NJA 1996 s. 649

Svea HovR dömde d 10 okt 1995 G.S. för bl a grovt narkotikabrott till fängelse 10 år. Sedan G.S. överklagat HovR:ns dom fann HD i beslut d 22 nov 1995 ej skäl att meddela prövningstillstånd.

De gärningar för vilka G.S. hade dömts bestod i att han gemensamt och i samråd med en annan person, som samtidigt dömdes i målet, vid fem olika tillfällen under år 1993 olovligen förvärvat cannabisharts i överlåtelsesyfte, vid vart och ett av tillfällena ca 50 kg, och därefter olovligen överlåtit narkotikan. Såväl G.S. som den medåtalade hade förnekat brott. Domen grundades till övervägande del på uppgifter från den holländske medborgaren A.K. Denne hade vid polisförhör och vid en bevisupptagning utom huvudförhandling som hållits i Norge pekat ut G.S. som mottagare av narkotika, vilken A.K. hade transporterat till Sverige.

A.K. var inte närvarande vid huvudförhandling i målet mot G.S. vare sig i TR:n eller i HovR:n. Som bevisning åberopades där utskrifter av förhör som hållits med A.K. vid bevisupptagning inför domstol i Norge.

G.S. (ombud advokaten J.L.) ansökte i HD om resning och klagade över domvilla.

Riksåklagaren bestred ansökningen.

Som grund för klagan över domvilla anförde G.S. följande. I såväl TR:ns som HovR:ns dom har avgörande betydelse tillmätts de uppgifter som lämnats av A.K. vid de förhör och den bevisupptagning som hållits i Norge. Varken G.S. eller hans försvarare har beretts tillfälle att närvara vid förhören. Förfarandet strider mot svensk rättspraxis och artikel 6 i Europakonventionen och utgör grovt rättegångsfel, vilket har inverkat på målets utgång.

Med åberopande av samma omständigheter gjorde G.S. alternativt gällande att grund för resning enligt 58 kap 2 § 5 RB förelåg, dvs att den rättstillämpning som låg till grund för domen uppenbart stred mot lag.

Som övriga resningsgrunder åberopade G.S. att A.K. avgivit falsk utsaga samt att nya uppgifter från A.K. förelåg. I sin slutskrift åberopade han vissa ytterligare nya omständigheter.

HD avgjorde ärendet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Konradsson, föreslog i betänkande följande beslut: För klagan över domvilla som grundas på någon omständighet som avses i 59 kap 1 § 4 RB gäller enligt 2 § 2 st en frist om sex månader från det att domen vann laga kraft. HovR:ns dom vann laga kraft i och med HD:s beslut d 22 nov 1995. G.S:s skrivelse med bl a klagan över domvilla kom in till HD d 24 maj 1996, således mer än sex månader från det att domen vunnit laga kraft. På grund härav skall klagan över domvilla avvisas.

Det är inte visat att A.K. avgett falsk utsaga. Det är vidare inte sannolikt att den av G.S. i resningsärendet åberopade utredningen, om den hade förebragts tidigare, skulle ha lett till att åtalet mot honom ogillats. Inte heller finns det synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om G.S. förövat det brott varom här är fråga.

G.S. har slutligen inte visat att HovR:ns rättstillämpning är uppenbart stridande mot lag.

HD avvisar G.S:s klagan över domvilla och avslår den av honom gjorda resningsansökan.

HD (JustR:n Knutsson, Nvström, referent, Munck, Lennander och Regner) fattade följande slutliga beslut: För klagan över domvilla som grundas på någon omständighet som avses i 59 kap 1 § 4 RB gäller enligt 2 2 st en frist om sex månader från det att domen vann laga kraft. HovR:ns dom vann laga kraft i och med HD:s beslut d 22 nov 1995. G.S:s skrivelse med bl a klagan över domvilla korn in till HD d 24 maj 1996, således mer än sex månader från det att domen vunnit laga kraft. G.S:s klagan över domvilla kan på grund härav inte bli föremål för HD:s prövning. Det finns dock anledning att vid bedömningen av, förutsättningarna för resning ta hänsyn till vad G.S. anfört som grund för sin klagan över domvilla.

Såväl de två förhör som hållits med A.K. av svensk polis i Norge som det tredje förhör som hållits med honom, efter förordnande av svensk domstol, vid bevisupptagning inför norsk domstol ägde rum innan G.S. delgivits misstanke om narkotikabrott eller i anledning av sådan misstanke fått offentlig försvarare förordnad för sig. Bevisupptagningen skedde på grund av misstanke mot annan person. Under den fortsatta handläggningen av det mot denne anhängiga målet väcktes emellertid åtal mot såväl honom som G.S. för gemensamt och i samråd utförda narkotikabrott, varvid de av A.K. lämnade uppgifterna liksom dennes utpekande vid fotokonfrontation av G.S. och medgärningsmannen åberopades som bevisning mot dem båda.

Enligt artikel 6 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter skall envar när det gäller anklagelse mot honom för brott vara berättigad till en rättvis ("fair") och offentlig rättegång (punkt 1). Bland de särskilt angivna minimirättigheter som skall tillkomma den anklagade nämns i artikeln rätten att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom (punkt 3 d). Enligt Europadomstolens uttalanden i ett antal avgöranden är det inte i och för sig oförenligt med punkterna 1 och 3 d i artikel 6 att som bevisning använda utsagor som gjorts under förfarandet före rättegången, under förutsättning att försvarets rättigheter har respekterats; dessa rättigheter kräver som regel att den tilltalade skall få en tillräcklig och adekvat möjlighet att motsäga och utfråga den som vittnat mot honom, antingen vid den tidpunkt då vittnet gjorde sitt uttalande eller i ett senare skede av förfarandet.

Som framgår av vad som nyss anförts har G.S. visserligen inte kunnat ställa frågor till A.K. vid de tre förhören med denne i Norge. Varken åklagaren i målet mot G.S. eller G.S. har emellertid påkallat A.K:s hörande vid huvudförhandling i TR:n eller HovR:n. G.S. har inte heller under lagföringen begärt att vid annat tillfälle beredas möjlighet att förhöra eller låta förhöra A.K. förrän han i sitt överklagande till HD hemställt att personligen få delta i en konfrontation med denne.

Även om TR:n och HovR:n inte ansett sig ha anledning väcka frågan om hörande av A.K. vid huvudförhandling eller om personlig konfrontation har G.S. under förundersökningen och domstolarnas handläggning haft möjlighet och rätt att påkalla dessa åtgärder. När så inte skett har domstolarna godtagit bevisningen i det skick vari den åberopats och, som framgår av domarna, vid sin bedömning tillmätt den det värde den med hänsyn till omständigheterna ansetts ha; A.K:s uppgifter och utpekande av G.S. har endast i förening med andra bevisfakta befunnits utgöra tillräcklig bevisning för en fällande dom.

Vad sålunda förekommit har med hänsyn till det nu anförda inte innefattat något rättegångsfel och den rättstillämpning, som ligger till grund för HovR:ns dom, är inte uppenbart stridande mot lag.

Det är inte visat att A.K. avgivit falsk utsaga. Det är vidare inte sannolikt att den av G.S. i resningsärendet åberopade utredningen, om den förebragts i målet, skulle ha lett till att åtalet mot honom ogillats.

Inte heller finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om G.S. förövat de brott varom är fråga.

HD avvisar G.S:s klagan över domvilla och avslår den av honom gjorda resningsansökningen.

HD:s beslut meddelades d 8 nov 1996 (mål nr Ö 2484/96).