Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen förordas en ökad satsning på de enkla och billiga ordinä- ra delgivningsformema. Olika åtgärder föreslås för att göra framför allt brevdelgivningen effektivare. Större återhållsamhet förutsätts i fråga om användningen av stämningsmannadelgivning.

En omorganisation föreslås beträffande stämningsmannaverksamheten. Uppgiften att förordna stämningsmän flyttas från länsstyrelserna till polis- myndigheterna. I samband därmed görs den ändringen att endast delgiv- ning som en stämningsman har utfört i tjänsten räknas som stämningsman- nadelgivning. Kostnaderna för den del av verksamheten som avser stäm- ningsmannadelgivning på begäran av annan än myndighet skall täckas av avgifter.

Även vissa andra ändringar i delgivningslagstiftningen föreslås. Bl.a. tas ställning till den rättsliga innebörden av att delgivningsförsändelse utkvit— teras med stöd av s. k. postfullmakt. Vidare upphävs parts ovillkorliga rätt enligt bl. a. lagsökningslagen att själv ombesörja delgivning.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den ] juli 1979.

] Riksdagen 1978/79. I saml. Nr II

• Sida 2
•  Original

Prop. 1978/79:11

1. Förslag till Lag om ändring i delgivningslagen (1970: 428)

Härigenom föreskrivs att 3, 4, 17, 19 samt 22—24 55 delgivningslagen (1970: 428) skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1.5

Myndighet ombesörjer delgiv- ning genom att sända handlingen med posten eller med bud till den sökte, varvid som bevis att denne mottagit försändelsen begäres del- givningserkännande eller mottag- ningsbevis (ordinär delgivning).

Myndighet som Konungen be- stämmer får ombesörja att hand- lingen lämnas till den sökte i sär- skild ordning genom postverkets försorg om det finns anledning an- taga, att delgivningserkännande el- ler mottagningsbevis ej kommer att lämnas eller ej kommer att erhållas i tid (särskild postdelgivning).

Kan delgivning ej ske enligt första eller andra stycket, skall myndigheten anlita stämningsman eller annan, vars intyg utgör fullt bevis om delgivning (stämnings- mannadelgivning).

Myndighet ombesörjer delgiv- ning genom att sända handlingen med posten eller överlämna den med bad eller på annat sätt till den sökte, varvid som bevis att denne har mottagit försändelsen begäres delgivningskvitto eller mottag- ningsbevis (ordinär delgivning).

Om det finns anledning antaga att delgivningskvitto eller mottag- ningsbevis ej kommer att lämnas eller ej kommer att erhållas i tid, får myndighet som regeringen be- stämmer ombesörja att handlingen överlämnas till den sökte i särskild ordning genom postverkets försorg (särskild postdelgivning).

Kan delgivning ej ske enligt första eller andra stycket, får del- givning ske genom stämningsman eller annan, vars intyg enligt 245 första stycket utgör fullt bevis om delgivning (stämningsmannadel- givning).

1 fall som avses i 15 och 1655 får delgivning ske genom kungörelse

(kungörelsedelgivning).

45

Om befordran av meddelande, som skall delges, genom telegraf, telefon eller på annat liknande sätt till den på vilken delgivningsupp- draget ankommer meddelas be- stämmelser av Konungen.

Om befordran av meddelande, som skall delges. genom telefon, te- legram eller på annat liknande sätt till den på vilken delgivningsupp- draget ankommer meddelas be- stämmelser av regeringen.

17 å'

Kungörelsedelgivning sker ge- nom att handlingen hälles tillgäng- lig viss tid hos myndigheten eller på _plats, som myndigheten bestäm- mer, och genom att meddelande härom och om handlingens huvud-

' Senaste lydelse 1977: 677.

Kungörelsedelgivning sker ge- nom att handlingen hålles tillgäng- lig viss tid hos myndigheten eller på plats, som myndigheten bestäm- mer, och genom att meddelande härom och om handlingens huvud-

• Sida 3
•  Original

Prop. 1978/79:11

Nuvarande lydelse

sakliga innehåll införes i Post- och

Inrikes Tidningar och ortstidning . eller endera av dessa inom tio dagar från beslut om kungörelsedelgiv— ning. Är införande i tidning uppen— barligen meningslöst, får medde— landet i stället anslås i myndighe— tens lokal inom samma tid. Detta förfarande får också användas. om kungörelsedelgivning enligt 15 & ägt rum och därefter ny delgivning skall ske i samma mål eller ärende. Vid delgivning i fall som avses i 165 första stycket andra punkten med de personer som hyr eller annars innehar lägenhet i samma fastighet skall dessutom meddelandet anslås inom fastigheten på lämpligt sätt inom sju dagar från beslutet om kungörelsedelgivning.

I fall som avses i 165 sändes dessutom meddelande med posten till någon eller några av de personer som sökes för delgivning under de- ras vanliga adresser för att vara till- gängligt för alla dem som avses med delgivningen. Ingår statlig myndighet eller kommun bland dem som avses med delgivningen, skall sådant meddelande alltid sän- das till myndigheten eller kommu- nen. Avser delgivningen i fall som avses i 165 första stycket andra punkten de personer som hyr eller annars innehar lägenhet i samma fastighet, skall i stället handlingen eller meddelande enligt 655 andra stycket sändas med posten till en- var av dem, om ej också detta för- farande skulle medföra större kost- nad och besvär än som är försvar- ligt med hänsyn till ändamålet med delgivningen.

Föreslagen lydelse

sakliga innehåll införes i Post- och Inrikes Tidningaroch ortstidning eller endera av dessa inom tio dagar från beslut om kungörelsedelgiv- ning. Är införande i tidning uppen- barligen meningslöst, får medde- landet i stället anslås i myndighe- tens lokal inom samma tid. Detta förfarande får också användas, om kungörelsedelgivning enligt 155 ägt rum och därefter ny delgivning skall ske i samma mål eller ärende. Vid delgivning i fall som avses i 16 5 första stycket andra punkten med de personer som hyr eller annars innehar lägenhet i samma fastighet skall dessutom meddelandet anslås inom fastigheten på lämpligt sätt inom tio dagar från beslutet om kungörelsedelgivning.

I fall som avses i 165 sändes dessutom meddelande med posten till någon eller några av de personer som sökes för delgivning under de- ras vanliga adresser för att vara till- gängligt för alla dem som avses med delgivningen. Ingår statlig myndighet eller kommun bland dem som avses med delgivningen, skall sådant meddelande alltid sän- das till myndigheten eller kommu- nen. Gäller delgivningen i fall som avses i 165 första stycket andra punkten de personer som hyr eller annars innehar lägenhet i samma fastighet, skall i stället handlingen eller meddelande enligt 65 andra stycket sändas med posten till en- var av dem, om ej också detta för- farande skulle medföra större kost- nad och besvär än som är försvar- ligt med hänsyn till ändamålet med delgivningen.

1951

Delgivning har skett genom att den som sökes för delgivning har mottagit handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift eller styrkt ko-

' Senaste lydelse 1977: 677.

Delgivning har skett genom att den som sökes för delgivning själv har mottagit handlingen i huvud- skrift eller styrkt avskrift eller

• Sida 4
•  Original

Prop. 1978/79:11

Nuvarande lydelse

pia oavsett på vilket sätt den kom- mit honom till handa.

Föreslagen lydelse

styrkt kopia oavsett på vilket sätt den kommit honom till handa. Har den sökte kvitterat postförsändelse som hämtats av bud. skall den an- ses ha kommit honom till handa samma dag som den avhämtats på posten.

Förekommer vid särskild postdelgivning eller stämningsmannadelgiv- ning att den som sökes för delgivning vägrar att taga emot handlingen, an- ses delgivning ändå ha skett. Delgivning skall anses ha skett enligt 65 andra stycket genom att handlingen är tillgänglig och medde- landet delgivits,

enligt 12 eller 13 5 genom att det blivit fullgjort som föreskrives där, enligt 155 andra stycket sista punkten genom att handlingen lämnats i den söktes hemvist eller fästs på dörren till hans bostad,

enligt 175 på tionde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning under förutsättning att det blivit fullgjort som föreskrives i paragrafens första stycke.

225 Bestämmelserna i denna lag om delgivning av handling tillämpas även vid delgivning av annat än handling.

Lagen gäller i tillämpliga delar när någon på grund av föreskrift i författning har att, utan samband med mål eller ärende, ombesörja delgivning. 1 fall som avses i 15 el- ler 165 skall han påkalla biträde hos länsstyrelsen som föranstaltar om delgivning på hans bekostnad.

') &

För varje kommun skall finnas en eller flera stämningsmän. Stäm- ningsman förordnas av länsstyrel- sen. Det åligger länsstyrelsen att föra förteckning över stämnings- män inom länet.

Lagen gäller i tillämpliga delar när någon på grund av föreskrift i författning har att. utan samband med mål eller ärende. ombesörja delgivning. I fall som avses i 15 el- ler 16 5får han påkalla biträde hos länsstyrelsen som foranstaltar om delgivning på hans bekostnad.

35

Polismyndighet förordnar stäm- ningsmän till det antal som behövs i varje polisdistrikt.

245

Intyg av stämningsman gäller som fullt bevis att delgivning skett på sätt som anges i intyget. Samma vitsord tillkommer intyg av nämn- deman. notarius publicus, tjänste- man vid svensk utlandsmyndighet, åklagare, polisman. utmätnings- man och exekutiv tjänsteman som

Som fullt bevis att delgivning har skett på sätt som anges [ intyget gäller intyg som i tjänsten utfärdas av stämningsman, tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet, åklaga- re, polisman, kronofogde. exekutiv tjänsteman vid kronofogdemyndig- het samt, vid delgivning med den

• Sida 5
•  Original

Prop. 1978/79:11

Nuvarande lydelse

är underställd utmätningsman. Detsamma gäller intyg som utfär- das av tjänsteman vid postverket enligt bestämmelser som Konung- en meddelar, och intyg som utfär- das enligt särskilda föreskrifter om anslag på kommunens anslagstav- la.

Föreslagen lydelse

som är intagen i kriminalvårdsan- sta/t, häkte, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, ungdoms- vårdsskola eller rättspsykiatrisk kli- nik, tjänsteman vid anstalten. Sam- ma vitsord tillkommer intyg av no- tarius publicus och intyg av nämn- deman i tingsrätt vid delgivning för tingsrättens räkning.

Vid särskild postdelgivning har intyg av tjänsteman vid postverket sådant vitsord som anges i första stycket.

Intyg att delgivning skett på utrikes ort skall gälla som fullt bevis att del- givning skett på sätt som anges i intyget, om intygsgivarens behörighet styrkes av tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet. Intyg om delgivning på utrikes ort gäller som fullt bevis även utan sådant bestyrkande som nyss nämnts, om detta följer av överenskommelse med främmande stat.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

2. Av länsstyrelse förordnad stämningsman får till utgången av år 1979 slutföra delgivningsuppdrag som han har mottagit före ikraftträdandet. I fråga om intyg som stämningsmannen härvid utfärdar gäller 245 i sin äldre lydelse.

2. F örslagtill Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom föreskrivs att 195 a5 utsökningslagen ( 1877: 31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

195 a5'

Ansökan enligt 1955 skall jämte föreläggande för motparten att ytt— ra sig delgivas denne på sätt som är föreskrivet för stämning i tviste- mål. Delgivning sker genom över- exekutors försorg, om sökanden ej hellre vill ombesörja delgivningen själv.

Ansökan enligt 1955 skall jämte föreläggande för motparten att ytt- ra sig delgivas denne på sätt som är föreskrivet för stämning i tviste- mål.

Föreläggande som överexekutor i annat fall meddelar part enligt detta kapitel sändes med posten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

* Paragrafen införd 1970: 445.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1978/79:11

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1921: 244) om utmätningsed

Härigenom föreskrivs att 55 lagen (1921: 244) om utmätningsed skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 5-1

Upptages ansökning, som gjorts av borgenär, skall förhör med par- terna hållas inför konkursdomaren å tid och ort, som av honom be- stämmas. Konkursdomaren teckne genast å ena exemplaret av ansök- ningen föreläggande för gäldenären att inställa sig vid förhöret, beredd att avgiva förklaring över ansök- ningen, vid äventyr att uraktlåten- het därutinnan ej utgör hinder för målets avgörande. Nämnda även- tyr skall utsättas i föreläggandet, vilket ock skall innehålla erinran om att utmätningseden må avläggas vid förhöret samt anmaning till gäl- denären att, om han saknar laga or- sak att bestrida ansökningen, per- sonligen infinna sig vid förhöret för att med företeende av förteckning över sina tillgångar fullgöra edgång- en. Det exemplar av ansöknings— handlingama, varå föreläggandet tecknats, skall delgivas gäldenären. Delgivning skall ske genom kon- kursdomarens försorg, där borge- nären ej hellre vill själv ombesörja delgivningen. I fråga om delgiv- ning äge i övrigt vad om delgivning av stämning i tvistemål är stadgat motsvarande tillämpning.

Upptages ansökning, som gjorts av borgenär, skall förhör med par- tema hållas inför konkursdomaren å tid och ort, som av honom be- stämmas. Konkursdomaren teckne genast å ena exemplaret av ansök- ningen föreläggande för gäldenären att inställa sig vid förhöret, beredd att avgiva förklaring över ansök- ningen, vid äventyr att uraktlåten- het därutinnan ej utgör hinder för målets avgörande. Nämnda även- _tyr skall utsättas i föreläggandet,

vilket ock skall innehålla erinran om att utmätningseden må avläggas vid förhöret samt anmaning till gäl- denären att, om han saknar laga or- sak att bestrida ansökningen, per- sonligen infinna sig vid förhöret för att med företeende av förteckning över sina tillgångar fullgöra edgång- en. Det exemplar av ansöknings- handlingama, varå föreläggandet tecknats, skall delgivas gäldenären på sätt om stämning i tvistemål är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

' Senaste lydelse 1946: 813.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1978/79:11 7

4. Förslag till Lag om ändring i växellagen (1932: 130)

Härigenom föreskrivs att 945 växellagen (19321130) skall ha nedan an- givna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

94 51 I växelmål må, där käranden det äskar, delgivning av stämning om- besörjas av honom.

På framställning av käranden skall rätten, om synnerligt hinder ej möter och svaranden är så till hands att han kan infinna sig, utsätta första instäl- lelse till samma dag som stämning sökes eller nästföljande dag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

5. Förslag till Lag om ändring i checklagen (1932: 131)

Härigenom föreskrivs att 725 checklagen (1932: 131) skall ha nedan an- givna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 72 52 I cheekmål må, där käranden det äskar. delgivning av stämning om- besörjas av honom.

På framställning av käranden skall rätten, om synnerligt hinder ej möter och svaranden är så till hands att han kan infinna sig, utsätta första instäl- lelse till samma dag som stämning sökes eller nästföljande dag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

' Senaste lydelse 1946: 845. 1 Senaste lydelse 1946: 846.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1978/79:11 &

6. Förslag till Lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)

Härigenom föreskrivs att 5 5 lagsökningslagen (1946: 808) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 5

Det exemplar av ansökningen Det exemplar av ansökningen varå enligt 45 föreläggandet teck- varå enligt 45 föreläggandet teck- nats skall jämte fordringshandling- nats skall jämte fordringshandling- en delgivas gäldenären på sätt om en delgivas gäldenären på sätt om stämning i tvistemål är stadgat. stämningitvistemålär stadgat. Delgivning skall ske genom rättens försorg, om borgenären ej hellre vill själv ombesörja delgivningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1978/79:11 9

Utdrag

J USTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1978-06-01

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ullsten, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstam Linder, Wik- ström, Friggebo, Wirtén

Föredragande: statsrådet Romanus

Lagrådsremiss med förslag till ändring i delgivningslagen (1970: 428), m. m.

2.1. Nuvarande ordning i huvuddrag

2.1.1. Inledning

Med delgivning menas i princip att en handling bevisligen lämnas till nå- gon som är behörig att ta emot den. Föreskrifter om hur delgivning skall gå till finns i delgivningslagen (1970: 428; DL) och delgivningskungörelsen (1970: 467; DK). 1 DL ges bestämmelser om olika delgivningsmetoder, vem som skall sökas för delgivning, verkan av att adressaten vägrar ta emot delgivningshandlingen, när delgivningen skall anses ha skett etc. DL innehåller däremot inte några föreskrifter om i vilka fall delgivning skall ske. Sådana föreskrifter finns i stället i de lagar och andra författningar där

• Sida 11
•  Original

Prop. 1978/79:11 11

krav på delgivning av handling ställs upp. Där kan också ges bestämmelser som avviker från DL, t. ex. om alternativa delgivningsmetoder eller om förbud att använda vissa delgivningsfonner.

Systemet med delgivning ger myndigheter och andra möjlighet att med hjälp av vissa formaliserade metoder överbringa handlingar till berörda personer. För avsändaren är det ofta av stor vikt att få vetskap om och att kunna styrka att handlingen verkligen har nått adressaten och när detta har skett. Till delgivningen har nämligen i många fall knutits någon form av rättslig verkan.

Några exempel kan belysa delgivningens funktion i vår rättsordning. Delgivningen kan bilda utgångspunkt för beräkning av besvärstid eller an- nan tidsfrist. Delgivning kan också vara en förutsättning för att ett rättsligt förfarande skall kunna komma till stånd eller för att en dom eller ett beslut skall kunna verkställas. Syftet med delgivningen kan också vara att förmå någon att fullgöra något eller att kalla någon till förhandling eller annat sammanträde. Underlåten delgivning eller brister i förfarandet vid delgiv- ning kan å andra sidan leda till att åtals- eller fordringspreskription inträ- der, att besvärstid eller annan tidsfrist inte börjar löpa eller att ett rättsligt förfarande måste göras om från början.

2.1.2. Delgivningslagen

Genom DL, som trädde i kraft den 1 januari 1971, skapades ett gemen- samt delgivningsförfarande för rättegång och förvaltningsförfarande (prop. l970:13, lLU 1970: 17, rskr 1970: 101). DL anknyter sakligt sett tämligen nära till den ordning som tidigare gällde för de allmänna domstolarna. Be- stämmelserna riktar sig i första hand till myndigheterna men gäller i till- lämpliga delar också när någon utan samband med mål eller ärende på grund av föreskrift i författning skall ombesörja delgivning (225 andra stycket DL).

En grundläggande regel är att delgivning i mål eller ärenden i första hand skall ombesörjas av myndigheten. Part får således själv ombesörja delgiv- ning i mål eller ärende endast om myndigheten medger det (2 5 DL). I an- nan lagstiftning, t. ex. lagsökningslagen ( 1946: 808), finns dock regler som ger parten en ovillkorlig rätt till sådan s. k. partsdelgivning.

DL upptar fyra olika sätt för delgivning av handlingar (3 5 DL). Den enklaste formen, som också har förutsatts komma till användning i det övervägande antalet fall, kallas ordinär delgivning. Handlingen sänds med posten eller överlämnas med bud till den som skall delges. Denne be- kräftar skriftligen att han har tagit emot försändelsen. Ett mycket stort an- tal delgivningar kan på detta sätt ske med hjälp av brev eller rekommende- rad försändelse med mottagningsbevis.

Om ordinär delgivning inte är lämplig har vissa myndigheter rätt att ut- nyttja en mera kvalificerad delgivningsmetod, som benämns särskild post- delgivning. Delgivningsförsändelsen lämnas till posten, som överbringar

• Sida 12
•  Original

Prop. 1978/79: 11 12

den till den sökte, som regel mot kvitto och i samband med gängse brevbä- ranurer.

Kan delgivning inte ske genom ordinär delgivning eller särskild postdel- givning får stämningsmannadelgivning anlitas. Handlingen överlämnas då av särskilt förordnad stämningsman, vars intyg utgör fullt bevis om delgiv- ning. Samma vitsord tillkommer också intyg från nämndeman, notarius publicus, åklagare, polisman samt vissa tjänstemän inom utrikesförvalt- ningen och exekutionsväsendet (24 5 första stycket DL). Stämningsmän förordnas av länsstyrelsen för varje kommun (23 5 DL). Endast om ett del- givningsärende är synnerligen brådskande eller det finns annan särskild anledning får polismyndighet anlitas för stämningsmannadelgivning (6 5 första stycket DK). '

Om den sökte saknar känt hemvist och det ej kan klarläggas var han up- pehåller sig sker delgivning genom kungörelse. Kungörelsedelgivning får ske också med den som har känt hemvist, om han är oanträffbar och det in- te kan klarläggas var han uppehåller sig och det dessutom kan antas att han har avvikit eller på annat sätt söker hålla sig undan (15 5 DL). Denna del- givningsform får också användas när en obestämd krets eller ett stort antal personer skall delges (16 5 DL). Handlingen hålls vid kungörelsedelgiv- ning tillgänglig hos myndigheten och meddelande härom förs in i tidning (17 5 DL). I de fall kungörelsedelgivning kan ske med den som har känt hemvist medger lagen att delgivningshandlingen i stället i slutet kuvert lämnas i den söktes hemvist eller, om. detta ej kan ske, fästs på dörren till hans bostad (s. k. spikning).

DL innehåller också bestämmelser om vem som skall sökas för delgiv- ning, dvs. vem som är behörig att ta emot delgivningsförsändelser i olika situationer (7—11 55 DL). Bl.a. regleras delgivning med juridiska perso- ner. Vidare ges regler om s.k. surrogatdelgivning, då delgivning sker ge- nom att handling överlämnas till annan än den som ytterst söks för delgiv- ning (12— 14 55 DL). Exempel på surrogatdelgivning är att handlingen läm- nas till hushållsmedlem, hyresvärd eller anställd, som har att i sin tur över- lämna handlingen till den sökte. Har surrogatdelgivning skett skickas med- delande härom med posten till den sökte under hans vanliga adress.

Användningen av såväl surrogatdelgivning som kungörelsedelgiv- ning/spikning är ibland inskränkt genom avvikande regler i andra författ- ningar som föreskriver att delgivning måste ske med den sökte personli- gen. Detta gäller särskilt handlingar som underrättar den enskilde om att det har anhängiggjorts mål eller ärende som avser åtgärd av särskilt ingri- pande betydelse för honom. Ett exempel är 33 kap. 6 5 rättegångsbalken (RB), som förbjuder surrogatdelgivning och kungörelsedelgivning av stäm- ning i brottmål. Enligt samma lagrum får surrogatdelgivning ske av stäm- ning i tvistemål endast om det förekommer anledning att den sökte har av- vikit eller eljest håller sig undan.

I 19 och 20 55 DL föreskrivs under vilka förutsättningar och vid vilken

• Sida 13
•  Original

Prop. 1978/79:11 _ 13

tidpunkt delgivning skall anses ha skett. Enligt'l9 5 första stycket DL har delgivning skett genom att den som söks för delgivning har mottagit hand- lingen i huvudskrift eller styrkt avskrift eller kopia oavsett på vilket sätt den har kommit honom till handa. Om föreläggande eller annat beslut meddelas vid förhandling, förhör eller annat sammanträde anses enligt 20 5 DL delgivning ha skett med den som var närvarande när beslutet medde- lades. Dessa båda stadganden stämmer väl överens med delgivningens ändamål, att garantera att den som berörs av innehållet i en handling också får tillfälle att ta del av den och vidta de åtgärder han kan finna påkallade. När den sökte själv har tagit emot handlingen spelar därför formerna för delgivningen mindre roll. Om här bortses från surrogatdelgivning och kungörelsedelgivning är således det grundläggande att den sökte tar emot en handling, inte att han genom delgivningskvitto eller på annat sätt be- kräftar mottagandet. Frågan om delgivning har skett är i princip föremål för fri bevisprövning. Att myndigheterna vid ordinär delgivning begär delgivningskvitto eller mottagningsbevis motiveras således inte av något formkrav utan är ett sätt att smidigt skaffa bevisning om delgivningen.

Delgivning bygger i första hand på att den som söks för delgivning tar emot handlingen. En sådan frivillig medverkan kan inte alltid påräknas. I 19 5 andra stycket DL föreskrivs därför att vid särskild postdelgivning och stämningsmannadelgivning delgivning skall anses ha skett även om den som söks för delgivning vägrar att ta emot handlingen. Ytterligare möjlig- heter att genomföra delgivning när den sökte inte vill samarbeta finns, som tidigare nämnts, i bestämmelserna om kungörelsedelgivning.

I 19 5 tredje stycket DL ges regler om när delgivning skall anses ha skett vid bl. a. surrogat- och kungörelsedelgivning.

2.1.3. Stämningsmannaverksamheten

Vid ordinär delgivning och särskild postdelgivning ankommer bestyret med delgivningama på personal som är anställd vid den handläggande myndigheten och vid postverket. Vid stämningsmannadelgivning anlitas däremot som regel personal som inte tillhör myndigheten eller postverket.

Om man bortser från den betydande mängd stämningsmannadelgiv- ningar som i den exekutiva verksamheten utförs av personal knuten till kronofogdemyndighetema, utförs stämningsmannadelgivningar på begä- ran av myndighet så gott som uteslutande antingen av personal som är an- ställd inom polisväsendet eller av fritidsarbetande. särskilt förordnade Stämningsmän, som får ersättning av myndigheterna för varje uppdrag de utför. Polismyndigheterna svarar för den övervägande delen (ca 75 procent av de uppskattningsvis 400000 uppdragen). Inom polismyndighetema ut- förs de flesta uppdragen av icke polisutbildade delgivningsmän som finns dels vid delgivningscentralema i de tre största polisdistrikten, dels i vissa andra större polisdistrikt. Endast i mindre utsträckning används polismän för delgivningsuppdrag.

• Sida 14
•  Original

Prop. 1978/79:11 14

Personalen vid delgivningscentralema har inte bestämd arbetstid utan verkställer uppdragen vid den tid som bedöms lämpligast för att delgiv- ningen skall lyckas. Delgivningsmännen i övriga distrikt har däremot be- stämd arbetstid. Vid delgivningscentralema tillämpas fast grundarvode jämte viss prestationsersättning. I övriga polisdistrikt utgår fast lön enligt befordringsgång 1 C. Resekostnader ersätts särskilt.

Delgivningsuppdrag, som särskilt liirordnad stämningsman utför på be- gäran av myndighet, ersätts enligt kungörelsen (1972: 792) om ersättning för vissa delgivningar m.m. (ändrad 1974: 402) med f.n. 16 kr. för varje person som söks för delgivning. Dessutom utgår resekostnadsersättning och traktamente enligt allmänna rese reglementet (1952: 735). Ersättningar- na utanordnas från andra huvudtitelns förslagsanslag "E4. Ersättning åt vittnen m. in.” av den myndighet som har begärt delgivningen.

Vad nu sagts gäller stämningsmannadelgivning på begäran av myndig- het. Någon reglering av ersättningen när stämningsman anlitas av enskild utan förmedling av myndighet finns inte. Det är också osäkert hur stort an- talet sådana privatuppdrag är. Om myndighet medverkar i delgivning som begärs av enskild kan dock ersättning utgå enligt expeditionskungörelsen ( 1964:618 ). För bevis om delgivning; som särskilt begärs eller om hinder mot sådan delgivning tas således ut expeditionsavgift med 40 kr. (avdel- ning III i avgiftslistan).

2.2. Reformarbetet

2.2.1. Delgivningsutredningen

Redan kort tid efter DL:s tillkomst framfördes — särskilt från de allmän- na domstolarna — flera anmärkningar mot delgivningsförfarandet inte minst i fråga om stämningsmannaclelgivningarna. Mot bakgrund av de stora effektivitetsförluster för domstolama som misslyckade delgivnings- försök innebär och de stora kostnader som delgivningsförfarandet vållar det allmänna tillsattes delgivningsutredningen (Ju 1972: 10) för att göra en teknisk översyn av delgivningsbestämmelsema. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas åt organisatoriska frågor, däribland även organisationen av delgivningscentralema i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Delgivningsutredningen avlämnade i oktober 1974 delbetänkandet (Ds Ju 1974: 15) Förenklad delgivning och i augusti 1975 sitt slutbetänkande (Ds Ju 1975: 19) Förenklad delgivning 2 Delgivningscentralema.

I 1974 års betänkande föreslog delgivningsutredningen ändringar i RB, DL och DK. Ändringsförslagen syftade framför allt till en ökad satsning på ordinär delgivning, i första hand med vanligt brev eller bud. Delgivnings- formen särskild postdelgivning föreslogs slopad. Stämningsmännens arbe- te borde inriktas på de mest kvalificerade fallen och förutsättningarna för att få tillgripa stämningsmannadelgivning borde skärpas. Stämningsman- naverksamheten skulle få en samlad arbetsledning genom att administra-

• Sida 15
•  Original

Prop. 1978/79:11 - 15

tivt knytas till polisväsendet. Polismyndigheterna skulle överta länsstyrel- sernas uppgift att förordna stämningsmän. Polisutbildad personal borde liksom hittills endast undantagsvis befatta sig med delgivningsarbete. Delgivningsutredningens slutbetänkande avsåg i första hand organisatio- nen av delgivningscentralema i Stockholm, Göteborg och Malmö. Bl. a. fö- reslogs att den nuvarande distriktsindelningen vid delgivningscentralernas stämningsmanna- och spaningssektioner skulle slopas och personalen sammanföras i arbetsgrupper. Utredningen föreslog även en omprövning av det nuvarande prestationslönesystemet för stämningsmännen vid cen-

tralema.

2.2.2 Departementspromemorian (Ds Ju l978:2) Delgivning Sedan delgivningsutredningens betänkanden hade remissbehandlats och i sina huvuddrag fått ett gynnsamt mottagande fick Statskonsult AB i upp- drag att närmare studera de organisatoriska frågorna i fråga om delgiv- ningsverksamheten. Statskonsult redovisade sitt arbete i en slutrapport den 31 januari 1978. Med utgångspunkt från delgivningsutredningens be- tänkanden och remissyttrandena och med beaktande av Statskonsults slut- rapport har inom justitiedepartementet utarbetats promemorian (Ds Ju 1978: 2) Delgivning.

I promemorian föreslås — i likhet med vad som föreslogs av delgivnings- utredningen — en ökad satsning på de ordinära delgivningsformema. En rad olika åtgärder anges som är ägnade att göra framför allt brevdelgiv- ningen effektivare. Den särskilda postdelgivningen föreslås kvarstå men skall få utnyttjas endast av de allmänna domstolarna och de allmänna för- valtningsdomstolama. En viss skärpning förutsätts i användningen av stämningsmannadelgivning. Uppgiften att förordna Stämningsmän flyttas över från länsstyrelserna till polismyndigheterna. Även vissa andra än- dringari DL föreslås, bl. a. en särskild presumtionsregel för fall när kvitte- rad postförsändelse hämtas av bud.

Den nuvarande ovillkorliga rätten för part att själv ombesörja delgivning i bl. a. lagsökningsmål föreslås utgå och ersättas av den allmänna regeln i DL, enligt vilken sådana s.k. partsdelgivningar får ske om myndigheten finner det lämpligt.

För att en delgivning som utförs av stämningsman skall räknas som stämningsmannadelgivning förutsätts att den har utförts i tjänsten. De nu- varande privata stämningsmannauppdragen skall således föras in under polismyndigheterna. Denna del av verksamheten förutsätts täckas av av- gifter enligt självkostnadsprincipen.

Promemorian innehåller även förslag till en ny delgivningsförordning (DF).

Den nya ordningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1979.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1978/79:11 16

2.2.3. S tatskonsults rapport

I Statskonsults slutrapport föreslås att den centrala ledningen och upp- följningen av stämningsmannaverksamheten läggs på RPS och att ansvaret för utförande av stämningsmannadelgivningar skall ankomma på de lokala polismyndigheterna. För delgivningscentralema i Stockholm, Göteborg och Malmö föreslås en ny organisation, enligt vilken stämningsmännen de- las in i fältgrupper om 5—9 man under ledning av en gruppchef. Härutöver skall finnas grupper för spaning och administration. Varje central skall le- das av en sektionschef som — i Stockholm och Göteborg — vid sin sida skall ha en biträdande sektionschef.

Statskonsult utgår från att det i fort sättningen skall finnas såväl anställda som särskilt förordnade stämningsmän knutna till polismyndigheterna. För den anställda personalen räknar man med reglerad arbetstid och månads- lön, dvs. att prestationslönesystemet vid delgivningscentralema avskaffas. För övriga stämningsmän förutsätts ersättning utgå från ett av RPS dispo- nerat förslagsanslag. Frågan om hur ersättningen skall bestämmas i dessa fall hålls dock öppen.

När det gäller dimensioneringen av personalresursema föreslår Stats- konsult en ökning från 145 till 158 personår. Mer än hälften av ökningen faller på delgivningscentralema. Ökningen i övrigt har inte fördelats på de enskilda polisdistrikten. Statskonsult rekommenderar också en satsning på utbildning av stämningsmännen.

2.3. Allmänna utgångspunkter

Bestämmelserna om delgivning är ett viktigt inslag i vår rättsordning. Syftet med bestämmelserna är bl. a. att garantera att ingen döms ohörd el- ler ovetande drabbas av ingripande rättsverkningar. De är alltså i första hand uppställda i rättssäkerhetens intresse. Samtidigt får delgivningsreg- lema inte utformas så att de hindrar eller väsentligt försvårar rättegångar och andra rättsliga förfaranden. Det är alltså angeläget att delgivningsverk- samheten inte blir mera komplicerad och kostnadskrävande än nödvän- digt.

De gällande reglerna om delgivning är enligt min mening i allt väsentligt väl avvägda. Den kritik som har framförts har mera gällt detaljerna än de bärande principerna i delgivningslagstiftningen. Detta kan dock inte un- danskymma att svårigheterna att genomföra delgivningar har ökat starkt under senare år. I våra tingsrätter har ett växande antal förhandlingar måst ställas in därför att parter och andra. som skall infinna sig inte har kunnat delges kallelse. Eftersom tingsrätternas verksamhet i så hög grad präglas av muntliga förhandlingar medför de inställda målen att domstolsväsen- dets resurser utnyttjas dåligt. Avsevärda kostnader och olägenheter upp- står såväl för staten som för de enskilda. Det är knappast en överdrift att

• Sida 17
•  Original

Prop. 1978/79: 11 17

säga att delgivningssvårigheterna f.n. är det största effektivitetsproblemet i våra tingsrätter.

Problemet är emellertid inte begränsat till tingsrätterna. Även andra domstolar och myndigheter har olägenhet av att deras ärenden inte kan av- göras med önskvärd snabbhet. Alltför stora balanser av oavgjorda ärenden gör arbetet tungrott. Ibevisfrågor är det av vikt att bevisupptagningen sker i nära anslutning till de gjorda iakttagelserna. I förhållandet mellan enskil- da är det väsentligt att parter inte lider rättsförlust därför att rättmätiga krav inte kan realiseras i tid. Över huvud taget är det angeläget att mål och ärenden avgörs så snart som möjligt. Detta gör sig med särskild styrka gällande i fråga om brottmålen, där det från flera synpunkter är viktigt att den tidrymd som förflyter mellan brott och brottspåföljd är så kort som möjligt.

Förslagen i den nu föreliggande departementspromemorian syftar till ett bättre utnyttjande av de ordinära delgivningssätten, framför allt brevdel- givningen. Samtidigt föreslås att stämningsmannaverksamheten ges en mer effektiv organisation genom att den (administrativt knyts till polisvä- sendet. Dessa grundläggande förslag har vunnit så gott som fullständig an- slutning under remissbehandlingen. Även jag anser att förslagen är lämpli- ga som medel att komma till rätta med de nuvarande svårigheterna. I allt väsentligt innebär förslagen att man fullföljer de tankar som DL bygger på. Den föreslagna omorganisationen av stämningsmannaverksamheten är visserligen en principiellt viktig ändring. Eftersom huvudparten av stäm- ningsmannadelgivningarna redan utförs av personal som är anställd inom polisväsendet är emellertid den föreslagna omorganisationen i realiteten att se som ett fullföljande av en pågående utveckling. Det sagda innebär att de författningsändringar som jag ämnar föreslå blir förhållandevis begrän- sade. Icke desto mindre är jag övertygad om att ett genomförande av för- slagen skall leda till en mera ändamålsenlig hantering av delgivningsären- dena till gagn för myndigheterna likaväl som för de enskilda.

I det följande redovisar jag mina ställningstaganden i anslutning till den delgivningsform som närmast berörs. I särskilda avsnitt behandlar jag även de 5. k. partsdelgivningama samt den rättsliga innebörden av att del- givningsförsändelse utkvitteras med stöd av postfullmakt.

2.4. Ordinär delgivning (3 5 första stycket DL)

2.4.1. Brevdelgivning

Det delgivningssätt som enligt departementspromemorian bäst uppfyller de krav som bör ställas på ett billigt, snabbt, diskret och effektivt delgiv- ningsförfarande är brevdelgivning, dvs. delgivning genom vanligt brev med begäran om delgivningskvitto. Vad gäller kostnadsaspekten under— stryks att brevdelgivningen är överlägset billigast. Normalkostnaden för brevdelgivning är f.n. bara 2 kr. 60 öre medan rekommenderad försändel-

• Sida 18
•  Original

Prop. 1978/79:11 18

se med mottagningsbevis kostar 10 kr. 20 öre, särskild postdelgivning 12 kr. 40 öre och stämningsmannadelgivning i genomsnitt 40270 kr. Vid brev- delgivning kan man snabbt nå den sökte på ett sätt som är bekvämt och diskret för denne och får genom delgivningskvittot en garanti för att hand- lingen har nått fram till honom. Vid valet av delgivningssätt bör därför en- ligt promemorian brevdelgivning komma i första rummet.

Uppfattningen att brevdelgivningen bör komma i första rummet vid va- let av delgivningssätt delas av huvudparten av de remissinstanser som har berört frågan. Hit hör JK, RÅ, Stockholms tingsrätt, postverket, LON. rättegångsutredningen, Sveriges domareförbund och kommunförbundet. Länsstyrelsen i Stockholms län sätter dock i fråga om förslaget att brevdel- givning skall vara det normala institutet verkligen är realistiskt. Övervä- gande antalet delgivningar avser ett krav eller ett yrkande mot mottagaren. Man synes inte kunna hoppas på att institutet skall fungera tillfredsställan- de ens med den allra intensivaste propaganda. I vart fall på vissa områden är det sålunda enligt länsstyrelsen nödvändigt med ett mera formellt förfa- rande.

För egen del vill jag betona de stora fördelar som brevdelgivningen er- bjuder myndigheterna och de enskilda. Rätt använd är brevdelgivningen i det helt övervägande antalet fall det både snabbaste och effektivaste del- givningssättet. Delgivningskvittot utgör ett tillförlitligt bevis för att den sökte är delgiven de handlingar han har kvitterat. Kostnadsmässigt ställer sig brevdelgivningen betydligt fördelaktigare än andra delgivningsformer. Väsentligt är också att brevdelgivningen är ett odramatiskt och diskret sätt för myndigheterna att få kontakt med dem som skall delges. Den är också bekväm för den enskilde genom att dennes medverkan inskränker sig till att fylla i delgivningskvittot och lägga-. försändelsen i närmaste brevlåda.

Jag ansluter mig därför till promemorians uppfattning att brevdelgivning bör komma i första hand vid valet av delgivningssätt. Detta stämmer väl överens med DL:s förarbeten och med nuvarande lydelse av DL och DK och kräver inte i sig några författningsändringar.

En rad åtgärder föreslås för att göra brevdelgivningen effektivare. Bl.a. betonas vikten av en god planering och framförhållning i myndigheternas arbete. Av stort värde är också rutiner för att påminna den sökte om att han skall sända tillbaka delgivningskvittot till myndigheten, bifogande av svarskuvert för delgivningskvitto, tillgång till adress- och identifikations- uppgifter beträffande den sökte och en lämplig utformning av delgivnings- kvittona och andra handlingar i språkligt och typografiskt hänseende. I detta sammanhang sätts också i fråga om man inte borde utvidga systemet att på stämningar och kallelser ange viss tjänsteman vid myndigheten som den sökte kan kontakta. Försök härmed skulle kunna vara av värde främst vid de allmänna domstolarna och vid åklagarmyndighetema, där de kunde ha effekt för strafföreläggandena. En översyn och begränsning av den nu- varande blankettfloran på delgivningsområdet förordas. Domstolsverket föreslås överta uppgiften att fastställa delgivningsformulär.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1978/79:11 19

Huvudparten av promemorieförslagen i fråga om brevdelgivningen gäl- ler bestämmelser i den delgivningsförordning (DF), som avses ersätta den nuvarande DK. 1 3 5 DL föreslås" endast att — på sätt redan skett i DK — ordet delgivningserkännande byts ut mot delgivningskvitto. Ordet delgiv- ningserkännande har nämligen, framhålls det i promemorian, ibland upp- fattats som ett erkännande i själva saken och inte som en enkel bekräftelse att man har tagit emot översända handlingar.

Vad först gäller förslaget att ordet delgivningserkännande i 3 5 DL byts ut mot det mindre dubbeltydiga ordet delgivningskvitto har detta närmare kommenterats endast av RÅ, som sätter i fråga om inte i stället beteck- ningen mottagningsbevis borde användas. Enligt RÅ kan man inte missför- stå vad som menas med mottagningsbevis. Man skulle därmed få samma beteckning som vid rekommenderad försändelse med mottagningsbevis.

RÅ:s förslag syftar till en i och för sig önskvärd enhetlighet. Uttrycket delgivningskvitto har emellertid nu vunnit insteg. Någon olägenhet torde inte i praktiken uppkomma av att man för de rekommenderade försändel- sema, som följer allmänna postala bestämmelser, använder ett annat ut- tryck. Jag förordar därför att promemorieförslaget följs på denna punkt.

Med den positiva inställning jag har till brevdelgivningen finner jag det självfallet angeläget att alla möjligheter tas till vara för att göra detta del- givningssätt så effektivt som möjligt. Härigenom får man i motsvarande mån en avlastning av de dyrare och mera kvalificerade delgivningsformer- na. Vad som har föreslagits i promemorian i detta hänseende har i allmän- het vunnit remissinstansemas gillande. Förslagen kräver inga Iagstiftnings- åtgärder. 1 den mån författningsreglering behövs kan den göras i DF eller annan förordning. Med hänsyn till den vikt jag fäster vid att brevdelgiv- ningen fungerar väl vill jag emellertid närmare kommentera en del punkter.

Redan i DL:s förarbeten påpekas att brevdelgivningen för att ha god ef- fekt förutsätter att delgivningsförsändelsema skickas ut i god tid. Betydel- sen av en god planering och framförhållning i myndigheternas arbete un- derstryks också av flera remissinstanser. Den i promemorian förordade ordningen att sända ut kallelse till muntlig förhandling minst en månad i förväg anses i allmänhet vara en lämplig målsättning.

Några remissinstanser anmärker dock att olika omständigheter kan rub- ba den ursprungliga planläggningen. Bl.a. nämns att utrymme måste läm- nas för förtursmål, t. ex. mål mot häktade, att utsatta mål kan behöva stäl- las in och att planerade förtursmål inte blir klara till förhandling. För de mål som då sätts in i stället blir tiden för delgivning med nödvändighet ganska kort. En part kan också kort tid före huvudförhandlingen åberopa ett vittne som måste kallas. Vad särskilt gäller tvistemål anser domareför- bundet att muntlig förberedelse som regel bör hållas tidigare än en månad efter talans väckande. Enligt förbundet bör domstolarna inte bindas av några stela regler om delgivningsfrister utan ha frihet att, med beaktande av olika intressen, bestämma hur delgivningen skall ske.

• Sida 20
•  Original

Prop. 1978/79:11 20

För egen del vill jag understryka att den i promemorian skisserade tidta- bellen inte bör ses som några bindande anvisningar utan som ett riktmärke för att få så god effekt som möjligt av brevdelningen och — när den trots allt misslyckas — övriga delgivningsformer. När det gäller mål med häkta- de eller ungdomar framgår redan av lagstiftningen att kallelsema måste ske med kortare varsel. Remissinstanserna har nämnt också några andra situa- tioner där man kan tänka sig kortare frister. Jag vill också understryka att det är av stort intresse att myndigheternas arbetskapacitet utnyttjas effek- tivt, något som kan leda till kortare kallelsetider. Jag vill emellertid betona att delgivningen inte får ske så kort tid före förhandlingen att den kallade inte får det rådrum som i det enskilda fallet kan anses skäligt. 1 de fall det övervägs att sätta ut ett mål till förhandling med kort varsel kan det finnas anledning att telefonledes ta kontakt med den som skall infinna sig och komma överens om inställelse.

De i promemorian förordade påminnelserutinerna när delgivningskvittot inte återställs till myndigheten tillstyrks överlag av de remissinstanser som särskilt har yttrat sig på denna punkt. Ett i promemorian framfört förslag att på kvittot sätta ut ett bestämt datum då det skall vara återsänt till myn- digheten bedöms dock på domstolshåll som mindre lämpligt.

För egen del ser jag det som värdefullt om man kan förbättra brevdelgiv- ningen genom olika påminnelserutiner. Särskilt vid kallelser till muntlig förhandling är det viktigt att myndigheten snabbt får bekräftat om den sök- te har nåtts av kallelsen. Resultatet av brevdelgivningen bör därför under- sökas tämligen omgående efter det att försändelserna har skickats ut så att. om så behövs. påminnelseåtgärder och mera kvalificerade delgivningsför- sök hinns med. Att vänta med att kontrollera hur brevdelgivningen har lyc— kats tills endast några dagar återstår till förhandlingen bör inte förekomma. Har delgivningskvittot inte skickats tillbaka bör — i förekommande fall ef- ter adresskontroll - en lämpligt utformad, förtryckt påminnelseblankett skickas till den sökte. eventuellt tillsammans med ett nytt delgivningskvit- to. Endast i ett mindre antal fall bör det vara nödvändigt att ta kontakt per telefon för att förmå den sökte att återställa delgivningskvittot. Frågan om man på delgivningskvittot bör sätta ut viss dag då det bör vara återsänt till myndigheten blir mindre betydelsefull om man ändå skapar lämpliga ruti- ner för att bevaka hur delgivningama lyckas.

För resultatet av brevdelgivningen är det självfallet väsentligt att myn- digheterna har tillgång till korrekta och fullständiga person- och adress- uppgifter. Den som anhängiggör ett mål eller ärende har att själv medverka härtill. Av betydelse är — som framhålls i promemorian och bl. a. Stock- holms tingsrätts yttrande — att uppgift lämnas om den söktes personnum- mer. vilket väsentligt underlättar adressefterforskningen. Jag anser det emellertid inte lämpligt att i detta sammanhang ta upp frågan om processu- ella sanktioner mot den som lämnar ofullständiga uppgifter. Den som bris- ter i detta avseende måste emellertid finna sig i att hans mål eller ärende får stå tillbaka för andra, där uppgifterna är fullständiga.

• Sida 21
•  Original

Prop. 1978/79:11 21

I promemorian förutsätts, som tidigare berörts, att domstolsverket får till uppgift att fastställa de formulär som behövs för delgivningsverksamhe- ten och att man i samband därmed ser över delgivnin'g'sblankettemas typo- grafiska och språkliga utformning. Det betonas att också utformningen av kallelser och andra handlingar som delges har betydelse för delgivnings- verksamheten och att en översyn också av sådana blanketter kan vara av värde.

Dessa synpunkter har biträtts av samtliga remissinstanser som yttrat sig på denna punkt. Stockholms tingsrätt finner det mycket angeläget med en allmän översyn av samtliga förekommande blanketter med uppmärksam- heten riktad på läsarens situation. Innehållet måste bli begripligt för envar. För den som inte behärskar svenska bör det enligt tingsrätten finnas en översättning att tillgå på ett för honom begripligt språk, helst modersmålet. Även rättegångsutredningen betonar att blanketterna bör utformas så att de är begripliga för envar. När det gäller utländska medborgare kan det en- ligt utredningen sättas i fråga om man inte försöksvis borde införa en rutin att med t. ex. stämning och kallelse i brottmål skicka en informationsskrift på den söktes språk. En sådan ordning torde öka förutsättningarna för att den delgivne frivilligt medverkar i det aktuella ärendet. Utredningen räk- nar också med att man kan uppnå förbättringar om man skickar med en översättning av den handling som skall delges. Det kan också vara psyko- logiskt lämpligt att på kallelser-etc. ange en viss domstolstjänsteman som den sökte vid behov kan kontakta. En personlig och mer odramatisk kon- takt med domstolen har erfarenhetsmässigt i många fall en positiv effekt på viljan att frivilligt medverka i ett domstolsförfarande, framhåller utred- ningen. .

Även jag finner det angeläget att den språkliga och typografiska utform- ningen av olika blanketter ses över. Målsättningen bör vara att ge blanket- terna en utformning som är så lättförståelig som möjligt för varje mottagare och som kan positivt påverka den enskildes vilja att frivilligt medverka inte bara vid delgivningen utan också i det rättsliga förfarande som har föran- lett delgivningen. De erfarenheter som har kommit fram under byråkrati- utredningens (Kn 1976: 05) arbete bör här kunna komma till nytta. Försla- get att bifoga en informationsskrift på främmande språk bör undersökas av domstolsverket. En liknande skrift har redan tagits fram såvitt gäller stäm- . ningsmannadelgivning. Verket bör också kunna undersöka om de mest frekventa blanketterna kan översättas till de vanligaste invandrarspråken för att vid behov bifogas delgivningsförsändelserna.

Att domstolsverket vid sin översyn av delgivningsformulären bör samrå- da med i första hand postverket och rikspolisstyrelsen är naturligt med hänsyn till de båda myndigheternas ansvar för den särskilda postdelgiv- ningen och stämningsmannadelgivningen. Detta innebär självfallet inte att verket är förhindrat att ta de ytterligare kontakter som uppgiften kräver.

Från några remissinstanser har påpekats att det av hänsyn till den sökte

• Sida 22
•  Original

Prop. 1978/79: 11 22

inte — som skett i promemorieförslaget till DF — bör ställas upp något krav på att uppgift om handlingens innehåll skall antecknas på delgivningskvit- to eller mottagningsbevis. Detta gäller framför allt vid rekommenderade försändelser och vid särskild postdelgivning. Jag delar denna uppfattning och avser att i DF föreslå en omformulering i förhållande till promemorie- förslaget. ] fråga om brevdelgivningen gör sig inte samma hänsyn gällande eftersom delgivningskvitton från enskilda parter som regel torde komma att sändas tillbaka i svarskuvert.

För de fall då påminnelser om att sända tillbaka delgivningskvittot inte ger resultat har satts i fråga om det inte borde vara möjligt att låta telefon- bekräftelse att handlingen har mottagits godtas som bevis om delgivning. Delgivningsutredningen ansåg, utan att dock lägga fram något författnings- förslag, att det skulle vara en betydelsefull förenkling av delgivningsarbe- tet om det uttryckligen klargjordes att delgivning anses ha skett när den sökte vid telefonsamtal bekräftar att han har fått del av handlingen.

Inte heller departementspromemorian innehåller något författningsför- slag på denna punkt. I stället framhålls följande. Enligt 19 5 första stycket DL har delgivning skett när den sökte har tagit emot handlingen. Frågan huruvida delgivning har skett är föremål för fri bevisprövning. I DL finns inget hinder mot att myndigheten tillmäter en telefonledes gjord bekräftel- se av mottagandet bevisvärde. Det rör sig alltså inte om någon ny delgiv- ningsform utan om ett sätt att skaffa bevisning om att delgivning har skett. För att kunna tjäna detta syfte bör enligt promemorian bekräftelsen tas emot av en trovärdig person, som genom anteckning på dagboksblad eller på annat sätt dokumenterar uppgiften. Självfallet får det inte råda någon tvekan om att det verkligen är den sökte som tjänstemannen har talat med. Det påpekas dock att detta förfarande jämfört med en skriftlig bekräftelse på delgivningskvitto torde vara förenat med sådana osäkerhetsmoment att det bör användas endast undantagsvis. I normalfallet bör myndigheterna genom skriftliga eller muntliga påminnelser försöka förmå den sökte att sända tillbaka det ifyllda delgivningskvittot.

Promemorians resonemang har godtagits av de fiesta remissinstanser som har berört frågan. Enligt advokatsamfundet bör det däremot klart uttalas att telefonbekräftelse inte bör tilläggas någon bevisverkan. Andra remissinstanser uttalar uppfattningen att man i vissa situationer bör kunna godta telefonbekräftelse som bevis om delgivning. En av dessa instanser, rättegångsutredningen. sätter vidare i fråga om man inte för t. ex. mycket brådskande fall bör införa en möjlighet till telefondelgivning i egentlig mening, dvs. överbringande av budskapet per telefon till den sökte. Om delgivningsbestämmelserna görs tillämpliga skulle det ha fördelen att sank- tionssystemet träder i funktion så att påföljd kan utdömas om telefonkallel- sen inte hörsammas. Det bör röra sig om ett enkelt och lättfattligt budskap, t. ex. ett föreläggande att inställa sig till förhandling, men däremot inte en stämning.

• Sida 23
•  Original

Prop. 1978/79: 11 23

Jag delar den uppfattning som har kommit till uttryck i promemorian. Myndigheterna bör med tillämpning av fri bevisprövning avgöra om be- kräftelse per telefon i det enskilda fallet kan godtas som bevis om att handlingen har tagits emot av den sökte. Självfallet bör viss försiktighet iakttas i tillämpningen och omständigheterna vid telefonsamtalet doku- menteras på lämpligt sätt.

Jag har redan tidigare antytt att man i mycket brådskande fall bör kunna under hand kalla till förhandling per telefon. Som rättegångsutredningen har framhållit är ett sådant förfarande osanktionerat eftersom det inte av- ser överbringande av handling och inte heller faller under bestämmelsen i 20 & DL om delgivning vid sammanträde. Frågan om man bör införa tele- fondelgivning som en ny delgivningsform är värd att undersöka närmare. Eftersom det i första hand torde bli de allmänna domstolarna som skulle dra nytta av telefondelgivning faller uppgiften inom ramen för rättegångs- utredningens uppdrag att se över rättegångsförfarandet.

