lagen.nu

RH 1998:20

Fråga om påföljd för olovligt brukande och olovlig körning.

Åklagaren yrkade vid Malmö tingsrätt ansvar å C.M. för olovligt brukande och olovlig körning under följande påståenden.

Den 21 februari 1997 tillgreps vid Bellevuestadion i Malmö personbilen CAO 472, en Toyota Camry Touring av 1987 års modell.

C.M. har dagen efter, den 22 februari 1997, fört bilen på bl.a. Föreningsgatan i Malmö trots vetskap om att den var tillgripen. Han har således olovligen brukat annans sak och därigenom vållat olägenhet.

C.M. har fört bilen trots att han inte, genom innehav av körkort, varit berättigad till det.

Malmö tingsrätt (1997-08-28, chefsrådmannen Johan Hansson samt nämndemännen Leif Freij, Britt Lindström och LarsGöran Schultz) dömde C.M. som hade erkänt vad åklagaren lagt honom till last, för olovligt brukande och olovlig körning och bestämde påföljden till 80 dagsböter å 100 kr.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom jämte böter. Åklagaren anförde vidare följande. Genom att dra nytta av annan persons tillgreppsbrott har C.M. gjort sig skyldig till brott vilka får anses ha ett sådant straffvärde att påföljden inte kan stanna vid böter. Det av tingsrätten utdömda straffet motsvarar - utan några jämförelser i övrigt - snatteri av gods till ett värde om ca 500 kr.

C.M. yttrade sig inte i saken.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1997-12-19, hovrättsråden Martin Borgeke, referent, och Lars Elmqvist) ändrade endast på det sättet tingsrättens domslut att hovrätten bestämde antalet dagsböter till 150. I domskälen anförde hovrätten följande.

Under strafflagens giltighetstid var straffet för olovligt brukande böter. Vid brottsbalkens införande blev straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader. Straffkommittén uttalade i det betänkandet som låg till grund för straffskaleändringen följande (SOU 1953:14, s. 283).

Såsom ett icke ovanligt exempel på fall där strängare straff än böter ofta kan vara påkallat kan nämnas att, sedan någon olovligen tillgripit en bil, kamrater till gärningsmannen tillsammans med denne använda bilen under längre tid. Ha kamraterna icke medverkat till själva tillgreppet och äro omständigheterna ej heller sådana att de gjort sig skyldiga till häleri, skall nämligen gärningen bedömas som olovligt brukande, förutsatt att deras uppsåt omfattat att bilen brukats olovligen. Den nuvarande straffskalan för olovligt brukande, böter eller fängelse i högst ett år, infördes 1993. Bakgrunden till höjningen av maximistraffet var att Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen gjort en framställning om straffskärpning, vilken behandlades i samband med de förslag till straffskaleändringar som Fängelsestraffkommittén hade lagt fram i sitt huvudbetänkande Påföljd för brott (SOU 1986:13- 15). I framställningen hävdades att biltillgreppen, som var starkt koncentrerade till storstadsområdena, hade ökat påtagligt samt att den som utsätts för ett fordonstillgrepp vanligen åsamkas både ekonomisk skada och personliga olägenheter samtidigt som samhället och försäkringstagarna drabbas ekonomiskt. Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen framhöll också att tillgripna personbilar används i en inte obetydlig omfattning i samband med annan brottslighet. Enligt förslagsställarna är det mycket vanligt att den som påträffas i en tillgripen bil hävdar att han inte tillgripit den utan övertagit den av någon annan, i följd vara lagföring - om bevisning för annat saknas - får ske endast för olovligt brukande. Denna form av olovligt brukande ligger emellertid enligt Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens mening från straffvärdessynpunkt nära ett tillgrepp av fortskaffningsmedel, varför det finns skäl att bedöma dessa brott strängare.

I propositionen 1992/1993:141, s. 39 ff, anslöt sig justitieministern till uppfattningen att den angivna formen av olovligt brukande borde bedömas något strängare och närmare ansluta till den påföljds- och straffmätningspraxis som gäller vid tillgrepp av fortskaffningsmedel.

Av tillgänglig statistik framgår att det år 1994, dvs efter den nu redovisade lagändringen, meddelades 282 domar och strafförelägganden i fall då olovligt brukande var huvudbrott. Av dessa domar innebar endast 77 att en strängare påföljd än böter ådömdes. Statistiken är emellertid svårtolkad med hänsyn till att den sannolikt omfattar också en del fall där bestämmelsen i 10 kap. 7 § brottsbalken, på grund av föreskriften i 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken, fått tillämpas i sin äldre lydelse. Av den nyss angivna statistiken framgår vidare att böter kommer till användning vid tillgrepp av fortskaffningsmedel bara i liten utsträckning (endast ca 7 %).

En straffskala med böter och fängelse i högst ett år torde normalt innebära att det råder en stark presumtion för att påföljden skall bestämmas till böter. Med hänsyn till vad som upptagits om lagstiftarens skärpta syn på olovligt brukande av det slag som C.M. gjort sig skyldig till bör utgångspunkten emellertid vara att böter kommer till användning endast i de fall det inte föreligger någon försvårande omständighet eller i de situationer man kan peka på någon försvårande omständighet men det samtidigt föreligger omständigheter av mildrande slag eller billighetsskäl. Att även tidigare brottslighet kan ha betydelse vid påföljdsvalet liksom den tilltalades ålder ligger i öppen dag.

I förevarande fall var det frågan om en ca tio år gammal bil av inte särskilt exklusiv modell. Annat har inte framkommit än att bilen fram till det att den tillgreps undergått normal förslitning och värdeminskning. Det har varit frågan om endast ett kortvarigt brukande och det har inte påståtts att bilen skadats eller på annat sätt brukats på ett vårdslöst sätt av C.M. Vid dessa förhållanden finner hovrätten att straffet för C.M. som såvitt framkommit inte tidigare har gjort sig skyldig till brott, bör kunna stanna vid böter. Brottets straffvärde är dock högre än tingsrätten antagit. Det gemensamma straffet för det olovliga brukandet och den olovliga körningen bör bestämmas till etthundrafemtio dagsböter.

Adjungerade ledamoten kammaråklagaren Stefan Gradler var skiljaktig och anförde: Inom begreppet olovligt brukande ryms ett stort antal olika typer av gärningar, som till exempel att någon medföljer som passagerare i en tillgripen bil eller att någon brukar annans bil i vidare omfattning än vad denne gett tillåtelse till. Det olovliga brukandet som C.M. har gjort sig skyldig till är sådant att gärningen har ett väsentligt högre straffvärde än de tidigare angivna gärningstyperna och ligger mycket nära vad som är straffbart som tillgrepp av fortskaffningsmedel. Med hänsyn till justitieministerns uttalande i förarbetena (se prop. 1992/93:141 s. 39 ff) framstår vad C.M. låtit sig komma till last som en typ av olovligt brukande som den skärpta synen på detta brott särskilt avsett att träffa. Påföljden kan därför inte stanna vid böter utan bör enligt min mening bestämmas till villkorlig dom i förening med ett måttligt bötesstraff.

Målnummer B 844/97

Metadata

Domstol
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Avgörandedatum
1997-12-19
Målnummer
B844-97
Lagrum
10 kap. 7 § 1 st. brottsbalken
Litteratur
SOU 1953:14 s. 238
SOU 1986:13-15
Prop. 1992/93:141 s. 39 ff
BRÅ-rapport 1996:5 Kriminalstatistik 1994.
Sökord
Olovligt brukande
Brottspåföljd
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation