SOU 1993:96

Förändringar i lönegarantisystemet

Till statsrådet och chefen för Arbetsmarknadsdepartementet

Genom beslut den 3 december 1992 bemyndigade regeringen chefen för Arbetsmarknadsdepartementet, statsrådet Börje Hörnlund, att tillkalla en ! särskild utredare med uppdrag att se över vissa delar av det statliga lönegarantisystemet vid konkurs. Den 18 januari 1993 förordnades landshövdingen Gunnar Björk som särskild utredare.

Den 1 februari 1993 förordnades advokaten Rolf B Åbjörnsson som sakkunnig, hovrättsassessorn Mikael Mellqvist samt departementssekre- terarna Frank Walterson och Eva Thorsell att biträda utredningen som experter och hovrättsassessorn Tuula T Kihlgren till sekreterare.

Utredningen har antagit namnet "1993 års lönegarantiutredning". Härmed överlämnar utredningen betänkandet Förändringar i lönega- rantisystemet.

Utredningens uppdrag är därmed slutfört.

Stockholm den 2 november 1993.

Gunnar Björk

Tuula T Kihlgren

Sammanfattning

Våra huvuduppgifter har varit

— att mot bakgrund av de kraftigt stigande kostnaderna för lönega- rantin, från ca 0,5 mdkr per år i slutet på 1980-talet till över 4,4 mdkr budgetåret 1992/93 och till beräknade 4,7 mdkr för inneva- rande budgetår, undersöka om lönegarantins omfattning kan be- gränsas utan att arbetstagarnas löneskydd urholkas på ett oaccepta- belt sätt,

att föreslå regeländringar som effektiviserar granskningen av att garantin används på det sätt den är avsedd för, samt

att överväga hur utbetalning av lönegaranti skall vara organiserad i framtiden.

När det gäller frågan om lönegarantins omfattning har vi funnit att den nuvarande kopplingen mellan lönegarantilagen (1992:497) och förmånsrättslagen (19701979) bör behållas även i fortsättningen. Däre— mot kan lönefordringarnas förmånsrätt inskränkas med bibehållet grund- skydd för lönefordringarna. En sådan inskränkning minskar utgifterna för lönegarantin och ökar utdelningen till oprioriterade borgenärer. Våra förslag beträffande denna del kan sammanfattas enligt följande.

* Den tid för vilken lönefordringar omfattas av förmånsrätt be— gränsas till de sex senaste anställningsmånaderna. ] dag omfattar förmånsrätten lönefordringar för ett år före konkursansökningen och för sex månaders uppsägningstid.

* Förmånsrätten för semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen inskränks till vad som står inne

för det löpande och det föregående intjänandeåret. I dag omfattar förmånsrätten två föregående intjänandeår.

* Fordring på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för uppsägningstid som följer av 11 & LAS. I dag godtas uppsägningstid enligt enskilda anställningsavtal och kollektivavtal.

* Krav på att arbetstagaren anmäler sig hos arbetsförmedlingen för att hans fordring på uppsägningslön skall omfattas av förmånsrätt. I dag ställs inget sådant krav.

* Inkomst av egen rörelse skall avräknas från förmånsrättsberätti- gad lönefordring. I dag sker ingen avräkning för inkomst av egen rörelse.

* Arbetstagare som äger minst en femtedel av företaget utesluts från förmånsrätt. I dag fordras att arbetstagaren äger väsentlig andel i företaget och har ett väsentligt inflytande över dess verksamhet för att hans fordring skall uteslutas från förmånsrätt.

När det gäller hur man skall effektivisera granskningen av att garantin används på det sätt den är avsedd för har vi följande förslag.

* S.k. handel med lönegaranti omöjliggörs genom att avräkning skall ske för den inkomst som arbetstagaren borde ha kunnat för- värva i sin nya anställning. I dag sker ingen avräkning i dessa situa- i tioner.

* Upprepade konkurser vid vilka lönefordringarna betalas med lönegaranti omöjliggörs genom införande av en regel om ett års , karenstid i lönegarantilagen. I dag finns ingen sådan begräns— 1

ningsregel .

* En generell regel riktad mot missbruk och spekulation på löne- garantins bekostnad införs i lönegarantilagen. I dag innehåller löne- garantilagen ingen sådan regel.

Beträffande frågan hur utbetalning av lönegaranti skall vara organi- serad i framtiden har vi funnit att den även fortsättningsvis bör omhän- derhas av länsstyrelserna. Kostnaderna för utbetalningsfunktionen bör belasta lönegarantifonden.

Vi har beräknat att våra förslag medför minskade utgifter för löne— garantifonden om ca 1 mdkr.

Vi föreslår att det hos RSV skall upprättas ett register över alla lönega- rantibeslut. Ett sådant är nödvändigt för att den av oss föreslagna ka- rensregeln skall kunna tillämpas. Det skulle vidare underlätta uppfölj- ningen av lönegarantiutbetalningar och förbättra kontrollen i lönegaran- tisystemet. Efter uppbyggnadsskedet kan den årliga kostnaden för att föra registret uppskattas motsvara kostnaden för högst ett par årsarbets- krafter.

Förslag till Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs att 12 & förmånsrättslagen (1970:979)l skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på sådan lön eller annan ersättning på grund av anställningen som ej förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes och på lön eller ersätt— ning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Har arbets- tagaren under uppsägningstiden utfört arbete enligt anställnings— avtalet med gäldenären, gäller förmänsrätten all lön eller ersätt- ning för arbetet. I den mån arbe- te ej utförts under uppsägnings- tiden gäller förmånsrätten endast sådan lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbets— tagaren under tid som lönen eller ersättningen avser förvärvat i annan anställning eller uppen— barligen borde ha kunnat för- värva i anställning som han skäli- gen bort godtaga. Vid bestäm- mande enligt vad nyss sagts i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning under uppsäg- ningstid är förenad med förmåns-

lLagen omtryckt 1975:1248. 2Senaste lydelse 1977:482.

Föreslagen lydelse

12 52

Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. Förmånsrätten omfattar fordringar som har förfallit till betalning under de senaste sex månaderna av arbets— tagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidi- gare än sex månader innan kon— kursansökningen kom in till tings- rätten.

Fordran på uppsägningslön orn— fattas av fönnånsrätt längst för uppsägningstid som följer av lag. Uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen rörelse, omfattas av för— månsrätt endast om arbetstagaren kan visa att han utan dröjsmål har anmält sig hos arbetsförmed— ling som arbetssökande. För sådan tid omfattar förmånsrätten endast lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbets—

rätt skall med samtidig inkomst i annan anställning jämställas utbildningsbidrag som utgår av statsmedel vid arbetsmark- nadsutbildning, i den mån bidra— get avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstaga- ren har blivit berättigad till bidra— get efter uppsägningen. Har lönefordran som förfallit tidigare än ett år innan konkursansök— ningen gjordes varit föremål för tvist, gäller jfirmånsrätten, om talan väckts eller sådan förhand— ling som föreskrives i kollektivav- tal begärts inom sex månader från förfallodagen och konkursansök— ningen följt inom sex månader från det att tvisten blivit slutligt avgjord. I fråga om semesterlön eller semesterersättning som är intjänad innan konkursansökning- en gjordes, gäller förmånsrätten vad som står inne för det löpande och de närmast föregående två intjänandeåren. Förmånsrätten gäller även innestående semester— lön eller semesterersättning för semesterledighet som har sparats i den utsträckning 18 och 20 åå semesterlagen (1971-480) med— ger.

Förmånsrätt enligt första stycket följer även med fordran på pen- sion vilken tillkommer arbets— tagare eller dennes efterlevande för högst ett år innan konkursan- sökningen gjordes och nästföljan— de sex månader. Förmånsrätten gäller även i fråga om pension; som intjänats hos föregående

tagaren under den tid lönen eller ersättningen avser har förvärvat eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. Vid be— stämmande av i vilken utsträck- ning fordran på lön eller ersätt— ning under uppsägningstid omfat— tas av förmånsrätt; skall med samtidig inkomst i annan anställ— ning jämställas utbildningsbidrag som utgår av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning, i den mån bidraget avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit berättigad till bidraget efter uppsägningen.

Har lönefordran som har förfallit tidigare än sex månader före konkursansökningen varit föremål för tvist, omfattas den av för— månsrätt om talan har väckts eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal har begärts inom tre månader från förfallodagen och konkursansökningen har följt inom tre månader från det att tvisten slutligt har avgjorts.

Semesterlön och semesterersätt— ning som är intjänad före konkur— sansökningen omfattas av för» månsrätt för vad som står inne för det löpande och närmast föregående intjänandeåret.

Förmånsrätt följer med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efter- levande för högst sex månader före konkursansökningen och därpå följande sex månader. Förmånsrätten gäller också i

arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 55 lagen (1967z531) om tryggande av pensionsutfästel- se m.m.

Om gäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevan- de ej ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension. Vad som sagts nu gäller även om gäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare.

fråga om pension som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären har övertagit ansvaret för pensionen under de betingel— ser som anges i 23 och 26 åå lagen (1967z531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Om konkursgäldenären är nä— ringsidkare, skall arbetstagare som själv, eller tillsammans med eller genom närstående, senare än sex månader före konkursan- sökningen har ägt minst en femte- del av företaget, eller hans efter- levande, inte ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Äldre föreskrifter gäller fortfaran— de för fordran hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs före ikraftträ— dandet.

Förslag till Lag om ändring i lönegarantilagen (19922497)

Härigenom föreskrivs att det i lönegarantilagen (1992z497) skall införas två nya paragrafer, % ä och % &, av följande lydelse.

% & Om någon inom ett år före konkursbeslutet har fått en lönefordran som har uppstått i huvudsakligen samma verksamhet ersatt genom garan- ' tin, föreligger inte rätt till garantiersättning.

9b & En lönefordran ersätts inte om det kan antas, att en av förutsättning— arna för den anställning eller det anställningsvillkor på vilket fordringen grundar sig har varit att betalning skulle utgå helt eller delvis genom löne—

garanti.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

Förslag till Lag om ändring i semesterlagen(1977z480)

Härigenom föreskrivs att 29 & semesterlagen (1977z480) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

29 å' Semesterersätming bestämmes enligt grunderna för beräkning av semes— terlön. För arbetstagare, som har rätt till fri kost i arbetsgivarens hushåll, skall kostersätming dock utgå endast för det antal dagar för vilka semes— terersättning skall beräknas.

För sparade semesterdagar skall semesterersättning beräknas som om de hade tagits ut under det semesterår då anställningen upphörde.

Har arbetstagare mottagit semes— terlön i förskott, minskas semes- terersättningen med sådan semes— terlön. Detta gäller dock ej, om den förskottsvis erhållna semes— terlönen har utgått mer än fem år före anstälh'lingens upphörande eller om anställningen har upp— hört på grund av

1. arbetstagarens sjukdom,

2. förhållande som avses i 4 & tredje stycket första meningen lagen (l982:80) om anställnings- skydd eller

3. uppsägning från arbetsgivarens sida, som beror på förhållande

lSenaste lydelse l982:90.

Har arbetstagare mottagit semes- terlön i förskott, minskas semes- terersättningen med sådan semes— terlön. Detta gäller dock ej, om den förskottsvis erhållna semes— terlönen har utgått mer än fem år före anställningens upphörande eller om anställningen har upp- hört på grund av

1 . arbetstagarens sjukdom,

2. förhållande som avses i 4 & tredje stycket första meningen lagen (1982z80) om anställnings- skydd eller

3. uppsägning från arbetsgivarens sida, som beror på förhållande

som ej hänför sig till arbetstaga- ren personligen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

som ej hänför sig till arbetstaga- ren personligen, utom när upp- sägning sker i samband med en konkurs.

1. Utredningsarbetet

1.1. Uppdraget

Regler om statlig lönegaranti till skydd för arbetstagares lönefordring vid arbetsgivarens konkurs har funnits på den svenska arbetsmarknaden sedan den 1 januari 1971. En översyn av vissa, främst administrativa, frågor beträffande lönegarantisystemetl genomfördes under första hälf- ten av 1980-talet. Denna översyn utgjorde grundvalen för de föränd- ringar av lönegarantireglema som genomfördes när den nu gällande lönegarantilagen (l992z497) trädde i kraft den 1 juli 1992.

Lönegarantins materiella del — dvs. frågan om lönegarantireglerna har en ändamålsenlig utformning när det gäller vilka fordringar garantin skall ersätta — har däremot inte tidigare varit föremål för översyn.

Under de senaste åren har vi sett en exempellös ökning av antalet konkurser i Sverige. Under 1980-talet uppgick antalet företagskonkurser till ca 5 000 — 6 000 per år. Under de senaste åren har antalet före- tagskonkurser uppgått till ca 20 000 per år.

Utgifterna för lönegarantin har under samma tid mer än sjudubblats och ökat från ca 600 mkr till över 4 mdkr per budgetår.

Behovet av en översyn av lönegarantins materiella regler har påtalats både i riksdagen och i den allmänna debatten under senare år. Samtidigt har det riktats kraftig kritik mot vad som uppfattats som ett alltför omfattande skydd av vissa lönefordringar och ett missbruk av garantin.

Vårt uppdrag enligt direktivenz, se bilaga I, har varit att analysera om lönegarantireglerna har en ändamålsenlig utformning när det gäller vilka lönefordringar som skall ersättas av garantin samt föreslå de lagändringar som denna granskning kan ge upphov till. Vi skall också lämna förslag till hur utbetalningsfunktionen skall vara utformad i framtiden.

'Dir. l982:58. Särskild utredare rådmannen Arne Wilhelmson. 2Dir. l992:103.

1.2. Arbetets bedrivande

Syftet med vårt arbete har varit att åstadkomma sådana regeländringar som — utan att garantins sociala syfte går förlorat — sammantaget be- gränsar utgifterna för garantin och effektiviserar granskningen av att garantin används på det sätt den är avsedd för.

För att inhämta synpunkter på lönegarantireglernas nuvarande ut- formning har vi berett företrädare för arbetstagarorganisationer, till- synsmyndighet i konkurs, kronofogdemyndighet samt länsstyrelse att inför oss redogöra för sina erfarenheter av lagstiftningen. ;

Vi har vidare låtit Statistiska centralbyrån genomföra en undersök— ! ning av ett antal lönegarantiutbetalningar för att få fram underlag för våra bedömningar avseende vilka lönefordringar som bör omfattas av ; garantin och vilka ekonomiska konsekvenser som följer med ändringar ' i garantins omfattning.

Beträffande utformningen av utbetalningsfunktionen har vi bl.a. företagit studiebesök hos en länsstyrelse varvid de ansvariga tjänstemän- nen redogjort för sina erfarenheter av verksamheten.

2. Det svenska lönegarantisystemet

2.1. Bakgrund

Regler om statlig lönegaranti vid konkurs har funnits på den svenska arbetsmarknaden sedan 1970-talets början. Lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs trädde i kraft den 1 januari 1971 och gällde fram till den 1 juli 1992, då den ersattes av vår nuvarande lönegaranti— lag (l992:497)3.

Både 1970 års lag och den nu gällande lönegarantilagen har samma grundkonstruktion. Garantin innebär således att staten upp till ett visst maximibelopp svarar för arbetstagares löne- och pensionsfordringar mot en arbetsgivare som har försatts i konkurs. Att arbetsgivaren har för- satts i konkurs är därför en första förutsättning för att garantibelopp skall kunna utgå.

Förmånsrättslagen ( l970:979) reglerar den företrädesordning enligt vilken olika fordringar skall ha utdelning i en konkurs. Endast löneford- ringar som har förmånsrätt kan ersättas genom lönegarantin.

Före lönegarantins införande skyddades arbetstagares fordringar vid arbetsgivarens konkurs genom att lönefordringarna hade en privilegie- rad ställning i förmånsrättsordningen. Lönefordringarna hade då rätt till utdelning före de flesta andra konkursfordringar, bl.a. före en fordring på grund av inteckning i fast egendom och företagsinteckning.

Värdet av det skydd som en privilegierad ställning i förmånsrättsord— ningen medför är dock helt beroende av om det finns några tillgångar i arbetsgivarens konkursbo. Saknas tillgångar kan ingen utdelning ske och arbetstagarens fordring kan visa sig vara värdelös, trots förmåns- rätten. Det var för att garantera att arbetstagare alltid skulle få betalt i vart fall för en del av sin fordring mot en arbetsgivare som försattes i konkurs som reglerna om lönegaranti infördes år 19714.

3Prop. 1991/92:139, bet. 1991/92:LU37, rskr. 1991/92z318. 4Prop. 19702201, bet. 1970:1LU79, rskr. 1970:450, SFS 1970:741.

Vid införandet av lönegarantin eftersträvade man inte att garantera betalning för lönefordringar i lika vid omfattning som lönen skyddades genom förmånsrätten. Syftet var i stället att garantera ett belopp som motsvarade lön för en eller två månader före konkursbeslutet och för skälig uppsägningstid samt normala fordringar på ackordsersättning, | provision m.m. Maximiersättningen enligt garantin bestämdes därför till tre gånger det vid konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 & lagen (1962:381) om allmän försäkring5.

Maximibeloppet höjdes därefter vid flera tillfällen och uppgick före lagändringen den 1 juli 1992 till tolv gånger basbeloppet eller 404 400 kr för varje arbetstagare. Höjningen av maximibeloppet skedde succes- sivt och föranleddes i första hand av ändringar i lönefordringarnas placering i förmånsrättsordningen.

Den första höjningen genomfördes redan samma år som 1970 års lönegarantilag trädde i kraft. År 1971 infördes lagen om anställnings— skydd för vissa äldre arbetstagare, den s.k. äldrelagen, som medförde att äldre arbetstagare fick upp till sex månaders uppsägningstid. För att täcka eventuellt ökade fordringar på uppsägningslön ändrades lönega- rantilagens maximiersättning samtidigt till fyra basbelopp?

Nästa höjning skedde då fordring på grund av inteckning i fast egen— dom fick förmånsrätt före löne- och pensionsfordringar. Den försvag- ning av skyddet för lönefordringar i konkurs som ändringen innebar kompenserades genom att maximibeloppet enligt lönegarantilagen höj- des till fem gånger basbeloppet. Fordring på framtida pension skulle fortsättningsvis inte heller omfattas av begränsningsregeln7.

Höjningen av lönegarantins maximibelopp från fem till tolv basbe- lopp gjordes år 1975 i samband med att fordring med säkerhet i före- tagsinteckning och skattefordringar sattes före löne- och pensionsfor- dringar i förmånsrättsordningen. Denna omflyttning var i sin tur föran- ledd av införandet av 1974 års lag om anställningsskydd. Lagen innebar

sProp. 19701201 s. 65. 6Prop. 19712107, bet. 197lcanlS, rskr. 19712221, SFS 1971:201. *

att alla tillsvidareanställda fick uppsägningstider på mellan en och sex månader. Detta medförde en Ökning av företagens latenta löneskulder och ansågs i motsvarande mån försämra värdet av säkerhet genom företagsinteckning. För att stärka företagsinteckningarnas värde som kreditsäkerhet sattes fordring med säkerhet i företagsinteckning före lönefordringarna i förmånsrättsordningen. Lönegarantins maximibelopp höjdes samtidigt till tolv basbelop för att skydda arbetstagarnas lönefor- dringar. Då lönefordringarnas förmånsrätt därefter ansågs sakna be- tydelse för de flesta arbetstagare sattes också skattefordringarna före lönefordringarna i förmånsrättsordringena.

Genom nya lönegarantilagen upphävdes kopplingen av lönegarantins maximibelopp till basbeloppet. Den maximala ersättningen för löneford- ringar som kan utgå enligt garantin uppgår från den 1 juli 1992 till 100 000 kronor per arbetstagare och framgår direkt av lönegarantilagen (9 & LGL).

Både sänkningen av maximibeloppet och de förändringar i lönegaran- tifrågornas handläggning, som infördes genom nya lönegarantilagen, hade sin grund i förslag som hade avlämnats av den år 1982 tillsatta lönegarantiutredningen. Utredningen avlämnade tre betänkanden, varav det första, Ändringar i lönegarantisystemet (Ds A l983:15), upptog bl.a. förslag om begränsning av maximibeloppet. Det andra delbetän- kandet, Ny lönegarantilag (SOU 1986:9), innehöll förslag som syftade till en enhetligare beslutsordning i lönegarantifrågor.

Utredningens slutbetänkande, Lönegarantin och förmånsrättsordning— en (SOU 1988:27), tog sikte på lönefordringarnas placering i förmåns- rättsordningen och innehöll förslaget att merparten av lönefordringarna åter skulle sättas före fordring med säkerhet i företagsinteckning i för-

månsrättshänseende9. Detta betänkande överlämnades till den år 1988 tillsatta lnsolvensutredningen att beaktas i dess utredningsarbete”.

8Prop. 1975/76:12, bet. 1975/76:LU5, rskr. 1975/762115, SFS 1975:1250.

9Utredningens samtliga sakkunniga och en av experterna avstyrkte förslaget.

lnsolvensutredningen, som hade till huvuduppgift att utreda frågan om ett lagreglerat rekonstruktionsförfarande i konkurs, fick i november 1991 tilläggsdirektiv". Det nya uppdraget innefattade bl.a. att under— söka om företag som är försatta i konkurs och som under uppsägnings— tiden drivs vidare med utnyttjande av lönegarantimedel negativt påver- kar andra företag i branschen och om lönegarantin i sådana situationer leder till osund konkurrens mellan företagen.

Utredningen, som tidigare avgett delbetänkandet Skuldsaneringslag (SOU 1990:74), avlämnade i november 1992 sitt slutbetänkande Lag om företagsrekonstruktion (SOU 1992:113). 1 betänkandet föreslås bl.a. 1 att s.k. produktiva löner, varmed avses intjänad lön samt uppsägnings- ; lön under den tid driften vid företaget fortsätter; dock längst under två månader, skall sättas före fordring med säkerhet i företagsinteckning i i förmånsrättshänseende. *

När det gäller frågan om lönegarantin påverkar konkurrensen nega- : tivt menar sig lnsolvensutredningen ha fått belägg för att vissa sätt att utnyttja garantin medför "osund konkurrens". lnsolvensutredningen : anser att om förslaget avseende s.k. produktiva löner genomförs mot- i verkar det även ett sådant "överutnyttjande" av garantin. lnsolvensut— * redningen föreslår också att tillsynsmyndigheten i konkurs aktivt be- vakar att garantin inte "överutnyttjas".

Betänkandet har remissbehandlats. Proposition i anledning av för- slaget torde komma att lämnas tidigast under år 1994.

2.2. Konkursutvecklingen och kostnaderna för lönegarantin

Lönegarantin finansieras genom en arbetsgivaravgift, benämnd lönega- rantiavgift. Vid lönegarantins införande i början av 1970-talet bestäm- des avgiften till 0,02 procent av den lönesumma en arbetsgivare hade gett ut under året. Avgiften har därefter höjts successivt och uppgår sedan den 1 januari 1979 till 0,2 procent av avgiftsunderlaget. Avgifter—

na förs till en fond, lönegarantifonden, som förvaltas av Kammarkolle— giet.

Utbetalningarna från fonden följer naturligen antalet inträffade kon- kurser. Under l980-talet var antalet konkurser ca 5 000 — 6 000 per år. Utbetalningarna från lönegarantifonden uppgick då till i genomsnitt 500-600 miljoner kronor per budgetår.

Konkurser åren 1975 - 1992

Antal 24000

. n 0

. nu!-nuna" |numu.mmu*"' -

4000 ------- Foretagskonkurser

Privatpersonkonkurser

1975 77 79 81 83 85 87 89 91 1992 Källa: SCB, Fl 13 SM 9301

De senaste åren har konkurserna ökat kraftigt. Antalet företagskon- kurser mer än fördubblades mellan åren 1990 och 1992, från 9 887 till 21 219. Siffrorna kan jämföras med att antalet företagskonkurser år 1989 uppgick endast till 6 879 och var, som nämnts, tidigare under 1980-talet ännu lägre.

Antalet arbetstagare som berörts av konkurs har under samma tidspe— riod ökat, från att ha uppgått till ca 15 000 år 1989, till 25 512 år 1990 och till 80 405 år 1992. Detta innebär att var 28:e privatanställd i Sverige berördes av konkurs under 1992”.

Denna ökning av antalet konkurser har påverkat utgifterna från löne- garantifonden. Budgetåret 1990/91 ökade utbetalningarna från tidigare ca 600 miljoner kronor per budgetår till över 1,8 miljarder kronor. Under förra budgetåret uppgick utbetalningarna till över 4,4 miljarder kronor och beräknas för budgetåret 1993/94 uppgå till ca 4,7 miljarder kronor".

Lönegarantifondens intäkter i form av arbetsgivaravgifter, utdelning— ar i konkurser och räntor uppgick under slutet av 1980—talet till ca 1 miljard kronor per budgetår med toppar på över 1,7 miljarder kronor budgetåren 1990/91 och 1991/92. Budgetåret 1992/93 minskade in— täkterna till 1,2 miljarder kronor. Intäkterna kan väntas ligga på denna lägre nivå även under innevarande budgetår.

För att täcka de ökade kostnaderna för lönegarantin har den rörliga kredit, som är förenad med lönegarantifonden, höjts vid tre tillfällen. Första höjningen beslutades av riksdagen våren 1992, då krediten för budgetåret 1991/92 ökades tillfälligt från tidigare 200 miljoner kronor till 2 miljarder kronor”. Andra höjningen avsåg budgetåret 1992/93 och innebar att krediten ökades till 4 miljarder kronor”). Vid den senaste

l2SCB: Statistiska meddelanden. Konkurser och offentliga ackord 1992, s. 2.

13Prop. 1992/93:150, bilaga 8, s. 68. 1”Prop. 1991/92:150, bilaga 118, s. 15. 15Prop. 1992/93:117.

höjningen, som avser budgetåret 1993/94, ökades krediten till 7 miljar- der kronor”.

LÖNEGARANTIFONDENS INTÄKTER OCH KOSTNADER BUDGETAREN 1982/83 - 1992/93

500 000 500 I INTÄKTER

ooo il KOSTNADER

500 300

[I'll ll ll lll' ' | .

82/83 83/84 84/85 85/86 86/87 87/88 88/89 88/90 90/91 91/92

l —l 92/93

KÄLLA: KAMMARKOLLEGIET FONDBYRÅN

________________________

16Prop. 1992/93:150, bilaga 8, s. 68.

2.3. Vilka fordringar betalas genom lönegaranti

Lönegarantin kan i dag ersätta * lönefordringar och fordringar på skadestånd som avser in-

komstbortfall

* pensionsfordringar * kostnad för att sätta arbetsgivaren i konkurs och viss kostnad

som arbetstagaren kan åläggas enligt konkurslagen.

När det gäller lönegarantins omfattning anger lönegarantilagen endast den ram inom vilken ersättning kan utgå för löne- och pensionsv fordringar, 100 000 kronor (9 & LGL).

Vilka löne— eller pensionsfordringar som kan ersättas genom garantin anges genom en hänvisning till förmånsrättslagen (l970:979), FRL.

Av 7 & LGL framgår att betalning enligt garantin lämnas för en sådan fordring på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 & FRL och för fordring på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 & samma lag. Begränsningen till 100 000 kronor gäller endast fordringar med för- månsrätt enligt 12 & FRL. Motsvarande regler gällde även enligt 1970 års lönegarantilag.

2.4. Lönefordringar m.m.

Som har framgått av det föregående omfattar lönegarantin endast sådana lönefordringar som anses förtjäna det särskilda skydd som förmåns- rätten innebär. Detta medför att förmånsrättslagens lönebegrepp blir bestämmande för lönegarantins materiella omfattning. Begreppet lön i 12 FRL anses omfatta allt som kan hänföras till av— löningsförmån på grund av anställningen. Det har ingen betydelse om förmånerna regleras i ett kollektivavtal eller i ett enskilt anställningsav- tal.

Det har inte heller någon betydelse i vilken form lönen utgår. Lönen kan sålunda betalas i form av

tidlön, ackordsersättning, arvode, provision,

tantiem eller annan andel i vinst, kallortstillägg eller annat tillägg , naturaförmån eller på annat sätt.

Reglerna har i rättspraxis tolkats så att förmånsrätten omfattar bl.a. subventionerade lunchkuponger17 och rätten till fri bostad och fri bil".

Om arbetsgivaren har utfäst sig att utge en gratifikation med an- ledning av arbetstagarens insats omfattar förmånsrätten också denna.

Också avtalsenliga omkostnader i tjänsten omfattas, såsom

resekostnadsersättning, traktamente,

kostnaden för hållande av egen bil eller annan utrustning.

Fordringar på premier för pensionsförsäkringar m.m, som arbets- givare har utfäst sig att teckna för sina anställda, omfattas av förmåns— rätt, men ersätts genom lönegarantin endast om fordringen inte har överlåtits. Utredningen återkommer till frågan om lönegarantin bör omfatta försäkringspremier i avsnitt 4.6.

Med uttrycket annan ersättning i 12 & FRL avses främst skade- stånd som skall utgå till arbetstagaren på grund av obehörigt avskedan- de eller hävande av anställningsavtalet. Skadestånd som avser ersättning utöver vad som motsvarar lön och andra anställningsförmåner omfattas inte av förmånsrätt och ersätts alltså inte heller genom lönegarantin”.

”NJA 1988 s. 325. lsRH 198652.

”Walin — Rydin: Förmånsrättslag, lönegaranti, kvittning mot lön m.m., (Lund 1992), s. 130. SOU 1993:96 Det svenska lönegarantisystemet

Förmånsrätten och därmed den ersättning som kan utgå enligt lönega— rantin är tidsbegränsad. När det gäller lön eller annan ersättning på grund av anställningen omfattas fordringar som inte har förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursansökningen samt under skälig uppsägningstid, dock högst för sex månader.

Genom att tidsbegränsningen har grundats på när fordringen har för— fallit till betalning omfattar förmånsrätten t.ex. ackordsersättning som har intjänats kanske under en längre tid tillbaka, men förfallit till be— talning först inom nämnda tid. Vidare gäller t.ex. beträffande retroak» —; tiva lönetillägg att förfallodagen inträffar först när tillägget har bestämt: och den då fastställda betalningsdagen inträtt.

Frågan vad som utgör skälig uppsägningstid bedöms med utgångs- punkt från anställningens längd och art, varvid reglerna i 11 5 lager. (1982:80) om anställningsskydd anses normerande när inte det enskilda anställningsavtalet eller tillämpligt kollektivavtal föreskriver annat”,

I vissa fall är en lönefordring förenad med förmånsrätt även om den har förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursansökningen Så är förhållandet om fordringen har varit föremål för tvist och talan har väckts, eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal har begärts. inom sex månader från fordringens förfallodag och konkursansökningen har följt inom sex månader från det att tvisten har slutligt avgjorts.

Förmånsrätten omfattar också semesterlön och semesterersättning. För tiden innan konkursansökningen gjordes omfattar förmånsrätten vad som står inne för det löpande och de två föregående intjänandeåren samt vad som har sparats i den utsträckning som 18 och 20 åå semes- terlagen (1977z480) medger. Även för uppsägningslön beräknas semes— terlön eller semesterersättning på sedvanligt sätt.

2.4.1. Avräkning

Om arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären under upp- sägningstiden omfattar förmånsrätten endast sådan inkomst som över-

stiger vad arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen avser har förvärvat i en annan anställning eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i en anställning som han skäligen borde ha godtagit. Med inkomst från en annan anställning jämställs utbildningsbidrag som utgår av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning, om bidraget avser samma tid som lönefordringen och har beviljats efter uppsägningen. Avräkning sker således inte för bl.a. inkomst av egen rörelse.

I den nu gällande lönegarantilagen har man medtagit en bestämmelse om arbetstagarens upplysningsskyldighet (10 & LGL), som är avsedd att skärpa kontrollen av att reglerna om avräkning i uppsägningslön efter- levs. Enligt bestämmelsen skall en arbetstagare som har inkomster från en annan anställning under uppsägningstiden upplysa förvaltaren om inkomsterna, om dessa avser samma tid som arbetstagarens fordring i konkursen. Förvaltare som mottar en sådan upplysning skall kontrollera om inkomsterna skall medföra avräkning i lönegarantiersättning av- seende uppsägningslönen (12 och 18 55 LGL).

2.4.2. Pensionsfordringar

Enligt 12 & FRL omfattar förmånsrätten också fordring på pension som tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst ett år före konkursansökningen och de nästkommande sex månaderna. Detta gäller även fordring på pension som har intjänats hos föregående arbetsgivare om konkursgäldenären har övertagit ansvaret för pensionen under de förutsättningar som anges i 23 och 26 55 lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse mm.

En fordring på framtida pension omfattas av förmånsrätt enligt 13 & FRL. Förmånsrätten enligt denna paragraf skyddar endast arbetstagare som är född år 1907 eller tidigare och dennes efterlevande. På motsva- rande sätt som enligt 12 & FRL gäller förmånsrätten även fordring på framtida pension som har intjänats hos föregående arbetsgivare. Intjä— nad del av utfäst pension får inte antas avse större årlig pension än vad som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäk- ring. Frän det belopp som framräknas skall i förekommande fall av—

räknas upplupen del av pension enligt allmän pensionsplan eller enligt privat pensionsförsäkring. Pensionsfordringar med förmånsrätt enligt 13 & FRL omfattas inte av lönegarantins begränsning till 100 000 kronor.

2.4.3. Begränsningsregler i konkurslagen och förmånsrättslagen

Konkurslagen (1987:672), KL, innehåller en generell begränsningsregel avseende vilka löne- och pensionsfordringar som överhuvudtaget kan göras gällande i en konkurs och därmed komma i fråga för betalning enligt lönegarantin (5 kap. 2 5 första stycket KL). Av denna framgår att i konkurs får fordring på lön, arvode eller pension inte göras gäl- lande i den mån fordringen uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt.

Vissa arbetstagare är dock undantagna även förmånsrätten för sina löne- och pensionsfordringar. Detta gäller arbetstagare som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och hade väsent- ligt inflytande över dess verksamhet. Då lönegarantin endast ersätter fordringar som omfattas av förmånsrätt ersätts dessa arbetstagares löne- och pensionsfordringar inte heller från garantin (12 & tredje stycket och

13 & tredje stycket FRL).

2.5. Konkurskostnader m.m.

Enligt 8 & LGL ersätter garantin också kostnaden för att sätta arbets— givaren i konkurs och konkurskostnad som arbetstagaren kan åläggas att betala enligt 14 kap. 3 & KL om konkursen avskrivs, allt under förut- sättning att konkursansökningen görs på grund av en fordring som omfattas av lönegarantin. Belopp som utgår enligt lönegarantin för konkurskostnader m.m. om— fattas inte av lönegarantilagens begränsningsregel om 100 000 kronor.

2.6. Ränta

På lönefordringar mot en arbetsgivare som har försatts i konkurs beräk- nas ränta såsom på andra konkursfordringar (5 kap. 11 och 12 åå KL). Ränta skall också beräknas på arbetstagarens kostnad för att försätta arbetsgivaren i konkurs. Förmånsrätten omfattar även räntan, om inte annat är föreskrivet (2 5 andra stycket FRL). Även räntebeloppet ersätts genom lönegarantin.

2.7. Skatter m.m.

Innan garantibelopp betalas ut verkställer länsstyrelsen, som är utbe— talningsmyndighet, skatteavdrag samt avdrag med belopp som skall innehållas på grund av beslut om införsel eller utmätning i lön (24 & LGL).

Begränsningen till 100 000 kronor avser arbetstagarens "brutto— fordring", dvs. fordring före skatteavdrag och avdrag på grund av införsel och utmätning i lön.

2.8. Handläggning av lönegarantifrågor

Betalning enligt lönegarantin utgår endast om arbetsgivaren är försatt i konkurs. Handläggningen av lönegarantifrågor utgör en integrerad del av förvaltarens arbete med konkursboet. Lönegarantilagens regler om beslut i lönegarantifrågor m.m. är därför utformade med hänsynstagan- de till hur konkursen handläggs.

2.8.1. Konkumförfarandet

Enligt den nu gällande konkurslagen handläggs alla konkurser efter samma huvudlinjer. Efter att tingsrätten har beslutat om konkurs för—

ordnar rätten en konkursförvaltare och bestämmer tid för edgångssam- manträde.

Förvaltaren övertar därefter handhavandet av konkursboet, vilket in- nebär att han sätter sig in i konkursboets förhållanden och påbörjar dess avveckling. Som regel sägs de anställda upp redan under första kon— '. kursveckan. ;

Vid edgångssammanträdet skall en av förvaltaren upprättad boupp- teckning över konkursgäldenärens tillgångar och skulder föreligga färdig och uppgifterna i den beedigas av gäldenären. Förvaltaren skall också upprätta en skriftlig berättelse om konkursboets tillstånd och orsakerna till obeståndet såvitt dessa har kunnat klarläggas. [ berättelsen skall bl.a. anges eventuella misstankar om brott mot borgenärer och förfaranden som kan föranleda näringsförbud.

Om konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av konkurskost- nader och andra skulder som boet har ådragit sig avskrivs konkursen.

Oftast har konkursboet emellertid tillgångar som medger i vart fall någon utdelning till borgenärer med förmånsrätt för sin fordring. [ så fall upprättar förvaltaren ett utdelningsförslag som, om ingen invänd— ning görs mot förslaget, fastställs av rätten efter ett kungörelseförfaran- de. Förvaltaren utdelar därefter tillgängliga medel enligt förslaget och avger slutredovisning.

Konkursen anses avslutad i och med att utdelningsförslaget har fast— ställts. Om ytterligare tillgångar skulle bli tillgängliga för utdelning får förvaltaren upprätta ett förslag till efterutdelning.

I de fall boets tillgångar räcker till någon betalning även av fordringar som saknar förmånsrätt, förordnar rätten om ett bevaknings— förfarande. Rätten beslutar om en sista dag när bevakning av fordringar skall få äga rum och om tid för ett förlikningssammanträde. När borge- närerna har lämnat in sina bevakningsinlagor granskas dessa av för- valtaren, som kan rikta anmärkning både mot den bevakade fordringens betalningsrätt och dess förmånsrätt. Samtliga borgenärer som har be- vakat fordring i konkursen har rätt att rikta anmärkning mot bevak-

ningarna.

Tvistefrågor som har uppkommit genom anmärkning handläggs vid förlikningssammanträdet. Kan frågorna inte avgöras genom förlikning, skall de prövas av rätten vid en förhandling. Ett sådant avgörande kan överklagas till hovrätten och Högsta domstolen enligt vad som gäller för tvistemål i allmänhet.

Även då bevakning har förekommit avslutas konkursen genom att förvaltaren upprättar ett utdelningsförslag som fastställs av tingsrätten, varefter utdelning av medlen sker till de berättigade.

Antalet konkurser med bevakning torde tidigare ha rört sig om endast ca två — tre procent av det totala antalet konkurser. Det kan antas att det kraftigt ökade antalet konkurser under senare år också ökat bevak— ningskonkursernas andel av konkurserna.

Konkursförvaltningen står under tillsyn av tillsynsmyndigheten, TSM. Tillsynsverksamheten handhas av 21 kronofogdemyndigheter i landet. TSM kontrollerar att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och att konkurskostnaderna hålls nere. Förvaltaren skall också i viktigare frågor höra TSM.

TSM har vidare särskilda funktioner inom lönegarantihanteringen och kan bl.a. överklaga förvaltarens beslut i lönegarantifrågor.

2.8.2. Lönegarantifrågor i konkurser med bevakning

Som framgått av vad som sagts tidigare avgörs i dessa konkurser frågan om lönefordringars — liksom övriga konkursfordringars — betalningsrält och förmånsrätt genom bevaknings— och anmärkningsförfarandet.

När det gäller frågan om lönegaranti skall utgå åligger det förvalta- ren att snarast underrätta länsstyrelsen om sådana lönefordringar som omfattas av garantin och som enligt förvaltarens bedömning är klara (11 5 första stycket LGL). Förvaltaren bevakar också dessa fordringar för arbetstagarens räkning (15 & LGL).

Om förvaltaren finner att en lönefordring inte är klar får den bevakas av arbetstagaren själv. I så fall lämnar förvaltaren underrättelse om fordringen till länsstyrelsen först när den efter bevakning har blivit utdelningsgill (11 å andra stycket LGL).

För att man effektivare skall kunna bevaka att det sker avräkning för inkomster från en annan anställning från garantibelopp för uppsägnings— lön har som tidigare nämnts i den nya lönegarantilagen införts en be- stämmelse om arbetstagarens upplysningsskyldighet (10 & LGL). Om sådana upplysningar lämnas kan det antas att de kommer förvaltaren till handa under ett senare skede av uppsägningstiden och alltså efter att han har underrättat länsstyrelsen enligt 11 & LGL. Förvaltaren kan också på annat sätt ha fått kännedom om förhållanden som påverkar frågan till vilken del arbetagarens fordring på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt. I sådana fall skall förvaltaren snarast sända en ny un— derättelse till länsstyrelsen (12 & LGL).

2.8.3 Lönegarantifrågor i konkurser utan bevakning ,

I konkurser i vilka bevakning inte förekommer avgjordes lönegaranti— frågorna tidigare av kronofogdemyndigheten i ett från konkursen i viss mån fristående förfarande. Genom nya lönegarantilagen har befogen- heten att fatta beslut i lönegarantifrågor även i dessa konkurser tillagts förvaltaren. Ändringarna genomfördes på grundval av de förslag som hade lämnats av den år 1982 tillsatta lönegarantiutredningen.

Enligt nya lönegarantilagen skall förvaltaren snarast pröva och med- dela beslut i en fråga om en fordring i konkursen skall betalas enligt garantin (16 & LGL). Om fordringen skall ersättas genom garantin, 1 skall han samma dag sända en underättelse om beslutets innehåll till länsstyrelsen (17 & LGL). Kopia av beslutet skall inom samma tid sändas till tillsynsmyndigheten i konkursen och arbetstagaren (19 & LGL).

Om förvaltaren efter beslutet får kännedom om förhållanden som på— verkar frågan till vilken del arbetstagarens fordring på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt, skall han ompröva sitt beslut avseende garanti- belopp som ännu inte har betalats ut. Resulterar omprövningen i att utbetalning enligt garantin skall ske med ett annat belopp än tidigare, skall han samma dag sända en underrättelse om beslutets innehåll till länsstyrelsen (18 & LGL). Även efter omprövning skall kopia av bc-

slutet sändas till tillsynsmyndigheten i konkursen och arbetstagaren (19 & LGL).

Är arbetstagaren missnöjd med förvaltarens beslut får han väcka talan mot staten inom tre veckor från det att han fick del av beslutet. Motsvarande rätt att väcka talan mot arbetstagaren om förvaltarens beslut är oriktigt har tillsynsmyndigheten i konkurs, som för statens talan i tingsrätten (29 och 30 åå LGL). Talan skall väckas vid den tingsrätt som handlägger konkursärendet (32 & LGL).

Vid tingsrätten handläggs målet enligt vad som gäller för tvistemål i allmänhet, vilket innebär bl.a. att tingsrättens dom enligt vanliga regler kan överklagas till hovrätt och Högsta domstolen.

När det gäller frågan om rättegångskostnader har det i lönegarantila— gens förarbeten förutsatts att staten inte begär ersättning för sina kost— nader". För att skydda arbetstagarna har frågan om fördelning av rätte— gångskostnader specialreglerats också i lagen genom en bestämmelse som medger att kostnaderna kvittas även om arbetstagaren har förlorat målet (33 (j LGL).

2.9. Lönegarantifrågor när arbetsgivaren

har försatts i konkurs i ett annat nordiskt land

Genom nya lönegarantilagen har man även reglerat frågan om lönega- ranti i nordiska konkurser. Bestämmelserna anknyter till vad som enligt praxis har gällt redan tidigare.

Den svenska lönegarantilagen godtar alltså uttryckligen även ford— ringar riktade mot en arbetsgivare som har försatts i konkurs i ett annat nordiskt land (1 & LGL). Bestämmelsen får ses mot bakgrund av att en konkurs i ett av de nordiska länderna i princip utesluter konkurs i ett

annat nordiskt land. Detta följer av nordiska konkurskonventionen av den 7 november 1933.

Emellertid slås det i lönegarantilagen fast att betalning enligt garantin lämnas endast för en fordring som avser anställning med övervägan- de anknytning till Sverige eller svenska förhållanden (2 & LGL).

Bestämmelserna avser i första hand att skydda arbetstagare som för sin arbetsgivare i ett annat nordiskt land utför arbete i Sverige.

Om en arbetstagare anser att hans fordring mot en arbetsgivare som har försatts i konkurs i ett annat nordiskt land skall ersättas av den svenska lönegarantin, skall han ansöka om utbetalning av garantibelopp hos tillsynsmyndigheten i konkurs för det län där han vistas.

Ansökan prövas av tillsynsmyndigheten (21 & LGL). Om arbetstaga- ren är missnöjd med beslutet får han inom tre veckor från det han fick del av beslutet väcka talan mot staten vid den tingsrätt där han skall svara i tvistemål i allmänhet (32 å andra stycket LGL).

Antalet nordiska lönegarantifall har varit synnerligen begränsat ge-

nom åren.

2.10. Utbetalning av garantibelopp

Garantibelopp betalas ut av länsstyrelsen i det län där den tingsrätt som handlägger konkursärendet hör (22 & LGL).

Är det fråga om en arbetstagare som av tillsynsmyndigheten i kon— kurs tillerkänts garantiersättning för en fordring som arbetstagaren har mot en arbetsgivare som har försatts i konkurs i ett annat nordiskt land, betalas garantibeloppet ut av länsstyrelsen i det län där arbetstagaren vistas (22 & LGL).

Före utbetalningen skall, som redan nämnts, länsstyrelsen verkställa skatteavdrag samt avdrag med belopp som skall innehållas på grund av beslut om införsel eller utmätning i lön (24 & LGL).

I allmänhet fattas lönegarantibeslutet i anslutning till att arbetstagarna sägs upp. Detta innebär att beslutet innefattar ett ställningstagande beträffande garantiersättning för uppsägningslön, som ännu inte har förfallit till betalning. Lönegarantilagen innehåller därför en regel av innebörd att garantibelopp inte får betalas ut innan arbetstagarens ford— ring har förfallit till betalning (23 & LGL).

l l l

I praktiken betyder detta att länsstyrelserna betalar ut garantibelopp för uppsägningslön månadsvis allt eftersom lönefordringen förfaller till betalning. Innan garantibelopp för fordring på uppsägningslön betalas ut skall arbetstagaren till länsstyrelsen lämna en försäkran på heder och samvete om sina anställnings- och avlöningsförhållanden under upp- sägningstiden (25 & LGL). En motsvarande fakultativ regel fanns tidiga- re i lönegarantikungörelsen (1970:745). Regeln har i den nya lönega- rantilagen gjorts obligatorisk utom i de fall att det framgår av förvalta- rens beslut eller underrättelse att arbetstagaren skall utföra arbete för konkursgäldenären under uppsägningstiden (8 & lönegarantiförordningen /l992:501/, LGF). I sådana fall skall inte heller enligt 12 & FRL någon avräkning ske för andra inkomster.