2.4.2. Buddelgivning

I delgivningsutredningens betänkande förutsattes en avsevärd ökning av buddelgivningen, utförd antingen av myndighetens egen personal eller av sådana tjänstemän vid andra myndigheter och inrättningar, som i sitt arbe- te kommer i kontakt med dem som söks för delgivning. ] departementspro- memorian understryks, vad avser den senare gruppen. att en tjänstemans medverkan i buddelgivning inte får rubba ett förtroendeförhållande mellan honom och hans klienter och måste bygga på frivillighetens grund. Mot denna bakgrund torde enligt promemorian buddelgivningen bli av tämligen begränsad betydelse. I fråga om delgivning genom myndighetens personal föreslås en omformulering av 3 & DL. I lagrummet bör föreskrivas att som alternativ till ordinär delgivning genom posten handlingen skall kunna överlämnas med bud eller på annat sätt till den sökte. Den nuvarande ly- delsen — sändas med bud — har nämligen på sina håll tolkats så att det skulle krävas stämningsmannaförordnande för att en myndighets egen per- sonal skulle kunna delge en person som befinner sig i myndighetens loka- ler.

Den föreslagna omformuleringen av 3 5 DL har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Även jag anser att den bör genomföras.

Promemorians uttalanden om att buddelgivning genom tjänstemän vid andra myndigheter och inrättningar bör bygga på frivillighet och inte får rubba ett förtroendeförhållande mellan tjänstemannen och hans klient har kritiserats av delgivningscentralen i Göteborg. Delgivningscentralen anser att tjänstemän och kuratorer vid anstalter och inrättningar bör vara skyldi- ga att verkställa delgivning med dem som befinner sig där.

Enligt min uppfattning måste promemorians ståndpunkt, som stämmer överens med delgivningsutredningens uttalanden, vara den riktiga. Det finns självfallet hänsyn, inför vilka intresset av att kunna genomföra del-

• Sida 24
•  Original

Prop. 1978/79: 11 24

givning får stå tillbaka. Å andra sidan är inte varje form av exempelvis sjukhusvistelse av den arten att den "bör utesluta delgivning, vare sig ge- nom en tjänsteman som bud eller genom stämningsman. Jag ämnar också i det följande föreslå att tjänstemän vid vissa anstalter och inrättningar får stämningsmannabehörighet såvitt gäller delgivning med intagen. I DF bör tas in en föreskrift att stämningsmannadelgivning med den som vistas på allmän sjukvårdsinrättning bör ske i samråd med styresman eller kurator vid inrättningen.

2.4.3 Rekommenderad försändelse med mottagningsbevis Det tredje sättet för ordinär delgivning. rekommenderad försändelse med mottagningsbevis, är enligt departementspromemorian omständligare och dyrare för både myndigheten och den enskilde jämfört med vanlig brevdelgivning. Metoden sägs emellertid kunna vara ett värdefullt komple- ment till brevdelgivningen och ett alternativ till särskild postdelgivning. Metoden har vunnit insteg bl. a. i mål om lagsökning och betalningsföreläg- gande, där brevdelgivning ofta bedöms vara olämplig. I orter där den sär- skilda postdelgivningen har låg effektivitet har rekommenderad försändel- se med mottagningsbevis allt mer konrmit till användning. Bland metodens fördelar nämns att myndigheterna kan dra nytta av den påminnelse som postanstalten skickar ut om försändelsen inte hämtas. I promemorian föreslås att man undersöker möjligheterna att utnyttja re- kommenderad försändelse med mottagningsbevis också i andra ärendety- per där brevdelgivning är olämplig men en mera kvalificerad delgivnings- form å andra sidan inte är påkallad. Man bör också undersöka om metoden kan förbättras genom att avi och mottagningsbevis arbetas samman till en enda blankett.

Prioriteringen mellan brevdelgivning och delgivning genom rekommen- derad försändelse med mottagningsbevis föreslås framgå genom en regel i DF som - i överensstämmelse med 3 & DK — anger att rekommenderad försändelse får användas endast om anledning förekommer till det.

Remissinstansema har i allmänhet inte haft något att erinra mot vad som har anförts i promemorian. RÅ och postverket förordar nya försök att kombinera avi och mottagningsbevis. Delgivningscentralen i Malmö påpe- kar att mer än 40 procent av dess ärenden avser mål om lagsökning och be- talningsföreläggande. Det är därför angeläget att domstolarna först prövar delgivning genom rekommenderad försändelse med mottagningsbevis så att centralen kan avlastas dessa bagatellartade ärenden och kan koncentre- ra verksamheten på mera kvalificerade uppgifter. Rättegångsutredningen anser att en viss försiktighet är påkallad vid användningen av rekommen- derad försändelse i ärenden av brådskande natur och nämner som exempel lagsökningsmål med yrkande om avhysning.

Jag är för egen del positivt inställd till en ökad användning av de rekom- menderade försändelserna. Användningen bör dock inte gå ut över brev-

• Sida 25
•  Original

Prop. 1978/79:11 25

delgivningen utan avse områden där mera kvalificerade delgivningsformer hittills har använts. Jag noterar således med tillfredsställelse att metoden allt mer utnyttjas i mål om lagsökning och betalningsföreläggande. I de avhysningsfall som rättegångsutredningen har nämnt kan skyndsamhets- kraVet tillgodoses genom att man begär förkortad liggetid på adresspostan- stalten. Lika lite som när det gäller brevdelgivning bör man emellertid vara förhindrad att redan från början tillgripa en mer kvalificerad delgivnings- form om tidigare erfarenheter av den sökte eller andra omständigheter gör det sannolikt att han inte vill medverka. Några för alla fall giltiga anvis- ningar låter sig knappast utforma utan avgörandet får träffas av myndighe- ten efter vad som är lämpligt i det enskilda ärendet. Med hänsyn till meto- dens fördelar särskilt i mera rutinbetonade ärenden, där kravet på skynd- samhet är mindre framträdande, är det angeläget att myndigheterna under- söker i vilken mån den kan få nya användningsområden och förbättras i tekniskt hänseende.

2.5. Särskild postdelgivning (3 & andra stycket DL)

Delgivningsutredningen föreslog att den särskilda postdelgivningen skulle slopas som delgivningsform. Skälen var att denna delgivningsform användes alltmer sällan och uppvisade sjunkande effektivitet, särskilt i storstadsområdena. Den kunde med fördel ersättas med olika ordinära del- givningsmetoder. Enligt utredningen borde det vara fördelaktigt för post- verket att slippa hanteringen av de fåtaliga och från andra postrutiner avvi- kande ärenden som de särskilda postdelgivningarna utgjorde.

Utredningens förslag mötte kn'tik främst från sådana allmänna domsto- lar, i vilkas domkretsar den särskilda postdelgivningen fungerade bra.

I departementspromemorian redovisas en del statistik för att belysa den särskilda postdelgi-vningens användning. Antalet delgivningsförsändelser är nUmera endast 50 procent av antalet för tio år sedan. År 1977 var antalet 249 265. Andelen försändelser som man lyckas dela ut har sjunkit från ca 70 till ca 60 procent under samma period. År 1977 var effektiviteten 59,2 proccnt, vilket innebär att 147 663 av försändelserna kunde delas ut. Effek- tiviteten skiftar kraftigt mellan olika delar av landet. I storstockholmsom- rådet lyckas man dela ut endast 40,6 procent men i utpräglad glesbygd över 80 procent av försändelserna. Den helt dominerande användargruppen är tingsrätterna, som enligt en av delgivningsutredningen redovisad under- sökning svarar för ca 85 procent av uppdragsvolymen.

Enligt departementspromemorian är det inte uteslutet att en del ärenden som nu går till stämningsmannadelgivning skulle kunna klaras av med den avsevärt billigare särskilda postdelgivningen. Särskilt kunde detta gälla vid delgivning med juridiska personer. Risk finns också att huvudparten av de drygt 140 000 försändelser som nu kan delas ut genom särskild postdelgiv- ning skulle komma att belasta stämningsmannaorganisationen om den sär-

• Sida 26
•  Original

Prop. 1978/79: 11 26

skilda postdelgivningen avskaffas. Bland delgivningsformens förtjänster nämns att man redan efter några dagar får besked om delgivningen har lyc- kats eller inte. Särskild postdelgivning sägs också kunna fylla en uppgift i sådana fall där den sökte visserligen inte vill samarbeta i delgivningsförfa- randet genom att skicka tillbaka delgivningskvittot eller uppsöka postan- stalt för att hämta en rekommenderad försändelse men inte heller aktivt motsätter sig delgivning genom att hålla sig undan eller vägra ta emot för- sändelsen.

I departementspromemorian föreslås mot denna bakgrund att den sär- skilda postdelgivningen i vart fall t. v. behålls som delgivningsform men att dess användningsområde begränsas till de allmänna domstolarna (tingsrät- terna, hovrättema och högsta domstolen) och de allmänna förvaltnings- domstolama (kammarrättema, regeringsrätten och de blivande länsrätter- na).

Promemorieförslaget att den särskilda postdelgivningen behålls som del- givningsform har i allmänhet hälsats med tillfredsställelse. Endast JK före- slår att delgivningsformen slopas. Han anser att man i de fall där den sär- skilda postdelgivningen har utsikter att lyckas lika gärna skulle kunna an- vända ordinär delgivning. Stockholms tingsrätt och Göteborgs tingsrätt framställer inget sådant yrkande men säger sig för egen del kunna avvara delgivningsformen, som har fått en alltmer begränsad användning i dessa domstolar.

Promemorians förslag till avgränsning av de myndigheter som skall få använda särskild postdelgivning har väckt kritik från olika håll. En remiss— instans anser att ingen begränsning bör göras. Från andra håll framställs önskemål om att ytterligare myndigheter tas med i uppräkningen. Bland myndigheter som nämns finns åklagarmyndigheterna och de lokala skatte- myndighetema. Några remissinstanser föreslår att alla slags domstolar tas med i kretsen som får använda särskild postdelgivning. Rättegångsutred- ningen sätter å andra sidan i fråga om. inte metoden bör förbehållas de all- männa domstolarna.

För egen del anser jag att den särskilda postdelgivningen. på de skäl som har angetts i promemorian, i vart fall t.v. bör behållas som delgivnings- form. Jag delar också promemorians uppfattning att endast de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolama i fortsättningen bör få anlita särskild postdelgivning. Därmed torde man täcka in huvudparten av de ärenden som f.n. går till särskild postdelgivning. De ärenden som härrör från andra myndigheter lär inte vara flera än att de — i den mån man inte kan utnyttja någon form av ordinär delgivning — kan tas över av stäm- ningsmannaorganisationen. De myndigheter som får avstå från den särskil- da postdelgivningen har inte heller i samma utsträckning det kraftiga inslag av muntliga förhandlingar och de krav på snabb delgivning som präglar framför allt tingsrättemas verksamhet. Ärendetyperna är också ofta såda- na att man kan räkna med en frivillig medverkan från de enskildas sida.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1978/79:11 27

Med hänsyn till att den särskilda postdelgivningen bör omprövas sedan erfarenhet har vunnits av de förändringar som nu förestår inom delgiv- ningsverksamheten finner jag att man inte nu bör skapa eller behålla ruti- ner för denna delgivningsform vid myndigheter som sällan utnyttjar den. Om användningen begränsas till delar av domstolsverkets ansvarsområde, underlättas utarbetandet av lämpliga rutiner och det samarbete som kan behövas på central nivå. Jag förutsätter att ett samarbete kommer till stånd mellan domstolsverket och postverket såväl i fråga om de rekommendera- de försändelserna som i fråga om den särskilda postdelgivningen. Härvid kan bl. a. övervägas en av RÅ väckt tanke att ändra rutinerna vid den sär— skilda postdelgivningen så att försändelse. som brevbäraren inte kan läm- na vid besök i bostaden eller på kontoret. skall kunna hämtas på postan- stalten.

Jag förordar således att användningen av den särskilda postdelgivningen avgränsas på det sätt som föreslås i promemorian. Av riksdagens nyligen fattade principbeslut om en utbrytning av länsdomstolarna till självständi- ga allmänna förvaltningsdomstolar (prop. 1977/78: 170, KU 47, rskr 308) följer att också de nya länsrätterna kommer att kunna använda delgiv- ningsformen. _

I promemorian diskuteras även om man i fråga om särskild postdelgiv- ning skall behålla regeln i 19 å andra stycket DL att delgivning anses ha skett även om den sökte vägrar ta emot handlingen. I praktiken lär det inte förekomma att man inom postverket utnyttjar denna befogenhet att ge- nomföra delgivningen mot den söktes vilja. Det kan enligt promemorian vara svårt att till det stora antal posttjänstemän som får utföra särskild postdelgivning sprida erforderlig kännedom om hur man skall förfara i dessa udda situationer, som av den sökte kan uppfattas som en tvångsåt- gärd som rimmar mindre väl med postverksamheten i övrigt. Enligt prome- morian bör man dock inte i samband med den förestående omdaningen av delgivningsverksamheten ändra på bestämmelsen, som även om den inte utnyttjas kan ha en viss psykologisk effekt till gagn för verksamheten.

Frågan har berörts av postverket och rättegångsutredningen. Verket vill inte motsätta sig att bestämmelsen behålls övergångsvis. Utredningen an- ser däremot att det knappast finns anledning att behålla bestämmelsen. På de skäl som har anförts i promemorian anser jag att möjligheten att verkställa särskild postdelgivning mot den söktes vilja t.v. bör bevaras. Det kan finnas skäl att ta upp frågan på nytt när man granskar resultatet av de förändringar av delgivningsverksamheten som jag föreslår. Jag vill erin- ra om att bestämmelsen endast avser situationer där den sökte själv anträf- fas. Överlämnande av delgivningsförsändelse till exempelvis en hushålls- medlem enligt 12 & DL måste således alltid bygga på frivillighet.

• Sida 28
•  Original

Prop. 1978/79:11 28

2.6. Stämningsmannadelgivning (3 & tredje stycket, 4 och 23 95 samt 24 5 första stycket DL) 2.6.1 Förutsättningarna för stämningsmannadelgivning

I departementspromemorian understryks att stämningsmannadelgivning är en i förhållande till andra delgivningssätt dyrbar och många gånger ock- så tidsödande metod. Från den söktes synpunkt kan den ha vissa nackde- lar och kan väcka irritation om den används omotiverat. Det är därför angeläget att myndigheterna tar till vara möjligheterna att på annat sätt få kontakt med den sökte och i möjligaste mån utnyttjar de enklare och billi- gare delgivningssätten. De åtgärder som föreslås i promemorian för att ef- fektivisera de enklare delgivningsforrnerna är ägnade att minska behovet av stämningsmannadelgivning.

Enligt promemorian måste man emellertid räkna med att de enklare del- givningsformema inte alltid räcker till. Delgivning måste kunna genomfö- ras också om den sökte inte vill medverka i delgivningsförfarandet, vare sig han underlåter att sända tillbaka delgivningskvittot eller lösa ut en re- kommenderad försändelse eller vägrar' att över huvud taget ta emot delgiv- ningsförsändelsen. Det kan inte tillåtas att man genom att sabotera delgiv- ningsförsök lyckas förhala eller förhindra ett rättsligt förfarande. Som en nödutväg måste man då enligt promemorian kunna tillgripa stämningsman- nadelgivning. Vid sådan delgivning kan nämligen delgivning verkställas också om den sökte vägrar att ta emot handlingen och stämningsmannens intyg utgör fullt bevis om hur delgivningen har gått till. En stämningsman kan alltså genomföra en delgivning inte bara med den som inte vill kvittera en mottagen handling utan också med den som vägrar att över huvud taget ta emot handlingen.

Delgivningsutredningen föreslog en skärpning av förutsättningarna för att få tillgripa stämningsmannadelgivrring. Enligt departementspromemo- rian framgår det emellertid redan av 3 & DL i nuvarande lydelse och av DL:s förarbeten att stämningsmannadelgivning endast får användas för kvalificerade fall när enklare och billigare delgivningssätt inte kan komma till användning. En viss markering sker dock i promemorians förslag till ly- delse av 3 & tredje stycket DL. I stället för den nuvarande föreskriften att stämningsmannadelgivning skall ske, om ordinär delgivning eller särskild postdelgivning inte kan ske, föreslås en regel om att stämningsmannadel- givning får ske i den angivna situation-en.

Promemorians syn på villkoren för att använda stämningsmannadelgiv- ning delas i allmänhet av de remissinstanser som har yttrat sig på denna punkt. Från flera håll understryks att riktmärket bör vara att endast verk- ligt kvalificerade fall överlämnas till polismyndighet för delgivning. Stock- holms tingsrätt upplyser att stämningsmannadelgivning numera väljs så gott som uteslutande när försök med andra delgivningsmetoder har miss- lyckats eller bedömts vara utsiktslösa.. Att ytterligare inskränka använd- ningsområdet genom ännu mera skärpta förutsättningar kan inte anses

• Sida 29
•  Original

Pmp. 1978/79:11 29

lämpligt, menar tingsrätten. Från polishåll är man däremot orolig för en slentrianmässig användning av stämningsmannadelgivning och sätter i frå- ga om man inte ytterligare bör skärpa reglerna för sådan delgivning.

Enligt rättegångsutredningen bör man med en tillräcklig långtidsplane- ring av förhandlingarna i tingsrätt i mycket stor utsträckning kunna börja delgivningsförsöken med ordinär delgivning och först därefter övergå till stämningsmannadelgivning. Endast om man med stor sannolikhet kan säga att de vanliga metoderna kommer att bli resultatlösa bör stämningsmanna- delgivning få tillgripas redan från början. Utredningen anser emellertid att man alltid bör beakta även de kostnader m. in. som en inställd förhandling för med sig. Om så sker kan det ofta visa sig att kostnaden för stämnings- mannadelgivningen är försumbar. Särskilt uppenbart är detta när det är fråga om delgivningar med kort varsel till en redan utsatt förhandling. Det kan t. ex. röra sig om delgivning av tilläggsstämning, delgivning med inträ- dande medtilltalad och kallelser till målsägande och vittnen i mycket brådskande situationer. I sådana fall bör de ökade kostnaderna och de större olägenheterna för den som skall delges ställas mot de ofta mycket stora effektivitets- och kostnadsförluster som blir följden om förhandling- en måste ställas in. Även här bör man enligt utredningen visserligen nor- malt börja med brevdelgivning. kanske i kombination med telefonsamtal från rätten, men man behöver inte i lika hög grad vara restriktiv när det gäller att utnyttja stämningsmannadelgivning. Utredningen anser det kun- na sättas i fråga om den föreslagna lydelsen av 3 & DL klart ger vid handen att stämningsmannadelgivning får utnyttjas i den utsträckning som utred- ningen sålunda har förordat.

