RH 1997:95

Åklagaren yrkade ansvar å L.L., född 1962, för försök till mord den 7 februari 1997 (samt för ytterligare ett fall av försök till mord).

L.L. förnekade gärningen den 7 februari 1997 (och bestred beträffande den andra gärningen ansvar på grund av nödvärn).

Kalmar tingsrätt (1997-06-06, rådmannen Lars Forssén samt nämndemännen Göte Svensson, Kerstin Hartman och Stefan Ericsson) dömde L.L. för grov misshandel (och försök till mord) till fängelse fem år samt förklarade villkorligt medgiven frihet från ett tidigare ådömt straff helt förverkad.

I sina domskäl yttrade tingsrätten bl.a.:

Mot bakgrund av att målsäganden B.S. trots upprepade försök inte kunnat inställas till någon av de i målet utsatta förhandlingarna har tingsrätten slutligen med stöd av 35 kap. 14 § 1 st 2 p rättegångsbalken tillåtit åklagaren att åberopa B.S.:s uppgifter under förundersökningen. B.S. har sammanfattningsvis uppgett: Den 7 februari 1997 kom han hem till sin bostad på Norra vägen 27 i Kalmar vid 21.00-21.30 tiden. Genom fönstret såg han en kvinna som han kände igen. Kvinnan var i sällskap med en man som han "suttit" ihop med på anstalterna i Västervik och Växjö. Han hade samma dag vid 20-tiden blivit avsläppt i närheten av parets bostad och sökt dem eftersom de inte kommit till ett uppgjort möte. Han hade då gått runt huset och knackat både på entrédörren och altanen utan att någon öppnade. Paret hade besökt honom i hans bostad vid två tidigare tillfällen, senast den 5 februari 1997. Vid det nu aktuella tillfället gick han ut för att möta dem och bjöd dem att följa med in i hans lägenhet. När han vände sig om och utan att vare sig mannen eller kvinnan sagt något gav mannen honom ett knivhugg i ryggen. Han såg kniven i ögonvrån. Det var en cirka 25-30 centimeter lång kniv, typ bajonett. Han fick omedelbart ytterligare ett hugg i ryggen och föll omkull på marken. Därefter fortsatte mannen att hugga med kniven mot honom. Huggen träffade i ansiktet och halsen. Han skrek åt mannen att denne "var fel ute". Han utgick från att mannen försökte döda honom eftersom huggen riktades mot vitala delar av hans kropp. Slutligen lyckades han kravla sig upp och springa från platsen. Mannen försökte inte hindra honom från detta. Han känner gärningsmannen men vill inte namnge denne eftersom han nu vet vad denne "går för" och är rädd för repressalier.

Genom B.S:s uppgifter under förundersökningen, vilka vinner stöd av vittnesmålen och övrig utredning, finner tingsrätten det vara utom rimligt tvivel ställt att L.L. utdelat knivhugg mot B.S:s rygg och hals vilka orsakat de skador som framgår av åberopade rättsintyg. Av vittnesuppgifterna framgår dock att L.L. inte gjort någon ansats att följa efter B.S. då denne flydde från platsen. Mot bakgrund härav kan det inte anses tillförlitligen styrkt att L.L:s uppsåt verkligen varit att beröva B.S. livet. Gärningen är därför inte att bedöma som försök till mord men väl som grov misshandel.

(Tingsrätten fann åtalet i övrigt styrkt i enlighet med åklagarens gärningspåstående.)

Såväl L.L. som åklagaren fullföljde talan. Åklagaren yrkade att L.L. skulle dömas för försök till mord den 7 februari 1997. L.L. yrkade att åtalet skulle ogillas (samt att han beträffande den andra gärningen endast skulle dömas för misshandel).

Göta hovrätt (1997-08-22, hovrättslagmannen Lars Persson, hovrättsrådet Carl Wilhelm Nisser, tf hovrättsassessorn Stefan Waern, referent, samt nämndemännen Stig Andersson och Kerstin Holm) dömde L.L. för försök till mord i två fall till fängelse åtta år jämte förverkande av villkorligt medgiven frihet och uttalade följande när det gällde bl.a. frågan om de av B.S. under förundersökningen lämnade uppgifterna:

När det gäller målsäganden B.S. har denne tvångsvis inställts i hovrätten men i huvudsak vägrat uttala sig; han uppgav endast att han inte pekat ut L.L. som gärningsman och att denne inte heller var gärningsman. Med tillämpning av 37 kap. 3 § första stycket jämfört med 36 kap. 16 § andra stycket rättegångsbalken har hovrätten låtit åklagaren framlägga vad B.S. uppgett vid förundersökningen.