Om länsstyrelsen anser att de uppgifter som arbetstagaren har lämnat i en försäkran kan påverka frågan till vilken del arbetstagarens fordring på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt, skall kopia av försäkran sändas till förvaltaren för att denne skall kunna ompröva lönegaranti- beslutet. Garantibelopp för fordring på uppsägningslön får inte betalas ut innan förvaltaren har lämnat besked i frågan till länsstyrelsen (26 å LGL).

Liksom tidigare inträder staten i arbetstagarens rätt mot konkurs- gäldenären i fråga om utbetalt garantibelopp. Utdelning i konkursen för arbetstagarens fordring tillfaller staten intill detta belopp (28 & LGL).

2.11. Statistisk undersökning av statlig lönegaranti vid konkurs

Det finns i dag ingen central registrering av samtliga lönegarantiären- den. Detta innebär att det saknas lättåtkomliga uppgifter t.ex. om utbetalningarnas storlek per arbetstagare och vilka typer av löneford- ringar som är mer frekvent förekommande. På samma sätt saknas upp- gifter om arbetstagaren har fått lönegarantiutbetalning i en tidigare konkurs.

Avsaknaden av en central registrering av lönegarantiärenden kan förefalla som en brist i systemet och försvårar utan tvekan uppföljning-

en av utbetalningarna. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 4.5.1 i samband med vårt förslag om att en regel om karenstid förs in i lönega- rantilagen.

För att erhålla underlag för våra överväganden avseende lönegaran- tins omfattning m.m. har vi låtit Statistiska centralbyrån, SCB, utföra en undersökning av ett antal lönegarantiutbetalningar, se bilaga 2. Undersökningen avser lönegarantiärenden inom tidsperioden det 1 ; oktober 1992 — den 31 mars 1993. Endast sådana ärenden i vilka lon- 1 kursbeslutet har fattats efter den 1 juli 1992 har medtagits.

I undersökningen har Länsstyrelserna i Stockholms län, Götebtrgs och Bohus län, Malmöhus län, Norrbottens län, Östergötlands län, Skaraborgs län och Blekinge län medverkat genom att till SCB sändt in uppgifter om ett urval av lönegarantiärenden från den avsedda periocen.

Enligt Riksskatteverkets föreskrifter om handläggning m.m. i ären— den om statlig lönegaranti (RSFS 1992z7), se bilaga 3, skall beslut enligt 16 eller 18 & LGL avfattas på blankett utformad enligt formtlär Bl — B3 och underrättelse enligt 11 eller 12 & LGL lämnas på blarkett utformad enligt formulär Ul — US". Avvikelse från de angivna forner- ; na för beslut och underrättelse får enligt föreskrifterna ske efter särskild överenskommelse med länsstyrelsen och tillsynsmyndigheten”.

Undersökningen har begränsats till uppgifter från ett urval av s.k Bl och Ul blanketter eller motsvarande. Materialet har därefter bearbetats av SCB och överförts i tabellform.

Av tabellmaterialet kan utläsas bl.a. följande.

* 56,5 % av arbetstagarna har fått en total utbetalning av lönegaranti med belopp mindre än 40 000 kr (Tabell 1)

* 12,5 % av arbetstagarna har haft en reviderad total fordring över- ; stigande 100 000 kr (Tabell 4)

22RSFS 1992:7, 1 och 2 åå. 23RSFS 1992:7, 3 &.

Av arbetstagare som har haft en fordring på

innestående lön har 78,5 % fått lönegaranti för denna fordring med belopp understigande 20 000 kr (Tabell 7)

uppsägningslön har 67,4 % fått lönegaranti för denna fordring med belopp understigande 40 000 kr och 43,5 % med belopp under- stigande 20 000 kr (Tabell 10)

* semesterersättning (på innestående lön) har 80,5 % fått lönegaranti för denna fordring med belopp understigande 20 000 kr (Tabell 13)

semesterersättning på uppsägningslön har 83,6 % fått lönegaranti för denna fordring med belopp understigande 8 000 kr (Tabell 16)

bilersättning har 87,3 % fått lönegaranti för denna fordring med belopp understigande 4 000 kr (Tabell 19)

traktamenten har 80,6 % fått lönegaranti för denna fordring med belopp understigande 4 000 kr (Tabell 22)

(Tabell 27) Av arbetstagare som har fått lönegaranti har

66,3 % haft en fordring på innestående lön

83,2 % haft en fordring på innestående semester 60,2 % haft en fordring på uppsägningslön

45,9 % haft en fordring på semester uppsägningstid 1,0 % haft en fordring på provision

2,1 % haft en fordring på traktamente

* 5,6 % haft en fordring på bilersättning * 0,9 % haft en fordring på övertidsersättning * 0,9 % haft en fordring på kostförmån

* 0,2 % haft en fordring på tantiem

(Tabell 28) Av totalt utbetalt lönegarantibelopp avser

* 98,4 % fordringar på innestående lön, innestående senester, uppsägningslön och semester uppsägningstid

* 0,1 % provision

* 0,2 % pensionspremier * 0,2 % traktamenten

* 0,5 % bilersättning

* 0,1 % kostförmån

* 0,1 % tantiem

Beträffande lönefordringarnas ålder så har

* 84,4 % av fordringarna på innestående lön stått inne kortare tid än 60 dagar (Tabell 29)

Beträffande lönegaranti under uppsägningstid så avser

* 49,6 % av fordringarna på uppsägningslön kortare tid än 60 dagar (Tabell 32)

Genom tillmötesgående från Länsstyrelsen i Stockholms län har SCB också erhållit dataregistrerat material avseende samtliga lönegarantiutbe- talningar hos länsstyrelsen under tidsperioden den 1 juli 1992 — den 30

april 1993 i konkurser beslutade efter den 1 juli 1992. Materialet om- fattar sammanlagt 8 321 arbetstagare. Tabellmaterialet avseende denna grupp redovisas i SCB:s undersökning, underbilaga 5. Av detta tabellmaterial kan utläsas bl.a. följande.

48,5 % av arbetstagarna har fått lönegarantiersättning totalt utbetald brutto med belopp understigande 40 000 kr (Tabell A)

12,2 % av arbetstagarna har en total fordring överstigande 100 000 kr

Av arbetstagare som har haft en fordring på

* innestående lön har 78,7 % fått lönegaranti för denna fordring med belopp understigande 20 000 kr (Tabell C)

uppsägningslön har 58 % fått lönegaranti för denna fordring med belopp understigande 40 000 kr och 31,4 % med belopp under- stigande 20 000 kr (Tabell E)

semesterersättning (på innestående lön) har 75,7 % fått lönegaranti för denna fordring med belopp understigande 20 000 kr (Tabell D)

semesterersättning på uppsägningslön har 89,8 % fått lönegaranti för denna fordring med belopp understigande 8 000 kr (Tabell F)

förmåner som endast beskattas (t.ex. fri bil, fri bostad och fri kost) har 87,9 % fått lönegaranti för denna fordring med belopp under- stigande 8 000 kr och 69,2 % med belopp understigande 4 000 kr (Tabell G)

bilersättning har 87 % fått lönegaranti för denna fordring med be— lopp understigande 4 000 kr (Tabell I)

* traktamente har 76,2 % fått lönegaranti för denna fordring med

belopp understigande 8 000 kr och 60,6 % med belopp understig- ande 4 000 kr (Tabell H)

* övrig ersättning (avseende ersättning för telefon, representation, etc) har 91 % fått lönegaranti för denna fordring med belopp understig- ande 4 000 kr (Tabell L)

(Tabell T) Av arbetstagare som har fått lönegaranti har

* 47,4 % haft en fordring på innestående lön

* 73,7 % haft en fordring på innestående semester

* 75,2 % haft en fordring på uppsägningslön

* 32,6 % haft en fordring på semester uppsägningstid * 4,8 % haft en fordring på traktamente

* 9,9 % haft en fordring på bilersättning * 11,3 % haft en fordring på förmån som endast beskattas

* 16,3 % haft en fordring på övrig ersättning

(Tabell V) Tabellen avseende utbetald lönegarantiersättning inkluderar även belopp som ligger över maximibeloppet enligt lönegarantilagen samt vissa avdrag. Enligt uppgift från länsstyrelsen torde emellertid i det närmaste hela procentsatsen under rubriken "Över maxbelopp" hänföra sig till fordringar på uppsägningslön. Med reservation för att denna uppgift inte låter sig kontrolleras genom undersökning av det hos SCB tillgängliga datamaterialet, synes fördelningen av utbetald lönegarantier- sättning likartad med vad som framgår av tabell 28.

3. Lönegaranti i andra länder

I de flesta västeuropeiska länder förekommer numera någon form av lönegarantisystem till skydd för arbetstagares lönefordringar mot en insolvent arbetsgivare. Lagstiftning om lönegaranti infördes i slutet av 1960-talet i Belgien och Nederländerna och därefter under första hälften av 1970—talet i alla nordiska länder samt i Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Därefter har lönegarantisystem införts också i Spanien, Ös- terrike, Grekland, Schweiz, Irland och Portugal samt bl.a. Israel och Japan.

Lönegarantisystemens utformning i de olika länderna skiljer sig naturligen avsevärt från varandra beroende på nationell lagstiftning och övriga förhållanden. Huvuddragen är emellertid likartade och innebär garanti för viss betalning av arbetstagarens lönefordring mot en in— solvent arbetsgivare.

3.1. Lönegaranti inom EG

Europeiska gemenskapernas råd har är 1980 antagit ett direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning rörande skydd för arbets- tagarna vid arbetsgivarens insolvens (80/987/EEG)”, se bilaga 4. Di- rektivet innehåller regler till skydd för arbetstagares lönefordringar när arbetsgivaren är på obestånd och hör till de rättsakter som skall vara bindande för de avtalsslutande parterna enligt Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES-avtalet”.

Det skydd som direktivet föreskriver är anknutet till begreppet insol— vens. Enligt artikel 2 skall en arbetsgivare anses vara insolvent när det har lämnats in en ansökning om att i enlighet med respektive medlems- stats författningar inleda ett förfarande som syftar till ett kollektivt

24Direktivet har ändrats år 1987 på grund av Spaniens anslutning till gemenskapen 87/164/EEG).

25Prop. 1991/92:170, bilaga 9 s. 25 och 30.

tillgodoseende av fordringsägarna, när behörig myndighet antingen har

beslutat att inleda ett sådant förfarande eller har fastställt att verksam- heten har upphört och att tillgångarna inte räcker till att inleda förfaran- det.

Medlemsstaterna skall enligt artikel 3 och 4 säkerställa betalning genom lönegarantin för lönefordringar för tiden före ett visst datum, som efter medlemsstaternas val kan vara — dagen för insolvens; i detta fall skall garantin omfatta lönefordringar

för de tre sista anställningsmånaderna om anställningsförhållandet har pågått i sex månader före den dag då arbetsgivarens insolvens in- trädde, — dagen då uppsägning skedde på grund av insolvens; i detta fall skall garantin omfatta lönefordringar för de tre sista anställningsmånaderna före det att arbetstagaren fick besked om uppsägning på grund av in- solvens, — dagen för insolvens eller dagen då anställningen upphörde på grund av insolvens; i detta fall skall garantin omfatta lönefordringar för de sista 18 månaderna före insolvens eller dagen då anställningen upp- hörde på grund av insolvens. När detta alternativ har valts får med- lemsstaterna begränsa betalningsansvaret till lön motsvarande en tidsperiod om åtta veckor eller flera kortare perioder om sammanlagt åtta veckor. Medlemsstaterna får sätta en övre gräns för garantiansvaret (artikel 4 punkt 3). De kan också vidta åtgärder för att förhindra missbruk av garantisystemet (artikel 10). Det förtjänar att observeras att direktivet inte berör medlemsstaternas nationella lagar beträffande definitionen av termerna "arbetstagare", "arbetsgivare", "lön", "omedelbar rätt till", och "framtida rätt till" (artikel 2, punkt 2).

Direktivet innehåller vidare regler om hur lönegarantiinstitutionerna skall organiseras och finansieras (artikel 5).

De svenska reglerna i lönegarantilagen och förmånsrättslagen anses väl täcka innehållet i direktivet”.

3.2. ILO:s konvention (nr 173) och rekommendation (nr 180) om skydd av arbetstagares fordring i händelse av arbetsgivarens insolvens

Frågan om skydd av arbetstagarens fordring i händelse av arbetsgiva— rens insolvens har även behandlats av en arbetsgrupp vid ILO:s interna- tionella arbetskonferens. Vid arbetskonferensens 79:e möte i Genéve i juni 1992 antog konferensen en konvention (nr 173) och rekommenda- tion (nr 180) om skydd av arbetstagares fordring i händelse av arbets- givarens insolvens, se bilagorna 5 och 6.

Liksom enligt EG:s direktiv om lönegaranti anknyter ILO:s konven- tion löneskyddet till begreppet insolvens. Enligt konventionen avses med insolvens situationer där, i enlighet med nationell lagstiftning och praxis, förhandlingar har inletts angående arbetsgivarens tillgångar med sikte på ett kollektivt tillgodoseende av dennes borgenärer (artikel 1).

Till skillnad från EG-direktivet innehåller konventionen regler om skydd för lönefordringar både genom förmånsrätt och genom lönegaran— ti.

Förmånsrätten skall omfatta minst — fordring på lön som härrör från en föreskriven period, som inte får

vara kortare än tre månader före tidpunkten för insolvens eller före det att anställningen upphörde, — fordring på semesterlön som har intjänats genom arbete under det år då insolvensen inträffade eller anställningen upphörde och under föregående år, fordring på ersättning vid annan typ av betald frånvaro som härrör från en föreskriven period, som inte får vara kortare än tre månader före tidpunkten för insolvens eller före det att anställningen upphör- de, samt avgångsvederlag som tillkommer arbetstagare då deras anställning upphör (artikel 6).

Beträffande placeringen av arbetstagares fordringar i förmånsrättsord— ningen stadgas att de skall ges en bättre förmånsrätt än de flesta andra förmånsberättigade fordringar och särskilt krav från staten och social— försäkringssystemet (artikel 8, punkt 1). Emellertid medger konventio- nen att fordringar som skyddas genom lönegaranti ges en sämre för- månsrätt (artikel 8, punkt 2).

Skyddet genom lönegaranti skall omfatta minst

— fordring på lön som härrör från en föreskriven period, som inte får vara kortare än åtta veckor före tidpunkten för insolvens eller före det att anställningen upphörde, — fordring på semesterlön som intjänats genom arbete under en före- skriven period, som inte får vara kortare än sex månader före tid- punkten för insolvens eller före det att anställningen upphörde, — fordring på ersättning vid annan typ av betald frånvaro som härrör från en föreskriven period, som inte får vara kortare än åtta veckor före tidpunkten för insolvens eller före det att anställningen upphör- de, samt — avgångsvederlag som tillkommer arbetstagare då deras anställning i

upphör (artikel 12).

Både skyddet genom förmånsrätt och genom lönegaranti kan begrän- sas till ett bestämt belopp, som dock inte får understiga en socialt ac- ceptabel nivå (artiklarna 7 och 13). Enligt rekommendationen bör skyddet i form av förmånsrätt omfatta ; 1

en tidsperiod om tolv månader och avse, förutom lön, även övertids- ersättning, provision och andra former av ersättningar härrörande från arbete under den föreskrivna tidsperioden. Skyddet bör också omfatta bl.a. kompensation för avsked utan giltig grund och annan ersättning som tillkommer arbetstagare då deras anställning upphör (punkt 3).

Motsvarande utvidgningar avseende de skyddsvärda fordringarna g föreslås även beträffande lönegarantin. Här är dock den föreslagna tids— ! perioden tre månader för fordringar på lön, övertidsersättning, pro- vision och andra former av ersättningar härrörande från arbete under den föreskrivna tidsperioden (punkt 9).

Konventionen och rekommendationen har ännu inte ratificerats av Sverige.

3.3. Lönegaranti i andra nordiska länder

Lönegarantisystem infördes i samtliga nordiska länder ungefär samti- digt, under första hälften av 1970-talet. Systemen skiljer sig emellertid mycket från varandra, även om ett visst närmande har skett genom de senaste årens lagstiftningsarbete i de olika länderna.

Skillnaderna hänför sig till båda löneskyddets materiella omfattning och hur garantin administreras. Beträffande den maximala ersättningen enligt garantin förelåg före 1992 års ändring av den svenska lönegaran- tilagens maximibelopp avsevärd skillnad mellan de olika ländernas ersättningsnivåer. Ersättningen i Sverige kunde då uppgå till över 400 000 kronor per arbetstagare medan den i de övriga nordiska län- derna uppgick till ca 100 000 kronor. Efter nedsättning av det svenska maximibeloppet utgår ersättning i alla de nordiska länderna med unge- fär samma maximala belopp.

3. 3. 1 Norge

Den norska lönegarantilagen27 trädde i kraft den 1 januari 1974. Lagen har under senare år varit föremål för ändringar28 som främst har tagit sikte på en begränsning av de situationer då ersättning enligt lönegaran- tilagen kan utgå. De nya reglerna har trätt i kraft den 1 juli 1992. Syftet med ändringarna har varit i första hand att medge bättre kon- troll av hur insolventa verksamheter avvecklas och därigenom hindra spekulationer med lönegaranti samt minska statens kostnader. Önske-

27Lov av 14 desember 1973 nr 61 om statsgaranti for lannskrav ved konkurs m.v. (lannsgarantiloven).

28Lov av 10 april 1992.

målet har varit att öka antalet avvecklingar genom ett konkursförfarande och därigenom hindra missbruk och avslöja ekonomisk brottslighet. Tidigare utgick betalning enligt lönegarantilagen vid bristande betal- ningsförmåga ("manglande betalningsevne") hos arbetsgivaren. Det var inget krav att arbetsgivaren skulle vara försatt i konkurs. Däremot krävdes att arbetsgivaren var insolvent, dvs. att han inte var i stånd att fullgöra sina förpliktelser. I praktiken fordrades att arbetsgivarens verksamhet skulle ha upphört. .

Efter lagändringen utgår ersättning enligt lönegarantin endast vid arbetsgivarens konkurs. Med konkurs likställs vissa andra situationer, bl.a. offentligt skifte av ett insolvent dödsbo. |

Aven tidsgränserna för de ersättningsbara fordringarna har ändrats på så sätt att garantin numera i princip omfattar endast lönefordringar för ] sammanlagt sex månader och endast fordringar som inte förfallit till betalning tidigare än tre månader före fristdagen, som enligt huvud- | regeln är den dag då begäran om arbetsgivarens försättande i konkurs kom in till domstolen. Garantin ersätter främst fordringar på vad som benämns som arbetslön. Kostnadsersättningar för t.ex. bil, kost, tele- , fon, resor och verktyg faller därför i princip utanför garantins skydd.

När det gäller ersättning för fordringar avseende uppsägningstid godtas inte längre individuella avtal beträffande uppsägningstidens längd. För ersättning av fordringar som avser tiden efter fristdagen fordras dessutom, om arbetstagaren inte utför arbete för konkursgälde- nären, att han "uten ugrunnet opphold" har anmält sig på arbetsförmed- lingen som arbetssökande”.

Enligt de norska lönegarantireglerna gällde redan tidigare en begräns- ningsregel av innebörd att en arbetstagare som under de senaste tre åren hade fått sina fordringar ersatt genom garantin inte på nytt kunde få garantiersättning för fordringar mot samma arbetsgivare, förutsatt att fordringarna intjänats under nämnda tidsperiod. Begreppet "samma arbetsgivare" ansågs leda till tolkningstvister, varför paragrafens ordaly- _ delse numera har ändrats till att avse "annen virksomhet som i det '

29Forskrift om statsgaranti for lonnskrav ved konkurs m.v., fastsatt av Kommunaldepartementet 05.06.92., & 4.

vesentlige de samme eierinteresser står bak". Tiden beräknas från frist— dag till fristdag (& 7).

I paragrafen har också införts ett nytt tredje stycke av innehåll att ar— betstagare som tar anställning hos en arbetsgivare som han vet eller borde veta inte är i stånd att betala löpande lönekostnader kan nekas garantiersättning för sina fordringar. _

Såsom tidigare finns det möjlighet att göra undantag i de fall där ett avslag på ansökning om garantiersättning skulle vara orimligt. Så anses t.ex. vara fallet om arbetstagaren anvisats arbetet genom arbetsförmed- lingen.

Garantin ersätter, på samma sätt som i Sverige, endast fordringar som har förmånsrätt (& 1). Liksom hos oss saknar vissa persongrupper förmånsrätt för sina lönefordringar. Samtidigt med ändringarna i löne— garantireglerna har man också gjort vissa preciseringar beträffande vilka personer som inte skall ha förmånsrätt. Till dessa hör bl.a. arbets- tagare som själv eller tillsammans med närstående har en ägarandel på minst 20 procent, företagsledare, styrelsemedlemmar samt närstående till företagsledare eller en person med ägarandel på minst 20 procent. För att komma i fråga för ersättning enligt garantin måste arbetstagaren ha avhänt sig sin ägarandel eller lämnat sin post som styrelsemedlem eller företagsledare sex månader före fristdagen.

Den maximala ersättningen enligt garantin uppgår för närvarande till 106 500 norska kronor, motsvarande tre gånger "folketrygdens grunn- belep".

Konkursförvaltaren ("bostyrer") samlar in och kontrollerar ansök— ningarna om lönegaranti och vidarebefordrar dem till Direktoratet for arbeidstilsynet, som beslutar om garantiersättning skall utgå. Om ar— betsgivaren bestrider kravet kan direktoratet hänvisa arbetstagaren att väcka talan om kravets riktighet. Direktoratets beslut kan överklagas till Kommunaldepartementet.

Utbetalning av garantimedel handhas av förvaltaren, som också verk— ställer skatteavdrag.

Liksom i Sverige träder staten in i arbetstagarens rätt mot arbets- givaren för belopp som utbetalats enligt garantin (& 6).

3.3.2. Finland

Även den finska lagen om lönegaranti trädde i kraft den 1 januari 1974”. Den har ett betydligt vidare tillämpningsområde än vad som gäller enligt det svenska eller det norska regelsystemet.

Den finska lönegarantin gäller således, förutom vid arbetsgivarens konkurs, även vid dennes betalningsoförmåga. Enligt lagen bör som betalningsoförmåga anses — om arbetsgivaren dött och hans dödsbo överlåtits i boutredningsmans

förvaltning samt om det konstateras att erforderligt belopp ej kan erläggas ur arbetsgivarens medel, — om arbetsgivarens verksamhet inställts och det kan konstateras att erforderligt belopp ej kan erläggas ur arbetsgivarens medel, — om det vid utsökning konstaterats att arbetsgivaren saknar ostridiga

medel för erläggande av erforderligt belopp, — om arbetsgivaren lämnat landet eller håller sig dold och tillräckliga

belopp för erläggande av fordringen icke konstaterats,

— om arbetsgivaren försummat att i rätt tid redovisa stadgade förskotts— innehållningar, socialskydds- och pensionsskyddsavgifter; eller — om arbetsgivarens betalningsoförmåga i andra jämförbara fall klart och ostridigt kan konstateras på åtgärd av lönegarantimyndigheten

(1 å)-

Betalning enligt garantin utgår för på arbetsförhållandet grundade löne— och andra fordringar som har förfallit inom tre månader före det att lönegarantiansökningen inlämnades och som skulle ha förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs (2 5).

Garantin gäller också arbetstagare som är anställda hos finska arbets— givare och som arbetar utomlands, men har hemort i Finland. Däremot gäller garantin inte arbetstagare som en utländsk arbetsgivare har sänt från utlandet till Finland för tillfälligt arbete (l ä).

När det gäller garantiersättning för uppsägningslön kan anmärkas att uppsägningstiden normalt är två till sex månader beroende på anställ— ningstidens längd. Om arbetsgivaren går i konkurs kan emellertid alla anställningar sägas upp med en uppsägningstid på två veckor. Lönega— rantiersättning för uppsägningslön utgår i konkursfall således endast för två veckor. När lönegaranti utgår på grund av arbetsgivarens betal— ningsoförmåga kan garantin däremot ersätta upp till sex månaders upp- sägningslön.

Maximibeloppet enligt garantin per arbetstagare uppgår till 75 000 finska mark”.

Beslut i lönegarantiärenden fattas av den arbetskraftsdistriktsbyråj2 inom vars område arbetsgivaren har sin hemort. Det åligger arbets- kraftsdistriktsbyrån att omedelbart sedan ansökning inkommit vidta åtgärder för utredande av arbetsgivarens betalningsoförmåga och arbets— tagarens fordring (4 5).

Då arbetskraftsdistriktsbyrån godkänner ansökning om betalning enligt lönegarantin, skall den också fastställa arbetsgivarens betalnings- skyldighet till staten. Beslutet om arbetsgivarens betalningsskyldighet kan verkställas som en laga kraft vunnen dom. Det finns möjlighet att bevilja anstånd med betalningen och även att helt eller delvis befria arbetsgivaren från betalningsskyldigheten på grund av orsaker som är viktiga med tanke på tryggandet av sysselsättningen eller om indriv— ningen framstår som oskälig med beaktande av arbetsgivarens ekono— miska ställning (6 5).

Om arbetsgivaren är i konkurs förutsätts arbetstagaren bevaka sin fordring i konkursen. I annat fall kan arbetskraftsdistriktsbyrån förklara att arbetstagaren har förverkat helt eller delvis sin rätt enligt lönegaran- tin (4 5).

Om ansökning avslås till följd av att grunden för eller beloppet av fordringen inte har kunnat utredas och arbetsgivaren har bestritt ford- ringen, skall arbetskraftsdistriktsbyrån anvisa arbetstagaren att väcka

&

31Förordning om lönegaranti 5.12.1973/883, 1 &.

talan mot arbetsgivaren och staten. Om ansökning avslås på samma grunder, men arbetsgivaren inte har bestritt fordringen, eller om av- slaget grundar sig på att fordringen saknar förmånsrätt, skall arbets— tagaren anvisas att väcka talan mot staten.

Talan skall väckas inom sex månader. Har talan inte väckts kan be— talning enligt lönegarantin inte medges för fordringar som omfattas av den ansökningen som avslagits, om inte synnerligen vägande skäl före- ligger. Talan kan också underlåtas om fordringen har bevakats i arbets— givarens konkurs och konkursansökningen har inlämnats före utgången av sexmånadersfristen (7 5). Arbetskraftsdistriktsbyråns beslut överklagas till Arbetsministeriet

(8 5)-

Den finska lönegarantilagen innehåller också regler som riktar sig mot eventuella försök att missbruka garantin. Det stadgas således att arbetstagare har inte rätt till betalning enligt garantin på grund av avtal eller med avtal jämförbart faktiskt arrangemang, om avtalet uppenbarli— gen ingåtts eller arrangemanget uppenbarligen tillkommit i syfte att staten skall betala arbetstagarens fordring som är grundad på arbetsför- hållandet (2 a 5).

En arbetstagare, som har fått betalning enligt lönegarantin, kan vida- re av särskilda skäl vägras betalning enligt garantin för fordring mot samma arbetsgivare, om fordringen grundar sig på arbete som har utförts under tre år räknat från föregående lönegarantibeslut. Som samma arbetsgivare anses även företag där bestämmanderätten tillkom- mer arbetstagarens tidigare arbetsgivare (12 5).

På motsvarande sätt som enligt de svenska lönegarantireglerna över- går arbetstagarens fordring samt alla rättigheter som baserar sig därpå till staten efter att arbetskraftsdistriktsbyrån beslutat att fordringen skall betalas av lönegarantin (5 5).

De finska reglerna om förmånsrätt har nyligen genomgått en om- fattande reformering. Syftet med ändringarna har varit att förbättra situationen för oprioriterade borgenärer. De särskilda förmånsrätterna för hyresvärd och utmätningsborgenär har upphävts och förmånsrätten på grund av företagsinteckning har begränsats i konkurs till att omfatta

endast 50 procent av värdet på den intecknade egendomen. Vidare har alla allmänna förmånsrätter, utom förmånsrätten för underhållsbidrag till barn, avskaffats.

De nya reglerna har trätt i kraft den 1 januari 1993. Enligt över- gångsreglerna behåller dock lönefordringar sin förmånsrätt under en två år lång övergångsperiod.

3. 3. 3 Danmark

I Danmark handhas lönegarantifrågorna av Lenmodtagernes Garanti— fond, som upprättades år 1972. Även de danska lönegarantireglerna har ett något vidare tillämpningsområde än vad som gäller i Sverige. Utbe- talning enligt garantin kan således utgå när en arbetsgivare

— sätts i konkurs, — avlider och dödsboet behandlas som insolvent vid ett offentligt skifte, — har upphört med sin verksamhet och inte kan betala lönefordringar.

Garantin omfattar fordringar på lön, semesterersättning m.m. som skulle ha förmånsrätt i arbetsgivarens konkursbo. Lönefordringarna får inte ha förfallit till betalning tidigare än sex månader före konkursen eller driftnedläggelsen.

Beträffande uppsägningstider gäller olika regler beroende på anställ- ningens art. För tjänstemän, "funktionasrer", kan uppsägningstiden enligt lag33 uppgå till sex månader. När det gäller andra arbetstagare är uppsägningstiden beroende på anställningsavtalet och tillämpliga kollek— tivavtal. Uppsägningstiderna kan därför uppgå till allt från två veckor till fyra månader. Under de senare åren har det skett en utveckling mot allt längre uppsägningstider och man avtalar ofta om "funktionaarlignen- de anszettelsesvilkår".

Arbetstagaren är skyldig att själv försöka begränsa sin skada. Det är därför en förutsättning för att få ersättning från garantin för uppsäg-

ningslön att arbetstagaren har anmält sig till arbetsförmedlingen eller att han på annat sätt kan visa att han försökt att få en ny anställning.

Liksom i de övriga nordiska länderna är vissa arbetstagare undantag— na från lönegarantin. Detta gäller personer i ledande befattningar eller närstående som äger eller har ägt en väsentlig del av verksamheten

Lönegarantin administreras alltså av Lanmodtagernes Garantifcnd, som beslutar om och utbetalar garantimedlen. Som huvudregel gäller att ansökningen skall ha inkommit till Garantifonden inom fyra veckor från konkursbeslutet eller driftsnedläggelsen.

Den maximala ersättningen enligt garantin uppgår till 75 000 darska kronor efter skatt. För utbetalt garantibelopp inträder Garantifondsn i arbetstagarens rätt mot arbetsgivaren.

4. Vilken omfattning bör löne- garantin ha

Som tidigare redogjorts för under avsnitt 2.3 bestäms lönegarantins omfattning i princip, utom beträffande maximibeloppet, av förmåns- rättslagen ( 1970:979).

Förarbetena till dessa regler i lönegarantisystemet är relativt kort— fattade. I det PM, som låg till grund för propositionen med förslag till 1970 års lönegarantilag, konstateras att lönegarantin i princip borde motsvara det s.k. löneprivilegiet enligt då gällande regler i 17 kap. 4 & HB, men inskränkas genom någon form av begränsning av den maxi— mala ersättningen till varje arbetstagare”. Man anförde också att med ett sådant system skulle det inte uppstå några problem i fråga om löne- begreppet, då fordringar på lön enligt 17 kap. 4 5 HB omfattade allt som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av anställning. Denna "vida innebörd av lönebegreppet" ansågs passa "väl för lönegarantin”?

35PM om löneskydd vid konkurs (In Stencil l970:3) s. 20.

36PM om löneskydd vid konkurs (ln stencil l970:3) s. 22.

I några hänseenden var rättsläget emellertid oklart. Det gällde bl.a. hur gamla semesterersättningar som omfattades av löneprivilegiet och om privilegiet överhuvudtaget inbegrep fordringar på ersättning för av- talsenliga omkostnader i tjänsten. Man hoppades dock att en ny för— månsrättslagstiftning skulle klarlägga dessa frågor.

När propositionen37 med förslag till lag om statlig lönegaranti vid konkurs lades fram för riksdagen hade en proposition med förslag till en förmånsrättslag, som skulle ersätta förmånsrättsordningen i 17 kap. I-IB, redan avlämnats”. I lagstiftningsärendet avseende lönegarantin konstaterade departementschefen att även han ansåg att det var lämpligt att anknyta garantins omfattning till löneprivilegiet. Några erinringar mot det föreslagna systemet hade inte heller framkommit vid remissbe— handlingen. Departementschefen påpekade att förslaget till förmåns— rättslag inte innebar några väsentliga förändringar av löneborgenärernas förmånsrätt och att de ändringar som föreslogs var till löneborgenärer— nas fördel.

Genom förmånsrättslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1972, un- danröjes tidigare oklarheter beträffande löneprivilegiets omfattning. [ förarbeten39 till förmånsrättslagen slogs nämligen fast att begreppet lönefordring inrymmer allt som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av anställningen. Som redogjorts för i avsnitt 2.4 skall lönen således vara förmånsberättigad oavsett om den utgår i form av tidlön, ackordsersättning, provision, tantiem eller annan andel i vinst, tillägg av olika slag (t.ex. risk— eller kallortstillägg), naturaförmåner eller på annat sätt. Gratifikationer däremot omfattas endast om arbetsgivaren, utan att från början ha varit pliktig därtill, har utfäst sig att med an- ledning av arbetstagarens insats betala beloppet.

37Prop. l970:201. 38Prop. 1970: 142.

39Utsökningsrätt IX. (SOU 196915).

Även avtalsenliga omkostnader i tjänsten, t.ex resekostnadsersättning

och traktamente samt ersättning för hållande av egen bil eller annan utrustning, omfattas av förmånsrätten.

Lagberedningen, vars betänkande låg till grund för propositionen med förslag till förmånsrättslag, underströk att man givetvis inte avsåg att en arbetstagare skall ha rätt till resekostnadsersättning, traktamente e.d. när han inte har rest för arbetsgivarens räkning, t.ex. när verksam- heten har upphört på grund arbetsgivarens insolvens. Om en sådan ersättning däremot är bestämd så att den delvis utgör en reell löneför— stärkning kan den omfattas av förmånsrätt, även om arbetstagaren inte har haft anledning att resa för arbetsgivarens räkning. Lagberedningen framhöll att om arbetstagaren inte får ut ersättning för en sådan omkost- nad, utan slutligen blir tvungen att betala den själv, går han i motsvar— ande mån miste om den lön han fått ut för sitt arbete. En uppdelning p olika poster skulle därför vara "orimlig och orealistisk".

å

I denna fråga framhöll föredragande departementschefen att Lagbe- redningen hade givit klart uttryck åt att även ersättning för avtalsenliga omkostnader skall omfattas av förmånsrätten och att han för sin del ansåg det "självklart" att lönebegreppet skulle tolkas på ett sådant sätt”).

När det gäller semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen omfattar förmånsrätten vad som står inne för det löpande och de närmast föregående två kvalifikationsåren. För tiden efter konkursansökningen gäller samma regler som för vanlig lön. Även semesterlön och semesterersättning som belöper på tiden efter ansök-

Med lön likställs vad som skall utgå som ersättning för lön i form av skadestånd t.ex. på grund av obehörigt avskedande eller hävande av anställningsavtalet.

Förmånsrättslagen innebar en viss utvidgning av lönefordringens för- månsrätt jämfört med vad som hade gällt enligt 17 kap. 4 & HB och

X—

”Prop. l970:142 s. 134.

också vad som hade föreslagits av Lagberedningen. Utvidgningen avsåg främst tidsgränserna för hur gamla lönefordringar som skall omfattas av förmånsrätt. Lönegarantin, vars omfattning definieras genom en hän- visning till förmånsrättslagen, fick därigenom också ett något vidare

tillämpningsområde.

4.2.2. Varför kopplingen till förmånsrättslagen bör behållas

I vårt uppdrag ingår att överväga om lönegarantins koppling till för- månsrättslagen är ändamålsenlig och ge förslag till de regeländringar som översynen kan ge anledning till. I direktiven pekar man ut vissa frågor som utredningen skall ägna

särskild uppmärksamhet åt. En av dessa år om löneformåner som utgår vid sidan om den egentliga lönen, såsom fri bil, fri lunch m.m. samt ? olika former av provision, tantiem och gratifikationer, bör undantas från lönegarantin. Som en annan väg till en förenkling av reglerna anges möjligheten att lönefordring beräknas efter t.ex. arbetstagarens genomsnittslön under de senaste sex månaderna före konkursutbrottet. Vidare ifrågasätts om man bör ställa upp villkor på viss anställningstid

för att kunna få ersättning enligt garantin. l Som tidigare anförts har både förmånsrätten för lönefordring och l lönegarantisystemet till syfte att skydda arbetstagarens fordring mot en arbetsgivare som har försatts i konkurs. Förmånsrätten för lönefordring— ar enligt 12 5 FRL, liksom det s.k. löneprivilegiet enligt 17 kap. 4 & HB på sin tid, vilar på grundtanken att vid en generalexekution av en arbetsgivares tillgångar förtjänar arbetstagarna, såsom tillhörande de svagaste i borgenärskollektivet, ett särskilt skydd. Vid tiden för lönega- ! rantilagens tillkomst hade löneprivilegiet i princip fått den omfattning i som senare kodifierades genom förmånsrättslagen. Lönefordringarna hade som tidigare nämnts också förmånsrätt före de flesta andra for- dringar, t.ex. före en fordring förenad med panträtt i fast egendom och en fordring förenad med säkerhet i form av företagsinteckning.

Löneskydd genom förmånsrätt förutsätter emellertid att det finns till- gångar i arbetsgivarens konkursbo. Genom lönegarantin avsåg man att skapa ett system varigenom arbetstagarna garanterades viss "utdelning" för sin fordring, oberoende av om det fanns tillgångar i konkursboet. Mot denna bakgrund framstod det som naturligt att garantin skulle avse samma typ av fordringar som skyddades av förmånsrätten. En begräns- ning av det statliga åtagandet fick i stället göras i form av en övre gräns för garantiersättningen.

Även enligt vår mening är en sådan koppling mellan lönegarantin och förmånsrätten naturlig. Flera starka skäl talar för att den skall behållas. En del av dessa är principiella och en del hänger samman med de praktiska frågorna vid konkurshanteringen.

Med hänsyn till att lönefordringarna med tiden fått en allt sämre placering i förmånsrättsordningen, har skyddet genom lönegarantin i princip kommit att ersätta skyddet genom förmånsrätt när det gäller det faktiska utfallet för arbetstagaren. Genom att lönefordringarna har före- trädesrätt efter inteckningshavarna och statens fordringar på skatter och avgifter är förmånsrätten numera ur löneskyddssynpunkt i och för sig närmast värdelös. Detta innebär att en inskränkning av lönefordringar som ersätts genom lönegarantin skulle komma att medföra att de ute— slutna fordringarna praktiskt taget helt kom att sakna skydd i framtiden.

lnsolvensutredningen föreslår visserligen att s.k. produktiva löner skall sättas före fordringar med företagsinteckning som säkerhet i för— månsrättshänseende. Det skulle medföra att arbetstagarna i betydligt fler fall än vad som gäller i dag skulle kunna få utdelning för en del av sina lönefordringar av konkursboet. Så skulle bli fallet framför allt beträf— fande lönefordringar avseende tiden före konkursbeslutet, vilka enligt förslaget alltid skulle ha bättre rätt än fordringar med säkerhet i före- tagsinteckning. När det gäller fordringar på uppsägningslön skulle dessa ha förmånsrätt före fordringar med säkerhet i företagsinteckning endast om driften vid företaget fortsatte, dock längst för två månader. Förslaget innebär att förmånsrättens värde som skydd för arbetstagar—

na ökar. Samtidigt bör man observera att resultat som framkommit vid

Insolvensutredningens undersökning av konkursföretag tyder på att en tredjedel av alla konkursföretag helt saknar tillgångar och att ytterligare en tredjedel har tillgångar på mindre än 100 000 kronor". För anställda hos dessa konkursföretag kommer förslaget sålunda inte att medföra någon förbättring. De kommer även i fortsättningen att vara hänvisade till lönegarantin för att få betalning för sina fordringar mot arbetsgivar- ren.

Om kopplingen mellan förmånsrätten och lönegarantin skulle tas bort får förslaget till effekt att i konkursbon, där det finns tillgångar, kan arbetstagarna få utdelning för alla lönefordringar som skyddas av för- månsrätten. I de konkursbon där det saknas tillgångar, får arbetstagarna ersättning genom lönegarantin endast för vissa av fordringarna. Arbets— tagarnas löneskydd skulle åter bli avhängigt av om det finns tillgångar i arbetsgivarens konkursbo.

Beträffande Insolvensutredningens förslag avseende ändring av för- månsrätten för s.k. produktiva löner kan dessutom följande sägas”. Som anförs i utredningens betänkande43 har förslaget främst tillkommit i syfte att förmå kreditgivare med säkerhet i företagsinteckning, dvs. i första hand banker, att delta i försök att rekonstruera företag enligt den lag om företagsrekonstruktion som utredningen samtidigt föreslår. Tanken synes vara att kreditgivare efter en sådan ändring av förmåns- rättslagen skall föredra en rekonstruktion i hopp om att — med bihållen säkerhet — i framtiden få full betalning för sin fordring framför att före— taget försätts i konkurs, varvid de riskerar att deras utdelning minskas med belopp i allt fall avseende lönefordringar för tiden före konkursbe- slutet. Sådana löner skall ju enligt förslaget alltid ha förmånsrätt före

”Lag om företagsrekonstruktion (SOU l992:113), s. 483.

42En analys av Insolvensutredningens förslag avseende förmånsrätten för s.k. produktiva löner m.m. har utgivits 1993 av NUTEK (Närings- och teknikutvecklingsverket). Skriften heter Riskbedömning — förmånsrättens betydelse för rekonstruktion av företag.

"Lag om företagsrekonstruktion (SOU l992:113), s. 326.

fordringar med säkerhet i företagsinteckning. Beträffande uppsägnings—

lönerna skulle bankernas risk bli beroende av om verksamheten vid företaget fortsätter.

Som tidigare omnämnts bedömer lnsolvensutredningen att den före- slagna lagen om företagsrekonstruktion kommer att kunna tillämpas på ca 500 företag årligen. Ändringarna i förmånsrättslagen kommer emel— lertid att gälla i alla de företag, efter dagens siffror över 20 000, som inte kan rekonstrueras enligt förslaget.

När en motsvarande ändring av förmånsrätten föreslogs av 1982 års : lönegarantiutredning44 ställde sig samtliga sakkunniga (företrädarna för l Svenska Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige och ; Tjänstemännens Centralorganisation) samt två av experterna (företräda- l re för Svenska Bankföreningen och Småföretagens Riksorganisation) l negativa till förslaget i ett gemensamt särskilt yttrande. Kritiken tog särskilt sikte på att ett genomförande av förslaget skulle tvinga huvud— delen av alla företagare med kredit mot säkerhet i företagsinteckning att ställa kompletterande säkerhet för att inte riskera att få sina krediter uppsagda. Man menade också att nyupplåningen skulle försvåras för alla de företag som kan erbjuda endast företagsinteckning som säkerhet. Förslaget befarades således påverka kreditgivningen.

Den föreslagna ändringen av förmånsrättslagen väcker också den principiella frågan om en fordring bör kunna ändra förmånsrätt obero- ende av borgenärens dispositioner. En arbetstagare kan ju nämligen normalt inte påverka beslutet om verksamheten vid företaget skall drivas vidare. Vilken förmånsrätt hans fordring på uppsägningslön får blir således beroende av förhållandena i den enskilda konkursen. Svaret på frågan om verksamheten skall drivas vidare avgörs av bl.a. i vilken ; bransch företaget verkar, om det finns tillgångar som kan motivera att driften fortsätter åtminstone en tid och vilka möjligheter det finns att sälja rörelsen på sikt. När det gäller borgenärer i allmänhet kan de utifrån reglerna i förmånsrättslagen bedöma vilken förmånsrätt och

4"Lönegarantin och förmånsrättsordningen (SOU 198827).

därmed möjlighet till utdelning som de kan påräkna vid en eventuell konkurs. Efter den föreslagna ändringen av förmånsrättslagen skulle detta inte längre gälla för arbetstagare beträffande den del av deras fordring som avser uppsägningslön.

Enligt förslaget avgörs frågan om vilken förmånsrätt som arbetstagar— nas fordringar på uppsägningslöner skall ha av om gäldenärens verk— samhet fortsätter eller inte. I specialmotiveringen till den föreslagna regeln lämnas vissa exempel till ledning för bedömningen av när så kan anses vara fallet. Det anförs bl.a. att om företaget har två avdelningar och den ena läggs ner men inte den andra, skall uppsägningslönerna även för anställda vid den nedlagda avdelningen anses som produktiva. Vidare sägs att om företagets verksamhet har lagts ned men några arbetstagare går kvar för att montera ner maskiner som skall säljas eller för att städa, är det beslutet att avbryta den egentliga verksamheten som avgör att uppsägningslönerna inte skall anses som produktiva”. Den praktiska konkurshanteringen rymmer dock många situationer som inte alldeles enkelt låter sig inordnas under de anförda exemplen.

I specialmotiveringen föreslås att beslutet om verksamheten skall fortsätta bör dokumenteras av förvaltaren. Mot bakgrund av den be— tydelse ett sådant beslut kommer att få både för kreditgivare och arbets— tagare, kan det ifrågasättas om det inte borde finnas möjlighet att få beslutet överprövat. Denna fråga synes inte ha övervägts av utredning-

en. För närvarande föreligger ännu inte något besked om och i så fall

när Insolvensutredningens förslag till ändring av förmånsrättslagen skall föreläggas riksdagen i form av en proposition. Med hänsyn till de frågeställningar av både principiell och teknisk art som förslaget aktua— liserar är det måhända också för tidigt att utgå ifrån att förslaget kom— , mer att ha exakt den utformning som lnsolvensutredningen föreslår. " Mot bakgrund av det sagda gör vi den bedömningen att vi, vid våra fortsatta överväganden avseende lönegarantins omfattning, koppling till

45Lag om företagsrekonstruktion (SOU l992:113), s. 450.

förmånsrättslagen m.m., har att utgå från den ordning som i dag gäller för lönefordringarnas förmånsrätt. Som tidigare har konstaterats innebär lönefordringarnas nuvarande placering i förmånsrättsordningen att de i praktiken skyddas endast i den mån som de ersätts genom lönegarantin.