Sveriges fastighetsägareförbund uppehåller sig vid stämningsmannadel- givning utan samband med mål eller ärende vid myndighet. Sådana s.k. privata delgivningar förekommer enligt förbundet i stort antal. Vid bl. a. uppsägningar för obetald hyra är det av särskilt stor vikt att delgivningen kan ske utan dröjsmål. I de allra flesta fall har hyresgäster, som väntas bli utsatta för en uppsägning eller en vräkningsåtgärd. skäl att dra sig undan eller förhala delgivningen. Förhållandet mellan parterna har. när uppsäg- ningshandlingen skickas, ofta blivit sådant att hyresgästen inte löser ut en rekommenderad försändelse med mottagningsbevis eller sänder tillbaka delgivningserkännande. Effektiviteten av stämningsmannadelgivningen är i flertalet fall mycket större. Ofta kan delgivning ske inom några dagar och alltför stora rättsförluster härigenom undvikas. Förbundet motsätter sig därför att man skall inskränka de nuvarande möjligheterna till stämnings- mannadelgivning och finner ingen anledning till omformulering av 3 åtred- je stycket DL. Det bör överlämnas åt den enskilde att avgöra vilken delgiv- ningsform som han i det särskilda fallet anser vara effektivast. Förbundet anser att myndigheterna endast i undantagsfall bör kunna ingripa häremot.

Jag ansluter mig för egen del till promemorians uppfattning. Redan med nuvarande lydelse av 3 & DL framgår att stämningsmannadelgivning bör

• Sida 30
•  Original

Prop. 1978/79:11 30

tillgripas endast i kvalificerade fall. Genom den föreslagna omformulering- en markeras lagstiftarens restriktiva irrställning ytterligare. vilket jag finner vara av värde.

Det är emellertid inget oeftergivligt villkor att ordinär delgivning och särskild postdelgivning har prövats och misslyckats innan stämningsman- nadelgivning får ske. I vissa fall måste man utgå från att de enklare delgiv- ningssätten redan på förhand är dömda att misslyckas. Det är emellertid — somjag tidigare berört — angeläget att myndigheterna i möjligaste mån läg- ger upp sitt arbete så att man hinner pröva enklare delgivningssätt och inte onödigtvis behöver belasta stämningsmannaorganisationen. För detta talar också hänsynen till den enskilde, eftersom ju stämningsmannadelgivning som regel inte kan ske lika diskret som exempelvis brevdelgivning. Stäm- ningsmannadelgivning får således aldrig väljas slentrianmässigt utan måste föregås av en prövning av behovet i det enskilda fallet. De synpunkter som rättegångsutredningen har fört fram bör härvidlag kunna tjäna till vägled- ning.

Vad gäller fastighetsägareförbundets erinringar anser jag att valet av del- givningsform i princip inte bör påverkas av om det är en myndighet eller en enskild som har att ombesörja delgivningen. Om — som jag kommer att föreslå — stämningsmannadelgivningama i fortsättningen skall utföras av polismyndigheterna är det också från allmän synpunkt önskvärt att de en— skilda nyanserar sitt val av delgivningssätt efter i huvudsak samma regler som myndigheterna. Det är säkerligen i många fall riktigt att en hyresgäst som riskerar att bli uppsagd eller vrål-;t inte vill medverka till delgivningen. Att han går så långt att han vägrar att över huvud taget ta emot en uppsäg- ningshandling torde dock höra till undantagen. Det bör således finnas ett avsevärt utrymme för att använda något ordinärt delgivningssätt, exempel— vis buddelgivning, i de fall som förbundet har nämnt.

2.6.2. Stämningsmannaverksamhetens organisation

Vid tillkomsten av DL var avsikten att delgivningama i stor utsträckning skulle skötas av fritidsarbetande stämningsmän, som skulle arbeta på upp- dragsbasis och förordnas av länsstyrelserna i sådant antal att polisväsen- det eller i vart fall dess polisutbildade personal inte skulle behöva utnyttjas för delgivningsarbetet. Myndigheterna skulle således kunna vända sig di- rekt till de av länsstyrelserna förordnade stämningsmännen med sina upp- drag. Enligt promemorian har utvecklingen blivit en annan. Systemet med fritidsarbetande stämningsmän har inte alls fått den omfattning som förut- sattes och täcker endast ca 25 procent av de ca 400000 årliga stämnings— mannaärendena.

Enligt promemorian är det nuvarande systemet svåröverskådligt och le- der till avsevärda svårigheter för de uppdragsgivande myndigheterna. Det skulle därför ha stora fördelar om man kunde slussa in stämningsmanna- delgivningama i någon redan bestående organisation. Enligt promemorie-

• Sida 31
•  Original

Prop. 1978/79:11 ' ' 31

förslaget bör stämningsmannaverksamheten administrativt anknytas till polisväsendet med RPS som centralmyndighet. Varje polismyndighet bör svara för stämningsmannadelgivning'a'rna i sitt distrikt Och ta emot uppdrag från såväl myndigheter som enskilda. Myndigheterna skall således inte be- höva vända sig till den enskilde stämningsmannen utan uppdraget kan sän- das till polismyndigheten i den ort där den sökte uppehåller sig. Uppgiften att förordna stämningsmän bör flyttas över från länsstyrelserna till de loka- la polisdistrikten (23 & DL). På samma sätt som nu bör arbetet i första hand bedrivas med icke polisutbildad personal, nämligen dels anställda stäm- ningsmän vid delgivningscentralema och i de större distrikten i övrigt, dels fritidsarbetande stämningsmän, som knyts till den förordnande polismyn- digheten.

Förslaget om en omorganisation av stämningsmannaverksamheten har vunnit så gott som enhällig anslutning under remissbehandlingen. Endast polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt och Föreningen Sveriges polische- fer anser att någon annan huvudman än polisväsendet bör övervägas. Po- lisstyrelsen för fram kronofogdemyndighetema som ett lämpligt alternativ och hänvisar till sitt yttrande över delgivningsutredningens betänkande. I detta har polisstyrelsen anfört bl. a. att delgivningsverksamheten inte är någon egentlig polisverksamhet, att kronofogdemyndighetema har en be- tydande stämningsmannaverksamhet som ombesörjs av egen personal, att det i stor utsträckning är samma personer som söks för delgivning i olika slag av ärenden och att det finns anledning anta att de som söks för delgiv- ning av polis och stämningsmän samtidigt eller relativt nyligen har varit föremål för exekutiva åtgärder.

I likhet med majoriteten av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan anser jag att en samlad arbetsledning av stämningsmannaverksamheten är angelägen. Polisen har en över hela landet väl spridd organisation och om- besörjer redan huvudparten av myndigheternas stämningsmannadelgiv- ningar. Polisväsendet är därför enligt min mening bäst lämpat som huvud- man för verksamheten. Jag räknar med att huvudparten av delgivningama, som inte är någon egentlig polisiär uppgift, skall kunna ombesörjas av icke polisutbildade stämningsmän, som knyts till polisdistrikten som tjänste- män eller uppdragstagare.

Omorganisationen bör komma till uttryck i 23 & DL i enlighet med pro- memorians förslag. Det närmare tillvägagångssättet när polismyndighets medverkan behövs för stämningsmannadelgivning bör framgå av DF. Jag vill i anslutning härtill framhålla att i DF — ienlighet med promemorieför- slaget — bör införas en bestämmelse, enligt vilken polisman endast undan- tagsvis bör tas i anspråk för delgivningsuppdrag. Att helt utesluta använd- ningen av polismän i delgivningsarbetet finner jag emellertid inte realistiskt med tanke på de skiftande förhållandena i polisdistrikten. I de tre stor- stadsdistrikten, där delgivningsproblemen är mest kännbara, bör man emellertid som f.n. kunna klara arbetet med hjälp av de stämningsmän

• Sida 32
•  Original

Prop. 1978/79:11 32

som är knutna till delgivningscentralema. Arbetet vid dessa centraler bör kunna effektiviseras genom en omorganisation efter de linjer som har före- slagits i Statskonsultrapporten och fått ett över lag positivt gensvar. Den närmare utformningen av organisationen får prövas i samband med bud- getbehandlingen inför budgetåret 1979/80.

2.6.3 Avgränsningen av stämningsmannabehörigheten Stämningsmannadelgivning kan enligt 3 & tredje stycket och 24 5 första stycket DL förutom av stämningsmännen utföras också av nämndeman, notarius publicus, tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet, åklagare, po- lisman, utmätningsman och exekutiv tjänsteman som är underställd utmät- ningsman. Enligt promemorian lär det endast vara polismännen som vid si- dan av stämningsmännen utför någon större mängd delgivningar för andra myndigheters räkning. Även personal vid kronofogdemyndighetema verk- ställer visserligen en mängd delgivningar men dessa torde så gott som ute- slutande gälla den egna, exekutiva verksamheten. I promemorian föreslås vissa ändringar i uppräkningen i 24 & första styc- ket DL av de kategorier som kan utföra stämningsmannadelgivning. Kate- gorin "utmätningsman och exekutiv tjänsteman som är underställd utmät- ningsman" föreslås ersatt av "kronofogde och, enligt bestämmelser som regeringen meddelar, annan tjänsteman vid kronofogdemyndighet”. Av- sikten är att kronofogdemyndighet genom en ändring av 13 fi kronofogde- instruktionen (1965: 687) skall kunna. ge stämningsmannabehörighet åt per- sonal även utanför den exekutiva karriären. Vid delgivning med den som är intagen i kriminalvårdsanstalt. häkte, allmän vårdanstalt för alkohol- missbrukare eller ungdomsvårdsskola skall enligt promemorieförslaget tjänsteman vid anstalten kunna utföra stämningsmannadelgivning. Vad gäller personal vid kronofogdemyndighetema har promemorieför- slaget hälsats med tillfredsställelse av länsstyrelsen i Stockholms län och kronofogdemyndigheten i Stockholm medan RSV motsätter sig att annan än kronofogde och exekutiv tjänsteman hos kronofogdemyndighet ges stämningsmannabehörighet. Socialstyrelsen anser att endast tjänsteman i ledande befattning vid de anstalter som nämns i förslaget bör ha stäm- ningsmannabehörighet och att det lämpligen kan anförtros åt regeringen att göra erforderlig avgränsning av personalkretsen. Till gruppen av anstal- ter, vid vilka personalen skall kunna utföra stämningsmannadelgivning med intagen, vill socialstyrelsen även foga de rättspsykiatriska klinikerna. Enligt domstolsverkets mening behöver av de olika slagen av nämndemän endast nämndeman i tingsrätt ingå i uppräkningen. Polisstyrelsen i Norr- köpings polisdistrikt vill ta med även tjänsteman vid allmän sjukvårdsin- rättning medan domareförbundet anser att delgivning bör kunna ske direkt genom militär chef. Förbundet menar att det oftast rör sig om militära mål som enligt 88 & militära rättegångslagen (1948: 472) normalt sätts ut efter samråd med vederbörande chef.

• Sida 33
•  Original

Prop. 1978/79:11 ' 33

Enligt min uppfattning bör uppräkningen i 24 5 första stycket DL av de olika kategorier som förutom stämningsman kan utföra stämningsmanna- delgivning bäras upp av två principer. För det första bör behörigheten till- läggas endast sådana personer. vilkas trovärdighet är sådan att deras intyg i princip inte bör kunna sättas i fråga. För det andra bör stämningsmanna- behörigheten inte komma i fråga i andra fall än då det är motiverat av prak- tiska och ekonomiska skäl att annan än stämningsman utför stämnings- mannadelgivning.

Från de utgångspunkter jag nu har angett finner jag att avgränsningen i nuvarande DL med några smärre justeringar är riktig.

Vad först gäller kronofogdemyndighetema bör uttryckssättet ansluta till den modernare terminologin kronofogde och exekutiv tjänsteman. Detta innebär att stämningsmannabehörigheten knyts till personal i kronofogde- karriären och den exekutiva karriären. Den i promemorian föreslagna ut- vidgningen, enligt vilken kronofogdemyndigheten skulle kunna tillägga även annan tjänsteman, dvs. kontorspersonal och administrativ personal, stämningsmannabehörighet. finner jag i likhet med RSV föra för långt. RSV hänvisar till att delgivningar enligt en organisationsutredning som ny- ligen har gjorts inom exekutionsväsendet (jfr prop. 1977/78:129 ) i första hand skall verkställas av exekutiv personal i den yttre verksamheten och att det mot denna bakgrund inte finns behov av att utnyttja kontorsperso- nal och administrativ personal för stämningsmannadelgivning.

Till de anstalter vilkas tjänstemän bör kunna genomföra stämningsman- nadelgivning med intagen bör, som socialstyrelsen anmärkt, fogas de rätts- psykiatriska klinikerna. Jag finner inte anledning att belasta lagtexten med några förtydliganden av vilka kategorier tjänstemän inom de olika myndig- heterna som bör få utföra stämningsmannadelgivning. Frågan bör vid be- hov kunna lösas för varje myndighet genom föreskrift i instruktion eller ar- betsordning.

Det praktiska behovet av stämningsmannadelgivning genom nämnde- man torde vara begränsat till tingsrätterna. I enlighet med domstolsverkets förslag bör behörigheten därför inskränkas till nämndeman i tingsrätt.

Militär chef och tjänsteman vid allmän sjukvårdsinrättning finns inte f. n. med i förteckningen över stämningsmannabehöriga befattningshava- re. Behov härav synes inte heller föreligga. Normalt torde delgivning i så- dana fall kunna ske med de ordinära delgivningsmetodema. Därvid är det naturligtvis inte uteslutet att nämnda befattningshavare biträder som bud. Skulle den sökte ta emot handlingen men vägra att fylla i delgivningskvitto kommer, som lagrådet anförde i förarbetena till DL (prop. 1970: 13 s. 228), ett under tjänsteansvar utfärdat intyg om delgivningen att få ett högt bevis- värde. För den händelse ärendet har gått till polismyndighet för stämnings- mannadelgivning bör — som framgår av promemorians förslag till 9 & DF — delgivningen ske i samråd med de berörda befattningshavama.

För att ha verkan som stämningsmannadelgivning bör enligt promemo-

• Sida 34
•  Original

Prop. 1978/79:11 34

rian delgivningen utföras i tjänsten eller — i fråga om nämndeman — för den domstols räkning vid vilken nämndemännen tjänstgör. Anlitas någon för ett delgivningsärende som inte kan anses hänförligt till hans tjänst bör delgivningen således anses som delgivning genom bud. 1 promemorian framhålls att buddelgivning inte kan genomföras med den som vägrar att alls ta emot delgivningsförsändelsen. Däremot är enligt 19 & första stycket DL delgivning verkställd om den sökte vägrar att kvittera en försändelse men väl har tagit emot den.

Begränsningen av stämningsmannabehörigheten till uppdrag som full- görs itjänsten kritiseras av en del remissinstanser medan andra. som inte har någon erinran mot begränsningen som sådan, sätter i fråga om den inte borde komma till uttryck i lagtexten.

Om den omorganisation av stämningsmannaverksamheten genomförs som jag nyss förordade kommer även stämningsmännens ställning att på- verkas. Omorganisationen innebär att stämningsmannadelgivningarna samlas till polismyndighetema — utom ifall där den handläggande myndig- heten själv kan utföra dem — och att stämningsmännen knyts fastare till dessa myndigheter. Den nuvarande ordningen, i vilken delgivningsuppdra- gen förutsätts i vid omfattning lämnas av myndigheter och enskilda direkt till en kader av bisysslande stämningsmän, ersätts således med ett system där uppdrag lämnas till polismyndighet som låter utföra dem genom de stämningsmän eller, undantagsvis, de polismän som är knutna till myndig- heten.

Det är viktigt för att den nya ordningen skall fungera att delgivningsupp- dragen lämnas till polismyndigheten och ej till stämningsmannen. Polis- myndigheten har ansvaret för verksamheten och skall sörja för att de till- gängliga resurserna används på bästa sätt med tanke på inneliggande del- givningsuppdrag. Planeringen skulle avsevärt kunna förryckas om det vore möjligt för uppdragsgivare att även i fortsättningen vända sig direkt till viss stämningsman.

Om sålunda stämningsmännen i fortsättningen inte får ta emot delgiv- ningsuppdrag annat än från arbetsledningen är det naturligt att stämnings- mannabehörigheten knyts till just dessa uppdrag.

För ståndpunkten talar också att bevisvärdet av stämningsmannens in- tyg självfallet är större om han utför uppdraget i tjänsten och inte står i uppdragsförhållande till den som begår delgivningen och har ett särskilt in- tresse av att få den utförd. En stämningsmannadelgivning som utförs på uppdrag av enskild och mot särskilt överenskommen ersättning får således anses mindre ägnad att uppfylla det principiella krav på oangriplighet som är grundläggande för regleringen i 24 5 första stycket DL.

Att uppdragen enligt vad jag nu har förordat skall lämnas till stämnings- männen från deras arbetsledning bör inte hindra att man främst för bråds- kande fall träffar överenskommelser på det lokala planet om praktiska ar- rangemang som medger att handlingarna kan tas emot av stämningsmän-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1978/79: 11 35

nen direkt från uppdragsgivarna. I polisdistrikt där polismyndigheten och en större uppdragsgivare som en tingsrätt ligger i samma ort kan det t. ex. vara praktiskt att brådskande ärenden hämtas av stämningsmannen på tingsrätten och redovisas direkt till domstolen. Det bör ankomma på RPS att meddela anvisningar om diarieföringen av ärendena i sådana situatio- ner. Jag förutsätter också att detta och andra praktiska spörsmål tas upp och får en lämplig lösning vid de kontakter som enligt min uppfattning bör förekomma mellan de större uppdragsgivarna och polisväsendet på såväl central som lokal nivå.

