

Angående löneprivilegiets omfattning enligt gällande rätt, se 2.1.1 och

specialmotiveringen till 11 § förmånsrättslagen (4.1).

2.2.1 Lagberedningen

Lagberedningen framhåller att det vid nordiska överläggningar har an­

setts, att man bör meddela en gemensam bestämmelse om allmän förmåns­

rätt för arbetstagares lönefordringar, utan någon sådan kategoriindelning

som nu gäller hos oss. Därvid har emellertid även rått enighet om att vissa

personer med väsentligt inflytande över företaget bör undantas (se härom

specialmotiveringen till 11 § förmånsrättslagen, 4.1). Frånsett detta undan­

tag görs i förslaget inte någon skillnad mellan olika arbetstagare.

Begreppet arbetstagare avses skola ha samma innebörd som enligt 1963

års semesterlag. Det innebär, att frågan får prövas enligt allmänna civil­

rättsliga grundsatser (se vidare bet. s. 149 f).

Förmånsrätten bör i första hand avse allt som kan hänföras till lön i olika

former och vad som skall utgå som ersättning för lön. Av hänsyn till övriga

borgenärers intressen är det emellertid nödvändigt att föreskriva en be­

gränsning. Denna begränsning måste enligt sakens natur bli i viss mån

skönsmässig.

I allmänhet står arbetstagares lön inte inne hos arbetsgivaren under

någon längre tid. Om arbetsgivaren dröjer med betalning, torde arbets­

tagarna ofta själva eller med sina organisationers hjälp få rättelse till stånd.

Betalar han ut lönen i vederbörlig ordning, uppkommer givetvis inte någon

anhopning av förfallna lönefordringar. Det kan emellertid förekomma, att

någon intressent i förlitande på förmånsrätten träder emellan och betalar

arbetstagarnas löner när arbetsgivaren kommit i ekonomiska svårigheter.

Ett vidsträckt löneprivilegium kan på det sättet möjliggöra en osund kredit-

givning.

Vid beredningens överläggningar med den rådgivande nämnden har ar­

betstagarnas representanter funnit vissa danska och norska kommittéför­

slag — som begränsar förmånsrätten till tre månaders lön — för snäva.

36

nästföljande sex månader. Från förmånsrätt för pension undantas sådana

arbetstagare som enligt vad förut sagts inte skulle få förmånsrätt för löne-

fordran samt deras efterlevande. Detta torde ej innebära något principiellt

avsteg från gällande rätt.

Samtidigt med införandet av 1967 års lag om tryggande av pensionsut­

fästelse m. m. upptogs i 17 kap. 4 § HB en bestämmelse, att förmånsrätten

för pensionsfordran även avser pension som intjänats hos föregående ar­

betsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de be­

tingelser som anges i 23 och 26 §§ i 1967 års lag. Beredningen har ansett

sig böra behålla bestämmelsen i sitt förslag (bet. s. 155).

Beredningen framhåller vidare att enligt 17 kap. 6 a § HB äger förmåns­

rätt i vissa fall rum för fordran på framtida pension. Förmånsrätten, som

infördes 1967 samtidigt med lagen om tryggande av pensionsutfästelse

in. in., skall skydda äldre arbetstagare som inte får uppbära full allmän till-

läggspension. Den omfattar arbetstagare som är födda år 1907 eller tidigare

och deras efterlevande. Förmånsrätten är begränsad på visst sätt. I överens­

stämmelse med 17 kap. 4 § HB innehåller 6 a § föreskrift att förmånsrätten

även gäller fordran på framtida pension som intjänats hos föregående ar­

betsgivare, när gäldenären övertagit ansvaret för pensionsfordringen under

vissa villkor.

Beredningen föreslår att vad som sålunda föreskrivs i 17 kap. 6 a § HB

tas upp oförändrat i sak i en ny lag (14 § i ber.försl., motsvarande 12 § i

dep.försl.). Den förmånsrätt det här är fråga om kommer att successivt

minska med åren för att så småningom helt upphöra. Det har förutsatts, att

rådande praxis i fråga om hinder för huvuddelägare att njuta förmånsrätt

för lön o. 1. enligt 17 kap. 4 § HB skall ligga till grund även för tillämp­

ningen av 6 a § i samma kap. (se SOU 1965: 41 s. 262). Beredningens förslag

innehåller en bestämmelse i anslutning härtill.

2.2.2 Remissyttranden

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av många remissin­

stanser. Till dem hör bankinspektionen som understryker beredningens på­

pekande, att arbetstagarnas fordringar i allmänhet inte under någon längre

tid står inne hos arbetsgivaren. Å andra sidan är det enligt inspektionen

från många synpunkter värdefullt, om vid dröjsmål med utbetalningen av

arbetsersättningarna verksamheten inte omedelbart blockeras utan i stället

kan fortgå tills intressenterna hunnit förhandla sig fram till en uppgörelse.

Ett relativt omfattande löneprivilegium framstår därför som nödvändigt.

Visserligen kan ett vidsträckt löneprivilegium möjliggöra en osund kredit-

givning. Om ett företag är på obestånd kanske någon av dess leverantörer

köper upp utestående lönefordringar för att rörelsen skall kunna fortsättas

och därmed leveranserna. Härigenom kan emellertid rörelsen komma att

drivas längre än vad som är ekonomiskt försvarbart. Många gånger kan det

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

37

å andra sidan vara ett gemensamt borgenärsintresse att verksamheten hålls

igång. Uppköp av utestående lönefordringar i sistnämnda fall kan inte be­

tecknas som osund kreditgivning. Beredningen har också stannat för att

föreslå ett relativt omfattande löneprivilegium, i huvudsak överensstäm­

mande med vad som nu gäller för majoriteten arbetstagare. Inspektionen

anser förslaget i denna del innebära en rimlig avvägning av de motstridiga

intressen som här skall beaktas. Vidare anser bankinspektionen — liksom

f. ö. alla remissinstanser — det vara riktigt att nuvarande kategoriindel­

ning av arbetstagarna med olika tidsfrister upphävs. I fråga om pensions-

fordringar finner inspektionen det välgrundat att inte vidga förmånsrätts-

skyddet längre än vad som nu gäller. Inspektionen framhåller i samman­

hanget att en generell förmånsrätt för dylika fordringar skulle medföra

betydande risker vid kreditgivningen. Mot bakgrund av den under senare

år minskade självfinansieringsgraden inom näringslivet — och dettas där­

med ökade beroende av krediter — torde en sådan reform inte vara till­

rådlig.

Andra remissinstanser som uttryckligen förklarar sig godta förslagets

avgränsningar i fråga om löneprivilegiets omfattning är t. ex. landshypo-

teksombudsmansföreningen, domarföreningen samt sparbanksföreningen.

I en hel del remissyttranden framkommer emellertid kritiska synpunkter.

Bl. a. gäller i fråga om den tid före konkursen inom vilken lönefordring-

arna skall ha förfallit för att vara förmånsberättigade (sex månader i ber.-

försl.), att löntagarorganisationerna anser att den bör förlängas medan

några andra remissinstanser är av motsatt uppfattning och tycker att den

bör förkortas.

LO anser det tveksamt om sexmånadersgränsen är tillfyllest, även om

man tar hänsyn till de föreslagna och synnerligen välmotiverade reglerna

om tvistiga fordringars behandling. LO ifrågasätter därför om inte gränsen

horde sättas till tolv månader.

TCO anser starka skäl tala för ettårig tidsfrist. Organisationen framhål­

ler att frågan för flertalet arbetstagare är av underordnad betydelse, efter­

som förfallen lön normalt inte tillåts stå inne någon längre tid, men för

tjänstemän med provisionslön — liksom för vissa arbetare med ackordslön

— är förhållandet annorlunda. I konkurs är det sålunda snarare regel än

undantag att provisionen står inne oreglerad sedan åtskillig tid. De avta­

lade provisionsvillkoren är ofta mycket oklara och svårtolkade i fråga om

både förfallotid och annat, och när arbetsgivaren därutöver haft en under­

målig bokföring, misskött sina leveranser och brustit i redovisning kan

arbetstagaren — som möjligen erhållit vissa å conto-belopp — i många fall

varken bedöma storleken av sin provisionsfordran eller förfallotiden för

olika delposter. Mot den bakgrunden framstår den föreslagna 6-månaders-

gränsen som alltför snävt tilltagen. Provisionsavlönade kan inte jämställas

med sådana arbetstagare som har regelbundet förfallande fast lön och kan

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

38

ej heller på samma sätt lastas, om förfallen lön kommit att stå inne längre

tid utan att indrivningsåtgärder vidtagits.

SALF har till skillnad från beredningen den uppfattningen att arbets­

tagarna inte alltid reagerar omedelbart när arbetsgivaren dröjer med betal­

ning av lönen. Arbetstagarna väntar med att vidtaga egna åtgärder eller

vända sig till sin fackliga organisation. Denna passivitet beror sannolikt på

rädslan att bli arbetslös speciellt när det är fråga om äldre arbetskraft eller

arbetskraft i branscher och landsdelar med stor arbetslöshet. Vidare solida­

riserar sig arbetstagare i små företag med arbetsgivaren i en helt annan

utsträckning än arbetstagare i stora företag. Förbundet bevakar exempelvis

allt emellanåt förhållandevis stora belopp, som arbetsledarna har lånat

sina arbetsgivare.

Förbundet anser att förekomsten av lönefordringar som stått inne längre

tid än sex månader inte är större än att man kan tillåta att löneborgenärer

får förmånsrätt för ett års tid före konkursen.

Frågan om förmånsrättens omfattning vid uppsägning bör enligt SALF

överlämnas till rättstillämpningen för avgörande. Förbundet anför i denna

del följande.

Den omständigheten att HD hittills tillerkänt arbetstagare en längsta upp­

sägningstid av sex månader i konkurs torde bero på att kollektivavtalen

mellan arbetsgivar- och tjänstemannaorganisationerna för normala anställ­

ningar stadgar en uppsägningstid av från en till sex månader. Emellertid

lämnar såväl förbundets — som Svenska Industritjänstemannaförbundets

— kollektivavtal utrymme för medlemmarna att träffa avtal om längre men

inte om kortare uppsägningstid än kollektivavtalets. De av domstolarna hit­

tills tillerkända uppsägningstiderna har således inte varit resultatet av ett

isolerat skälighetsbedömande från domstolarnas sida utan snarare en till-

lämpning av gällande kollektivavtal. Det torde i sin tur innebära att hittills

tillerkända sex månaders uppsägningstid inte kan tolkas så att HD uppsatt

någon absolut gräns för uppsägningstiden utan densamma får i stället antas

vara rörlig. Förbundet har yrkat en uppsägningstid av ett år efter femton

års anställningstid i årets förhandlingar om allmänna anställningsvillkor

med Svenska Arbetsgivareföreningen. En sådan förstärkning av anställ­

ningstryggheten skulle bli tämligen illusorisk om den inte skulle tillerkän­

nas förmånsrätt i konkurs.

Frågan om långtidskontrakts giltighet vid arbetsgivarens konkurs synes

ej ha varit föremål för prövning efter rättsfallet NJA 1922, sid. 328, utan

de fall som varit aktuella har gällt tills vidare-avtal.

Tjänstemannaorganisationerna har ej andra medel till sitt förfogande än

långtidskontrakt när det gäller att trygga anställningen för medlemmar

som skall tillträda ledande befattningar bos ekonomiskt svaga företag. För

en befattning som disponent, arbetschef, fabrikschef etc. är en avtalstid upp

till fem år ej anmärkningsvärd. Ett antal medlemmar i förbundet har kon­

traktstid överstigande ett år. Det är särskilt fråga om medlemmar som har

ledande befattningar eller specialistbefattningar. Om långtidskontrakt ej

tillerkänns förmånsrätt vid konkurs, kommer det att bli mycket svårt att

rekrytera arbetstagare i företagsledande ställning till sanering av ekono­

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

39

miskt svaga företag. Det bör beaktas att ett långtidsavtal är ett ömsesidigt

intresse för arbetsgivaren och arbetstagaren i många branscher.

Beredningen föreslår, att en ställning som medfört inflytande över före­

taget, t ex. såsom verkställande direktör, i och för sig icke skall utesluta

förmånsrätt. Förbundet, som delar beredningens åsikt "i denna del, vill sär­

skilt framhålla den grunden att utesluten förmånsrätt för företagsledare

och med dem närstående grupper försvårar för ett företag att i ett kritiskt

läge behålla en dugande person. Beredningens synpunkter talar för att den

föreslagna inskränkningen av den förmånsberättigade uppsägningstiden ej

bör genomföras. Ingen dugande person i företagsledande ställning torde

vara villig att sanera ett konkursfärdigt företag inför risken att endast till­

erkännas en uppsägningstid av sex månader. Konkursförvaltare har enligt

förbundets erfarenhet godkänt betydligt längre uppsägningstider med för­

månsrätt för den berörda kategorin. Beredningen har därför i detta hän­

seende enligt förbundets mening anlagt ett alltför statiskt betraktelsesätt

och antagit att kollektivavtalens nuvarande uppsägningstider kommer att

bli bestående.

SACO anser att av sociala skäl och med hänsyn till fallens sällsynthet

några betänkligheter inte bör möta mot en ettårsfrist för löneprivilegiet.

Denna ettårsfrist bör dock i så fall gälla alla anställda och inte bara tjänste­

män. För den händelse SACO:s synpunkter inte beaktas utan förslaget om

en halvårsfrist godtas, uppkommer frågan om den lämpligaste utformningen

av särregeln för fall när arbetsgivaren ansett Iönefordringen tvistig. SACO

anför i denna del att med »förhandling i bruklig ordning» enligt motiven

skall förstås sådan reglerad förhandling som på arbetsmarknaden äger rum

mellan parterna eller deras organisationer, oavsett om förhandlingsplikt

föreligger eller ej. Beredningen framhåller att förhandling i samma ordning

även förekommer mellan oorganiserade arbetstagare och deras arbetsgivare.

SACO påpekar i anledning härav att det inte kan anses vara fråga om regle­

rad förhandling när en enskild arbetstagare diskuterar en tvistig lönefråga

med sin arbetsgivare. 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt be­

fattar sig inte med sådana individuella förhandlingar. Inte heller finns det

t. ex. i Slottsbacksavtalet några regler om dylika förhandlingar utan endast

en protokollsanteckning till 5 § att man inte avsett att med reglerna om

förhandling begränsa användningen av direkt överläggning mellan veder­

börande arbetsgivare och arbetstagare för utjämnande av meningsmotsätt­

ningar. Än mindre kan man tala om reglerad förhandling i fråga om över­

läggning mellan en oorganiserad arbetstagare och hans arbetsgivare. Enligt

SACO är det under angivna förhållanden inte möjligt att som alternativt

rekvisit till att talan väckts uppställa att förhandling i bruklig ordning be­

gärts. Något annat alternativt rekvisit än att krav bevisligen framställts

torde knappast stå att finna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att den föreslagna tidsfristen

om sex månader kan förkortas. Det torde höra till sällsyntheterna att arbets­

tagare stannar kvar på samma arbetsplats under så lång tid utan lön. Vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

40

som emellertid kan inträffa är att någon utanförstående, då konkurs är

förestående, går emellan och betalar lönerna i förlitande på att kunna till­

godose sig genom den samtidigt förvärvade förmånsrätten för samma

belopp. Den möjlighet till osund kreditgivning som ligger häri är en avse­

värd olägenhet ur övriga borgenärers synpunkt. Hovrätten anser därför i

motsats till beredningen att starka skäl talar för att den förmånsrätt som

följer med löne- eller pensionsfordran inte bör kunna överlåtas.

Advokatsamfundet framhåller att det ganska sällan är så att de anställda

själva i konkurser bevakar fordringar på lön, som innestått längre tid. Där­

emot kan det förekomma att gamla lönefordringar bevakas av någon som

övertagit de anställdas fordringar och samtidigt förmånsrätten. Den större

delen av löntagarnas egna bevakningar består i stället framför allt av krav

på lön under uppsägningstid. Andra stora bevakningsposter är semester­

ersättningar och, i vissa branscher, upparbetade löneanspråk av typen

ackordsöverskott. Då det gäller den tidsmässiga begränsningen av lönepri-

vilegiet för tiden före konkursen ifrågasätter advokatsamfundet om praktis­

ka och sociala hänsyn motiverar en så lång tid som föreslagna sex månader.

Bortsett från fall av överlåtelse av lönefordringar torde sådana fordringar

äldre än tre månader vara fåtaliga och ofta avse fall, där vederbörande slu­

tat sin anställning för länge sedan och har något mindre — ofta tvistigt —

belopp att fordra, som han underlåtit att aktualisera på rättslig väg. Enligt

samfundets uppfattning är en kort förmånsrättstid att föredra inte bara

av hänsyn till det angelägna i att begränsa förmånsrätternas omfattning

utan också av intresse att indirekt skydda löneborgenärernas intressen.

Löntagarna själva är de som mest effektivt kan förhindra att en verksamhet

fortsättes med utnyttjande av den osynliga och från företagsekonomisk

synpunkt osunda kreditgivning som en växande löneskuld innebär.

Advokatsamfundet är med hänsyn till det anförda av den uppfattningen

att en begränsning av löneprivilegiet i tiden före konkursen till tre månader

inte skulle behöva medföra några större olägenheter men däremot medföra

den väsentliga fördelen att den inte önskvärda kreditgivningen i form av

övertagande av lönefordringar begränsades betydligt. Däremot delar sam­

fundet beredningens uppfattning att man inte bör införa en regel, som inne­

bär att förmånsrätt för lönekrav inte kan överlåtas. Det kan, såsom bered­

ningen framhåller, nämligen inte bortses från att godtagbara skäl under­

stundom finns för en överlåtelse av lönefordringar.

I fråga om förmånsrätten för löneanspråk avseende tiden efter konkurs­

utbrottet understryker advokatsamfundet starkt önskvärdheten av att denna

dels begränsas så långt som är möjligt med beaktande av sociala skäl, dels

ock ges en sådan utformning att missbruk motverkas. Samfundet anser

att den av beredningen föreslagna sexmånadersgränsen är, genomsnittligt

sett, för vidsträckt och föreslår att senare delen av första meningen i 13 §

erhåller följande lydelse: ». . . under skälig uppsägningstid, dock högst tre

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1970

42

löneprivilegiet, om så behövs. Detta skall enligt beredningens förslag allt­

jämt gälla i fråga om förmånsrätt på grund av utmätning. I övrigt fram­

håller beredningen följande.

Beträffande de särskilda förmånsrätterna enligt 17 kap. 6 § HB gäller att

de utgör belastningar som är oskiljaktigt förenade med fastigheten som

sådan i vems hand den än kommer. Rätten till betalning ur fastigheten bör

i enlighet därmed inte bero av sådana tillfälligheter som om fastighetens

aktuella ägare råkar i konkurs. Det bör också särskilt framhållas, att för­

månsrätten i en del fall grundas på att fastigheten ingår i en tvångssam-

fällighet till vilken fastigheten skall lämna större eller mindre bidrag.

Bidragsskyldigheten motsvaras av ett värde som tillförts fastigheten. Det

är inte rimligt, att konkursgäldenärens borgenärer med allmän förmånsrätt

skall få tillgodogöra sig detta värde på bekostnad av andra delägare i sam-

fälligheten. Beredningen anser på grund av det anförda, att den särskilda

förmånsrätt som kommer att gälla i hithörande fall bör vara skyddad mot

risken att skjutas åt sidan av löneborgenärerna.

Beredningen framhåller i fortsättningen såvitt avser förmånsrätt på

grund av inteckning att denna säkerhetsform avser att ge möjlighet till

realkredit, dvs. att borgenären skall kunna förlita sig på panten, om den

har ett betryggande värde, utan att han skall vara beroende av gäldenärens

förmögenhetsställning i övrigt. Inteckningshavarens säkerhet kan emeller­

tid till följd av löneprivilegiet svikta just när den behövs som bäst. Även

botteninteckningar kan bli nödlidande, när löneborgenärernas förmånsrätt

inte kan tillgodoses ur annan egendom. Det innebär m. a. o. att intecknings-

havarna inte får någon betalning. Förlusterna inträffar slumpvis, ofta sedan

den belånade fastigheten bytt ägare.

Enligt beredningens mening är det nuvarande rättsläget otillfredsstäl­

lande. Löneborgenärernas förmånsrätt bärs upp av starka sociala skäl och

löneborgenärerna har individuellt långt svårax-e att bära en förlust än kre­

ditinstitutioner som har möjlighet till riskutjämning inom verksamheten.

Å andra sidan är det inte endast banker och andra större kreditinrättningar

som — förutom stat och kommun — har panträtt på grund av inteckning.

Stiftelser och föreningar har också, liksom enskilda personer, medel pla­

cerade i inteckningar.

Man kan, säger beredningen, räkna med att banker och andra större

kreditgivare känner till den risk som oberäkneligt aktualiseras. Andra som

tar emot inteckningar som säkerhet eller går i borgen för inteckningslån är

däremot i allmänhet inte medvetna om risken. Att risken allt emellanåt

aktualiseras framgår hl. a. av en speciell undersökning som beredningen

gjort beträffande exekutiva auktioner under åren 1966 och 1967 (se bil. B.

till bet.). De förluster som där redovisats är relativt begränsade. I nedåt­

gående konjunkturer kan emellertid den nuvarande ordningen leda till

långt flera förluster för inteckningshavarna än som rapporterats från senare

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

år, i synnerhet som lönefordringarnas belopp lätt kan komma att springa

upp.

Den omständigheten att lönefordringar vid behov kan tas ut med bästa

rätt även ur fast egendom medför också, att servitut och nyttjanderätter

m. in. till fastigheten kan bli utslagna, hur väl skyddade de annars kan

synas vara på grund av inskrivning. Bl. a. kan även arrendatorer och hyres­

gäster få vika. Det är inte känt, om och i så fall i vilken omfattning servitut

och nyttjanderätter gått förlorade genom exekutiv försäljning under kon­

kurs.

Beredningen finner det irrationellt, att pantsäkerhet i fast egendom, hur

väl den än ligger till, kan bli värdelös till följd av löneprivilegiet. Detta

strider mot att panträtten skall utgöra grundval för realkredit. Varje in­

teckning, vilken inte är beviljad i fastighet som ligger orubbligt i säkra

händer, måste hållas under uppsikt därför att ett begränsat antal riskfall

kan aktualiseras, man vet inte var.

Beredningen påpekar att varje ändring på förevarande punkt som håller

sig inom förmånsrättsordningens ram måste minska den rätt som löne-

borgenärerna f. n. har i konkurs. Om förmånsrättsordningen ändras så att

fordringar med panträtt i fast egendom får gå före lönefordringar, skulle

olägenheterna för realkrediten av nuvarande ordning helt elimineras. Inne­

börden av en sådan omläggning är, att löneborgenärerna hänvisas till att

göra sin förmånsrätt gällande i överskott som lös egendom kan ge sedan

fordringar med panträtt och likvärdig rätt blivit betalda samt i det över­

skott som fast egendom kan bjuda sedan inteckningsfordringarna blivit

betalda. Löneborgenärernas förmånsrätt skulle alltjämt gå före bl. a. ford­

ringar med säkerhet i företagsinteckning. Även enligt en sådan ordning kan

det åtminstone inom företag som är av någon betydelse finnas åtskillig

egendom i vilken löneborgenärerna får förmånsrätt. Särskilt i fråga om

byggnadsföretag som går i konkurs kan det dock förekomma, att det inte

finns några egentliga tillgångar utöver fast egendom. Visserligen används

mycket dyrbara maskiner för arbetet, men det är ej sagt att de ägs av före­

taget. Detta kan ha hyrt maskinerna eller köpt dem på avbetalning med

äganderättsförbehåll.

Beredningen framhåller att den hänsyn som bör tas till hithörande löne­

fordringar naturligtvis är beroende av vilka intressenter som i realiteten

gör en förlust. Någon anledning att på inteckningshavarnas bekostnad till­

godose kreditgivare som betalar och övertar löntagarnas fordringar jämte

förmånsrätt finns i allmänhet inte. Beredningen anser det emellertid inte

vara lämpligt att utesluta förmånsrätt efter överlåtelse av lönefordringar

(se bet. s. 51).