När vi nu återgår till att överväga om lönegarantins lönebegrepp bör skiljas från vad som gäller enligt förmånsrättslagen, framstår för oss som det främsta skälet mot en sådan ändring att den kan befaras medfö- ra betydande ingrepp i konkurshanteringen. En arbetstagare som inte får sin avtalsenliga lön betald har rätt att med omedelbar verkan från— träda sin anställning”. I dag torde systemet fungera så, att arbetstagarna står till konkursboets förfogande så länge lönegarantilagens maximibe— lopp täcker deras lönefordringar. Även efter sänkningen av maximibe- loppet den 1 juli 1992 torde beloppet vara tillräckligt högt för att medge en ordnad avveckling av konkursboets verksamhet.

Situationen blir däremot en annan, om arbetstagarna vet att lönega- rantin i alla händelser kommer att ersätta endast en del av deras ford- ringar. De har då rätt att vid konkursutbrottet med omedelbar verkan frånträda sina anställningar, vilket i praktiken skulle komma att omöj— liggöra en ordnad avveckling av konkursboet.

Det har också hävdats att konkursboet borde anställa alla de arbets- tagare som kan behövas under företagets avveckling. Deras löner skulle därmed komma att belasta boet som massafordringar. Förslaget kan antas innebära att massafordringarnas andel av boets skulder ökade avsevärt, vilket skulle minska utdelningen till andra borgenärer, bl.a. inteckningshavare och leverantörer, i motsvarande mån. Man kan också fråga sig hur saken skulle ordnas i de fall konkursboet saknade tillgång- ar att betala massafordringarna, i vart fall av den omfattning som de då kunde bli fråga om. Som har omnämnts ovan tyder resultat från den undersökning som lnsolvensutredningen företagit beträffande konkursv drabbade företag på att två tredjedelar av alla konkursföretag har till- gångar på mindre än 100 000 kronor. Avvecklingsåtgärder kan emeller-

”Jfr 4 & tredje stycket LAS.

tid behöva vidtas även om tillgångarna inte skulle bedömas räcka till att ersätta all massagäld.

Arbetstagare som anställs av konkursboet är inte heller berättigade till lönegaranti för lönefordringarna som uppstår i den anställningen. För att få garantiersättning för sådana lönefordringar vore de tvungna att begära konkursboet i konkurs.

Arbetstagarna skulle vidare ha kvar sina lönefordringar avseende uppsägningslön m.m. mot konkursgäldenären. Dessa fordringar riktar sig ju mot den förutvarande arbetsgivaren och skulle inte försvinna genom att arbetstagarna anställdes av konkursboet. Däremot skulle fordringarna på uppsägningslön i enlighet med avräkningsreglerna i 12 & FRL inte omfattas av förmånsrätt i den mån de motsvarades av annan inkomst avseende samma tid som fordringen ifråga. I det här diskuterade fallet skulle detta innebära att fordringen på uppsägningslön förlorade förmånsrätt i samma mån som arbetstagaren fick betalt som massaborgenär. Om anställningen hos konkursboet inte skulle täcka hela uppsägningstiden skulle resterande delen av fordringen på uppsägnings- lön fortfarande berättiga arbetstagaren till ersättning enligt lönegarantin.

Sett ur kreditgivarnas, leverantörernas och övriga konkursborgenä- rers synpunkt medför förslaget samma slutresultat som om arbetstagar- nas lönefordringar på uppsägningslön hade högsta prioritet i förmåns— rättsordningen. Genom att lönefordringarna blir massafordringar skall betalning för dem utgå före utdelning till andra borgenärer".

Enligt vår mening är förslaget sålunda behäftat med flera svagheter. Om man önskar att avvecklingskostnaderna inklusive arbetstagarnas lönefordringar i första hand skall belasta konkursboet, är det enklare att ge lönefordringarna förmånsrätt före alla andra fordringar i konkursen. Är önskemålet emellertid att stävja icke avsedd användning av lönega— rantin och samtidigt begränsa statens utgifter för den, uppnås detta bäst genom att reglerna för när garantiersättning kan utgå skärps samt det införs regler som syftar till att hindra missbruk av garantin.

47llleL.

Både i riksdagen48 och i den allmänna debatten har på senaste tiden framställts också ett annat förslag till ändring av lönegarantin. Förslaget synes gå ut på att lönegarantin borde jämställas med sjukersättning m.fl. ersättningar och utgå med exempelvis 80 procent av månads- lönen. Eventuellt avser man med förslaget endast lönefordringar för tiden efter konkursbeslutet. Det är något oklart om man anser att löne- garantin även enligt detta förslag skall vara begränsad till ett visst maxi- mibelopp. Av en skrivning i prop. 1992/931150, bil. 1, s. 28, kan man ; få ett intryck av att det ingår i vår uppgift att utreda om lönegarantisys- : temet kan reformeras på detta sätt”. Detta ingår emellertid inte i vårt ' uppdrag.

I sammanhanget förtjänar det att lyftas fram att de ersättningssystem som lönegarantin i så fall skulle jämställas med, nämligen sjukförsäk- ring, arbetsskadeförsäkring och arbetslöshetsförsäkring, alla avser ersättning som utgår vid frånvaro från arbetet. Den statliga lönegarantin däremot avser att garantera att en arbetstagare, som har en lönefordring mot sin arbetsgivare, får betalt även om arbetsgivaren går i konkurs. Lönegarantin utgör således vederlag för ett utfört arbete och för arbets- tagarens berättigade krav på uppsägningslön.

Naturligtvis kan även en garantiersättning, som avser betalning av en arbetstagares fordringar mot en arbetsgivare, begränsas till att utgå endast med ett visst procenttal av fordringen. Lönegarantisystemet innehåller emellertid redan regler avsedda att begränsa garantins omfatt- ning. Dessa regler finns dels i förmånsrättslagen såvitt avser fordringar- nas art och omfattning i tiden och dels i lönegarantilagen beträffande taket för den ersättning som maximalt kan utgå enligt garantin. Om man vill begränsa lönegarantin synes det lämpligare att, på sätt som vi kommer att föreslå i det följande, skärpa de regler som redan finns i lönegarantisystemet.

43Mot. 1992/93zFi93 av Ian Wachtmeister m. fl. (nyd). ”Jfr bet. l992/93:FiU30 s. 103.

En förändring av lönegarantin till att omfatta ett visst procenttal av månadslönen — för enkelhetens skull utgår vi ifrån att förslaget är avsett att gälla endast lönefordringar för tiden efter konkursbeslutet, dvs. främst fordringar på uppsägningslön — kan vidare befaras försvåra konkurshanteringen avsevärt. En arbetstagare som erhåller endast t.ex. 80 procent av sin månadslön är inte skyldig att utföra sitt arbete. Han har rätt att omedelbart frånträda anställningen och har rätt till skadestånd motsvarande sin förlorade inkomst. Mot detta skulle någon kanske vilja invända att resterande fordringen, dvs. från 80 upp till 100 procent, ! skulle kunna utgå från konkursboet. Ett sådant resonemang förutsätter emellertid att det finns tillgångar i boet som kan täcka dessa fordringar. Det förutsätter också att sådana lönefordringar får bättre förmånsrätt än vad som gäller för närvarande och sätts före t.ex. fordringar med säker- het i företagsinteckning. Annars blir arbetstagarens möjlighet att få ut hela sin månadslön endast teoretisk. ' Det är möjligt att förslagsställarna har avsett att begränsningen av lönegarantin till 80 procent av månadslönen skall gälla endast de arbets- tagares fordringar som inte behöver utföra arbete för konkursboet under uppsägningstiden. Eventuellt har man tänkt sig att sådana arbetstagare inte skulle omfattas av lönegarantisystemet såvitt avser fordringar på uppsägningslön utan i stället skulle erhålla ett belopp motsvarande arbetslöshetsersättning eller liknande. I verkligheten skulle detta emel— lertid innebära att arbetstagare efter en uppsägning på grund av arbets- givarens konkurs förlorade den rätt till viss uppsägningstid som de i dag åtnjuter enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd eller kollektivavtal. Om man vill åstadkomma en sådan lösning synes den enklaste vägen vara att, i enlighet med vad som gäller t.ex. i Finland, lagstifta om att alla anställningsavtal får sägas upp med två veckors uppsägningstid om

arbetsgivaren har försatts i konkurs. i Mot de invändningar mot en "SO—procents-regel" som vi här har :

antytt kan anföras att även om lönegarantin skulle utgå endast med en

sådan procentsats av lönefordringen, har arbetstagaren alltid kvar sin |

civilrättsliga fordring på full uppsägningslön m.m. mot arbetsgivaren.

Detta är naturligtvis riktigt. Enligt vår mening är det emellertid viktigt att man ser på det verkliga ekonomiska utfallet för arbetstagaren. Med lönefordringarnas nuvarande placering i förmånsrättsordningen är en sådan fordring värdelös i den helt övervägande delen av konkurserna. Även om lönefordringarnas förmånsrätt skulle förbättras är fordringen värdelös om det saknas tillgångar i arbetsgivarens konkursbo.

En lönegarantiersättning som uppgår till 80 procent av månadslönen kan antas medföra kraftiga utgiftsökningar för lönegarantifonden, om den inte kombineras med någon form av tak för den maximala ersätt— ningen. Man kan också fråga sig hur en sådan förändring av lönegaran- tisystemet skulle stå i linje med strävanden under senare år att utforma de olika trygghetssystemen så att arbete premieras framför ledighet.

Bakom alla dessa förslag till förändringar av lönegarantisystemet finns sannolikt en oro för de ökade utgifterna för lönegarantin och för ett befarat missbruk av den. Inget av förslagen har för oss framstått som invändningsfritt. Förslagen synes syfta till någon form av system- förändring och kräver enligt vår bedömning relativt omfattande änd— ringar av konkurslagstiftningen. Att överväga sådana förändringar ingår, som tidigare konstaterats, inte i vår uppgift.

Både de ökade utgifterna för lönegarantin och ett befarat missbruk kan emellertid stävjas också inom det nuvarande lönegarantisystemets ramar. Vi kommer att i det följande lämna flera förslag till regeländ- ringar med en sådan innebörd.

Såväl principiella som praktiska skäl talar således enligt vår mening för att en koppling mellan lönegarantin och förmånsrätten för löneford— ringarna bör behållas även i framtiden.

Genom detta ställningstagande har vi också besvarat nekande frågan om löneförmåner såsom fri bil, fri lunch m.m. samt olika former av provision, tantiem och gratifikationer, bör undantas från lönegarantin.

Beträffande "fri bil" bör observeras att uttrycket kan syfta på två olika situationer. I dagligt tal används uttrycket ibland dels när man avser att arbetstagaren använder sin egen bil i tjänsten och får kost— naderna härför ersatta av arbetsgivaren och dels också när man avser att

arbetstagaren får uttnyttja en tjänstebil för privat bruk. Denna typ av anställningsavtal ingås vanligtvis när arbetets natur förutsätter tillgång till bil.

Att lönegarantin bör omfatta en arbetstagares fordring för kostnader som uppstår genom att han använder sin egen bil i tjänsten synes själv- klart.

Om en sådan kostnadsersättning går utöver arbetstagarens utgifter, kan den ses som en löneförstärkning, på samma sätt som man får be- trakta värdet av att en arbetstagare får disponera en tjänstebil för privat bruk och värdet av fri lunch.

Enligt vad som framgår av SCB:s undersökning avser endast 0,6 pro- cent av lönegarantiutbetalningarna bilersättning och kostförmån”. Ett borttagande av dessa typer av fordringar från lönegarantins omfatming skulle således ge en mycket blygsam besparing.

Enligt vår mening är det också svårt att motivera att just dessa för— mer av löneförstärkningar skulle behandlas annorlunda i lönegarantihän— seende än lönen i övrigt. En sådan särbehandling skulle troligen dribba endast arbetstagare inom vissa branscher, där dessa avtalstyper är van— ligt förekommande. Man kan också förutsätta att parterna snart nog skulle ersätta dessa avtal med sådana som inte berördes av inskränk- ningen.

Dessa invändningar kan också riktas mot tanken att från lönegarantin utesluta olika former av provision, tantiem och gratiftkationer.

Liksom när det gäller ackord, skiljer sig provisionslönen från en "vanlig" månadslön endast genom sättet att beräkna vederlagets'. Det skulle kunna uppfattas som en märklig och knappast särskilt rättvis ordning om beräkningssättet för lönefordringen blev avgörande för om lönegaranti kan utgå.

Även provisionslöneavtal ingås främst inom vissa branscher. Om lönegarantin inte omfattade denna typ av lönefordringar skulle dessa

5”Tabell 28. 51Jfr. Sigeman: Lönefordran (1967) s. 7 beträffande hithörande frågor.

arbetstagare i praktiken bli utan löneskydd. Det kan ifrågasättas om en sådan utveckling skulle vara rimlig. Man kan också förutsätta att pro- visionslöneavtal snart skulle ersättas av andra avtal som inte diskrimine— rades av lönegarantisystemet.

Avtal om tantiem, dvs. viss andel i vinst, är relativt ovanliga i Sve- rige. Frågan om ersättning för tantiem torde vara än ovanligare i kon- kurssituationer, som ju utmärks av att företaget har haft en dålig lön— samhet under en längre tid. Även frågan om ersättning avseende ut- lovad gratifikation torde vara ytterligt sällan förekommande. I det material som har undersökts av SCB har inte någon sådan fordring påträffats.

Man kan säga att även dessa typer av ersättningar utgör endast ett annat sätt att beräkna en löneförstärkning till den anställda. Samma invändningar som beträffande provisionslön m.m. kan därför riktas mot tanken att utesluta dessa från lönegarantin. Lönegarantifondens utgifter för denna typ av ersättningar är också så ringa, enligt SCB:s undersök— ning endast 0,2 procent”, att åtgärden inte skulle medföra någon be- sparing att tala om.

I direktiven pekar man också ut möjligheten att, när det gäller ersätt- ning enligt lönegarantin, beräkna lönefordringen efter t.ex. arbetstaga- rens genomsnittslön under de senaste sex månaderna. Vidare ifrågasätts om man bör ställa upp villkor på viss anställningstid för att komma ifråga för ersättning enligt garantin.

När det gäller att beräkna en arbetstagares lönefordring efter hans genomsnittslön under en viss tidsperiod kan mot detta förslag riktas samma invändningar, som ovan har riktats mot andra förslag som går ut på att skilja lönegarantins lönebegrepp från vad som gäller enligt förmånsrättslagen.

En sådan åtgärd skulle inte heller innebära någon förenkling av lönegarantihanteringen, då den förutsätter att den exakta lönefordringen för varje månad räknas fram för beräkning av genomsnittet.

”Tabell 28.

Förslaget har måhända sin grund i misstanken att det förekommer, att arbetsgivare omotiverat höjer arbetstagares löner före en konkurs i vetskap om att betalning kommer att utgå enligt lönegarantin.

Även frågan om man bör ställa upp villkor på viss anställningstid för att komma ifråga för ersättning enligt garantin grundar sig troligtvis på en misstanke om att garantin utnyttjas på ett obehörigt sått. Miss— bruket skulle i detta fall innebära att arbetsgivaren anställer "onödig" personal strax före en konkurs. Dessa skulle sedan uppbära lönegaranti för sina lönefordringar under uppsägningstiden.

Det är emellertid svårt att se hur en lagändring i den angivna rikt— ningen skulle kunna utformas så, att den hindrade förfaranden av det här antydda slaget utan att drabba anställningar som skett utan obehö- rigt uppsåt. Bestäms den erforderliga anställningstiden till t.ex. en månad, är den lätt att kringå för den som verkligen satt sig i sinnet att utnyttja systemet. Bestäms tiden till två eller tre månader, kommer många arbetstagare med en normal anställning att lämnas utan skydd.

Enligt vår mening leder det för långt om misstanken att lönegarantin missbrukas på något av de angivna sätten skall resultera i regeländring— ar som medför kraftiga försämringar för det stora flertalet arbetstagare. I stället bör regelsystemet utformas så att uppenbara missbruksfall kan beivras i det enskilda fallet. Vi kommer i det följande att föreslå att en sådan regel förs in i lönegarantilagen.

Det kan finnas anledning att i detta sammanhang ta upp ytterligare en fråga som har nämnts i diskussionerna om lönegarantisystemet. Det har ibland framförts att det för ersättning enligt lönegarantin borde fordras att arbetstagaren kan uppvisa ett skriftligt anställningsbevis. Även detta förslag torde ha sin grund i önskan att stävja obehöriga förfaran- den med garantin.

Beträffande ett sådant förslag kan det rent allmänt sägas att före— komsten av ett skriftligt anställningsavtal naturligtvis skulle underlätta en utredning om en arbetstagare har en lönefordring mot arbetsgivaren. Emellertid torde ett krav på ett skriftligt anställningsavtal inte vara svårt att kringgå för den som önskar utnyttja lönegarantisystemet. Ett sådant 76 Vilken omfatming bör lönegarantin ha SOU 1993:96

krav skulle därför inte vara verksamt som skydd mot eventuellt miss- bruk av lönegarantin.

Skriftlig information om villkoren för anställningsförhållandet kan emellertid vara av värde för arbetstagaren ur andra synpunkter. Europe- iska gemenskapernas råd har den 14 oktober 1991 antagit ett direktiv om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagare om de regler som är tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet (91/533/EEG). Direktivet innehåller detaljerade bestämmelser om krav på skriftliga besked till arbetstagaren rörande villkoren för anställnings- avtalet.

Frågan har tagits upp av 1992 års arbetsrättskommitté i del— betänkandet Ny anställningsskyddslag (SOU 199332). I kommitténs förslag till en ny lag om anställningsskydd upptas en regel om informa- tion om anställningsvillkor m.m.”. Informationsskyldigheten föreslås gälla i alla anställningsförhållanden som varar längre tid än en månad. Informationen skall avse bl.a. anställningens tillträdesdag, arbetstaga— rens arbetsuppgifter, om anställningen gäller tills vidare eller för be- gränsad tid eller är en provanställning, de uppsägningstider som gäller för anställningen samt begynnelselön och semestervillkor.

En proposition grundad på förslagen i arbetsrättskommitténs del— betänkande väntas under hösten 1993.

Som har framgått av föregående avsnitt medger de svenska reglerna förmånsrätt för löne- och pensionsfordringar i en synnerligen vid om- fattning och intar därigenom en särställning vid jämförelse med t.ex. övriga nordiska länder. Den rättslikhet som rekommenderades av Nordiska Rådet år 1970, och som i enlighet vad som tidigare har framgått var en av orsakerna

56Prop. 1970:142, 5. 88 f. 57Prop. 1970:142, 5. 91.

53Prop. 1970:142, 5. 135.

till att förmånsrätten för löne- och pensionsfordringar för tiden före konkursansökningen i den svenska förmånsrättslagen bestämdes till ett år, har inte uppnåtts. Som redogjorts för i avsnitt 3 har t.ex. Finland med två års övergångsperiod helt avskaffat lönefordringarnas förmåns— rätt från den 1 januari 1993. I Norge har man från och med den 1 juli 1992 begränsat förmånsrätten för lönefordringar till sammanlagt sex månader, varvid fordringarna inte får ha förfallit till betalning tidigare än tre månader före fristdagen”. I Danmark är förmånsrätten i princip begränsad till sådana lönefordringar som har förfallit inom sex månader före fristdagen”.

Beträffande internationella förhållanden kan man i det här samman- hanget påminna sig om den i avsnitt 3 omnämnda konventionen om skydd av arbetstagares fordring i händelse av arbetsgivares insolvens. som har antagits av ILO:s internationella arbetskonferens ijuni 1992. Enligt artikel 6 i konventionen skall förmånsrätten omfatta fordringar på lön som härrör från en föreskriven period, som inte får vara kortare än tre månader före tidpunkten för insolvens eller före det att anställningen upphörde. Vidare skall förmånsrätten omfatta fordringar på semesterlön som har intjänats genom arbete under det år då insolvensen inträffade eller anställningen upphörde och under föregående år.

När det gäller löneskydd genom lönegaranti är tidsfristerna än snäva- re. Så föreskrivs i konventionens artikel 12 att lönegarantin skall omfat— ta fordringar på lön som härrör från en föreskriven period, som inte får vara kortare än åtta veckor före tidpunkten för insolvens eller före det att anställningen upphörde. Fordringar på semesterlön skall enligt sam— ma artikel omfattas av garantin om de har intjänats genom arbete under en föreskriven period, som inte får vara kortare än sex månader före tidpunkten för insolvens eller före det att anställningen upphörde.

Redan 1982 års lönegarantiutredning föreslog att löne- och pensions— fordringar, som hade förfallit tidigare än sex månader före konkursen.

5”Lov 8. juni 1984 nr. 59 om fordringshavernes dekningsrett, & 9—3. 60Konkursloven, & 95.

inte skulle omfattas av förmånsrätt”. Förslaget berördes i förarbetena till nya lönegarantilagen. Vid det tillfället fann departementschefen emellertid — främst mot bakgrund av att ändringen ansågs innebära en- dast en måttlig besparing och då en längre tidsfrist kunde vara av värde för vissa arbetstagare — det inte motiverat att också avkorta förrnåns- rätten för lönefordringarna”. Enligt vår mening talar flera skäl för att en reform med denna inrikt- ning nu bör genomföras. Det är i och för sig sannolikt att åtgärden inte kommer att innebära att lönegarantifondens utgifter sjunker drastiskt. Resultaten från SCB:s undersökning tyder nämligen på att av löneford- ringar avseende tiden före konkursansökningen en så stor andel som 84,4 procent inte har stått inne längre tid än två månader och hela 92,3 procent har stått inne mindre än fyra månader”.

Emellertid är det vår uppfattning att en avkortning av förmånsrätten för lönefordringar kommer att minska utrymmet för obehöriga förfaran- den och spekulationer på lönegarantins bekostnad. Genom att kraftigt begränsa den tid under vilken ett företag kan drivas med en ackumuler- ande löneskuld till de anställda under förvissning om att dessa så små- ningom kommer att få betalt genom lönegarantin minimeras också lönegarantins inverkan på andra företag. De konkurrenssnedvridande effekter som lönegarantin kan ha i vissa fall neutraliseras.

Den förändring som vi anser bör göras i lönefordringarnas förmåns— rätt är därför också mer långtgående än vad som föreslogs av förra lönegarantiutredningen. Vi anser att förmånsrätten för lönefordringar bör begränsas till vad som har förfallit till betalning under de sertas/e sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än sex månader före konkursansökningen. Detta in- nebär att den längsta möjliga uppsägningstid enligt lagen (l982z80) om

61Ändringar i lönegarantisystemet (Ds A l983:15), s. 59. 62Prop. 1991/92:139, s. 23.

63Tabell 29.

anställningsskydd, LAS, nämligen sex månader vid fyllda 45 år”, omfattas av förmånsrätt. Enligt vår mening bör uppsägningslön inte heller omfattas av förmånsrätt för längre uppsägningstid än vad som följer enligt lagen om anställningsskydd. Vi återkommer till detta för- slag i följande avsnitt.

Av SCB:s undersökning framgår att uppemot hälften av fordringarna på uppsägningslön avser en uppsägningstid om högst två månader och 70,7 procent en uppsägningstid om högst fyra månader”. Mot bakgrund av dessa siffror innebär vårt förslag att för det stora flertalet arbets- tagare kommer förmånsrätten att omfatta en till två månaders inneståen- de lön samt lön under uppsägningstid. Den sociala skyddssynpunkt som kan anläggas på lönefordringars förmånsrätt får anses väl tillgodosedd därigenom.

När det gäller lönefordringar som har varit föremål för tvist, kan dessa enligt dagens regler i princip vara flera år gamla och ändå omfat— tas av förmånsrätt, om blott talan har väckts eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal har begärts inom sex månader från förfalloda— gen och konkursansökningen har följt inom sex månader från det tvisten har slutligt avgjorts.

Enligt vår mening går dessa tidsfrister om sex månader utöver vad som är socialt motiverat. Om en arbetstagare är i verkligt behov av att få betalt för sin fordring kan han inte låta det gå flera månader innan han bestämmer sig för att väcka talan eller begära förhandling enligt kollektivavtal. Han kan knappast heller, efter att tvisten slutligt har avgjorts till hans fördel, vänta i flera månader innan han kräver arbets— givaren på betalning. Dessa tidsfi'ister bör därför avkortas till tre ma— nader. Har lönefordringen förfallit tidigare än sex månader före kon- kursansökningen bör den sålunda omfattas av förmånsrätt om den har varit föremål för tvist och talan har väckts, eller förhandling som före- skrivs i kollektivavtal har begärts, inom tre månader från förfallodagen

6"11 & LAS. 65Tabell 32.

och konkursansökningen har följt inom tre månader från det att tvisten

har slutligt avgjorts. Fordringar på semesterlön och semesterersättning omfattas i dag av

förmånsrätt — förutom för vad som belöper på uppsägningslön — för vad som står inne för det löpande samt de två föregående intjänandeåren, samt allt som har sparats i den utsträckning reglerna i semesterlagen medger.

Enligt SCB:s undersökning avser 28,6 procent av alla utbetalda lönegarantimedel fordringar på innestående semester och semester under uppsägningstidéö. Datamaterialet avseende lönegarantiutbe- talningar som har tillhandahållits SCB av Länsstyrelsen i Stockholms län visar på likande resultat". Detta skulle betyda att närmare en tredje- del av de totala utgifterna för lönegarantin avser dessa typer av for— dringar. Även om man antar att fordringar på semesterlön och semeste- rersättning svarar endast för ca 25 procent av lönegarantiutbetalningarna skulle det innebära att av lönegarantifondens totala utgifter om 4,4 mdkr under budgetåret 1992/93 har ca 1,1 mdkr avsett sådana fordring- ar.

Den kraftiga ökning av lönegarantifondens utgifter som har skett under senare år motiverar att förmånsrätten begränsas även för for- dringar på semesterlön och semesterersättning. Enligt vår mening bör förmånsrätten för semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen kunna bestämmas till vad som står inne för de! löpande och närmast föregående intjänandeåret. Bestämd på detta sätt får förmånsrätten den omfattning som ursprungligen föreslogs av Lag— beredningen”. Formuleringen innebär att även vad som sparats på det sätt som medges i 18 och 20 55 semesterlagen under nämnda tidsperiod omfattas av förmånsrätten, men inte dagar som har sparats under tidiga-

wlabell 28. ”Tabell V. 63Utsökningsrätt rx (sou 19695), 5. 154. 84 Vilken omfattning bör lönegarantin ha SOU 1993:96

re år. Enligt vår mening innebär även en på detta sätt bestämd förmåns- rätt för semesterlön och semesterersättning ett gott skydd för arbets- tagarna. Samtidigt kan en sådan avkortning, med hänsyn till att dessa fordringar står för en betydande andel av det totala utgifterna för löne— garantin, innebära en inte oväsentlig minskning av kostnaderna för garantin. Vi återkommer till de ekonomiska effekterna av våra förslag i det följande.

Förmånsrätten för fordringar på pension som tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande bör i huvudsak ha samma omfattning som förmånsrätten för lönefordringar. Vi föreslår därför att förmånsrätten enligt 12 % FRL skall omfatta pensionsfordringar avseende högst sex månader före konkursansökningen och därpå följande sex månader.

Genom att löne- och pensionsfordringars förmånsrätt förändras på detta sätt uppnås en större rättslikhet med de övriga nordiska länderna. Som tidigare har framgått liknar vårt förslag om lönefordringars för- månsrätt vad som gäller enligt norsk lagstiftning. Den regel som vi föreslår är emellertid något förmånligare för arbetstagarna.

Förslaget leder vidare till att utredningsarbetet beträffande löneford- ringar underlättas. Det är allmänt omvittnat av såväl personal från kronofogdemyndigheter som av förvaltare att äldre lönefordringar ofta orsakar mycket tidsödande utredningsarbete. Detta är lätt att förstå. Avser en lönefordring förhållanden som kanske ligger ett år eller mer tillbaka är det naturligtvis svårare att reda ut vad som har inträffat. Handlingar kan ha försvunnit och personer som då verkade i företaget kan ha slutat. Det måste vara en stor fördel för hela konkurshanteringen om man kan undvika tidsödande utredningar av denna typ.

I den allmänna debatten har på sista tiden lyfts fram särskilt de oprio- riterade borgenärernas, såsom t.ex. leverantörernas, situation i en kon- kurs. Man har påtalat att dessa borgenärer sällan får utdelning för mer än en bråkdel av sina fordringar och ofta nog ingen utdelning alls.

Enligt Insolvensutredningens undersökning av företagskonkurser erhöll de oprioriterade borgenärerna endast 6,3 procent av det totalt utdelade beloppet i samtliga undersökta konkurser. Ser man till de

oprioriterade fordringarnas storlek, uppgick utdelningen endast till 3,6 procent av fordringarnas sammanlagda belopp”.

Det kan synas angeläget att dessa borgenärers situation förbättras. Särskilt när det gäller mindre företag kan utebliven betalning för leve— rans sätta även leverantörsföretagets framtid i fara, med eventuell kon— kurs som följd. Genomförs vårt förslag, så att de förmånsrättsberättiga- de lönefordringarna minskar, kommer utrymmet för utdelning till de oprioriterade borgenärerna i motsvarande män att öka. Mot bakgrund av den konkursutveckling som vi har bevittnat under de senaste åren, med ökande arbetslöshet som följd, synes detta resultat väl värt att eftersträva.

4.3.2. Förmånsrätt endast för lagstadgad uppsägningstid

I dag omfattar förmånsrätten — förutom lönefordringar före konkursan- sökningen — lön eller annan ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader (12 & FRL). Förmånsrätten för uppsägningslön har haft denna omfattning sedan förmånsrättslagens tillkomst år 1970.

När Lagberedningen avlämnade sitt förslag till förmånsrättslag sakna— de vi ännu lagstiftning om anställningsskydd med vissa minimiregler om uppsägningstid. Det var därför naturligt att förslaget utformades i enlig- het med vad som hade gällt redan tidigare enligt praxis. Förmånsrätten föreslogs således omfatta även lönefordringar avseende skälig uppsäg- ningstid, dock för högst sex månader. Vid bedömande av vad som är skälig uppsägningstid borde liksom tidigare hänsyn tas till anställning- ens längd och art. Om uppsägningstiden var föreskriven i tjänsteavtalct borde detta godtagas även i konkurs, om inte särskilda skäl förelåg däremot. Däremot borde inte förmånsrätten omfatta längre uppsägnings- tid än sex månader"). Enligt departementschefen borde en sådan absolut

69Lag om företagsrekonstruktion (SOU 19922113), s. 96.

70Utsökningsrätt IX (SOU 196915), 5. 49.

begränsning av den förmånsrättsgrundande uppsägningstiden införas i lagen både av hänsyn till konkursgäldenärens övriga borgenärer och då förmånsrätt för längre uppsägningstid knappast kunde anses socialt motiverad71 .

Redan innan förmånsrättslagen trädde i kraft den 1 januari 1972 hade vi emellertid fått vår första lagstiftning om anställningsskydd. Lagen (1971:l99) om anställningsskydd för vissa arbetstagare trädde i kraft den 11 juni 1971 och garanterade vissa uppsägningstider för arbets— tagare som var 45 år och äldre. Den 1 juli 1974 ersattes denna lag av vår första generella lag om anställningsskydd som var, med vissa un— dantag, tillämplig på alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst".

Lagens 11 & upptog regler om vissa uppsägningstider. För såväl arbetsgivare som arbetstagare skulle gälla en minsta uppsägningstid om en månad. Arbetstagare, som vid uppsägningen hade varit anställd hos arbetsgivaren de senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader under de senaste två åren skulle vidare ha rätt till sägningstid av två månader vid fyllda 25 år, tre månader vid fyllda 30 är, fyra månader vid fyllda 35 är, fem månader vid fyllda 40 år och sex månader vid fyllda 45 år.

en upp-

Motsvarande regler gäller enligt 1982 års lag om anställningsskydd, LAS, som trädde i kraft den 1 april 198273.

I samband med regleringen av vilka uppsägningstider arbetstagare bör ha rätt till enligt lag har man inte företagit några förändringar i reglerna om lönefordringarnas förmånsrätt. Detta har medfört att vid

&

71Prop. l970:142, 5.91. 72SFS l974:12.

73SFS 1982180.

bedömande av förmånsrätt för uppsägningslön har anställningsskyddsla- gens regler om uppsägningstid visserligen ansetts normerande när annat inte visats", men också att uppsägningstider som bestämts i kollektivav- tal och i enskilda tjänsteavtal har godtagits såsom skäliga inom sex- månadersgränsen”.

En betydande del av den kritik som i den allmänna debatten har riktats mot lönegarantisystemet har gått ut på att lönegarantin har nega— tiva effekter på konkurrensen. Vad som särskilt påtalats har varit att företag kan drivas vidare efter en konkurs under sex månaders upp- sägningstid med hjälp av lönegaranti.

Som har framgått ovan medger lagen om anställningsskydd i och för sig sex månaders uppsägningstid endast till arbetstagare som har fyllt 45 år och uppfyller kvalifikationskravet avseende anställningstid. Enligt SCB:s undersökning har också cirka hälften av fordringarna på upp— sägningslön avsett en uppsägningstid om högst två månader”.

Emellertid kan det inte uteslutas att det förhållandet, att en i enskilt tjänsteavtal bestämd uppsägningstid godtas i förmånsrättshänseende, i vissa fall har uppmuntrat till spekulationer på garantins bekostnad. Om företagaren vet att rörelsen riskerar att gå i konkurs, kan det vara lätta- re att vid anställning av arbetstagare godta krav på sex månaders upp— sägningstid. Företagaren behöver ju oftast inte i sådant fall betala upp— sägningslönen utan denna kommer att ersättas genom lönegarantin. Det har också påståtts att det förekommer, att företagare ibland faller för frestelsen att "hjälpa" en måhända arbetslös bekant genom att anställa denne med god lön och sex månaders uppsägningstid strax före en

förväntad konkurs. Enligt vår mening är det viktigt att lönegarantisystemet är så konstru— erat, att det inte inbjuder till spelmlationer på garantins bekostnad. De

7"RH 1986286. 75NJA 1985 s. 50. 76Tabell 32.

uppsägningstider som stadgas i lagen om anställningsskydd får anses väl fylla de minimikrav som ur social synpunkt kan ställas på uppsägnings- tidens längd. Det finns inte anledning att ställa högre krav på det skydd förmånsrätten för fordringar på uppsägningslön är avsedd att garantera. Vi anser därför att förmånsrätten, och därmed lönegarantin, bör omfat- ta lönefordringar längst för uppsägningstid som följer av lag. Detta in- nebär att reglerna i 11 & LAS blir bestämmande för uppsägningstidens maximala längd i förmånsrättshänseende.

Genom detta förslag uppnår vi en förenkling av reglerna. Samtidigt förhindras eventuella spekulationer effektivt genom att en arbetstagare, som inte uppfyller det kvalifikationskrav beträffande anställningstid hos arbetsgivaren som föreskrivs i 11 & LAS, aldrig kan komma i åtnjutan— de av längre uppsägningstid än en månad i förmånsrätts- eller lönega— rantihänseende.

4.3.3. Krav på anmälan till arbetsförmedling

När en arbetstagare sägs upp från sin anställning på grund av arbetsgi- varens konkurs är han, liksom under uppsägningstid utom konkurs, skyldig att stå till arbetsgivarens förfogande under uppsägningstiden. Vid en konkurs är emellertid situationen ofta den att verksamheten avvecklas långt innan alla anställdas uppsägningstider har gått ut. Oftast torde verksamheten upphöra antingen genom nedläggning eller försälj- ning redan inom någon vecka efter konkursbeslutet eller senast en eller två månader därefter. Det är också sällan som hela arbetskraften behövs för att uppehålla verksamheten under avvecklingstiden. Således kan en stor del av personalstyrkan i princip få stanna hemma från arbetet när endast någon vecka av deras uppsägningstid har förflutit. Förmånsrätten och lönegarantin omfattar i dag lön under skälig upp- sägningstid, dock högst sex månader. Om det förslag som vi har lämnat i föregående avsnitt genomförs, kommer förmånsrätten att omfatta uppsägningstid enligt lag, dvs. enligt vad som följer av reglerna i LAS.

För arbetstagare, som uppfyller kvalifikationskravet beträffande an- ställningstid, uppgår uppsägningstiderna emellertid även enligt dessa regler till mellan två och sex månader beroende på arbetstagarens ålder. De flesta arbetstagare kommer därför även om det förslaget genomförs att ha längre uppsägningstid än vad som i allmänhet motiveras av kon- kursgäldenärens behov av arbetskraft och den sysselsättning arbetstagar- na kan beredas under verksamhetens avveckling.

Enligt de regler som gäller i dag för lönegarantin fordras det inte att en arbetstagare, som inte kan sysselsättas av konkursgäldenären under uppsägningstiden, försöker begränsa den tid då han uppbär garantime- del genom att aktivt söka en annan anställning. Hari kan således avvakta till dess uppsägningstiden har gått ut, dvs. maximalt i sex månader, innan han anmäler sig på arbetsförmedlingen och under denna tid upp- bära lönegarantimedel som ersättning för sin fordring på uppsägnings- lön.

Enligt vår mening kan man fråga sig om denna ordning är rimlig. Särskilt mot bakgrund av de kraftigt ökade kostnaderna för lönegarantin under senare år kan det synas betänkligt att lönegarantisystemet inte har regler som motiverar arbetstagare att söka begränsa den tid då lönega— rantiersättning utgår. Det rimmar också illa med arbetsmarknadspoliti- kens allmänna riktlinjer, nämligen att uppmuntra sysselsättning framför passivt bidragsberoende.

I såväl norsk som dansk lagstiftning gäller som villkor för att lönega- rantiersättning skall utgå att arbetstagare, som inte sysselsätts av kon- kursgäldenären under uppsägningstiden, aktivt söker amiat arbete. 1 Norge framgår regeln direkt av lönegarantilagstiftningen". I Danmark är en bestämmelse med motsvarande innehåll intagen i konkurslagstift— ningen".

77Forskrift om statsgaranti for lannskrav ved konkurs m.v., fastsatt av Kommunaldepartementet 05.06.92., & 4.

78Konkursloven, & 59.

Vi anser att ett sådant villkor nu bör införas även i svensk lagstift— ning. Regeln bör lämpligtvis tas in i 12 å FRL som villkor för att en arbetstagares fordring på uppsägningslön skall omfattas av förmånsrätt. Då lönegaranti endast utgår för lönefordringar som omfattas av för- månsrätt, kommer fordringar på uppsägningslön i de fall villkoret inte är uppfyllt att automatiskt också utestängas från betalning enligt garan— tin. Vidare bör gälla att om en arbetstagare, som har anmält sig till arbetsförmedlingen avvisar ett arbetserbjudande från förmedlingen, skall förmånsrätten omfatta hans fordring på uppsägningslön endast till den del fordringen överstiger den inkomst han hade kunnat erhålla i den

nya anställningen. Fordringen på uppsägningslön skall alltså i förmåns- rättshänseende minskas med inkomsten från den anställning arbetstaga— ren har avvisat. Vi återkommer till vissa frågor beträffande avräkningen i nästa avsnitt. Däremot bör avvisande som görs under uppsägnings— tiden inte få till effekt att arbetstagaren, när uppsägningstiden har gått ut, avstängs på grund därav från eventuell arbetslöshetsersättning.

4.3.4. Avräkningsregeln bör skärpas

Om en arbetstagare inte utför arbete för konkursgäldenären under upp- sägningstiden omfattar förmånsrätten enligt de regler som gäller idag lönefordring avseende uppsägningslön till den del fordringen överstiger inkomst som arbetstagaren under den tid fordringen avser har förvär- vat i en annan anställning eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i en anställning som han skäligen borde ha godtagit (12 9" första stycket FRL). Med inkomst från annan anställning jämställs utbildningsbidrag som utgår av statsmedel vid arbetsmarknadsutbild- ning, om bidraget avser samma tid som lönefordringen och har beviljats efter uppsägningen.

I sin tidigare lydelse föreskrev förmånsrättslagen avräkning inte bara för inkomst som arbetstagare hade förvärvat i en annan anställning, utan också för vad han uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i en

annan anställning, genom uppdrag eller genom egen förvärvsverksam— het".

Sin nuvarande lydelse fick avräkningsregeln i förmånsrättslagen genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1974”. Avsikten var att anpassa ordalydelsen beträffande avräkning i förmånsrättslagen till en motsvarande regel i 13 5 lagen (1974: 12) om anställningsskydd, som trädde i kraft samma dag.

När nu gällande 1982 års lag om anställningsskydd trädde i kraft den 1 april 1982, ändrades reglerna om avräkning i 13 5 inte i sak, men

redigerades om i förenklande syfte”. I förmånsrättslagen fick avräkningsregeln behålla sin tidigare lydelse. Som har påpekats i kommentar till förmånsrättslagensz är lydelsen språkligt sett mindre lyckad. Enligt ordalydelsen skall avräkning näm— ligen ske dels i det fallet att arbetstagaren verkligen har haft inkomst från en annan anställning, dels också för en fiktiv inkomst, nämligen vad han "uppenbarligen borde ha kunnat tjäna", i en fiktiv anställning, nämligen "i anställning som han skäligen bort godtaga".

Däremot omfattas enligt paragrafens ordalydelse inte den situationen att en arbetstagare visserligen har tagit anställning hos en ny arbetsgiva— re, men lönen har bestämts till betydligt lägre belopp än vad som nor- malt gäller inom avtalsområdet, i vetskap om att lönegarantin täcker den resterande delen som ersättning för arbetstagarens fordring på uppsägningslön mot sin föregående arbetsgivare. Inte ens om arbets- tagaren har överenskommit med sin arbetsgivare i den nya anställningen

7”SFS 1971:1043. 30SFS 1974:366. 81Prop. 1981/82:71, s. 130.

82Walin - Rydin: Förmånsrättslag, lönegaranti, kvittning mot lön m.m., (Lund 1992), s. 138, not 41.

att han skall arbeta helt utan lön så länge lönegaranti utgår för hans fordringar mot tidigare arbetsgivaren, skall någon avräkning ske”.

Förklaringen till att ovarmämnda situationer inte omfattas av avräk— ningsregeln i förmånsrättslagen bör sökas i det förhållandet att regeln har utformats med avräkningsregeln i 1974 års anställningsskyddslag som förebild. I förarbetena till avräkningsregeln i förmånsrättslagen hänvisas också direkt till anställningsskyddslagens förarbeten angående regelns tillämpning".

I sammanhanget bör man komma ihåg att i utredningsbetänkandet, som låg till grund för 1974 års anställningsskyddslag, hade man före- slagit att ingen avräkning — inte ens för faktisk inkomst från en annan anställning — borde få göras från fordring på uppsägningslön”. I propo— sitionens förslag till lag om anställningsskydd hade emellertid en avräk- ningsregel av det innehåll medtagits, som senare också fördes in i för— månsrättslagen. I den allmänna motiveringen anförde departements— chefen bl.a. att det inte kunde förnekas att utredningens förslag i vissa fall kunde få stötande konsekvenser samt att övervägande skäl talade för att en avräkningsregel borde intas i förslaget till lag om anställnings— skydd. Avräkning borde således ske för vad arbetstagare förtjänat i en annan anställning. Därjämte borde avräkning ske också för inkomst som arbetstagaren uppenbarligen kunde ha förtjänat i en anställning som han skäligen borde ha godtagit. För att denna senare regel skulle bli tillämplig

XSI av Riksskatteverket utgiven handbok Konkurs & Ackord (Stockholm 1989), s. 206, påpekas att HD i rättsfallet NJA 1985 s. 50, utvidgat förmånsrättslagens avräkningsregel till att gälla även i en liknande situation. En sådan tolkning kan emellertid ifrågasättas. Man bör näm- ligen observera att under den tid för vilken avräkning gjordes var arbets— tagaren formellt inte anställd av den nya arbetsgivaren. Rättsfallet är inte heller refererat under denna rubrik och den omnämns inte i samband med frågor om avräkning i kommentaren till förmånsrättslagen av Wallin — Rydin (Lund 1992). Jfr. Gregow i SvJT 1993, s. 215 och 238.

84Prop. 1974:88 s. 242.

85Trygghet i anställningen (SOU 1973:7), s. 152 — 153.

måste det enligt departementschefen kunna visas, att det under upp- sägningstiden funnits gott om lämpligt arbete som arbetstagaren utan olägenhet kunde ha åtagit sig”.

I förarbetena till anställningsskyddslagen, vilka enligt vad som tidiga— re sagts skall tjäna till ledning även för tillämpningen av avräknings— regeln i förmånsrättslagen, hade man ingen anledning att beröra de särskilda situationer som avräkningsregeln kunde leda till om dess tillämpning utsträcktes genom att intas i förmånsrättslagen.

När avräkningsregeln sedan fördes in i förmånsrättslagen kunde man knappast förutse vilka effekter den med tiden kunde få för lönegarantins användning.

En sådan effekt är användningen av lönegarantin i de situationer som har beskrivits ovan och som i dag inte omfattas av avräkningsregeln i förmånsrättslagen. Det är också dessa situationer som i den allmänna debatten ofta har brukat benämnas som "handel med lönegaranti". Företeelsen har beskrivits av lnsolvensutredningen som också ansåg att man i dessa fall kunde tala om en "osund konkurrens" mellan företa—

gen87 .

De åsyftade situationerna karakteriseras sålunda av att arbetstagare under uppsägningstiden tar anställning hos en ny arbetsgivare till en lägre lön än vad som normalt gäller inom avtalsområdet eller helt utan lön så länge hans fordring på uppsägningslön mot den tidigare arbetsgi- varen ersätts genom lönegarantin. Konstruktionen torde vara vanligast när den nya anställningen sker hos den som övertar konkursgäldenärens verksamhet. Personerna bakom den nya arbetsgivaren kan således i OCh för sig vara desamma som drev den konkursdrabbade verksamheten. Emellertid kan den nya arbetsgivaren också vara ny i den meningen att arbetsgivaren saknar tidigare anknytning till konkursföretaget, men tillämpar denna lönekonstruktion vid övertagande av konkursgäldenä-

86Prop. 1973:129 5. 140 — 143.

87Lag om företagsrekonstruktion (SOU 1992:1 13),s. 310 f.

rens rörelse i vetskap om att de anställda inte blir lidande på grund av lönegarantin.

lnsolvensutredningen föreslog ingen ändring av nu gällande regler för att komma till rätta med dessa situationer, utan ansåg att de kunde undvikas genom att tillsynsmyndigheten i konkurs skärpte sin övervak— ning av lönegarantifrågor i samband med vidaredrift och överlåtelse av konkursföretag. Om en tilltänkt överlåtelse av konkursgäldenärens rörelse i lönegarantihänseende stred mot förmånsrättslagens avräknings— regel borde myndigheten sålunda avråda från affären”. Mot bakgrund av att de ifrågavarande förfarandena egentligen inte omfattas av ordaly- delsen i förmånsrättslagens avräkningsregel kan man fråga sig om en sådan skärpt övervakning är till fyllest för att stävja dessa sätt att utnytt- ja garantin.