Också för de övriga kategorier som enligt 24 5 första stycket DL får ut- föra stämningsmannadelgivning finner jag skäl att knyta behörigheten till uppdrag i tjänsten. Att detta inte kan gälla för notarius publicus och nämn- deman i tingsrätt ligger i sakens natur. För notarius publicus bör någon be- gränsning inte gälla medan nämndemannens behörighet med tillämpning av mitt resonemang i fråga om delgivning genom tjänsteman bör avse en- dast uppdrag som lämnas av den tingsrätt vid vilken nämndemännen tjänstgör.

Den begränsning av stämningsmannabehörigheten som jag här har föror- dat är enligt min uppfattning så pass betydelsefull att den, som några re- missinstanser har påpekat. bör framgå av lagtexten. Detta bör ske genom ett tillägg till 24 5 första stycket DL. Även 3 & tredje stycket DL börjäm- kas i konsekvens härmed.

Jag vill avslutningsvis på nytt understryka vad som i promemorian har sagts om möjligheten att utnyttja mindre kvalificerade delgivningsformer som alternativ till stämningsmannadelgivning. Åtskilliga delgivningar som nu utförs av stämningsmän för enskilds räkning torde således med fördel kunna genomföras genom något av de ordinära delgivningssätten. exem- pelvis buddelgivning. Jag återkommer till detta i avsnittet om partsdelgiv— ning (2.8).

2.6.4. Andra frågor

Enligt delgivningsutredningen har det blivit allt vanligare att en person som anträffas vid ett delgivningsförsök förnekar att han är identisk med den som söks för delgivning. Trots att stämningsmannen har belägg för att det är den sökte han har att göra med kan enligt utredningen delgivning in- te ske med nuvarande bestämmelser i DL. Utredningen fann det otillfreds- ställande om man på detta sätt skulle kunna förhala handläggningen av ett mål eller ärende och föreslog ett tillägg till 19 å andra stycket DL. Enligt förslaget skulle vid stämningsmannadelgivning delgivning anses ha skett om person som anträffas vid delgivningsförsök förnekar att han är identisk med den sökte men tillräcklig grund finns för antagande att sådan identitet föreligger.

Delgivningsutredningens förslag väckte kritik under remissbehandling- en. ] departementspromemorian konstateras att författningsändringen i

• Sida 36
•  Original

Prop. 1978/79:11 36

princip inte syftar längre än till vad som gäller redan i dag och därför inte bör genomföras. Det påpekas att delgivning enligt 19 å andra stycket DL alltid kan genomföras om stämningsmannen känner igen den sökte eller ge- nom upplysningar från grannar. av fotografier eller på annat sätt har kom- mit till uppfattningen att den person han har påträffat är den han söker för delgivning.

Uttalandena i promemorian har berörts av Stockholms tingsrätt och rät- tegångsutredningen. som båda godtar promemorians synpunkter. Även jag anser. på skäl som har anförts i promemorian, att någon ändring av 19 & DL inte behövs i det aktuella hänseendet.

Enligt 4 & DL kan myndigheterna genom telegraf, telefon eller på liknan- de sätt befordra meddelande som skall delges till den som skall utföra del- givningsuppdraget enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Sådana bestämmelser finns i 8 5 DK. enligt Vilken myndighet, om särskild skynd- samhet är påkallad, med hjälp av telefon, telegram eller telex kan befordra meddelandet till den som skall ombesörja stämningsmannadelgivning. I samma paragraf finns även närmare föreskrifter om hur meddelandet skall upptecknas, skrivas ut och lämnas till den sökte. 1 promemorian föreslås en smärre redaktionell ändring i 4 & DL. Det bör sålunda enligt promemo- rian föreskrivas att meddelandet skall kunna befordras genom telefon, te- legram eller på annat liknande sätt.

Förslaget har inte föranlett närmare kommentarer från remissinstanser- nas sida. Jag tillstyrker lagändringen, som närmast är av redaktionell art men samtidigt anger att telefonen i dessa fall bör komma i första rummet som kommunikationsmedel.

2.7. Kungörelsedelgivning (3 & fjärde stycket, 15 å andra stycket samt 17 och 22 555 DL)

l departementspromemorian tas även upp vissa frågor om kungörelse- delgivning. Bl. a. diskuteras ett förslag av delgivningsutredningen om änd- ring av förutsättningarna att tillgripa. kungörelsedelgivning vid delgivning med person med känt hemvist i riket. När varken den sökte eller någon som kan ta emot surrogatdelgivning kan påträffas får enligt 15 å andra stycket DL kungörelsedelgivning användas om det inte kan klarläggas var den sökte uppehåller sig och det finns anledning anta att han har avvikit el- ler på annat sätt håller sig undan. Delgivningsutredningen föreslog att för- utsättningen att det inte kan klarläggas var den sökte uppehåller sig skulle utgå ur lagtexten och att det avslutande villkoret skulle ändras till "anled- ning förekommer att den sökte avvikit eller på annat sätt undandrar sig del- givning". Enligt utredningen har det framför allt i storstadsområdena blivit alltmera vanligt att den Sökte vägrar att öppna dörren för stämningsman- nen. På detta sätt kan han hindra stämningsmannadelgivning utan att förut- sättningar finns för att tillgripa kungörelsedelgivning. Man kan nämligen — ansåg utredningen — i dessa fall inte anse att det inte kan klarläggas var

• Sida 37
•  Original

Prop. 1978/79:11 37

den sökte uppehåller sig och det är också osäkert om det kan anses att den sökte håller sig undan.

I promemorian framhålls att kungörelsedelgivning -'- inbe'gripet de alter- nativa formerna spikning eller särskilt överlämnande — bör komma i fråga endast i undantagsfall. Kungörelsedelgivning är i lagstiftningen kringgär- dad av regler som skall garantera att den tillgrips endast när annat, säkrare delgivningssätt inte står till förfogande. Man måste därför alltid först försö- ka klarlägga var den sökte uppehåller sig. Sådana efterforskningar bör en- ligt promemorian inte drivas in absurdum. Genom förfrågningar torde det dock många gånger vara möjligt för en stämningsman att få reda på var den sökte uppehåller sig och verkställa stämningsmannadelgivning. Med hän- visning till ett JO-uttalande (JO 1970 s. 72) framhålls att det i dessa svårdel- givna fall inte är något som hindrar att delgivningen verkställs i former och på plats som annars bör undvikas av hänsyn till den sökte, t. ex. på arbets- plats, ioff'entlig lokal eller på allmän plats. 1 den situation som delgivnings- utredningen redogjorde för bör det enligt promemorian i allmänhet gå att genomföra en stämningsmannadelgivning med tillämpning av 19 å andra stycket DL. Om stämningsmannen själv har kunnat konstatera eller genom upplysningar av grannar eller på annat sätt vet att den sökte finns i en lä- genhet men denne vägrar att öppna dörren bör detta nämligen kunna be- traktas som att den sökte vägrar att ta emot handlingen. Ett lämpligt förfa- ringssätt är enligt promemorian i så fall att stämningsmannen stoppar handlingen i den söktes brevlåda eller brevinkast och försöker att muntli- gen upplysa den sökte om sitt ärende. Av dessa skäl och då det av delgiv- ningsutredningen föreslagna uttrycket "undandrar sig delgivning" har samma innebörd som den nuvarande lydelsen "håller sig undan" föreslås i promemorian ingen ändring av 15 å andra stycket DL.

JK, domstolsverket och domareförbundet är kritiska mot den uppfatt- ning som förs fram i promemorian.

JK, som anser att frågan bör övervägas ytterligare, delar inte åsikten att en delgivning kan verkställas med stöd av 19 å andra stycket DL om den sökte bevisligen finns i en lägenhet men vägrar öppna. Han anmärker att det förfarande som förordas i promemorian för dessa fall, frånsett den muntliga upplysningen, är identiskt med den s.k. spikningen, som inte får användas när det kan klarläggas var den sökte uppehåller sig.

Domstolsverket finner det otillfredsställande att vissa personer genom att systematiskt gå underjorden för delgivningsmännen skall kunna undan- dra sig betalningsskyldighet. Spikning, som ju förutsätter särskilt beslut av domstol eller annan myndighet, får antas komma att även framdeles an- vändas med stor återhållsamhet. Mot den bakgrunden finner domstolsver- ket det vara till fördel för rättssäkerheten sedd i ett större sammanhang att det går att genomföra vissa civilrättsliga förfaranden även mot denna grupp. Domstolsverket förordar därför att 15 å andra stycket DL — och till följd härav även 33 kap. 6 & RB — utformas i enlighet med delgivnings- utredningens förslag.

• Sida 38
•  Original

Prop. 1978/79:11 33

Domareförbundet anser visserligen att delgivning kan ske genom att för- sändelse stoppas in genom brevinkast i en låst dörr, när det är klarlagt att den sökte uppehåller sig i lägenheten. Däremot kan det enligt förbundet starkt sättas i fråga om försändelsen i sådant fall bör fästas utanpå dörren eller läggas i en utvändig brevlåda. eftersom försändelsen då lätt kan kom- mas åt av obehöriga. Förbundet vill förorda att för sådana fall skapas möj- lighet till kungörelsedelgivning genom att, i enlighet med delgivningsutred- ningens förslag. orden "och kan det ej klarläggas var han uppehåller sig” utgår ur lagtexten.

Stockholms tingsrätt ansluter sig till de synpunkter som redovisas i pro- memorian. Även rättegångsutredningen delar uppfattningen att delgiv- ningsutredningens förslag kan föra för långt. Å andra sidan är det enligt rättegångsutredningen tydligt att myndigheterna måste ges effektiva medel för delgivning av personer som söker sabotera alla delgivningsförsök. I fal- let där stämningsmannen är säker på den söktes identitet men denne väg- rar öppna dörren framstår kungörelsedelgivning som en oegentlig delgiv- ningsform. I stället bör delgivning i dessa fall anses ha skett genom att handlingen stoppas ned i den söktes brevlåda eller fästs på hans dörr. För de fall åter där stämningsmannen trots efterforskningar inte är säker på den söktes identitet bör kungörelsedelgivning kunna tillgripas. Detta torde dock, påpekar utredningen, vara möjligt redan med nuvarande lydelse av 15 å andra stycket DL.

För egen del ansluter jag mig till promemorians bedömning. Det av del- givningsutredningen påtalade behovet bör således i allt väsentligt kunna tillgodoses inom ramen för gällande lagstiftning genom tillämpning av 19 5 andra stycket DL. Vägran att ta emot handlingen behöver inte utgöras av en direkt till stämningsmannen riktad muntlig förklaring av den sökte att han vägrar att befatta sig med handlingen utan kan ta sig olika former. En förutsättning är dock att den sökte har fått kännedom om att det rör sig om ett försök till delgivning. Om man av hans uppträdande kan sluta sig till att han vägrar ta emot handlingen utgör således en stängd dörr inget hinder mot att delgivning anses verkställd. Av DL:s förarbeten framgår att stäm- ningsmannen i fall av vägran bör söka lämna handlingen kvar så att den kan tas om hand av den sökte. Att förfarandet härigenom kommer att likna tillvägagångssättet vid delgivning enligt 15 å andra stycket andra punkten DL är således ingen avgörande invändning.

Det förtjänar understrykas att stämningsmannen måste vara övertygad om att detär den sökte han har att göra med och att han måste klargöra sitt ärende för denne på ett sådant sätt att denne genom att inte öppna dörren kan sägas vägra ta emot handlingen. Är stämningsmannen å andra sidan tveksam om det är den sökte som befinner sig bakom den stängda dörren bör, som anges i promemorian och i rättegångsutredningens remissvar, re- dan nuvarande lydelse av 15 å andra stycket DL medge att kungörelsedel- givning tillgrips.

• Sida 39
•  Original

Prop. 1978/79:11 39

Beträffande kungörelsedelgivningens användningsområde framhålls vidare i promemorian att delgivningsutredningens förslag till ändrad lydel- se av 15 6 andra stycket DL inte skulle ha påverkat "stämningsmännens ar- bete med det stora antalet delgivningar av betalningsförelägganden och av stämningar i bagatellbrottmål. Kungörelsedelgivning får nämligen inte an- vändas i dessa fall. I promemorian avvisas tanken att - i vart fall i sam- band med den nu aktuella tekniska översynen av delgivningslagstiftningen — ändra dessa regler, som måste prövas utifrån de krav på delgivningens tillförlitlighet som de ifrågavarande processformema ställer. Det påpekas att antalet stämningar i bagatellbrott minskat kraftigt till följd av avkrimi- naliseringen av fylleri- och parkeringsförseelserna och att det i fråga om betalningsföreläggande finns alternativ till den summariska betalningspro- cessen i vilka man kan tillgripa kungörelsedelgivning. 1 promemorian un- derstryks att man när det som här rör sig om tämligen ringa brottslighet och — som regel — små ekonomiska värden måste utnyttja rättsväsendets resurser med omdöme. Att upprepade gånger, trots negativt resultat och utan att något nytt har tillförts ärendet, pröva det dyrbara stämningsman- naförfarandet är således inte rimligt.

JK säger sig kunna helt ansluta sig till vad som har anförts i promemo- rian i denna del.

Domstolsverket framhåller att man inte inom ramen för gällande och fö- reslagen lagstiftning kan komma till rätta med de stora svårigheter som nu orsakas av förbuden mot kungörelsedelgivning i vissa fall. En ytterligare översyn av förutsättningarna för kungörelsedelgivning är därför önskvärd.

Stockholms tingsrätt påpekar att antalet bagatellbrottmål fortfarande är ganska stort och att antalet mål om betalningsföreläggande fortlöpande ökar. Sistnämnda mål rör som regel små ekonomiska värden och delgiv- ningskostnaderna blir i förhållande härtill ofta oproportionerligt stora. Tingsrätten är medveten om att det inte är ekonomiskt försvarbart med upprepade delgivningsförsök när det nästan säkert blir negativt resultat men anser det å andra sidan inte tillrådligt att helt ge upp dessa fall. Ett al- ternativ är att tillåta kungörelsedelgivning eller spikning i dessa mål. En annan utväg kan vara att ändra förutsättningarna för att få målet hänskjutet till rättegång. Borgenären kunde enligt tingsrätten ges tillfälle att begära att målet hänskjuts om ansökan om betalningsföreläggande inte har kunnat delges viss tid. exempelvis ett år. efter ingivandet. Utnyttjar inte borgenä- ren denna möjlighet skulle domstolen få avvisa ansökan eller förklara den förfallen. Med en sådan ordning skulle borgenären besparas extra besvär och kostnader och gäldenären skyddas genom att talan inte kan bifallas utan någon som helst materiell prövning. Tingsrätten anser att frågorna knappast tål att skjutas på framtiden utan bör prövas i anslutning till övriga spörsmål i promemorian.

Enligt rättegångsutredningen är kungörelsedelgivningens användnings- område f. n. något inkonsekvent reglerat. Det torde vara svårt att hitta nå-

• Sida 40
•  Original

Prop. 1978/79:11 40

got bärande skäl för att delgivningsformen inte tillåts i mål om betalnings- föreläggande men väl i tvistemål och lagsökningsmål. Utredningen är ock- så kritisk mot förslaget i promemorian (Ds Ju 1977: 5) Summarisk process att förbjuda kungörelsedelgivning i de nuvarande lagsökningsmålen. Ut- redningen pekar på att lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mind- re värden (småmålslagen) tillåter kungörelsedelgivning av föreläggande att avge skriftligt svaromål vid äventyr a'v tredskodom och att svarandens un- derlåtenhet att avge svaromål i praktiken torde leda till samma resultat som i betalningsföreläggandefallet. Enligt utredningen bör man inte nu ut— vidga förbudet mot kungörelsedelgivning för den summariska processens del. Utredningen utesluter emellertid inte att den i sitt arbete tar upp frå- gan i ett större sammanhang. Den anser också att ett slutligt ställningsta- gande till frågan om kungörelsedelgivning av stämning i brottmål bör kun- na anstå tills utredningen har redovisat sina överväganden rörande brott- målsprocessen.

Jag ansluter mig till vad som sägs i promemorian på denna punkt och fin- ner således inte skäl att i detta sammanhang ändra användningsområdet för kungörelsedelgivningen.

Som framhålls i promemorian och i Stockholms tingsrätts yttrande är det i de fall som här är aktuella inte ekonomiskt försvarbart att tillgripa det dyrbara stämningsmannaförfarandet upprepade gånger utan att något nytt har tillkommit som gör det sannolikt att delgivningen skall lyckas. I den mån sökanden eller käranden inte kan tillföra några nya upplysningar mås- te de finna sig i att ärendet blir liggande utan åtgärd, om möjligheten att lyckas med delgivningen bedöms som osannolik.

Frågan om en utvidgning av kungörelsedelgivningens användningsområ- de får i första hand prövas i anslutning till pågående översyn av den sum- mariska processen och av det ordinära rättegångsförfarandet. [ samband därmed bör också undersökas det uppslag som Stockholms tingsrätt har fört fram såvitt gäller målen om betalningsföreläggande.

Kungörelsedelgivning kan enligt 16 & DL också användas när en obe- stämd krets personer delges. Detsamrna gäller när ett stort antal personer skall delges och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med delgivningen att överbringa del- givningsförsändelsen till var och en av dem. Avser delgivningen personer som hyr eller annars innehar lägenhet i samma fastighet skall enligt 17 & första stycket DL meddelande om att delgivningshandlingen hålls tillgäng- lig — förutom att meddelandet införs i tidning —- anslås inom fastigheten på lämpligt sätt inom sju dagar från beslutet om kungörelsedelgivning. Sju- dagarsfristen föreslås i promemorian bli utsträckt till tio dagar, dvs. den frist som gäller för införande av meddelandet i tidning. Vidare föreslås en redaktionell ändring i paragrafens andra stycke.