Beträffande vissa grupper av löntagare kan man tänka sig, att de an­

vänder sig av indrivningsblockad om deras förmånsrätt inte förslår. Att

rekommendera blockad som medel för att tvinga ett konkursbo att betala

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

43

44

inte förmånsberättigade lönefordringar är emellertid långt ifrån lämpligt.

Om konkursförvaltningen faller till föga för blockaden och betalar ford­

ringarna, handlar den i strid mot den förmånsrättsordning som skall iakt­

tas i konkursen.

Beredningen har på grund av det anförda prövat andra vägar att nå fram

till en rimlig lösning. Därvid har beredningen först undersökt huruvida det

är möjligt att göra skillnad mellan olika grupper av fordringar med pant­

rätt i fast egendom. Det förslag som övervägandena resulterat i har fått

beteckningen A (se härom bet. s. 56 ff). Förslaget innebär i huvudsak att

vissa fordringar med panträtt i fast egendom blir skyddade. Hit hör fordran

med panträtt som upplåtits av tidigare ägare eller som upplåtits av gälde-

nären tidigare än sex månader före konkursansökningen och som ligger

inom tre fjärdedelar av taxeringsvärdet. Beredningen övergår härefter till

att behandla en annan metod för att ge panthavarna ett visst skydd mot

alltför oberäkneliga förluster, övervägandena i denna del utmynnar i ett

förslag som betecknats med B (se härom bet. s. 58 f). Detta förslag går ut

på att löneborgenärers återstående förmånsberättigade fordringar sedan lös

egendom tagits i anspråk får tas ut ur fast egendom före pantfordringar

med begränsning till en fjärdedel av fastighetens värde. För löneborgenärer,

vilkas fordringar hänför sig till nybyggnads-, tillbyggnads-, ombyggnads-

eller förbättringsarbete på fastigheten, skulle någon begränsning dock inte

gälla.

Vid beredningens överläggningar med den rådgivande nämnden har arbets­

tagarnas representanter uttalat, att de inte ansåg någon lagändring moti­

verad av hänsyn till inteckningshavarna. Vid ett eventuellt val mellan de

alternativ som redovisats under A och B har de sagt sig föredra alternativ

B, varvid den andel av fastighetens värde som under alla förhållanden

skulle stå till buds för löneborgenärerna inte borde understiga en tredjedel.

De sakkunniga som särskilt tillkallats för samråd på konkursrättens om­

råde har uttalat sig för den reglering som redovisats under A. För egen del

anser beredningen att alternativ A har vissa bestämda fördelar framför

alternativ B, i synnerhet att alla panträttsupplåtelser av tidigare ägare blir

skyddade.

Beredningen har inte kunnat finna någon annan framkomlig väg att in­

om förmånsrättsordningens ram tillgodose önskemålet att reducera den

risk för fastighetskrediten som följer med gällande ordning. Med hänsyn till

de stridiga intressena har beredningen emellertid ansett sig böra överväga

även möjligheten att använda hjälpmedel utanför förmånsrättsordningen.

I det sammanhanget anför beredningen följande.

Löneborgenärerna löper vid konkurs risken att deras lönefordringar inte

blir betalda, medan inteckningshavarna löper risken att deras inteckningar

blir nödlidande. Dessa risker kan bäras med jämnmod, om de på ett för­

säkringsmässigt sätt fördelas på tillräckligt stort underlag. Beredningen har

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

46

Kungl. Maj:ts proposition nr li2 år 1970

underlag för bedömning av riskens storlek och därpå grundad premiebe­

räkning.

Enligt beredningens mening skulle betydelsen av de anförda invändning­

arna kunna reduceras genom lämpliga åtgärder. Vad särskilt angår industri­

fastigheter o. d. kan man tänka sig att lämna dem helt utanför. Den som

lämnar kredit till ett företag måste följa dess verksamhet även om han har

inteckning i företaget tillhörig industrifastighet. Med hänsyn till den stånd­

punkt som intagits från försäkringsgivarnas sida har beredningen emeller­

tid ändå inte ansett sig kunna räkna med att försäkringsvägen erbjuder

någon lösning av här ifrågavarande spörsmål.

Beredningen framhåller att i sista hand kan eventuellt övervägas, att

statsverket ingriper och täcker den risk, som inteckningshavarna slumpvis

löper i hithörande fall, förutsatt att risken begränsas på lämpligt sätt. Det

allmänna skulle genom att påtaga sig risken fullfölja det mödosamma ar­

bete som genom inskrivningsväsendet nedlagts och alltjämt nedläggs på att

skapa tillförlitligt underlag för fastighetskrediten. Statsverket uppbär av­

gifter för inskrivningsåtgärder och kan, om det anses önskvärt, på längre

sikt gottgöra sig även för nu ifrågavarande kostnad.

2.2.4 Remissyttranden

I många remissyttranden uttalas stor tveksamhet. Flera remissinstanser

anser inte utredningsmaterialet tillräckligt för ett ställningstagande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det inte möjligt att inom för-

månsrättsordningens ram lösa konflikten mellan inteckningsborgenärernas

och löntagarnas motstridiga intressen. Enligt hovrättens mening har man

att välja mellan att behålla löncborgenärernas förmånsrätt eller att avskaffa

detta företräde. För den senare lösningen talar önskemålet att avlägsna de

praktiska olägenheterna som nuvarande ordning visat sig ha för fastighets­

krediten. Enligt hovrättens mening bör detta önskemål såvitt möjligt till­

godoses. Detta förutsätter dock att löntagarna säkerställs på annat sätt.

Även om det kan vålla vissa svårigheter att konstruera en lösning är det

enligt hovrätten inte olösligt. Det bör vara möjligt att genom bankgaranti

eller försäkring i någon form i förväg tillse att av arbetsgivarens egendom

så mycket avsätts, att arbetstagarna inte blir lidande på konkursutbrottet.

Hovrätten framhåller att en ordning som garanterar utbetalning av lön

även i händelse av konkurs torde förutsätta förhandlingar mellan arbets­

marknadens parter och medverkan av banker eller försäkringsbolag. Det är

dock nödvändigt att en särskild utredning görs för att det skall kunna

bedömas i vilken utsträckning tanken kan förverkligas. I avvaktan på resul­

tatet av denna bör nuvarande principer för löntagares förmånsrätt behållas.

Även kommerskollegium ifrågasätter om rimligt avvägda hänsynstagan­

den överhuvud kan göras inom förmånsrättsordningens ram. Beredningens

48

En del remissinstanser uttalar sig mera bestämt för den nuvarande ord­

ningen med lönefordringarnas oinskränkta företrädesställning. Hit hör hov­

rätten för Västra Sverige som vill behålla nuvarande ordning i förening

med ett system som garanterar inteckningshavarna en skälig täckning av

den risk de löper vid ett sådant alternativ. Hovrätten erinrar om bered­

ningens undersökningar av möjligheten att täcka inteckningshavarnas risk

genom försäkring. Med tanke på den än större riskfördelning som skulle

vinnas om statsverket inträder som garant i detta hänseende, borde enligt

hovrätten en närmare undersökning också ske i vilken form och under

vilka förutsättningar inteckningshavarnas risk kan övertas av statsverket.

Kostnaden för ett sådant skydd, utslagen på alla inteckningshavare som

vill begagna sig därav, torde bli mycket obetydlig. Ett statligt garantisystem

borde kunna organisatoriskt anknytas till inskrivningsväsendet, och själva

förfarandet behövde inte bli mera komplicerat än vad som gäller om exem­

pelvis anteckning om innehav av fordringshandling.

Folksam framhåller bl. a. beträffande det av beredningen skisserade för-

säkringsalternativet att det skulle innebära en tvångsmässig belastning av

alla som hade behov av att brandförsäkra sin fasta egendom. De försäk­

ringstagare, som ur kreditsynpunkt utgjorde en stor risk, skulle få ett för­

säkringsskydd som inte stod i rimlig proportion till premiens storlek. De

försäkringstagare åter, som inte innebar risk, t. ex. bostadsrättsföreningar,

kommunala stiftelser samt det stora antalet villa- och andra fastighetsägare,

blev i stället bidragsgivare till försäkringen. Folksam anser därför att det

skisserade försäkringsalternativet är olämpligt.

I fortsättningen ifrågasätter Folksam i sin egenskap av kreditgivare huru­

vida behov föreligger att stärka kreditgivarens ställning i nu aktuellt av­

seende. Den undersökning beredningen gjort tyder på att kreditgivarnas

förluster på grund av löneprivilegiet f. n. är relativt sett obetydliga. De torde

väl rymmas inom den räntemarginal, som kreditgivarna betingar sig för sitt

risktagande. Skulle omfattningen av löneprivilegiet framdeles öka och där­

med kreditgivarnas risker bli mera påtagliga är det inte bara troligt utan

högst sannolikt att räntesatserna kommer att justeras i motsvarande grad.

Folksam påpekar att beredningen särskilt har påtalat riskerna för de

enskilda kreditgivarna. Även dessa har dock betingat sig ersättning för sitt

risktagande. Det kan inte finnas anledning för samhället att träda in, om

enskilda tar risken att låna ut pengar.

Avslutningsvis framhåller Folksam att den osäkerhet som löneprivilegiet

ger endast är en ringa del av kreditgivningens vansklighet. Löneprivilegiet

innebär en klar fördel för löneborgenärerna och är ur social synpunkt av

betydelse. Det finns därför ingen anledning att ändra den nuvarande ord­

ningen på detta område.

Även SPP vill behålla nuvarande ordning. SPP framhåller att om det be­

döms nödvändigt att i större utsträckning än som skett i beredningens för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

50

fordringar och panträtt i fast egendom innebär en klar försämring mot nu­

varande regler på området. Skulle förslaget antas i denna del kommer

avsevärda förluster att drabba arbetstagarna. Förbundet antar att bered­

ningen lagt större vikt vid att få till stånd en enhetlig nordisk lagstiftning

på området än att tillvarata arbetstagarnas intressen. Visserligen har för­

bundet arbetat för att få till stånd enhetliga nordiska bestämmelser på

arbetsmarknadens område, men om man från övriga nordiska länder inte

kan acceptera de nuvarande svenska bestämmelserna om lönefordringarnas

inbördes förhållande till panträtt och fast egendom, anser förbundet det

vara att föredra att nuvarande bestämmelser behålls.

SACO anser beredningens båda alternativa förslag tekniskt invecklade.

Det kan inte vara rationellt med regler som är så svårlästa och vilkas verk­

ningar är så vanskliga att förutse. Enligt SACO:s mening bör man inte

nagga löneprivilegiet i kanten till förmån för fastighetskreditväsendet. De

eventuella risker som därmed skulle kvarstå för fastighetskreditsystemet

bör inte överskattas.

Av de remissinstanser som godtar den föreslagna inskränkningen i löne­

fordringarnas företräde, anser de flesta att alternativ A är att föredra fram­

för alternativ B. Till dessa remissinstanser hör bankinspektionen som inled­

ningsvis understryker att gällande ordning inte är tillfredsställande. I sam­

manhanget påpekas att det många gånger inte är möjligt för kreditgivarna

att säkerställa sig mot de risker varom här är fråga. Löneprivilegiet i sin

nuvarande utformning skapar vid all kreditgivning mot säkerhet av fastig-

hetsinteckningar en irrationell osäkerhet som tynger denna verksamhet.

Bankinspektionen granskar härefter närmare de båda alternativa förslagen

och föreslår därvid vissa ändringar av alternativ A.

Sparbanksföreningen understryker nödvändigheten av att åtgärder vid­

tas för att i möjligaste mån eliminera de för fastighetskreditgivningen men­

liga konsekvenserna av nuvarande ordning. Beträffande beredningens un­

dersökning av de förluster som under åren 1966 och 1967 drabbat fastig-

hetskreditgivare i exekutiva ärenden (bil. B till bet.) framhålls, att antalet

fall, där inteckningshavare lidit skada på grund av löneprivilegiet, inte är

påfallande stort. Inte heller framstår enligt föreningen det sammanlagda

skadebeloppet såsom förskräckande högt. Föreningen påpekar emellertid

att materialet inte är representativt när det gäller att belysa kreditgivar­

risken. Undersökningen hänför sig nämligen till en tid av högkonjunktur.

Ett kärvare klimat med ett ökat antal konkurser kan ge en annan och

för fastighetskreditgivningen betydligt ofördelaktigare bild. Sparbanksför­

eningen förordar det som alternativ A betecknade förslaget men förklarar

— liksom bankinspektionen och flera andra remissinstanser — att taxe­

ringsvärdet enligt detta är mindre lämpligt som norm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

52

igenom arbetsgivarna skyddar sina arbetstagare mot förluster. Beträffande

de framlagda alternativa förslagen förordas alternativet A.

Andra remissinstanser som föredrar alternativ A framför alternativ B är

länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län, Föreningen auktorise­

rade revisorer, ELF, Svensk industriförening samt Svenska försäkrings­

bolags riksförbund.

Domarföreningen föreslår en kombination av regeln i alternativ A om

skydd för pantfordran som upplåtits av tidigare ägare med regeln i alterna­

tiv B att löneborgenärernas fordringar må uttagas före övriga panthavare

intill en fjärdedel av värdet eller köpeskillingen.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Västernorrlands län hör till de få

remissinstanser som föredrar alternativ B. Den förra länsstyrelsen anser

lösningen av konflikten enligt detta alternativ enklare och med vissa modi­

fikationer ge bättre möjlighet till en skälig avvägning. Länsstyrelsen i Väs­

ternorrlands län anser det rimligt att en åtskillnad görs mellan de löntagare,

som genom sin arbetsinsats direkt medverkat till en höjning av ifråga­

varande fastighets värde, och övriga löneborgenärer. Att låta de senare i

viss utsträckning stå tillbaka inte blott för sagda speciella löntagarkategori

utan även för innehavare av särskilda förmånsrätter i fastigheten synes inte

behöva möta alltför stora betänkligheter.

Svenska företagares riksförbund finner förslaget att begränsa löneford-

ringarnas företräde i och för sig bra. Förbundet frågar sig dock varför löne-

f ord ringar, som hänför sig till nybyggnads-, tillbyggnads-, ombyggnads-

eller förbättringsarbeten på viss fastighet, skall vara privilegierade och inte

leverantörsfordringar, som hänför sig till byggnadsmaterial och annat, var­

av byggnaden består. Leverantörerna kan ju i minst lika stor utsträckning

ha tillfört konkursgäldenären ett värde jämförbart med de arbetsprestatio­

ner, som omfattas av förmånsrätten.

2.3 Hyra och

arrendeavgift (17 kap. 5 resp. 6 § HB)

Hyresvärd och jordägare har f. n. förmånsrätt för hyra resp. arrendeav­

gift. De har även retentionsrätt, dvs. rätt att kvarhålla viss egendom till

säkerhet för sina fordringar på hyresgästen resp. arrendatorn. Beträffande

den närmare innebörden av bestämmelserna om förmånsrätt och retentions­

rätt hänvisas i första hand till 2.1.1 och härutöver till lagberedningens be­

tänkande (s. 104 ff, 182 f och 188 f).

2.3.1 Lagberedningen

Beredningen framhåller att vid nordiska överläggningar har från dansk

och norsk sida hävdats, att förmånsrätt för hyresvärd och jordägare inte

är tillräckligt motiverad. Förut gällande hyresprivilegium och arrendepri­

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

53

vilegium har redan avskaffats i Norge och i Danmark har, senast i pro­

position, framlagts förslag om att förmånsrätt för hyresvärd och jordägare

skall upphävas (det danska förslaget har numera antagits och gäller fr. o. m.

den 1 aug. 1969 som lag). På finsk sida har man ännu inte tagit ställning

till frågan.

Beredningen har för sin del tvekat, om man bör ta ett så radikalt steg

som man redan gjort i Norge och Danmark. Beredningen påpekar beträf­

fande hyra, att hyresgästens eventuella behov av betalningsanstånd inte kan

motivera en generell bestämmelse om förmånsrätt för hyresvärden. Vad åter

angår hyresvärdens intresse framhålls, att hyra enligt lag och allmän praxis

betalas i förskott. Om hyresgästen dröjer med att betala hyran, förverkas

hyresrätten. Vid sidan härav har enligt beredningen den med hyresfordran

förenade förmånsrätten mycket begränsad betydelse för hyresvärden, när

det är fråga om mindre bostadslägenheter som går lätt att hyra ut. Bestäm­

melserna om gäldenärens beneficium gör dessutom, att den gäldenären till­

höriga egendom vari den nuvarande förmånsrätten formellt gäller ofta

undandras hyresvärden när hyresgästen är insolvent. Beträffande större

bostadslägenheter kan hyresvärden ibland tänkas få vissa svårigheter att få

en lägenhet, som utryms i förtid, snabbt uthyrd på nytt. En specialregel för

större bostadslägenheter kan emellertid inte gärna komma i fråga. Bered­

ningen anser därför, att någon förmånsrätt för hyresvärd inte bör behållas

såvitt angår bostadslägenheter.

Beträffande affärslägenheter och lägenheter som används för förvärvs­

verksamhet påpekas att en hyresvärd kan få stora svårigheter att hyra ut

en stor och dyr lägenhet på nytt om hyresgästens rörelse går över styr.

Dessutom kan det vid konkurs — liksom vid ackordsförhandling — vara av

stort intresse för näringsidkarens borgenärer att hyresrätten bevaras. För­

månsrätt i företagets lösegendom kan i hithörande fall utgöra en beaktans-

värd säkerhet för hyresvärden. Han kan därför tänkas avvakta uppgörelse

med borgenärerna, om förmånsrätt finns. I annat fall kan han nödgas att

vid betalningsförsummelse begära omedelbar avhysning på grund av hyres­

rättens förverkande, om han inte säkerställt sig i särskild ordning.

I fråga om möjligheten för hyresvärdar att säkerställa sig mot risk för

förlust i anledning av utebliven hyresbetalning kan borgen eller pant kom­

ma i fråga. Beredningen tror emellertid inte att sådana säkerheter i allmän­

het är lämpliga i hyresförhållanden. En mera praktisk möjlighet för hyres­

värd att skaffa sig säkerhet är enligt beredningen, att han begär företags­

inteckning av företagaren/hyresgästen. För att den skall vara till nytta för

honom krävs naturligtvis, att inteckningen ligger väl till.

Beredningen påpekar i fortsättningen att även en god företagsinteckning

är förenad med den nackdelen, att ett kreditunderlag blockeras för en even­

tuell hyresfordran. I viss utsträckning kan detta motverkas genom att in­

teckningen pantförskrivs i andra hand till kreditgivare. Beredningen kan

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

ändå inte anse, att metoden ger någon god lösning utan har för sin del trott

det vara en bättre ordning, att den som hyr ut affärslägenhet o. d. får en

legal säkerhet för begränsat belopp i form av förmånsrätt närmast framför

företagsinteckning. Han kan då i allmänhet nöja sig utan sådan inteckning.

En regel härom kommer att verka jämnare och förutsätter inte någon sär­

skild insikt och aktivitet från hyresvärdens sida. Den bör även för företags-

inteckningshavare och borgenärerna i gemen ha visst värde, eftersom frå­

gan om hyresrättens bestånd inte så lätt blir kritisk. Genom regeln i fråga

blockeras inte heller kreditunderlaget på ett lika ogynnsamt sätt som före­

tagsinteckning till säkerhet för hyresvärds eventuella fordran skulle göra.

Beträffande arrende är det enligt beredningen — åtminstone i fråga om

jordbruksarrende — inte ovanligt, att jordägaren vid avtalets ingående

säkerställer sig genom att begära betalning i förskott. Han kräver också

ofta, att arrendatorn ställer säkerhet i en eller annan form, t. ex. borgen.

Sådan säkerhet kan även avse ersättning för husröta eller vanhävd. Numera

finns också möjlighet för jordägaren att, när arrendatorn driver närings­

verksamhet, utverka säkerhet i form av företagsinteckning. I fråga om

arrenden för annat ändamål än jordbruk torde det vara mera sällsynt att

säkerhet krävs. Sådana arrenden erbjuder inte så stora risker för jord­

ägaren.

När säkerhet har ställts i betryggande omfattning, saknar den nuvarande

förmånsrätten uppenbarligen praktisk betydelse för jordägaren. Om sådan

säkerhet inte har ställts, kan förmånsrätten tänkas vara av värde, när den

typ av arrende som är i fråga är förenad med någon avsevärd risk för jord­

ägaren. De synpunkter som har anförts beträffande hyresvärds förmånsrätt

kan för dessa fall anläggas på arrende. Om hyresvärd får förmånsrätt när

hyresgästen driver näringsverksamhet, bör enligt beredningen förvisso ock­

så en motsvarande regel gälla i fråga om arrende.

Beredningen framhåller beträffande den närmare avgränsningen av för­

månsrätten att det är lämpligt att anknyta till lagen om företagsinteckning

och låta den bli vägledande. Förmånsrätten skall alltså enligt förslaget

gälla, när hyresgästen eller arrendatorn är näringsidkare och verksamheten

är sådan att företagsinteckning kan meddelas. Med undantag för jordbruk

eller skogsbruk förutsätts, att hyresgästen eller arrendatorn är bokförings-

skyldig. Förmånsrätten skall endast gälla när den hyrda lägenheten eller

arrendejorden är avsedd för verksamheten. Hyra och arrende enbart för

t. ex. bostadsändamål faller utanför.

Förmånsrätten bör begränsas till beloppet. I fråga om hyresavtal föreslår

beredningen, att den inte skall gälla större belopp än som motsvarar tre

månaders hyra. Beträffande arrende föreslås beloppet maximerat till ett års

arrendeavgift. Det krävs inte att fordringen just avser vad som i avtalet har

betecknats som hyra eller arrendeavgift. Bl. a. inbegrips skadeståndsan­

språk. Fordringen skall emellertid grundas på hyres- eller arrendeavtal.

56

och jordägare medan andra finner förslaget inte tillräckligt långtgående

och anser att förmånsrätten helt bör slopas.

Hovrätten för Västra Sverige tillstyrker förslaget men påpekar samtidigt

att anknytningen i fråga om objektet till företagsinteckningen för med sig

följande tillämpningsproblem.

Enligt motiven skall förmånsrätten gälla endast beträffande egendom

som hör till just den verksamhet vartill den aktuella fordringen hänför sig,

dvs. den minsta enhet som kan betecknas som särskild näringsverksamhet

(s. 110). Om en företagsinteckning samtidigt gäller i en större enhet, exem­

pelvis i ytterligare någon verksamhetsgren, kan tydligen sådana komplika­

tioner uppstå som man velat förebygga genom regeln i 5 § lagen om före­

tagsinteckning (se NJA II 1966 s. 143).

Hovrätten framhåller vidare att förutsättningen för tillämpning av vissa

regler i 139 § UL faller bort om retentionsrätten för jordägare och hyres­

värd avskaffas. Jordägaren eller hyresvärden måste i fortsättningen själv

söka utmätning för att få sin förmånsrätt beaktad. Han kommer därigenom

i en sämre ställning än innehavaren av en företagsinteckning, trots han har

bättre förmånsrätt än denne. Med hänsyn härtill är det enligt hovrätten

lämpligt, att den komplettering av 139 § UL som beredningen ifrågasatt,

upptas redan i detta sammanhang (jfr bet. s. 111).

Bankföreningen uttalar att förslaget leder till viss försvagning av den

rätt som följer med företagsinteckning. Med hänsyn till de begränsningar

som gjorts med avseende på hyres- och arrendefordringarnas storlek vill

föreningen emellertid inte motsätta sig förslaget. Inte heller advokatsam­

fundet vill motsätta sig förslaget. Samfundet uttalar emellertid viss tvekan

och framhåller att begränsningen till tre månaders hyra kan föranleda

obilliga konsekvenser för hyresvärden, om hyra för lägenheten inte skulle

ha blivit fastställd, och hyresvärden följaktligen kan ha en stor fordran för

retroaktiv hyra.