Även vi gör bedömningen att de här ifrågavarande förfarandena kan påverka konkurrensen mellan företagen. Den nya arbetsgivaren till— godogör sig en subvention av sin verksamhet genom att en del av lö— nen, eller hela, för vissa arbetstagare betalas av lönegarantin under den uppsägningstid som de har kvar hos konkursgäldenären. Man kan också ifrågasätta om detta sätt att använda lönegarantin är förenligt med ga- rantins egentliga syfte, nämligen att tillförsäkra arbetstagarna ett visst skydd om arbetsgivaren försätts i konkurs.

Det är angeläget att allt icke avsett bruk av garantin förhindras. Vi anser därför att förmånsrättslagens avräkningsregel bör ändras så att de förfaranden som här har berörts inte längre blir möjliga. För uppsäg— ningstid bör förmånsrätten därför omfatta endast sådan lönefordring som överstiger inkomst som arbetstagaren under den tid fordringen avser har förvärvat eller borde kunnat förvärva i en annan anställning.

Formuleras avräkningsregeln på detta sätt kommer den att omfatta både faktisk inkomst från en annan anställning och inkomst, som ar- betstagaren borde ha kunnat förvärva men har avstått från antingen i en

88Lag om företagsrekonstruktion (SOU l992:113), s. 343.

ny anställning till följd av överenskommelse med arbetsgivaren eller ge- nom att avvisa ett arbetserbjudande från arbetsförmedlingen.

När det gäller avräkning för faktisk inkomst och för inkomst som ar— betstagare avstått från genom att avvisa ett arbetserbjudande från arbets- förmedlingen torde dessa inte medföra särskilda beräkningsproblem. Inte heller beräkningen av den inkomst, som arbetstagaren borde ha kunnat erhålla i sin nya anställning om lönen hade bestämts utan hänsyn till lönegarantin, borde ställa till större broblem. Utför arbetstagaren i sin nya anställning samma slags arbete som hos konkursgäldenären torde hans tidigare lön i viss mån kunna användas som riktmärke vid bedömning av vad han borde ha kunnat tjäna hos den nya arbetsgiva- ren. Sysselsätter arbetsgivaren andra arbetstagare i liknande arbete men med "full lön" bör denna lönenivån också kunna tjäna till ledning vid beräkningen. Framför allt bör stöd för beräkningen emellertid kunna ! hämtas i den genomsnittliga lönenivån inom avtalsområdet. Hos arbets— marknadens parter torde vidare föras fortlöpande statistik över löneut- vecklingen inom olika yrken.

Avsikten med den föreslagna avräkningsregeln är inte att skapa "millimeterrättvisa" i lönegarantihanteringen. Det ligger i sakens natur att avräkning för en beräknad inkomst måste ske med viss försiktighet av hänsyn till arbetstagarna och lönegarantins sociala syfte samt för undvikande av kostsamma och tidsödande tvister i avräkningsfrågor.

Vi anser emellertid att en sådan regel, om förslaget genomförs, kom- mer att motverka de ovan beskrivna sätten att utnyttja garantin genom att arbetstagare som går med på dylika konstruktioner vet att han kom— mer att få avräkning från sin fordring som skall ersättas av lönegarant- tin. En sådan regel kommer också att klargöra för alla berörda parter att användning av lönegarantin i andra syften än vad den är avsedd för inte kan accepteras. I direktiven har vidare lyfts fram frågan om det borde införas en möjlighet att från fordring på uppsägningslön avräkna inkomst som arbetstagaren har uppburit i egen förvärvsverksamhet, t.ex. från en egen rörelse. Enligt vår mening ligger en sådan ändring av förmåns-

rättslagens avräkningsregel väl i linje med våra övriga förslag. Lönega- rantins ursprungliga syfte kan inte anses ha varit att utgöra en subven- tion för företag, vare sig dessa drivs av tidigare anställda eller andra. Det framstår därför som rimligt att inkomst som en arbetstagare har genom egen förvärvsverksamhet likställs med inkomst från en ny an— ställning i förmånsrätts- och lönegarantisammanhang.

4.1. Inledning

En av denna utrednings huvuduppgifter år att analysera om lönegaranti— reglerna har en ändamålsenlig utformning när det gäller vilka löneford- ringar som skall ersättas enligt garantin. Syftet med vårt arbete skall vara att åstadkomma regeländringar som — utan att garantins sociala syfte går förlorat — sammantaget begränsar utgifterna för garantin och effektiviserar granskningen av att garantin används på det sätt den är avsedd för.

Bakgrunden till översynsbehovet är tvåfaldig.

Lönegarantisystemet har nu varit i kraft i över två årtionden. Regler- na om vilka fordringar lönegarantin skall ersätta har inte varit föremål för granskning sedan systemet infördes. Vidare har under de senaste tre — fyra åren antalet konkurser i Sverige ökat på ett explosionsartat sätt, som inte förekommit tidigare under den tid lönegarantireglerna har varit i kraft. Svagheterna i regelsystemet har mot bakgrund av det starkt ökade antalet lönegarantiärenden framstått klarare.

Samtidigt har den stora ökningen av antalet ärenden medfört att kost- naderna för lönegarantin som tidigare omnämnts stigit från ca 600 mkr budgetåret 1989/90 till beräknade 4,7 mdkr budgetåret l993/94.

En del av den kritik, som har riktats mot lönegarantisystemet, har avsett dess påstådda effekter på konkurrensen mellan företagen. ] debatten om konkursutvecklingen och dess följder har det inte sällan antytts att förekomsten av lönegaranti snedvrider konkurrensen. Såsom nämnts i avsnitt 2.1 har dessa frågor övervägts av lnsolvensutredning— en, som avslutade sitt arbete i november 1992, och ligger således utan- för det problemområde som denna utredning har fått i uppgift att under- isöka.

Emellertid ingår det i vårt uppdrag att överväga om det går att finna 'regler som kan effektivisera granskningen av att lönegarantin används

på det sätt den är avsedd för. Det kan därför vara lämpligt att i detta sammanhang något beröra vissa frågor som kan förtjäna att lyftas fram i debatten.

En av dessa frågor är den påverkan på konkurrensen som en kon- kurssituation i sig innebär, alldeles oavsett om lönegaranti utgår eller inte. Både perioden före och under konkursen arbetar företaget under andra ekonomiska betingelser än sina konkurrenter inom branschen. Om företaget rekonstrueras efter konkursen, börjar även det nya före- taget sin verksamhet från andra ekonomiska utgångspunkter än sina konkurrenter.

Dessa effekter av en konkurs påverkas rimligtvis inte av lönegaran- tin. De kan inte heller lagstiftas bort, då det kan sägas utgöra betingel— serna för och resultatet av en konkurs.

lnsolvensutredningen har lämnat förslag till en lag om företagsrekon— struktion. Förslaget tar emellertid sikte på enbart större företag. ln- solvensutredningen har beräknat att förslaget kommer att beröra ca 500 konkursföretag årligen, räknat med 1991 års siffror som utgångs— punkt”.

Antalet företag som gick i konkurs år 1991 uppgick till 17 378. Om Insolvensutredningens förslag genomförs innebär det att ca tre procent av företag, som annars skulle ha gått i konkurs, rekonstrueras utan konkurs. Med hänsyn till att förslaget avser större företag med många arbetstillfällen är en sådan utveckling naturligtvis positiv.

Å andra sidan framgår härav tydligt att förslaget inte i någon större utsträckning kommer att påverka antalet konkurser och att vi därför även i fortsättningen kommer att få leva med de effekter på konkurren— sen som en konkurssituation innebär. Man kan också förutsätta att ett stort antal rekonstruktioner även framdeles kommer att göras efter att företag har gått i konkurs.

Att företag rekonstrueras och arbetstillfällen därigenom bevaras får, särskilt i dagens arbetsmarknadssituation, anses som värdefullt.

34Lag om företagsrekonstruktion (SOU l992:113), s. 29 och 410.

Med hänsyn till att konkurserna i sig påverkar konkurrensen är det å andra sidan lätt att förstå, att en rekonstruktion efter en konkurs kan upplevas negativt av konkurrerande företag, särskilt om man kan miss— tänka att rekonstruktionen indirekt har främjats av statliga medel i form av lönegaranti.

När man betraktar lönegarantins roll i detta sammanhang bör man emellertid komma ihåg, att garantin utgör ett vederlag för en arbets- tagares prestation och har tillkommit i syfte att skydda den oftast sva- gaste bland företagets borgenärer. * Man bör också komma ihåg att konkurrensen allmänt sett påverkas ' av en mångfald bidrag och subventioner riktade till företagarna. Dessa

subventioner kan ha formen av stöd till vissa företag, hela branscher eller hela företagandet i vissa regioner och utgår ofta med betydande ' belopp. Enligt vår mening är det mot denna bakgrund svårt att urskilja den inverkan på konkurrensen som orsakas av lönegarantin, vilken ju utgår under en mycket begränsad tid och riktar sig endast till vissa arbetstagare, nämligen sådana som har en fordring mot en insolvent arbetsgivare.

Detta innebär emellertid inte att en sådan inverkan bör negligeras. Det är naturligtvis inte godtagbart om lönegarantin används för att uppnå andra syften än de som har avsetts av lagstiftaren. Det bör t.ex. inte accepteras att lönegaranti utgår, när samma verksamhet går i kon- kurs och rekonstrueras gång på gång med samma arbetstagare, som i princip fortsätter med sina tidigare arbetsuppgifter efter rekonstruktio— nen. En verksamhet, som på detta sätt subventioneras av lönegarantin, måste rimligtvis påverka konkurrenssituationen negativt för andra före- tagare i branschen.

I vårt uppdrag ingår bl.a. att föreslå regeländringar som minskar möjligheterna till missbruk av garantin. Som kommer att framgå av det följande är flera av de förslag, som vi lämnar i detta syfte, också ägna- de att minska lönegarantins inverkan på konkurrensen.

Som nämndes i början av denna inledning har kostnaderna för lönegarantin mer än sjudubblats under de senaste tre — fyra åren. Ge-

nom den nya lönegarantilagen, som trädde i kraft den 1 juli 1992, har den maximala ersättningen enligt garantin bestämts till 100 000 kronor per arbetstagare. Lagändringen innebar att den maximala ersättningen sänktes till en fjärdedel av vad som gällt tidigare och att en automatisk höjning av ersättningen kopplad till höjningar av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring togs bort.

Denna sänkning av maximiersättningen till vad man kan kalla en ge- mensam nordisk nivå bör rimligtvis medföra att kostnaderna för löne- garantin går ner på sikt.

I detta sammanhang förtjänar det att observeras, att en stor del av vad som betalas ut som lönegaranti återgår till det allmänna i form av skatter m.m.

Enligt uppgifter som utredningen har inhämtat från Länsstyrelsen i Stockholms län utgör utbetalningar för skatter ca 30 procent av total- summan lönegarantimedel som länsstyrelsen betalar ut årligen. Det bör kunna förutsättas att motsvarande förhållanden råder på andra håll i landet. Detta skulle innebära att ca en tredjedel av statens utgifter för lönegarantin återförs till det allmänna. För budgetåret 1992/93 skulle det återförda beloppet uppgå till ca 1,5 mdkr.

Trots att en stor del av utgifterna för lönegarantin således återförs i form av skatter m.m. talar flera skäl för ett inte alltför excessivt ut- format garantisystem.

Ett av dessa är naturligtvis kostnaderna för lönegarantisystemet. Sedan budgetåret 1991/92 har som redan nämnts intäkterna till lönega— rantifonden minskat från tidigare 1,7 mdkr till 1,2 mdkr budgetåret 1992/93. Denna intäktsnivå förväntas kvarstå också under budgetåret 1993/94. Med beräknade kostnader om 4,7 mdkr för samma period kommer utgifterna att överstiga inkomsterna med 3,5 mdkr. Visserligen hade fonden under senare hälften av 1980—talet ett betydande överskott. Detta överskott har emellertid numera förbrukats och man kan förutse att det kommer att ta en avsevärd tid innan den rörliga kredit som fonden nu har hos Riksgäldskontoret kan återbetalas.

Ett annat viktigt skäl är att reglerna inte bör vara så utformade att de öppnar möjligheter till spekulation på garantins bekostnad. Varken arbetsgivare eller arbetstagare bör kunna kalkylera med anställningsför— hållanden för vilka lönen betalas genom lönegarantin. Det kan antas att

sådana spekulationer främjas av ett alltför vidlyftigt regelsystem. Genom att införa vissa begränsningar i ersättningssystemet kan man motverka spekulation med lönegaranti. Samtidigt återförs garantin närmare sitt ursprungliga sociala syfte — nämligen att utgöra en säkerhet för arbetstagaren om arbetsgivaren går i konkurs.

4.2. Lönegarantin bör ha samma omfattning som förmånsrätten

4.3. Förmånsrätten för lönefordringar bör begränsas

Enligt direktiven bör utredningen ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om lönegarantireglerna är lämpligt utformade med avseende på de tidsgränser som gäller för hur gamla lönefordringar som kan ersättas enligt garantin. Det anges också att vi, mot bakgrund av att lönegaran- tin kan påverka andra företag i samma bransch negativt, bör överväga

538 få kommittéförslaget till Lag om anställningsskydd.

om lönegarantiersättning under uppsägningstiden bör begränsas t.ex. till två månader.

I föregående avsnitt (4.2.2) har vi konstaterat att lönegarantin även fortsättningsvis bör ha samma omfattning som lönefordringarnas för- månsrätt. Man kan då fråga sig om man för att minska kostnaderna för lönegarantin och stävja icke avsedd användning av den bör begränsa lönefordringarnas förmånsrätt.

Förmånsrätten omfattar i dag lönefordringar som inte har förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes samt i under skälig uppsägningstid, högst sex månader (12 & första stycket FRL). Förmånsrätten, och därmed lönegarantin, avser alltså fordringar förfallna till betalning under en så lång tidsperiod som ett och ett halvt år. Oftast blir tidsperioden ännu längre på grund av tidsåtgång från att konkursansökningen görs till att konkursbeslut, som är en förutsättning i för att arbetstagarna skall kunna sägas upp, meddelas. Fördröjningen mellan ansökningen och beslutet kan ha många orsaker, t.ex. svårig— heter att sätta ut målet, delgivningssvårigheter, uppskov m.m.

När det gäller lönefordringar som har varit föremål för en tvist har förmånsrätten än vidare omfattning. I sådana fall kan lönefordringen ha förfallit till betalning t.o.m. flera år innan konkursansökningen , gjordes om endast talan har väckts, eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal har begärts, inom sex månader från fordringens förfallodag och konkursansökningen har följt inom sex månader från det att tvisten har slutligt avgjorts (12 5 första stycket FRL).

Fordringar på semesterlön och semesterersättning som är intjänade före konkursansökningen omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det löpande och de två föregående intjänandeåren samt allt vad som har sparats i den utsträckning som 18 och 20 55 semesterlagen (1977z480) medger. Även semesterlönen eller semesterersättningen för uppsägningstiden omfattas av förmånsrätt (12 & första stycket FRL).

En fordring på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande omfattas av förmånsrätten för högst ett år före konkurs- ansökningen och nästföljande sex månader (12 å andra stycket FRL).

Lönefordringarnas förmånsrätt har i huvudsak haft denna omfattning alltsedan förmånsrättslagens tillkomst år 1970. Förmånsrätten avseende semesterlön och semestersättning för semesterledighet som sparats enligt 18 och 20 && semesterlagen har dock tillagts i samband med ; antagandet av 1977 års semesterlag (1977z480). Denna ändring trädde i : kraft den 1 januari 1978.

Lagberedningen, vars betänkande låg till grund för propositionen med förslag till förmånsrättslag, ansåg att förmånsrätten borde omfatta lönefordringar som inte hade förfallit till betalning tidigare än sex må- nader före konkursansökningen samt lön under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Beträffande semesterlön och semesterersättning föreslogs förmånsrätt för vad som står inne för nästföregående och löpande kvalitikationsår. För fordring på pension som tillkommer ar- , betstagare eller dennes efterlevande föreslogs förmånsrätt för högst sex månader före konkursansökningen och nästföljande sex månader”.

I propositionens förslag till förmånsrättslag förlängdes emellertid de tidsgränser som hade föreslagits i betänkandet. De av Lagberedningen föreslagna tidsgränserna hade tillstyrkts eller lämnats utan erinran av många remissinstansser. I en hel del remissyttranden hade emellertid framkommit kritiska synpunkter. Så hade LO och andra hörda arbets- tagarorganisationer förordat att förmånsrätten borde ökas till att omfatta lönefordringar som förfallit inom ett år före konkursansökningen. And— ra remissinstansser, t.ex. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Sveriges Advokatsamfund hade däremot uppfattningen att tiden kunde förkortas till tre månader”.

Föredragande departementschefen ansåg för egen del att även om sex månaders tidsfrist i allmänhet var tillräckligt för att ge förmånsrätt åt lönefordringar kunde man dock inte bortse från att lönefordringarna i vissa fall blir innestående hos arbetsgivaren för en längre tid. Departe-

5413 å i lagberedningens förslag till Lag om ordningen för betalning av fordringar (förmånsrättsordning), Utsökningsrätt IX (SOU 19695), 5. 10. ”Prop. l970:142, s. 87.

mentschefen konstaterade vidare att även om Lagberedningens förslag stod i god överensstämmelse med den då gällande lagstiftningen i både Danmark och Norge, hade Nordiska Rådet efter att beredningen hade avlämnat sitt betänkande antagit en rekommendation till regeringarna angående förenhetligande av reglerna om förmånsrätt i konkurs (rek.nr. 12/1970). I rekommendationen hemställdes bl.a. att lönefordringar, som hade förfallit inom ett år före konkursansökningen, skulle ges förmåns— rätt. Med hänsyn till det anförda föreslog departementschefen att för- månsrätten skulle omfatta lönefordringar som hade förfallit tidigast ett år före konkursansökningen”. Beträffande pensionsfordringar ansåg departementschefen att för dessa borde gälla samma tidsfrister som för lönefordringar i allmänhet. Förmånsrätten skulle således omfatta pen- sionsfordringar för högst ett år innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader—57.

Även beträffande förmånsrätten för semesterlön och semesterersätt- ning innebar propositionsförslaget en utvidgning i förhållande till be- tänkandet genom att förmånsrätten föreslogs omfatta vad som står inne för det löpande och de två föregående intjänandeåren”.

4.4. Eget och närståendes ägande skall utesluta förmånsrätt

Om konkursgäldenären är näringsidkare, krävs enligt dagens regler att en arbetstagare själv eller jämte närstående äger väsentlig andel i företaget och själv har väsentligt inflytande över dess verksamhet för att arbetstagaren skall kunna uteslutas från förmånsrätt och lönega- ranti för sin löne- eller pensionsfordring. Det sagda gäller även om gäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare, t.ex. en stif- telse eller en ideell förening (12 & tredje stycket FRL).

Enligt direktiven bör vi överväga, om det kan finnas anledning att ytterligare begränsa lönegarantins omfattning beträffande denna kategori av arbetstagare. Enligt den kritik som har riktats mot regelns nuvarande lydelse borde det nämligen anses tillräckligt, om arbetstagare själv eller genom närstående endera äger en väsentlig andel eller har ett väsentligt inflytande i företaget, för att han skall vara utesluten från förmånsrätten eller, i vart fall, rätten till lönegarantiersättning.

Lagtexten är i det närmaste identisk med den lydelse som föreslogs av Lagberedningen i förarbetena till förmånsrättslagen”. Regeln har i princip stått oförändrad sedan förmånsrättslagen trädde i kraft i januari 1972.

Redan under remissbehandlingen av Lagberedningens betänkande riktades viss kritik mot lagtextens utformning beträffande det här ifråga-

”Utsökningsrätt IX (SOU 1969:5), s. 10.

varande avsnittet. Uttrycken väsentlig andel och väsentligt inflytande ansågs obestämda och man befarade att de skulle leda till skönsmässiga bedömningar. Preciceringar ansågs därför önskvärda”. Departements-

chefen instämde i att uttrycken kunde anses obestämda, men menade för egen del att detta var ofrånkomligt och att ordalydelsen, mot bak- grund av de motivuttalanden som hade gjorts av Lagberedningen, inte skulle orsaka mera betydande olägenheter i rättstillämpningeng'.

Denna förhoppning kan emellertid knappast anses ha infriats. Tvärt- om har det uppkommit en rikhaltig praxis till belysning av regelns tillämpning. Redan regelns ordalydelse har föranlett tvekan om dess egentliga innebörd. Läst efter sin lydelse kan den nämligen inge en uppfattning att det fordras, att arbetstagaren själv äger i vart fall en liten andel, som sedan jämte närståendes innehav kan uppgå till "vä— sentlig". Enligt förarbetena är emellertid även den situationen att arbetSv tagaren själv inte äger någon andel, men hans närstående har en väsent— lig andel, avsedd att inbegripas”. Detta har också fastslagits av HD”.

Ett flertal rättsfall behandlar frågan vad som fordras för att rekvisitet "väsentlig andel" skall anses uppfyllt.

Enligt förarbetena skall andelen vara relativt betydande, t.ex. en tredjedel, för att anses väsentlig. Även en mindre andel kan dock anses vara tillfyllest, om andelarna i övrigt är starkt spridda”.

Av rättfallen på området framgår, att så snart det inte är fråga om en uppenbar majoritetsägare, krävs det en relativt ingående analys av värdet av de övriga delägarnas innehav, för att kunna bedöma om

____——

90Prop. l970:142 s. 132 f. ”Prop. 1970:142 5. 137. 92Utsökningsrätt IX (SOU 19695), s. 151.

93NJA 1980 S. 743. 94Utsökningsrätt IX (SOU 19695), 5. 151 och prop. 1970:142 5. 137.

ifrågavarande arbetstagares eget eller närståendes innehav är "väsent- ligt".

Så har i ett fall en ägare till 20 procent av aktierna i ett bolag, i vilket han också var verkställande direktör, inte ansetts äga en väsentlig andel, när de övriga aktierna ägdes med 20 procent av vardera fyra ho- nom inte närstående personer. Hans lönefordringar skulle därför omfat- tas av förmånsrätt”. I ett annat rättsfall ägde en verkställande direktör drygt 25 procent av aktierna. De återstående aktierna ägdes av två honom inte närstående makar. Tingsrätten ansåg att direktörens andel var väsentlig och att han på grund av sin ställning som styrelseledamot och VD för bolaget samt med hänsyn till sina arbetsuppgifter fick anses ha utövat ett väsentligt inflytande på bolagets verksamhet. Hovrätten fann emellertid att direktörens andel inte kunde anses som väsentlig och tillerkände honom förmånsrätt för sina lönefordringar. Högsta domsto- len fastställde hovrättens beslut”.

I ett avgörande från är 198397, i vilket Högsta domstolen också gjor— de vissa principiella uttalanden om den ifrågavarande regelns tillämp- ning, ägdes aktierna i ett bolag av tre personer med drygt 29 procent var och återstående delen av en fjärde person. Personerna, som alla satt i bolagets styrelse, var inte närstående med varandra. Alla tre personer som hade ägarandel på 29 procent bevakade lönefordringar i konkur— sen. Konkursförvaltaren framställde anmärkning mot bevakningarna och bestred, förutom betalningsrätten för vissa av fordringarna, yrkandena om förmånsrätt. Tingsrätten lämnade yrkandena om förmånsrätt utan bifall. Alla tre anförde besvär i hovrätten, som dock lämnade besvären utan bifall. Endast två av personerna förde sin talan vidare till Högsta domstolen, som fann det inte visat att någon av dem haft en väsentlig

95NJA 1975 s. 625 I. 96NJA 1981 s. 267. 97NJA 1983 s. 713 I.

andel i företaget i den mening som avses i 12 & tredje stycket FRL. Deras lönefordringar skulle därför omfattas av förmånsrätt.

I rättsfallet uttalade Högsta domstolen vidare bl.a. följande: " Frågan om ett aktieinnehav kan anses som väsentlig andel i fall där innehavet ligger omkring den i motiven angivna storleken av en tredjedel eller. som i detta fall, inte alltför mycket understiger en tredjedel, får be- dömas med ledning av vad sålunda anförts liksom av rättspraxis efter förmånsrättslagens tillkomst. Som en riktpunkt synes då kunna anges att en andel i de flesta fall får betraktas som väsentlig, om aktierna är så fördelade att arbetstagaren med hjälp av sitt (och närståendes) aktieinne- hav allmänt sett får antas ha påtagliga möjligheter att driva igenom sin vilja på bolagsstämman. Denna förutsättning kan i varje fall inte anses vara för handen om någon annan aktieägare har en betydligt större andel av aktierna än den för vilken arbetstagaren svarar, inte heller om två eller flera andra aktieägare har aktieposter av ungefär samma stor- lek som arbetstagarens."

Av förmånsrättslagen framgår inte vem som skall anses som sådan närstående, vars andelar i företaget skall läggas till arbetstagarens eventuella innehav vid bedömning av om andelen är väsentlig.

Lagberedningen, som valde att avstå från en närmare precisering av begreppets innebörd, ansåg att uppräkningen i 5 5 andra stycket lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse kunde i sin mån tjäna till ledning även i förevarande sammanhang”. Nämnda uppräkning omfattar föräldrar, far- och morföräldrar, make, avkomling och av- komlings make. Enligt Lagberedningen borde också syskon samt den som sammanbor med vederbörande i äktenskapsliknande förhållanden kunna räknas som närstående. Prövningen skulle emellertid inte grundas enbart på släktskap eller svågerlag, utan man skulle beakta de faktiska förhållandena i det enskilda fallet”.

98Utsökningsrätt IX (SOU 19695), 5. 151.

99Utsökningsrätt IX (SOU 196915), 5. 151.

Den nu gällande konkurslagen upptar i 4 kap. 3 5 en uppräkning av vilka som skall anses som närstående till konkursgäldenären vid åter- vinning i konkurs. Genom en hänvisning i 5 kap. 2 & KL har regeln gjorts tillämplig även när man skall avgöra om personen i fråga är berättigad att göra gällande en lönefordring i konkursen. Även regeln i 4 kap. 3 & KL anses kunna tjäna till ledning vid bedömandet av närstå- endebegreppet i förmånsrättslagen”.

I samtliga av de ovan nämnda rättsfallen blev slutresultatet av den rättsliga prövningen att arbetstagarna inte ansågs äga en väsentlig andel i företaget. De var därför berättigade till förmånsrätt för sina löneford- ringar. Även om utgången av rättsfallen hade varit den motsatta, dvs. att andelarna hade ansetts väsentliga, hade detta enligt dagens regler ändå inte varit tillräckligt för att utesluta arbetstagarna från förmåns— rätten och lönegarantin. För detta hade erfordrats att arbetstagaren också hade haft ett "väsentligt inflytande" på företaget.

Enligt förarbetena bör med väsentligt inflytande förstås, att vederbör- andens inflytande på verksamheten i sin helhet är så betydande att det ekonomiska resultatet är i väsentlig grad beroende av hans förmåga, handlande eller ståndpunktstagandem.

Även frågan vad som bör förstås med "väsentligt inflytande" har varit till bedömning i flera rättsfall. Ofta kan ett väsentligt inflytande naturligtvis grunda sig på att vederbörande äger en väsentlig andel i företaget. Så bedömdes förhållandet i ett avgörande där en kamrer, som också ingick i bolagets styrelse, ägde drygt 46 procent av aktierna. Genom sitt aktieinnehav samt vad som i övrigt hade framkommit om hans ställning och arbetsuppgifter i bolaget ansågs han också ha ett väsentligt inflytande över dess verksamhet. Han nekades därför för-

"”Wallin — Rydin: Förmånsrättslag, lönegaranti, kvittning mot lön m.m., (Lund 1992), s. 144.

101Utsökningsrätt IX (SOU 19695), 8. 151.

månsrätt för sin lönefordring”. I ett hovrättsavgörande ansågs det förhållandet, att en arbetstagare ägde 40 procent av aktierna och teckna- de bolagets firma, inte innebära att han hade haft ett väsentligt inflytan- de i företaget. Hälften av aktierna hade anskaffats ca en månad före konkursutbrottet. Han var därför i princip berättigad till lönegaranti”. I ett annat hovrättsavgörande hade en arbetstagare väsentlig andel ge— nom att hennes make ägde samtliga aktier i konkursbolagets moderbo- lag. Konkursbolagets rörelse drevs i en fastighet som ägdes av arbets- tagaren och hennes make gemensamt. Hon hade också tillskjutit be— tydande belopp till konkursbolaget och var suppleant i dess styrelse. Hennes arbetsuppgifter i konkursbolaget, det var fråga om en restau- rangrörelse, hade emellertid inskränkt sig till att hon serverat, diskat, städat och arbetat i köket samt varit rörelsens "allt i allo" utom beträf- fande medelsförvaltning och bokföring. Hon hade inte rätt att teckna bolagets firma. Hovrätten fann att hon hade haft ett väsentligt inflytande över företaget, varför hon inte hade förmånsrätt för sin fordring'o't Enligt förarbetena skall arbetstagaren vara berättigad till förmånsrätt om andelsinnehavet har avvecklats i så god tid före konkursen att någor samband mellan vederbörandes inflytande och konkursen inte kan anses föreligga. Detsamma skall gälla, om arbetstagaren har frånträtt en ledande befattning så tidigt som nyss nämnts och hans inflytande för den skull upphört'”. I ett rättsfall ägdes aktierna till lika delar av far och son, vilka också bildade bolagets styrelse och var för sig tecknade firma. Fadern, som under flera år hade varit bolagets verkställande direktör, hade ca ett år före konkursen övergått till att syssla med mera underordnade arbets-

lmNJA 1975 s. 625 11. 103RH 1986236.

10*RI—I 1985198. Angående detta rättsfall se också Gregow i SvJT 1993 s. 241.

"”Utsökningsrätt IX (SOU 196925), 5. 151 och 155.

uppgifter. Han ansågs emellertid med hänsyn till angivna förhållanden ha haft en sådan ställning i bolaget att han hade ett väsentligt inflytande över dess verksamhet. Han var därför inte berättigad till förmånsrätt för sin lönefordring”.

I ett hovrättsavgörande ägdes samtliga aktier i konkursbolaget först av arbetstagaren och dennes sambo, för att sedan helt förvärvas av arbetstagaren. I syfte att lösa problem med bolagets likviditet höjdes aktiekapitalet och fyra andra personer inträdde som aktieägare med 15 procent var av aktierna. Arbetstagaren behöll själv 40 procent av aktier- na. Samtliga aktieägare satt i bolagets styrelse. Efter ca sju månader gick bolaget i konkurs. Hovrätten fann, att arbetstagaren innan andra aktieägares inträde i bolaget hade ägt en väsentlig andel däri och haft ett väsentligt inflytande över dess verksamhet. Med beaktande av den relativt korta tid som förflöt mellan inträdet av andra aktieägare och konkursen ansågs det finnas ett samband mellan arbetstagarens på aktie— innehavet grundade inflytande och konkursen. Arbetstagaren tillerkän- des inte förmånsrätt för sin fordring'm.

I ett annat hovrättsavgörande var förhållandena likartade. Arbets— tagaren hade två månader före konkursen överlåtit samtliga aktier i bolaget, men kvarstått som ensam styrelseledamot och firmatecknare. Bakgrunden till aktieförsäljningen var bolagets ansträngda ekonomi. Hovrätten fann att arbetstagaren hade ägt väsentlig andel i bolaget och haft ett väsentligt inflytande över dess verksamhet. Han saknade därför förmånsrätt för sin lönefordring, varför denna inte kunde ersättas ge— nom lönegarantin”.

Som omnämnts utsattes lagtextens utformning för kritik redan vid re— missbehandlingen av lagförslaget. Den rikhaltiga förekomsten av rätts-

l06NJA 1984 s. 588. '"7RH1991:111.

108RH l992z32. Se särskilt hovrättsrådet Göran Rosenbergs votum med kritik mot lagtextens nuvarande lydelse.

fall som avser regelns tillämpning vittnar också om att den har medfört vissa svårigheter i den praktiska tillämpningen.

I detta sammanhang kan det vara värt att erinra, att den norska för- månsrättslagstiftningen tidigare innehöll en begränsningsregel av liknan- de innebörd. Enligt regeln undantogs vissa personers lönefordringar från förmånsrätt. Till sådana fordringar hörde lönen till arbetstagare, som "utovde eller kunne utove en vesentlig innflytelse over skyldnerens forretning i kraft av sin stilning som leder av forretningen eller i kraft av sin eller sine naerståendes eierandel i forretningen"'09. Regeln ansågs emellertid ha lett till problem i den praktiska tillämpningen. Som om- nämnts i avsnitt 3.3.1 har regeln därför ändrats från den 1 juli 1992. Med den nu gällande lydelsen undantas från förmånsrätten bl.a. for- dringar avseende lön till arbetstagare som "selv eller sammen med sine nzerstående har hatt eierandel i virksomheten på minst 20 prosent". Ägarandelen måste vidare ha avvecklats senast sex månader före frist- dagen för att fordringen skall komma ifråga för förmånsrätt. Även arbetstagare som har lett företaget, "vart daglig leder", och styrelse- medlemmar undantas från förmånsrätt för sina lönefordringar”?

Man kan anse att den nuvarande svenska regelns utformning är lämp- lig ur den synpunkten att den medger stor frihet vid bedömning av för- hållandena i det enskilda fallet. Samtidigt skapar en så utformad regel stor osäkerhet. Det innehåll regeln har kommit att få genom rättspraxis har vidare inneburit en relativt generös förmånsrätt för den kategori av arbetstagare som både äger och leder företaget. De skäl som har moti- verat att vi på sätt som har framgått av tidigare avsnitt har föreslagit vissa begränsningar i förmånsrätten för arbetstagares löne- och pen- sionsfordringar talar också för ytterligare begränsningar i förmånsrätten för den här ifrågavarande personkategorin.

”Kommunaldepartementet, Ot.prp.nr. 27 (1991—92) Om endringer i Ionnsgarantiordningen mm (endringer i Ionnsgarantiloven, konkursloven og dekningsloven), 5.28.

””Lov 8. juni 1984 nr. 59 om fordringshavernes dekningsrett, & 9—3.

Enligt vår mening är emellertid det i direktiven anvisade sättet min- dre lämpligt. Som vi ser det bör inte den, som visserligen har en ledan— de befattning i företaget men inte några ägarintressen i det, drabbas av hårdare inskränkningar i förmånsrättshänseende än vad som gäller för andra arbetstagare. Man kan visserligen säga, att de bedömningar som en person i företagsledande ställning har gjort ibland måhända kan ha bidragit till att företaget har kommit på obestånd. Lika lite som andra arbetstagare bör han emellertid "straffas " för eventuella felbedömningar genom att hans lönefordring utesluts från förmånsrätt. Man bör också komma i håg att den som inte äger någon andel av företaget i allmänhet inte har någon fördel av att företaget försätts i konkurs, utan förlorar sin anställning som alla andra. Med fördel åsyftar vi i detta samman— hang bl.a. den sanering av skulder som ibland blir resultatet av en konkurs och som i vissa fall kan anses som fördel för ägarna av den konkursdrabbade verksamheten.

Genom att denna kategori arbetstagare inte undantas från förmånsrätt riskerar man inte heller att personer i ledande befattningar vid företaget lämnar det redan vid ett hot om framtida konkurs, vilket kunde få till följd att företagets ställning förvärrades ytterligare.

Begränsningsregeln bör sålunda endast ta sikte på den kategori av ar- betstagare som själv, eller tillsammans med eller genom närstående, äger en viss andel av företaget.

Med hänsyn till de tillämpningssvårigheter som vår nuvarande be- gränsningsregel får anses ha gett upphov till, bör en ny regel vidare utformas så, att storleken på den ägarandel som skall utesluta från förmånsrätt klart anges i lagtexten. Man kan visserligen invända att en sådan regel blir lätt att kringå genom att fördelningen av andelarna i företaget bestäms så att ingen uppnår den erforderliga andelen. Emeller- tid kan även den begränsningsregel som vi har i dag kringås på detta sätt. Av uttalanden i förarbetena och med hjälp av den praxis som har skapats på området kan man numera bilda sig en relativt god uppfatt- ning om hur stor andelen får vara utan att anses som väsentlig.

För att undanröja all ovisshet om när begränsningsregeln skall vara tillämplig, bör av den nya regeln även framgå när ägandet senast skall ha avvecklats för att förmånsrätt för en lönefordring skall komma i fråga.

Vi föreslår, mot bakgrund av det sagda, att begränsningsregeln i 12 & tredje stycket FRL utformas med den norska regeln på detta om- råde som förebild. Om konkursgäldenären är näringsidkare, här för- månsrätten således inte omfatta arbetstagare som själv, eller tillsam— mans med eller genom närstående, senare än sex månader före konkurs— ansökningen har ägt en femtedel eller mer i företaget.

En på detta sätt utformad begränsningsregel innebär så stora fördelar för förvaltare, tillsynsmyndigheter och andra som skall tillämpa regeln, att de enligt vår mening klart överväger de eventuella nackdelar som ett angivande av en bestämd ägarandel i dessa sammanhang kan medföra. Samtidigt innebär regeln en förbättring av rättssäkerheten genom att en arbetstagare kan förutse i vilka situationer en lönefordring blir utan det skydd förmånsrätten och den därav beroende lönegarantin innebär.

Genom att den erforderliga andelen bestäms till en femtedel uppnås också en önskvärd begränsning av förmånsrätten för ägare av företag i förhållande till vad som gäller för närvarande. Som har framgått av tidigare genomgång av rättsfall så utesluter enligt vår nuvarande be- gränsningsregel en ägarandel om 29 procent eller, i vissa fall, t.o.m. 40 procent, inte från förmånsrätt. Redan den som själv eller genom närstå— ende äger en femtedel eller 20 procent av ett företag får emellertid anses ha ett sådant intresse i och inflytande över dess verksamhet, att han inte bör ha förmånsrätt, och därmed inte heller lönegaranti, för sin lönefordring mot företaget.

Enligt vår mening bör däremot i regelns tillämpningsområde inte, så- som fallet är i dag, innefattas även de situationer att gäldenären är en juridisk person utan att vara näringsidkare, dvs. i allmänhet en stiftelse

eller en ideell förening”'. Som påpekats av bl.a. riksdagens lagutskott”2 har det varit oklart vad den nuvarande regeln har inneburit i fråga om personer i ledande ställning i stiftelser och ideella föreningar. På sätt som anmärkts saknar dessa typer av juridiska personer regelmässigt delägare. Den nu gällande regelns krav på väsentlig andel har därför, trots att regeln enligt sin lydelse skall tillämpas även i dessa fall, knap— past någonsin varit uppfylltm.

Mot den föreslagna regeln kan naturligtvis invändas att den i vissa fall kan slå hårt mot t.ex. familjemedlemmar med en underordnad befattning vid ett familjeföretag. Genom att själv eller tillsammans med närstående äga en femtedel av företaget skiljer sig emellertid även en sådan arbetstagares situation på ett avgörande sätt från deras som endast är anställda vid företaget. Det torde också ligga i sakens natur att an- ställningsförhållandena för en arbetstagare som arbetar i ett företag som ägs av honom själv eller nära släktingar till honom sällan är helt jäm- förbara med vad som gäller för andra anställda.

Mot regeln kan vidare invändas att den kan få orimliga konsekvenser i de situationer där någon arbetstagare har en andel strax under gränsen och en annan har en andel strax över. Dessa konsekvenser är emellertid närmast ofrånkomliga om man önskar en begränsningsregel som är någorlunda lätt att tillämpa. Det torde också vara så att alla regler som begränsar den krets av personer som skall komma ifråga för en viss förmån kan leda till konsekvenser som kan förefalla orimliga i det enskilda fallet. De administrativa och andra fördelar som den föreslagna regeln medför överväger emellertid enligt vår mening stort dess eventu— ella nackdelar.

lllProp. 1970:142 5. 129 och 137 samt Wallin — Rydin: Förmånsrättslag, lönegaranti, kvittning mot lön m.m., (Lund 1992), s. 142.

”zBet. 1991/92:LU6 s. 17 och 1991/92:LU37 s.20. '”Jfr mot. 1990/91 :L309.

4.5. Förslag till regler mot missbruk av lönegarantin

Ett av syftena med vårt arbete skall enligt direktiven vara att åstadkom— ma sådana regeländringar som effektiviserar granskningen av att garan— tin används på det sätt den är avsedd för.

Bakom önskemålet om effektivare granskningsmöjligheter ligger en utbredd oro över att lönegarantin har kommit att användas delvis för andra syften än det ursprungliga, nämligen att vara ett socialt skydd för arbetstagare om deras arbetsgivare försätts i konkurs. Denna oro kan exemplifieras genom citat från två motioner, varav det ena inlämnades i anledning av propositionen med förslag till den nu gällande lönega- rantilagen.

I denna motion anförs bl.a.: "En tillämpning av reglerna som väckt uppseende är att företagare använder lönegarantin som ett konkurrens— medel. Man låter staten stå för de anställdas löner och lägger själv beslag på intäkterna. Det kommer man inte åt genom att förhindra arbetstagarna från att få ut sin lön, utan genom en effektivare kontroll från förvaltare och tillsynsmyndigheter. Det är inte rimligt att verksam- heten drivs vidare under längre perioder med hjälp av lönegarantime— del. Det gäller särskilt när konkursförvaltare överlåter verksamheten till samma personer som drivit den tidigare. Genom sådana förfaranden kan konkurrensen snedvridas i olika branscher?”

I den andra motionen, som avser åtgärder mot den ekonomiska brotts ligheten och har inlämnats under allmänna motionstiden, anförs bl.a.: "Det missbruk av den statliga lönegarantin som förekommer måste också motverkas. Det är inte rimligt att staten i praktiken betalar alla kostnader för personal under flera månader när rörelsen fortsätter. Vid den översyn av dessa regler som nu är på gång är det dock viktigt att inte försämra den sociala trygghet som det innebär att arbetstagare vars arbetsgivare går i konkurs kan få ut lön m.m. genom lönegarantin. Det

'”Mot. l99l/92:L18 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s), s. 2.

faktum att några få missbrukar systemet får inte tas till intäkt för att inskränka alla löntagares sociala trygghet. Regeländringarna skall därför ta sikte endast på missbrukssituationerna. "”5

Båda motionerna togs så vitt här är i fråga upp i lagutskottets be- tänkande i anledning av förslaget till ny lönegarantilag. I betänkandet utgick utskottet ifrån att spörsmålen som hade tagits upp i motionerna skulle komma att behandlas i det utredningsarbete som skulle komma att bedrivasl '".

4.5.1. Regel om karenstid införs i lönegarantilagen

Flera av de förslag, som vi har lämnat i de föregående avsnitten, har tagit sikte på de problem som har påtalats i de motioner vilka vi har berört ovan. Såväl begränsningen av tiden för lönefordringarnas för- månsrätt som den föreslagna skärpningen av avräkningsreglerna syftar således till att minska möjligheterna till spekulation på garantins bekost- nad utan att arbetstagarnas grundskydd för lönefordringar försämras på ett oacceptabelt sätt.

Dessa regler är emellertid avsedda att gälla generellt. För att komma till rätta med den typ av lönegarantianvändning som beskrivs i motio- nerna behövs det dessutom, vilket också har påpekats av motionärerna, regler som direkt tar sikte på de i motionerna beskrivna situationerna. Både i riksdagen och i den allmänna debatten har under de senaste åren upprepade gånger påståtts att lönegarantin påverkar konkurrensen nega- tivt. Om en verksamhet, t.ex. en taxirörelse, går i konkurs upprepade gånger och rekonstrueras gång på gång med i huvudsak samma ägare och samma personal som får sina lönefordringar ersatta genom lönega- rantin, bör det rimligtvis påverka konkurrenssituationen för andra före- tagare i branschen.

115Mot. 1991/92:Ju832 av Ingvar Carlsson m.fl. (s), s. 9. ӁBet. 1991/92:LU37 s. 20.

Lönegarantin är emellertid inte avsedd att användas på detta sätt. Den är inte avsedd att utgöra ett stöd varigenom verksamheter med dålig lönsamhet rekonstrueras, kanske upprepade gånger. Den bör inte heller kunna användas för att locka arbetstagare att stanna kvar i sådan verksamhet. En verksamhet som går i konkurs upprepade gånger, varvid lönefordringarna betalas genom lönegarantin, innebär en inte åsyftad belastning på lönegarantifonden. Accepteras sådana förfaranden. kan man befara att tillvägagångssättet kommer att sprida sig inom åt— skilliga branscher med kraftiga kostnadsökningar för lönegarantifonden som följd. Enligt vår mening vore en sådan utveckling inte godtagbar.

Det är emellertid svårt att se hur de här ifrågavarande förfarandena skall kunna hindras utan att de arbetstagare som arbetar i sådana verk- samheter berörs. Lönegarantin är ju primärt en ersättning till arbets- tagare. Vill man, att denna ersättning inte skall kunna komma till an- vändning i vissa fall, är det sålunda arbetstagarnas möjligheter att få ut garantiersättning för sina lönefordringar i de fallen som måste angripas. Det blir alltså nödvändigt att begränsa arbetstagarnas möjligheter att få sina fordringar ersatta genom lönegarantin vid upprepade konkurser.

Enligt vår mening skulle en sådan "karensregel" kunna ha följande innehåll: Om någon inom ett år före konkursbeslutet har fått en löneford- ring som har uppstått i huvudsakligen samma verksamhet ersatt genom garantin, föreligger inte rätt till garantiersättning. Regeln bör få sin plats i lönegarantilagen.

Den karenstid som vi föreslår är endast ett år. Som vi har berört i avsnitt 3 innehåller den norska och den finska lönegarantilagstiftningen regler som tar sikte på att begränsa lönegarantins användning vid likar- tade förfaranden som här är i fråga. I båda dessa länder är emellertid den tid under vilken arbetstagaren utestängs från lönegarantin bestämd till tre år*”. Enligt vår mening skulle emellertid en så lång karenstid inskränka arbetstagarnas löneskydd på ett oacceptabelt sätt. Det är

117Lov 14. desember 1973 nr.61 om statsgaranti for lennskrav ved konkurs m.v., & 7 och lag om lönegaranti 10.8.1973/649, 12 &.

vidare så att de förfaranden som synes mest angelägna att stävja är de där samma verksamhet går i konkurs och rekonstrueras upprepade gånger under en relativt kort tid. Det är också dessa förfaranden som kan sägas utgöra en oacceptabel belastning på lönegarantifonden.

Regeln tar således endast sikte på de situationer där en rörelse går i konkurs under sitt första verksamhetsår.