Promemorieförslaget har inte mött: några erinringar under remissbe- handlingen. JK anmärker dock att vad som avses i 17 å andra stycket DL

• Sida 41
•  Original

Prop. 1978/79:11 41

uppenbarligen är personer som hyr eller annars innehar lägenhet i samma hus, inte i samma fastighet. och att detta bör rättas till i detta sammanhang.

Av 9 a & DK framgår att ordet ”fastighet” inte är liktydigt med ”hus”. Där förutsätts nämligen att det kan förekomma flera hus på en fastighet. Jag anser därför att det endast finns skäl att göra de ändringar i 17 & DL som har föreslagits i promemorian.

Även vid 5. k. privat delgivning. dvs. när någon på grund av författnings- föreskrift har att utan samband med mål eller ärende ombesörja delgiv- ning, kan behov uppstå av kungörelsedelgivning. Den enskilde skall då en— ligt 22 5 DL påkalla biträde av länsstyrelsen som föranstaltar om delgiv- ning på dennes bekostnad. I departementspromemorian föreslås att ordet ”skall" byts ut mot ”får" (jfr motsvarande ändring i 3 & tredje stycket DL). Ändringsförslaget har inte mött några invändningar under remissbe- handlingen och bör genomföras.

2.8. Partsdelgivning

Enligt 2 & DL ombesörjs delgivning i mål och ärenden vid domstol eller annan myndighet i första hand av myndigheten själv. Att delgivning ombe- sörjs av myndigheten innebär — i likhet med det motsvarande uttrycket att delgivning sker genom myndighets försorg — att myndigheten har ansvaret för att delgivningen blir utförd. Detta ändras inte av att myndigheten tar hjälp av postverket eller anlitar stämningsman eller polismyndighet.

Också annan än myndighet kan ibland ha att ombesörja delgivning. Dels kan den handläggande myndigheten enligt 2 & DL på begäran av part, sö- kande eller annan sakägare medge att denne själv ombesörjer delgivning, om det kan ske utan olägenhet (s.k. partsdelgivning), dels kan någon på grund av föreskrift i författning ha att utan samband med mål eller ärende ombesörja delgivning (s.k. privat delgivning). Privat delgivning förekom- mer t.ex. vid uppsägning av arrende- och hyresavtal (8 kap. 8 5 och 12 kap. 8 & jordabalken).

När annan än myndighet har att ombesörja delgivning får han själv välja det delgivningssätt som han anser lämpligen kunna leda till bevislig delgiv- ning. Av de delgivningsformer som anges i 3 & DL är det bara särskild postdelgivning som är förbehållen myndighet. En enskild som skall ombe- sörja delgivning kan således använda sig av ordinär delgivning. Ofta torde han använda rekommenderad försändelse med mottagningsbevis men även brevdelgivning eller buddelgivning är självfallet användbara. Delgiv- ningskvittot kan då tecknas på kopia av den handling som överbringas. Den enskilde är å andra sidan inte bunden vid de delgivningsformer som omtalas i 3 & DL utan kan exempelvis välja att överlämna handlingen i när- varo av vittne.

Enligt 2 & DL har parten, som nyss sagts, möjlighet att själv ombesörja delgivningen om han begär det och myndigheten finner det kunna ske utan

• Sida 42
•  Original

Prop. 1978/79:11 42

olägenhet. Det finns emellertid praktiskt viktiga fall, där parten har en ovillkorlig rätt att ombesörja delgivningen om han begär det. Sådana regler finns i 5 & lagen (1921: 244) om utmätningsed, 94 & växellagen( 1932: 130), 72 & checklagen ( 1932: 131) och 5 & lagsökningslagen (1946: 808).

Om den föreslagna omorganisationen av stämningsmannadelgivningen genomförs och stämningsmannadelgivning anses ha skett endast om stäm- ningsmannen fullgör uppdraget i tjänsten bortfaller enligt departements- promemorian ett väsentligt motiv för parterna att själva ombesörja delgiv- ning. Med nuvarande ordning torde nämligen en part genom direktkontakt med en stämningsman och mot lämplig ersättning kunna få ett ärende snabbare utfört än om det hade gått Vägen över myndigheten. Denna ord- ning är enligt promemorian försedd med vissa nackdelar. Parten — och i sista hand motparten/gäldenären — får betala en inte oväsentlig merkost- nad, vilket ter sig olämpligt särskilt i sådana fall där partsdelgivning begärs utan att motparten har sökt undandra sig delgivning. Den obetingade rät- ten till partsdelgivning enligt lagen om utmätningsed samt växel-, check- och lagsökningslagarna föreslås därför upphävd. Härigenom blir reglering- en i 2 å DL tillämplig, vilket alltså innebär att partsdelgivning medges om parten begär det och myndigheten finner det kunna ske utan olägenhet.

Som tidigare har nämnts förutsätts att kostnaderna för den del av stäm- ningsmannaverksamheten som omfattar delgivning på begäran av annan än myndighet skall täckas av avgifter enligt självkostnadsprincipen.

Förslagen har tillstyrkts av Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt och SABO. Inte heller rättegångsutredningen har någon erinran mot förslagen medan däremot domareförbundet anser att det saknas anledning att för- svåra parternas möjligheter i detta hänseende.

Stockholms tingsrätt framhåller att det är mindre tillfredsställande att part genom den obetingade rätten att själv ombesörja delgivning i vissa mål och ärenden kan köpa sig förtur i delgivningskön och vill begränsa rätten till partsdelgivning ytterligare. I 2 & DL bör således enligt tingsrättens upp- fattning föreskrivas att partsdelgivning är tillåten endast om särskilda skäl kan åberopas.

Enligt domareförbundet har partsc'lelgivningen på åtskilliga orter funge- rat utmärkt. Särskilt ofta har den använts i vräkningsmål och då med avse- värt bättre resultat än delgivning genom myndighetens försorg. Försvåras parternas möjligheter i detta hänseende finns risk för ett sämre delgiv- ningsresultat. Olägenheterna av att en part, utan att själv ha gett anledning därtill , åsamkas en merkostnad för delgivningen bör man enligt förbundet kunna komma till rätta med genom en regel att part som begär att själv få ombesörja delgivningen själv får svara för kostnaden.

Sveriges fastighetsägareförbund uppger att hyresvärdama-borgenärerna brukar utnyttja sin rätt att själva delge eftersom det ofta tar alltför lång tid att låta domstolarna ombesörja delgivningen t. ex. i mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Enligt SABO brukar av samma skäl många av de

• Sida 43
•  Original

Prop. 1978/79: 11 43

till SABO knutna bostadsföretagen själva ombesörja delgivningen i mål om lagsökning med yrkande om avhysning. De hyresgäster som här avses lå- ter sig oftast inte delges på vanligt sätt utan stämningsman måste anlitas. SABO har emellertid ingen erinran mot de föreslagna ändringarna i lagen om utmätningsed och i lagsökningslagen.

Förslaget om en begränsning av rätten till partsdelgivning har samband med frågan om stämningsmannadelgivning skall kunna utföras utom tjäns- ten. Sistnämnda fråga har jag besvarat nekande i avsnittet 2.6. Som Stock- holms tingsrätt har anfört är det inte tilltalande att parter genom att utnytt- ja rätten till partsdelgivning har kunnat köpa sig förtur i delgivningssam- manhang. Det kan inte uteslutas att angelägna myndighetsdelgivningar härigenom har fått stå tillbaka för partsdelgivningar, som av hänsyn till den ersättning som stämningsmannen har kunnat uppbära från parten har tagits med förtur. Genom att såväl myndigheternas som de enskildas stämnings- mannauppdrag — med några få undantag — kommer att slussas in till polis- myndighetema blir det möjligt för dessa att prioritera ärendena alltefter angelägenhetsgrad. Partsdelgivningens nuvarande dragningskraft kommer sannolikt att minska efter omorganisationen. Eftersom jag också — på skäl som har anförts i promemorian — anser partsdelgivningen principiellt tvek- sam i vart fall i sin ovillkorliga form ansluter jag mig därför till promemo- rieförslaget. Någon ytterligare skärpning utöver vad som följer redan av 2 & DL anserjag inte erforderlig. Däremot bör regeln i 2 & DL bli tillämplig även i sådana ärenden hos överexekutor, i vilka sökanden f.n. har en ovill- korlig rätt till partsdelgivning enligt 195 a & utsökningslagen (1877: 31 s. 1). Detta lagrum avser bl. a. avhysningsärenden. Till promemorians ändringar av lagsökningslagen m.fl. författningar bör således fogas en motsvarande ändringi 195 a & utsökningslagen.

Som jag antydde nyss lär parterna i fortsättningen endast mera undan- tagsvis frnna skäl att begära att själva få ombesörja delgivningen. 1 fall då stämningsmannadelgivning med hänsyn till omständigheterna är motive- rad redan från början. bör det nämligen ligga i partens intresse att visa det- ta för myndigheten, som med ledning bl. a. av partens upplysningar avgör vilket delgivningssätt som skall väljas och vilken skyndsamhet som skall begäras av polismyndigheten om stämningsmannadelgivning beslutas.

2.9. Postfullmaktsfrågan

l rättsfallen RÅ 1973 ref. 42(RRK 1973:32) och NJA 1975 s. 193 har regeringsrätten och högsta domstolen, båda domstolarna med knapp majo- ritet, kommit till skilda slut beträffande betydelsen av att rekommenderad försändelse med mottagningsbevis har kvitterats ut av annan än den sökte med stöd av en av den sökte utfärdad postfullmakt. Regeringsrättens majoritet fann att delgivning hade skett när postfullmäktigen hade kvitterat ut försändelsen medan minoriteten ansåg att delgivningen inte var fullbor-

• Sida 44
•  Original

Prop. 1978/79:11 44

dad förrän han hade överlämnat försändelsen till den sökte. Enligt högsta domstolens majoritet kunde fullmakt att utkvittera rekommenderad post- försändelse inte anses medföra behörighet att mottaga delgivning. Minori- teten ansåg däremot att en försändelse, som utkvitteras av ombud enligt bestämmelserna om rekommenderade försändelser, enligt fullmaktsrätts- liga regler är att betrakta som mottagen av adressaten när utkvittering sker och att försändelsen därför är delgiven honom vid denna tidpunkt.

Delgivningsutredningen föreslog att till 19 5 första stycket DL skulle gö- ras ett tillägg, enligt vilket delgivning har skett genom att handlingen har utkvitterats av den som har erhållit postfullmakt av den sökte. Förslaget fick ett blandat mottagande. Kritikerna pekade bl. a. på att risk förelåg för rättsförlust och på att postfullmakten enligt förslaget skulle få en vidare in- nebörd än en rättegångsfullmakt.

Enligt departementspromemorian måste huvudregelni 19 5 första styc- ket vara en utgångspunkt för bedömningen. Bestämmelsen aft delgivning har skett när den som söks för delgivning har mottagit handlingen åter- speglar det grundläggande syftet med delgivningen, nämligen att bereda den sökte tillfälle att ta del av försändelsens innehåll. Endast i vissa sär- skilt angivna fall genombryts huvudregeln av legala presumtioner, bl.a. när den sökte vägrar ta emot handlingen och vid surrogat- och kungörelse- delgivning. Delgivningsutredningens förslag innebar att en presumtionsre- gel skulle införas också när det gäller ordinär delgivning. närmast svarande mot surrogatreglema i 12 och 13 55 DL. Postfullmäktigen har emellertid enligt promemorian inte samma möjligheter som vid surrogatdelgivning att avstyra delgivning om han inte kan överlämna försändelsen till den sökte. Postfullmakten innebär inte något bemyndigande för postfullmäktigen att öppna försändelsen och än mindre att vidta åtgärd som kan föranledas av försändelsens innehåll. Adressaten kan kvittera försändelsen i bostaden el- ler på kontoret men kan anlita bud för att hämta ut den på postanstalten. Det omedelbara behovet av att använda postfullmakt inskränker sig därför till fall när adressaten inte själv kan kvittera försändelsen, t. ex. på grund av en resa. Enligt promemorian är det. med hänsyn härtill snarast mer san- nolikt att försändelsen inte når den sökte samma dag som den har kvitte- rats ut av postfullmäktigen än att motsatsen inträffar.

[ promemorian avvisas därför delgivningsutredningens förslag. Enligt promemorian finns i dessa fall inte skäl att frångå huvudregeln i 19 5 första stycket DL, enligt vilken det avgörande bör vara när försändelsen kommer den sökte till handa. Enbart den omständigheten att innehavare av post- fullmakt har kvitterat ut en försändelse bör således inte betyda att delgiv- ning har skett. Om det däremot av övriga omständigheter, exempelvis ge- nom ett telefonsamtal, kan utrönas när försändelsen har kommit den sökte till handa kan förutsättningar för delgivning likväl föreligga.

Enligt promemorian kan ett liknande problem uppstå när den sökte själv skriver på mottagningsbeviset men låter hämta försändelsen med bud.

• Sida 45
•  Original

Prop. 1978/79:11 45

Adressaten har alltså uppmärksammats på försändelsen och själv kvitterat den. Sannolikheten för att han också får del av den är emellertid betydligt större än i postfullmaktsfallen, eftersom han själv kan bevaka att den kvit- terade försändelsen kommer honom till handa. Det är därför rimligt att den sökte i dessa fall själv står risken att försändelsen, sedan den väl har läm- nats ut från posten, försenas eller kommer bort på vägen. I 195 föreslås därför ett nytt stycke. Enligt detta skall, om den sökte har kvitterat post- försändelse som hämtas av bud på postanstalt, delgivning anses ha skett när försändelsen har hämtats. Av den föreslagna lydelsen, som enligt pro- memorian torde överensstämma med vad som redan gäller i den praktiska tillämpningen, skulle motsättningsvis framgå att delgivning inte anses ha skett i och med att postfullmäktig har kvitterat försändelsen.

Promemorians inställning i postfullmaktsfrågan delas av de flesta re- missinstanser som har yttrat sig på denna punkt. Till dem som uttryckligen tillstyrker eller godtar promemorians förslag hör RÅ, Svea hovrätt, Stock- holms tingsrätt, kammarrätten i Göteborg, rättegångsutredningen. doma- reförbundet och Sveriges advokatsamfund. RRV och kommunförbundet är däremot kritiska och ansluter sig närmast till delgivningsutredningens förslag.

Svea hovrätt sätter i fråga om det är nödvändigt att införa det nya styc- ket i 19 & DL. Den föreslagna regeln torde nämligen innebära en absolut presumtion att den sökte skall anses delgiven när budet hämtar försändel- sen på posten. I de —- förmodligen sällsynta fall — där försändelsen däref- ter inte når den sökte kan denne komma att lida rättsförlust, eftersom del- givningen inte får motbevisas. Enligt kammarrätten i Göteborg torde effek- ten av regeringsrättens avgörande kvarstå för förvaltningsmyndigheternas och förvaltningsdomstolarnas del och inte kunna raderas ut genom uttalan- den i förarbetena till en teknisk översyn av DL. För att helt ta bort effekten av rättsfallet bör man enligt kammarrättens uppfattning i DL införa en ut- trycklig bestämmelse om att utkvitterande av handling med stöd av post- fullmakt inte innebär delgivning med den sökte förrän han har fått försän- delsen.

RÅ konstaterar att promemorieförslaget utgår från den praxis som nu- mera gäller för de allmänna domstolarna. På skäl som har angetts i prome- morian måste enligt RÅ den ståndpunkt som sålunda har intagits i behörig- hetsfrågan godtas. vilket dock medför praktiska olägenheter som inte har berörts i promemorian. Antalet fall där den sökte varken själv eller genom behörigt ombud har kvitterat försändelsen utan detta har verkställts endast av den som innehar postfullmakt torde nämligen inte vara obetydligt utan- för de allmänna domstolarnas verksamhetsområde. RÅ anser att frågan är av sådan vikt att den måste närmare övervägas innan den föreslagna änd- ringen av l9 & DL genomförs.

Enligt RRV förekommer sällan delgivning genom rekommenderad för- sändelse med mottagningsbevis vid de allmänna domstolarna. Normalt

• Sida 46
•  Original

Prop. 1978/79:11 46

uppges skälet vara att man inte anser kvittering av försändelse med stöd av postfullmakt som fullgod bevisning att delgivning har skett. Endast undan- tagsvis torde det emellertid enligt RRV behöva förekomma att någon lider rättsförlust på grund av att handling inte överlämnas till adressaten av bud eller fullmaktshavare. [ de fall detta skulle inträffa torde den som lidit rättsförlusten kunna besvära sig över domvilla enligt 59 kap. l & tredje stycket RB. RRV anser därför att det föreslagna tillägget till 19 & DL bör utformas så att såväl kvittering med stöd av postfullmakt som hämtning av försändelse genom bud skall kunna betraktas som bevis om genomförd delgivning.

Som nyss nämnts anser även kommunförbundet att i DL bör införas en bestämmelse om delgivning genom postfullmäktig i huvudsaklig överens— stämmelse med vad delgivningsutredningen föreslog. I annat fall får man en icke önskvärd begränsning av möjligheten att använda systemet med re- kommenderade försändelser med mottagningsbevis. Den i departements- promemorian föreslagna lösningen framstår enligt kommunförbundet som tveksam i belysning av allmänna fullmaktsrättsliga regler. Möjligheten att låta postfullmakt avse även utkvittering av delgivningsförsändelser ter sig särskilt motiverad i fråga om vissa juridiska personer. Uppenbarligen kan det då inte vara särskilt praktiskt att kanske behöva tillgripa ett annat och omständligare delgivningssätt, särskilt som i sådana fall den som är post- fullmäktig ofta också har en generell fullmakt att företräda huvudmannen. Befarade olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt kan undvikas genom lämplig utformning av det formulär för postfullmakt som posten tillhanda— håller. Av formuläret bör således klart framgå vilken innebörd postfull- makten har beträffande delgivning. Förslagsvis kunde det uttryckligen anges att utfärdaren av postfullmakten hade möjlighet att låta fullmakten avse resp. inte avse befogenhet att utkvittera delgivningshandlingar. Skul- le man likväl välja den i promemorian förordade metoden bör detta framgå direkt av lagtexten. Att låta denna viktiga rättsprincip endast framgå mot- sättningsvis av den föreslagna bestämmelsen om kvitterad postförsändelse som hämtas av bud kan inte anses tillfredsställande.