Jordbrukskasseförbundet tillstyrker förslaget. Förbundet framhåller att

begränsningen av jordägarens förmånsrätt till ett belopp motsvarande ett

års arrendeavgift säkerligen medför en benägenhet hos bankerna att i ökad

utsträckning lämna kredit mot enbart företagsinteckning. Enligt förbundet

behöver förstärkningen av kreditgivarens ställning emellertid inte inne­

bära motsvarande försvagning för jordägaren. De anspråk det här gäller

avser så gott som uteslutande husröteersättningar eftersom arrendeavgif­

terna regelmässigt betalas i förskott. Genom den obegränsade förmånsrätts-

ställning jordägaren har haft enligt nu gällande lagstiftning har man kun­

nat underlåta att påkalla syn under en lång följd av år med påföljd att

mycket stora belopp har varit utestående vid arrendeperiodens slut. De nya

reglerna kommer säkerligen att medföra tätare syner och därmed mera

fortlöpande reglering av jordägares och arrendators mellanhavanden, ett

förhållande som bör vara till fördel för båda parter. I övrigt torde jordägar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

57

na i allt större utsträckning säkerställa sina anspråk genom krav på borgen

eller annan säkerhet för arrendekontraktets fullgörande. Förbundet hän­

visar i dessa frågor till vad arrendelagsutredningen har anfört i sitt betän­

kande »Jordbruksarrende» (SOU 1968: 57) s. 170—171 och 315.

Bankinspektionen och SABO anser begränsningen av förmånsrätten för

lokalhyra alltför snäv. Båda remissinstanserna förordar att förmånsrätten

för lokalhyra skall omfatta sex månaders hyra. Bankinspektionen under­

stryker beredningens påpekande att det många gånger är ett gemensamt

borgenärsintresse att hyresrätten inte går förlorad vid betalningsförsum-

melse. Dels kanske nämnda rätt såsom sådan utgör en beaktansvärd till­

gång, dels kanske en flyttning av företaget innebär att verksamheten av­

sevärt försvåras eller t. o. m. omöjliggörs. Det är inspektionens erfarenhet

att uppgörelser mellan hyresvärd och borgenärer stundom kan vara svåra

att träffa och att därför intressenterna behöver tid för förhandlingar. SABO

utvecklar liknande synpunkter.

SPP anser att hyresvärds förmånsrätt i bostadslägenhetshavares konkurs

bör behållas. En bestämmelse som ger hyresvärden förmånsrätt för tre må­

naders hyra skulle vara av värde. Affärslägenheter och bostadslägenheter

skulle då behandlas på samma sätt. För den händelse hyresvärden åtnjuter

förmånsrätt för tre månaders hyra, kan han lättare åtnöjas med bristande

hyresbetalning. En sådan regel skulle även komma hyresgästen till godo

genom att han inte löpte samma risk att bli uppsagd omedelbart på grund

av dröjsmål med erläggande av hyra någon kortare tid.

Fastigetsägareförbundet avstyrker föreslagna försämringar för hyresvär­

darna. Förbundet framhåller att beredningen beträffande bostadslägenheter

hänvisar till att hyresvärden med hänsyn till bestämmelserna om gälde-

närens beneficium ofta inte har någon större nytta av förmånsrätten. Gent­

emot detta säger förbundet att det inte sällan finns konkurser där tillgång­

arna förslår till betalning av ogulden hyra. Beredningen avvisar även tanken

på en specialregel för större lägenheter trots att hyrorna i nyproducerade

lägenheter i större tätorter ofta uppgår till över 1 000 kronor per månad.

Det är sålunda stora belopp som står på spel och det framstår även med

hänsyn därtill som en allvarlig försämring att avskaffa förmånsrätten. När

det gäller lokaler har beredningen just åberopat att hyresbeloppen ofta kan

uppgå till mycket höga belopp. Beredningen har i fråga om lokaler disku­

terat möjligheten att hyresvärden gör anspråk på företagsinteckning. Detta

är emellertid inte en framkomlig väg enligt förbundet eftersom närings­

idkarens lösa egendom redan kan vara belånad när hyresvärden gör sina

anspråk gällande. Beträffande möjligheten att begära säkerhet i form av

borgensförbindelse kan ofta svårigheter föreligga, t. ex. att anskaffa villiga

borgensmän. Förbundet kan inte godta att förmånsrätten skall begränsas

58

till ett belopp, som svarar mot endast tre månaders hyra, då enligt nuva­

rande bestämmelser förmånsrätten avser ett års hyra jämte skadestånd.

Lantbruksförbundet anser inte att skäl finns att begränsa jordägarens

förmånsrätt till belopp som motsvarar ett års arrendeavgift. Någon motive­

ring anförs ej i betänkandet. Förbundet påpekar att jordägarens fordran på

avträdesdagen vanligtvis utgörs av krav på husröteersättning. Denna över­

stiger vid mindre och medelstora arrenden så gott som alltid arrendeavgif­

ten. Ibland är den många gånger större än arrendeavgiften. Ju större den

är, desto mera har arrendatorn i realiteten överfört jordägarens kapital till

sig genom underlätet underhåll. Lantbruksförbundet föreslår därför ett till-

lägg så att husröteersättning blir förmånsberättigad utan beloppsbegräns-

ning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att förmånsrätten för hyresvärd

och jordägare helt bör avskaffas. Hovrätten framhåller att hyresvärdars och

jordägares fordringar för hyra och arrende inte är av sådan art, att de av

sociala eller därmed jämförliga skäl bör tillerkännas förmånsrätt. Andra

fordringar, exempelvis varuleverantörers krav, grundar sig ofta på presta­

tioner, som är av lika avgörande vikt för bedrivandet av näringsverksamhet

som upplåtelsen av lokal för rörelsen. Lika väl som varuleverantörer, lån­

givare och självständiga uppdragstagare av olika slag är hänvisade till att

i mån av behov själva skaffa sig säkerhet för betalning av sina prestationer,

borde hyresvärdarna kunna göra detta. Hovrätten ifrågasätter ej att en

hyresvärd kan möta svårigheter då det gäller att hyra ut en stor och dyrbar

affärslokal, sedan hyresgästens rörelse gått över styr. Svårigheter av detta

slag är emellertid inte något för hyresvärden säreget. Motsvarande situation

kan uppkomma för en leverantör som har inriktat sig på produktion av

visst slag, för vilken antalet avnämare är begränsat. Beredningen uppehål­

ler sig utförligt vid de svårigheter hyresvärdarna kan beräknas möta då de

vill säkerställa sig mot förlust genom utebliven hyresbetalning. Svårighe­

terna är emellertid ej oöverkomliga och möter dessutom de flesta andra

borgenärer, för vilka någon legal förmånsrätt ej ifrågakommer. Vid jord­

bruksarrenden förekommer tämligen allmänt, att jordägaren fordrar säker­

het i form av borgen för arrendatorns rätta uppfyllande av kontraktsbe-

stämmelserna. Det borde ej vara uteslutet att i större eller mindre utsträck­

ning kräva sådan säkerhet även i hyresförhållanden. Vidare kan företags­

inteckning komma i fråga. Visserligen kan rörelsens kreditunderlag här­

igenom komma att blockeras. Så sker emellertid i själva verket även om

hyresvärden erhåller en legal förmånsrätt framför den som grundar sig

på företagsinteckning. Det finns emellertid enligt hovrätten ett skäl som

med viss tyngd talar för förmånsrätten nämligen att denna kan tänkas ut­

göra en så beaktansvärd säkerhet för hyresvärden, att han vid betalnings-

försummelse är villig att avvakta en uppgörelse med övriga borgenärer. Med

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

detta speciella problem till separat behandling och därmed skapa prejudi­

kat, som kan binda det kommande lagstiftningsarbetet.

Fastighetsägareförbundet tillstyrker förslaget om rätt till omedelbar ut­

mätning men ifrågasätter om det kan vara rimligt att avskaffa retentions-

rätten, som har långvarig hävd inom hyreslagstiftningen och inte har för­

anlett några olägenheter i tillämpningen. SABO ifrågasätter om inte reten-

tionsrätten bör behållas för andra lägenheter än bostadslägenheter.

2.4 Skatter m. m. (17 kap. 12 § HB)

Beträffande innebörden av den förmånsrätt som f. n. gäller för skatter

och allmänna avgifter hänvisas i första hand till 2.1.1 och härutöver till

bet. s. 62 f.

1964 års promemoria

2.4.1 Lagberedningen

Inom beredningen utarbetades 1964 en promemoria angående förmåns­

rätten för skatter och allmänna avgifter. I promemorian uttalas, att för­

månsrätterna bör begränsas så mycket som möjligt. Borgenärerna bör ha

lika rätt, när inte vägande skäl kan påvisas för avsteg. Särskilt angeläget

är att s. k. tysta förmånsrätter hålls tillbaka. Till dem hör förmånsrätten

för skatter. De danska och norska kommittéerna har bestämt förordat, att

skatteprivilegiet avskaffas helt. Det är uppenbarligen önskvärt, att en så­

vitt möjligt enhetlig reglering uppnås i Norden.

Skatternas särskilda natur synes, enligt vad beredningen framhåller, inte

motivera att de är utrustade med förmånsrätt. Den rent funktionella syn­

punkten att det allmänna måste taga ut skatter för att den offentliga verk­

samheten skall hållas i gång kan däremot vara en grund för skatteprivile­

giet. Härvidlag gäller att summan av det allmännas skatteintäkter bör jäm­

föras med de belopp som kan riskeras, om förmånsrätten i konkurs avskaf­

fas. De bevakade skattefordringarna i konkurser som avslutades 1960 och

1961 utgör enligt inhämtade uppgifter 14,3 miljoner kr. och utdelningen 3,7

miljoner kr. (se bil. C till bet.). Det framgår redan av detta begränsade mate­

rial tydligt, att det allmänna utan någon praktisk olägenhet kan finna sig i

bortfallet av den inkomstpost som utdelning i konkurs representerar.

Avskaffande av förmånsrätten kan möjligen medföra indirekta verk­

ningar på skatteindrivningen i synnerhet beträffande utmätning. Bered­

ningen anser emellertid att man kan bortse därifrån. Hot om konkurs kan

— i den mån det är ett önskvärt medel — användas som påtryckning, vare

sig skatteprivilegiet består eller ej.

Företag av olika slag — även jordbruk — belastas i stor utsträckning av

förmånsrätter med bättre rätt. Det allmänna blir mången gång utan utdel­

62

indusiriorganisationen, köpmannaförbundet och lantbrnksförbundet. Kom­

merskollegium uttalade att kollegiet fann övervägande skäl tala för ett av­

skaffande av förmånsrätten. Riksrevisionsverket, RFV och länsstyrelsen i

Malmöhus län förklarade, att de inte ville motsätta sig att förmånsrätten

avskaffades. Kontrollstyrelsen uttalade, att den fann de i beredningens pro­

memoria framförda skälen så vägande att den inte ville motsätta sig för­

månsrättens avskaffande.

Tveksamhet inför reformen uttalades av kammarrätten, överståthållaräm-

betet, riksskattenämnden, CFU och Stockholms stads indrivningsverk.

Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands samt Göteborgs och Rohus

län, stadsfogdeföreningen in. fl. avstyrkte förslaget om att avskaffa för­

månsrätten.

Beträffande innehållet i remissutlåtandena hänvisas till den utförliga

redogörelse som har lämnats i beredningens betänkande (s. 67 ff).

1969 års betänkande

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

2.4.3 Lagberedningen

Beredningen framhåller inledningsvis att de nordiska kommittéer som

arbetar på reformering av konkurslagstiftningen har ansett, att skatteprivi-

legiet är otillräckligt motiverat och bör avskaffas. Med hänsyn till den be­

gränsade betydelse för det allmänna som skatteprivilegiet har hos oss anser

beredningen inte heller för sin del, att det möter något hinder att i vårt

land avskaffa förmånsrätten för skatter. I ett par remissvar har påpekats,

att skatter i regel synes ha förmånsrätt i länder utom Norden. Beredningen

anser inte att detta förhållande bör påverka bedömningen huruvida vi i vårt

land har behov av sådan förmånsrätt.

Frågan om staten bör ha förmånsrätt för skatter har i remissyttrandena

över beredningens promemoria som regel bedömts företrädesvis med hänsyn

till den ekonomiska betydelsen därav för statsverket och olägenheterna för

oprioriterade borgenärer. I några fall har emellertid principiella synpunkter

anförts till stöd för skatteprivilegiet. Det har sålunda gjorts gällande, att

skattefordringarnas karaktär motiverar en särställning. Beredningen anser

emellertid inte, att därvid åberopats annat än sådana argument som faller

in under spörsmålet om förmånsrätten är ekonomiskt behövlig eller ej. En

effektiv skatteindrivning är nödvändig för att samhällsfunktionerna skall

kunna upprätthållas. Det är däremot enligt beredningen inte välgrundat att

av den anledningen anse skattekraven ha en högre valör än sådana ford­

ringar som enligt gällande rätt är eller enligt beredningens förslag skall

vara oprioriterade. Till denna grupp hör — förutom obetalade underhålls­

bidrag — pensionsförpliktelser, krav på ersättning för olika uppdrag, leve­

rantörers fordringar, skadeståndsanspråk m. m.

Beredningen påpekar att det i ett par remissyttranden har anförts, att

64

Beredningen framhåller i sammanhanget att den nya lagstiftningen om

vad som hör till fast egendom och den nya lagen om företagsinteckning

medfört, att den egendomsmassa som i konkurs kan användas för betalning

av statens skattefordringar minskat sedan år 1967. Den direkta ekonomiska

betydelsen av förmånsrätten kan därför antas numera vara mindre än den

åberopade statistiken visar.

Av bl. a. riksskattenämnden har framkastats, att förmånsrätt skulle kun­

na bevaras för statens krav på källskattemedel, varuskatter o. d. medan

man lättare kunde avstå från förmånsrätt för övriga skattekrav. Bered­

ningen anser inte en sådan åtskillnad befogad. Den omständigheten att före­

tag och privatpersoner bistår staten med uppbörden av källskatt och varu­

skatter m. in. kan inte åberopas till stöd för att just sådana skatter skulle

få tas ut med förmånsrätt. Enligt beredningens mening kan man inte heller,

såsom riksskattenämnden antytt beträffande käll- och varuskattemedel,

gärna göra en sådan diskriminering till förmån för staten att någon form

av separationsrätt införs.

I några yttranden har uttalats, att avskaffandet av skatteprivilegiet kunde

antas föranleda hårdare indrivning. Riksrevisionsverket och uppbördsutred-

ningen har emellertid instämt i beredningens uppfattning att indrivnings-

takten bestäms av andra faktorer.

I ett remissyttrande har gjorts den på sitt sätt realistiska anmärkningen att

skatteprivilegiets avskaffande skulle vålla ökat arbete i ett antal konkurser

där de oprioriterade borgenärerna f. n. inte får någon utdelning men fram­

deles skulle få någon ringa procent. Att av sådan anledning ge staten före­

träde är emellertid enligt beredningens mening alltför krasst.

Beredningen förordar på de skäl som anförts i promemorian och sedan

ytterligare utvecklats med anledning av remissyttrandena, att förmånsrät­

ten för de skatter och avgifter som nu avses i 17 kap. 12 § HB avskaffas.

Från representanter för näringslivet har understrukits, att förmånsrät­

tens avskaffande inte får föranleda att staten betingar sig särskild säkerhet

för att den som åläggs att svara för indirekta skatter blir i stånd att fullgöra

åläggandet. Beredningen ansluter sig till dessa uttalanden men påpekar

samtidigt att det givetvis är angeläget att en effektiv kontroll finns.

2.4.4 Remissyttranden

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget

om att avskaffa skatteprivilegiet. Hit hör hovrätten över Skåne och Ble­

kinge, bankinspektionen, kommerskollegium jämte samtliga hörda handels­

kammare, domarföreningen, RBF, Svensk industriförening, arbetsgivareför­

eningen, industriförbundet, bankföreningen, Svenska företagares riksför­

bund, Svenska revisorsamfundet och grossistförbundet.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller att det skulle vara en beaktans-

värd olägenhet om antalet konkurser genom reformen kommer att öka. Om

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1970

66

Länsstyrelserna och kronofogdemyndigheterna har mycket delade me­

ningar om förslaget. Av sex hörda länsstyrelser är tre för ett avskaffande

av skatteprivilegiet nämligen de i Jönköpings, Malmöhus och Västernorr-

lands län. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller t. o. m. att arbetet med

skatteindrivningen bör vinna på ett avskaffande. Skulle indrivningsmyndig-

heterna om förmånsrätten upphävs, tillgripa hårdare åtgärder än hittills,

ligger detta enligt länsstyrelsen i linje med de direktiv som utfärdats från

centralt håll. Följden därav skulle säkerligen bli, att skattegäldenären med

större intresse ägnade sig åt inbetalning av sina skatteskulder. Det har, fort­

sätter länsstyrelsen, hittills inte utan skäl sagts, att det är den statliga kredit

som uppkommer genom underlåtenhet att betala in anställdas skatter och

varuskatt, som hållit många företag vid liv på konstlad väg under ibland

flera år. Skulle sådana förhållanden kunna bringas att, om inte upphöra så

i varje fall minska, ligger det i det allmännas intresse.

Följande kronofogdemyndigheter är positivt inställda till förslaget om ett

avskaffande, nämligen de i Värnamos, Lunds, Landskronas, Eslövs, Trelle­

borgs och Ystads distrikt.

Mer eller mindre betänksamma mot förslaget om ett avskaffande av

skatteprivilegiet är bl. a. CFU, EON, tre länsstyrelser, uppbördsutredningen

och kronofogdeföreningen.

CFU framhåller att det hade varit värdefullt från fiskalisk synpunkt om

skatteprivilegiet kunde få bestå. De skäl som anförts för dess avskaffande

måste emellertid anses starka. Då dessutom förmånsrätten för skatter av­

skaffats i Danmark och Norge, vill CFU inte längre motsätta sig att så sker

även i Sverige. CFU understryker i fortsättningen att ett avskaffande av för­

månsrätten ställer ökade krav på effektiviteten i fråga om arbetsgivarkon-

troll, kontroll beträffande indirekta skatter och skatteindrivningen. ökad

effektivitet är redan i dagens läge angelägen. Om förmånsrätten för skatter

tas bort är det — för undvikande av alltför stora skatteförluster — absolut

nödvändigt med ännu kraftigare åtgärder i nämnda avseenden. Om dessa

ökade åtgärder kräver ökad personalinsats, är detta det pris det allmänna

får betala för förmånsrättens avskaffande.

EON, som anser sig främst böra anlägga arbetsbesparings- och effektivi­

tetssynpunkter på frågan om skatteprivilegiets avskaffande, uttalar att rest-

föringen av skatter och allmänna avgifter upptagna i månadsräkning i

det närmaste fördubblats från 1965 till 1968, under vilket sistnämnda år

restfört belopp uppgick till drygt 1 160 miljoner kr. ökningen hänför sig i

mycket stor utsträckning till sådana utskylder in. m. för vilka juridiska

personer och egna företagare har att svara eller att själva erlägga, dvs.

redovisning av anställdas källskatter, egna B- och K-skatter, arbetsgivarav­

gifter, allmän varuskatt (i fortsättningen mervärdeskatt) m. fl. Om denna

utveckling fortsätter, kommer avskaffandet av skatteprivilegiet på sikt att

Iiungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

68

affärstidskrifter och kreditupplysningsorgan har lätt att få kännedom om

uppdebiterade A-skatter och obetalda mervärdeskatter m. m. Upplysningar

kan även erhållas hos kronofogdemyndigheterna, vars register över alla rest-

förda fysiska och juridiska personer är offentliga.

Med hänsyn till EON:s huvuduppgift att verka för en rationell ordning

i fråga om skatteindrivningen, vill nämnden framföra viss tveksamhet i

fråga om förslaget. Nämnden är emellertid medveten om att detta i ett större

sammanhang kanske bör bedömas främst från andra synpunkter än de

som nämnden har att företräda. I sådant fall kan nämnden inte motsätta

sig förslaget. En ledamot i nämnden är emellertid skiljaktig och vill behålla

förmånsrätten för skatter m. m.

Länsstyrelsen i Stockholms län hyser starka betänkligheter mot förmåns­

rättens avskaffande. De skäl som beredningen åberopar för sitt förslag är

visserligen bestickande men vid närmare granskning inte övertygande. Läns­

styrelsen kan inte förstå att enhetliga regler för de nordiska länderna om

förmånsrätt för skatter är nödvändiga.

Länsstyrelsen erinrar vidare om de ojämna verkningar mellan företagare

och löntagare som förslaget innebär. Beträffande personer med inkomst av

tjänst står betydligt större möjlighet till buds att få in skatter än beträf­

fande rörelseidkare. En företagare kan lättare få skattekredit genom för

liten betalning av preliminär skatt och genom olika uppskov eller tredska

vid indrivningen. Förmånsrätten för skatter fyller härvid en liknande funk­

tion som införsel för löntagares skatter.

Vad beträffar de obilliga verkningar som överraskande kan drabba borge­

närer och även andra, t. ex. borgensmän, vid konkurser på grund av statens

förmånsrätt är länsstyrelsen inte oförstående härför. Men dessa förhållan­

den är strängt taget inte förmånsrättens fel och bör inte utan vidare för­

anleda att förmånsrätten slopas. Åtgärder bör i stället vidtas för att för­

hindra obilliga verkningar, främst genom ökad vaksamhet och kreditupp­

lysning. En utredning angående kreditupplysningsverksamheten har nyligen

satts igång.

Från statens synpunkt måste enligt länsstyrelsen framhållas den återver­

kan som förmånsrättens slopande får på skattemyndigheternas arbetsupp­

gifter. Om statens fordringar skulle likställas med de flesta andra fordringar

vid ackordsförhandlingar och konkurs, uppkommer ett betydande merarbete

i förhållande till nuläget. Storleken härav synes ha underskattats. För läns­

styrelsens del kan en avsevärd ökning av ackordserbjudanden för skatter

förväntas. Behandlingen av sådana ärenden är för länsstyrelserna redan nu

ansvarsfull och betungande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att beredningen har underskattat

den ekonomiska effekten av förmånsrättens slopande men att den å andra

sidan har åberopat tungt vägande skäl för sitt förslag. Betydelsen av en

samordning på detta område mellan de nordiska länderna är sålunda uppen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

69

bar. Att principen om likaberättigande för borgenärer i konkurs inte utan

starka skäl bör åsidosättas är även en viktig synpunkt, som bör vara väg­

ledande vid utgallring av tvivelaktiga förmånsrätter. Länsstyrelsen är emel­

lertid inte övertygad om att de nackdelar — särskilt av ekonomisk och

indrivningsteknisk art -— som följer av det s. k. skatteprivilegiets slopande

överväger de fördelar som därmed skulle kunna vinnas och ställer sig där­

för tveksam till förslagets genomförande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar inte beredningens uppfatt­

ning att skattebortfallet för staten blir ringa, utan hävdar i stället att den

föreslagna försämrade förmånsrätten för skatter medför ett väsentligt för­

sämrat indrivningsresultat. Den enskilde borgenären kan i tid begära kon­

tant betalning eller säkerhet för vad han har att fordra. Staten däremot

måste stillatigande vänta på att dess skatteanspråk förfaller till betalning

utan någon möjlighet att säkerställa det blivande skattekravet. Länsstyrel­

sen avstyrker förslaget.

Uppbördsutredningen erinrar om att utredningen i yttrande över bered­

ningens promemoria inte ställde sig direkt avvisande till tanken på att av­

skaffa förmånsrätten för skatter. Sedan yttrandet avgavs har frågan emel­

lertid kommit i ett delvis annat läge. Utredningen tänker härvid bl. a. på

de vidgade möjligheterna att få förmånsrätt i lös egendom genom företags­

inteckning. Härmed har följt en försämring av statens utsikter till betalning.