För att förvaltaren, som är den som beslutar om lönegarantin, skall kunna kontrollera om arbetstagaren har fått garantiersättning under året före konkursen är det nödvändigt att alla beslut om lönegaranti registre- ras centralt, förslagsvis hos Riksskatteverket. De uppgifter som förval- taren behöver ha tillgång till och som därför måste registreras är sålun— da uppgifter för identifiering av arbetstagaren och arbetsgivaren (arbets- tagarens respektive företagets namn, adress, person- eller organisations- nummer) samt uppgift om datum för lönegarantibeslutet. Har det i konkursen fattats flera lönegarantibeslut beträffande samma arbetstagare bör det första, dvs. det äldsta, av dessa registreras.

Genom att förvaltaren erhåller uppgift om den arbetsgivare, vid vilkens konkurs arbetstagaren tidigare har erhållit lönegaranti, kan han också göra klart för sig om de lönefordringar för vilken arbetstagaren nu vill ha betalt enligt garantin har uppstått i huvudsakligen samma verksamhet.

I förvaltarens handhavande av konkursboet ingår bl.a. att sätta sig in i orsakerna till konkursgäldenärens obestånd. I allmänhet torde förvalta- ren därvid inte kunna undgå att sätta sig in i konkursgäldenärens för- hållanden i vart fall under det senaste året före konkursen, och hans undersökningar härvidlag sträcker sig oftast betydligt längre tillbaka. Om konkursgäldenärens verksamhet har påbörjats under det senaste året genom att en rörelse som tidigare gått i konkurs rekonstruerats av gamla ägare eller genom att ett konkursbos verksamhet har övertagits av annan, torde det inte ställa till större svårigheter för förvaltaren att identifiera om den verksamhet i vilken lönefordringen nu har uppstått är huvudsakligen den samma som den där arbetstagaren även tidigare fått ersättning enligt lönegarantin.

För den föreslagna regelns tillämpning är det i och för sig inte erfor- derligt att också registrera hur stort garantibelopp arbetstagaren har er- hållit. Detta vore dock lämpligt för att underlätta den allmänna uppfölj- ningen av lönegarantiutbetalningarna. Som vi har berört i avsritt 2.11 saknas det i dag lättåtkomliga uppgifter om t.ex. utbetalningarr.as stor- lek per arbetstagare och vilka typer av lönefordringar som är mer fre- kvent förekommande. Mot bakgrund av de kraftigt ökade kostnaderna för garantin synes det önskvärt att lönegarantisystemet utformas så att uppföljningen av utbetalningarna underlättas.

Den tid som står till buds för vårt arbete medger inte att vi också ut- formar de regler som kan krävas för upprättande av det centrala regis- ter för lönegarantibeslut som vi har föreslagit ovan. Om förslaget gillas torde dessa regler emellertid utan större svårigheter kunna utformas under propositionsarbetet.

Mot den föreslagna regeln, varigenom karenstiden knyts till att det är fråga om samma verksamhet, kan någon vilja invända att regelr. i stället borde drabba ägarna till verksamheter som upprepade gånger försätts i konkurs.

Beträffande detta kan endast sägas att drabbas verksamheten, så drabbar detta normalt även ägarna. Ett register som tillhandahåller uppgifter om ägare till konkursföretag, i vilka det förekommit beslut om lönegaranti, torde också ställa krav på betydligt större kontollappa— rat än den begränsade registrering som vi har föreslagit. En sådan regel kan vidare lätt kringgås genom bulvanförhållanden. Det skulle också medföra bedömningsproblem när ägarkretsen har ändrats melan kon— kurserna.

Någon kan vidare vilja invända att det är helt oacceptabelt att arbets- tagarna drabbas av regeln genom att de endast en gång på ett ir kan få lönegaranti för sina fordringar som har uppstått i en viss verksamhet.

Lönegarantins maximibelopp uppgår till 100 000 kronor per arbets- tagare. Enligt vår mening finns det knappast anledning att godta att en arbetstagare, som redan har fått lönegaranti för fordringar kanske upp till maximibeloppet, skall kunna stanna i den redan konkursdrabbade

verksamheten för att inom samma är få ytterligare lönefordringar ersat- ta genom garantin.

En sådan ordning binder arbetskraft i olönsamma verksamheter ge- nom att arbetstagarna vet att de alltid kan få betalt för sina löne- fordringar genom garantin. Samtidigt innebär en återkommande sub- vention av verksamhetens lönekostnader genom lönegarantin en kännbar konkurrensnackdel för övriga företag i branschen.

4.5.2. En generell regel riktad mot missbruk införs i lönegarantilagen

Den regel som vi har föreslagit i föregående avsnitt tar sikte på en speciell form av lönegarantianvändning som har påtalats under senare år. Enligt vår mening är det emellertid nödvändigt att lönegarantiregler- na dessutom kompletteras med en generell regel riktad mot missbruk av garantin. Både den norska'” och den finska119 lönegarantilagstiftningen innehåller regler avsedda att begränsa möjligheterna att missbruka garantin. Den svenska lönegarantilagen saknar helt regler av denna typ.

Förvaltaren kan visserligen även i dag avslå en lönegarantiansökning, om han finner det utrett att arbetstagaren inte har en lönefordring som berättigar till garantiersättning. Med stöd av de nuvarande reglerna kan han emellertid inte komma åt förfaranden där han visserligen hyser starka misstankar om missbruk, men saknar möjligheter att genom dokument eller på annat sätt bevisa att sådant verkligen föreligger. De situationer som vi här tänker på är främst när det t.ex. en kort tid före en konkurs har skett nyanställningar — måhända av släktingar — eller när lönen till anställda har höjts kraftigt före konkursen.

llaLov 14. desember 1973 nr. 61 om statsgaranti for lannskrav ved konkurs m.v., & 7.

”lag om lönegaranti 10.8.1973/649, 2a &.

Det är angeläget att alla former av missbruk av lönegarantin kan hindras så långt som möjligt. I annat fall riskerar man att hela lönega- rantisystemet misskrediteras och ifrågasätts. Lönegarantin utgör ett viktigt skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens konkurs. Regelsyste- met bör dock vara utformat så att man kan komma till rätta med situa- tioner där missbruk verkligen förekommer.

Vi föreslår därför att det i lönegarantilagen tas in en regel av följan- de innehåll. En lönefordran ersätts inte om det kan antas, att en av förutsättningama för den anställning eller det anställningsvillkor på vilket fordringen grundar sig har varit att betalning skulle utgå hel! eller delvis genom lönegarantin.

Formulerad på detta sätt ger regeln förvaltaren möjlighet att avslå en lönegarantiansökning i sådana fall som har beskrivits ovan. Om arbets- tagaren för saken vidare till tingsrätten, kan arbetstagaren där å sin sida föra motbevisning om att hans fordring är riktig. Tvisten får då avgöras i vanlig ordning. Regeln innebär således ingen försvagning av arbets— tagarens rättssäkerhet, men möjliggör avslagsbeslut i sådana fall där omständigheterna ger anledning till misstanke om försök till missbruk av garantin.

4.6. Lönegarantin och försäkringspremier

Som omnämnts tidigare i avsnitt 2.4 utgör även en fordring på premie B för t.ex en pensionsförsäkring, som en arbetsgivare har utfäst sig att teckna för sina anställda, en lönefordring och omfattas av förmånsrätt enligt 12 & FRL. Förmånsrätten består även om fordringen överlåtes eller på annat sätt övergår till en annan (3 & FRL).

Mot bakgrund av lönegarantins uttalade syfte att skydda arbetstaga- res lönefordringar, har lönegarantilagstiftningen alltsedan sin tillkomst innehållit begränsningar när det gäller garantiersättning för löneford— ringar som har överlåtits till annan.

Ursprungligen ersattes en överlåten fordring enligt lönegarantin endast om förvärvet hade skett efter att konkursbeslutet hade meddelats och förvärvaren var en arbetstagarorganisationi vilken överlåtaren var medlem eller en fond i vars förvaltning organisationen deltog.l20

År 1975 utvidgades ersättningen enligt garantin till att avse även en överlåten fordring på av arbetsgivaren innehållet, ej utbetalt mätnings- arvode eller därmed jämförlig avgift eller facklig medlemsavgift, obero— ende om överlåtelsen hade skett före konkursbeslutet samt till under- hållsbidrag, som innehållits genom införselfz'

Genom 1992 års lönegarantilag har ersättningen för överlåtna ford— ringar utvidgats ytterligare på så sätt att man har tagit bort begräns- ningen att fordringen skall avse av arbetsgivaren före konkursen in— nehållna medel.

I dag gäller alltså följande. Om en fordring har överlåtits redan före konkursbeslutet, har förvärvaren rätt till utbetalning enligt lönegarantin endast om förvärvet har avsett mätningsarvode eller därmed jämförlig avgift eller facklig medlemsavgift. Om överlåtelsen har skett efter konkursbeslutet, kan lönegaranti utgå för fordringen endast om för— värvaren är en arbetstagarorganisation i vilken överlåtaren är medlem eller en fond i vars förvaltning organisationen deltar (5 & LGL).

Denna begränsning av garantin kan få till följd att fordringar på premier för försäkringar — liksom för övrigt andra fordringar — be- handlas olika i lönegarantihänseende beroende på om fordringarna anses överlåtna eller inte.

Av 98 5 lagen (1927:77) om försäkringsavtal framgår att en försäk- ringstagare, i de fall då premie skall betalas periodvis, inte är skyldig att hålla försäkringen vid makt genom betalning av premie för en sena— re period. Detta innebär att försäkringsbolaget inte har någon fordring på obetalda förnyelsepremier. En arbetstagare är därför oförhindrad att

12011 & lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs.

12'Prop. 1975/76: 19.

göra gällande en fordring på obetald premie vid arbetsgivarens konkurs och få den ersatt genom lönegaranti.

När det gäller pensionsförsäkringar som grundas på kollektivavtal, har försäkringsbolaget åtagit sig att ge arbetstagarna full ersättning från försäkringen även i det fall att premierna inte har betalats (s.k. kollek— tivavtalsgaranti). Bolaget anses då också ha förvärvat en motsvarande rätt att kräva arbetsgivaren på obetalda premier och ha övertagit arbets— tagarens lönefordring i den delen.

Fordringen omfattas av förmånsrätt och kan bevakas av försäkrings— bolaget i arbetsgivarens konkurs. Då fordringen inte hör till sådana överlåtna fordringar som avses i 5 & LGL kan bolaget däremot inte få ersättning för den genom lönegarantin.

Har försäkringsbolaget på grund av arbetsgivarens betalningsförsum- melse utfärdat s.k. fribrev, dvs. begränsat försäkringens omfattning till förmåner som grundar sig på de premier som redan har erlagts, har bolaget inte längre några anspråk på obetalda premier. I sådant fall är den anställda alltså bibehållen vid sin rätt att göra fordringen gällande i konkursen och få den ersatt genom lönegarantinm.

I vår uppgift ingår att överväga om fordringar på premier för försäk- ringar med kollektivavtalsgaranti bör ingå bland sådana överlåtna ford— ringar som ersätts genom lönegaranti enligt 5 % LGL. Frågan är med andra ord om försäkringsbolagen i dessa fall bör ersättas för obetalda premier genom lönegaranti.

I direktiven pekas på ett rättsfall från 1991, där frågan gällde ersätt- ning enligt lönegarantin för försäkringspremier.123 I målet begärde två arbetstagare ersättning enligt lönegarantin med 8 000 kronor vardera för premier avseende pensionsförsäkring. Försäkringen grundades inte på kollektivavtal. HD fann att fordringarna inte kunde anses överlåtna på försäkringsbolaget och därför omfattades av lönegarantin.

mer NJA 1987 s. 164. 123HD 1991-12-09, SÖ 521 (refererat i NJA 1991 s.709).

Avgörandet innebär såvitt kan bedömas inte någon avvikelse från vad som har gällt hittills om lönegarantins omfattning.

Lönegarantin är avsedd att utgöra ett skydd för arbetstagarna. Mot bakgrund främst härav och i beaktande av den stora ökningen av löne— garantifondens utgifter som vi bevittnat under senare är bör det enligt vår mening krävas synnerligen starka skäl för att utvidga garantin ytter- ligare.

Förarbetena till 1970 års lag om statlig lönegaranti vid konkurs är entydiga i sitt ställningstagande mot att staten skulle ta på sig ett ansvar för förskringsbolagens fordringar på obetalda premier. I det PM som låg till grund för propositionen anfördes bl.a: "Det allmänna har sålun- da inte någon anledning att Överta försäkringsinrättningarnas risk att betalning av försäkringsavgifter vid arbetsgivarens konkurs skall utebli. I överensstämmelse härmed bör lönefordran som avser övertagen ford- ran på försäkringsavgift ställas utanför ett system med lönegaranti. "'24 I propositionen konstaterade departementschefen att förslaget i denna de] hade godtagits av remissinstanserna och påpekade att en lönefordring avseende försäkringsavgift, som inte hade överlåtits till annan, utan vidare måste anses betalningsgrundande enligt garantin.125

Vid 1975 års utvidgning av garantiersättningen till att avse även mät- ningsarvode m.fl. avgifter som innehållits av arbetsgivaren före konkur- sen, berördes också frågan om försäkringsavgifterna. Föredragande statsrådet påminde därvid om att man vid lönegarantins införande hade avvisat tanken att garantin skulle omfatta lönefordring som avsåg över- tagen fordring på försäkringsavgift. Han konstaterade också att det stora flertalet arbetstagare skyddades genom försäkringar som grundades på överenskommelser i kollektivavtal och att utebliven premiebetalning inte innebar att försäkringen upphörde för arbetstagare som var anställda hos en kollektivavtalsbunden arbetsgivare. Med hänsyn härtill fanns det

'"PM om löneskydd vid konkurs (In Stencil l970:3) s. 24. 125Prop. 19702201 s. 67.

enligt hans mening inte anledning att utvidga lönegarantin till att omfat- ta fordring på överlåtna försäkringsavgifter.126

Vi instämmer i dessa bedömningar. Det ovan beskrivna regelsystemet har gällt utan synbarliga problem sedan lönegarantin infördes i början av 1970-talet. Det i direktiven berörda rättsfallet kan knappast anses ha inneburit en sådan ändring av förhållandena, att det vore motiverat att nu utvidga lönegarantin i detta hänseende.

Reglerna kan i och för sig anses orättvisa i den meningen att en ford- ring på obetald premie behandlas olika beroende på om den innehas av arbetstagaren själv eller av ett försäkringsbolag. En sådan ordning står emellertid i god överensstämmelse med lönegarantireglernas syfte att skydda arbetstagaren.

Den gällande ordningen innebär inte heller någon orättvisa mellan olika försäkringsbolag då en av ett försäkringsbolag övertagen fordring på obetald premie aldrig kan ersättas genom lönegaranti.

Att försäkringsgivare löper en risk att inte få utdelning för sina ford- ringar i arbetsgivares konkurs kan knappast bedömas annorlunda än den risk för utebliven utdelning som andra oprioriterade fordringshavare löper i samma situation. Det finns därför inte heller skäl att låta lönega- rantin omfatta försäkringsbolagens fordringar.

4.7. Ombordanställdas löneskydd

Enligt direktiven ingår det i vårt arbete att överväga om det är motive— rat att lönegarantin utvidgas i vissa avseenden.

En sådan fråga har sin utgångspunkt i sjömännens speciella arbetsför- hållanden. Det har påståtts att en ombordanstållds fordring på s.k. vederlagstimmar, som i normala fall skall utgå som kompensationsle- dighet för bl.a. förlängd ordinarie arbetstid, övertid och jourtjänstgör- ing, ibland vid konkurs visar sig uppgå till en eller flera årslöner. Man

126Prop. 1975/76:19 s. 66.

har därför gjort gällande att dessa fordringar i framtiden borde ersättas genom lönegarantin utan att avräknas från garantins maximibelopp om 100 000 kronor.

Om en sådan förändring genomfördes, skulle lönegarantiersättning till en ombordsanställd kunna komma att utgå med kanske en hel årslön samt för fordringar avseende uppsägningslön upp till 100 000 kronor.

Både den norska och den finska lönegarantilagstiftningen innehåller i och för sig Specialregler för ombordanställda. Enligt de finska reglerna ersätter lönegarantin arbetstagarens totala fordring, samtidigt som staten övertar fordringens sjöpanträttm. Även enligt de norska reglerna ersät— ter lönegarantin de ombordanställdes lönefordringar i en vidare omfatt— ning än vad som gäller för andra anställda. Däremot är den norska garantin beloppsbegränsad även för de ombordanställda på samma sätt som för övriga arbetstagarens.

I enlighet med vad som har sagts tidigare synes en utvidgning av ga- rantins omfattning endast böra komma till stånd om den framstår som verkligt angelägen.

De ombordanställdas lönefordringar skyddas i dag, förutom genom lönegarantin, också genom att deras fordringar omfattas av sjöpanträtt enligt 4 & FRL. Som framgår av bestämmelserna i sjölagenI29 har de ombordanställdas lönefordringar, med vissa undantag, bästa rätt i farty- get. Undantagen avser bl.a. bärgarlön och ersättning för avlägsnande av vrakno.

'"Lag om lönegaranti för sjömän 21.12.1979/927.

128Forskrift om statsgaranti for lannskrav ved konkurs m.v., fastsatt av Kommunaldepartementet 05.06.92, Kap. V.

129Sjölag (189135 s.1), SjöL, omtryckt i SFS 1985:176. 130244 och 245 55 SjöL.

eller eljest handhar fartygets drift i redarens ställem. Inte ens om farty- get övergår till en ny ägare eller dess registrering ändras upphör sjö- panträtten att gälla i fartygetm.

De nu berörda reglerna innebär att de ombordanställda - tvärtemot vad som gäller för de flesta andra arbetstagare — vid en konkurs i all- mänhet får full betalning för hela sin lönefordring. Vid en försäljning av fartyget, vilken regelmässigt kommer till stånd efter en konkurs, skall deras lönefordringar i princip betalas allra först. Vi har i de före- gående avsnitten lämnat förslag som innebär vissa inskränkningar i lönefordringarnas förmånsrätt. Till följd av reglerna om sjöpanträtt kommer dessa inskränkningar knappast alls att kunna drabba de om- bordanställda.

Sammanfattningsvis framstår således de ombordanställdas löneskydd som betydligt bättre än vad som gäller för andra arbetstagargrupper. En utvidgning av de ombordanställdas löneskydd synes därför inte som så angelägen att den bör genomföras.

4.8 En ändring i semesterlagen

Om en arbetstagare har mottagit semesterlön i förskott gäller som huvudregel enligt 29 & semesterlagen (1977z480), SemL, att sådan semesterlön skall dras av från arbetstagaren tillkommande semesterer— sättning. Regeln år emellertid försedd med vissa undantag. Förskottsse- mesterlön skall sålunda inte dras av bl.a. om anställningen har upphört på grund av uppsägning från arbetsgivarens sida, som beror på för- hållande som inte hänför sig till arbetstagaren personligen'”.

m244 & tredje stycket SjöL. m'246 & SjöL.

13329 & tredje stycket, tredje punkten, SemL.

Denna undantagsregel är tillämplig t.ex. vid en uppsägning i sam- band med en konkurs och innebär då att en arbetstagares lönefordring avseende semesterersättning beräknas utan avdrag för redan erhållen förskottssemesterlön. Denna fordring kommer därigenom, om övriga förutsättningama är för handen, att också ersättas genom lönegarantin.

Som har framgått av tidigare avsnitt synes över 25 procent av all utbetald lönegarantiersättning i dag avse fordringar på semesterlön och semesterersättning. I samband med att vi har föreslagit vissa inskränk— ningar i lönefordringarnas förmånsrätt har vi också föreslagit begräns- ningar i förmånsrätten för fordringar på semesterlön och semesterersätt- ning.

Enligt vår mening bör man också genomföra den förändringen att ovan nämnda undantag i semesterlagen inte skall tillämpas om upp- sägning sker till följd av konkurs.

Semesterlagens huvudregel, nämligen att semesterersättningen skall

minskas med erhållen jörskottssemesterlön, skall således gälla om upp— sägning sker i samband med en konkurs. På detta sätt undviker man att lönegaranti utgår för en fordring som ersatts redan tidigare genom att arbetstagaren har erhållit semesterlönen i förskott.

5. Utbetalning av lönegaranti

5.1. Utbetalning bör även i fortsättningen omhänderhas av länsstyrelserna

I vårt uppdrag ingår att överväga hur utbetalningen av lönegarantibe- lopp skall vara organiserad i framtiden.

Utbetalningsfunktionen har alltsedan lönegarantisystemet infördes handhafts av länsstyrelserna. Den reformering av beslutsordning m.m., som skedde genom antagandet av 1992 års lönegarantilag, innefattade ingen ändring vad gäller utbetalningsmyndighet. Däremot innebar refor- men att utbetalningsfunktionen renodlades.

Vid utbetalningen skall länsstyrelsen bl.a. verkställa skatteavdrag samt avdrag på grund av ett beslut om införsel eller utmätning i lön. Avdrag skall också göras för eventuell förskottsbetalning av en löne— fordring som har skett enligt 11 kap. 14 & konkurslagen (l987:672). Länsstyrelsen skall vidare iaktta att gränsen för maximiersättning enligt lönegarantilagen inte överskrids vid utbetalningen.

Före den 1 juli 1992 företog länsstyrelserna även sådan avräkning från fordring på uppsägningslön som kan vara befogad enligt bestäm- melserna i 12 5 första stycket FRL, trots att avräkningsbeslutet blev bestämmande för om ifrågavarande fordring skulle ersättas genom lönegarantin. ,

Länsstyrelsens beslut innebar alltså ett materiellt ställningstagande i lönegarantifrågan. I de fall när ett sådant beslut överklagades av arbets- tagaren fann regeringen att länsstyrelsen saknade behörighet att fatta materiella beslut, upphävde beslutet och visade ärendet åter till länssty- relsen för en ny behandling.

Denna för såväl länsstyrelser som arbetstagare otillfredställande situa- tion upphörde genom nya lönegarantilagen på så sätt att all materiell prövning av lönegarantifrågor i första instans tillades förvaltare. Genom denna ordning renodlades länsstyrelsens roll i lönegarantisystemet till

att endast handha administrativa uppgifter i samband med utbetalningen. Samtidigt fastslogs att länsstyrelserna inte skall ha någon gransknings- eller tillsynsfunktion utan dessa ålåg tillsynsmyndigheten i konkurs'”. Att länsstyrelserna skulle handha utbetalningarna av lönegarantibe— lopp var inget självklart val vid tillkomsten av 1970 års lönegarantilag. I det PM, som låg till grund för propositionen med förslag till lag om statlig lönegaranti vid konkurs, föreslogs att centralmyndigheten för administration och förvaltning av exekutionsväsendet, Exekutionsväsen- dets organisationsnämnd, EON, skulle tilläggas utbetalningsuppgiften. l PM:t konstaterades att frågan om den framtida handläggningen av de uppgifter som ankom på nämnden visserligen var under utredning. Oavsett vilken myndighet som framdeles skulle svara för de centrala administrationsuppgifterna inom exekutionsväsendet vore det emellertid : mest ändamålsenligt, att även de centrala funktionerna inom lönegaran- , tisystemet ombesörjdes av samma myndighet”? Vid remissbehandlingen lämnades förslaget utan erinran av många remissinstanser, men flera förordade att uppgiften skulle anförtros i länsstyrelserna. Till dessa hörde bl.a. statskontoret och Centrala folk- bokförings- och uppbördsnämden, CFU, samt Länsstyrelserna i Stock— holms och Göteborgs- och Bohus län. Både statskontoret och CFU framhöll att länsstyrelserna enligt den då gällande länsstyrelseinstruktio- nen utövade den närmaste tillsynen över kronofogdemyndigheterna, varför det framstod som särskilt lämpligt att anförtro länsstyrelserna också uppgiften att utbetala lönegarantins. I detta sammanhang bör man komma ihåg att enligt 1970 års lönegarantilag skulle lönegarantibeslut i vad som då kallades för fattigkonkurser, och som nu närmast motsvaras i av konkurser utan bevakning, fattas av kronofogdemyndigheten.

134Prop. 1991/92:139 s. 37-41.

135PM om löneskydd vid konkurs, In Stencil 197013, 5. 45, jfr s. 49 och 63.

136Prop. 19701201 s. 57.

I propositionen konstaterade departementschefen att länsstyrelserna, liksom i och för sig EON, hade ett nära samarbete med kronofogde- myndigheterna. Dessutom hade länsstyrelserna redan tidigare arbets- uppgifter av liknande karaktär. Enligt departementschefen kunde en rationell ordning för handläggning av garantiärenden uppnås även om dessa fördelades på länsstyrelserna. Genom en sådan lösning skulle man även få en önskvärd decentralisering av utbetalningarna, vilket skulle gagna samverkan mellan utbetalningsmyndighet och konkursförvalta— rel37.

Propositionens förslag blev därför, att utbetalning av garantibelopp och därmed sammanhängande administrativa frågor skulle ombesörjas av länsstyrelserna. Detta framgick endast indirekt av 1970 års lönega— rantilag men fastslogs i 1 5 förordningen (1970:745) om statlig lönega— ranti vid konkurs. Efter 1992 års lagändring framgår förhållandet nu- mera direkt av lönegarantilagen.

I den översyn av lönegarantisystemet som företogs under första hälften av 1980—talet ingick bl.a. att överväga, förutom vissa särskilda frågor med anknytning till utbetalningsfunktionen, även frågan om utbetalningarna borde handhas av annan myndighet än länsstyrelserna. Utredaren ansåg att tillsynsmyndighetens granskning av lönegarantiären- dena skulle effektiviseras om myndigheten också hade hand om utbetal— ningen av garantimedel. Med hänsyn till att kronofogdemyndigheterna saknade egen ekonomiadministration vid den tiden ansåg sig utredaren emellertid förhindrad att lämna förslag i den delen'”.

Utredarens överväganden togs upp i 1991 års kompletteringsproposi— tion. Efter den omorganisation som hade kommit till stånd av kronofog- demyndigheterna fanns det inte längre några formella hinder mot att genomföra en rationalisering av lönegarantiutbetalningar enligt de rikt— linjer som hade framförts av utredaren. I kompletteringspropositionen konstaterades därför att en omorganisation som innebar att utbetal-

137Prop. l970:201 s. 73.

13”Ny lönegarantilag (SOU 19869), 5. 138-140.

ningsfunktionen fördes över från länsstyrelserna till kronofogdemyndig— heterna borde genomföras. Reformen borde träda i kraft senast den 1 juli 1993. Vidare antogs att antalet årsarbetskrafter efter rationalisering- ar skulle kunna reduceras med ca en tredjedel, vilket skulle ge en be— sparing om 5 mkr om året; allt räknat med utgångspunkt från antalet lönegarantiärenden år 1990”.

Som berörts ovan kom denna omorganisation emellertid inte till stånd i samband med den reformering av lönegarantireglernas beslutsordning m.m. som genomfördes 1992. I propositionen'40 gjorde departements- chefen i stället den bedömningen att utbetalning av lönegaranti tills vidare skulle handhas av länsstyrelserna, men att de på sikt borde be— frias från denna arbetsuppgift. Skälet till detta var att länsstyrelserna i övrigt inte hade någon anknytning till konkursförfarandet.

Beträffande hur utbetalningsfunktionen borde ordnas för framtiden gjorde departementschefen alltså en annan bedömning än den som hade framförts i komp]etteringspropositionen. Resultatet av den utveckling som pågick avseende samverkan mellan flera kronofogdemyndigheter och mellan kronofogdemyndigheter och andra myndigheter i fråga om administrativa stödfunktioner kunde förväntas leda till att endast vissa kronofogdemyndigheter i framtiden själva skulle svara för löpande personal- och ekonomiadministrativa funktioner. Den i kompletteringspropositio— nen angivna lösningen ansågs mot denna bakgrund inte längre som självklar. Även andra alternativ, som kanske bättre kunde tillgodose intresset av en rationell utbetalningsorganisation, kunde övervägas. Frågan om framtida utbetalningsmyndighet krävde därför ytterligare utredning. Riksdagen anslöt sig till den i propositionen gjorda bedöm-

ningen'".

ls**Prop. 1990/911150, bilaga II:9 s. 91 och bilaga 11:12 s. 110.

1”Prop. 1991/92:139 s. 36-37. mBet. 1991/92zLU37 s. 15, rskr. 1991/922318.

Våra överväganden beträffande utbetalningsfunktionen skall enligt direktiven ha till syfte att åstadkomma en utbetalningsordning som medger en snabb hantering av utbetalningarna och en effektiv kontroll av att lönegarantin inte missbrukas.

[ de föregående avsnitten har vi lämnat flera förslag vilka riktar sig mot missbruk av lönegarantin. Om förslagen genomförs, kan det enligt vår mening vara lämpligt att avvakta effekterna av dessa innan ytterli— gare regler av detta slag införs i lönegarantisystemet. Vi instämmer också i den bedömning som gjordes vid förra översynen av lönegaran- tinm, och som även har kommit till uttryck i propositionen till 1992 års lönegarantilag'”, nämligen att utbetalningsmyndigheten inte bör ha någon kontrollfunktion i lönegarantisystemet. Om ytterligare regler mot missbruk skulle visa sig nödvändiga, bör dessa i så fall införas genom utökade befogenheter för förvaltarna och tillsynsmyndigheten i konkurs.

I detta sammanhang bör nämnas att missbruk t.ex. i form av samtidig ersättning från lönegarantin och uppburen sjukpenning i princip har omöjliggjorts genom reglerna om sjuklön'". Dessa innebär som bekant att ansvaret för sjukersättningen till arbetstagaren under de första 14 dagarna av en sjukperiod normalt ligger hos arbetsgivaren (sjuklönepe- riod). För att arbetstagaren skall lmnna få ersättning för denna period fordras att han skriftligen anmäler sjukdomsfallet hos arbetsgivaren'”, dvs. vid konkurs hos förvaltaren. Om sjukperioden varar utöver denna l4-dagarsperiod och arbetstagaren därför för tiden därefter blir berätti- gad till sjukpenning som betalas ut av den allmänna försäkringskassan, skall förvaltaren anmäla sjukdomsfallet till försäkringskassan”? Förval-

MZNy lönegarantilag (SOU 1986:9) s. 132.

143Prop. 1991/92:139 s. 41. 1”Lag (1991:1047) om sjuklön, SjuklöneL. MS9 & SjuklöneL.

14512 5 första stycket SjuklöneL.

taren måste då också göra en omprövning av ett tidigare fattat lönega— rantibeslut beträffande den del av arbetstagarens fordring som kommer att ersättas genom sjukpenningen. Däremot omfattas den sjuklön som arbetsgivaren är skyldig att utge under sjuklöneperioden av lönegaran— tin.

Länsstyrelserna har nu haft hand om utbetalningsfunktionen i över två decennier. Den osäkerhet som under de senaste tio åren har rätt b:- träffande frågan om funktionen skulle kvarbli hos länsstyrelserna kan antas ha inneburit en belastning när det har gällt länsstyrelsernas möj- ligheter att planera för verksamheten på sikt. Genom betydande sats— ningar på kompetenshöjning hos personalen och ett införande av dator- stöd för att effektivisera verksamheten har man emellertid uppnått att utbetalningarna i dag sköts både snabbt och kompetent. Att verksam— heten fungerar väl har omvittnats både från förvaltarhåll och av före- trädare för arbetstagarorganisationer.

Vid övervägande av om utbetalningsfunktionen bör flyttas ut från länsstyrelserna, har man således att utgå ifrån att det i så fall innebär att en väl fungerande verksamhet skall läggas ner för att byggas upp någon annanstans. De vinster i form av besparingar och ökad effektivitet scm en sådan reform medför måste därför vara betydande för att den skall

framstå som motiverad. I direktiven omnämns ett antal alternativ till länsstyrelserna som ut-

betalningsmyndighet. Ett sådant alternativ är de allmänna försäkrings- kassorna, som redan i dag handhar stora mängder av utbetalningar till enskilda. Det har också ibland framhållits att en sådan lösning skulle ge ökade möjligheter till kontroll av att lönegarantin inte missbrukas. För de allmänna försäkringskassorna talar framför allt att utbetil- ningsfunktionen skulle decentraliseras ytterligare, vilket skulle medföra en ökad närhet mellan den utbetalande myndigheten och arbetstagarna. Mot bakgrund av vad som ovan har sagts om sjuklönelagen är det däremot svårt att se att en sådan reform skulle medföra några mer påtagliga vinster i form av ökade kontrollmöjligheter.

De allmänna försäkringskassorna saknar i dag helt anknytning till konkursförfarandet. Ett av de argument som har framförts för att ut— betalningarna skall flyttas från länsstyrelserna har varit att dessa saknar annan anknytning till konkurser. Genom att flytta funktionen till försäk- ringskassorna skulle således ingen förbättring uppnås i detta hänseende.

I dag finns det totalt 25 försäkringskassor med sammanlagt ca 400 lokalkontor. Enligt uppgifter som vi har inhämtat från Riksförsäk- ringsverket skulle försäkringskassornas resurskrav för handhavandet av utbetalningar av lönegaranti räknat i antal årsarbetskrafter betydligt överstiga det antal årsarbetskrafter som i dag går åt för att sköta ut- betalningsverksamheten hos länsstyrelserna. En resursåtgång på flera hundra årsarbetskrafter har nämnts. Som jämförelse kan påpekas att länsstyrelserna i dag sysselsätter sammanlagt ca 45—50 årsarbetskrafter i utbetalningsverksamheten. Även om någon del av försäkringskassor— nas personalbehov för utbetalningsfunktionen skulle komma att tillgodo- ses genom att personer som arbetat med dessa frågor hos länsstyrelser kunde få anställning hos försäkringskassorna, är det lätt att se att ut— bildningsbehovet i vart fall i inledningsfasen skulle bli betydande. De löpande kostnaderna för administrationen av utbetalningarna skulle vidare med hänsyn till det starkt ökade personalbehovet bli betydligt högre än i dag.

Mot bakgrund av det sagda framstår en överflyttning av utbetal— ningsfunktionen till de allmärma försäkringskassorna inte som en fram— komlig väg. Reformen skulle sannolikt leda till starkt ökade kostnader för verksamheten utan andra synbarliga vinster än en ökad decentralise- ring av utbetalningarna. Som har framgått tidigare, har de arbetstagar- organisationer som vi har hört i frågan inte haft någon kritik mot den nuvarande organisationen för bristande tillgänglighet för arbetstagarna. En överflyttning av utbetalningarna till de allmänna försäkringskassorna framstår därför inte som motiverad heller av det skälet.

Ett annat alternativ till länsstyrelserna, som även omnämns i direkti- ven, är kronofogdemyndigheterna. Som vi har redogjort för ovan har en reform med denna inriktning varit på förslag även tidigare. För

denna lösning skulle främst tala att kronofogdemyndigheterna har den önskvärda anknytningen till konkurshanteringen genom att tillsynsmyn- digheten i konkurs är en del av kronofogdemyndigheterna. Det är också tillsynsmyndigheterna i konkurs som kan föra statens talan om ett löne- garantibeslut är felaktigt.

Härvid får man emellertid komma ihåg att utbetalningsfunktionen endast innebär just utbetalning av lönegarantimedel, dvs. en praktisk hantering med utanordning av pengar till de berättigade. Hanteringen innefattar ingen undersökning av att de bakomliggande besluten är riktiga. Denna kontrollfunktion utövas i stället redan i dag av tillsyns— myndigheten i konkurs. Det framstår inte som sannolikt att förutsätt- ningarna för denna kontrollfunktion skulle påverkas nämnvärt om kro- nofogdemyndigheterna, utan att regelsystemet förändrades i övrigt, också hade hand om utbetalningar av lönegarantin.

Såsom framhölls redan i propositionen till nya lönegarantilagen pågår det en utveckling avseende samverkan i fråga om administrativa stöd- funktioner mellan kronofogdemyndigheterna och mellan kronofogde- myndigheter och andra myndigheter. Utvecklingen kan väntas leda t:11 att endast vissa kronofogdemyndigheter i framtiden själva kommer att svara för löpande ekonomiadministrativa funktioner. Om utbetal- ningsfunktionen överflyttas till kronofogdemyndigheterna skulle en sådan utveckling kunna medföra att antalet kronofogdemyndigheter, som kunde handha utbetalning av lönegarantimedel, skulle minska tzll några få. De positiva effekter på tillsynsmyndighetens kontrollfunktion som reformen eventuellt kunde innebära skulle därmed gå förlorade på de flesta håll. Samtidigt skulle utbetalningsmyndighetens tillgänglighet för berörda arbetstagare försämras.

l direktiven har vidare framförts tanken att utbetalningarna skulle handhas av förvaltarna, som ju också beslutar om lönegaranti skill utgå. En sådan lösning skulle i och för sig medföra större närhet till betalningsmottagarna. Sannolikt skulle även möjligheterna att förbättra kontrollen öka bl.a. genom att förvaltaren genast när han fick anledning

att ompröva ett tidigare meddelat lönegarantibeslut skulle kunna stoppa vidare utbetalningar till arbetstagaren.

Emellertid skulle en sådan reform medföra att kostnaderna för ad- ministrationen av utbetalningarna i princip kom att övervältras på kon- kursbona genom att den skulle ingå i förvaltarnas arvoden. Detta skulle ytterst drabba konkursgäldenärernas borgenärer genom att de medel som är tillgängliga för utdelning minskade. Mot bakgrund av vad som tidigare har sagts om bl.a. leverantörers utsatta ställning vid en konkurs kan man ifrågasätta om en sådan ordning vore tillfredställande.

Vid en sammantagen bedömning framstår ingen av de alternativa lös- ningar vad gäller utbetalningsfunktionen som vi här har diskuterat som invändningsfri. Enligt vår mening innebär ingen av dem heller sådana fördelar att de motiverar att man ändrar på den ordning som råder i dag.

Det har redan tidigare sagts att utbetalningsverksamheten hos länssty- relserna fungerar omvittnat väl. Man kan förutsätta att om länsstyrelser- na kan få besked om att de skall ansvara för utbetalningarna även i fort- sättningen kommer det att underlätta deras planering av verksamheten för framtiden och öka möjligheterna till ytterligare rationaliseringar genom t.ex. fortsatt utveckling av ADB-stödet. Denna utveckling kom— mer att öka effektiviteten ytterligare.

Enligt en skrivelse som har kommit oss till handa från företrädare för de administrativa direktörerna vid länsstyrelserna är det också så att handhavandet av lönegarantiutbetalningarna ger länsstyrelserna värdefull information angående företagens situation i länet. Denna information borde enligt skrivelsen kunna utnyttjas för ett effektivisera länsstyrelser— nas arbete med näringslivs- och arbetsmarknadsfrågor.

Det sagda leder till slutsatsen att länsstyrelserna även i framtiden bör ha hand om utbetalningsfunktionen. Det är emellertid angeläget att frågan om verksamhetens finansiering löses samtidigt. Från många håll har framförts förslaget att länsstyrelsernas verksamhet med utbetal- ningar borde ersättas genom medel från lönegarantifonden. Ersättningen borde utgå i efterhand och baseras på ett standardpris per ärende multi-

plicerat med antalet ärenden som har handlagts under året. Standard— priset borde vidare bestå av både direkta och indirekta kostnader och sättas så att det medförde ett rationaliseringstryck på länsstyrelserna. Även enligt vår mening är detta ett rimligt sätt att lösa finansierings- frågan. Kostnaderna för administrationen kommer i så fall att åvila företagen som betalar lönegarantiavgifterna till lönegarantifonden. Det är också dessa företag som ytterst kan anses ha fördel av lönegaranti- systemet genom att garantin ersätter de lönefordringar som riktas mot arbetsgivarna vid konkurs. Kostnaderna för länsstyrelsernas administration av utbetalningarna kan i dag anses obetydliga jämfört med kostnaderna för själva lönega— rantin. Efter föregående lågkonjunktur, då lönegarantifonden liksom i dag visade underskott, uppkom efter endast några år ett betydande överskott i fonden som, när den nu pågående lågkonjunkturen inleddes, uppgick till över tre miljarder kronor. De inskränkningar i lönegaranti- systemet som vi har föreslagit i tidigare avsnitt kommer också, om förslagen genomförs, att i sin mån bidra till att hålla nere kostnaderna för själva garantin. Mot denna bakgrund synes man våga utgå ifrån att [ lönegarantifonden betraktad över en konjunkturcykel kan bära kost- [ naderna för administrationen av utbetalningarna utan att lönegarantiav- [

giften behöver höjas.

6. Reformens genomförande

6.1. Kostnader och besparingar

Ingen av de förändringar i lönegarantireglernas materiella innehåll som vi föreslår innebär en utvidgning av garantins omfattning. Förslagen innebär alltså inte några ökade kostnader för lönegarantin.

Beträffande utbetalningsfunktionen har vi föreslagit att den även fort- sättningsvis skall omhänderhas av länsstyrelserna. Inte heller detta förslag innebär någon ökning av kostnaderna för administration av utbetalningarna.

Däremot ansluter vi oss som nyss nämnts till det synsättet, att kost- naderna för länsstyrelsernas handhavande av utbetalningar av lönegaran- tin i princip bör belasta lönegarantifonden. Dessa kostnader torde inte ens i dag, trots den kraftiga ökningen av ärendevolymen som har skett under de senaste åren, överstiga ca 20 miljoner kronor. Under mera normala förhållanden borde kostnaderna således vara betydligt lägre. Betraktad över en konjunkturcykel borde lönegarantifonden, som vi tidigare anfört, väl kunna bära denna utgift utan att lönegarantiavgifter- na behöver höjas.

Flera av våra förslag innebär minskningar av fondens utgifter för själva garantin. Alla försök att beräkna storleken av dessa besparingar måste med nödvändighet bli endast grova uppskattningar, detta redan på grund av bristfälligheter i det underlag som har kunnat insamlas för att bearbetas statistiskt.

Några av våra förslag riktar sig vidare mot olika former av missbruk och icke avsedd användning av garantin. Hur stora besparingar som kan uppnås om dessa förslag genomförs är beroende på omfattningen av förfaranden av den typ som reglerna riktar sig mot. Uppgifterna om hur ofta sådana förfaranden förekommer går emellertid starkt i sär. 1 den allmänna debatten har det påståtts att dessa sätt att utnyttja garantin är vanligt förekommande. Vid kontakter med företrädare för kronofog- demyndigheter, tillsynsmyndigheteri konkurs, länsstyrelser och förval-

tare har dessa påståenden emellertid inte bekräftats. Även företrädare för arbetstagarorganisationer har förnekat att något mera omfattande missbruk av lönegarantin skulle förekomma.

Med det sagda i minnet skall vi i det följande ändå försöka oss på en uppskattning av besparingarnas storlek.

Om vi ser på förslagen till inskränkningar av tiden för löne- och pen- sionsfordringarnas förmånsrätt, däribland förslaget att fordringar på uppsägningslön skall omfattas av förmånsrätt endast för uppsägningstid enligt lag, borde den sammanlagda besparingen kunna motsvara ca 23 procent av lönegarantifondens totala utgifter. Förra budgetåret uppgick utgifterna för lönegarantin till ca 4,4 miljarder kronor. Den beräknade besparingen skulle således kunna bli ca en miljard kronor.

Vid beräkningen har vi utgått ifrån siffrorna i den statistiska under- sökning som SCB har genomfört. Vi har föreslagit att den sammanlagda tiden som lönefordringar skall omfattas av förmånsrätt skall uppgå till sex månader inklusive uppsäg- ningstid. Av det statistiska materialet kan utläsas att ca 24 procent147 av all utbetalt lönegaranti avser innestående lön. Det framgår vidare att ca 85 procent”8 av dessa fordringar avseende innestående lön inte har stått inne längre tid än två månader. Om man utgår ifrån att de flesta arbets- tagarna även fortsättningsvis kommer att kräva ersättning för ca två månaders innestående lön kan besparingen i denna del således beräknas bli ca 15 procent av all lönegarantiersättning för innestående lön eller ca 155 miljoner kronor.

Det statistiska materialet visar vidare att över 70 procent149

av alla fordringar på uppsägningslön avser en uppsägningstid om fyra månader eller kortare. Om man, som vi utgått ifrån ovan, förutsätter att de flesta arbetstagare också har ett par månaders lönefordringar på innestående

147Tabell 28. 148Tabell 29.

149Tabell 32.

lön, skulle besparingen i denna del kunna beräknas till ca 30 procent av lönegarantiutbetalningarna avseende fordringar på uppsägningslön. Utbetalningarna för uppsägningslön uppgår till över 46 procent pro- cent150 av de totala utgifterna för lönegarantin, eller till ca två miljarder kronor. Besparingen borde då kunna beräknas till ca 600 miljoner kronor. Av all utbetald lönegaranti avser vidare ca 24 procent”' innestående semester. Vi har föreslagit att semesterfordringarna avseende det andra året före intjänandeåret inte skall omfattas av förmånsrätt. Det saknas statistik om på vilket sätt semesterfordringar som ersätts genom lönega- rantin fördelar sig i tiden. Man torde emellertid kunna utgå ifrån att fordringar avseende året före intjänandeåret och för intjänandeåret är i klar majoritet. Andelen som belöper sig på andra året före intjänandeåret kan försiktigtvis uppskattas till ca 25 procent av de totala fordringarna på innestående semester. Besparingen skulle därmed i denna del kunna bli ca 250 miljoner kronor.

Sammanlagt skulle besparingen i dessa delar således kunna beräknas till ca en miljard kronor.

Det bör observeras, att vid beräkningen har vi inte alls medräknat de besparingar som rimligtvis bör bli följden av förslagen avseende skyl- dighet för arbetstagare att anmäla sig till arbetsförmedling, skärpt av- räkningsregel och regler som tar direkt sikte mot missbruk av garantin.

Som vi tidigare har sagt medför bristen på underlag att besparingarna till följd av dessa regeländringar blir närmast omöjliga att beräkna med någon säkerhet. Förslagen har ju också delvis andra syften, nämligen att eliminera den inverkan på konkurrensen som lönegarantin kan ha i vissa fall och motverka spekulation på garantins bekostnad. Att för- slagen dessutom innebär avsevärda besparingar torde dock kunna ställas utom all tvivel.

150Tabell 28.

151Tabell 28.

Om arbetstagarnas förmånsrättsberättigade fordringar minskar, in- nebär det ökat utrymme för utdelning av boets medel till oprioriterade borgenärer, t.ex. konkursföretagets leverantörer. Storleken av denna ökning kan emellertid inte uppskattas till belopp motsvarande besparing- en ovan på grund av att även arbetstagare vid konkursföretag som helt saknar tillgångar för utdelning är berättigade till lönegaranti. Även vid en försiktig bedömning torde man emellertid våga utgå ifrån att för- slagen kommer att innebära ökad utdelning till de oprioriterade borge- närerna med ett par hundra miljoner kronor.