Att B.S. inte hörts vid tingsrätten och i stort vägrat att yttra sig i hovrätten väcker frågan om tillämpning av artikel 6 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna - rätten till en rättvis rättegång (fair trial) och rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen mot honom. Europadomstolen har i ett antal avgöranden tagit upp denna fråga (se bl.a. Unterpertinger 1/1985/87/134, där en kränkning av konventionen ansågs föreligga, och Asch 30/1990/221/283, där en sådan kränkning inte ansågs föreligga). Bestämmelsen i 36 kap. 16 § andra stycket rättegångsbalken skall tolkas restriktivt med beaktande av artikel 6 och Europadomstolens tillämpning därav (jämför NJA 1992 s. 532 som gällde tillämpning av 35 kap. 14 § första stycket 2 rättegångsbalken; jämför även NJA 1996 s 649).

Hovrätten konstaterar inledningsvis att tillåtande av uppläsning av förundersökningsmaterial inte i och för sig kan anses strida mot artikel 6. Enligt de ovan nämnda avgörandena synes det i frågan huruvida en kränkning av konventionen ansetts föreligga ha varit utslagsgivande om den fällande domen baserats huvudsakligen på detta material eller icke. För att hovrätten skall kunna ta ställning i den saken blir det nödvändigt att först granska bevisningen i målet.

I målet råder inget tvivel om att B.S. erhållit de skador som åklagaren påstått, inte heller om på vilket sätt detta skett. När det gäller identifieringen av gärningsmannen har B.S. undvikit att direkt utpeka L.L.. B.S:s uppgifter kan därför inte ensamma tjäna som underlag för en fällande dom. Åklagaren har åberopat viss stödbevisning. Av betydelse vid sidan om denna bevisning är att L.L. inte åberopat någon form av alibibevisning. Hovrätten anser på grund härav att B.S:s uppgifter under förundersökningen inte utgör den huvudsakliga bevisningen i den av Europadomstolen avsedda meningen. Artikel 6 i Europakonventionen kan därför inte anses utgöra hinder mot att dessa uppgifter läggs till grund för hovrättens avgörande.

På grundval av den utredning som då föreligger i målet gör hovrätten följande bedömning. Enligt vad B.S. uppgett hade han den 5 februari 1997 besök av gärningsmannen. Denna uppgift skall sammanställas med T.O:s uppgift att denne samma dag mött B.S. tillsammans med en person som han identifierat som L.L. och ger då ett stöd för slutsatsen att det är L.L. som är gärningsmannen. Även om J.G:s utpekande av B.S. vid en fotokonfrontation inte har något egentligt bevisvärde, bekräftar hennes iakttagelse av en man utanför L.L:s bostad den 7 februari vad B.S. uppgett om sitt besök vid gärningsmannens bostad. Ett visst stöd för att L.L. är gärningsmannen utgör också P.S:s iakttagelser av förövarens utseende. B.S:s under förundersökningen lämnade uppgifter har sålunda på olika punkter kunnat verifieras. Detta förhållande och vad som i övrigt framkommit är starkt graverande för L.L.. Det framstår för hovrätten som uppenbart att B.S. under hela utredningen och målets handläggning hyst rädsla för L.L.. Från det förhållande att B.S. vid huvudförhandlingen i hovrätten förnekat att L.L. var gärningsmannen kan därför bortses. Lika med tingsrätten finner hovrätten det ställt utom varje rimligt tvivel att L.L. är identisk med gärningsmannen.

Av de bägge knivhuggen i ryggen var det ena millimeter från att penetrera lungsäcken, vilket hade varit livshotande. Sedan B.S. fallit till marken fortsatte L.L. att utdela hugg med kniven, av vilka ett träffade B.S. i halsen och medförde en sårskada som blottlade halspulsådern. Enligt överläkare M.S. skulle risken for förblödning ha varit överhängande om denna hade skadats. L.L. måste därför anses ha handlat med uppsåt att beröva B.S. livet eller i vart fall ha insett men varit likgiltig inför om hans agerande skulle ha lett till B.S:s död. Den omständigheten att L.L. inte förföljde B.S. föranleder ej annat bedömande. L.L. skall därför dömas för att uppsåtligen ha försökt beröva B.S. livet. Då det saknas anledning att bedöma gärningen som mindre grov skall denna rubriceras som försök till mord.

Annan påföljd än ett långvarigt fängelsestraff är utesluten. Eftersom hovrätten funnit att även gärningen den 7 februari 1997 skall bedömas som försök till mord, skall straffet skärpas väsentligt.

Målnummer B 657/97