Tvekan måste hysas om man i detta läge bör ytterligare försämra statens

ställning genom att helt slopa förmånsrätten.

Numera har också vissa erfarenheter vunnits vid tillämpningen av ac-

kordsbestämmelsen i 62 § uppbördsförordningen (1953:272). Ackordsför-

slagen innefattar ofta inte endast en framställning om att länsstyrelsen skall

biträda ackordet i fråga om oprioriterade skatter utan även en begäran att

länsstyrelsen i ackordet skall inräkna prioriterade skatter, dvs. avstå från

föreliggande förmånsrätt. Intrycket har varit att man så att säga velat gå

beredningens förslag i förväg och att ett ackordserbjudande bör uppfattas

som ett tämligen normalt betalningssätt när skatteskulderna ackumulerats.

Det finns skäl att tro att denna tendens kommer att förstärkas om förmåns­

rätten slopas.

Uppbördsutredningen framhåller i sammanhanget att nuvarande bestäm­

melser om ackord för skatter inte synes ge länsstyrelserna tillräcklig led­

ning vid deras tillämpning. Dessa svårigheter skulle accentueras om för­

månsrätten slopas och en majoritet av borgenärer mot de statliga intressena

skulle kunna framtvinga ackord. Om förmånsrätten slopas synes det önsk­

värt att frågan om ackordsförfarandet beträffande skatter och statens ställ­

ning därvid närmare utreds.

Enligt uppbördsutredningen kvarstår de ursprungliga skälen för förmåns­

rätt för skatter o. d. knappast numera. Förslagets genomförande kan dock

befaras få till följd vissa olägenheter av uppbördsteknisk och psykologisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

70

art. Om det ändock anses böra genomföras måste det förutsättas att refor­

men framstår som angelägen från andra utgångspunkter än dem utred­

ningen haft för sitt bedömande.

Kronofogdeföreningen uttalar att blotta tillvaron av skatteprivilegiet eller

rättare sagt principen bakom privilegiet torde vara anledningen till att

åtskilliga medborgare anser, att i vart fall skatterna av deras skulder skall

betalas på förfallodagen. Skatteprivilegiet såsom sådant är enligt förening­

ens åsikt ägnat att inge allmänheten en viss respekt för såväl skattekraven

som indrivningsmyndigheternas verksamhet och sålunda bidra till ett gott

indrivningsresultat. Föreningen har i olika sammanhang påtalat, att de för

indrivning överlämnade beloppen kraftigt ökar år från år och att de ut­

gående balanserna likaså ständigt ökar. Den utgående balansen utgjorde vid

1968 års slut över en miljard kr. Någon nedgång i denna tendens torde ej

vara att förvänta. Tvärtom visar erfarenheterna att betalningsmotståndet

blir allt kraftigare och indrivningsarbetet allt besvärligare.

När det gäller att bedöma vilken verkan skatteprivilegiet har på indriv-

ningsresultatet kan man enligt föreningens åsikt ej blott se till de utdel­

ningar som erhålls på grund av bevakningar i konkurser. Utmätningsmän-

nen driver in avsevärda belopp enbart genom hot om konkurs och under

framhållande av den förmånsrätt som kronan skulle få för skatterna vid

en konkurs.

Enligt föreningens bestämda uppfattning får ett slopande av förmånsrät­

ten till följd ytterligare skärpt indrivning. Även i företag med god prognos

kommer statens förmånsrätt att höra säkerställas genom utmätning. I nu­

läget anser föreningen att utmätningsmännen fäster mycket stort avseende

vid förmånsrätten och därför undviker utmätning av t. ex. omsättningstill­

gångar. Följden av en ökad användning av utmätningsinstitutet blir att även

i och för sig livskraftiga företag kommer att tvingas avveckla sin rörelse.

Avskaffandet av skatteprivilegiet förefaller enligt föreningen vara en

eftergift åt näringslivet och dess organisationer, som ej är motiverad. En

enskild leverantör har stora möjligheter att erhålla betalning genom leve­

ransvägran och andra åtgärder långt före kronan när det gäller skatteford-

ringar. Genom att en relativt lång tid förflyter innan kronofogdemyndig­

heten erhåller indrivningsuppdrag avseende resterande utskylder, har leve­

rantörerna ett klart försteg vid indrivning av sina utestående fordringar.

I de fall leverantören blivit nödlidande vid konkurs synes fordringarna i

regel ha uppkommit på ett relativt sent stadium, i vart fall efter det att den

skattskyldiges insolvens borde vara känd för leverantören.

Sammanfattningsvis gäller att kronofogdeföreningen i första hand av­

styrker förslaget att slopa den nuvarande förmånsrätten för skatter in. in.

samt, i andra hand, ansluter sig till riksskattenämndens uttalande (bet. s.

78) att förmånsrätten under alla förhållanden bör behållas för källskatte-

medel, mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter.

Kungi. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

72

Den förmånsrätt som f. n. gäller för läkarlön, läkemedel och föda under

avliden gäldenärs sista sjukdom samt arvode för hans vård bör enligt bered­

ningens mening utgå. Ifrågavarande kostnader betalas numera i stor ut­

sträckning av det allmänna. Motsvarande förmånsrätt har redan utmönstrats

i Norge och Danmark.

I överensstämmelse med nuvarande reglering och på de skäl som har legat

till grund för denna (se bet. s. 141 f) föreslår beredningen att förmånsrätt

också skall gälla för borgenärs kostnad för beslut om dödsbos avträdande

till förvaltning av boutredningsman.

Beredningen erinrar om att enligt dess förslag i betänkandet Utsöknings-

rätt VII till ny lag som ackordsförhandling (SOU 1968: 41), formerna för

ackordsförfarandet skall ha ett något annat utseende än f. n. De funktio­

närer som skall finnas är god man och ev., för övervakning av att ingånget

ackord iakttas, tillsynsman. Beredningen påpekar att de kostnader som

läggs ned på försök att åstadkomma och genomföra ackord utan konkurs

i regel gagnar borgenärerna överlag genom att gäldenärens ekonomiska för­

hållanden blir tillförlitligt utredda och förvaltningen av hans egendom ställs

under uppsikt. Ackordsförhandling kan emellertid stranda och följas av

konkurs. Konkurs kan också inträffa trots att ackord har kommit till stånd.

Beredningen anser att såväl god man som tillsynsman i uppkommande kon­

kurs bör få njuta förmånsrätt för fordran på arvode och kostnadsersätt­

ning.

Olika slags ersättningskrav som kan uppkomma i samband med dödsbo-

utredning enligt ärvdabalken (ÄB) har f. n. förmånsrätt. Beredningen lämnar

exempel på sådana krav (bet. s. 146). Av dessa kan enligt beredningen ett

som avser ersättning åt boutredningsman jämställas med gottgörelse åt god

man enligt ackordslagen. Dödsboet får sin ekonomiska ställning klarlagd

genom boutredningsmannens försorg. Vidare skapas förutsättningar för en

enkel och billig avveckling av insolvent dödsbo. Om uppgörelse med borge­

närerna inte kan nås utan dödsboet sätts i konkurs, bör boutredningsman

som förordnats av rätten ha förmånsrätt för arvode och kostnad. Bered­

ningen anser inte, att det finns tillräckliga skäl att nu stadga förmånsrätt

för övriga, här åsyftade krav.

I enlighet med det sagda upptar beredningens förslag (12 §) bestämmelse

om förmånsrätt för arvode och kostnadsersättning till god man enligt

ackordslagen, tillsynsman enligt nämnda lag eller KL och förordnad bout­

redningsman. Förmånsrätten skall emellertid vara begränsad till fordran

som belöper på tid fr. o. m. sex månader före konkursansökningen. Gode

mannen, tillsynsmannen eller boutredningsmannen kan, om hans uppdrag

drar ut på tiden, med lämpliga intervaller se till att han får delbetalning för

dittills utfört arbete och därigenom undgå att drabbas av begränsningen.

Regeln hindrar emellertid, att överraskande krav för längre tid kan göras

gällande i konkursen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

det skydd som nu bjuds inom förmynderskapslagstiftningen företer brister

bör det kompletteras inom den senare lagstiftningens ram. Detta kan exem­

pelvis tänkas ske genom föreskrifter om obligatorisk försäkring och om

ansvar från det allmännas sida för överförmyndares försummelser i över­

vakningen.

I Norge har privilegiet avskaffats 1963 utan att, såvitt bekant, några nack­

delar gett sig till känna. I Danmark föreligger förslag om att förmånsrätten

skall upphävas, vilket ej synes ha mött något motstånd. Det är troligt, att

omyndigs förmånsrätt kommer att avskaffas även i Finland.

Beredningen, som överlagt med förmynderskapsutredningen om saken,

föreslår på anförda skäl, att den förmånsrätt som nu regleras i 17 kap. 10 §

HB upphävs.

I fråga om förmånsrätten för vissa redovisningsfordringar enligt 17 kap.

11 § HB uttalar beredningen bl. a. följande.

Beredningen redovisar inledningsvis för tillkomsten av och omständig­

heterna kring förmånsrätten för kyrkors, fattigkassors och sockenmagasins

fordringar hos deras föreståndare (bet. s. 81 f). Härefter framhålls att den­

na förmånsrätt uppenbarligen är föråldrad. Redan vid 1903 års riksdag

kritiserade lagutskottet privilegiet (LU 1903: 17 s. 3 f). Enligt beredningens

mening saknas bärande skäl att bevara förmånsrätten. Medelsförvaltningen

och kontrollen kan numera ordnas i sådana former att riskerna i avsevärd

mån elimineras. Vid behov kan genom försäkring skapas ett effektivare

skydd än förmånsrätten, som är föga betryggande. Mot densamma gör sig

i övrigt gällande samma betänkligheter från de oprioriterade borgenärernas

synpunkt som mot andra tysta förmånsrätter. Beredningen föreslår därför,

att förmånsrätten upphävs.

I fråga om kronans, riksdagens, städers och allmänna av Kungl. Maj:t

stadfästa kassors, penningverks och inrättningars fordringar hos tjänste­

män för uppbörd gör sig väsentligen samma synpunkter gällande. En lik­

artad förmånsrätt har nyligen avskaffats i Norge och i Danmark har lagts

fram förslag om utmönstring av motsvarande privilegium. Det är numera

inte motiverat att låta statliga och andra allmänna fordringar tränga undan

enskilda borgenärer i uppbördstjänstemäns konkurs. Staten har största

möjliga riskfördelning, medan denna hos den enskilda borgenären ofta är

obetydlig eller obefintlig. Förmånsrätten är praktiskt betydelselös för det

allmänna, medan den enskilda borgenären kan lida en kännbar förlust om

han skjuts undan. Beredningen föreslår, att även den nu behandlade för­

månsrätten för kronan m. fl. får utgå.

Beträffande övriga i 17 kap. 11 § första st. HB föreskrivna förmånsrätter,

dvs. vissa fordringar hos utmätningsman och hos andra kronans tjänstemän,

framhåller beredningen att det f. n. i nordiskt samarbete förbereds lagstift­

ning om det allmänna skadeståndsansvar m. m. (jfr SOU 1958: 43 och 1964:

76

beredningen inte, att en sådan förmånsrätt bör införas. Att låta utestående

underhållsbidrag få förmånsrätt för avsevärd tid före konkursens början

kan inte gärna komma i fråga. Underhåll för en kortare tid före konkursen

kan inte spela någon större ekonomisk roll och rimliga krav på underhåll

under tiden efter konkursens början är tillgodosedda genom gällande regler

om införsel i arbetsinkomst och om gäldenärens beneficium m. in.

Till beredningen har överlämnats fyra, till chefen för justitiedepartemen­

tet inkomna framställningar om att förmånsrätt för revisorsarvode måtte

övervägas (ang. innehållet i framställningarna, se bet. s. 88 f).

Beredningen framhåller att samtliga framställningar avser fall då revisor

inte är anställd hos företaget. En anställd revisor får enligt förslaget för­

månsrätt enligt samma regler som andra arbetstagare. Beredningen anser

inte tillräckliga skäl föreligga, att förmånsrätt införs för revisorers arvodes-

krav när revisorn inte räknas som arbetstagare. Det är knappast möjligt att

ge förmånsrätt efter den principen att arbete åt gäldenären bör ersättas med

prioritet framför andra krav därför att det är till nytta även för borgenä­

rerna. Åtskilliga andra borgenärsgrupper, t. ex. advokater och likvidatorer,

kunde med lika fog göra anspråk på förmånsrätt. De andra nordiska kom­

mittéerna har också ställt sig avvisande till allmän förmånsrätt för revisors-

fordringar.

Beredningen påpekar att enligt förslaget (12 §) skall skälig kostnad för

särskild åtgärd som tidigast sex månader före konkursansökan ägt rum i

samband med ackordsförfarande eller boutredning under närmare angivna

förutsättningar kunna utgå med förmånsrätt i konkursen. Som exempel på

dylik kostnad nämns bl. a. ersättning till revisor. De från revisorshåll fram­

förda önskemålen kommer sålunda att bli tillgodosedda i sådana fall.

Till beredningen har även överlämnats en till chefen för justitiedeparte­

mentet från Sveriges speditörförbund inkommen skrivelse angående för­

månsrätt för speditionsutlägg. Förbundet framhåller i skrivelsen, att spe-

ditörerna ofta måste göra betydande utlägg för tull och frakt m. m. för sina

uppdragsgivares räkning. Förbundet påpekar att ställningen för opriorite­

rade fordringsägare i konkurser har försämrats alltmer bl. a. på grund av

ändrade kreditformer som utökat de prioriterades krets. För att såvitt möj­

ligt gardera sig har speditörerna infört en bestämmelse om kopplad panträtt

i § 16 i Nordiskt speditörförbunds allmänna bestämmelser. Denna panträtt

har godtagits, senast genom ett hovrättsavgörande från år 1962. Emellertid

uppstår ändå synnerligen ofta intressekonflikter mellan speditören och

andra parter, när den kopplade panträtten åberopas. Konflikt uppstår så­

lunda bl. a. med säljaren, som önskar utöva sin stoppningsrätt, och med

kreditgivare, som kan ha lämnat kredit mot säkerhet i varor som lagrats

hos speditören. Härtill kommer att speditören självfallet i största möjliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

77

utsträckning vill medverka till att varorna utlämnas till kunderna så snart

som möjligt. Detta medför att speditören trots den kopplade panträtten ofta

står utan säkerhet i händelse av kundens insolvens.

Beredningen anser för sin del inte tillräckligt motiverat att tillerkänna

speditörer en särställning i uppdragsgivarens konkurs, önskemålet om

förmånsrätt kan därför inte biträdas. Frågan har diskuterats med de andra

nordiska kommittéerna, vilka har intagit samma ståndpunkt.

2.5.2 Remissyttranden

Beredningens förslag såvitt avser motsvarigheter till de förmånsrätter

som — bortsett från löneprivilegiet — behandlas i 17 kap. 4 § HB har i all­

mänhet lämnats utan erinran. Ett begränsat antal remissinstanser har emel­

lertid framfört kritiska synpunkter i olika hänseenden. Dessa synpunkter

återges här enligt följande.

Domarföreningen ifrågasätter om inte förmånsrätten för borgenärs kost­

nad för gäldenärens försättande i konkurs eller för beslut om dödsbos av­

trädande till förvaltning av boutredningsman kan avskaffas. Föreningen

framhåller att principiella skäl visserligen kan åberopas för bibehållande

av dessa förmånsrätter men att deras praktiska betydelse numera är ringa.

Enligt hovrätten för Västra Sverige kan det ifrågasättas om det finns till­

räckliga skäl för den för vissa fall föreslagna begränsningen av förmånsrätt

till sex månader före konkursansökan. I gällande lag finns inte någon tids­

begränsning i motsvarande fall. Enligt hovrätten är det arbete som utförs

av en god man under ackordsförhandling eller av en boutredningsman

under boets avveckling som regel ägnat att underlätta konkursförvalt­

ningens arbete. Konkurskostnaderna torde härigenom ofta kunna ned­

bringas i motsvarande mån. När det gäller vad som kallas »kostnad för

särskild åtgärd» kan det ju bero på en ren tillfällighet om en för utred­

ningen nyttig eller t. o. m. nödvändig åtgärd företas några dagar före eller

efter början av sexmånadersfristen. Den föreslagna regeln, att förmånsrätt

gäller endast för belopp som med hänsyn till omständigheterna finns skä­

ligt, är enligt hovrätten ett tillräckligt korrektiv mot obefogade ersättnings­

anspråk.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser förmånsrätten för kostnad för

särskild åtgärd före konkursen vara alltför lösligt bestämd. En så angiven

förmånsrätt kan komma att ge upphov till många och svåra bevisfrågor.

Omfattningen och arten av de kostnader som kan komma i fråga för för­

månsrätt kan diskuteras. Enligt hovrättens mening är rena revisions- och

utredningskostnader ofta av den art, att det kan vara befogat att låta dem

få förmånsrätt. Att låta förmånsrätten omfatta även andra kostnader som

kostnader för reparationsarbeten eller försäljningskostnader leder däremot

enligt hovrättens uppfattning alldeles för långt. Oavsett hur kostnaderna

bestäms måste de emellertid preciseras i lagtexten. Med hovrättens bedöm­

Kungl. Maj:ts proposition nr

242

år 1970

78

ning bör orden »särskild åtgärd» lämpligen ersättas med »revision eller

annan dylik åtgärd».

Även Svenska företagares riksförbund kritiserar såsom alltför vag be­

stämmelsen om förmånsrätt för kostnad för särskild åtgärd, som företagits

med gode mannens eller tillsynsmannens medgivande eller av boutrednings­

mannen. Enligt förbundets mening borde även kostnad för åtgärd, som be­

gärts av konkursgäldenären och uppenbart varit till borgenärernas bästa,

få medföra förmånsrätt.

Några remissinstanser vill komplettera beredningens förslag med ytter­

ligare förmånsrätter. Hit hör kammarkollegiet som framhåller att ersätt­

ningskrav från god man som förordnats med stöd av 7 § lagen (1928: 281)

om allmänna arvsfonden f. n. har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB men att

denna förmånsrätt faller bort i beredningens förslag. Enligt kammarkolle­

giet finns det inte tillräcklig anledning att göra skillnad mellan förordnad

boutredningsman och god man för allmänna arvsfonden. Den sistnämnde

brukar sålunda ensam ombesörja boutredningen och kan därför ofta mera

liknas vid en boutredningsman än vid en god man för bortovarande (jfr

yttrande av kammaradvokatfiskalsämbetet, återgivet på s. 39 i prop. 1969:

83). Kammarkollegiet påpekar även att enligt förslaget skall inte längre

finnas förmånsrätt för ersättning åt god man enligt 18 kap. 2 § ÄB. I döds­

bon förekommer inte sällan att behov föreligger att enligt nämnda lagrum

förordna god man som har att fullgöra vad som åligger delägare. Är det

då, såsom här ofta är fallet, fråga om bon med obetydliga tillgångar eller

skulder som överstiger tillgångarna, skulle enligt kammarkollegiet svårig­

heter säkerligen uppstå för domstolarna att finna personer som är villiga

att åtaga sig godmanskapet om man upphäver deras förmånsrätt. Det

föreligger ett klart behov av gode män av detta slag och man bör enligt

kollegiets mening undvika att försvåra rekryteringen.

Advokatsamfundet ifrågasätter om inte även anspråk av vissa funktio­

närer i aktiebolag och ekonomiska föreningar och kanske även legala före­

trädare i andra sammanhang bör förses med allmän förmånsrätt. Advokat­

samfundet påpekar att lagstiftningen om aktiebolag föreskriver att revisor

skall finnas i varje aktiebolag och att likvidator skall utses om ett aktie­

bolag skall träda i likvidation. Lagarna om handelsbolag och enkla bolag

samt om ekonomiska föreningar innehåller likaledes bestämmelser om lik­

vidator. Även i annan lagstiftning kan finnas föreskrifter som nödvändig­

gör att vissa personer utses med i lag angivna funktioner. Bestämmelserna

är regelmässigt inte dispositiva. Även om skäl finns för viss återhållsamhet

i detta sammanhang, kan enligt advokatsamfundet ifrågasättas om sådana

funktionärer som enligt lag måste finnas skall behöva utöva sina i lag före­

skrivna skyldigheter utan att få en viss trygghet för arvode och kostnader.

Särskilt gäller detta funktionärerna i likvidationer. I dessa fall föreskrivs

en direkt skyldighet för den juridiska personen att träda i likvidation, om

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

80

krisläge göra viss utredning. I avsaknad av förmånsrätt torde man enligt

föreningen kunna utgå från, att revisorn för sitt arbete begär förskotts-

likvid, vilket ofta kan försena ett brådskande utredningsarbete och därtill

innebära en onödig likviditetspåfrestning för uppdragsgivaren. Föreningen

vidhåller att de synpunkter som tidigare framförts från föreningen rörande

förmånsrätt för revisorsarvode bör beaktas i den kommande lagstiftningen.

Även Svenska revisorsamfundet framför kritik på denna punkt. Samfun­

det framhåller att revisorsarvodet inte skulle bli en tyst förmånsrätt i den

meningen, att den inte i förväg skulle kunna förutses av övriga borgenärer.

Till skillnad från t. ex. advokater — vilka åberopas av beredningen — är revi­

sorn ett i lag föreskrivet organ. Detta är ett uttryck för behovet att skydda

inte bara aktieägarna i förhållande till förvaltningsorganen utan även att

i växande grad vårda tredje mans intresse. Det är föga konsekvent att före­

skriva revisionsskyldighet men samtidigt i de situationer, när behovet av

kvalificerad revision är som störst, undandra borgenärerna och alla övriga

intressenter det stöd, som revisionsskyldighet är avsedd att uppställa.

Samfundet erinrar vidare om beredningens hänvisningar (bet. s. 89) dels

till att de nordiska kommittéerna har avvisat allmän förmånsrätt, dels till

att skälig kostnad för särskild åtgärd före konkursansökan i vissa fall kan

bli privilegierad fordran. Hänvisningen till de nordiska kommittéerna torde

knappast ha så stor betydelse, eftersom beredningen på flera andra punkter

funnit sig kunna avvika från rättsuppfattning i ett eller flera av de nordiska

länderna. Generellt kan vidare särskild åtgärd uppenbarligen inte avse

revisionsuppdraget. Beredningens förslag innebär knappast någon förbätt­

ring av hittillsvarande praxis. Osäkerheten kommer att bestå i ungefär

samma mån som nu, om arvode kan komma att utgå. Därmed skulle bered­

ningens referens till »särskilda åtgärder» bli verkningslös.

Sveriges speditörförbund framhåller bl. a. att speditören i sin verksamhet

har att lägga ut betydande belopp, särskilt för tull och frakter. Storleken

av förskotterade belopp har mer än fördubblats i samband med införandet

av införselmervärdeskatt, vilken det åligger speditören att betala in till tull­

verket i egenskap av s. k. varuhavare. I den mån förmånsrätt godtas för

statens fordran på införselmervärdeskatt samt tullverkets fordran på tull,

skulle speditören i viss mån kunna skyddas genom en överlåtelse till spedi­

tören av förmånsrätten i samband med inbetalning av ifrågavarande belopp.

Genom att sådan förmånsrätt för staten och tullverket inte godtagits i för­

slaget faller denna möjlighet bort.

Enligt speditörförbundet talar starka skäl för införandet av en förmåns­

rätt för speditörens fordringar hos uppdragsgivaren, särskilt med avseende

på gjorda utlägg. Förbundet har emellertid full förståelse för synpunkten

att speditörens i och för sig berättigade intresse måste vägas mot det all­

männa önskemålet att i största möjliga utsträckning begränsa förmånsrät­

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

går före inteckningsfordringar. De allmänna förmånsrätterna kan inte gö­

ras gällande vid utmätning.

