RH 1998:53

Den 24 september 1997 ansökte Svenska Handelsbanken AB om betalningsföreläggande mot M.A.

Efter misslyckade delgivningsförsök beslutade kronofogdemyndigheten den 12 januari 1998 om s.k. partsdelgivning. På grundval av utredning, som utförts av J.E. "delgivningsman" vid Deltra AB Delgivningsbyrå, på uppdrag av bankens ombud, beslutade kronofogdemyndigheten den 11 mars 1998 att delgivning fick ske genom s. k. spikning. Bevis om att delgivning verkställts på detta sätt utfärdades den 20 mars 1998 av "delgivningsmannen" S.A. vid delgivningsbyrån. Utslag meddelades den 3 april 1998. Utslaget vann laga kraft.

M.A. klagade över domvilla och yrkade att hovrätten skulle undanröja utslaget, varvid han anförde: Han har upplåtit en del av sin lägenhet till en annan person. Eftersom denne har ärende hos kronofogdemyndigheten har han, utan att kontrollera adressaten, tagit hand om de handlingar som var ställda till M.A. Till följd härav har endast utslaget kommit M.A. tillhanda. Detta har skett efter det att överklagandetiden gått ut.

Svenska Handelsbanken bestred M.A:s yrkande och gjorde gällande att delgivning hade skett på korrekt sätt.

Kronofogdemyndigheten avgav yttrande och anförde bl.a. följande.

Om part medgetts att själv ombesörja delgivning, får han själv välja det delgivningssätt som han anser lämpligen kan leda till bevislig delgivning. Härvid kan även andra former än de i delgivningslagen angivna förekomma, t.ex. överlämnande i vittnens närvaro. Den handläggande myndigheten avgör om det bevis om delgivning som parten åberopar i målet kan godtas. I rättegång gäller principen om fri bevisprövning. Departementschefen uttalade (prop. 1970:13 s. 158) att det var praktiskt att ha schablonmässiga bestämmelser om att vissa intyg utan särskild prövning skall godtas som "fullt bevis" om delgivning, även om åtskilliga intyg och andra uppgifter genom principen om fri bevisprövning kan godtas som bevis om att delgivning har skett. Som "fullt bevis" om att delgivning skett på det sätt som anges i intyget gäller intyg som utfärdas av de i 24 § delgivningslagen angivna personerna, bl.a. stämningsman. Någon särskild bevisprövning behöver således inte ske i dessa fall. Har däremot enskild part utfärdat intyget, får kronofogdemyndigheten göra en bedömning av om delgivning skett på ett korrekt sätt. Kronofogdemyndigheten anser således att den enda skillnaden mellan stämningsman och delgivningsman är att ett intyg från delgivningsman inte utan vidare utgör "fullt bevis" om delgivning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1998-07-14, hovrättslagmannen Per Eriksson, referent, hovrättsrådet Cecilia Gilljam och hovrättsassessorn Helen Voelkerling) undanröjde utslaget och återförvisade målet till kronofogdemyndigheten för ny handläggning med följande motivering.

S.k. partsdelgivning regleras i 2 § andra stycket delgivningslagen. Vilka delgivningsformer som i sådana fall kan komma i fråga berörs emellertid inte där och inte heller i någon annan bestämmelse i delgivningslagen. Enligt uttalanden i förarbetena till 1979 års ändringar i delgivningslagen (prop. 1978/79:11, s. 41) får parten själv välja delgivningsform, och av de former som finns angivna i 3 § delgivningslagen skulle endast särskild postdelgivning vara förbehållen myndighet.

I de ursprungliga förarbetena till delgivningslagen uttalade emellertid föredragande departementschefen (prop. 1970:13, s. 143): "Det får anses ligga i sakens natur att det är myndigheten som skall besluta om delgivning genom kungörelse även i det fall då part ursprungligen med stöd av 2 § har fått att ombesörja delgivningen. Förfarandet torde i sådant läge böra vara att, om det visar sig att kungörelsedelgivning behövs, myndigheten återkallar medgivandet för parten att sköta delgivningen." Att något undantag skulle gälla för den specialform av kungörelsedelgivning som brukar benämnas spikning antyds inte i propositionen. Liknande uttalanden finns även i den juridiska litteraturen (Bertil Werner, Delgivning, 2:a uppl., 1980, s. 90).