Återstår att behandla det enda av våra förslag som kommer att med- föra en utgiftsökning. Det vi här åsyftar är förslaget att det skall upprät- tas ett centralt register över alla lönegarantibeslut. Ett sådant register är nödvändigt om en "karensregel" i enlighet med förslaget i avsnitt 4.5.1 skall kunna införas. Som vi har berört i avsnitt 2.11 skulle ett register också underlätta uppföljningen av utbetalningar av lönegaranti.

Vad gäller förandet av registret finns flera möjligheter. En sådan är att registret förs av Riksskatteverket. Uppgifterna om meddelade löne- garantibeslut kan hämtas in från TSM, som får kopior av besluten från konkursförvaltarna. Med hänsyn till att samtliga länsstyrelser i fram— tiden kan förväntas utnyttja ADB för utbetalningsfunktionen kan dock en rationell ordning också vara att uppgifterna lämnas av länsstyrelserna på ADB-medium.

"Karensregeln" är tillämplig endast i de fall där rörelsen har gått i konkurs under sitt första verksamhetsår. Uppgiften att tillhandahålla svar på förvaltarnas förfrågningar till registret kan därför inte bli sär—

skilt personalkrävande. Den tid som har stått oss till buds har inte medgett att vi utarbetat

förslag till de regler som krävs för att registret skall kunna upprättas. Enligt vår bedömning, vilket stöds av en preliminär beräkning som Riksskatteverket har gjort, bör emellertid kostnaderna per budgetår för att föra registret när det väl har upprättats inte överstiga ett belopp motsvarande kostnaden för ett par årsarbetskrafter.

6.2. Ikraftträdande m.m.

Samtliga av våra förslag till lagändringar bör kunna träda i kraft den 1 juli 1994. Ändringar i 12 & FRL avseende inskränkningar i löne- och pensionsfordringarnas förmånsrätt bör dock inte tillämpas om arbetsgi- varen har försatts i konkurs före ikraftträdandet. Däremot finns det enligt vår mening inte anledning att göra några undantag när det gäller de nya reglerna i lönegarantilagen eller ändringen i semesterlagen. De föreslagna reglerna i lönegarantilagen riktar sig mot olika former av icke avsedd användning och missbruk av garantin. De bör därför träda i kraft utan några särskilda övergångsregler.

7. Specialmotivering

7.1. Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (l970:979)

Ändringarna i 12 & förmånsrättslagen (l970:979), FRL, är både materi- ella och redaktionella.

För att underlätta läsningen har antalet stycken i paragrafen ökats till sex. De nya styckena följer innehållsmässigt den ordning i vilken de olika frågorna behandlas i paragrafen i dess nuvarande lydelse.

Första stycket motsvaras i dag av 12 & första stycket, första me— ningen, FRL.

Den andra meningen i stycket anger tidsramarna för lönefordringars förmånsrätt. Förmånsrätten omfattar således fordringar, som har för- fallit till betalning under de senaste sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än sex månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten.

Bestämmelsen innebär för en arbetstagare, som har t.ex. sex må- naders uppsägningstid, att hela hans fordring på uppsägningslön omfat— tas av förmånsrätten. Är uppsägningstiden kortare, t.ex. fyra månader, omfattar förmånsrätten också eventuella lönefordringar avseende de två senaste anställningsmånaderna före uppsägningen. För en arbetstagare som har sagts upp redan före konkursansökningen, omfattar förmåns- rätten på motsvarande sätt eventuella lönefordringar för de sex senaste månaderna av anställningstiden, förutsatt att fordringarna inte har för- fallit till betalning tidigare än sex månader före det att konkursansök— ningen kom in till tingsrätten. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 4.3.1.

Andra stycket, första meningen, är en ny bestämmelse som begrän- sar förmånsrätten för fordringar på uppsägningslön. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 4.3.2. En fordring på uppsägningslön skall i fortsättningen omfattas av för- månsrätt längst för uppsägningstid som följer av lag. Vid bedömande av

om en fordring på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt skall man alltså utgå ifrån den uppsägningstid arbetstagaren kan ha rätt till enligt 11 & lagen (1982:80) om anställningsskydd, LAS.

En bestämmelse i ett enskilt anställningsavtal eller i ett kollektivavtal skall vid bedömande om fordringen på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt lämnas utan avseende om bestämmelsen innebär, att man har överenskommit om en längre uppsägningstid än vad som stadgas i 11 & LAS. I ett sådant fall får arbetstagaren avseende den uppsägnings- tid som går utöver vad som följer av 11 å LAS en oprioriterad fordring mot konkursgäldenären.

Om avtalet däremot innebär att man har överenskommit om en korta— re uppsägningstid än vad som skulle ha följt av 11 & LAS, blir detta naturligen gällande även för förmånsrättens omfattning. I ett sådant fall har arbetstagaren normalt inte heller en fordring på uppsägningslön för längre tid än ifrågavarande avtal stadgar.

I andra meningen upptas ytterligare en begränsning i förmånsrätten för en fordring på uppsägningslön. Denna begränsning har behandlats i avsnitt 4.3.3.

En fordring på uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen rörelse, omfattas av förmånsrätt endast om arbetstagaren kan visa att han utan dröjsmål har anmält sig hos arbetsförmedling som arbets— sökande.

Genom denna regel införs en skyldighet för arbetstagaren att försöka begränsa den tid för vilken hans fordring på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt och därför kan ersättas genom lönegarantin, eller, om det finns tillgångar därtill i konkursboet, av konkursgäldenären. Denna skyldighet inträder dock endast i den mån arbetstagaren under uppsäg- ningstiden inte behöver utföra arbete för konkursgäldenären och inte heller utför arbete för annan eller driver egen rörelse.

Om arbetstagaren underlåter att anmäla sig till arbetsförmedlingen omfattas hans fordring på uppsägningslön för tiden då han inte utför arbete eller driver egen rörelse inte av förmånsrätt. Den kan därför inte

heller ersättas genom lönegarantin, Fordringen på uppsägningslön blir i ett sådant fall oprioriterad.

Anmälan till arbetsförmedlingen skall ske utan dröjsmål. Detta in— nebär att arbetstagaren inom de närmaste dagarna efter att han har fått beskedet om att han inte längre behöver utföra arbete för konkursgälde- nären måste anmäla sig som arbetsökande på arbetsförmedlingen.

Vanligtvis torde konkursförvaltaren redan vid uppsägningen av de anställda kunna förutse ungefär hur länge var och en av dem kan be— hövas under konkursföretagets avveckling.

Förvaltaren bör då avvakta med att fatta lönegarantibeslut beträffande fordringar på uppsägningslön avseende sådan arbetstagare, som inte kommer att behöva utföra arbete för konkursgäldenären under hela sin uppsägningstid. Lönegarantibeslut avseende en sådan arbetstagares fordringar på uppsägningslön bör således meddelas först när denne har lämnat arbetsplatsen och kan visa att han utan dröjsmål därefter har anmält sig på arbetsförmedlingen.

Om en arbetstagare, som inte längre behöver utföra arbete för kon- kursgäldenären, skaffar sig arbete på annat håll eller bedriver egen rörelse, bortfaller skyldigheten att anmäla sig på arbetsförmedling för att fordringen på uppsägningslön skall omfattas av förmånsrätt.

I dessa fall gäller i stället i enlighet med vad som framgår av tredje meningen att förmånsrätten omfattar endast sådan lön eller ersättning som överstiger inkomst som arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. Denna avräkningsregel har behandlats i avsnitt 4.3.4.

En motsvarande men mindre omfattande avräkningsregel finns i dag i 12 5 första stycket, tredje meningen, FRL.

Avräkning skall således ske för inkomst av egen rörelse och från annan anställning. Dessutom skall avräkning ske också för inkomst som arbetstagaren borde ha kunnat förvärva i en annan anställning.

När det gäller de två förstnämnda situationerna torde bestämmandet av det belopp med vilket avräkning skall ske inte medföra några större

problem. Beträffande inkomster av egen rörelse får man oftast godta

arbetstagarens uppgifter härom. Detsamma bör i normalfall kunna gälla beträffande inkomster från en annan anställning. I sådana fall kan upp- gifterna naturligtvis också kontrolleras hos den nya arbetsgivaren. Bestämmelsen att avräkning skall ske för inkomst som arbetstagaren borde ha kunnat förvärva i en annan anställning tar sikte på flera olika situationer. En sådan uppkommer om arbetstagaren, efter att han har anmält sig till arbetsförmedlingen, får ett arbetserbjudande därifrån som han avvisar. Avräkning bör då ske med belopp motsvarande lönen för det avvisade arbetet. En annan situation när denna bestämmelse bör tillämpas föreligger om arbetstagaren under uppsägningstiden visserligen utför arbete för annan, men utan lön eller för en lägre lön än vad som är normalt för arbete av det slaget.

Bakom sådana överenskommelser ligger oftast tanken att arbetstaga- ren i stället för lön från sin nya arbetsgivare skall få ersättning genom lönegaranti så länge uppsägningstiden varar. Det är konstruktioner av detta slag som i allmänhet har åsyftats när man i den allmänna debatten har talat om "handel med lönegaranti". Konstruktionen får nämligen till effekt att lönegarantin kommer att fungera som en form av subvention av den nya arbetsgivarens verksamhet genom att han under viss tid inte behöver betala hela lönekostnaden för de anställda.

Avräkning skall således ske i dessa situationer för den inkomst som arbetstagaren borde ha kunnat förvärva i den nya anställningen. Fort- sätter arbetstagaren huvudsakligen med sina tidigare arbetsuppgifter även i den nya anställningen. bör hans tidigare lönenivå kunna tjäna som riktmärke för med vilket belopp avräkning bör ske. Ledning bör också kunna hämtas i lönenivån för andra anställda med liknande ar- betsuppgifter och i den allmänna lönenivån inom avtalsområdet.

Avsikten är inte att förvaltare skall ägna sig åt tidsödande utrednings- arbete för att försäkra sig om att avräkning sker med exakt rätt belopp.

Syftet med regeln är inte att skapa "millimeterrättvisa". Det ligger också i sakens natur att avräkning för inkomst som arbetstagaren borde

ha kunnat förvärva sker med viss försiktighet. Några större avvikelser från den allmänna lönenivån för det slags arbete som arbetstagaren faktiskt utför skall emellertid inte godtas.

Bestämmelsen i färde meningen om avräkning för utbildningsbidrag motsvarar av vad som i dag stadgas i 12 5 första stycket, fjärde me— ningen FRL.

Tredje stycket upptar en särskild regel om förmånsrätt för löneford- ringar som har varit föremål för tvist. Regeln, som har sin motsvarighet i 12 5 första stycket, femte meningen FRL, innebär en skärpning i förhållande till den nuvarande genom att tidsfristerna genomgående har sänkts till tre månader.

Fjärde stycket reglerar förmånsrätten för semesterlön och semester- ersättning som har intjänats före konkursansökningen. Bestämmelser om dessa frågor återfinns i dag i 12 5 första stycket, sjätte och sjunde meningarna FRL.

Ändringarna, som har behandlats i avsnitt 4.3.1, innebär en in— skränkning i förhållande till vad som gäller för närvarande genom att semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansök- ningen omfattas av förmånsrätt endast för vad som står inne för det löpande och närmast föregående intjänandeåret. Även semesterdagar som har sparats på det sätt som medges i 18 och 20 55 semesterlagen (1977:480) under den nu nämnda tidsperioden omfattas av förmåns- rätten. Däremot omfattar förmånsrätten inte längre dagar som har spa- rats under tidigare år.

Femte stycket stadgar om förmånsrätt för en fordring på pension som tillkommer arbetstagaren eller dennes efterlevande. Den nuvarande regeln finns i 12 å andra stycket FRL. Ändringen innebär att förmåns— rätten för pensionsfordringar för tiden före konkursansökningen har inskränkts till sex månader.

Sjätte stycket upptar en bestämmelse om begränsningar i förmåns- rätten för arbetstagare som själv, tillsammans med eller genom närstå- ende, äger minst en femtedel av konkursföretaget, Har andelen inne- hafts senare än sex månader före konkursansökningen kom in till tings-

rätten omfattas arbetstagarens löne— eller pensionsfordring inte av för- månsrätt och kan därför inte heller ersättas genom lönegaranti.

Begränsningar i förmånsrätten beträffande arbetstagare som äger del i konkursföretaget återfinns i dag i 12 & tredje stycket FRL.

Den nya regeln, som har behandlats i avsnitt 4.4, inskränker för- månsrätten endast för arbetstagare som på angivet sått äger andel av konkursföretaget. Däremot begränsar regeln inte förmånsrätten för de arbetstagare som visserligen t.ex. på grund av en ledande befattning vid företaget har utövat ett väsentligt inflytande på dess verksamhet, men saknar på eget eller närståendes ägande grundade ekonomiska intressen i företaget.

Den andel som utesluter från förmånsrätt uppgår alltså till en femte- del av konkursföretaget. Syftet med att bestämma andelen till en viss kvotdel har varit att underlätta bedömningen av när ägandet skall anses diskvalificerande i förmånsrättshänseende. Samtidigt innebär ändringen en viss utvidgning av personkretsen som utesluts från förmånsrätt.

Den nya regeln innebär ingen ändring i förhållande till vad som gäller i dag beträffande vilka slag av ägande som skall utesluta från förmånsrätt. Den valda formuleringen syftar endast till att klarare än vad som framgår av den nu gällande lagtexten ange att även det för- hållandet, att det är arbetstagarens närstående som äger andelen, medför att arbetstagarens fordring utesluts från förmånsrätt.

Regeln innebär inte heller någon ändring beträffande bedömningen av vilka som skall anses som närstående. Att också sambo numera ingår bland dem som skall anses som närstående får tas för självklart.

7.2. Förslag till lag om ändring i löne- garantilagen (1992z497)

Ändringen innebär att två nya paragrafer, som båda är riktade mot olika former av missbruk av garantin, förs in i lönegarantilagen.

9215

Genom regeln, som har behandlats i avsnitt 4.5.1, införs en begräns- ning av möjligheterna att få en lönefordring ersatt genom garantin. Om en arbetstagare inom ett år före konkursbeslutet har fått en lönefordring som har uppstått i huvudsakligen samma verksamhet ersatt genom garantin, föreligger inte rätt till garantiersättning i den senare konkur— sen. Lönegarantiersättning kan sålunda utgå till en arbetstagare endast en gång på ett år för fordringar som har uppstått i huvudsakligen sam— ma verksamhet.

Syftet med regeln är att begränsa det sätt att utnyttja garantin som innebär, att samma verksamhet går i konkurs upprepade gånger varvid lönefordringarna betalas genom lönegaranti. Genom sådana förfaranden kommer lönegarantin indirekt att fungera som en subvention av verk- samheten, vilket kan påverka konkurrensen inom branschen negativt.

Regeln tar endast sikte på de fall att en verksamhet, som har gått i konkurs, drivs vidare efter rekonstruktion eller överlåtelse och försätts i konkurs på nytt inom ett år.

Kontrollen av om det i paragrafen angivna förhållandet föreligger bör göras av förvaltaren innan han fattar beslut i lönegarantifrågan.

9bå

Regeln, som har behandlats i avsnitt 4.5.2, syftar till att förhindra alla former av missbruk av lönegarantin som innebär att man när ett an-

ställningsavtal ingås eller ett anställningsvillkor bestäms har spekulerat i att lönen kommer att betalas av garantin.

Genom regeln får förvaltaren en generell möjlighet att avslå en an- sökning om lönegaranti när det kan antas att en av förutsättningarna för den anställning eller det anställningsvillkoret på vilket fordringen grun— dar sig har varit att betalning skulle utgå helt eller delvis genom lönega- rantin. Situationen utmärks således av att arbetsgivaren och arbetstaga- ren har handlat i samförstånd i syfte att utnyttja garantin.

Fråga om regelns tillämpning kan uppkomma bl.a. när det har skett en nyanställning kort före en konkurs utan att anställningen synes moti- verad av verksamhetens behov eller när lönen till någon anställd har höjts kraftigt före en konkurs utan att man kan se att detta motiveras av t.ex. ändrade arbetsuppgifter.

Enligt de nu gällande reglerna kan förvaltare avslå en lönegarantian— sökan i princip endast när det kan visas att arbetstagaren inte har en förmänsrättsberättigad lönefordring.

Det kan emellertid vara svårt att visa att t.ex en nyanställning har varit helt obehövlig. Lika svårt kan det vara att visa att en löneförhöj- ning strax före en konkurs har varit omotiverad. Genom att arbetsgiva— ren och arbetstagaren i de här åsyftade fallen i allmännhet handlar i samförstånd kan de lätt göra gällande att anställningen eller löneför- höjningen har varit motiverad av ett eller annat skäl. De här ifrågava- rande förfarandena har därför varit i det närmaste omöjliga att komma åt med den nuvarande regleringen.

Med den nya regeln utvidgas förvaltarens möjligheter att meddela av- slagsbeslut i dessa och liknande fall genom att det i fortsättningen är tillräckligt om det kan antas att ett av syftena med anställningen eller anställningsvillkoret på vilket fordringen grundar sig har varit att speku- lera på lönegarantins bekostnad. Omständigheterna beträffande löne- anspråket skall sålunda tala för att det är fråga om missbruk, utan att detta dock kan bevisas fullt ut. Om arbetstagaren är missnöjd med beslutet och väcker talan mot staten vid tingsrätten får han där möjlig- heten att å sin sida visa att löneanspråket är berättigat.

_ ___—......____._ __ __...___w M.... .

,__. __ __-.__._.____.__..—_.—__—________. _.-4._._-1W_.,

7.3. Förslag till lag om ändring i semesterlagen (1977z480)

29å

Ändringen innebär att semesterlagens huvudregel att semesterersätt— ningen skall minskas med i förskott mottagen semesterlön, skall tilläm— pas också när uppsägningen har skett i samband med en konkurs.

Den övervägande delen av alla lönefordringar vid konkurs ersätts ge- nom statlig lönegaranti. Syftet med ändringen är att undvika att garantin ersätter en lönefordring för vilken betalning redan har utgått i förskott, Ändringen har behandlats i avsnitt 4.8.

Kommittédirektiv

Dir. l992:103

Översyn av den statliga lönegarantin vid konkurs Dir l992:103

Beslut vid regeringssammanträde 1992—12-03

Chefen för Arbetsmarknadsdepartementet, statsrådet Hörnlund, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att se över vissa delar av det statliga lönegarantisystemet vid konkurs.

Utredaren skall analysera om lönegarantireglerna har en ändamålsenlig utformning när det gäller vilka lönefordringar som skall ersättas av garantin samt föreslå de lagändringar som en sådan granskning kan ge anledning till. Utredaren skall också överväga och lämna förslag till hur utbetalnings- funktionen skall vara utformad i framtiden.

Syftet med utredarens arbete skall vara att åstadkomma sådana regel— ändringar som — utan att garantins sociala syfte går förlorad - sammantaget begränsar utgifterna för garantin och effektiviserar granskningen av att garantin används på det sätt den är avsedd för.

Bakgrund

Reglerna om statlig lönegaranti vid konkurs har nyligen varit föremål för en omfattande reformering. Den nu gällande lönegarantilagen (19921497), LGL, har trätt i kraft den 1 juli 1992 och innebär stora förändringar beträffande handläggningen av lönegarantiärenden. Även ramarna för den maximala ersättningen enligt garantin har ändrats. Syftet med reformen har varit att skapa ett smidigt och rättssäkert handläggningsförfarande för lönegarantiärenden. (Prop. 1991/92:139, bet. 1991/92:LU37, rskr. 1991/92:318, SFS 1992:497)

En viktig utgångspunkt har vidare varit att minska möjligheterna till missbruk av lönegarantin. Flera av de nya reglerna tar därför sikte på en bättre kontroll av de inkomster som kan påverka frågan om lönegaranti skall utgå under uppsägningstiden.

Förändringarna har vidtagits på grundval av en översyn av lönegarantin som genomfördes av lönegarantiutredningen (dir. l982:58) under första hälften av 1980-talet. Lönegarantiutredningens första delbetänkande. (Ds A l983:15) Ändringar i lönegarantisystemet, avlämnades i november 1983 och innehöll bl.a. förslag till förändringar av lönegarantins maximi- belopp. Utredningens andra delbetänkande (SOU 1986:9) Ny lönegaranti— lag, som avlämnades i december 1985, innehöll förslag till ändringar av handläggningsreglerna.

Lönegarantiutredningens slutbetänkande, (SOU 198827) Lönegarantin och förmånsrättsordningen, överlämnades till lnsolvensutredningen (Ju 1988:02), som har utrett frågan om ett lagreglerat rekonstruktions- förfarande utom konkurs. att beaktas i dess utredningsarbete (dir. 1988152). Betänkandet innehöll överväganden och förslag med sikte bl.a. på löne- garantins användning vid rekonstruktion av konkursföretag.

Fortsatt utredningsbehov

Den översyn av lönegarantisystemet som gjordes av lönegarantiutred— ningen hade till sitt huvudsakliga syfte att åstadkomma torandringar be- träffande handläggningen av lönegarantiärenden och analysera lönegarantins betydelse för valet av form för rekonstruktion. Lönegarantins materiella del - nämligen frågan om lönegarantireglerna har en ändamålsenlig utformning när det gäller vilka lönefordringar garantin skall ersätta - har inte varit föremål för en översyn sedan lagstiftningen om statlig lönegaranti vid konkurs infördes år 1971.

Behovet av en sådan översyn har påtalats i ett flertal riksdagsmotioner under de senaste åren. Även riksdagens lagutskott har uttalat att en översyn av lönegarantireglerna och förmånsrätten är motiverad och förutsatt att en sådan kommer till stånd (bet. 1991/921LU6 s. 17 och bet. l991/92:LU37 s. 20). 1 den livliga debatt om lönegarantin som har förekommit i massmedia har det starkt framhållits att reglerna bör ses över, samtidigt som man har riktat kraftig kritik mot vad man ibland har uppfattat som ett alltför om— fattande skydd av vissa lönefordringar och ett missbruk av garantin.

Jag anser att det är viktigt att en sådan översyn nu kommer till stånd. Redan det faktum att lönegarantireglerna inte har setts över från materiell synpunkt sedan garantin infördes motiverar detta. Det är också tydligt att regelsystemet innehåller brister och i vissa fall har medfört resultat som inte har varit avsedda när reglerna utformades. Det kan vara värt att på- minna om att när statlig lönegaranti infördes i början av 1970-talet var

avsikten att garantera lön för en eller två månader. för skälig uppsägnings- tid och för normala fordringar på ackordsersättning, provision m.m. Man ansåg det emellertid inte påkallat att staten skulle garantera lönefordringar i samma vida omfattning som de utgår med förmånsrätt (prop. l970:201 s. 64—65). 1992 års lönegarantilag har visserligen inneburit en påtaglig upp— stramning av handläggningsreglerna i syfte att öka kontrollen av att löne— garantin inte missbrukas. Både i riksdagsmotioner och i debatten har det emellertid som jag tidigare nämnt krävts att de materiella reglerna ses över i syfte att minska möjligheterna till missbruk och icke avsedd användning av garantin.

Dessa krav stämmer väl överens med de synpunkter på ytterligare över— syn av lönegarantin som jag framförde i lagstiftningsärendet vid den nya lönegarantilagens tillkomst. Jag anförde då att den kraftiga ökningen av utbetalningar av lönegarantimedel som har skett under de senaste åren tnotiverar att regelsystemet ses över i syfte att effektivisera granskningen av att lönegarantin används på det sätt den är avsedd för (prop. 1991/92:139 s. 12).

En sådan översyn framstår som än mer motiverad i belysning av att lönegarantifondens utgifter har fortsatt att öka.

Ser man på konkursutvecklingen har antalet företagskonkurser ökat från ca 5 500 — 6 000 per år under 1980—talet till närmare 10 000 år 1990 och till 17 378 år 1991.

Under motsvarande tidsperiod har utbetalningarna från lönegarantifonden ökat från ca 600 mkr per budgetår till ca 1.8 mdkr budgetåret 90/91 och till ca 4,3 mdkr budgetåret 91/92. Utbetalningarna från lönegarantifonden har därmed sjudubblats under de senaste tre åren.

Utgiftsökningen har fortsatt. Under tiden januari t.o.m. september 1992 har 15 148 företag gått i konkurs och ca 3.8 mdkr har hittills utbetalats från lönegarantifonden. Motsvarande period under 1991 utbetalades ca 2 mdkr.

För att täcka de stigande kostnaderna har riksdagen våren 1992 beslutat att den rörliga kredit som är förenad med lönegarantifonden skall tillfälligt ökas under innevarande budgetår från tidigare 200 mkr till högst 2 mdkr (prop. 1991/92:150 bil. l:8. bet. 1991/921FiU30. rskr. 1991/921350). Vidare har regeringen nyligen till riksdagen avlämnat en proposition om lönegarantifonden m.m. (prop. 1992/931117) i vilken föreslås att fondens rörliga kredit höjs till högst 4 mdkr. Förslaget får ses mot bakgrund av att fondens utgifter för budgetåret 92/93 beräknas uppgå till ca 6 mdkr.

Några av de frågor som har kommit upp i debatten gäller i första hand annat än lönegarantin. Som exempel kan nämnas frågan om hur arbets— kraften disponeras efter en konkurs. Många har vidare tagit upp frågan hur lönegarantin påverkar konkurrensen vid vidaredrift av konkursföretaget och vid rekonstruktion. Dessa spörsmål behandlas av lnsolvensutredningen. som inom kort kommer att avlämna sitt betänkande. lnsolvensutredningens

arbete beträffande dessa frågor utförs på grund av tilläggsdirektv som utredningen fick i november 1991 (dir. 1991193). Genom dessa tick ut— redningen i uppdrag bl.a. att undersöka om företag som är fötsatta i konkurs och som under uppsägningstiden drivs vidare med utnyttjande av lönegarantimedel negativt påverkar andra företag i branschen och 0111 löne- garantin i sådana situationer leder till osund konkurrens mellan företagen.

Den reformering av lönegarantiärendenas handläggning som har skett genom den nya lönegarantilagen omfattade inte utbetalningsfurktionen. I propositionen konstaterade regeringen att länsstyrelserna på sikt bör befrias från uppgiften att handha utbetalningarna av ersättning enligt löregirantin. Frågan om framtida utbetalningsmyndighet krävde emellertid yttzrligare utredning (prop. 1991/92:139 s. 36-37). Lagutskottet delade regeringens bedömning (bet. 1991/922LU37 s. 15). Även denna fråga bör dårfö' nu bli föremål för överväganden.

Det nu aktuella utredningsuppdraget bör alltså sammanfattningS/is om- fatta lönegarantireglernas materiella innehåll och utbetalningsfunktionen. Jag vill emellertid redan nu förutskicka att jag anser att motiven till och omfattningen av statens ansvar för lönegarantin också hör till de frågor som kan behöva utredas.

Utredningsuppdraget

Lönegarantins omfattning

1 lönegarantilagen anges endast det maximala belOpp som kan utgå enligt garantin. 100 000 kr (9 55). Jag bortser i detta sammanhang från det ersätt- ning som enligt 8 & LGL kan utgå för kostnaden att försätta gälttnären i konkurs och för viss annan kostnad enligt konkurslagen.

När det gäller vilka lönefordringar som omfattas av lönegarantn anges detta genom en hänvisning till förmånsrättslagen (l970:979). FRL Av 7 Q' LGL framgår att betalning enligt garantin lämnas för en sådan fo'dran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 ; FRL och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 & sammt lag.

Det bör nämnas att motsvarande regler gällde enligt lager. (1970 741) om statlig lönegaranti vid konkurs.

Detta sätt att reglera frågan om lönegarantins materiella omfattning innebär att förmånsrättslagens lönebegrepp blir bestämmande ör vilka lönefordringar som ersätts av lönegarantin. Begreppet lön i 12 & FRL anses omfatta allt som kan hänföra; till av- löningsförmån på grund av anställningen. Det har ingen betydelsei vilken form lönen utgår. Lönen kan sålunda betalas i form av tidlön, ackords- ersättning, arvode. provision, tantiem eller annan andel i vinst, tllägg av olika slag såsom risktillägg eller kallortstillägg, naturaförmån ellerpå annat

..-_ ....s, s.

sätt. Även avtalsenliga omkostnader i tjänsten omfattas. såsom rese- kostnadsersättning och traktamente samt hållande av egen bil eller annan utrustning. Också gratifikationer som arbetsgivaren har utläst sig att betala med anledning av arbetstagarens insats hör hit.

Förtnånsrätten och därmed den ersättning som kan utgå från lönegarantin år tidsbegränsad, När det gäller lön eller annan ersättning på grund av anställningen omfattas fordringar som inte har förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursansökan samt under skälig uppsägningstid. dock för högst sex månader.

Utredaren bör analysera om denna utformning av lönegarantireglerna är ändamålsenlig. Med målsättning att begränsa statens åtaganden enligt garantin bör utredaren undersöka om garantins sociala syfte kan uppnås även om vissa lönefordringar utesluts från garantins omfattning. Utredaren bör lämna förslag till de regeländringar som översynen ger anledning till.

Analysen bör belysa om det från praktiska utgångspunkter när det gäller konkurshanteringen är möjligt att separera lönegarantireglernas lönebegrepp från det som finns i förmånsrättslagen eller om förslag på inskränkningar i det förstnämnda bör medföra motsvarande inskränkningar i vissa löne- fordringars förmånsrätt. Föreslås sådana inskränkningar i förmånsrätten bör utredaren granska vilka ekonomiska effekter de kan medföra för arbets— tagarna.

Jag går nu närmare in på några av de frågor som utredaren bör ägna särskild uppmärksamhet åt.

En sådan fråga är om löneförmåner som utgår vid sidan om den egent— liga lönen, såsom fri bil, fri lunch m.m. samt olika former av provision. tantiem och gratifikationer, bör undantas från lönegarantin.

Ett av utredningens syften är att åstadkomma regeländringar som minskar möjligheterna till missbruk av lönegarantin. Utredaren bör därför överväga om det kan vara en lämplig ordning att lönefordringen beräknas efter t.ex. arbetstagarens genomsnittslön under de senaste sex månaderna före kon— kursutbrottet och om man bör ställa upp villkor på viss anställningstid för att komma ifråga för ersättning enligt garantin.

Särskild uppmärksamhet bör vidare ägnas frågan om lönegarantireglerna är lämpligt utformade med avseende på de tidsgränser som gäller för hur gamla lönefordringar som kan ersättas enligt garantin. Mot bakgrund av att lönegarantin kan påverka andra företag i samma bransch negativt bör ut- redaren även överväga om lönegarantiersättning under uppsägningstiden bör begränsas, t.ex. till två månader.

Förmånsrätten för uppsägningslön, och därmed lönegarantin. omfattar enligt de regler som gäller i dag inte sådan lönefordran som motsvaras av inkomst som arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen avser förvärvat i en annan anställning eller uppenbarligen borde ha kunnat för— värva i en anStällning som han skäligen borde ha godtagit. Med inkomst från annan anställning jämställs utbildningsbidrag som utgår vid arbets-

marknadsutbildning, om bidraget avser samma tid som lönefordringen och har beviljats efter uppsägningen (12 5 FRL).

Det är viktigt att lönegarantin inte påverkar konkurrensen mellan före- tagen negativt. Utredaren bör därför överväga och ta ställning till om en arbetstagare som under uppsägningstiden utför arbete åt en ny arbetsgivare bör ha rätt till lönegaranti för samma tid. En tänkbar lösning kunde vara att förmånsrätten inte heller omfattar sådan lönefordran som motsvaras av inkomst som arbetstagaren uppenbarligen borde kunna förvärva i sin nya anställning.

Utredaren bör vidare belysa effekterna av att man med inkomst från en annan anställning jämställer inte bara utbildningsbidrag utan även andra slag av inkomster. t.ex. vad som uppbärs från en egen rörelse.

Vissa arbetstagare saknar förmånsrätt och på grund därav även möjlighet till lönegarantiersättning för sina lönefordringar. Detta gäller arbetstagare som själv eller genom närstående äger en väsentlig andel i företaget och har ett väsentligt inflytande över dess verksamhet. Mot denna ordning har det riktats kritik och det har gjorts gällande att det borde vara tillräckligt att arbetstagaren själv eller genom närstående endera äger en väsentlig andel eller har ett väsentligt inflytande för att han skall vara utesluten från förmånsrätten eller, i vart fall. rätten till lönegarantiersättning. Man har vidare krävt att det borde klargöras vad som bör gälla för en arbetstagare som har ett väsentligt inflytande i en juridisk person som inte bedriver näringsverksamhet, t.ex. en stiftelse eller en ideell förening.

Utredaren bör överväga om det kan finnas anledning att ytterligare be- gränsa lönegarantins omfattning i nu angivna hänsenden.

Semesterlön och semesterersättning omfattas av förmånsrätten och där- med av lönegarantin bl.a. för vad som står inne för det löpande och de två föregående intjänandeåren. Av semesterlagens regler följer att om arbets- tagaren har mottagit semesterlön i förskott, minskas semesterersättningen med sådan semesterlön. Minskning skall dock inte ske i vissa situationer, bl.a. om anställningen har upphört på grund av en uppsägning från arbets— givarens sida som beror på ett förhållande sotn inte hänför sig till arbets- tagaren personligen [29 & semesterlagen (1977:480)].

En uppsägning som sker på grund av arbetsgivarens konkurs medför att nämnda undantagsregel beträffande avräkning för semesterlön som erhållits i förskott blir tillämplig.

Utredaren bör undersöka om det är motiverat att denna ordning, som medför att lönegaranti utgår för en ersättning som arbetstagaren redan har erhållit. behålls.

l skilda sammanhang har också aktualiserats frågor som avser utvidgning av lönegarantins omfattning.

En sådan fråga har sin utgångspunkt i sjömännens speciella arbetsför- hållanden och gäller om allt intjänat men inte förfallet vederlag bör om— fattas av lönegarantin utan att avräknas från maximibeloppet. Det har gjorts

gällande att vederlag. som i normala fall utgår som kompensationsledighet för bl.a. förlängd ordinarie arbetstid. övertid och jourtjänstgöring. ofta kan överstiga en eller flera årslöner.

En annan fråga har aktualiserats av Högsta domstolens beslut den 9 december 1991 i mål Ö 1321/89, SÖ 521, och avser frågan om även premier för pensionsförsäkringar med kollektivavtalsgaranti bör ingå bland sådana överlåtna fordringar som ersätts enligt 5 & LGL.

När det gäller tvistiga lönefordringar kan förmånsrätten i vissa fall om— fatta även fordringar som har förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursansökan. Så är förhållandet om en fordran har varit föremål för tvist och talan har väckts, eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal har begärts, inom sex månader från förfallodagen och konkursansökningen görs inom sex månader från det att tvisten har slutligt avgjorts.

Det har gjorts gällande att fristen om sex månader för att väcka talan ibland skulle vara för kort. Man har också menat att när arbetsgivaren går i konkurs efter att talan har väckts. borde man inte vara tvingad att fullfölja rättegången. utan lönegarantin skulle i dessa fall ersätta lönefordringen även om den är äldre än ett år.

Utredaren bör belysa och ta ställning till om det är motiverat att löne— garantin utvidgas i nu angivna hänsenden.

Genom EES-avtalet som avses träda i kraft den 1 januari l993 åtar sig Sverige att följa de delar av EG:s regelverk som omfattas av EES-avtalet och som har bedömts relevanta för deltagande i EG:s inre marknad.

Vid sina överväganden avseende lönegarantins omfattning bör utredaren därför beakta innehållet i det av Europeiska gemenskapernas råd antagna direktivet 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av med— lemstaternas lagstiftning rörande skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens.

Utredaren bör också uppmärksamma att ILO:s internationella arbets- konferens ijuni [992 antog en konvention och en rekommendation i ämnet skydd för arbetstagarens fordringar vid arbetsgivarens insolvens.

F ram/ida utbetalningsmyndighel

Lönegarantibelopp utbetalas i dag av länsstyrelsen i det län dit tingsrätten som handlägger konkursärendet hör eller. i vissa fall, av länsstyrelsen i det län där arbetstagaren vistas (22 & LGL). Vid utbetalning fullgör länsstyrel— sen bl.a. arbetsgivarens skyldigneter när det gäller skatteavdrag m.m. och bevakar att maximibeloppet inte överskrids.

Länsstyrelserna handhade utbetalningarna även enligt l970 års lag om statlig lönegaranti vid konkurs. Genom nya lönegarantilagen renodlades länsstyrelsens roll som utbetalningsmyndighet och materiella bedömningar.

1982 års lönegarantiutredning övervägde frågan om vilken myndighet som borde handha utbetalningarna av garantibelopp. Utredaren ansåg att funktionen borde finnas i nära anslutning till tillsynsmyndigheten i konkurs, men avstod från att lägga förslag i den delen på grund av det sätt på vilket ekonomiadministrationen var organiserad hos kronofogdemyndigheterna vid den tiden. (SOU 1986:9) Ny lönegarantilag.

Efter den omorganisation som därefter har skett av kronofogdemyndig— heterna finns det inte längre några sådana hinder mot att föra över ut— betalningsfunktionen från länsstyrelserna till kronofogdemyndigheterna. En sådan överföring föreslogs också i 1991 års kompletteringsproposition.

Genom nya lönegarantilagen flyttades emellertid prövningen av löne— garantianspråk i konkurser utan bevakning från kronofogdemyndigheterna till förvaltarna. Mot denna bakgrund framstod det inte som en självklar lösning att föra över utbetalningsfunktionen till kronofogdemyndigheterna. Övervägande skäl talade därför för att frågan om framtida utbetalnings- myndighet borde övervägas ytterligare (prop. l99l/921139 s. 36-37). Denna bedömning delades av lagutskottet (bet. 1991/921LU37 s. 15),

Länsstyrelserna har förutom utbetalningsfunktionen inte någon anknyt— ning till konkursförfarandet. Det framstår därför som naturligt att läns— styrelserna befrias från denna arbetsuppgift.

Utredarens överväganden i denna del bör ha till syfte att åstadkomma en utbetalningsordning som medger en snabb hantering av utbetalningarna och en effektiv kontroll av att lönegarantin inte missbrukas.

Ett sätt att uppnå detta syfte kan vara att utbetalningarna ombesörjs av förvaltarna. Genom nya lönegarantilagen har förvaltarna tillagts rätten att besluta om lönegaranti i konkurser utan bevakning. Bland förvaltarnas uppgifter vid avveckling av konkursboet ingår redan en mängd arbetsupp- gifter som vanligtvis utförs av arbetsgivaren. Att handha utbetalningen av lönegarantimedel kan i detta sammanhang jämställas med att ha hand om löneutbetalningarna. En sådan ordning borde också medföra att utbetal— ningarna kan göras snabbare och därför innebära en förbättring för arbets- tagarna.

Att förvaltarna har hand om utbetalningarna bör också kunna medföra en effektivare kontroll av att reglerna inte missbrukas. Jag tänker här särskilt på den form av missbruk som består i att arbetstagaren uppbär sjukpenning för samma tid som han erhåller lönegarantiersättning.

En reformering av utbetalningsfunktionen på detta sätt borde också kunna medföra att staten besparas kostnaderna för denna. Enligt vad jag har in— hämtat från civildepanementet uppgick dessa budgetåret 91/92 till ca 20 mkr, varav 6 mkr är tillfälliga resurser på grund av hög arbetsbelastning. Förvaltarnas arbete med lönegarantifrågor ersätts i dag som en del av arvodet för förvaltaruppdraget som helhet. De ytterligare uppgifter som

Men även andra lösningar är tänkbara. Kronofogdemyndigheterna har inte längre någon beslutanderätt i lönegarantiärenden. Däremot har flertalet av kronofogdemyndigheterna i sin egenskap av tillsynsmyndigheter i kon- kurs en skyldighet att övervaka förvaltningen och därmed även lönegaranti— hanteringen. Tillsynsmyndigheten har genom nya lönegarantilagen också tillagts en partställning som statens företrädare vid rättegång om lönegaranti i tingsrätten. Det finns således fortfarande skäl som möjligen kan tala för att föra över utbetalningsfunktionen till kronofogdemyndigheterna. Vidare har det ibland framförts att utbetalnings” ' de allmänna försäkringskassorna som redan i ningar till enskilda. Mot en sådan lösning ta ringskassorna saknar all anknytning till konkurshanteringen.

Jag vill stryka under att utredaren självfallet bör känna sig fri att över— väga även andra lösningar än de nu antydda.

dag handhar stora utbetal— lar i viss män att försäk-

Arbetets bedrivande

I arbetet skall beaktas innehållet i regeringens samtliga kommittéer och särskilda utredare om utr riktning (dir. l984z5), om beaktande av EG-aspekten het (dir. 1988143) och om redovi (dir. 1992250).

Utredarens uppdrag bör vara slutfört före den I oktober 1993.

kommittédirektiv till edningsförslagens in- i utredningsverksam— sning av regionalpolitiska konsekvenser

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för Arbetsmarknadsdepartementet

- att tillkalla en särskild utredare, ot

(l976:ll9), med uppdrag att se över garantisystemet vid konkurs,

nfattad av kommittéförordningen vissa delar av det statliga löne-

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

- att kostnaderna skall belasta tionde huvudtit

elns anslag Utredningar m.m.

Balm

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Arbetsmarknadsdepartementet)

Utveckl ingsavdelningen Sixten Lundström

Statistisk undersökning av statlig lönegaranti vid konkurs.

Statistisk undersökning av statlig lönegaranti vid konkurs.

Sixten Lundström, SCB ( 1993 —08 -23 )

1. Bakgrund

När ett företag går i konkurs har de anställda ofta fordringar mot arbetsgivaren för t ex innestående lön och semesterersättning. I allmänhet sägs de anställda upp efter konkursen och då tillkommer fordran på uppsägningslön. Om konkursboet inte har tillgångar som räcker till betalning av lönefordringarna kan dessa upp till ett maximibelopp om 100 000 kronor per arbetstagare betalas genom statlig lönegaranti vid konkurs. Beslut om lönefordringar skall ersätttas genom garantin fattas av konkursförvaltaren och beloppet utbetalas av länsstyrelsen. Konkursförvaltarens beslut kan omprövas av tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen på talan av arbetstagaren och tillsynsmyndigheten i konkurs. 1993 års lönegarantiutredning (dir. l992:103) har fått till uppgift bl a att se över vilka lönefordringar som skall ersättas enligt garantin.

Utredningen hari sin tur gett SCB i uppgift att göra en statistisk undersökning i syfte att skatta storleken på olika utbetalningar, tidsperioder som utbetalningarna avser, etc. Uppgiften består av två delar — en urvalsundersökning av det blankettmaterial som finns vid länsstyrelserna samt en analys av dataregistrerat material över Stockholms län.

I det följande gör vi en kortfattad teknisk beskrivning av undersökningsmetoden samt en redovisning av huvudresultaten.

2. Urvalsundersökning. 2.1 Population.

Utredningen är intresserad av lönegarantiärenden för konkurser efter den 1 juli 1992, då en förändring av systemet genomfördes, men av flera skäl har vi tvingats att reducera undersökningspopulationen.

I syfte att från det totala antalet lönegarantiärenden utesluta så många som möjligt med konkursbeslut före den 1 juli l992 valdes en tidsavgränsning från den 1 oktober 1992 till den 30 mars 1993.

I den statistiska undersökningen ville vi erhålla uppgifter per arbetstagare. Detta önskemål tillsammans med begränsade resurser ledde till att vi ytterligare tvingades begränsa undersökningspopulationen. En konkurs kan nämligen avlöpa på många skilda sätt, vilket leder till att utbetalningarna av lönegarantin också görs på olika sätt. Det innebär i sin tur att det är varierande svårigheter att från blankettmaterialet få en bild av varje anställd. Om företagets kontor fungerar även efter konkursen gör länsstyrelsen löpande utbetalningar (underlag utgör då oftast s k BZ-blanketter) till den anställde och därmed har inte länsstyrelsen en totalbild av den anställdes ersättning förrän den sista utbetalningen görs. Ett företags kontor kan upphöra efter en viss tid, vilket leder till blandningar av olika blankettyper. Kontoret kan upphöra i samband med konkursen och dämted fyller konkursförvaltaren vanligtvis (men undantagen är många) i en B l—blankett som anger den totala ersättningen till den anställde. Vi begränsar populationen till den senare delen. Mun

kan kanske säga att vi begränsar oss till mindre "krångliga" fall, vilket troligen ger ett urval av arbetstagare vid mindre företag.

Denna begränsning av undersökningspopulationen leder till att vi inte på ett statistiskt vetenskapligt sätt kan uttala oss om samtliga lönegarantier efter den 1 juli 1992.

Utredningen vill också ha resultaten uppdelade på storstadslän och övriga län. 2.2 Urvalsförfarande.

För att reducera mängden inblandade personer är det lämpligt att i ett första steg dra ett urval av länsstyrelser och iett andra steg blanketter.

I ett två—stegs—urval är det vikti gt att kontrollera storleksvan'ationen i första-stegs— enheterna. Vi har därför stratifierat länen med hjälp av uppgifter om totala utbetalningar från föregående år (se bilaga 1).

De tre storstadslänen är så avvikande i storlek att vi valt dem med sannolikheten l (i bilaga 1 samt i estimationen beskriver vi förfarandet som om varje storstadslän tillhör ett eget Stratum). För övriga 21 län har stratifieringsgränsema bestämts med hjälp av den s k Cum N/f - metoden. Vi fann att två strata var lämpliga och inom varje stratum valde vi ut två län med hjälp av obundet slumpmässigt urval. (Vid allokeringen användes Neyman— metoden som stöd). I bilaga 2 redovisas straturnindelningen och vilka län som valdes ut.

Vi siktade mot att urvalet skulle innehålla 1400 blanketter. Den storleken bestämdes huvudsakligen utifrån begränsningarna i tid och resurser. Utredningen ville ha bättre precision för skattningarna inom storstadslänen än i övriga län och därför gjordes större urval i storstadslänen. (Se bilaga 2).

Sedan utvalda län räknat antalet blanketter i undersökningspopulationen och meddelat SCB antalet fick de i uppgift att dra ett systematiskt urval av blanketter. Vi angav vilken blankett som först skulle väljas ut och sedan intervallet mellan utvalda blanketter. (Se introduktionsbrev och arbetsinstruktion i bilaga 3).

2.3 Datainsamling och -registrering

Länsstyrelserna kopierade utvalda blanketter och skickade kopiorna till SCB där de dataregistrerades.

Det visade sig att en mängd olika blankettyper används, kompletteringen av uppgifter från konkursförvaltaren görs på olika sätt vid olika länsstyrelser, etc och därför fick vi svårigheter att göra en kvalitetsmässig god registrering. Det visade sig också att många blanketter inte tillhörde undersökningspopulationen. (I avsnitt 2.5 skrivs mer om kvaliteten).

2.4 Estimation. Urvalet av blanketter har gjorts på ett objektivt och kontrollerat sätt. Förfarandet ger möjlighet att beräkna urvalsssannolikheter och dämted kan resultaten räknas tipp till poptiltttitmsnivån.

För att kunna beskriva förfarandet inför vi följande beteckningar: Nj, = antalet län i Stratum h (h=l,..., 5). nh = antal utvalda län i varje Stratum.

Mm = antalet anställda i län 1 inom Stratum h som tillhör ramen (d v 5 den mängd som länsstyrelserna räknat).

mm = antal utvalda anställda i län 1 inom straturn h.

1 om anställde k inom län hl (i urvalet) tillhör pop. Ihlk =

0 om den anställde tillhör övenäckningen.

thk = värdet på undersökningsvariabeln för anställde k inom län hl

Anm. Stratum 1-3 utgör storstadslänen och där gäller att Nh = nh: 1.

2.5 Kvalitet i dataregistrerat material.

Uppdraget har präglats av tidsbrist, vilken bl a inneburit att ingen förstudie har kunnat genomföras. Detta hari sin tur lett till en del besvärande konsekvenser.

Blankettmaterialet visade sig vara betydligt mindre enhetlig än väntat, vilket ledde till stora svårigheteri dataregistreringen. Det påverkade även estimationen och hade en kvalitetsförsämrande effekt.

Övertäckning.

Många blanketter hörde uppenbart inte till undersökningspopulationen och därför fick vi en betydande övertäckning. Detta reducerar urvalsstorleken och därmed ökar urvalsfelet, men däremot leder det inte till någon skevhet i skatmingen.

M ätfel .

I många fall var det svårt att avgöra vilken den verkliga utbetalningen var. Det kunde bero på att det fanns flera blanketter för en anställd, överstykningar, ändringar, kompletteringar, etc. För att erhålla riktiga uppgifter hade vi behövt kontakta handläggarna vid länsstyrelserna, vilket naturligtvis hade ökat kosmaden dramatiskt och även förlängt tiden för genomförandet. Det kan följaktligen finnas en hel del mätfel.

Barnfallsfel.

I många fall saknas uppgifter om vilken tid uppgiften avser, det kan finnas uppgift om den totalt utbetalda summan, men däremot inte till vilka lönearter den ska fördelas. I många fall saknas uppgift om den totala fordran från den anställde (antagligen menar man i mån ga fall att den är densamma som summan av utbetalda medel, men vi kan inte vara säkra på det).

Urvalsfel.

Eftersom man utnyttjar observationer från ett urval till att uttala sig om hela populationen har man ett uwalsfel. Urvalsförfarandet beskrivet ovan har dock tjänat till att reducera uwalsfelet.

Övenäckningen har lett till att antalet observationer har minskat till ca 1200, vilket naturligtvis ökat urvalsfelet.

2.6 Resultat av urvalsundersökningcn.

Eftersom undersökningspopulationen är begränsad är antalsuppgifter irrelevanta och därför håller vi oss till procentuella andelar. Huruvida dessa andelar också kan antas gälla för samtliga lönegarantier ärinte möjligt att avgöra på ett objektivt sätt. Representanterna för utvalda länsstyrelser har svårt att göra en säker bedömning av detta, men ingen har dock heller hävdat att vi avgränsat oss till en icke—typisk grupp av lönegarantiärenden.

. I bilaga 4 redovisas samtliga tabeller för den urvalsbaserade undersökningen. Vi gör inte några analyser av tabellerna utan hoppas att det skrivna är tillräckligt för att läsaren ska kunna göra sina slutsatser av undersökningen.

3. Dataregistrerat material från Stockholms län

Varje länsstyrelse dataregistrerar vissa uppgifter från utnyttjade blanketter. Tyvärr registreras inte alla de uppgifter utredningen är intresserad av och därför har en undersökning av blankettmaterialet fått göras. Ett annat problem vid en nationell utvärdering av lönegarantier är att flera olika datasystem används. Det dataregistrerade materialet har dock den fördelen att länsstyrelsens egen personal utfört registreringen och därmed kan det förväntas ha högre kvalitet än det SCB registrerat från blankettmaterialet.

Länsstyrelsen för Stockholms län” har välvilligt ställt sitt dataregistrade material till förfogande och även utfört vissa summeringar och selekterin gar och därefter lämnat ett avidentifierat databestånd av uppgifter till SCB.

Datamaterialet avser arbetstagare, som fått Iönegarantiutbetalningar under tiden 1 juli 1992 t Om den 30 april 1993 och där företaget gått i konkurs efter den 1 juli. För att få en fullständig bild av utbetalningarna till varje arbetstagare plockade vi bort de arbetstagare som fått ersättning under maj månad, eftersom vi inte kande avgöra om dessa ärenden är avslutade. Denna avgränsning kan leda till att anställda med lång uppsägningstid underskattas. Totalt består materialet av 8321 arbetstagare.

I de fall den totala fordran är större än 100000 kr och konkursförvaltaren fördelat denna fordran på de enskilda artema har dessa storheter registrerats och i ett särskilt fält har "Over maxbeloppet" registrerats.

I bilaga 5 redovisas statistik från detta bestånd. Denna statistik är alltså baserad på totalräknat material och är därför inte behäftad av urvalsfel, som tidigare redovisad statistik är. Det finns en del märkligt stora skillnader mellan de urvalsbaserade skattningama och det totalräknade materialet från Stockholms län. De kan troligen inte förklaras av urvalsfelet utan snarare av de skilda avgränsningarna som gjorts och delvis & svårighetema för SCB-personalen att förstå alla uppgifteri blankettmaterialet.

) Kjell Haglund vid länsstyrelsens ekonomienhet

Uppgifter om totala utbetalningar året 1991/92

- underlag till stratifiering av län.

Kammarkollczkl LONTZCAKxNI—IFONDEN BUDGETÅRET l99lm Fondhnån

lljorn Brunnström

*I

T Genomsnnån Totalt Summa fonts; Summa anställda

Stockholmslän 82497 508l 989 WOW—IL Goleborgs o Bohus län 43 851895 514 22? 742? Malmöhus län 41868 710. 507. 424 523 Jönköpings lm 18078906 216 9468;—I Alvsborgslm 1515-0222 181801658r Södermanlands hn 10 691 115 128 293381L Kopparbergs Ian 12 729 5451 152 754 580 Östergötlands lan 12 579 9321 150 959 183 Skaraborgs lut 11 101539 133 218 blå 10497016r 115964 1971 1193-4808 143217699 10457 591 125491096 9167704r_ 110012452 7 166 884 86 (112 606._ 8651546 103818 (46 717910] 861492? 9491235 , 1138948'11 11476271J 137715265 8 867 410 106 408 972 5541569 66498117/r_ 6 252 887 75 034 642 4454 6333_ 53455 5” 3170 502. 38016029 361 309 4 359 707

Gavleborgs l'an

V:stmartlands hn Orebro lan Norrbottens län

:=: —t c'xl'x- 0

Kalmar Ian

Vartemonlands lan

Hallands lm

vuxit-(linus lm

Z-(ZI:

> ”p

Varmlands hn

ont—w

L

Knstimsnds län Up,» iz hn

Kronobergs lan

lllrkrnge lan |__ Jmtlmds lui

Til”

' Gotlands lut

Stratumindelning av lån, urval av län samt blanketturvalens storlekar.

Stratifieringen av länen gjordes enligt nedanstående förteckning. Utvalda län är understrukna och inom parentes anges bruttourvalets storlek.

Stratum nr

Stockholms län (350)

Göteborgs och Bohus län (300) Malmöhus län (300)

[Sänen Örebro, Gävleborg, Södermanland, Skaraborg ( 112) Värmland Ostergötland (112), Kopparberg, Alvsborg och Jönköping

,

Länen Gotland, Jämtland, Blekinge (112), Uppsala, Kronoberg, Kalmar, Halland, Västernorrland, Kristianstad, Norrbotten (1 12) och Västerbotten.

TABELL 12

Skattad andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "uppsägningslön". Länen exkl storstadslänen.

Uppsägningslön Procentuell fördelning

- 10000 l 8.0

1 000 1 - 20000 23.0 20001 - 30000 1 3.7 30001 — 40000 10.4 40001 - 50000 8.7 1 00000 6.2

100000

TABELL 13

Skattad andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "semesterersättning". Hela riket.

Semesterersättning Procentuell fördelning 1 - 10000 46. 8 10001 — 20000 33.7 20001 - 30000 14.7 " 30001 - 40000 2 .7 4000 1 - 50000 1 .3 50001 - 100000 0.8

100000

TABELL 14

Skattad andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "semesterersättning". Storstadslänen. Semesterersättning Procentuell fördelning l - 10000 45.3 1 0001 — 20000 33. 1 20001 - 30000 1 5. 1 3000 1 - 40000 2. 1 40001 - 50000 2.0 50001 - 100000 2.4 1 — 100000 1000 TABELL 15

Skattad andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "semesterersättning". Hela riket.

Semesterersättning Procentuell fördelning 1 - 10000 47.6 10001 - 20000 34.0 20001 - 30000 14.4 30001 — 40000 3.0 40001 - 50000 09 50001 - 100000 0.0

100000

TABELL 16

Skattad andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "semesterersättning på uppsägningslön". Hela riket.

Semesterersättning Procentuell på uppsägningslön fördelning l - 2000 27.8 2001 - 4000 25.6 4001 — 6000 18.0 6001 - 8000 12.2 8001 - 100000 16.4 1 - 100000 1000 TABELL 17

Skattad andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "semesterersättning på uppsägningslön". Storstadslänen.

Semesterersättning Procentuell på uppsägningslön fördelning

|

l — 35 5 2001 — 4000 28.9 4001 — 6000 1 4. 1 6001 - 8000 1 l .8 8001 — 100000 9.7

l — 1 00000 100.0

TABELL 18

Skattad andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "semesterersättning på uppsägningslön". Länen exkl storstadslänen.

, Semesterersättning Procentuell på uppsägningslön fördelning

] - 2000 23.7

2001 — 4000 23.9 4001 — 6000 20.1 6001 - 8000 12.5 8001 — 100000 19.9

1 - 100000 1000

TABELL 19

Skattad andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "bilersättning". Hela riket. B ilersättnin g Procentuell fördelning l - 2000 65 . 8 2001 — 4000 2 l . 5 4001 — 6000 4.0 6001 — 8000 2 .4 800 l — 1 00000 6.4

] 00000

'l'ABlilJ, 20.

Skattad andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "bilersättning". Storstadiliincn.

Bilcrsiittning Procentuell fördelning ] — 2000 5 8.2 2001 - 4000 16. 8 ,' 4001 — 6000 6.6 * 600 l — 8000 6.0 ' 8001 - 100000 12. 6 _ 1 — 100000 1000 ! TA B ELL 2 1 .

Skattad andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "bilersättning". Länen exkl storstadslänen. Bilersiittnin g Procentuell . fördelning

, - ___ _ _- i

1 » 2000 70. 8

2001 — 4000 24. 6 4001 - 6000 2.3 6001 — 8000 0.0 800 1 — 1 00000 2. 3

10().0

100000

TABELL 22

Skattad andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "lraktamenten". Hela riket.

, Traktamenten Procentuell fördelning 1 — 2000 58 . 5 2001 — 4000 22. 6 4001 - 6000 7.2 6001 - 8000 2.4 8001 - 100000 9.5 1 — 100000 1000

Antalet berörda arbetstagare är litet (44 ) och därför gör vi ingen uppdelning på redovisningsgrupper.

TABELL 23

Skattad andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "fackavgift". Hela riket.

Fackavgift Procentuell fördelning 1 - 2000 98.7 2001 — 4000 1 . 1 4001 — 100000 0 . ()

l - 1 00000 1 00.0

TABELL 24

Skattad andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "fackavgift". Storsadslänen.

Procentuell fördelning

Fackavgift

100000 1000

... |

TABELL 25

Skattad andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "fackavgift". Länet exkl & storstadslänen. Fackavgif t Procentuell , fördelning * ; 1 _ 2000 99.4 ' , 2001 - 4000 0.6 400 l - 100000 0. 0 i

1 00000

TABELL 26

genomsnitt av totala fordran.

Typer av utbetalningar

lnnestaende lön lnnestående semester Uppsiigningslön Mätningsarvode Semester uppsägningstid Provision Pension (ej pensionspremier) Pension (pensionspremier) Traktamenten Bilersättning E_ackavgift Overtidsersätttning Räntor Konkurskostn ad S juklön Retroaktiv ersättning Ersättning fri bil Kostförmån Tantiem Bilförmån Garage/parkerin g Diverse utlägg Summa att betala ut av lönegarantin

Genomsnittlig lönegarantiersättnin g (i kronor) för olika typer av fordringar samt

Genomsnitt av berörda arbetstagare

Arbetstagarens totala fordran

15163 12420 30651 690 4722 9565 8511 12469 2457 2160 601 5604 2726 676 3577 4298 1 1646 11960 1 300 810 42470

71257

TABELL 27 Andel arbetstagare (i procent) som fått de olika ersättningama.

Typer av ersättningar Proccntuell andd arbetstagare som fått de Olikt ersättningama

lnnestående lön 6 lnnestående semester 8 Uppsägningslön 6 Miitningsarvode Semester uppsägningstid 4 Provision

Pension (ej pensionspremier) Pension (pensionspremier) Tntktamenten Bilersättning Ettckztvgift Overtidsersätttning

Räntor Konkurskostnad

Sjuklön

Retroaktiv ersättning Ersättning fri bil Kostförmiln Tantiem Bilfönnån Garage/parkering

rPPPPPrrPrPPMNPrrMPPWQ w—owxoooo—ocxtcwaa—q—oo—Niol»

Diverse utlägg

Anm: Denna tabell baserar sig enban på de ärenden där delposterna summerar si; till angiven utbetald summa. Skulle vi ta med hela nettourvalet skulle vi få underskatningar för vissa delposter. Skälet till detta är att i nära hälften av fallen summerar sig inc angivna del poster till den utbetalda summan. Summan är alltså inte alltid fullständigt fördzlad på delpostenta. Detta innebär att vi har värdet noll för vissa delposter. som borde ha ett värde skilt ifrån noll. Därför gör vi beräkningarna på ett begränsat material. Vi vet inte vilken effekt denna begränsning ger på resultatet.

TABELL 28

Typer av ersättningar Procentuell fördelning av utbetald lönegaranti fördelat på de olika ersättningarna

Procentuell fördelning på utbetald lönegaranti

Innestaende lön Innestående semester Uppsägningslön Mätningsarvode Semester uppsägningstid Provision

Pension (ej pensionspremier) Pension (pensionspremier) Traktamenten Bilersättning Eackavgift Overtidsersätttning Räntor Konkurskostnad

S j uklön Retroaktiv ersättning Ersättning fn" bil Kostförmiln Tantiem Bilförmån Gara ge/parkerin g Diverse utlägg

ANN

3 4 6 0

6 O 2 0 4.6 0.1 0.1 0.2 0.2 0.5 0.1 0.0 0.2 0.0 0.0 0.1 0.0 0.1 0.1 0.0 0.0 0. 0

A_an: Denna tabell baserar sig enbart angiven utbetald summa. Skulle vi ta för vissa delposter. Skälet till detta är att delposter till den utbetalda summan. Su delposterna. Detta innebär att vi har v värde skilt ifrån noll. Därför gör vi be vilken effekt denna begränsning ger

på de ärenden där delpostema summerar sig till

d hela nettourvalet skulle vi få underskattningtu i nära hälften av fallen summerar sig inte angivna mman är alltså inte alltid fullständigt fördelad pil ärdet noll för vissa delposter, som borde lta ett räkningarna på ett begränsat material. Vi vet inte

på resultatet.

[ följande tabell har vi utifrån fr o m- och (0 m-uppgiften i "innestående lön avsertiden" beräknat antalet kalenderdagar. I materialet är det totalt 59% som har ett värde störe än troll för innestående lön och av dessa är det endast 66% där både fr o m- och to n- uppgift är angiven. Utnyttjande av det begränsade materialet ger följande skattningar av fördelningen på antal kalenderdagar:

TABELL 29

Antal kalenderdagar som innestående lön avser. Hela riket.

Antal kalenderdagar Procentuell för innnestående lön fördelning 0 - 20 26.5 21 - 40 48.7 41 - 60 9.2 61 — 80 4.3 81 — 100 2.6 101 - 120 1.0 121 - 140 2.2 141 - 160 l .3 161 — 180 0.7 180 — 3.6 i 1000 ' TABELL 30 ';

Antal kalenderdagar som innestående lön avser. Storstadslänen

Antal kalenderdagar Procentuell för innnestående lön fördelning () - 20 32.3 21 _ 40 40.6 41 — 60 9.6 61 _ 80 5.1 i 81 - 100 2.7 . 101 — 120 l .5 I 121 - 140 1.7 | 141 — 160 1 .8 | 161 - 180 0.4 180 4.4 i t 1

1 00.0

TABELL 31

Antal kalenderdagar som innestående lön avser. Länen exkl storstadslänen.

Antal kalenderdagar Procentuell för innnestäende lön fördelning 0 - 20 22.8 21 - 40 53.9 41 - 60 8.9 61 - 80 3.8 81 - 100 2.6 101 - 120 0.7 121 - 140 2.5 141 - 160 1.0 161 - 180 0.9 180 - 3.0 1000

I följande tabell har vi utifrån fr o m- och t o m—uppgiften i "uppsägningslön avser tiden" beräknat antalet kalenderdagar. I materialet är det totalt 61% som har ett värde större än rtoll för uppsägningslön och av dessa är det 86% där både fr o m— och t o rit-uppgift är angiven. Utnyttjande av det begränsade materialet ger följande skattningar av fördelningen på antal kalenderdagar:

TABELL 32

Antal kalenderdagar som uppsägningslön avser. Hela riket.

Antal kalenderdagar Procentuell för uppsägningslön fördelning 0 - 20 1 21 - 40 2

QPPQ?PMWNW Numaoamqoo

TABELL 33

Antal kalenderdagar som uppsägningslön avser. Storstadslänen.

Antal kalenderdagar Procentuell för uppsägningslön fördelning

0 — 20 17.0 21 — 40 27.9 41 — 60 10.7 61 - 80 5.3 81 — 100 10.2 101 — 120 6.5 121 - 140 5.5 141 - 160 5.0 161 — 180 5.9 180 - 5.9

100.0 t

TABELL 34 ;

Antal kalenderdagar som uppsägningslön avser. Länen exkl storstadslänen.

1 Antal kalenderdagar Procentuell » för uppsägningslön fördelning [ l

0 - 20 10.8 21 - 40 28.0 41 — 60 7.5 61 - 80 5.6 81 - 100 9.3 101 - 120 5.8 121 - 140 7.2 141 - 160 7.8 161 - 180 1 1.8

6.3

De benämningar som används i denna bilaga är desamma som länsstyrelsen i Stockholms län använder.

TABELL A

Andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "tot utbetalt brutto

; Beräkningar baserade på dataregistrerat material över Stockholms län.

Bilaga 5

Tot utbetalt brutto Procentuell fördelning

l - 10000 19.6 10001 — 20000 10.5 20001 - 30000 9.5 30001 - 40000 8.9 40001 - 50000 8.5 50001 - 60000 6.4 60001 - 70000 5.7 70001 - 80000 4.5 80001 - 90000 4. 3 90001 — 100000 22.2

1 00000

TABELL B

Andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "totala fordran". Vi har lagt samman "tot utbetalt brutto" och "över maxbeloppet".

Totala fordran Procentuell fördelning : 1 - 10000 19.8 10001 - 20000 10.6 20001 — 30000 9. 5 30001 - 40000 8.9 40001 — 50000 8.5 50001 — 60000 6.4 60001 - 70000 5 .7 70001 — 80000 4. 5 80001 - 90000 4 . 3 90001 - 100000 9.6 1 10000 1 - 1 2.2 ,. l 1 - 100000 1000 TABELL C i Andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "innestående lön". _1

lnnestående lön Procentuell fördelning 1 — 10000 58. 8 1 000 1 — 20000 1 9.9 20001 — 30000 7.8 40001 — 1 00000 1 3 .6

100000

TABELL D

Andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "innestående semester".

Innestående semester Procentuell fördelning 1 - 10000 47.0 10001 - 20000 28.7 20001 - 30000 13. 1 30001 - 40000 5.5 40001 - 50000 2.5 50001 - 100000 3 . 8 1 - 100000 1000 TABELL E

Andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "uppsägningslön".

Uppsägningslön Procentuell fördelning 1 - 10000 1 5 . 3 10001 - 20000 16.1 20001 - 30000 15.4 30001 - 40000 1 l .2 40001 - 50000 8.2 50001 - 100000 3 3 . 7 1 - 100000 1000

Anm, Länsstyrelsen menar att i stort sett hela beloppet under "över maxbeloppet" avser "uppsägningslön".

Variabeln "mätningsarvode" uppvisar inget värde som är större än 1006.

TABELL F

Andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "semesterersättning uppsägningstid".

Semesterersättning Procentuell uppsägningstid fördelning ] - 2000 30.4 2001 — 4000 28.2 4001 - 6000 20.0 6001 - 8000 1 1 .2 800 1 — 100000 1 0. 1 1 — 100000 1000 TABELL G

Andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "förmåner som endast beskattas" (t ex fri bil, fri bostad och fri kost).

Förmåner som Procentuell endast beskattas fördelning

1 - 2000 57.4

200 1 - 4000 1 l .8 400 1 - 6000 14. 1 6001 - 8000 4.6 8001 — 100000 12.0

1 — 100000 1000

Vi har även fått separata uppgifter från länsstyrelsen som kompletterar bilden i ovanstående tabell. Av hela utbetalnin gen av "förmåner som endast beskattas" gar 87.6% till bilfömiån. 1 18% till kostförmån och 06% till bostadsförmån.

Variabeln ”pension (ej pensionspremier)" är det endast 18 personer som fått, varav de flesta mindre än 6000 kr.

TABELL H

Andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "traktamenten". Ersättningen för endags— och flerdygnstraktamente är summerade.

katamenten Procentuell (endags- och flerdygns-) fördelning 1 - 2000 43.0 2001 — 4000 17.6 4001 - 6000 9.2 6001 - 8000 6.4 8001 — 10000 4.6 10001 - 20000 15.1 20001 - 100000 3.9 1 - 100000 1000 TABELL I

Andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "bilersättning".

Bilersättning Procentuell fördelning 1 — 2000 68.7 200 1 - 4000 1 8. 3 4001 - 6000 5.5 6001 - 8000 2 .4 800 1 - 1 00000 5. 1

1 00000

TABELL ] Andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "räntor".

Räntor Procentuell fördelning

TABELL K

Andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "konkurskostnad".

Konkurskostnad Procentuell

fördelning I 1 _ 2000 59. 1 ! 2001 4 4000 9.1 7 4001 _ 6000 18.2 1

6001 - 8000 13.6 8001 — 100000 0.0 *

1 _

Genomsnittet för de 458 arbetstagare som erhållit "avdrag för ny anställning" - 15227.

För "Övriga avdrag (sjukdom, vård av barn)" är genomsnittet -3943 för de 414 som berörs.

100000 100.0 |

TABELL L

Andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "övri telefon, representation, etc).

Övriga ersättningar Procentuell fördelning 1 - 2000 82.6 2001 — 4000 8 .4 4001 - 6000 4.3 6001 - 8000 1 .9 8001 - 100000 2. 8 1 - 100000 1000 TABELL M

Andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "reseersättningar (resa, logi)". Reseersättningar (resa, logi)

200 1 400 1 600 1

2000 4000 6000 8000 1 00000

Illll

'_'OO

T'T'NNP Oroade-—

ga ersättningar" (ersättning för

Procentuell fördelning

TABELL N

Andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "till semeserkassa".

Till semesterkassa Procentuell fördelning

1 — 10000 27.4 10001 - 20000 20.6 20001 - 30000 42.2 30001 - 40000 9.3 40001 — 50000 0.5 50001 — 100000 0.0 1 - 100000 1000 TABELL O ;

Andel arbetstagare (i %) i olika intervall av utbetald lönegaranti för "sjömän".

Sjömän Procentuell

fördelning j

! l

1 - 10000 38.5 " 10001 - 20000 46.2 20001 — 30000 7.7 30001 - 40000 0.0 40001 - 50000 0.0 50001 - 100000 7.6 1 - 100000 1000

Anm Tabellen baserar sig bara på uppgifter för 26 arbetstagare. Genomsnittliga utbetalningen för dessa är 16815 kronor.

TABELL P

Andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "preliminärskatt".

Preliminärskatt Procentuell fördelning 1 - 10000 44. 6 10001 — 20000 25.4 20001 - 30000 17.3 30001 - 40000 8 . 8 40001 - 50000 3.6 50001 - 100000 0.3 1 — 100000 1000 TABELL Q

Andel arbetstagare (i %) i olika intervall för "över maxbeloppet".

Over maxbeloppet Procentuell fördelning

1 - 10000 15.8 10001 - 20000 1 1.7 20001 — 30000 7.5 30001 - 40000 8.0 40001 - 50000 6. 1 50001 - 60000 6.3 60001 - 70000 5.0 70001 - 80000 3.5 80001 - 90000 4.3 90001 - 100000 2.7 100001 — 29. l 1 — 100000 1000

Anm: Ovanstående tabell avser de fordringar som ligger öy_e_r 100000 kronor.

TABELL R

Genomsnittlig lönegarantiersättning (i kronor) för olika typer av fordringar samt genomsnitt av totala fordran.

Genomsnitt av

Typer av utbetalningar berörda arbetstagare

Innestående lön 14132 Innestående semester 14269 Uppsägningslön 51512 Semester uppsägningstid 4076 Till semesterkassa 18137 Pension (ej pensionspremier) 8755 Endagstraktzmiente 1061 Flerdygnstraktamente 5627 Reseersättnin gar (resa, logi) 1327 Bilersättnin g 2066 Förmåner som endast beskattas 2918 Ovriga ersättningar 1552 Mätningsarvode -342 Konkurskostnad 2621 Räntor 2580 Prel. skatt - 14588 Tot utbetalt brutto 47 658

Det dataregistrerade materialet innehåller också följande uppgifter:

TABELL S )

Genomsnittlig lönegarantiersättnin g (i kronor) för olika typer av avdrag/fordringar.

berörda

arbetstagare Avdrag ny anställning -15227 Ovriga avdrag (sjukdom, vård av barn) -3943

Over maxbeloppet 90290

Typer av avdrag/fordrin gar Genomsnitt av ' l

TABELL T

Andel arbetstagare (i procent) som fått de olika ersätttningama.

Typer av ersättningar Procentuell andel arbetstagare som fått de olika ersättningarna

Innestående lön Innestående semester Uppsägningslön

Semester uppsägningstid Till semesterkassa Pension (ej pensionspremier) Enda gstraktamente Flerdygnstraktamente Reseersättnin gar (resa, logi) Bilersättning

Förmåner som endast beskattas Ovriga ersättningar Mätningsarvode Konkurskostnad Räntor Prel. skatt Tot utbetalt brutto

Hulexlh '_'NLIIWNI

muaw—wwcmabdebhh

__ PPNPNQrPNPOO OO

Det dataregistrerade marerialet innehåller också följande uppgifter:

TABELL U Andel arbetstagare (i procent) som fått olika avdrag/fordrin gar.

Typer av avdrag/fordringar Procentuell andel arbetstagare

Avdrag ny anställning Ovriga avdrag (sjukdom, vård av barn) Over maxbeloppet

www OOOUI

TABELL V Procentuell fördelning av utbetald lönegaranti fördelat på de olika ersättningarna

Typer av ersättningar Procentuell fördelning av utbetald lönegaranti

lnnestående lön 14.1 Innestående semester 22.1 Uppsägningslön 81 .4 Semester uppsägningstid 2 . 8 Pension (ej pensionspremier) (H ) Endagstraktamente (t. () Flerdygnstraktamente H 5 i Bilersättning ll .1 , Ovriga ersättningar tl 5 Reseersättningar (resa, logi) (i | Till semesterkassa 4. 2 Räntor (). 1 Konkurskostnad ().0 Avdrag ny anställning - l .8 Ovriga avdrag (sjukdom, vård av barn) -0.4 ; Over maxbeloppet -24. 3 Tot utbetalt brutto 99.7 [,

Anm, Länsstyrelsen menar att i stort sett hela beloppet under "över maxbeloppet" avser "uppsägningslön".

Riksskatteverkets författnin ssamlin (&. ISSN 0347—3023 g g &)m

SF S Riksskatteverkets föreskrifter om handläggning m.m. RFS?" 1992:7 i ärenden om statlig lönegaranti;

Utkom från trycket

den 2 december 1992 beslutade den 29 oktober 1992.

Riksskatteverket föreskriver med stöd av 14 & lönegarantiförordningen (1992:501) följande.

I 5 Beslut enligt 16 eller 18 & lönegarantilagen (l992z497) skall avfattas på blankett, utformad enligt formulär Bl — B3, bilaga 1 — 3”.

2 & Underrättelse enligt 11 eller 12 5 lönegarantilagen (19921497) skall läm- nas på blankett, utformad enligt formulär Ul — U3, bilaga 4 - 62).

3 & Awikelse från de i 1 och 2 55 angivna formerna för beslut och underrät- telser får ske efter särskild överenskommelse med länsstyrelsen och tillsyns— myndigheten.

45 Till beslut enligt 16 5 och underrättelse enligt 11 5 lönegarantilagen (19921497) skall fogas kopia av förvaltarförordnandet.

S 5 Länsstyrelsens besked om utbetalda, avdragna och innehållna garanti— belopp enligt 9 5 lönegarantiförordningen (1992:501) skall lämnas när myn- dighetens hantering av lönegarantimedel i en konkurs kan antas vara slut- förd. Besked om senare verkställda betalningar lämnas särskilt.

65 Länsstyrelsens förordnande enligt 10 5 lönegarantiförordningen (1992:501) bör avse samtliga lönegarantifordringar i en eller flera konkurser, om inte särskilda skäl föranleder annat.

7 & länsstyrelsen skall underrätta konkursförvaltaren om till vilket konto utdelning enligt 28 & lönegarantilagen (1992:497) skall betalas. 8 & Länsstyrelsen skall efter varje kvartal underrätta Riksskatteverket om antalet arbetstagare som erhållit garantibelopp.

Dessa föreskrifter träder i kraft två veckor efter det att föreskrifterna en- ligt uppgift på dem kom ut från trycket.

RIKSSKATTEVERKET

LENNART GRUFBERG

Sten Johansson (Exekutionsavdelningen)

') Bilagoma här uteslutna. ' ”Bilagoma här uteslutna. 1

U . - - itter om konkurs

Parann—lOru-muuonanummer

Kenlwalomlumm r-mn

T mqaun (namn. adress)

Talelonnummer

Poalgrro

Telelonnummer

Konkuraag

U . . - ifter om arbetsta Arbeatagarena namn

w—

Utbetalande Iänss relse

* Lanntyvalaoni

are

Peraonnummer

Telatonnummel

A Belo . som skall betalas ut av lön- arantin Inne-tionde lön Samuel-running ern

Samutu- "" "”me aralttnlng

Upp-inninga— lön

Kr par tunad/14 dagar/tumma

ions Av uppsägningslönen betalas ____________________________________ som mätningsarvode/laekavgift.

Mitnlnga- arvode! lac kavgttt

Mätningsarvode/lackavgitt som innehållits (men inte levererats) före konkursen Fackliga orgamaaiienana namn

[Sanator- terat'lttnlng Semesterersättning på uppsägningslön

'Anm. Uppsägningslön och semesterersättning därpå kan komma att ändras, med hänsyn till sjukdagenövettidsersåttning och liknande. Detta kommer då att anmälas till länsstyrelsen och tillsynsmyndigheten.

% Billermln. analtmng lar imam" antenna och lånande & Penabnlmlnad Anar tia-n nan-terna i Sverige. adublonboloee. kr ' : echablonoebop. tu traktamente 4- ltlnll'lell ulomlarrla. aehablonbebpp. kr 0 | aehablonbelopp. kr

Antal Sdubbnbolopn.kl - raehablonbaluPDJtr Bllatalttnlng mil a kr

Konkurskostnad

Summa att betala ut av lönegarantin

Maximibelopp

Arbetstagarens hela lordran mot konkursgäldenären anges vara

Enligt 9 5 lönegarantilagen kan, med vissa undantag, högst 100 000 kr betalas ut till en arbetstagare. Om arbetstagarens lordran är högre har det belopp som han skall erhålla av lönegarantin lastställts med hänsyn till bestämmelsen om maximibeloppet.

Förmån Fannin aom kvarnar under uppnonlngstlden

Avner tiden

Beslut: Yrkendet lämnas utan bifall. Stulen ler bealutet

'ikääluläiöiv'iiiää'rii'"iii—835556 '''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''

Jag har i dag mottagit en kopia av detta beslut Datum

Undenkriir

Upplysningar

Om en arbetstagare het inkomster från en annan an- atällnlng under uppsägningstiden och dessa avser samma tid som hans iordran l konkursen skall han upp- lysa lörvaltaren om inkomsterna. Sådan upplysning skall också lämnas om arbetstagaren tar emot utbildnings- bidrag som betalas av statsmedel vid arbetsmarknads- Utbildning.

bm konkursbeslutet upphävs skall utbetalt lönegaranti- belopp betalas tillbaka, Detta skall också ske om någon genom oriktlga uppgifter eller på annat sätt orsakat att rantibelopp betalats ut obehörigt eller med ett lör högt lopp. Sådan återbetalning skall ska också om någon i annat tall har tagit emot garantibelopp obehörigt eller lned ett tör högt belopp och skäligen bon inse detta,

Överprövning

Om en arbetstagare eller den som en lordran har över- låtils till är missnöjd med konkurstörvaltarens beslut lär han väcka talan mot staten inom tre veckor iran det att han tick del av beslutet, Talan väcks vid den tingsrätt som handlägger konkursärendet (se sidan 1 Uppgifter om konkurs).

Finner tillsynsmyndigheten att beslutet är oriktigt lär den väcka talan mot arbetstagaren inom tre veckor från det att myndigheten tick del av beslutet.

U » . - itter om konkurs Kenkuregaloenarenl namn Adress

Konkurslowaltarens mmn

FaraonJOrganie-tienanummer

Telelonnummer

Adress Poalguro

Konllklperwns namn

Telelonnummer

Konkumdnq

Utbetalande länsstyrelse Lanssryvelsen .

Beslut

tings/ali |namn. adress)

Beslutet avser _______________ arbetstagare. Arbetstagamas lönebesked avseende tiden _______________________________________ bilogas.

Varje arbetstagare är berättigad till lönegaranti med det belopp som lramgär av hans lönebesked.

Skatteavdrag samt avdrag lör inlörsel och löneutmätning skall verkställas i enlighet med de uppgifter som anges i lönebeskeden.

När lönebeskedet visar att avdrag skall ske lör mätningsarvode/lacklöreningsavgilt skall beloppet sändes till Adrau

Peatgrronurrmer

När lönebeskedet visar att betalning skall ske till semesterkassa skall beloppet sändas till AGV"! Feelgrronumner

Arbetstagarna utlör arbete lör konkursgäldenären under uppsägningstiden. Detta gäller dock inte löliande arbetstagare:

ivnin .

Del

Jag har i dag mottagit en kopia av detta beslut Datum Underskrift

Upplysningar

Om en arbetstagare har Inkomster från en annan an- ställning under uppsägningstiden och dessa avser samma tid som hans lordran i konkursen skall han upp- lysa förvaltaren om inkomsterna. Sådan upplysning skall också lämnas om arbetstagaren tar emot utbildninge- bldrag som betalas av statsmedel vid arbetsmarknads-

utbildning.

Om konkursbeslutet upphävs skall utbetalt lönegaranti- belopp betalas tillbaka. Detta skall också ske om någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt orsakat att garantibelopp betalats ut obehörigt eller med ett för högt belopp. Sådan återbetalning skall ska också om någon i annat fall har tagit emot garantibelopp obehörigt eller med ett för högt belopp och skäligen bort inse detta.

Överprövning

Om en arbetstagare eller den som en fordran har över- låtits till är missnöjd med konkurslörvallarens beslut lär han väcka talan mot staten inom tre veckor från det att han "ck del av beslutet. Talan väcks vid den tingsrätt som handlägger konkursärendet (se sidan 1 Uppgifter om konkurs).

Finner tillsynsmyndigheten att beslutet är oriktigt får den väcka talan mot arbetstagaren inom tre veckor från det att myndigheten lick del av beslutet.

Ugggifter om konkurs m m Knnkuragaldenerens namn och peraan-lorganiuuonlnurrvnar Ålbttlllolreru namn och penonrummar

Trngsranens namn och adress

& Beslut

Beslut daterat ______________________________________________________ avseende arbetstagaren har tidigare sänts till länsstyrelsen.

Beslutet ändras enligt löljande:

Upplysningar Överprövning Om en arbetstagare har Inkomster från en annan an- Om en arbetstagare eller den som en fordran har över- ställning under uppsägningstiden och dessa avser lätils till är missnöjd med konkurslörvaltarens beslut lär

samma tid som hans fordran i konkursen skall han upp- han väcka talan mot staten inom tre veckor lrän det att han lysa förvaltaren om inkomsterna. Sådan upplysning skall fick det av beslutet. Talan väcks vid den tingsrätt som *också lämnas om arbetstagaren tar emot utbildnings- handlägger konkursärendet (se ovan Uppgifter om bidrag som betalas av statsmedel vid arbetsmarknads- konkurs). ' utbildning.

Finner tillsynsmyndigheten att beslutet är oriktigt får den |Om konkursbeslutet upphävs skall utbetalt lönegaranti- väcka talan mot arbetstagaren inom tre veckor lrän det att lbelopp betalas tillbaka. Detta skall också ske om någon myndigheten fick del av beslutet. genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt orsakat att garantibelopp betalats ut obehörigt eller med ett lör högt 'belopp. Sådan återbetalning skall ske också om någon i lannal fall har tagit emot garantibelopp obehörigt eller med ett för högt belopp och skäligen bort inse detta

Husstyrelsen

U ifter om konkurs Konkursgaldenarona namn Permm/Organrutrontnummer

Adress

Konkurslorvaltarens namn

telefonnummer

Adress Postgiro

Kontaktperson: namn

Telefonnummer

ngsrart (namn, adress;

Konkursdag Dag lor bevakningseeslut

U itter om arbetsta are Aroextagavens namn Personnummer Adress Telefonnummer

Skattetabell Jamknrng Beslut lrnns om rnfbrsel Beslut finns om utmatning av Ion . Ja . Ner" . Ja . Ner

Belo- - som skall betalas ut av löne-arantin lnnestående Åväeruaen Kr lön

* Semester- Semezremuumngtrn hlwppugnmg Kr ' , ersättning ' Uppsägningg- K' "' "'n-dfu dagar/tumme torlallodlg avser man k'; ..... 'Ö" """"""""""""""""""" a_i! Pantern Summa 1

Mitnlnge- Km; ; arvode] Av uppsägningslönen betalas ____________________________________ som mätningsarvode/fackavgilt. fackevglft

Mätningsarvode/fackavgitt som innehållits (men inte levererats) före konkursen Fackliga organisationens namn

Ääne- .". ...............................................................

Pollgrronumrner

Semester- ersättning Semesterersåttning på uppsägnin-slön '

!

tAnm. Uppsägningslön och semesterersättning därpå kan komma att ändras, med hänsyn

till sjukdagar.över1idsersättning och liknande. Detta kommer då att anmälas till länsstyrelsen och tillsynsmyndigheten.

m Brtlormln, enattnrng tor loraakrtngsprem-e och liknar—de & Femton/månad Avser uden Tianstereu | Sverige. schablonbelopp, kr ' r aenaolonaetopp. iu Traktamente _ _- ansleresa utomlands scnabionbelopp, kr o r schablonbelopp. kr

Antal Schablonbelopp. kr 0 r achabtonbelopp. kr

Summa att betala ut av lönegarantin

Maximibelopp

Arbetstagarens hela fordran mot konkursgäldenären anges vara

Enligt 9 5 lönegarantilagen kan, med vissa undantag, högst 100 000 kr betalas ut till en arbetstagare. Om arbetstagarens fordran är högre har det belopp som han skall erhålla av lönegarantin lastställts med hänsyn till bestämmelsen om maximibeloppet.

Förmån

Forman som kvarstår under uppsagmngshuen Fen-henens varde

Arbete underu sä nin stiden

Arbetstagare skall ullora arbete Ior konkuragaloenoran under uppsagnmgstrden

Nej Ja. tv Dia. under tiden Anmärkning T ex urskilt om utbetalning

Om en arbetstagare har Inkomster från en annan anetillning under uppsägningstiden och dessa avser samma tid som hans fordran i konkursen skall han upplysa förvaltaren om inkomstema. Sådan upplysning skall också lämnas om arbetstagaren tar emot utbildnlngs- bidrag som betalas av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning,

Om konkursbeslutet upphivs skall utbetalt lönegarantibelopp betalas tillbaka. Detta skall också ske om någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt orsakat att garantibelopp . betalats ut obehörigt eller med ett för högt belopp. Sådan återbetalning skall ske också om någon i annat fall har tagit emot garantibelopp obehörigt eller med för högt belopp och skäligen bort inse detta.

Om en arbetstagare eller den som en fordran har överlåtits till år mlssnöld med konkurs- förvaltarens ställningstaganden får han fråga konkursförvaltaren om hur han kan bevaka sina anspråk i konkursen.

Llneeryrelaen

U - - - ifter om konkurs Konkuraqatoenarena namn A

dress

Konluutorvalrarens namn A dress

Perm/Organisationanummer

Tehlonnmnmr

Postgiro

Telefonnummer

Dag for bevaknrngsbeslut

Kontellpersans namn

ngsraii (namn, adress) Konkursdag

Beslut

Beslutet avser __________________ arbetstagare. Arbetstagamas lönebesked avseende tiden ____________________________________ bifogas.

Varje arbetstagare är berättigad till lönegaranti med det belopp som framgår av hans lönebesked.

Skatteavdrag samt avdrag för införsel och löneutmätning skall verkställas i enlighet med de uppgifter som anges i Iönebeskeden.

När Iönebeskedet visar att avdrag skall ske för mätningsarvode/fackföreningsavgift skall beloppet sändas till

Adress Poetgtronummer

*När lönebeskedet visar att betalning skall ske till semesterkassa skall beloppet sändes till Adress

Poaigironummer

?Arbetstagama utför arbete för konkursgäldenären under uppsägningstiden. Detta gäller dock inte följande arbetstagare:

(Konkurlförvelt-renl underdrift)

Upplysningar

Om en arbestagare har inkomster från en annan anställning under uppsägningstiden och dessa avser samma tid som hans tordran i konkursen skall han upplysa förvaltaren om inkomsterna. Sådan upplysning skall också lämnas om arbetstagaren tar emot utbildnings- bidrag som betalas av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning,

Om konkursbeslutet upphävs skall utbetalt lönegarantibelopp betalas tillbaka. Detta skall också ske om någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt orsakat att garantibelopp betalats ut obehörigt eller med ett för högt belopp. Sådan återbetalning skall ska också om någon i annat fall har tagit emot garantibelopp obehörigt eller med för högt belopp och skäligen bort inse detta.

Om en arbetstagare eller den som en fordran har överfåtits till år missnöld med konkurs- förvaltarens ställningstaganden får han fråga konkursförvaltaren om hur han kan bevaka sina anspråk i konkursen.

Underrättelse enligt 12 & lönegarantilagen U3

ifter om konkurs m m

Arbetslag-tona namn och "Munn-mur

Trnguauans namn och adreu

Underrättelse

Underrättelse daterat

______________________________________________________ avseende arbetstagaren har tidigare sänts till länsstyrelsen,

Underrättelsen ändras enligt följande:

&

'käåldilrääiliiiåni'Härifrån ************

Upplysningar

bm en arbetstagare har inkomster från en annan anställning under uppsägningstiden och lassa avser samma tid som hans fordran i konkursen skall han upplysa förvaltaren om hkomstema, Sådan upplysning skall också lämnas om arbetstagaren tar emot utbildnings- bidrag som betalas av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning.

bm konkursbeslutet upphävs skall utbetalt lönegarantibelopp betalas tillbaka. Detta skall lckså ske om någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt orsakat att garantibelopp retalats ut obehörigt eller med ett för högt belopp. Sådan återbetalning skall ske också om iågon i annat fall hartagit emot garantibelopp obehörigt eller med för högt belopp och kåligen bort inse detta.

Dm en arbetstagare eller den som en lordran har överfåtits till är missnöjd med konkurs— 5rvaltarens ställningstaganden får han fråga konkursförvaltaren om hur han kan bevaka ina anspråk i konkursen,

Europeiska gemenskapernas officrclla tidning

RÅDETS DIREKTIV av den 20 oktober 1980

Nr L 283123

om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens

(80/987/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DlREKTiV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen. särskilt artikel 100 i detta.

med beaktande av kommissionens förslag'. med beaktande av Europaparlamentcts yttrande:.

med beaktande av Ekonomiska och soctala kommitténs yttrande). och

med beaktande av Följande:

Det är nödvändigt lll skydd upprattas för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens. särskilt för att garantera betalning av deras utestående fordringar. samtidigt som ha'nsyn måste tas .ill behovet av en välbalanserad ekonomisk och social ut- veckling Inom gemenskapen.

Det finns fortfarande skillnader mellan medlemsstaterna Jcll'åffand: omfattningen av skyddet för arbetsuglma i detta ivscendt: eeh ansträngningar bör göras för att minska dessa iktllnadcr som kan ha direkt kan betydelse Ear den gemensam— ma marknaden: funktion.

rillnarrnnmgcn av lagstiftningen på detta område bör därför främjas samtidigt som det sker en fortlöpande förbittring i enlighet med artikel 117 i fördraget.

På grund av det geografiska ligct och niringsverkxamhetcns ttruktur | området avviker arbetsmarknaden på Grönland iundamentalt från övriga områden inom gemenskapen.

'iir Grekland den [ januari l981 blir medlem av den Euro- ?eiska ekonomiska gemenskapen i enlighet med akten om intlutningsvtllkoren för Grekland och anpassningen till ördragen. år det lämpligt att i bilagan till detta direktiv under 'ubnkeri Grekkmd uppta de kategorier av arbetstagare vars trav fär uteslutas I enlighet med artikel 1.2 i detta direktiv.