Flertalet fordringar är utan förmånsrätt. Innehavare av sådana fordringar

får rätt att lyfta betalning först sedan förmånsberättigade fordringar har bli­

vit till fullo infriade. Levarantörs- och skadeståndsfordringar är i allmänhet

utan förmånsrätt. Även fordringar som avser framtida pension hör med visst

undantag hit. Böter och viten har minsta rätt.

I sitt arbete med reformering av exekutionsrätten har lagberedningen nu

kommit fram till bestämmelserna om betalningsordningen vid utmätning

och konkurs. I ett avgivet betänkande har beredningen lagt fram förslag till

nya bestämmelser i ämnet. Beredningen har under arbetets gång överlagt

med kommitterade från de andra nordiska länderna. Det har därvid visat sig

omöjligt att åstadkomma en gemensam lagstiftning på grund av att utgångs­

punkterna i länderna är så olika. I viktiga hänseenden har emellertid enighet

nåtts.

En ledande princip i reformarbetet har varit, att borgenärer skall behand­

las lika, om inte verkligt bärande skäl finns för att ge någon företräde. Detta

har lett till att flera av de nuvarande förmånsrätterna har utmönstrats och

att i huvudsak inte några nya har tagits upp.

Beredningens förslag utgår från den grundläggande skillnaden mellan sär­

skilda och allmänna förmånsrätter. Såvitt avser de förra innebär förslaget

bl. a. vissa ändringar i den förmånsrätt som f. n. tillkommer hyresvärd och

jordägare mot hyresgäst resp. arrendator. Samtidigt föreslås att hyresvärds

och jordägares retentionsrätt skall utgå. I övrigt kan nämnas att en del föråld­

rade särskilda förmånsrätter enligt förslaget får leva kvar endast över­

gångsvis. Beträffande de allmänna förmånsrätterna gäller bl. a. att innebör­

den av de här aktuella lönefordringarna har preciserats bättre än f. n. samt

att förmånsrätten för skatter och en del andra fordringar föreslås avskaffad.

Beredningen har ägnat stort intresse åt frågan om förhållandet mellan löne-

fordringar och panträtt i fast egendom. Beredningens överväganden har lett

till alternativa förslag som har det gemensamt att panträttshavarnas ställ­

ning föreslås förbättrad på löneborgenärernas bekostnad.

Beredningens förslag har remissbehandlats. De har därvid fått ett i huvud­

sak välvilligt mottagande och ansetts väl ägnade att upphöjas till lag. På

många håll har man understrukit behovet av nya bestämmelser om förmåns­

rätt. Man godtar i princip tanken att begränsa antalet förmånsberättigade

fordringar.

Kritik har emellertid framkommit i olika hänseenden. Den utformning be­

redningen givit löneprivilegiet har sålunda framkallat kritik, särskilt från

löntagarorganisationerna. Samma remissinstanser men också många andra

har skarpt kritiserat förslaget att begränsa det företräde som löneborgenä-

rerna nu har framför innehavare av fastighetsinteckningar. I den delen har

däremot sådana remissinstanser som företräder fastighetskreditgivarna häl­

84

Panträtt och retentionsrätt utgör säkerhetsrätter. De är såsom sådana kon­

struerade så, att rättighetsinnehavaren i största möjliga utsträckning skyd­

das. I detta skydd utgör förmånsrätten ett väsentligt inslag. Det kan inte

komma i fråga att i förevarande sammanhang ta ifrån fordringar med pant­

rätt eller retentionsrätt deras förmånsrätt. Huruvida den särskilda förmåns­

rätt som f. n. tillkommer hyresvärds eller jordägares fordran alltjämt är

motiverad har i lagstiftningsärendet varit föremål för delade meningar. Jag

anser i likhet med beredningen tillräckligt starka skäl tala för att förmåns­

rätten behålls men att den därvid bör konstrueras om (se 3.3).

En remissinstans har uttalat önskemål om ny lagstiftning angående pant­

rätt i lös egendom. En annan påpekar att det är oklart huruvida retentions­

rätt föreligger i fråga om byggnadsritningar, sakkunnigutlåtanden, rätte­

gångshandlingar o. d. och vill att oklarheten skall undanröjas. Dessutom kan

nämnas att Sveriges hantverks- och industriorganisation i en till Kungl. Maj :t

den 23 april 1970 inkommen skrivelse hemställt om lagstiftning som skyddar

underentreprenörer vid konkurser inom byggnadsbranschen (jfr bet. s. 40).

Önskemålen bör inte lämpligen tas upp i detta sammanhang. I endast mycket

begränsad utsträckning har i detta ärende tagits upp reformer i frågor utanför

förmånsrättslagen. Vad som i det hänseendet föreslås är egentligen endast

att hyresvärds och jordägares retentionsrätt slopas (3.3) samt att vissa real-

laster och andra belastningar på fast egendom såsom föråldrade mönstras

ut (se specialmotiveringen till 6 § förmånsrättslagen under 4.1). Dessutom

föreslås i en särskild lag retentionsrätt för fordran hos hotellgäst såsom er­

sättning för en numera föråldrad bestämmelse i samma ämne (se 4.3).

Vid sidan av fordringar med panträtt eller retentionsrätt är det f. n. i hu­

vudsak två slags fordringar som är förenade med särskild förmånsrätt, näm­

ligen fordran på grund av företagsinteckning (17 kap. 7 § andra st. HB) och

utmätningsfordran (17 kap. 8 § och 9 § 3 inom. HB). Dessa fordringar står

panträtten nära (se beträffande utmätningsfordran bet. s. 43 och 131). Av

samma skäl som i fråga om panträttsfordran bör därför företagsinteck-

nings- och utmätningsfordran få behålla sin förmånsrätt. Detta överensstäm­

mer med beredningens förslag.

Beträffande därefter de allmänna förmånsrätterna är den förmånsrätt som

tillkommer fordran på lön eller pension m. in. den utan tvivel viktigaste (17

kap. 4 § och 6 a § HB). Löneprivilegiet uppbärs av starka sociala skäl. Tyvärr

är det emellertid långt ifrån tillräckligt med förmånsrätt för att i alla lägen

tillgodose samtliga lönekrav. Det händer sålunda allt emellanåt att lönebor-

genärer helt eller delvis blir utan betalning när företag går i konkurs. Dess­

utom tvingas löneborgenärerna, även om deras anspråk blir tillgodosedda,

ofta vänta mycket länge på betalningen. Detta förhållande har givit anled­

ning att överväga särskilda åtgärder.

Inom inrikesdepartementet har sålunda utarbetats en promemoria om

löneskydd vid konkurs (In Stencil 1970:3). I promemorian föreslås att sta­

Kungl. Maj:ts proposition nr

742 år

1970

86

hållsbidrag, revisorsarvoden och speditionsutlägg med förmånsrätt men har

efter vissa överväganden avvisat tanken härpå. Trots att beredningens avvi­

sande inställning vid remissbehandlingen har mött viss kritik, ansluter jag

mig för min del till beredningens bedömning (3.5).

En omstridd allmän förmånsrätt är slutligen den som tillkommer fordran

på skatt eller allmän avgift (17 kap. 12 § HB). I en del konkurser uppgår för-

månsberättigade skattefordringar till betydande belopp. Beredningens förslag

att skatteprivilegiet skall avskaffas bar, som jag redan har nämnt, fått ett

blandat mottagande vid remissbehandlingen. För egen del har jag kommit till

uppfattningen, att övervägande skäl talar för att skatteprivilegiet behålls (se

härom närmare under 3.4).

Som en följd av förslaget kommer gruppen oprioriterade fordringar att bli

något större än f. n. De fordringar vilkas nuvarande förmånsrätt slopas kom­

mer sålunda att föras hit. Bland de oprioriterade ingår också de fordringar

för vilka förmånsrätt efter särskilda överväganden har avvisats i detta

ärende, alltså underhållsbidrag, revisorsarvoden och speditionsutlägg. De

från ekonomisk synpunkt tyngst vägande fordringarna utan förmånsrätt tor­

de emellertid även i fortsättningen komma att bli leverantörsfordringar och

liknande.

Även skadeståndsfordringar utgår utan förmånsrätt. I den mån skade­

ståndsanspråken är från social synpunkt angelägna gäller emellertid — lik­

som beträffande flera andra socialt beaktansvärda men oprioriterade ford­

ringar — att de i första hand bör tillgodoses på annat sätt än genom utdel­

ning i konkurs. Jag kan nämna att många skadeståndsfordringar tillgodoses

på försäkringsmässig väg och att en del privilegieras vid löneutmätning (jfr

prop. 1968: 130 s. 93 f och 106).

Förutom böter och viten bör i överensstämmelse med beredningens förslag

även fordringar på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av

brott ha minsta rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

3.2. Lön och pension

Fordringar på lön och pension utgår som nämnts f. n. i betydande ut­

sträckning med förmånsrätt. I fråga om lön gör lagen skillnad mellan olika

arbetstagare. ”Betjänter och tjänstehjon” har förmånsrätt för lön för hela

sista året. Denna regel anses numera i första rummet gälla tjänstemän. ”An­

nan arbetare” har förmånsrätt för lön (”dagspenning eller avlöning”) som

inte har stått inne längre än sex månader efter förfallodagen.

Beträffande pension avser förmånsrätten förfallna fordringar som tillkom­

mer pensionstagare på grund av egen eller anhörigs arbetsanställning. För­

månsrätten gäller emellertid inte förfallna pensionsfordringar för längre tid

än sammanlagt ett år. Arbetstagare som är född 1907 eller tidigare eller den­

nes efterlevande har dessutom förmånsrätt för fordringar på framtida pen­

sion med viss beloppsmaximering.

88

inteckningsfordringar kan enligt dessa remissinstansers mening inte lösas

inom förmånsrättsordningens ram. En hel del remissinstanser uttalar sig

mera bestämt för den nuvarande ordningen med lönefordringarnas oin­

skränkta företrädesställning. Hit hör bl. a. hovrätten för Västra Sverige,

Folksam, SPP och löntagarorganisationerna. Slutligen finns det en grupp

remissinstanser som godtar reformen men har vissa kritiska synpunkter på

de alternativa förslagens utformning. Till denna grupp hör bankinspektio­

nen, arbetsgivareföreningen, industriförbundet, bankföreningen, advokat­

samfundet, grossistförbundet m. fl. remissinstanser.

För egen del vill jag först erinra om det pågående arbetet som syftar till att

stärka arbetstagarnas löneskydd vid konkurs. Jag har tidigare nämnt att jag

inte kan avvakta resultatet av det arbetet samt att jag inte är beredd att nu

föreslå någon ändring av löneprivilegiets omfattning eller av löneborgenärer-

nas förmånsrätt i förhållande till inteckningsborgenärernas (se 3.1).

Beträffande den närmare utformningen av förmånsrätten för löne- och

pensionsfordringar biträder jag självfallet lagberedningens uppfattning att

den nuvarande kategoriindelningen mellan olika löntagare är föråldrad och

bör slopas. Jag har inte något att invända mot förslaget att som en gemensam

beteckning för löntagarna i fortsättningen använda begreppet arbetstagare.

Jag utgår liksom beredningen från att begreppet här kommer att tilläggas

samma civilrättsliga innebörd som det har i andra sammanhang (jfr bet. s.

149 och prop. 1970: 94 s. 36 och 39).

Meningarna är delade beträffande frågan hur gamla lönefordringar som

skall få utgå med förmånsrätt. Beredningens förslag om att de måste ha för­

fallit inom sex månader före konkursansökningen kan sålunda sägas utgöra

en kompromiss mellan olika, mot varandra stridande synpunkter. Förslaget

leder till försämrad förmånsrätt för sådana arbetstagare för vilka f. n. gäller

en tidsfrist av ett år.

Till förmån för en kort tidsfrist, dvs. för att endast ganska sent förfallna

lönefordringar skall omfattas av förmånsrätten, talar intresset av att be­

gränsa den form av kreditgivning som består i att en utomstående betalar de

anställdas löner och därigenom övertar deras krav mot arbetsgivaren. Det

har anförts att en sådan kreditgivning ofta är osund därför att den bidrar till

att onödigt länge hålla i gång företag som saknar förutsättningar att fortleva.

Som skäl för en relativt snäv tidsfrist åberopas också att denna som regel

skulle vara tillräcklig för att det stora flertalet lönekrav skulle omfattas av

förmånsrätten. Arbetstagarnas lön står sålunda i allmänhet inte inne hos ar­

betsgivaren så länge. Om arbetsgivaren dröjer med betalning, torde arbetsta­

garna ofta själva eller med sina organisationers hjälp få rättelse till stånd.

Advokatsamfundet, vars medlemmar regelmässigt torde anlitas som kon­

kursförvaltare, har i sitt remissyttrande lämnat vissa uppgifter som i sam­

manhanget är av intresse. Enligt samfundet bevakas gamla lönefordringar i

allmänhet av någon som har övertagit de anställdas lönefordringar och

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

förmånsrätt omedelbart efter massafordringar och därmed jämförbara kon­

kur sfordringar.

Med hänsyn till det anförda har jag kommit fram till att förmånsrätten

bör omfatta lönefordringar som har förfallit tidigast ett år före konkursan­

sökningen.

För det fallet att löneanspråket är tvistigt och betalningen därför har in­

nehållits har beredningen föreslagit, att förmånsrätten skall vara bevarad om

talan väckts eller förhandling i bruklig ordning begärts inom sex månader

från förfallodagen och konkursansökan följt inom sex månader från det att

tvisten slutligt har avgjorts. Med förhandling i bruklig ordning åsyftar be­

redningen sådan reglerad förhandling som på arbetsmarknaden äger rum

mellan parterna eller deras organisationer, oavsett om förhandlingsplikt

föreligger eller ej. Beredningen framhåller att förhandling i samma ordning

förekommer också mellan oorganiserade arbetstagare och deras arbetsgiva­

re. Detta förslag har i allmänhet inte väckt någon erinran från remissin­

stansernas sida. SACO har dock anmärkt att det inte kan anses vara fråga

om reglerad förhandling när enskild arbetstagare diskuterar en tvistig löne­

fråga med sin arbetsgivare, särskilt inte om arbetstagaren är oorganiserad.

Även med en tidsfrist av ett år anser jag att en särskild regel är motiverad

för det fall att lönefordran är omtvistad. Förmånsrätten bör vara bevarad,

om talan väckts inom sex månader från förfallodagen och konkursansök­

ningen följt inom sex månader från det att tvisten blivit slutligt avgjord.

Talan kan enklast väckas genom ansökan om betalningsföreläggande. Jag

biträder lagberedningens uppfattning att även begäran om förhandling an­

gående tvistigt löneanspråk bevarar tidsfristen. Det bör dock då vara fråga

om förhandling i enlighet med förhandlingsordning i kollektivavtal.

Jag övergår nu till frågan om längden av den uppsägningstid som skall få

ge upphov till förmånsberättigade lönekrav. Beredningens förslag att för­

månsrätten skall omfatta lön under skälig uppsägningstid överensstämmer

med hittillsvarande rättspraxis. Vid bedömande av vad som är skälig uppsäg­

ningstid bör liksom f. n. hänsyn tas till bl. a. anställningens längd och art.

Mot vad förslaget sålunda innehåller finns inte något att invända. Bered­

ningen har emellertid härutöver föreslagit att förmånsrätt för längre uppsäg­

ningstid än sex månader inte skall godtas. Vid remissbehandlingen har åsik­

terna på denna punkt gått isär. Från något håll har framhållits att längre

uppsägningstid än sex månader kan förekomma, men att den ökade anställ­

ningstryggheten lätt blir illusorisk, om inte förmånsrätt följer med löneford­

ringen för hela uppsägningstiden. Man har vidare pekat på de s. k. långtids-

kontrakten för innehavare av ledande befattningar inom företag. Om för­

månsrätt vid konkurs inte medges för lönefordran avseende hela den över­

enskomna kontraktstiden, försvåras rekryteringen av arbetstagare i arbetsle-

dande ställning för sanering av ekonomiskt svaga företag. Någon maximi­

gräns borde därför inte införas i lagen. En annan remissinstans har tvärtom

92

Det inom inrikesdepartementet pågående arbetet på en lönegaranti vid kon­

kurs är ett sådant hjälpmedel. Jag vill emellertid inte nu gå vidare in på pro­

blemet. Den nuvarande regleringen bör därför i sak behållas, i varje fall tills

vidare. Inteckningsborgenärerna skall alltså få vika för löneborgenärernas

krav.

Till frågan om löneprivilegiets omfattning såvitt avser semesterersätt­

ningar och till vissa andra problem återkommer jag i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

3.3. Hyra och arrendeavgift

Fordran på hyra eller arrendeavgift hör till de krav som f. n. utgår med

förmånsrätt. Därvid förutsätts att fordringen har förfallit till betalning inom

ett år innan utmätningen ägde rum eller konkursansökningen gjordes eller

under tiden därefter. Hyresvärdens förmånsrätt avser förutom hyra även ex­

empelvis krav på ersättning för skada på den uthyrda lägenheten. Jordäga­

rens förmånsrätt åter avser förutom arrendeavgift bl. a. krav på ersättning

för husröta och vanhävd. Förmånsrätten gäller i hyresgästen resp. arrenda-

torn tillhöriga lösören inom fastigheten och dessutom •—- i arrendefallet —

i arrendatorn tillhöriga byggnader på fastigheten.

Förmånsrätten för hyra och arrendeavgift kompletteras med retentions­

rätt. Innebörden härav är att hyresvärd och jordägare får hålla kvar egen­

dom som säkerhet för fordran på hyresgäst resp. arrendator. Medan hyres­

värd kan göra sin retentionsrätt gällande när som helst under hyrestiden, är

jordägarens retentionsrätt inskränkt till tidpunkten för arrendatorns av­

flyttning. Det skall vidare nämnas att hyresvärds eller jordägares förmåns­

rätt inte sammanfaller helt med retentionsrätten utan att vissa avvikelser

föreligger, t. ex. beträffande de fordringar som grundar rättigheterna.

Lagberedningen har övervägt frågorna om förmånsrätt och retentionsrätt

för hyresvärd och jordägare. Övervägandena har lett till förslag om en om­

konstruerad förmånsrätt och ett avskaffande av retentionsrätten. Förmåns­

rätten har anknutits till lagen om företagsinteckning. Detta innebär bl. a. att

förmånsrätten gäller endast när hyresgästen eller arrendatorn är närings­

idkare och den uthyrda lägenheten eller arrendestället är avsett för verk­

samheten. Hyra eller arrende enbart för bostadsändamål faller sålunda utan­

för. Förmånsrätten är vidare begränsad så till vida att den inte avser större

belopp än tre månaders hyra eller ett års arrendeavgift. Som ersättning för

retentionsrätten föreslås att hyresvärd och jordägare skall få rätt till ome­

delbar utmätning hos hyresgästen resp. arrendatorn. Det förutsätts därvid

att fordringen är klar och förfallen samt grundar sig på skriftligt avtal.

Bestämmelserna om förmånsrätt och retentionsrätt har samband med reg­

lerna om verkan av att hyresgäst eller arrendator försätts i konkurs. Bered­

ningen har utarbetat nya regler i detta ämne (se härom under 4.2). I sam­

manhanget bör även nämnas att beredningen i betänkandet Utsökningsrätt

VIII föreslår att en särskild konkursgrund i 4 § KL upphävs. Konkursgrun­

94

ningens åsikt att förmånsrätt inte är tillräckligt motiverad i dessa fall.

I fråga om affärslokaler o. d. samt beträffande arrenden där arrendestället

används i arrendatorns förvärvsverksamhet gäller visserligen också att nytt-

janderättshavaren ganska snabbt kan bli avhyst om han inte betalar hyran

eller arrendeavgiften på föreskriven tid. Fråga är emellertid om inte hyres­

värd och jordägare härutöver i dessa fall bör medges visst rättsskydd i form

av förmånsrätt till betalning. Motivet härtill skulle vara att samtliga borgenä­

rer kan vara betjänta av det. En hyresvärd eller jordägare som har förmåns­

rätt för sin fordran kan sålunda vid betalningsförsummelse på grund av för­

månsrätten avstå från att omedelbart begära avhysning. Om hyresgästen el­

ler arrendatorn försätts i konkurs, kan konkursförvaltningen i stället få visst

anstånd med betalningen. Under respittiden kan konkursförvaltningen när­

mare undersöka konkursgäldenärens förvärvsverksamhet och besluta om

hur den lämpligen bör rekonstrueras eller avvecklas. Som bankinspektionen

har understrukit i sitt remissyttrande innebär en flyttning av konkursföretag

ofta att verksamheten avsevärt försvåras eller omöjliggörs. Dessutom visar

erfarenheten att nyttjanderätt till en affärslokal e. d. ofta utgör en beaktans-

värd tillgång i ett konkursbo.

Man kan visserligen hävda att hyresvärd och jordägare i likhet med andra

borgenärer kan begära säkerhet för sina framtida krav på hyra resp. ar­

rendeavgift. Sådan säkerhet kan bestå av lös pant, borgensförbindelse eller,

om nyttjanderättshavaren är näringsidkare, företagsinteckning. I fråga om

jordbruksarrenden lär det f. ö. inte vara ovanligt att jordägaren redan nu —

förutom att begära förskottsbetalning — kräver säkerhet i en eller annan

form (bet. s. 109). Om nyttjanderättshavaren har ställt säkerhet, skulle en

betalningsförsummelse från hans sida inte omedelbart behöva följas av av­

hysning. Jag tror emellertid att det för borgenärernas gemensamma bästa är

bättre att förse fordringar på hyra och arrendeavgift med förmånsrätt än att

hänvisa hyresvärdar och jordägare till att säkerställa sig genom enskilda

överenskommelser. Jag vill i sammanhanget särskilt påpeka att remissin­

stanser som företräder kreditgivningen har godtagit beredningens förslag

om förmånsrätt.

På grund av det anförda anser jag tillräckligt starka skäl tala för bered­

ningens förslag att behålla förmånsrätt beträffande affärslägenheter o. d.

samt i fråga om arrenden där arrendestället används i arrendatorns förvärvs­

verksamhet. Detta innebär visserligen att nordisk rättslikhet formellt inte

upprätthålls på denna punkt. I praktiken kommer emellertid förhållandena

i Sverige inte att skilja sig så mycket från dem i Danmark och Norge. I de

sistnämnda båda länderna tvingas man nämligen som en ersättning för hy-

resprivilegiet och arrendeprivilegiet att, åtminstone för viss tid, göra ford­

ringar på hyra och arrendeavgift till massakrav, dvs. krav som skall tillgodo­

ses innan utdelning sker till borgenärerna (bet. s. 178, 179 och 182). En så­

dan ordning, som lätt blir komplicerad, behövs inte om beredningens förslag

följs (jfr under 4.2).

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1970

senare i samband med att ett nu inom justitiedepartementet vilande förslag

om överflyttning av mål om betalningsföreläggande från allmän domstol till

utmätningsman tas upp på nytt (jfr prop. 1964: 126 s. 17 och 1LU 1970: 22

s. 10).

3.4. Skatter m. m.

Vissa skatter och allmänna avgifter utgår f. n. med förmånsrätt. Bestäm­

melserna härom finns såvitt avser skogsvårdsavgift i 17 kap. 6 § HB och i öv­

rigt i 17 kap. 12 § HB. De förmånsberättigade skatte- och avgiftsfordringar­

na är i sistnämnda paragraf uppdelade på tre stycken. Samtliga dessa ford­

ringar har samma förmånsrätt -—- den sämsta i förmånsrättsordningen,

dvs. närmast framför oprioriterade fordringar — men förmånsrätten är

begränsad på olika sätt för olika slag av fordringar.

Första stycket omfattar bl. a. statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

kommunal inkomstskatt, folkpensionsavgift, sjukförsäkringsavgift och vissa

arbetsgivaravgifter. I huvudsak är det här fråga om sådana skatter och avgif­

ter som omfattas av bestämmelserna i uppbördsförordningen. För förmåns­

rätt förutsätts att skatten eller avgiften har förfallit till betalning före kon­

kur sbeslut et men inte tidigare än två år innan konkursansökningen gjordes.