Utöver kungörelsedelgivning har också andra delgivningsformer, som beskrivs i delgivningslagen, ansetts vara förbehållna myndigheter. Så uttalas t.ex. i departementspromemorian (Ds 1994:129) Vissa effektiviseringar på delgivningsområdet i samband med ett förslag om tillåtande av privata stämningsmannadelgivningar: "Vissa regler i delgivningslagen blir dock inte aktuella att tillämpa. Sålunda bör vissa delgivningssätt även fortsättningsvis vara förbehållna myndigheter; det gäller särskild postdelgivning, telefondelgivning, förenklad delgivning och kungörelsedelgivning."

Delgivning som sker genom att handlingen överlämnas till den sökte personligen innefattar självfallet en garanti för att han personligen fått del av handlingen. Vid utnyttjande av andra delgivningsformer föreligger alltid en större eller mindre osäkerhet i denna fråga. Störst torde osäkerheten vara vid användande av reguljär kungörelsedelgivning. I ärenden om betalningsföreläggande har intresset av att gäldenären verkligen får del av ansökningshandlingarna ansetts väga tungt, vilket motiverat att sådan delgivning inte tillåts (prop. 1989/90:85, s. 62). Också i praxis har detta intresse värnats (se Hovrättens för Västra Sverige beslut den 1 juni 1993 i målen Ö 864/93 och 847/93, publicerade i RIC nr 23/93 och 24/93).

Delgivning genom myndighets försorg får - förutom i form av förenklad delgivning enligt 3 a § - ske i de former som anges i 3 § delgivningslagen, dvs. ordinär delgivning, postdelgivning, särskild postdelgivning och telefondelgivning (från kungörelsedelgivning bortses här, eftersom sådan inte får förekomma i vanliga mål om betalningsföreläggande). Kan delgivning inte ske i någon av dessa former, är myndigheten hänvisad till stämningsmannadelgivning, dvs. delgivning genom vissa myndighetspersoner, vars intyg om delgivning enligt 24 § delgivningslagen skall gälla som fullt bevis om att delgivning har skett. En myndighet är således förhindrad att vända sig till andra personer eller till enskilda företag för delgivning i dessa fall. Detta förhållande bottnar i kravet på rättssäkerhet (se bl.a. prop. 1978/79:11. s. 33 f och Ds 1994:129, s. 30 f). Det synes som om dessa regler för myndighetsdelgivning i praxis även kommit att tillämpas beträffande s.k. partsdelgivning (Riksskatteverket, Summarisk process vid kronofogdemyndigheten, 1996, s. 64).

Enligt hovrättens mening talar starka rättssäkerhetsskäl för att partsdelgivning inte får förekomma i sådana fall då delgivningsformer måste utnyttjas, som inte innefattar en garanti för att den sökte verkligen fått del av de handlingar som avses med delgivningen. Till dessa delgivningsformer hör s.k. spikning. Denna delgivningsform förutsätter dessutom myndighetens medverkan, eftersom beslut om spikning inte kan fattas av annan än den myndighet som handlägger ärendet (15 § andra stycket delgivningslagen). Partsdelgivning genom spikning skulle därmed medföra en sammanblandning mellan partens delgivning och myndighetens beslutsfunktioner, som framstår som olycklig. Med hänsyn till det anförda måste delgivningslagens bestämmelser - i linje med uttalandet i 1970 års proposition - tolkas så, att endast myndighet har rätt att verkställa delgivning genom spikning. I ärenden om betalningsföreläggande torde detta innebära att, om part som själv skall ombesörja delgivning inte förmår att verkställa denna utan att spikning tillämpas, partens ansökan om betalningsföreläggande skall förklaras förfallen i enlighet med bestämmelserna i 29 § sista stycket lagen om betalningsföreläggande och handräckning samt 32 kap 2 § rättegångsbalken.

På grund av vad sålunda anförts finner hovrätten att den delgivning av M.A. som verkställts genom s.k. spikning, utförd av en hos Deltra AB Delgivningsbyrå anställd person, inte kan godtas som bevis på att M.A. erhållit del av ansökningshandlingarna på det sätt som föreskrivs i delgivningslagen. Domvilla föreligger därför enligt bestämmelsen i 59 kap. 1 § första stycket 2 rättegångsbalken. Kronofogdemyndighetens utslag skall således undanröjas och målet återförvisas för ny handläggning.

Målnummer Ö 919/98