__ EGT nr C 135, 9.6.1978. s. 2. ' EGT nr C 39. 12.1.1979. s. 26. ' EGT nr C IOS. 26.4.1979. s. 15.

HARIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. AVSNITT I Räckvidd och definitioner Arrikef 1

1, Detta direktiv skall tillämpas på arbetstagares fordringar på grund av anställningsavtal cUer anstillningstörhållanden gentemot arbetsgivare som är att anse som insolventa enligt artikel 2.1.

'.'. Medlemsstaterna får undantagsvis utesluta fordringar från vissa kategorier av arbetstagare frln ullimpningsområdet tör detta direktiv på grund av den speciella arten av arbetstagarna: anstillnmgsavul eller anstillningsförhållanden. eller på grund av att det finns andra former av garanti som ger arbeuugsrna ett skydd motsvarande det som skall finnas enligt detta direktiv.

De kategorier av arbetstagare som avses i föregående tryck: är upptagna i bilagan.

3. Detta direktiv Skall inte gälla för Grönland. Detta undantag skall omprövas. om arbetsmarknadtstrukturen i området utvecklas.

Ant-kt! 2

I. Såvitt gäller detta direktiv skall en arbetsgivare anses vara insolvent

:) nir en ansökan har inlämnat: om att det i enlighet med respektive medlemsstats lagar och andra författningar skall inleda: ett Farfarande som innebir att arbetsgivaren: tillgångar tas i anspråk för att kollektivt tillgodose berge— niremu fordringar och som gör det möjligt att ta hänsyn till fordringarna enligt artikel i.

b) när den enligt dessa lagar och andre författningar behöriga myndigheten — antingen har beslutat ut inleda förfarandet. — eller har fastställt att arbetsgivaren: företag eller verksamhet definitivt har upphört och Att befintliga tillgångar är otillräckliga för att Förfarandet skall kunna inledas.

beträffande definitionen av termerna *arbetstagare". "arbets- givare". "lön". "omedelbar ratt till". och "framtida rätt till".

t. vtdta nödvändiga åtgirder för att säkerställa att garantiinstitu- tioner garanterar betalning av arbetstagarnas utestående fordringar som grundar sig på anställningsavtal eller an- ställningsRirhållanden och som gäller lon för tiden före ett visst datum.

,

Detta direktiv berör inte medlemsstaternas nationella lagar

AVSNITT ll

Bst'a'mmelser om garantiinstitutioner

Artikel 3

Medlemsstaterna skall. om inte annat följer av artikel 4.

Efter medlemsstaternas val skall detta datum vara

— antingen den dag då arbetsgivarens insolvens intra'ddc.

— eller den dag då arbetstagaren fick besked om uppsägning

på grund av arbetsgivarens insolvens.

— eller den dag då arbetsgivarens insolvens inträdde eller då

anställningsavtalet eller anstillmngs förhållandet med den berörde arbetstagaren upphörde på grund av arbetsgivarens insolvens.

Artikel 4

I Medlemsstaterna får välja att begränsa garantiinstitutioncr— nas ansvar enligt artikel 3.

'.' Om medlemsstaterna utnyttjar valmöjligheten enligt punkt

1 skall de

— i det fall som avses i artikel 3.2. första sirecksatsen. sa'kerstalla att betalning sker av utestående fordringar som gäller lön för de sista tre månaderna av ett anställningsav— tal eller ett anstillnmgsförhållande som har pågått inom en tidsperiod av sex månader före den dag då arbetsgivarens insolvens intradde.

— i det fall som avses i artikel 3.2. andra strecksatsen. söker- stilla att betalning sker av utestående fordringar som gäller lön för de sisu tre månaderna av ett anställningsav- tal eller eu anstillningsförhållande före den dag då arbetstagaren fick besked om uppstigning på grund av arbetsgivarens insolvens.

— i det fall som avses i artikel 3.2. tredje strecksauen. säkerställa att betalning sker av utestående fordringar som gäller lön för de sista 18 måna-:ma av ett anställningsav-

tal eller ett anstjlln'tngstörhåUande föreden dag då arbets- givarens insolvens intra'dde eller då ansta'llnmgravtalet eUer anställningsförhållandet med arbestagaren upphörde på grund av arbetsgivarens insolvent. [ detta fell får medlemsstaterna begrinsa betalningiansvaret till lön motsvarande en tidsperiod om åtta veckor ener flera kortare perioder om sammanlagt åtta teckor,

3. För att undvika utbetalning av belopp som går utöver de sociala målen för detta direktiv för medlemataterna dock sitta en övre gräns för betalningsansvaret på grund av arbets- tagarnas utestående fordringar.

Om medlemsstaterna utnyttjar den sistninnda velmöjligheten skall de till kommissionen meddela Vilka netoder de valt för att faststan denna gräns.

Artikel 5

Medlemsstaterna skaLl införa detaljer-dr bestämmelser för garantiinstitutionemas organisation. firiansering och verksam- het. i överensstämmelse med framför aUt följande principer:

a) lnstituttonemas tillgångar skall vara frstående frin arbets- givarnas driftskapital och skall inte van tillgingliga vid en insolvensförfarande.

b) Arbetsgivarna skall bidra till institutiinemas finansiering om den inte fullgörs helt av offentligt myndigheter.

c) lnstitutionemas ansvar skall bestå oberoende av om för— pliktelsema att bidra till finansieringen har uppfyllts eller

mte,

AVSNITT lll Bestämmelser om social trygghet A rtikrl 6

Medlemsstaterna får föreskriva att artikd 3-5 inte skall gilla lör bidrag enligt nationella författningsrqlerade socialförrik- ringssystem eller enligt kompletterande peisionaaystem utanför de nationella författningsreglerade sociaföraikringssyttemen för ett eller flera företag.

Artikel 7

Medlemsstaterna skall vidta nödvindga åtgirder för att sikerstilla att underlåtenhet från arbesgivarens sida. före inuidet av hans insolvens. att inbeula påhonom ankommande obligatoriska bidrag till försikringsinsttutionema i enlighet med de nationella författningsreglerade sicialEsi-sikringssyste- men inte inverkar menligt på arbetstagarna ritt till förmåner enligt dessa försäkringar. i den mån avdag lör arbetstagarens del av bidraget har gjorts vid utbetalnng av arbetstagarnas löner.

Arnie! 8

Indiemsiuierns skull sikerstills su nödvändiga Åtgärder nu: för nu skydd! lrbetsugornss intressen och de personen benen som vid inn-idel av orbeugivnrem insolvens red.-n ir lämna: arbetsgivarens töreug eller verksamhet, ved giller nighcter som lillföniknr dem ommlbm eller framtid.! derspensions förrnlner inklusive efterlevnndelörmlner enligt impleuennde pensionssystem utanför de nationell: för- nningsreglende socnlförsikringssyuemen för en eUer flera retag, AVSNITT IV Allmänna bestämmelser och slutbestimmelser Artikel 9

run direkiiv skull inte påverka medlemlsulemu riu an limpl eller ulfil'dl log-r eUer andr! Erflumnglr som ir nnsammore för Irbetsuglrnl.

Artikel [0

itu direktiv sk.-u inte plverlu medlemsstaternas möjligheter

Vidu åtgärder lör nu lörhindn missbruk.

visa att in pl sig eller begr—ins: del nnsvnr som Avses i artikel 3. eller den ganntende förpliktelsen som Avses i artikel 7. om det visar sig nu uppfyllnndet av förpliktelsen är orimligt pl grund av Brekomsten IV sinkildl Förbindelser mellan arbeuugnren och arbetsgivaren och

Europeiska gemenskapernn officiell: lidning Nr L 28305

gemenumml intressen som resulterar | hemliga överens- kommelser mellan dem.

A nike! 1 !

l. Medlemssmemo skall situ i kraft de kglr och andra förmaning-r som ir nödvindigo lör m följ- detu direktiv inom 36 niin-der eller dogen för anmälan och slull genul underrim kommissionen om dem.

2. Medlemsnuemn skall till kommissionen överlämn- tcxterru till de logor och andr-| förl-aning" som de mur inom det omride som omfotus av den: direktiv.

Artikel 12 Medlemssuierno skull inom 18 måneder frln uiglngen ov den period om 36 mlnoder som fastställts i artikel 11.1 överlimno all relevnnl information till kommissionen för nu den skall kunno avge en nppori till rådet om tillämpningen av detta direktiv.

Artikel 13

Den direktiv rikur 515 till medlemssulemn.

Utfärdat i Luxemburg den 20 oktober 1980,

Få rådet: vägnar J. SANTER Ordförande

BU GA

Kategorier av arbetstagare vars fordring" kan undantas frln detta direktivs räckvidd i överensstämmelse med artikel 1.2

Arbetstagare som har ett anställningsavtal eller ett amtallningslörltlllande av speciell art

A. GREKLAND

Befälhavaren och besittningen pA ett fiskefartyg i den mln de är avlönade genom andel i vinsten eller bruttomta'kten av fartyget.

B. IRLAND

l. Hemarbetare (d.v.s. personer som arbetar på ackord i hemmet) sivida de inte har ett skriftligt anställningsavtal.

|.)

kan hänföras till en privatbostad eller ett lantbruk där arbetsgivaren och de nira anhöriga bor.

3. Personer som normalt arbetar mindre än 18 timmar i veckan lör en eller flera arbetsgivare och som inte betalar sina grundläggande levnadskostnader med lönen

| Nira anhöriga till arbetsgivaren utan nlgot skriftligt anställningsavtal vars arbete ' från detta arbete. &

4. Personer som är sysselsatta med fiske pa sisongbasis. tillfälligt eller pl deltid. och vars lön består i del av fångsten,

5. Arbetsgivarens meka/make.

C, NEDERLÄNDERNA

Arbetstagare l hushlllet som ar anställda av en fysisk person och som arbetar mindre än tre dagart veckan för personeni fråga.

D. STORBRITANNIEN

l. Befälhavaren och besättningen pl ett l'iskefartyg vars lön bestar i andel i vinsten eller bruttomta'kten av fartyget.

u Arbetsgivarens makalmake.

II. Arbestagare som omfattas av andra garantiformer A. GREKLAND

Besättningen pl sjöglende fartyg,

B, IRLAND

l . Fast anställda och pensionsberittigade arbetstagare vid lokala eller andra offentliga myndigheter eller i offentligt transportväsende.

t.t Pensionsberåttigade lärare som är anställda vid statliga skolor. gymnasier. grundskolor och Iirarhögskolor.

3. Fast anställda och pensionsberiuigade arbetstagare vid nlgot av de privata sjukhus som finansieras av finansministenet.

C. ITALIEN

l. Arbetstagare som omfattas av lagstadgade förmäner som garanterar att deras löner kommer att utbetalas även om företaget skulle drabbas av ekonomisk kris.

2. Besättningen pl ajöglende fartyg, D. STORBRITANNIEN

1. Registrerade hamnarbetare som inte är helt eller huvudsakligen sysselsatta med annat arbete än hamnarbete.

2. Besättningen pl sjöglende fartyg.

11.3.67 Europeiska gemenskapernas officiella tidning Nr L 66/11

II

(Beslut, lagar m.m. som inte behöver offentliggöras)

RÅDET

RÅDETS DIREKTIV av den 2 lars 1987 om ändring, på grund av Spaniens anslutning, av direktiv 80/987/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning rörande skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens

(87/164/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen,

med beaktande av anslutningsfördraget för Spanien och Portugal, särskilt artikel 2.3 i detta, samt av anslutningsakten som är bifogad till det, och särskilt artikel 396 i denna,

med beaktande av kommissionens förslag, och

med beaktande av följande:

Artikel 1.2 i direktiv 80/987/EEG (1) föreskriver att medlemsstaterna undantagsvis får utesluta fordringar från vissa kategorier av arbetstagare från direktivets tillämpningsområde på grund av den speciella arten av arbetstagarnas anställningsavtal eller anställningsförhållanden.

(1) EGT nr L 283, 28.10.1980, s. 23.

Spanien har i enlighet med nämnda bestämmelse ansökt om att få utesluta arbetstagare i hushållet som är anställda av en fysisk person från nämnda direktivs tillämpningsområde på grund av den speciella arten av deras anställningsförhållande.

Det är därför nödvändigt att andra bilagan till direktiv 80/987/EEG i enlighet med de riktlinjer /sp/ som fastställts i bilaga 2, kapitel 5, punkt 4 i anslutningsakten.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel_l

Med giltighet fr.o.m. den 1 januari 1986 ändras avsnitt 1 i bilagan till direktiv 80/987/EEG på följande sätt:

a) Efter "A. GREKLAND" infogas följande:

"8 . SPANIEN

Arbetstagare i hushållet som är anställda av en fysisk person."

b) Punkterna B, C och D blir således c, D och E. Artikel_2 Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 2 mars 1987.

2a_r349ts_x£9nar p. DE KEERSMAEKER

Qrdfärands

International Labour Conference

Conference internationale du Travail

CONVENTION 173

CONVENTION CONCERNING THE PROTECTION OF WORKERS' CLAXMS IN THE EVENT OF THE INSOLVENCY OF THEIR EMPLOYER. ADOPTED BY THE CONFERENCE AT ITS SEVENTY—NINTH SESSION. GENEVA. 23 JUNE 1992

CONVENTION 173

DNVENTION CONCERNANT LA PROTECTION DES CREANCES DES TRAYAILLELTRS EN CAS D'INSOLVABILITE DE LEUR EMPLOYEUR. ADOPTEE _PAR LA CONFERENCE A SA SOIXANTE—DlX-NEUVIEME SESSION. GENEVE. 23 JUIN l992

AUTHENTIC TEXT TEXTE AUTHENTIQLYE

CONVENTION CONCERNING THE PROTECTION OF WORKERS' CLAIMS IN THE EVENT OF THE INSOLVENCY OF THEIR EMPLOYER

lihe General Conference ol' the International Labour Organisation. Having been convened at Geneva by the Governing Body of the International Labour Office. and having met in its 79th Session on 3 June 1992. and

Stressing the importance of the protection of workers" claims in the event of the insolvency of their employer and recalling the provisions on this subject in Article ll of the Protection of Wages Convention. l949. and Article ll of the Workmen's Compensation (Accidents) Convention. 1925. and Noting that. since the adoption of the Protection of Wages Convention. 1949. greater value has been placed on the rehabilitation of insolvent enterprises and that. because of the social and economic consequences of insolvency. efforts should be made where possible to rehabilitate enterprises and safe— ; guard employment. and Noting that since the adoption of the aforementioned standards. significant

developments have taken place in the law and practice of many Members ; which have improved the protection of workers' claims in the event of insolvency of their employer. and considering that it would be timely for the Conference to adopt new standards on the subject of workers" claims. and

Having decided upon the adoption of certain proposals with regard to the protection of workers claims in the event of the insolvency of their em- ployer. which is the fourth item on the agenda of the session. and Having determined that these proposals shall take the form of an international Convention:

adopts this twenty-third day of June of the year one thousand nine hundred and ninety-two the following Convention. which may be cited as the Protection of Workers" Claims (Employer's lnsolvency) Convention. 1992.

PART [. GENERAL i'Rovrsiotss

Artic/e I i i

1. For the purposes of this Convention. the term "insolvency " refers to situ— ations in which, in accordance with national law and practice. proceedings have . been opened relating to an employers assets with a view to the collective reim- ; bursement of its creditors.

2. For the purposes of this Convention. a Member may extend the term "in- , solvency" to other situations in which workers' claims cannot be paid by reason of : the financial situation of the employer. for example where the amount of the | employers assets is recognised as being insufficient to justify the opening of in- solvency proceedings. |

3. The extent to which an employers assets are subject to the proceedings i referred to in paragraph l above shall be determined by national laws. regulations ' or practice. ,

Article 2

The provisions of this Convention shall be applied by means of laws or regu- lations or by any other means consistent with national practice.

A rricle 3

1. A Member which ratifies this Convention shall accept either the obligations of Part ll. providing for the protection of workers" claims by means of a privilege. or the obligations of Part lll. providing for the protection of workers” claims by a

2. A Member which has initially accepted only Part II or only Part lll of this Convention may thereafter. by a declaration communicated to the Director— General of the International Labour Office. extend its acceptance to the other Part.

3. A Member which accepts the obligations of both Parts of this Convention may. after consulting the most representative organisations of employers and workers. limit the application of Part III to certain categories of workers and to certain branches of economic activity. Such limitations shall be specified in the declaration of acceptance.

4. A Member which has limited its acceptance of the obligations of Part Ill in accordance with paragraph 3 above shall. in its first report under article 22 of the Constitution of the International Labour Organisation. give the reasons for limit- ing its acceptance. In subsequent reports it shall provide information on any exten- sion of the protection under Part III of this Convention to other categories of workers or other branches of economic activity.

5. A Member which has accepted the obligations of Parts Il and III of this Convention may. after consulting the most representative organisations of em- ployers and workers. exclude from the application of Part II those claims which are protected pursuant to Part Ill.

6. Acceptance by a Member of the obligations of Part II of this Convention shall ipso jure involve the termination of its obligations under Article 11 of the Protection of Wages Convention. 1949.

7. A Member which has accepted only the obligations of Part III of this Con— vention may. by a declaration communicated to the Director—General of the Inter— national Labour Office. terminate its obligations under Article 11 of the Protection of Wages Convention. 1949. in respect of those claims which are protected pursu— ant to Part III.

Article 4

!. Subject to the exceptions provided for in paragraph 2 below. and to any limitations specined in accordance with Article 3. paragraph 3. this Convention shall apply to all employees and to all branches of economic activity.

2. The competent authority. after consulting the most representative organisa- tions of employers and workers. may exclude from Part II. Part III or both Parts of this Convention specific categories of workers. in particular public employees. by reason of the particular nature of their employment relationship. or if there are other types of guarantee affording them protection equivalent to that provided by the Convention.

3. A Member availing itself of the exceptions provided for in paragraph 2 above shall. in its reports under article 22 of the Constitution of the International Labour Organisation. provide information on such exceptions. giving the reasons therefor.

PART II. PROTECTION OF WORKERS' CLAIMS BY MEANS OF A PRIVILEGE

PROTECTED CLAIMS

Article 5

In the event of an employer's insolvency. workers' claims arising out of their employment shall be protected by a privilege so that they are paid out of the assets of the insolvent employer before non-privileged creditors can be paid their share.

The privilege shall cover at least:

(a) the workers" claims for wages relating to a prescribed period. which shall not be less than three months. prior to the insolvency or prior to the termination of the employment: (b) the workers' claims for holiday pay due as a result of work performed during the year in which the insolvency or the termination of the employment oc- curred. and in the preceding year: (c) the workers" claims for amounts due in respect of other types of paid absence relating to a prescribed period, which shall not be less than three months. prior to the insolvency or prior to the termination of the employment: and (d) severance pay due to workers upon termination of their employment.

LlMlTA'l'IONS

Article 7

l, National laws or regulations may limit the protection by privilege of workers" claims to a prescribed amount. which shall not be below a socially acceptable level.

2. Where the privilege afforded to workers" claims is so limited. the prescribed amount shall be adjusted as necessary so as to maintain its value.

RANK OF PRIVILEGE

A rticle 8

[. National laws or regulations shall give workers' claims a higher rank of privilege than most other privileged claims. and in particular those of the State and the social security system,

2. However. where workers" claims are protected by a guarantee institution in accordance with Part [II of this Convention. the claims so protected may be given a lower rank of privilege than those of the State and the social security system.

PART lll. PROTECTION OF WORKERS' CLAIMS BY A GUARANTEE INSTITUTION

GENERAL PRINCIPLES

Article 9

The payment of workers” claims against their employer arising out of their employment shall be guaranteed through a guarantee institution when payment cannot be made by the employer because of insolvency.

Artic/e 10

In giving effect to this Part of the Convention, a Member may. after consulting the most representative organisations of employers and workers. adopt appropri- ate measures for the purpose of preventing possible abuse.

Article II

1. The organisation. management. operation and Hnancing of wage guarantee institutions shall be determined pursuant to Article 2.

3. The preceding paragraph shall not prevent a Member. in accordance with its particular characteristics and needs. from allowing insurance companies to provide the protection referred to in Article 9. as long as they offer sufficient guarantees.

("L.-HMS PROTECTEI) HY A (iL'ARAN'I'EE INSTITUTION

Article [2

The workers" claims protected pursuant to this Part of the Convention shall include at least: (a) the workers" claims for wages relating to a prescribed period. which shall not be less than eight weeks. prior to the insolvency or prior to the termination of the employment: (b) the workers" claims for holiday pay due as a result of work performed during a prescribed period. which shall not be less than six months. prior to the in- solvency or prior to the termination of the employment: (c) the workers' claims for amounts due in respect of other types of paid absence relating to a prescribed period. which shall not be less than eight weeks. prior to the insolvency or prior to the termination of employment: and (d) severance pay due to workers upon termination of their employment.

Article l.?

l. Claims protected pursuant to this Part of the Convention may be limited to a prescribed amount. which shall not be below a socially acceptable level.

2. Where the claims protected are so limited. the prescribed amount shall be adjusted as necessary so as to maintain its value.

FINAL PROVISIONS

Artic/e 14

This Convention revises the Protection of Wages Convention. 1949. to the extent provided for in Article 3. paragraphs 6 and 7 above. but does not close that Convention to further ratitications.

Article 15

The formal ratifications of this Convention shall be communicated to the Director-General of the International Labour Office for registration.

Article 16

1. This Convention shall be binding only upon those Members of the International Labour Organisation whose ratifications have been registered With the Director—General.

2. lt shall come into force twelve months after the date on which the ratifications of two Members have been registered with the Director-General.

3. Thereafter. this Convention shall come into force for any Member twelve months after the date on which its ratification has been registered.

Article 17

1. A Member which has ratified this Convention may denounce it after the expiration of ten years from the date on which the Convention first comes into force. by an act communicated to the Director-General of the International Labour Office for registration. Such denunciation shall not take effect until one year after the date on which it is registered.

2. Each Member which has ratified this Convention and which does not. within the year following the expiration of the period of ten years mentioned in the preceding paragraph. exercise the right of denunciation provided for in this Article. will be bound for another period of ten years and. thereafter. may denounce this Convention at the expiration of each period of ten years under the terms provided for in this Article.

Artic/e 18

I. The Director-General of the International Labour Office shall notify all Members of the International Labour Organisation of the registration of all ratifications and denunciations communicated to him by the Members of the

Organisation. 2. When notifying the Members of the Organisation of the registration of the second ratihcation communicated to him. the Director-General shall draw the

attention of the Members of the Organisation to the date upon which the Conven- I tion will come into force. I

Article 19

The Director-General of the International Labour Office shall communicate to : the Secretary-General of the United Nations for registration in accordance with l article 102 of the Charter of the United Nations full particulars of all ratilications * and acts of denunciation registered by him in accordance with the provisions of the preceding Articles.

l 1 A rticle 20 *

At such times as it may consider necessary the Governing Body of the International Labour Office shall present to the General Conference a report on the working of this Convention and shall examine the desirability of placing on the agenda of the Conference the question of its revision in whole or in part.

A rticle 21

1. Should the Conference adopt a new Convention revising this Convention in whole or in part. then. unless the new Convention otherwise provides—

(a) the ratihcation by a Member of the new revising Convention shall ipso jure l involve the immediate denunciation of this Convention. notwithstanding the ' provisions of Article 17 above. if and when the new revising Convention shall l

have come into force;

(b) as from the date when the new revising Convention comes into force this ; Convention shall cease to be open to ratihcation by the Members.

2. This Convention shall in any case remain in force in its actual form and content for those Members which have ratified it but have not ratified the revising Convention.

Article 22

The English and French versions of the text of this Convention are equally authoritative.

The foregoing is the authentic text of the Convention duly adopted by the General Conference of the International Labour Organisation during its Seventy-ninth Session which was held at Geneva and declared closed the twenty—third day of June 1992.

IN FAITH WHEREOF we have appended our signatures this twenty-fifth day of June 1992.

The text of the Convention as here presented is a true copy of the text authenticated by the signatures of the President of the International Labour Confer- ence and of the Director-General of the Inter- national Labour Office.

Certified true and complete copy. Copie certihe'e conforme et compléte.

Le texte de la conventon présentée ici est une copie exacte du texte authzntiqué par les signatures du Président de la Conféretce internationale du Tra- vail et du Directeur genera du Bureau international du Travail.

For the Director-General ofthe Int'rnattonu/ Luhottr Office:

Pour le Directeur general du Bureut international du Travail :

__,v-m—

t' i t : l l

International Labour Conference

Conférence internationale du Travail

RECOMMENDATION 180

RECOMMENDATION CONCERNING THE PROTECTION OF WORKERS' CLAIMS IN THE EVENT OF THE INSOLVENCY OF THEIR EMPLOYER, ADOPTED BY THE CONFERENCE AT ITS SEVENTY-NINTH SESSION. GENEVA. 23 JUNE 1992

RECOMMANDATION 180

RECOMMANDATION CONCERNANT LA PROTECTION DES CREANCES DES TRAVAILLEURS EN CAS D'INSOLVABILITE DE LEUR EMPLOYEUR. ADOPTEE PAR LA CONFERENCE A SA SOIXANTE-DIX-NEUVIEME SESSION. GENEVE. 23 JUIN 1992

AUTHENTIC TEXT TEXTE AUTHENTIQUE

RECOMMENDATION CONCERNING THE PROTECTION OF WORKERS' CLAIMS IN THE EVENT OF THE INSOLVENCY OF THEIR EMPLOYER

The General Conference of the International Labour Organisation. Having been convened at Geneva by the Governing Body of the International Labour Office. and having met in its 79th Session on 3 June 1992. and

Stressing the importance of the protection of workers" claims in the event of the insolvency of their employer and recalling the provisions on this subject in Article 11 of the Protection of Wages Convention, l949. and Article 11 of the Workmen's Compensation (Accidents) Convention, 1925. and Noting that. since the adoption of the Protection of Wages Convention. 1949. greater value has been given to the rehabilitation of insolvent enterprises and that. because of the social and economic consequences of insolvency. efforts should be made where possible to rehabilitate enterprises and safe- guard employment. and Noting that since the adoption of the aforementioned standards. significant developments have taken place in the law and practice of many Members which have improved the protection of workers” claims in the event of the insolvency of their employer. and considering that it would be timely for the Conference to adopt new standards on the subject of workers" claims. and

Recognising that guarantee institutions. if properly designed. afford greater protection of workers' claims. and Having decided upon the adoption of certain proposals with regard to the protection of workers" claims in the event of the insolvency of their em- ployer. which is the fourth item on the agenda of the session. and Having determined that these proposals shall take the form of a Recommen- dation supplementing the Protection of Workers" Claims (Employer's In- solvency) Convention. l092;

adopts this twenty-third day of June of the year one thousand nine hundred and ninety-two the following Recommendation. which may be cited as the Protection of Workers' Claims (Employer's Insolvency) Recommendation. 1992.

I. DEFINITIONS AND METHODS OF APPLICATION

I. (1) For the purposes of this Recommendation, the term "insolvency" refers to situations in which. in accordance with national law and practice. proceedings have been opened relating to an employer's assets with a view to the collective reimbursement of its creditors.

(2) For the purposes of this Recommendation. Members may extend the term '” insolvency" to other situations in which workers" claims cannot be paid by reason of the financial situation of the employer. and in particular to the following: (a) where the enterprise has closed down or ceased its activities or is voluntarily wound up: (b) where the amount of the employer's assets is insufficient to justify the opening of insolvency proceedings; (c) where. in the course of proceedings to recover a worker's claim arising out of employment. it is found that the employer has no assets or that these are insufficient to pay the debt in question; (d) where the employer has died and his or her assets have been placed in the hands of an administrator and the amounts due cannot be paid out of the estate. (3) The extent to which an employer's assets are subject to the proceedings referred to in subparagraph (I) should be determined by national laws. regulations or practice.

” PROTECTION OF WORKERS' (CLAIMS BY MEANS ()F A PRIVILEGF.

PROTE(TED (*LA IMS

3. (1) The protection afforded by a privilege should cover the following claims:

(a) wages. overtime pay. commissions and other forms of remuneration relating to work performed during a prescribed period prior to the insolvency or prior to termination of the employment. This period should be fixed by national laws or regulations and should not be less than 12 months:

(b) holiday pay due as a result of work performed during the year in which the insolvency or the termination of the employment occurred. and in the preced— ing year; (c) amounts due in respect of other types of paid absence. end-of—year and other bonuses provided for by national laws or regulations. collective agreements or individual contracts of employment. relating to a prescribed period. which should not be less than 12 months. prior to the insolvency or prior to the termination of the employment: (d) payments due in lieu of notice of termination of employment: (e) severance pay. compensation for unfair dismissal and other payments due to workers upon termination of their employment;

(f) compensation payable directly by the employer in respect of occupational accidents and diseases.

(2) The protection afforded by a privilege might cover the following claims:

(a) contributions due in respect of national statutory social security schemes. where failure to pay adversely affects workers" entitlements:

(b) contributions due in respect of private. occupational. inter-occupational or enterprise social protection schemes independent of national statutory social security schemes. where failure to pay adversely affects workers' entitlements:

(c) benefits to which the workers were entitled prior to the insolvency by virtue of their participation in enterprise social protection schemes and which are payable by the employer.

(3) Claims enumerated in subparagraphs (I) and (2) that have been awarded to a worker through an adjudication or arbitration within 12 months prior to the insolvency should be covered by the privilege regardless of the time-limits spec- ified in those subparagraphs.

LIMITATIONS

4. Where the amount of the claim protected by a privilege is limited by na— tional laws or regulations. in order that this amount should not fall below a socially acceptable level it should take into account variables such as the minimum wage. the part of the wage which is unattachable. the wage on which social security contributions are based or the average wage in industry.

5. Where. in accordance with national laws and regulations. an enterprise in respect of which insolvency proceedings have been opened is authorised to con- tinue its activities. workers claims arising out of work performed as from the date when the continuation was authorised should not be subject to the proceedings and should be paid. out of the funds available. as and when they fall due.

AFI 'ELERA l'ED PAYMENT PROCEDURES

6. (l) Where the insolvency proceedings cannot ensure rapid payment of work- ers' privileged claims. there should be a procedure for accelerated payment to ensure that the claims are paid. without awaiting the end of the proceedings. out of available funds or as soon as funds become available. unless the rapid payment of workers' claims is ensured by a guarantee institution.

(2) Accelerated payment of workers" claims may be ensured as follows:

(3) the person or institution responsible for administering the employers assets should pay such claims as soon as it has been determined that they are genuine and payable: (b) if the claim is contested. the worker should be able to have its validity deter- mined by a court or any other body with jurisdiction over the matter. so as to have it paid in accordance with clause (a),

(3) The accelerated payment procedure should cover the totality of the claim protected by a privilege. or at least a part of it to be fixed by national laws or regulations.

lll. PROTECTION OF WORKERS' CLAIMS BY A GUARANTEE INSTITUTION

SCOPE

7. The protection of workers' claims by a guarantee institution should have as wide a coverage as possible.

()PERATING PRINCIPLES

S. Guarantee institutions might operate according to the following principles:

(a) they should be administratively. l'inancially and legally independent of the employer; (b) employers should contribute to financing these institutions. unless this is fully covered by the public authorities: (c) they should assume their obligations vis-a-vis protected workers irrespective of whether any obligation the employer may have of contributing to their financing has been met: (d) they should assume a subsidiary responsibility for the liabilities of insolvent employers in respect of claims protected by the guarantee and should. by way of subrogation. be able to act in place of the workers to whom they have made payments: (e) the funds managed by guarantee institutions. other than those from general revenues. may only be used for the purpose for which they were collected.

(b)

(0)

(d)

(e) (f)

(g)

(a)

(b)

(C)

(d)

9. (1) The guarantee should cover the following claims: wages. overtime pay. commissions and other forms of remuneration relating to work performed during a prescribed period. which should not be less than three months, prior to the insolvency or prior to the termination of the em— ployment: holiday pay due as a result of work performed during the year in which the insolvency or the termination of the employment occurred. and in the preced— ing year: end-of—year and other bonuses provided for by national laws or regulations. collective agreements or individual contracts of employment. relating to a prescribed period. which should not be less than 12 months. prior to the in- solvency or prior to the termination of the employment; amounts due in respect of other types of paid absence relating to a prescribed period. which should not be less than three months. prior to the insolvency or prior to the termination of the employment: payments due in lieu of notice of termination of employment: severance pay. compensation for unfair dismissal and other payments due to workers upon termination of their employment:

compensation payable directly by the employer in respect of occupational accidents and diseases. (2) The guarantee might cover the following claims: contributions due in respect of national statutory social security schemes. where failure to pay adversely affects workers' entitlements:

contributions due in respect of private, occupational. inter—occupational. or enterprise social protection schemes independent of national statutory social security schemes. where failure to pay adversely affects workers' entitlements:

benefits to which the workers were entitled prior to the insolvency by virtue of their participation in enterprise social protection schemes and which are pay- able by the employer: wages or any other form of remuneration consistent with this Paragraph. awarded to a worker through adjudication or arbitration within three months prior to the insolvency.

LIMITATIONS

10. Where the amount of the claim protected by means of a guarantee in— stitution is limited. in order that this amount should not fall below ;: socially

the acceptable level. it should take into account variables such as the minimum wage.

part of the wage which is unattachable. the wage on which social security

contributions are based or the average wage in industry.

lV. PRoVistoN COMMON 'ro PARTS [I AND [I]

11. Workers or their representatives should receive timely information and be consulted with regard to insolvency proceedings which have been opened and to which the workers' claims pertain.

The foregoing is the authentic text of the Recommendation duly adopted by the General Conference of the international Labour Organisation during its Seventy—ninth Session which was held at Geneva and declared closed the twenty-third day of June 1992.

[N FAlTH WHEREOF we have appended our signatures this twenty-nfth day of June 1992.

Le texte qui precede est le texte authentique de la recommandation dument adoptee par la Conference générale de l'Organisation internationale du Travail dans sa soixante-dix—neuvieme session qui s'est tenue a Geneve et qui a e'te de'clare'e close le 23 juin 1992,

EN FOI DE QUOI ont appose' leurs signatures. ce vingt-cinquieme jour de juin 1992:

The President of the Conference. Le Président de la Conference,

H. NASCIMENTO RODRIGUES

The Director-General of the International Labour Oma-e. Le Directeur général du Bureau international du Travail.

M. HANSENNE

The text of the Recommendation as here present— ed is a true copy of the text authenticated by the signatures of the President of the International La- bour Conference and of the Director-General of the International Labour Office.

Certified true and complete copy. Copie certifiée conforme et complete.

For the Director-General aft/ie International Lubuttr Ol'/ice: Pour le Directeur gértéral du Bureau international tltt Travail:

Le texte de la recommandation présentée ici est une copie exacte du texte authentique' par les signa— tures du Président de la Conference internationale du Travail et du Directeur general du Bureau inter— national du Travail.

KUNGL. BIBL. 1993 —11-17

4... ;-—.——a-n....—- _..._. ..

l.Styrnings- och samarbetsformer i biståndet. UD 2. Kursplaner för grundskolan. U. 3. Ersättning för kvalitet och effektivitet. — Utformning av ett nytt resurstilldelningssystem för grundläggande högskoleutbildning. U. 4. Statligt stöd till rehabilitering av tortyrskadade flyktingar m. fl. S. 5. Bensodiazepiner — beroendeframkallande psykofar- maka. S. 6. Livsmedelshygien och småskalig livsmedelsproduk— tion. Jo. 7. Löncskillnader och lönediskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. Ku. 8. böneskillnader och lönediskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. Bilagedel. Ku. 9. Postlag. K. 10. En ny datalag. Ju. ] l.Socialförsäkringsregister. S. 12. Vårdhögskolor — kvalitet — utveckling— huvudmannaskap. U. 13. Ökad konkurrens på järnvägen K. 14. EG och våra grundlagar. Ju. ]5.Svenska regler för internationell omfördelning av olja vid en oljekris. N. 16. Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi— kommissionens förslag. Fi. 16. Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi- kommissionens förslag. Bilagor. Fi. 17. Ägandet av radio och television 1 allmänhetens tjänst. Ku. 18.Acceptans Tolerans Delaktighet. M. 19. Kommunerna och miljöarbetet. M. 20. Riksbanken och prisstabiliteten. Fi. 21.Ökat personval. Ju. 22. Vad är ett statsråds arbete värt? Fi. 23.Kunskapens krona. U. 24. Utlänningslagen — en partiell översyn. Ku. 25. Sociala åtgärder för jordbrukare. Jo. 26. Handläggningen av vissa säkerhetsfrågor. Ju. 27.Miljöbalk. Del 1 och 2. M. 28. Bankstödsnämnden. Fi. 29. Fortsatt reformering av företagsbeskattningen. Del 2. Fi. 30. Rätten till bistånd inom socialtjänsten. S. 31.Kommunemas roll på alkoholområdet och inom missbrukarvården. S. 32. Ny anställningsskyddslag. A. 33. Åtgärder för att förbereda Sveriges jordbruk och . livsmedelsindustri för EG. Jo.

Kronologisk förteckning

34. Förarprövare. K. 35.Reaktion mot ungdomsbrott. Del A och B. Ju. 36. Lag om totalförsvarsplikt. Fö. 37.1ustitiekanslern. En översyn av IK:s arbetsuppgifter m.m. Ju. 38. Hälso— och sjukvården i framtiden — tre modeller. S. 39. En gräns för filmcensuren. Ku. 40. Fri- och rättighetsfrågor. Del A och B. Ju. 41 . Folk- och bostadsräkning är 1990 och i framtiden. Fi. 42. Försvarets högskolor. Fö. 43.Politik mot arbetslöshet. A. 44. Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen. Fi. 45 .Trosa bryter sig loss. Bytänkande eller demokratins räddning. C. 46. Vissa kyrkofragor. C. 47. Konsekvenser av valmöjligheter inom skola, barnomsorg. äldreomsorg och primärvård. C. 48.Kommunala verksamheter i egen förvaltning och i kommunala aktiebilag. En jämförande studie. C. 49.Ett år med betalningsansvar. S. 50. Serveringsbestämmelser. S.

51.Naturupplevelser utan buller — en kvalitet att värna. M.

52. Ersättning vid arbetslöshet. A. 53.Kostnadsutjämning mellan kommuner. Fi. 54. Utvisning på grund av brott. Ku. 55.Det allmännas skadeståndsansvar. Ju. 56. Kontrollen över export av strategiskt känsliga varor. UD. 57. Beskattning av fastigheter. del I — Schablonintäkt eller fastighetsskatt? Fi. 58. Effektivare ledning i statliga myndigheter. Fi. 59. Ny marknadsföringslag. C. 60. Polisens rättsliga befogenheter. .lu. 61 Överföring av HlV- s-mitta genom läkemedlet Preconativ. S. 62.Rättssäkerheten vid beskattningen. Fi. 63. Person och parti — Studier i anslutning till Personvalskommitténs betänkande Ökat personval (SOU 1993:21). Ju. 64. Frågor för folkbildningen. U. 65. Handlingsplan mot buller. Handlingsplan mot buller. Bilagedel. M. 66. Lag om införande av miljöbalken. M. 67. Sltitförvaring av använt kärnbränsle — KASAMs » yttrande över SKBs FUD- program 92. M.

-_68_. Elkonkurrelns med nätmonopol. N.

Kronologisk förteckning

69. Revisorerna och EG. N. 70, Strategi för smäföretagsutveckling. N. 7 l . Organisationernas bidrag. C. 72. Att inhämta synpunkter från medborgarna — Det kommunala omröstningsinstitutet i tillämpning. C. 73. Radikala organisationsförändringar i kommuner och landsting. C. 74.Kvalitetsmätning i kommunal verksamhet. C. 75.Vissa mervärdeskattefrågor II, — offentlig verksamhet m.m. Fi. 76.Verkställighet av fängelsestraff. Ju. 77. Kommunal tjänsteexport och internationellt bistånd.C. 78. Miljöskadeförsäkringen i framtiden. M. 79. Handel och miljö — mot en hållbar spelplan. M. 80. Statsförvaltningen och EG. Ju. 81.Översyn av arbetsmiljölagen. A. 82. Frivilligt socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt. S. 83. Statistik och integritet, del 1 » Skydd för uppgifter till den statliga statistiken m.m. Fi. 84.1nnovationer för Sverige. N. 85. Ursprung och utbildning — social snedrekrytering till högre studier. U. 86. Amningsvänliga sjukhus — för att skydda, stödja och främja amning. S. 87. Beredskapslagring av olja. N. 88. Produktsäkerhetslagen och EG. C. 89. Massflykt till Sverige av asyl- och hjälpsökande. Fö. 90. Lokal demokrati i utveckling. C. 91.50cialtjänstens roll i samhällsplanering och samhällsarbete. — En kunskapsöversikt och ett diskussionsunderlag. S. 92. Den centrala polisorganisationen. Ju. 93.Värdens svara val. S. 94. Anpassad kontroll av byggandet. M. 95. Ansvars- och uppgiftsfördelning inom det civila försvaret. Fo. 96. Förändringar i lönegarantisystemet. A.

' Justitiedepartementet

En ny datalag. [10] EG och våra grundlagar. [14] Ökat personval. [21] Handläggningen av vissa säkerhetsfrågor. [26] Reaktion mot ungdomsbrott. Del A och B. [35] Justitiekanslern. En översyn av JKzs arbetsuppgifter m.m. [37] Fri— och rättighetsfrågor. Del A och B. [40] Det allmännas skadeståndsansvar. [55] Polisens rättsliga befogenheter. [60] Person och parti — Studier i anslutning till Personvalskommitténs betänkande Ökat personval (SOU 199321). [63] Verkställighet av fängelsestraff. [76] Statsförvaltningen och EG. [80] Den centrala polisorganisationen. [92]

Utrikesdepartementet Stymings- och samarbetsformer i biståndet. [l] Kontrollen över export av strategiskt känsliga varor. [56] Försvarsdepartementet

Lag om totalförsvarsplikt. [36] Försvarets högskolor. [42] Massflykt till Sverige av asyl— och hjälpsökande. [89] Ansvars- och uppgiftsfördelning inom det civila försvaret. [95]

Socialdepartementet

Statligt stöd till rehabilitering av tortyrskadade flyktingar m. fl. [4] Bensodiazepiner — beroendeframkallande psykofarmaka. [5] Socialförsäkringsregister. [1 ]] Rätten till bistånd inom socialtjänsten. [30] Kommunernas roll på alkoholområdet och inom missbrukarvården. [31] Hälso- och sjukvården i framtiden — tre modeller. [38] Ett år med betalningsansvar. [49] Serveringsbestämmelser. [50] Överföring av HIV-smitta genom läkemedlet Preconativ. [61] Frivilligt socialt arbete. Kartläggning och kunskaps- översikt. [82] Amningsvänliga sjukhus — för att skydda, stödja och främja amning. [86]

Systematisk förteckning

Socialtjänstens roll i samhällsplanering och samhälls— arbete. — En kunskapsöversikt och ett diskussions- underlag. [91] Vårdens svåra val. [93]

Kommunikationsdepartementet Postlag. [9]

Ökad konkurrens på järnvägen. [13] Förarprövare. [34]

Finansdepartementet

Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi— kommisionens förslag. [16] Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi- kommisionens förslag. Bilagor. [16] Riksbanken och prisstabiliteten. [20] Vad är ett statsråds arbete värt? [22] Bankstödsnämnden. [28] Fortsatt reformering av företagsbeskattningen. De12. [29] Folk- och bostadsräkning år 1990 och i framtiden. [41] Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen. [44] Kostnadsutjämning mellan kommuner. [53] Beskattning av fastigheter, del I — Schablonintäkt eller fastighetsskatt? [57] Effektivare ledning i statliga myndigheter. [58] Rättssäkerheten vid beskattningen. [62] Vissa mervärdeskattefrågor ll, — offentlig verksamhet m.m. [75] Statistik och integritet, del 1 — Skydd för uppgifter till den statliga statistiken m.m. [83]

Utbildningsdepartementet

Kursplaner för grundskolan. [2] Ersättning för kvalitet och effektivitet.

— Utformning av ett nytt resurstilldelningssystem för grundläggande högskoleutbildning. [3] Vårdhögskolor

— kvalitet — utveckling - huvudmannaskap. [12] Kunskapens krona. [23]

Frågor för folkbildningen. [64]

Ursprung och utbildning — social snedrekrytering till högre studier. [85]

Jordbruksdepartementet Livsmedelshygien och småskalig livsmedelsproduktion.

[6] Sociala åtgärder för jordbrukare. [25] Atgärder för att förbereda Sveriges jordbruk och livsmedelsindustri för EG. [33]

Arbetsmarknadsdepartementet Ny anställningsskyddslag. [32]

Politik mot arbetslöshet. [43] Ersättning vid arbetslöshet. [53] Översyn av arbetsmiljölagen . [81] Förändringar i lönegarantisystemet. [96]

Kulturdepartementet

Löneskillnader och lönediskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. [7] Löneskillnader och lönediskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. Bilagedel. [8] Ägandet av radio och television i allmänhetens tjänst. 1171 Utlänningslagen— en partiell översyn. [24] En gräns för filmcensuren. [39] Utvisning på grund av brott. [54]

Näringsdepartementet

Svenska regler för internationell omfördelning av olja vid en oljekris. [15] Elkonkurrens med nätmonopol. [68] Revisorerna och EG. [69] Strategi för småföretagsutveckling. [70] Innovationer för Sverige. [84] Beredskapslagring av olja. [87]

Civildepartementet

Trosa bryter sig loss. Bytänkande eller demokratins räddning. [45] Vissa kyrkofrågor. [46] Konsekvenser av valmöjligheter inom skola, barnomsorg, äldreomsorg och primärvård. [47] Kommunala verksamheter i egen förvaltning och i kommunala aktiebilag. En jämförande studie. [48] Ny marknadsföringslag. [59] Organisationernas bidrag. [71] Att inhämta synpunkter från medborgarna — Det kommunala omröstningsinstitutet i tillämpning. [72] Radikala organisationsförändringar i kommuner och landsting. [73] Kvalitetsmätning i kommunal verksamhet. [74] Kommunal tjänsteexport och internationellt bistånd.[77] Produktsäkerhetslagen och EG. [88] Lokal demokrati i utveckling. [90]

Systematisk förteckning

Miljö- och naturresursdepartementet

Acceptans Tolerans Delaktighet. [18] Kommunema och miljöarbetet. [19] Miljöbalk. Del 1 och 2. [27]

Naturupplevelser utan buller — en kvalitet att värna. [51]

Handlingsplan mot buller. Handlingsplan mot buller. Bilagedel. [65] Lag om införande av miljöbalken . [66] Slutförvaring av använt kärnbränsle — KASAMs yttrande över SKBs FUD-program 92. [67] Miljöskadeförsäkringen i framtiden. [78] Handel och miljö — mot en hållbar spelplan. [79] Anpassad kontroll av byggandet. [94]