Enligt andra stycket har staten förmånsrätt för fordran på belopp som in­

nehållits genom skatteavdrag för utskylder, avgifter eller bidrag, som avses i

första stycket, eller sjömansskatt. Innehållandet skall ha skett före konkurs­

beslutet men inte tidigare än två år före konkursansökningen.

Tredje stycket ger förmånsrätt för indirekta skatter, t. ex. mervärdeskatt.

Förmånsrätten avser skatt eller avgift som belöper på tiden till konkursbe­

slutet och inte hänför sig till kalenderår som gått till ända mer än två år före

konkursansökningen.

Inom lagberedningen utarbetades år 1964 en promemoria angående för­

månsrätten för skatter och allmänna avgifter. I promemorian uttalade bered­

ningen att förmånsrätten av vissa skäl borde upphävas (2.4.1).

Beredningen inhämtade yttranden över promemorian från ett stort antal

remissinstanser. I flertalet yttranden tillstyrktes eller godtogs att skatteprivi-

legiet avskaffades. I några yttranden ställde man sig tveksam och i andra av­

styrktes reformen eller uttalades att beslut i frågan borde anstå tills vidare.

I sitt slutliga förslag vidhåller beredningen uppfattningen att skatt ep rivil e-

giet bör utmönstras (2.4.3). Beredningens förslag till ny lag innehåller därför

inte någon bestämmelse om förmånsrätt för skatter och allmänna avgifter.

Remissutfallet beträffande beredningens slutliga förslag stämmer ganska

väl överens med motsvarande i fråga om beredningens promemoria. Även

denna gång förhåller det sig alltså så, att flertalet remissinstanser tillstyrker

eller lämnar utan erinran förslaget om att avskaffa skatteprivilegiet medan

ett mindre antal avstyrker eller är betänksamma till det. Vid remisstillfällena

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

98

för med sig relativt god ekonomisk utdelning. Vid sidan härav finns emeller­

tid även andra omständigheter, som motiverar ett bibehållande av skattepri-

vilegiet.

Jag vill här till en början erinra om vissa överväganden i ett nyligen av­

gjort lagstiftningsärende. Jag syftar på övervägandena kring frågan huru­

vida skatt alltjämt skulle få tas ut genom införsel (prop. 1968: 130 s. 93). In­

förselinstrumentet riktar sig mot löntagare. Med hänsyn till källskattesyste-

met ansågs i propositionen att det ekonomiska intresset av att få ta ut skat­

ter genom införsel var mindre nu än tidigare. Införselmöjligheten ansågs

ändå böra behållas främst under hänvisning till dess betydelse för skattemo-

ralen. Detta blev också statsmakternas beslut (SFS 1968: 621).

Förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter fyller beträffande företa­

gare en liknande funktion som införsel i fråga om löntagare. Med hänsyn

härtill måste även i detta lagstiftningsärende stor hänsyn tas till skattemora-

liska synpunkter. Man kan inte heller bortse från att förutsättningarna föl­

en effektiv uppbörd är mindre gynnsamma beträffande företagare än i fråga

om löntagare.

Som innehavare av fordringar på skatter och allmänna avgifter kan staten

inte från indrivningssynpunkt konkurrera på lika villkor med innehavare av

oprioriterade fordringar. Särskilt såvitt angår innehållna skatteavdrag (17

kap. 12 § andra st. HB) och indirekta skatter (17 kap. 12 § tredje st. HB) för­

flyter ofta lång tid från det att bristfälligheter har konstaterats i arbetsgiva­

rens redovisning och till dess restlängd har upprättats och tillställts utmät­

ningsmannen för indrivning av oredovisade belopp. En förkortning av denna

tid är i och för sig önskvärd men kan ändå inte drivas särskilt långt, eftersom

det skulle kräva en oproportionerligt stor personalinsats. Under sådana för­

hållanden kommer statsverket i jämförelse med enskilda fordringsägare i

underläge gentemot en arbetsgivare som är på obestånd. Medan den enskilde

fordringsägaren som villkor för leverans kan kräva kontant betalning eller

säkerhet i form av exempelvis borgen eller företagsinteckning, kan statsver­

ket först långt efter det att dess fordran har förfallit till betalning försöka sä­

kerställa sig genom utmätning. Skatteprivilegiet kompenserar därför det un­

derläge som staten har vid uppbörd och indrivning jämfört med annan ford-

ringsbevakning.

Skatteprivilegiet har betydelse såsom hjälpmedel för utmätningsmannen i

hans arbete. Han kan exempelvis på grund av detta lämna ett företag med

god prognos anstånd med skattebetalningen samtidigt som han avstår från

att utmäta omsättningstillgångar, som kanske är företagets enda utmätnings­

bara egendom. Utmätningsmannen får genom förekomsten av skatteprivile­

giet över huvud taget något större utrymme för att anpassa sitt handlande till

förhållandena i det särskilda fallet. Jag vill i sammanhanget framhålla att

utmätningsmannens uppgift ofta är svår när det gäller att driva in skatt från

företag. I princip gäller att utmätningsmannen inte skall ta sociala hänsyn vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

100

Till förmån för ett slopande av skatteprivilegiet har, som jag nyss nämnde,

åberopats även att privilegiet i dess egenskap av tyst förmånsrätt är till sär­

skild olägenhet för kreditgivningen. Det har därvid gjorts gällande att ford­

ringar på t. ex. mervärdeskatt och innehållna skatteavdrag för anställda i

det enskilda fallet snabbt kan stiga till avsevärda belopp. Gentemot detta har

invänts att, sedan kreditgivningen år 1967 gynnats genom det vidgade fastig-

hetsbegreppet och företagsinteckningsreformen, skatteprivilegiet inte längre

är till samma skada som förut. Det är numera egentligen bara kontanter, vär­

depapper o. d. som ett företag inte kan belåna mot inteckning som säkerhet

och egendom av detta slag har givetvis förbrukats när ett företag går i kon­

kurs. Dessutom har påpekats att förmånsrätten för skatter och allmänna av­

gifter inte är så tyst som det kan förefalla. Sålunda gäller att kronofogde­

myndigheternas register över alla restförda fysiska och juridiska personer är

offentliga. Registren torde också regelmässigt utnyttjas av kreditupplys-

ningsföretagen. Enligt min mening reducerar dessa omständigheter högst vä­

sentligt värdet av påståendet om olägenheten för kreditgivningen av skatte­

privilegiet.

De nordiska kommittéer som arbetar på reformering av konkurslagstift­

ningen har ansett, att skatteprivilegiet är otillräckligt motiverat och bör av­

skaffas. 1 Danmark hav privilegiet på förslag av den danska kommittén redan

slopats. Norge har genom provisorisk lagstiftning år 1963 tagit ett stort steg

i den riktningen. I Finland har arbetet ännu inte fortskridit så långt att ett

förslag kunnat läggas fram (se vidare 2.1.2 och bet. s. 75).

Uppenbarligen kan man ha olika mening om betydelsen i förevarande sam­

manhang av nordisk rättslikhet. Bland remissinstanserna finns sådana som

anser det mycket angeläget med enhetliga regler för de nordiska länderna

men också sådana som inte kan förstå att en enhetlighet på denna punkt

skall vara nödvändig.

Själv vill jag först erinra om mina allmänna uttalanden att möjligheterna

att vinna nordisk rättslikhet på förmånsrättslagstiftningsområdet är myc­

ket begränsade (3.1). I fråga om skatterna är visserligen dessa möjligheter

kanske större än i många andra hänseenden. Ännu så länge är det emellertid

endast i Danmark som skatteprivilegiet helt har avskaffats. Denna reform

torde f. ö. ha underlättats av att den samtidigt innebar en väsentlig förstärk­

ning av lönefordringarnas ställning (jfr bet. s. 37). I den mån inhemska skäl

talar med tillräcklig styrka för ett bibehållande av skatteprivilegiet, bör detta

därför — åtminstone i dagens läge — få väga över önskemålen om nordisk

rättslikhet.

Sammanfattningsvis får jag framhålla att starka skäl alltjämt stöder för­

månsrätten för skatter och allmänna avgifter. Dessa skäl är av både ekono­

misk och indrivningsteknisk karaktär. Dessutom är förmånsrätten motive­

rad av hänsyn till skattemoralen. Enligt min mening väger dessa skäl klart

över de omständigheter som åberopats för ett slopande av skatteprivilegiet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

I gällande lag är det en hel råd fordringar som —- vid sidan av löner och

skatter — utgår med allmän förmånsrätt. Många av dessa fordringar åter­

finns i samma lagrum som löneprivilegiet eller 17 kap. 4 § HB. De har så­

lunda en mycket framskjuten förmånsrätt vilket beror på att de. åtminstone

delvis, står nära s. k. konkurskostnader eller skulder som skall betalas ur

konkursboet innan utdelning till konkursborgenärerna äger rum. Hit hör till

en början begravnings- och bouppteckningskostnad som går före löneford­

ringar. Med lika rätt som lönefordringar går läkarlön m. in. under avliden

gäldenär sista sjukdom och borgenärs kostnad för gäldenärs försättande i

konkurs eller för beslut att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning

av boutredningsman. Efter lönefordringar men ändå med förmånsrätt enligt

17 kap. 4 § HB går anspråk på arvode och kostnadsersättning åt vissa funk­

tionärer vid boutredning, arvskifte eller offentlig ackordsförhandling utan

konkurs.

Övriga fordringar som f. n. har allmän förmånsrätt är i förmånsrättsord-

ningen placerade närmast framför skattefordringarna. Här åsyftas krav på

ersättning i anledning av förmynderskap eller sådant godmanskap som avses

i 18 kap. FB (17 kap. 10 § HB). Vidare kommer här i fråga åtskilliga redo-

visningsfordringar, bl. a. hos statens tjänstemän för egendom som de har

mottagit i sin tjänst (17 kap. 11 § HB).

Beredningen har utifrån sina utgångspunkter granskat skälen för förmåns­

rätt för alla de nu nämnda fordringarna och har därvid funnit, att förmåns­

rätten numera är motiverad endast för ett begränsat antal. De fordringar som

enligt beredningens förslag (12 §) fortfarande skall var privilegierade är be­

gravnings- och bouppteckningskostnad, borgenärs kostnad för gäldenärs för­

sättande i konkurs eller för beslut att dödsbos egendom skall avträdas till

förvaltning av boutredningsman, arvode och kostnadsersättning till vissa

funktionärer under boutredning eller offentlig ackordsförhandling samt,

under vissa förutsättningar, kostnad för särskilda åtgärder som därvid har

vidtagits.

Beredningen har även diskuterat huruvida anledning finns att tillskapa

nya allmänna förmånsrätter. Diskussionen har närmast gällt fordran på un­

derhållsbidrag, revisorsarvode och speditionsutlägg. Beredningen har emel­

lertid inte ansett, att det finns tillräckligt starka skäl för att privilegiera

dessa fordringar.

Beredningens förslag har i huvudsak godtagits av remissinstanserna. Som

jag redan har nämnt (3.1), råder allmän enighet om att fordringar skall få

vara förmånsberättigade endast när skälen härför väger mycket tungt. Från

enstaka håll har emellertid höjts röster för en något generösare privilegiering

än den beredningen föreslår. Man argumenterar härvid för att några av de

fordringar som beredningen har hänvisat till de oprioriterade skall få utgå

med förmånsrätt.

För egen del vill jag först slå fast, att man i remissyttrandena inte har dis­

104

arbete med utredning av dödsboet som i huvudsak kan jämställas med bout­

redningsmannens motsvarande arbete. Emellertid är det inte dödsboet utan

allmänna arvsfonden som enligt vanliga regler för sysslomannaskap svarar

för ersättningen till gode mannen (se 9 § lagen om allmänna arvsfonden jfrt

med 18 kap. 5 § HB; se också lagberedningens förslag till revision av ÄB IV s.

638). Någon föreskrift om förmånsrätt för anspråk av god man för allmänna

arvsfonden är under sådana förhållanden inte behövlig.

Kammarkollegiet har vidare föreslagit att god man enligt 18 kap. 2 § FB

skall få åtnjuta förmånsrätt för krav på arvode och kostnadsersättning. En­

ligt nämnda lagrum skall god man förordnas för omyndig i vissa fall när för­

myndaren eller hans make, å ena sidan, och den omyndige, å den andra, har

stridande intressen. Ett sådant fall är att förmyndaren eller hans make och

den omyndige är delägare i samma dödsbo. Det är i fråga om detta fall som

kammarkollegiet — för att undeidätta rekryteringen av gode män — har an­

sett behov av förmånsrätt föreligga. Jag kan visserligen hålla med om att det

ibland antagligen är svårt att förmå någon att åtaga sig uppdrag som god

man. Detta gäller emellertid inte endast i de fall till vilka kammarkollegiet

har hänvisat utan även i vissa andra fall i vilka god man skall förordnas, se

t. ex. 18 kap. 4 § FB och 18 kap. 2 § ÄB. Enligt min mening är det föga ända­

målsenligt att söka lösa rekryteringsfrågan genom att utrusta gode mannens

ersättningskrav med förmånsrätt. I princip skall ersättningen till gode man­

nen utgå ur den förmögenhetsmassa vars intresse han har att tillvarata. Den

åsyftade lösningen kommer emellertid inte att omfatta de fall där det inte

finns någon förmögenhetsmassa eller en högst obetydlig sådan (jfr 1LU 1970:

40). Jag är på grund av det anförda inte övertygad om att det är behövligt

med förmånsrätt för gode mannens krav.

Vidare har under remissbehandlingen uttalats önskemål om förmånsrätt

för arvode och kostnadsersättning till likvidator eller annan enligt lag utsedd

funktionär vid likvidation av juridisk person.

Upplösning av aktiebolag eller annan juridisk person föregås i regel av lik­

vidation. Beträffande aktiebolag gäller att de kan träda i likvidation på

grund av frivilligt beslut av bolagsstämma. I vissa fall föreligger skyldighet

för aktiebolag att träda i likvidation, s. k. tvångslikvidation. Det är uppenbar­

ligen de sistnämnda fallen som här främst är av intresse. Likvidationen om­

besörjs av en eller flera likvidatorer vilkas förvaltning i första hand granskas

av likvidationsrevisorer. Under likvidationen, som går ut på att betala bola­

gets skulder och skifta ut eventuellt överskott till aktieägarna, blir det oftast

nödvändigt att genom försäljning förvandla bolagets tillgångar till pengar.

Saknar bolaget tillgångar eller är dessa så begränsade att de inte förslår till

att bestrida likvidationskostnaderna, kan likvidationen läggas ned och bola­

get bli upplöst i mycket enkla former (167 § lagen om aktiebolag). I förarbe­

tena har uttalats att det särskilt kan antas att tillgångar saknas eller är otill­

räckliga i vissa fall av tvångslikvidation (NJA II 1946 s. 115). Bestämmelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

106

bortser då från kammarkollegiets nyss redovisade önskemål om bibehållen

förmånsrätt för vissa godemansanspråk. Själv har jag inte heller något att

erinra mot beredningens förslag.

Beredningen har vidare utmönstrat förmånsrätterna för vissa fordringar

mot förmyndare och gode män enligt 17 kap. 10 § HB och för redovisnings-

fordringar m. m. enligt 17 kap. 11 § HB. Förslaget att slopa förmånsrätterna

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Några re­

missinstanser — hovrätten för Västra Sverige och domarföreningen — är

dock något betänksamma såvitt förslaget avser ett utmönstrande av för­

månsrätten för ersättningskrav mot förmyndare och gode män.

Sistnämnda förmånsrätt avser ersättningsanspråk som härrör från upp­

draget som förmyndare eller god man och grundas på förmyndarens eller

gode mannens fel eller försummelse. Förmånsrätten stöds av sociala skäl

men utgör i själva verket ett bristfälligt komplement till den kontroll över

förmyndarens och gode mannens förvaltning som utövas enligt lag. För­

månsrättens praktiska betydelse är också ringa enligt vad bl. a. Stockholms

överförmyndarnämnd har uppgivit. Det nuvarande kontrollsystemet i FB är

något föråldrat och ses därför f. n. över av förmynderskapsutredningen. Syf­

tet är att åstadkomma en lagstiftning som om möjligt ger större trygghet än

den gällande. Utredningen har ännu inte framlagt något förslag beträffande

den här delen av sitt arbete. Man behöver dock enligt min mening inte av­

vakta ett förslag för att avskaffa förmånsrätten. Den nuvarande kontrollen

över förmyndare och gode män är sålunda utan tvivel tillräckligt effektiv för

att man skall kunna ta ett sådant steg.

De förmånsrätter för redovisningsfordringar m. m. som behandlas i 17: 11

HB är klart föråldrade. Den mest betydelsefulla avser fordringar hos utmät-

ningsmän och andra statens tjänstemän för egendom som de har mottagit

i sin tjänst. Att förmånsrätter av detta slag inte är förenliga med ett nutida

betraktelsesätt utan att fordringarna lämpligen bör garanteras i annan ord­

ning är uppenbart.

Som jag förut har nämnt, har beredningen efter vissa överväganden för­

kastat tanken på att tillskapa nya förmånsrätter. Av de fordringar som be­

redningen i sammanhanget har behandlat kan jag fatta mig kort om krav på

underhållsbidrag. Beredningen har anfört starka skäl mot att privilegiera så­

dana krav (2.5.1 och bet. s. 88). Remissinstanserna har godtagit beredning­

ens ståndpunkt. Även jag anser att den är riktig.

Övriga fordringar för vilka en privilegiering har varit aktuell avser revi-

sorsarvode och speditionsutlägg.

Arbetet med revision av företag är naturligtvis i viss omfattning till nytta

för borgenärer och andra utomstående. Detta är emellertid inte det enda syf­

tet med revisionsarbetet. Den tillsyn över styrelsens förvaltning som reviso­

rer utövar beträffande exempelvis aktiebolag sker sålunda även i aktieägar­

nas intresse. Bestämmelserna om att s. k. minoritetsrevisor skall utses torde

ge särskilt uttryck åt detta förhållande (109 § lagen om aktiebolag).

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

108

beredningens förslag. Detta innebär att allmän förmånsrätt bör följa med be­

gravnings- och bouppteckningskostnad, kostnad för gäldenärens försättande

i konkurs och för beslut om att dödsbos egendom skall avträdas till förvalt­

ning av boutredningsman, arvode och kostnadsersättning till vissa funktio­

närer vid ackordsförhandling och boutredning samt kostnad för vissa åtgär­

der som vidtagits under ackordsförhandling eller boutredning. I beredningens

förslag uppställs eu del villkor för att fordringarna skall vara förenade med

förmånsrätt. Till den frågan återkommer jag i det följande (4.1).

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1970

4. De särskilda bestämmelserna

4.1. Förslaget till förmånsrättslag

Bestämmelserna om förmånsrätt finns f. n. i 17 kap. HB. Den nu gjorda

översynen av bestämmelserna har skett i anslutning till pågående reforme­

ring av KL och UL. Lämpligheten av bestämmelsernas nuvarande placering

har därvid satts i fråga.

Beredningen har föreslagit att bestämmelserna meddelas i en fristående

lag utan anknytning till vare sig HB eller någon annan författning med ställ­

ning av balk. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot detta.

Bestämmelserna om förmånsrätt torde i allmänhet betraktas som ett ut­

flöde av den civilrättsliga lagstiftningen. Det är emellertid i de exekutions-

rättsliga sammanhangen som bestämmelserna blir omedelbart tillämpliga.

Någon avgörande anknytning åt det ena eller det andra hållet finns dock inte.

Enligt min mening är det under sådana förhållanden naturligt att meddela

nya bestämmelser om förmånsrätt i en fristående lag. Huruvida det framde­

les kan finnas anledning att ta upp bestämmelserna i en reviderad HB eller i

KL eller UL får tills vidare lämnas öppet.

Den nuvarande rubriken till 17 kap. HB lyder ”Om borgenärs rätt och fö­

reträde för var annan till gäldbunden egendom”. Kapitlet saknar underru­

briker.

Beredningen har betitlat sitt förslag ”Lag om ordningen för betalning av

fordringar (förmånsrättsordning)”. I lagförslaget har bestämmelserna dispo­

nerats på visst sätt med särskilda underrubriker. Mot beredningens förslag

till rubriker har vid remissbehandlingen gjorts erinringar. Med beaktande

av vad som därvid framförts har departementsförslaget utformats enligt

följande.

Själva lagen har kallats för ”Förmånsrättslag”. Lagförslaget har indelats i

fem underavdelningar, var och en med särskild rubrik. Först meddelas i tre

paragrafer vissa bestämmelser av allmän karaktär under rubriken ”Inle­

dande bestämmelser”. Bortsett från vissa justeringar överensstämmer de­

partementsförslaget i denna del med beredningens förslag. I sanunanhanget

no

melserna liar därutöver betydelse vid tillämpning av lagstil tningen om ac­

kord utan eller i konkurs och blir vidare vägledande vid konkurrens mel­

lan olika borgenärer vid andra slag av uppgörelser, t. ex. underhandsackord.

I en andra punkt av första stycket definieras uttryckssättet ”lika rätt till

betalning”. Uttryckssättet förekommer på flera ställen i den nya lagen, se 9 §

fjärde stycket, 14 § och 18 § första stycket. Beredningens förslag innehåller

inte någon definition. Det råder emellertid inte någon tvekan om att bered­

ningen — f. ö. i full överensstämmelse med gällande lag (se 17 kap. 14 § HB)

— med ”lika rätt till betalning” avsett, att konkurrerande borgenärer skall få

betalt i förhållande till fordringsbeloppen och inte efter huvudtalet eller efter

tidpunkten för fordringarnas tillkomst (jfr bet. s. 140 och 165). I departe-

mentsförslaget har till undvikande av missförstånd den närmare innebörden

av ”lika rätt till betalning” tagits upp i lagtexten.

Förmånsrättslagen skall inte gälla vid införsel. Det inbördes företrädet

mellan borgenärer med konkurrerande fordringar vid införsel regleras

genom bestämmelser i införsellagen (1968: 621). För tydlighets skull har en

erinran om dessa bestämmelser tagits in som ett andra stycke.

2

§

Paragrafen, som motsvarar 2 § och delvis 15 § första stycket i beredning­

ens förslag, innehåller definitioner av begreppen särskild och allmän för­

månsrätt m. m.

Första stycket. Här möter uttryckssättet förmånsrätt till betalning för

första gången. Det anges att förmånsrätterna är av två slag, särskilda och

allmänna. Sedan definieras de båda förmånsrätterna. Definitionerna över­

ensstämmer med vad som sedan länge ansetts gälla.

Särskild förmånsrätt gäller vid både utmätning och konkurs och avser viss

egendom. Beträffande det stora flertalet särskilda förmånsrätter gäller utan

vidare att de skall beaktas när oprioriterad borgenär har fått utmätning i den

egendom som omfattas av förmånsrätten. Endast i något enstaka fall måste

innehavare av en särskild förmånsrätt själv ha vunnit utmätning för att få

förmånsrätt framför annan utmätningssökande.

Allmän förmånsrätt gäller endast vid konkurs och avser all egendom som

ingår i gäldenärens konkursbo. Att allmän förmånsrätt inte kan göras gäl­

lande annat än vid konkurs beror på att fordringar med sådan förmånsrätt i

första hand skall betalas ur egendom i vilken särskild förmånsrätt inte gäl­

ler. Huruvida det finns utrymme för betalning ur sådan egendom kan i all­

mänhet inte tillförlitligt konstateras annat än genom konkurs.

Andra stycket. I detta stycke föreskrivs att förmånsrätt omfattar även

ränta. Det förutsätts därvid att räntan är avtalad eller skall utgå på annan

grund. Vid pantförskrivning torde avsikten i allmänhet vara att pantför­

skrivningen omfattar även rätten till ränta. Givetvis kan emellertid i det

särskilda fallet omständigheterna vara sådana att ränta inte utgår.

Kungi. Maj:ts proposition nr H2 år i970

112

Beredningen har i motiven till förevarande paragraf även behandlat frågan

om förmånsrätt vid byte på gäldenärssidan (bet. s. 95). I likhet med bered­

ningen anser jag inte att det är behövligt med en uttrycklig bestämmelse i

ämnet. Jag kan nämna att ett av beredningen behandlat aktuellt rättsfall

(bet. s. 96) numera har avgjorts av högsta domstolen (Kungl. Maj :ts beslut

nr 16/1970). Utgången i målet torde överensstämma med vad beredningen

har ansett vara riktigast från förmånsrättssynpunkt.

Kungl. Maj ds proposition nr 142 år 1970

Särskilda förmånsrätter

4 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om särskild förmånsrätt för pant­

rätt och retentionsrätt m. m. Bestämmelserna i första stycket motsvarar i

gällande rätt 17 kap. 2 § andra stycket andra ledet och 3 § HB samt i bered­

ningens förslag 4 §. Bestämmelserna i andra och tredje styckena har förts

över från 17 kap. 5 § andra stycket resp. 7 § första stycket HB och motsvarar

5 resp. 6 § i beredningens förslag. Några ändringar i sak har inte vidtagits i

förhållande till beredningens förslag.

Fordringar som är förenade med sjöpanträtt eller luftpanträtt åtnjuter

f. n. med visst undantag bästa förmånsrätt i den egendom i vilken panträtten

gäller. Frågan om en ändring av bestämmelserna angående sjöpanträtt är

f. n. under övervägande inom sjölagskommittén. I avvaktan på en ny lagstift­

ning om sjöpanträtter utgår departementsförslaget — liksom beredningens

förslag -— från vad som är gällande rätt på området. Även i fråga om luft­

panträtter bibehålls nuvarande ordning.

På grund av det anförda föreslås i paragrafens första stycke 1 att förmåns­

rätt följer med sjöpanträtt och luftpanträtt. Att förmånsrätten har bästa rätt

framgår av bestämmelserna i 9 § första stycket och 15 § (jfrd med 16 och

17 §§) i förslaget till förmånsrättslag.

Sjöpanträtt och luftpanträtt har ställts vid sidan av varandra. Konkurrens

mellan de båda slagen av rättigheter torde knappast förekomma i praktiken.

Vilka fordringar som är förenade med sjö- eller luftpanträtt och vad som ut­

gör objekt för sådan panträtt regleras i sjölagen resp. luftfartslagen.

Enligt första stycket 2 följer förmånsrätt med handpanträtt och reten­

tionsrätt. Såvitt avser retentionsrätt görs f. n. i 17 kap. 3 § undantag för hy­

resvärds och jordägares rätt att kvarhåila egendom. Undantaget har kunnat

utelämnas i förslaget. Detta beror på att den retentionsrätt som f. n. tillkom­

mer hyresvärd och jordägare föreslås bli slopad (se närmare härom under

3.3.).

Enligt förslaget kommer handpanträtt att gå före panträtt på grund av in­

teckning i fartyg eller i luftfartyg och reservdelar till In ftfartyg, som tagits

upp i första stycket 3 (jfr 9 § första st.). Detta innebär en avvikelse från nu­

varande ordning enligt vilken handpanträtten och de nämnda panträtterna

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

5 §

Paragrafen, som motsvarar 7 § i beredningens förslag, innehåller regler om

förmånsrätt för vissa fordringar hos hyresgäst eller arrendator (jfr 17 kap. 5

§ första st. och 6 § första st. HB) samt för företagsinteckning (jfr 17 kap. 7 §

andra st. HB).

Angående skälen till att nuvarande hyres- och arrendeprivilegier bibehålls

hänvisas till den allmänna motiveringen (3.3). I det sammanhanget har angi­

vits att förmånsrätten i överensstämmelse med beredningens förslag bör kon­

strueras om och anknytas till företagsinteckningen. Detta har skett i föreva­

rande paragraf.

Vid anknytningen till företagsinteckningen uppkommer frågan om lämp­

lig individualisering av objektet för förmånsrätten. Beträffande företagsin-

teckningar har meddelats regler som syftar till att inteckningar, som tas ut

av en och samma näringsidkare, antingen får samma eller också helt skilda

objekt, se 5 § jfrt med 3 § lagen om företagsinteckning. Helst skulle nu för­

månsrätten individualiseras så att den sammanfaller med en eventuell före­

tagsinteckning och vidare så att flera förmånsrätter hos en och samma nä­

ringsidkare kommer att avse identiskt lika eller helt skilda objekt. Detta är

emellertid knappast genomförbart. Jag tror inte heller att det är praktiskt

behövligt. Liksom beredningen utgår jag från att förmånsrätt för hyra eller

arrendeavgift avser egendom som hör till just den verksamhet vartill den

aktuella fordringen hänför sig, dvs. den minsta enhet som kan betecknas

som särskild näringsverkamhet. Att förmånsrätt för hyra eller arrendeav­

gift har till föremål samma kollektiv av lös egendom som företagsinteckning-

ar framgår av andra stycket i förevarande paragraf.

F. n. gäller att, när utmätning sker av egendom till vilken hyresvärd eller

jordägare har retentionsrätt, denne endast behöver framställa yrkande att få

betalning på grund av förmånsrätten (139 § UL 1 mom. första p.). Genom

att ifrågavarande retentionsrätt slopas, måste hyresvärden eller jordägaren

vid utmätning för annans fordran i fortsättningen själv söka utmätning för

att få sin förmånsrätt beaktad. Detta innebär också att hyresvärden eller jord­

ägaren kommer i en sämre position än en innehavare av företagsinteckning

(139 § 1 mom. andra p. UL) trots försteget i förmånsrättshänseende (jfr 9 §

första st.). En hovrätt har anmärkt på förhållandet. Jag har emellertid svårt

att se det nödvändiga i att hyresvärden eller jordägaren, å ena sidan, och in-

teckningshavaren, å den andra, absolut behandlas lika vid utmätning för an­

nans fordran. Betydligt viktigare är att det inte görs någon skillnad mellan

dem i konkurs annat än beträffande ordningsföljden. Frågan om förmåns­

rätt för hyra eller arrendeavgift skall vid utmätning för annans fordran

respekteras på samma sätt som en företagsinteckning bör därför kunna an­

stå i avvaktan på att beredningen tar upp den till prövning i sitt fortsatta

reformarbete (bet. s. 111).

en del förmånsrätter skall bestå medan andra såsom föråldrade föreslås bli

upphävda omedelbart eller få kvarleva övergångsvis.

Remissinstanserna har inte haft något i sak att erinra mot beredningens

förslag. Inte heller jag finner anledning att i sakligt hänseende frångå detta.

I lagtekniskt hänseende innebär beredningens förslag att en förmånsberät-

tigad fordran — den enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar —

valts ut och angivits särskilt och att till denna med en särskild formulering

anknutits alla övriga här avsedda fordringar. Alla äldre lagar utom såvitt av­

ser den som rör den utvalda fordringen enligt lagen om vissa gemensam­

hetsanläggningar får dock behålla sin hänvisning till 17 kap. 6 § HB. Via

särskild reglering i övergångsbestämmelserna skall ändå den nya lagen bli

tillämplig på fordringarna.

Jag har i och för sig inget att invända mot den princip som lagberedningen

har använt vid utformningen av bestämmelsen. Av skäl som närmare belyses

i det följande är det dock inte lämpligt att ange fordran enligt lagen om vissa

gemensamhetsanläggningar som exempel på de förmånsrätter som avses. Jag

har i stället valt att helt avstå från att i förmånsrättslagen ange vilka ford­

ringar som åsyftas med förevarande punkt. Bestämmelser om förmånsrätt

får ges i den lagstiftning vari fordringsförhållandet regleras. I syfte att und­

vika ändringar nu i ett stort antal lagar godtar jag den övergångsreglering

som beredningen föreslår.

Jag vill härefter i korthet ange hur departementsförslaget förhåller sig till

de nu aktuella förmånsrätterna. Som jag redan nämnt kommer här någon

avvikelse från vad beredningen har föreslagit inte i fråga (se bet. s. 120—

122

).

Beträffande förmånsrätten för fordringar enligt lagen om vissa gemensam­

hetsanläggningar vill jag nämna att Konungariket Sveriges stadshypoteks-

kassa i sitt remissyttrande gör vissa uttalanden angående ifrågavarande lag­

stiftning. Stadshypotekslcassan förklarar att lagstiftningen har fungerat bra

när det gällt gruppbebyggda småhus medan den nästan inte alls kommit till

användning såvitt gäller flerfamiljshus. Anledningen till att gemensamhets-

lagstiftningen inte använts i så stor utsträckning som väntat är att reglernas

konstruktion inte passar särskilt väl för flerfamiljshusens del. En överarbet-

ning av bestämmelserna synes därför önskvärd. Samtidigt kunde prövas om

inte den särskilda förmånsrätten enligt gemensamhetslagstiftningen kunde

slopas. Denna förmånsrätt är inte ändamålsenlig som säkerhet för belåning.

Den har inte heller kommit till användning som sådan säkerhet. De ytterligt

få förmånsrätter som tillskapats synes snarare bero på dålig kunskap om

reglernas innebörd än på ett reellt behov.

Lagstiftningen om gemensamhetsanläggningar har nu tillämpats i drygt

tre år. Inom justitiedepartementet pågår f. n. arbete med översyn av bestäm­

melserna i ämnet. I samband därmed kommer man att ta den nuvarande för­

månsrätten under omprövning. I avvaktan på resultatet av översynen bör den

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

118

förslaget). De nuvarande bestämmelserna om förmånsrätt i 17 kap. 6 § första

stycket HB omfattar även lösören som tomträttshavaren har på egendomen.

Någon anledning att behålla denna ordning, som inte torde ha haft någon

reell betydelse, finns inte.

Förslaget upptar såsom förmånsberättigad fordran under första stycket 1

fordran på avgäld i anledning av tomträttsupplåtelsen. Sådan fordran är re­

dan f. n. utrustad med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § första stycket HB. I lik­

het med vad som gäller redan nu föreslås att förmånsrätten begränsas till be­

lopp som förfallit inom ett år innan utmätningen ägde rum eller konkursan­

sökningen gjordes.

Enligt 17 kap. 6 § första stycket HB har jordägaren förmånsrätt även för

fordran som grundas på att tomträttshavaren försummat att enligt åtagande

betala viss utskyld eller annan avgift för vilken jordägaren svarar mot tredje

man. Denna förmånsrätt torde sakna praktisk betydelse och har därför fått

utgå. Detsamma gäller nuvarande förmånsrätt för husröte- eller vanhävdser-

sättning (17 kap. 6 § första st. HB), som knappast kan tänkas komma i fråga

vid tomträttsupplåtelse.

Under första stycket 2 i paragrafen upptas förmånsrätt för fordran som

enligt lag är förenad med förmånsrätt enligt förmånsrättslagen (jfr mot­

svarande bestämmelse i 6 § 1).

Bestämmelse om den förmånsrätt som följer med inteckning i tomträtt upp­

tas under första stycket 3 i paragrafen. En motsvarande bestämmelse finns

f. n. i 17 kap. 6 § andra stycket HB. Där regleras också frågan från vilken

dag intecknings förmånsrätt gäller och frågan om inteckningars inbördes

företräde. Rätten till ränta på inteckning bestäms f. n. av 18 § 1 mom. för­

ordningen (1875: 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom via hänvis­

ning i 1 § lagen (1953: 422) om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt. I

dessa ämnen kommer i fortsättningen den nya jordabalken att få svara för

regleringen (6 kap. 3 § och 17 kap. 6 § jfrda med 13 kap. 7 § jordabalksför-

slaget).

Jag har i departementsförslaget slopat en föreskrift i beredningens förslag

(andra st.) enligt vilken vad i förmånsrättslagen sägs om fast egendom gäller

även tomträtt. Föreskriften är av betydelse endast för tillämpningen av 16 §

andra stycket. Jag har ansett det vara enklare att i nämnda lagrum jämställa

tomträtt med fast egendom.

Rätt till avkomst eller annan förmån kan f. n. intecknas i tomträtt och blir

därigenom förenad med förmånsrätt (17 kap. 6 § andra st. HB). Enligt jor-

daballtsförslaget skall upplåtelser av avkomsträtt inte längre kunna sakrätts-

ligt skyddas genom inteckning. Beträffande sådana upplåtelser som gjorts

enligt gällande rätts regler meddelas föreskrift under punkt 4 i övergångs­

bestämmelserna.

Nuvarande bestämmelser om förmånsrätt i tomträtt gäller även förmåns­

rätt i vattenfallsrätt. Institutet vattenfallsrätt skall emellertid utmönstras en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

120

utmätning för sin fordran i många hänseenden har samma rättsliga ställning

som en panthavare. Utmätning anses dock enligt svensk rätt inte grunda nå­

gon formlig panträtt. Däremot medför utmätning särskild förmånsrätt i den

utmätta egendomen. Beredningen har inte funnit skäl att frångå denna

ordning. Den förmånsrätt som enligt förslaget skall följa med utmätning an­

ges i förevarande paragraf. Bestämmelsen avser både utmätning av lös och

utmätning av fast egendom.

Beredningen erinrar härefter om att den förmånsrätt som följer med ut­

mätning kan bringas att upphöra genom att konkurs följer på ansökan som

gjorts inom viss tid, normalt en månad, efter utmätningen. Härtill ansluter

återvinningsregler i KL. Det hela anses svåröverskådligt. Enligt beredningens

mening bör man kunna reda sig med bestämmelser i KL om återvinning efter

utmätning, i överensstämmelse härmed har beredningen i annat samman­

hang (bet. Utsökningsrätt VIII) föreslagit, att 31 § KL ändras så att den inte

endast gäller återvinning av betalning som vunnits genom utmätning utan

också ger möjlighet till återvinning av den förmånsrätt som vunnits genom

utmätningen, dvs. i fall då det ännu ej gått så långt som till betalning. Den

i 31 § nu föreskrivna återvinningsfristen av trettio dagar före konkursansök­

ningen kvarstår oförändrad. Vidare har beredningen i ett tillägg till 39 § KL

(tillägget har i lagrådsremissen om exekution i fast egendom flyttats till

31 § KL) föreslagit, att särskild talan inte behöver väckas, när den rätt som

vunnits genom utmätningen skall gå åter och borgenären ej fått betalning.

Enligt beredningens förslag skall förmånsrätten för utmätning alltså inte

förfalla redan i och med att konkursansökan som leder till konkurs görs

inom viss tid. De konkurrerande borgenärerna blir i stället skyddade genom

den vidgade möjligheten till återvinning.

Remissyttranden. Förslaget har lämnats utan erinran. De båda i ärendet

hörda hovrätterna har emellertid givit uttryck åt vissa betänkligheter.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att det väl regelmässigt kan

anses önskvärt, att den genom utmätningen tillskapade förmånsrätten upp­

hävs, då konkurs följer nära inpå utmätningen. Skälet härtill är detsamma

som det vilket i andra fall motiverar återvinning av betalning och ställande

av säkerhet, nämligen att borgenär alltid skall ha möjlighet att genom kon­

kursansökan tillvarata sin rätt när någon annan borgenär försöker att skaffa

sig fördelar på hans bekostnad. Med hänsyn härtill och då det icke, till skill­

nad från vad som gäller vid samtliga övriga återvinningsfall, förutsätts något

rättsligt förfarande för återvinning av förmånsrätt, anser hovrätten att den­

na i enkelhetens och klarhetens intresse bör automatiskt upphöra redan ge­

nom konkursen. I paragrafen skall sålunda införas bestämmelse av innehåll,

att det företräde till betalning som utmätningen medfört ej skall gälla om

konkurs följt inom viss tid efter utmätningen. Dessutom bör den särskilda

beräkningen av fristen då ackordsförhandling föregått medtagas. Enligt hov­

rättens mening saknas anledning att behålla övriga, nu gällande frister.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2 år 1970

122

den 20 mars 1970 remitterade förslaget till ackordslag och den samtidigt fö­

reslagna ändringen i 35 § KL).

Beredningens förslag har vid remissbehandlingen tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. En hovrätt har visserligen haft en annan mening och ansett att

nuvarande ordning med automatiskt bortfall av den förmånsrätt som vun­

nits genom utmätning bör behållas. Hovrätten förutsätter emellertid att man

kan utelämna vissa bestämmelser om speciella tidsfrister vid utmätning för

makes fordran och vid utmätning hos dödsbo. Något sådant kan dock inte

komma i fråga, i vart fall inte i detta sammanhang. Det finns f. ö. ingen an­

ledning förmoda att de åsyftade bestämmelserna inte längre skulle ha en

funktion att fylla. Åtminstone torde den som gäller utmätning för makes

fordran alltjämt vara motiverad. Beredningen kan antas komma att upp­

märksamma frågan vid den översyn av återvinningsbestämmelserna i KL

som är aktuell (jfr bet. Utsökningsrätt VII s. 81).

För egen del har jag redan tidigare i dag vid lagrådsremissen av förslag till

nya bestämmelser om exekution i fast egendom uttalat min anslutning till

beredningens förslag. Utöver vad jag i nyss angivna sammanhang har anfört

vill jag framhålla, att jag inte heller tror att förslaget om att förmånsrätten

skall kunna gå åter behöver tynga samarbetet mellan konkursförvaltare och

utmätningsmän. Möjligen kan det vara lämpligt att som en följd av förslaget

ändra bestämmelserna om när utmätningsman särskilt skall underrättas an­

gående konkurs. Detta skulle i synnerhet föranledas av att återgång av för­

månsrätten skall kunna ske i enkla former utan att talan behöver väckas (se

tillägg till 31 § KL i lagrådsremissen om exekution i fast egendom). F. n. gäller

att utmätningsmannen i gäldenärens hemortskommun skall underrättas om

konkurs men detta behöver inte ske förrän konkursbouppteckning upprät­

tats (20 § andra st. KL). I s. k. fattigkonkurs, dvs. när konkursboet inte

förslår till bestridande av konkurskostnaderna, finns emellertid inte någon

skyldighet alls att underrätta utmätningsman, vare sig utmätningsmannen

i gäldenärens hemortskommun eller någon annan utmätningsman (jfr 185 §

4 KL). Det kan finnas anledning överväga om inte utmätningsmännen snab­

bare och i vidare omfattning än f. n. skall underrättas i särskild ordning om

konkurs. Dessa överväganden kan dock anstå i avvaktan på lagberedningens

fortsatta arbete med reformering av konkurslagstiftningen.

Jag vill påpeka att beredningens förslag är lämpligt även från den syn­

punkten att beredningen i betänkandet Utsökningsrätt VII har föreslagit, att

talan om återvinning skall kunna föras också i samband med ackordsför-

handling utan konkurs. Förslag till ackordslag, m. in., som bygger på nämn­

da betänkande, har nyligen remitterats till lagrådet för yttrande. Avsikten

är att lagarna skall träda i kraft den 1 januari 1971. I förslaget till ackords­

lag har jag i allt väsentligt anslutit mig till de av beredningen föreslagna

bestämmelserna om återvinning. Jag har förordat, att bestämmelserna om

återvinning av betalning vid utmätning skall äga motsvarande tillämpning

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

124

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

av underordnad betydelse och bryter inte mot våra internationella förplik­

telser i ämnet.

Det andra undantaget avser panträtt på grund av inteckning i fartyg eller i

luftfartyg och reservdelar till luftfartyg. Panträtten skall enligt vad som här

föreskrivs ha bättre förmånsrätt än den som retentionsrätt har. Därmed be­

hålls nu gällande ordningsföljd i avvaktan på — åtminstone beträffande far-

tygsinteckning — resultatet av den översyn av sjölagstiftningen som f. n. ut­

förs av sjölagskommittén. Kommittén har f. ö. i sitt remissyttrande förklarat

sig dela lagberedningens uppfattning (bet. s. 103) att frågan om förhållandet

mellan fartygsinteckning och retentionsrätt inte bör prövas i förevarande

sammanhang.

Tredje stycket innehåller ytterligare en regel om undantag från den princi­

piella ordningsföljden i första stycket. Undantaget avser förmånsrätt på

grund av utmätning. Denna förmånsrätt skiljer sig från övriga särskilda för­

månsrätter därigenom att den har karaktär av offentligt tvångsingripande

som medför en begränsning av gäldenärens rådighet över den utmätta egen­

domen. Förhållandet mellan förmånsrätt på grund av utmätning och övriga

särskilda förmånsrätter är på grund härav förenat med vissa problem. Bered­

ningen har ägnat dessa stor uppmärksamhet (bet. s. 135). Beredningens

överväganden har lett fram till att det i förevarande sammanhang behövs en

speciell regel. Denna skulle innebära att förmånsrätt på grund av utmätning

har företräde framför förmånsrätt på grund av inteckning vilken har sökts

samma dag som utmätningen verkställdes eller senare. Beredningen har tagit

upp regeln i sitt förslag. Jag har behållit den i departementsförslaget. De in­

teckningar som omfattas av regeln är inteckning i fartyg eller i luftfartyg

och reservdelar till luftfartyg (4 § första st. 3), företagsinteckning (5 §

första st. 2), inteckning i fast egendom (6 § 2) och inteckning i tomträtt

(7 § första st. 3).

I fjärde stycket föreskrivs till en början att utmätning ger företräde fram­

för senare utmätning av samma egendom samt att utmätning för flera ford­

ringar på en gång ger lika rätt (angående innebörden av ”lika rätt”, se 1 §

första st.). Föreskrifterna överensstämmer med vad som gäller när lös egen­

dom har utmätts för flera fordringar (17 kap. 8 § första st. HB). Någon mot­

svarande reglering finns visserligen inte f. n. när fast egendom har utmätts

för flera fordringar. I likhet med beredningen (bet. s. 132 och 140) anser jag

det emellertid vara rimligt att regeln får omfatta även konkurrens vid ut­

mätning av fast egendom. För tydlighetens skull bör påpekas att det nu

reglerade företrädet inte gäller när någon av fordringarna är förenad med

bättre förmånsrätt än som följer av själva utmätningen. I så fall är det näm­

ligen fråga om en konkurrenssituation som regleras i paragrafens första

stycke.

Vidare erinras i stycket om att det utanför förmånsrättslagen finns be­

stämmelser som reglerar företrädet mellan fordringar med samma slags för-

126

ningsman eller vissa funktionärer vid ackordsförhandling prövas i vissa fall

efter skälighet av domstol (jfr 19 kap. 19 § andra st. ÄB och hänvisningen till

RB i 11 § ärendelagen; se också 40 § i det till lagrådet remitterade förslaget

till ackordslag). Föreskriften om skälighetsprövning blir därför även beträf­

fande dessa fordringar av omedelbar betydelse endast om domstolsbehand­

ling inte har ägt rum. Att föreskriften om skälighetsprövning i vissa fall ut­

gör en dubblyr torde inte behöva vålla komplikationer i rättstillämpningen.

Beredningen har i sitt förslag på visst sätt begränsat förmånsrätten för ar­

vode och kostnadsersättning till funktionär vid boutredningsmannaförvalt-

ning och ackordsförhandling. Endast om fordringen belöper på tid inom sex

månader före konkursansökningen eller därefter skall den sålunda enligt

beredningens förslag vara förenad med förmånsrätt. En remissinstans har

uttalat tvivel om behovet av den här tidsbegränsningen, som kan te sig något

konstlad. Om man tar bort tidsbegränsningen uppnås f. ö. den fördelen att

man inte särskilt behöver utreda på vilken tid funktionärens fordran belö­

per. Jag delar emellertid beredningens åsikt att man utan tidsbegränsningen

riskerar en anhopning av krav på stora belopp till påtaglig nackdel för andra

borgenärer. På grund därav har tidsbegränsningen behållits i departements-

förslaget.

I fråga om de här avsedda funktionärerna vid ackordsförhandling har be­

redningen anpassat sitt förslag till ett tidigare, likaledes av beredningen avgi­

vet betänkande med förslag till ny ackordslagstiftning (Utsökningsrätt VII).

Sistnämnda förslag innebär i de delar som nu är aktuella, att rättens om­

budsman inte längre skall förekomma vid offentlig ackordsförhandling

utan konkurs. God man skall däremot förordnas för sådan förhandling. Vi­

dare öppnar förslaget möjlighet att förordna tillsynsman som skall övervaka

att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet. Jag har i annat sam­

manhang nämnt att den föreslagna ackordslagstiftningen avses skola träda i

kraft redan före den nya förmånsrättslagen eller den 1 januari 1971.1 det till

lagrådet remitterade förslaget till ackordslag, m. in., har någon ändring inte

skett i beredningens förslag till organ vid ackordsförhandling. Man bör

därför i den här delen kunna utgå från den tillämnade ackordslagstift­

ningen.

Även förmånsrätten beträffande kostnad för särskild åtgärd under bout­

redning eller ackordsförhandling har i beredningens förslag tidsbegränsats.

Åtgärden skall ha ägt rum tidigast sex månader före konkursansökningen.

Tidsbegränsningen har liksom ett särskilt villkor att åtgärden uppenbart

varit till borgenärernas bästa tagits med i departementsförslaget.

11

§

Paragrafen innehåller bestämmelser om arbetstagares och pensionstagares

förmånsrätt. Den motsvarar 13 § i beredningens förslag.

Gällande rätt. Som redan har nämnts (2.1.1) har ”betjänter och tjänste­

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

128

grund av anställningen. Det är likgiltigt, om lönen för arbetsinsatsen utgår i

form av tidlön, ackordsersättning, arvode, provision, tantiem eller annan an­

del i vinst, tillägg av olika slag (t. ex. risk- eller kallortstillägg) eller natura­

förmåner (jfr 139 § KL) eller på annat sätt. Givetvis ingår sjukersättning

som arbetsgivare skall utge till arbetstagaren. Även ersättning för avtalsen-

liga omkostnader i tjänsten bör räknas hit. Som exempel nämns resekost-

nadsersättning och traktamente samt ersättning för hållande av egen bil el­

ler annan utrustning.

Enligt beredningens förslag skall med lön likställas vad som skall utgå som

ersättning för lön. Denna bestämmelse avser bl. a. skadestånd som arbetsgi­

varen skall utge till arbetstagaren på grund av obehörigt avskedande eller

tjänsteavtals hävande (se vidare bet. s. 152).

Enligt ett år 1967 infört tillägg i 17 kap. 4 § HB är utestående försäkrings­

avgift för privat pension åt gäldenärens arbetare avseende det sista året för­

enad med förmånsrätt. Tillägget avser det fallet att arbetsgivaren tecknat pen­

sionsförsäkring för arbetstagaren och gentemot försäkringsinrättningen åta­

git sig att betala premierna. I praxis har inrättningens fordran på obetalda

avgifter ansetts utgöra en av inrättningen övertagen lönefordran och tiller­

känts förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB (se NJA 1956 s. 719). Genom

nämnda tillägg i paragrafen har meddelats en bestämmelse i ämnet. För­

månsrättens omfattning blev lika för alla kategorier arbetstagare, fastän be­

träffande lön gäller olika tider för skilda grupper av arbetstagare. Med hän­

syn till att det enligt rättspraxis klart föreligger en lönefordran som övergått

till försäkringsinrättningen och att enligt beredningens förslag alla grupper

av arbetstagare i princip behandlas lika i fråga om förmånsrätt för lön är

emellertid någon uttrycklig bestämmelse inte behövlig.

I 17 kap. 4 § HB föreskrivs vidare, att samma förmånsrätt som för arbe­

tares avlöning gäller för sådan del av arbetares lön som står inne hos arbets­

givaren till säkerhet för att arbetaren skall fullgöra sina skyldigheter. För

stadgandets tillämpning torde normalt förutsättas, att avtal har träffats mel­

lan arbetsgivaren och arbetstagaren om rätt för den förra att hålla inne viss

del av lönen som säkerhet för arbetets utförande. Det torde här i själva ver­

ket vara fråga om bestämmande av fordringens förfallotid så att denna flyt­

tas till en senare tidpunkt än som normalt gäller. Eftersom den tid inom vil­

ken förmånsrätt är bevarad enligt förslaget räknas från förfallodagen är en­

ligt beredningen någon särskild bestämmelse för hithörande fall inte behövlig.

Beredningen påpekar härefter att enligt 17 kap. 4 § HB gäller förmånsrätt

för sådan begravningshjälp eller för de tre sista månaderna före konkursan­

sökningen upplupen sjukhjälp eller livränta som det åligger gäldenären att

utge enligt ”lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i ar­

bete”. Nämnda föreskrift anses numera sakna all praktisk betydelse och kan

därför utgå (se härom bet. s. 153).

Semesterlön och semesterersättning är att anse som lön. Med hänsyn till de

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

130

LO uttalar sin tillfredsställelse över att även ersättning för avtalsenliga

omkostnader i tjänsten räknas som lön i lagens mening, t. ex. resekostnads-

ersättning och traktamenten samt ersättning för hållande av egen bil eller

annan utrustning. Att så sker finner LO helt riktigt då arbetstagaren i annat

fall får använda en del av sin arbetslön för att betala dessa förskotterade ut­

lägg åt arbetsgivaren.

Enligt TCO innehåller förslaget eu enda egentlig förbättring för lönta­

garna. Denna rör traktamenten, resekostnadsersättningar och andra omkost­

nader i tjänsten vilka beredningen anser bör jämställas med lön från för-

månsrättssynpunkt. TCO hälsar detta med tillfredsställelse. Rent tekniskt

kan emellertid mot förslaget möjligen riktas den kritiken, att förmånsrätten

för denna typ av fordringar inte uttryckligen framgår av lagtexten. TCO

förutsätter att detta klart utsägs i motiven.

SALF förutsätter att beredningen i uttrycket ”avtalsenliga” om­

kostnader innefattar såväl omkostnader enligt kollektivavtal som omkostna­

der enligt enskilt tjänsteavtal. I vissa branscher förekommer typiskt sett att

arbetstagarna har omkostnader i tjänsten. Omkostnaderna är i sådana fall

intagna i kollektivavtalet för branschen. Förhållandet att andra branscher

inte har ersättningen för omkostnader reglerade i kollektivavtalet hindrar

inte att systemet används i enskilda företag varvid frågan regleras i enskilda

tjänsteavtal. Beredningen konstaterar att om arbetstagaren inte får ut ersätt­

ning för sådan omkostnad och alltså måste slutligt betala den själv, går han

realiter i motsvarande mån miste om den lön som han har fått ut för sitt ar­

bete. AlltfSr många av förbundets medlemmar kan av erfarenhet intyga rik­

tigheten av beredningens resonemang. Den nuvarande osäkerheten när det

gäller förmånsrätten för omkostnader för arbetsgivarens räkning är en stän­

dig källa till tvister mellan konkursförvaltare och arbetstagarorganisatio­

nerna. Konkurspraxis torde också skifta avsevärt. På grund av det anförda

finner förbundet i likhet med beredningen att nuvarande uppdelning på

olika poster är orimlig och orealistisk (jfr bet. s. 152).

Några remissinstanser behandlar särskilt frågan om förmånsrätt för försäk­

ringsavgifter. Hit hör SPP som anser att en bestämmelse i ämnet skulle

vara av värde. Enligt SPP är det lättare att klargöra för en konkursförval­

tare, varför en fordran skall utga med förmånsrätt, när det finns utsagt i lag­

text att så skall ske, än om det är nödvändigt att ga till lagtextens förarbeten

för att få besked om förmånsrätten. De negativa konsekvenser i form av för

snäv tillämpning som en särbestämmelse kan medföra kan avhjälpas genom

en utformning att ”i lön även inkluderas avgifter som arbetsgivaren erlägger

till förmån för den anställde t. ex. avgifter för privat pensionsförsäkring,

tjänstegrupplivförsäkring, avgångsbidrag och privat sjukförsäkring”. SPP

påpekar i sammanhanget att arbetsmarknadens parter arbetsgivareförening­

en, industritjänstemannaförbundet och SALF har beslutat att ersätta den

sjuklön som den anställde f. n. får från arbetsgivaren med en central form

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1970

132

på grund av obehörigt avskedande, utestående försäkringsavgift i vissa fall

m. m. I själva lagrummet behöver då ej särskilt anmärkas, att sådant som

utgör ersättning för lön likställs därmed.

Två löntagarorganisationer — TCO och SALF — framhåller att den före­

slagna regeln om förmånsrätt för semesterlön och semesterersättning utgör

en begränsning i förhållande till vad som nu gäller. Under påstående att för­

månsrätten f. n. omfattar ett år äldre semesterfordringar än enligt förslaget

avstyrks detta.

TCO vänder sig bestämt emot den föreslagna begränsningen. Arbetstaga­

ren lägger inte själv ut sin semester. Denna rätt tillkommer arbetsgivaren

och försummelser härutinnan bör inte gå ut över den anställde. Det är en

vanlig företeelse på tjänstemannasidan att full semester inte kunnat uttas,

och detta gäller i all synnerhet vid företag med dålig ekonomi. Den rätt som

arbetstagaren har att erhålla kontant ersättning i stället för semester blir

ofta illusorisk på grund av arbetsgivarens brist på likvida medel.

Enligt SALF förekommer redan f. n. ofta att löneborgenär i realiteten går

miste om intjänad semesterlön och semesterersättning på grund av att hans

semesterförmån intjänats tidigare än två kalenderår före konkursen. Detta

är i synnerhet fallet i branscher med högsäsong under sommarhalvåret så­

som i byggnads- och anläggningsbranschen, där arbetsledare ofta under en

följd av år inte haft möjlighet att ta ut hela sin avtalsenliga semester. Ofta

har det ekonomiska utrymmet för att lägga ut semester varit minimalt i flera

år innan ett företag går i konkurs.

Begränsningen av förmånsrätten beträffande vissa företagsledare och and­

ra personer med väsentligt inflgtande över företaget, behandlas i en hel del

remissyttranden. Flertalet uttalar sin tillfredsställelse över bestämmelsen i

ämnet eftersom frågan hittills har reglerats uteslutande av rättspraxis. Man

är emellertid på många håll kritisk i fråga om den närmare utformningen.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller att i de rättsfall som föreligger,

förmånsrätt har underkänts när det varit fråga om aktieägare som själv eller

tillsammans med make och barn ägt större delen av aktierna i ett bolag och

därjämte utövat ett bestämmande inflytande över bolagets verksamhet

(NJA 1951 s. 210 och där anförda rättsfall). Förslaget innebär i olika hänseen­

den en skärpning av den ståndpunkt som praxis sålunda intagit. Redan en

väsentlig andel i företaget — enligt beredningen t. ex. en tredjedel eller

ibland rentav än mindre •—- och ett väsentligt inflytande skall utesluta arbets­

tagaren från förmånsrätt. Detta ganska obestämda uttryckssätt kan enligt

hovrätten ge utrymme för olika tolkningar och vålla en viss osäkerhet i till-

lämpningen. En precisering anses därför önskvärd. Hovrätten ifrågasätter om

regeln bör gälla andra befattningshavare än dem som har en ledande ställ­

ning i företaget.

Advokatsamfundet anser det vara en brist att begreppet närstående inte

definierats. Beredningen har inte velat göra detta av hänsyn till dess fortsatta

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

134

och i en rad viktiga hänseenden behandlas i lagstiftningen huvuddelägare inte

annorlunda än arbetstagare i allmänhet. Vissa undantag härifrån finns vis­

serligen men dessa bör inte i onödan utsträckas. Enligt organisationernas

uppfattning föreligger knappast tillräckliga skäl att i förmånsrättshänseende

behandla företagsledare som äger en väsentlig andel i företaget annorlunda

än arbetstagare utan särskilt inflytande eller utan särskild ägarandel. Orga­

nisationerna anser att det är en riktigare väg att via återvinningsreglerna

vid konkurs komma till rätta med de försök till missbruk, som kan tänkas

förekomma i mindre seriösa företag.

De båda remissinstanserna understryker vidare att när det gäller pensioner

så har den civilrättsliga lagstiftningen accepterat att huvudaktieägare och

honom närstående jämställs med andra arbetstagare, om pensionen utgår en­

ligt allmän pensionsplan (jfr 5 § andra stycket lagen om tryggande av pen­

sionsutfästelse m. in.). Arbetstagares rätt till pension enligt allmän pensions­

plan är antingen försäkrad eller eljest garanterad och ett speciellt undanta­

gande av huvudaktieägare etc. från förmånsrätt skulle drabba försäkringsbo­

laget resp. garanter i sådant fall. Detta skulle dels vålla komplikationer vid

premiesättningen, dels föranleda besvärliga beräkningsproblem vid bevak­

ning i konkurs. Skulle med hänsyn till enigheten inom de nordiska länderna

en undantagsbestämmelse inte kunna avvaras anser organisationerna att den

i vart fall inte bör omfatta sådan pensionsfordran som grundar sig på allmän

pensionsplan.

Departementschefen. Förevarande paragraf innehåller bestämmelserna om

det s. k. löneprivilegiet, dvs. den allmänna förmånsrätten för arbetstagares

lönefordringar (första st.). Till löneprivilegiet hör även arbetstagares pen-

sionsfordringar i den mån de bär förfallit (andra st.). Löne- och pensions-

krav av personer med väsentligt intresse i och bestämmande inflytande över

företaget omfattas enligt rättspraxis inte av löneprivilegiet. Här har nu tagits

upp en uttrycklig föreskrift i detta ämne (tredje st.).

Beträffande löneprivilegiets omfattning har vissa väsentliga frågor be­

handlats i den allmänna motiveringen till vilken här kan hänvisas (3.2).

Första stycket. I huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande tillämp­

ning av 17 kap. 4 § HB skall lönefordran enligt förslaget inrymma allt som

kan hänföras till avlöningsförmån på grund av anställning. Lönen är alltså

förmånsberättigad oavsett huruvida den utgår i form av tidlön, ackordsersätt-

ning, provision, tantiem eller på annat sätt. Beträffande ersättning för avtals-

enliga omkostnader i tjänsten har man i hittillsvarande rättstillämpning

varit tveksam och rättsläget har betecknats som instabilt (bet. s. 152 not. 28).

Lagberedningen har nu givit klart uttryck åt att även sådan ersättning skall

omfattas av förmånsrätten. Beredningens uttalande har under remissbe­

handlingen hälsats med stor tillfredsställelse av löntagarorganisationerna.

Även jag är positiv till förslaget och anser det vara självklart att lönebegrep­

pet skall tolkas på nu angivet sätt. Jag har f. ö. ganska nyligen uttalat mig för

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

136

Ett speciellt tillämpningsproblem rör fordringar på försäkringsavgift som

utgår i form av engångsbelopp. Enligt arbetsgivareföreningen och industri­

förbundet är det självklart att fullständig likhet i fråga om förmånsrätten

bör råda vare sig försäkringsavgiften förfaller månatligen eller på en gång,

om avgiften avser pensionsrätt e. d. under samma tid. Jag delar remissinstan­

sernas uppfattning. I den mån fordran på engångsavgift bevakas i konkurs

bör alltså inte större del av avgiften omfattas av förmånsrätt än vad som

skulle ha varit fallet om avgiften varit tidsbestämd. Det är enligt min mening

inte behövligt att uttryckligen reglera detta fall i lagtexten (jfr motsvarande

problem när pension utgår med engångsbelopp eller i ett par större poster,

bet. s. 155).

Med lön har i lagtexten jämställts annan ersättning på grund av anställ­

ningen. Härmed åsyftas närmast skadestånd som i händelse av obehörigt av­

skedande eller arbetsavtalets hävande kan tillkomma arbetstagaren (jfr

prop. 1970:94 s. 40). Detta är i full överensstämmelse med gällande rätt.

Skadestånd av det angivna slaget omfattas sålunda genom särskild föreskrift

i 17 kap. 4 § HB redan nu av löneprivilegiet.

Beträffande några andra föreskrifter angående löneprivilegiet i 17 kap. 4 §

HB gäller följande. Bestämmelsen om fordran på begravningshjälp och viss

tids sjukhjälp eller livränta anknyter till en för länge sedan upphävd lag och

saknar numera praktisk betydelse. Den behöver därför inte få någon motsva­

righet i en ny lag. Inte heller bestämmelsen som gäller arbetstagares inne-

stående lön till säkerhet för att arbetstagaren fullgör sina skyldigheter behö­

ver få någon motsvarighet. Såsom beredningen har uttalat (bet. s. 153) torde

nämligen fordringens förfallotid i de åsyftade fallen ha flyttats till en senare

tidpunkt än som normalt gäller och den tid inom vilken förmånsrätten är be­

varad räknas ju enligt förslaget från förfallodagen.

Andra stycket. Förmånsrätten för förfallna pensionsfordringar gäller f. n.

under vissa betingelser även i fråga om pension som har intjänats hos före­

gående arbetsgivare. En bestämmelse härom togs upp i 17 kap. 4 § HB samti­

digt som 1967 års lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m. infördes. Be­

stämmelsen har utan någon ändring i sak förts över till förevarande stycke.

Tredje stycket. Enligt rättspraxis gäller att personer med väsentligt in­

tresse i och bestämmande inflytande över ett företag i viss utsträckning har

förvägrats förmånsrätt för löne- och pensionsfordringar i företagets konkurs.

Beredningen har ansett behov föreligga att särskilt reglera när löne- och pen-

sionskrav av företagsledare m. fl. skall vara undantagna från förmånsrätt. I

detta stycke har beredningen tagit upp en regel i ämnet. Regeln har utfor­

mats i nära anslutning till vad som gäller enligt rättspraxis. Den innebär i

korthet att förmånsrätt inte skall tillkomma den som själv eller jämte när­

stående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande

över dess verksamhet.

Vid remissbehandlingen bär rått allmän enighet om behovet av bestäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970

138

13 §

Paragrafen, som i gällande rätt motsvarar 17 kap. 12 § HB, innehåller be­

stämmelse om skatteprivilegiet. I beredningens förslag har paragrafen inte

någon motsvarighet, eftersom beredningen ansåg att förmånsrätten för skat­

ter och allmänna avgifter skulle slopas (jfr 2.4.1 och 2.4.3).

Enligt paragrafen följer allmän förmånsrätt med fordran på skatt och

allmän avgift i fall och med de begränsningar som särskilt föreskrivs. An­

gående de överväganden som ligger till grund för bestämmelsen får jag hän­

visa till den allmänna motiveringen (3.4). Som jag bär anfört i det samman­

hanget är avsikten att chefen för finansdepartementet skall låta utarbeta

förslag till de kompletterande bestämmelser som fordras. Jag vill särskilt un­

derstryka att frågan när och med vilka begränsningar skatter och allmänna

avgifter skall utgå med förmånsrätt är av sådan vikt att till beslut härom

förutsätts riksdagens medverkan. Detta är i full överensstämmelse med

konstitutionell praxis och torde därför inte särskilt behöva framhållas i fö­

revarande paragraf (jfrprop. 1968: 130 s. 219).

Den förmånsrätt som sålunda följer med vissa skatter och avgifter är all­

män och gäller därför precis som det nuvarande skatteprivilegiet endast vid

konkurs (jfr 2 § förmånsrättslagen). Liksom f. n. har skatter och avgifter

den sämsta förmånsrätten, dvs. närmast före de oprioriterade fordringarna.

14 §

I paragrafen, som är identisk med 18 § alternativ A i beredningens förslag,

föreskrivs att fordringar som har allmän förmånsrätt enligt samma paragraf

har inbördes lika rätt. De skall med andra ord ha utdelning i förhållande till

fordringarnas storlek (jfr 1 § första st. andra p.).

Förhållandet mellan särskilda och allmänna förmånsrätter

15 §

Enligt paragrafen skall grundregeln liksom f. n. vara, att fordran med all­

män förmånsrätt i första hand skall tas ut ur egendom som inte är föremål

för särskild förmånsrätt. Först om denna egendom inte förslår till att täcka

fordringen, kan det bli aktuellt att tillgodose den ur egendom i vilken sär­

skild förmånsrätt gäller. Härvid kan omedelbar konkurrens uppkomma med

särskilda förmånsrätter. I 16 och 17 §§ bestäms närmare hur vissa sådana

konkurrenssituationer skall lösas. Förmånsberättigad fordran på skatt eller

allmän avgift nämns emellertid inte i någon av de båda paragraferna. Detta

innebär att, i överensstämmelse med gällande rätt, sådan fordran aldrig kan

tränga undan fordran med särskild förmånsrätt.

16 §

I paragrafen föreskrivs att fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 eller

11 § rid behov går före fordran med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt

Kungl. Maj ds proposition nr 142 år 1970

139

4 § andra eller tredje stycket, 5 eller 8 §. De åsyftade allmänna förmånsrät­

terna utgör motsvarigheter till nuvarande förmånsrätter i 17 kap. 4 § HB.

Förslaget innebär att, i enlighet med vad som nu gäller, ifrågavarande all­

männa förmånsrätter skall vika för särskilda förmånsrätter enligt 4 § första

stycket men kunna tränga undan övriga särskilda förmånsrätter i lös egen­

dom (utom tomträtt).

De särskilda förmånsrätterna i lös egendom skall vid behov vika för all­

männa förmånsrätter i den ordningen att sämre förmånsrätt viker före bättre

förmånsrätt. Detta är tämligen självklart så snart förmånsrätterna avser

samma egendom (jfr 17 kap. 13 § HB). En annan ordning skulle bryta mot

den i 9 § första stycket angivna företrädesordningen mellan de särskilda

förmånsrätterna. Det har inte ansetts behövligt att, varken här eller i mot­

svarande sammanhang beträffande särskilda förmånsrätter i fast egendom

eller tomträtt (andra st.), i lagtexten uttryckligen ange den ordning enligt

vilken de särskilda förmånsrätterna skall tas i anspråk.

Ibland avser särskilda förmånsrätter olika lös egendom eller egendoms-

komplex och konkurrerar då inte i och för sig med varandra. Som exempel

vill jag nämna att det i ett konkursbo kan finnas särskild förmånsrätt i dels

andel av fartyg (4 § tredje st.) och dels annan egendom på grund av utmät­

ning (8 §). Ett annat exempel är att konkursgäldenären har drivit närings­

verksamhet på olika håll och företagsintecknat varj e verksamhet för sig med

påföljd att inteckningshavarna har särskild förmånsrätt i olika egendoms-

komplex (5 §). Hur man enligt gällande rätt bör se på konflikter av detta

slag kan vara tveksamt trots att 17 kap. 13 § HB enligt ordalydelsen avser

också dessa fall. Beredningen har emellertid föreslagit att man bör lösa dessa

konflikter så, att vad som behöver uttagas för den allmänna förmånsrätten

fördelas på den lösa egendom vari särskilda förmånsrätter gäller i förhål­

lande till den köpeskilling som erhållits för varje grupp av egendom (jfr bet.

s. 158). Jag har inte något emot beredningens förslag utan har behållit det

utan annat än redaktionella jämkningar.

Fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB kan f. n. tränga undan alla

särskilda förmånsrätter i fast egendom. Förslaget bryter härmed så till vida

att särskild förmånsrätt enligt 6 § 1 (motsvarande 17 kap. 6 § HB) aldrig

skall behöva vika för allmän förmånsrätt enligt 10 eller 11 § (jfr bet. s. 52). I

övrigt behålls i förslaget nuvarande ordning. Beträffande det fallet att två el­

ler flera fastigheter ingår i konkursbo föreslås, att vad som behöver tas ut ur

fastigheterna för att tillgodose fordran med allmän förmånsrätt, om möjligt

skall fördelas på fastigheterna i förhållande till de köpeskillingar som har er­

hållits. Detta är en nyhet som syftar till att åstadkomma större rättvisa mel­

lan inteckningsborgenärerna i de olika fastigheterna.

Det är f. n. oreglerat hur fordran med allmän förmånsrätt enligt 17 kap.

4 § HB förhåller sig till särskilda förmånsrätter i tomträtt. Beredningen har

ansett det vara uppenbart att tomträtt i en ny lag i angivet hänseende bör be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1970