För egen del vill jag understryka vad som sägs i departementspromemo- rian, nämligen att huvudregeln i 19 % första stycket DL om när delgivning anses ha skett måste läggas till grund för övervägandena i postfullmakts- frågan. Systemet med delgivning syftar till att bereda den sökte tillfälle att ta del av innehållet i de handlingar som rör honom. Endast i några begrän- sade fall genombryts huvudregeln av särskilda, i lagen uppställda presum- tionsregler. Dessa presumtionsregler är såväl vad gäller förutsättningar som rättsverkningar noggrant angivna i lagen. Enligt DL finns ingen möj- lighet att genombryta huvudregeln inom ramen för den ordinära delgiv- ningen. Såvitt avser gällande rätt anser jag därför att. när rekommenderad försändelse har kvitterats ut med stöd av postfullmakt, det avgörande mås- te vara vid vilken tidpunkt som den sökte får handlingen och inte vid vil- ken tidpunkt som postfullmäktig har tagit emot handlingen.

• Sida 47
•  Original

Prop. 1978/79:11 47

Vad härefter gäller frågan om att införa en uttrycklig regel om postfull- maktens innebörd i delgivningssammanhang bör för det första prövas om det praktiska behovet av en sådan presumtionsregel som delgivningsutred- ningen föreslog är så stort att det överväger de principiella invändningar som kan riktas mot den. RÅ har i sitt remissvar framhållit. att postfull- maktsfallen inte är så få utanför de allmänna domstolarnas område. För att få behovet av en presumtionsregel belyst har jag under hand låtit undersö- ka rutinerna kring postfullmakterna och de rekommenderade försändelser- na.

Användningen av postfullmakter torde vara något vanligare än som an- tyds i promemorian. Framför allt utnyttjas sådana fullmakter av juridiska personer och fysiska personer som driver rörelse. För företag som har fack- eller boxadress torde det ofta vara praktiskt att ha postfullmakt. Det förekommer också att en make har fullmakt att kvittera ut den andra ma- kens post.

Av mottagningsbevisets tryckta text framgår endast att handlingen kvit- teras av adressaten eller dennes befullmäktigade ombud. Har kvittens skett med annat namn än den söktes anges endast undantagsvis att det har skett med stöd av fullmakt. I de allra flesta fall är det dock den sökte själv som har kvitterat försändelsen.

Om det är påkallat kan avsändaren ange att försändelsen endast får kvit- teras ut av adressaten personligen (3 5 andra stycket DK; så även enligt 3 5 andra stycket i promemorians förslag till DF). Enligt postens fullmakts- formulär gäller inte postfullmakt om avsändaren har angett på försändelse att utlämning får ske endast mot kvitto av adressaten personligen. Jag har inhämtat att det bland de tingsrätter som använder rekommenderad för- sändelse med mottagningsbevis i mål om lagsökning och betalningsföreläg- gande är vanligt att man utnyttjar denna möjlighet att utesluta postfull— maktsfall vid delgivning av fysiska personer.

Som har angetts i promemorian måste man i de flesta fall kunna utgå från att den Sökte genom postfullmäktigens försorg får del av handlingarna re- dan samma dag som försändelsen lämnas ut från postanstalten. Sannolik- heten för att så sker anser jag till skillnad från promemorian vara så stark att den som vill göra gällande att han har fått försändelsen först vid senare tidpunkt bör förebringa någon omständighet som talar för att så var fallet. I de flesta fall bör myndigheterna alltså kunna utgå från att den sökte har bli- vit delgiVen samma dag som försändelsen har lämnats ut av posten även när utlämnande! har skett till någon som har postfullmakt. Endast i ett mindre antal fall torde någon i efterhand komma att göra gällande att del- givningen inte har fullbordats. Många gånger bör man också av skriftväx- lingen eller andra omständigheter kunna sluta sig till att den sökte har fått del av den handling som sänts till honom. Också den tid som har förflutit utan att den sökte har reagerat bör kunna tillmätas betydelse. När fråga uppkommer huruvida besvär har anförts i rätt tid är det naturligt att över-

• Sida 48
•  Original

Prop. 1978/79:11 48

instansen söker klarlägga vid vilken tidpunkt den sökte har fått del av handlingen. Ett blankt påstående av den sökte att han inte har fått del av densamma bör inte godtas utan bör stödjas av andra omständigheter. Å andra sidan kan naturligtvis alltför stora krav inte ställas på den sökte här- vidlag. Det bör räcka med att han gör sannolikt att han inte har nåtts av försändelsen. Att man i ett mindre antal fall härigenom kommer att få sakpröva ärenden som annars skulle ha kunnat avvisas som för sent in- komna uppfattar jag inte som någon större olägenhet.

Vad jag har sagt nu har i första hand avsett delgivning med privatperso- ner. När det gäller juridiska personer finns det enligt min mening i än högre grad anledning att anta att försändelse som har kvitterats ut med stöd av postfullmakt når behörig företrädare för den sökte samma "dag. Särskilt gäller detta företag som driver verksamhet eftersom denna kan antas vara så organiserad att försändelsen överhringas till någon behörig företrädare samma dag den hämtas på posten.

Sammanfattningsvis anser jag att det knappast skulle uppstå några stör- re praktiska olägenheter om man avstår från att genomföra delgivnings- utredningens förslag beträffande postfullmakt och i stället nöjer sig med den grundläggande principen att tidpunkten då den sökte får handlingen är avgörande för när delgivning skall anses ha skett. Med en tillämpning av den fria bevisprövningen i enlighet med vad jag nyss har redovisat bör för övrigt skillnaden i praktiken bli liten mellan den nuvarande huvudregeln i 195 första stycket DL och den absoluta presumtionsregel som delgiv- ningsutredningen föreslog. I undantagsfall kommer det emellertid att kun- na förekomma att man i efterhand måste underkänna en delgivning där postfullmakt har förekommit. I sådana fall kan man med min ståndpunkt rätta till uppenbara felaktigheter med tillämpning av nuvarande regler om ordinära och extraordinära rättsmedel. Detta ärinte möjligt med den abso- luta presumtion som delgivningsutredningen föreslog.

Det torde mot denna bakgrund endast vara i ett fåtal fall som frågan om delgivning har skett i behörig ordning sedermera behöver bli föremål för tvist. Vill myndigheten i något särskilt ärende skaffa sig en säkrare garanti för att försändelsen når den sökte kan den åstadkomma detta genom att — enligt vad förut sagts — begära personlig kvittens och därmed utesluta postfullmaktsmöjligheten. I vilka fall så bör ske får ankomma på myndig- heternas egen bedömning. När delgivningen gäller juridiska personer kan begäran om personlig kvittens knytas. till viss namngiven ställföreträdare. som anges som försändelsens adressat (jfr 9 & DL).

Jag vill också understryka att frågeställningen är begränsad till de re- kommenderade försändelserna och att problemet minskar ju mera man övergår till brevdelgivning.

När det därefter gäller det fallet att den sökte själv kvitterar en rekom— menderad försändelse och därefter låter hämta den genom bud ansluter jag mig till vad som har anförts i promemorian. Den som har utfärdat kvittot

• Sida 49
•  Original

Prop. 1978/79:11 49

har i den angivna situationen gjorts uppmärksam på försändelsen och är närmast att stå den — obetydliga — risken att försändelsen sedan inte läm— nas till honom av budet. Jag tillstyrker därför att 19 å DL förses med ett tillägg i enlighet med promemorieförslaget.

När det slutligen gäller frågan huruvida postfullmaktens innebörd i del- givningssammanhang bör regleras genom en uttrycklig bestämmelse anslu- ter jag mig till promemorians ståndpunkt att detta inte är erforderligt. I det föregående har jag redovisat hur jag anser att 19 5 första stycket DL bör tolkas enligt gällande ordning. Mot denna bakgrund finnerjag det opåkallat att genom en särskild bestämmelse reglera postfullmaktsfallen. Det bör va- ra tillräckligt att göra det föreslagna tillägget till 19 & DL. Genom detta och de uttalanden jag har gjort i detta sammanhang finner jag att lagstiftarens ståndpunkt har kommit till tillräckligt klart uttrka för att man skall uppnå en enhetlig rättstillämpning.

2.10. Övergångsfrågor

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den ljuli 1979. För att de stämningsmän som då har förordnande av länsstyrelse skall kunna slutföra uppdrag som lämnats dem före ikraftträdandet bör deras förordnanden gäl- la intill utgången av år 1979. Det förutsätts dock att de efter polismyndig- hetens behov och egna önskemål skall kunna få stämningsmannaförord- nande av polismyndighet.

4.1. Förslaget till lag om ändring i delgivningslagen

35

I första stycket har gjorts en omformulering som innebär att ordinär del- givning kan ske genom att handlingen — förutom att sändas med posten — överlämnas med bud eller på annat sätt till den sökte. Denna ändring har behandlats i avsnittet om buddelgivning (2.4.2). Vidare har på skäl som anges i avsnittet 2.4.1 ordet delgivningserkännande bytts mot delgivnings- kvitto.

Kretsen av myndigheter som får använda särskild postdelgivning fram- går av andra stycket. Frågan har behandlats i avsnittet 2.5.

Ändringen i tredje stycket syftar, som framgår av avsnittet 2.6, till att understryka lagstiftarens restriktiva inställning till användningen av stäm- ningsmannadelgivning. Genom ändringen antyds också att myndigheterna inte är skyldiga att göra försök med stämningsmannadelgivning i fall som de med fog bedömer som dömda att misslyckas. Tillägget "enligt 24 5" syftar på den reglering av intygens b-evisverkan som görs där.

45

Ändringen har behandlats i avsnittet 2.6.

175

Ändringen innebär i sak att tidsfristen för att i visst fall anslå meddelan- de inom fastighet i samband med kungörelsedelgivning utsträcks från sju till tio dagar. Härigenom uppnås överensstämmelse med den tidsfrist som gäller för att införa meddelande i tidning. Frågan är behandlad i avsnittet 2.7.

195

I paragrafen har införts ett fjärde stycke, som reglerar frågan när delgiv- ning skall anses ha skett om den sökte kvitterat postförsändelse som häm- tas av bud på postanstalten. Frågan avser i första hand ordinär delgivning genom rekommenderad försändelse med mottagningsbevis och har i den allmänna motiveringen behandlats i anslutning till postfullmaktsfrågan ( av- snitt 2.9). Där framgår också att kvittens av den som har en av den sökte utfärdad postfullmakt inte innebär att den sökte därmed skall anses ha mottagit försändelsen.

225

I paragrafens andra stycke behandlas delgivning som någon har att om- besörja på grund av föreskrift i författning men utan samband med mål el- ler ärende. För sådana s.k. privata delgivningar gäller i tillämpliga delar

• Sida 51
•  Original

Prop. 1978/79:11 51

vad som i övrigt stadgas i DL. I enlighet med den ändring som gjorts i 3 & tredje stycket har ordet "skall" bytts ut mot "får". Ändringen har berörts i avsnittet 2.7.

235

Enligt den nya lydelsen övertar polismyndighetema länsstyrelsernas uppgift att förordna stämningsmän. Polismyndighetema skall förordna stämningsmän till det antal som behÖVS i varje polisdistrikt. Härigenom markeras att stämningsmännen i fortsättningen kommer att vara knutna till de lokala polisdistrikten. Den närmare innebörden av den föreslagna omorganisationen av stämningsmannaverksamheten redovisas i aVSnittet 2.6.

245

I paragrafen anges vem som kan utfärda sådant intyg som utgör fullt be- vis om hur delgivning har skett. Lagrummet reglerar således behörigheten att utföra stämningsmannadelgivningar. Ändringarna har behandlats när- mare i avsnittet 2.6.

Kretsen av befattningshavare som får utföra stämningsmannadelgivning har vidgats till att avse även tjänstemän vid vissa anstalter. Deras behörig- het är dock begränsad till delgivningar med dem som är intagna i anstalten. Beträffande nämndemän har den ändringen gjorts att endast nämndemän i tingsrätt får utföra stämningsmannadelgivning. Behörigheten omfattar del- givning för tingsrättens räkning. Vad gäller personal vid kronofogdemyn- digheter omfattar den nya regeln ingen ändring i sak.

Som berörts i den allmänna motiveringen får delgivning genom stäm- ningsman eller andra i bestämmelsen angivna personer inte karaktär av stämningsmannadelgivning annat än om delgivning skett i tjänsten. Jag bortser härvid från notarius publicus och nämndeman i tingsrätt. Genom föreskriften i denna paragraf att intyget skall vara utfärdat i tjänsten för att ha angiven bevisverkan har avsetts att markera detta förhållande. När det gäller nämdeman i tingsrätt är bevisverkan knuten till intyg som rör delgiv- ningsärende för tingsrättens räkning. Intyg av notarius publicus är inte un- derkastat några särskilda förbehåll.

Bevisverkan av intyg som utfärdats av tjänsteman vid postverket har ut- tryckligen angetts avse särskild postdelgivning.

Slutligen har en numera i delgivningssammanhang obsolet bestämmelse om intyg rörande anslag på kommunens anslagstavla utgått.

Overgångsbestämmelser

Ikraftträdandet och därmed sammanhängande frågor har berörts i av- snittet 2.10.

• Sida 52
•  Original

Prop. 1978/79:11 52

4.2. Förslagen till lagar om ändring i utsökningslagen, lagen om utmätnings- ed, växellagen, checklagen och lagsökningslagen

Ändringarna innebär att den ovillkorliga rätten för part att själv ombe- sörja delgivningen i de fall som avses med ifrågavarande lagrum upphör och ersätts med den allmänna regeln i 25 DL, enligt vilken sådan s.k. partsdelgivning kan medges på partens begäran om myndigheten finner det kunna ske utan olägenhet. Frågan är behandlad i avsnittet 2.8.

å Bilaga ]

J USTITIE— DEPARTEMENTET

' DELGIVN ING

Ds Ju 1978: 2

• Sida 54
•  Original

• Sida 55
•  Original

Prop. 1978/79:11 55

INNEHÅLL

Författningsforslag

Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (19701428) ........... 57 Förslag till lag om ändring i lagen (1921: 244) om utmätningsed ...... 60 Förslag till lag om ändring i växellagen (1932:130) ................. 61 Förslag till lag om ändring i checklagen (1932: 131) ................ 62 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsföreläggande ......................................... 62 Förslag till förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948) .................................................. 63 Förslag till förordning om ändring i kronofogdeinstruktionen (19711425) .................................................. 64 Förslag till delgivningsförordning ............................... 64 1 Inledning. .................................................. 69 2 Nuvarande ordning i huvuddrag. .............................. 69 2.1 Delgivningslagen ........................................ 69 2.2 Valet av delgivningsform ................................. 72 2.3 Delgivningsverksamhetens organisation .................... 73 3 Delgivningsutredningen ....................................... 75 3.1 1974 års betänkande ..................................... 75 3.2 1975 års betänkande ..................................... 77 Remissbehandlingen ............................................ 78 5 Statskonsults utredning. ...................................... 79 6 Riksrevisionsverkets rapport. ................................. 80 6.1 Domstolarnas organisation ............................... 81 6.2 Delgivningsverksamheten ................................ 8] 6.3 Planeringen av brottmålstingen ............................ 82 7 Överväganden ............................................... 82 7.1 Allmänna synpunkter .................................... 82 7.2 Kostnadsaspekter på delgivningsformema .................. 84 7.3 Ifrågasatta författningsändringar ........................... 86 7.3.1 Delgivningslagen m.m. ............................ 86 7.3.1.1 Partsdelgivning (2 & DL m.m.) ............... 86 7.3.1.2 Delgivningsformerna (3 % DL) ............... 87 Ordinär delgivning (3 5 första stycket DL) ...... 88 Brevdelgivning ............................. 88 Buddelgivning .............................. 94 Rekommenderad försändelse med mottagnings- bevis ...................................... 95 Särskild postdelgivning (3 5 andra stycket DL) . . 98 Stämningsmannadelgivning (3 & tredje stycket DL) ....................................... 101 7.3.1.3 Brådskande delgivningsuppdrag (4 & DL) ........... 107

• Sida 56
•  Original

Prop. 1978/79: 11 56

7.3.1.4 Vissa frågor om kungörelsedelgivning .............. 107 7.3.1.5 Anslag i fastighet vid kungörelsedelgivning ......... 111 7.3.1.6 Postfullmaktsfrågan (1.9 5 första stycket DL) ........ 111 7.3.1.7 ”Telefondelgivning” (19 5 första stycket DL) ....... 115 7.3.1.8 Fömekande av identitet m.m. (19 å andra stycket

DL) ............................................. 117 7.3.1.9 Delgivning vid sammanträde (20 & DL) ............. 119 7.3.1.10 Stämningsmännens anknytning till polisväsendet

(23 & DL) ........................................ 119 7.3.1.11 Andra kategorier med stämningsmannabehörighet

(24 & första stycket DL) ............................ 121 7.3.1.12 Övergångsbestämmelser .......................... 125 7.3.2 Övriga författningsändringar ......................... 125

• Sida 57
•  Original

Prop. 1978/79:11 1 Förslag till

57

Lag om ändring i delgivningslagen (1970: 428)

Härigenom föreskrivs att 3, 4, 17, 19 samt 22—24 55 delgivningslagen (19701428) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3?

Myndighet ombesörjer delgiv— ning genom att sända handlingen med posten eller med bad till den sökte, varvid som bevis att denne mottagit försändelsen begäres del- givningserkännande eller mottag- ningsbevis (ordinär delgivning).

Myndighet som Konungen be- stämmer får ombesörja att hand- lingen lämnas till den sökte i sär- skild ordning genom postverkets försorg om det finns anledning an- taga, att delgivningserkännande el- ler mottagningsbevis ej kommer att lämnas eller ej kommer att erhållas i tid (särskild postdelgivning).

Kan delgivning ej ske enligt första eller andra stycket, skall myndigheten anlita stämningsman eller annan, vars intyg utgör fullt bevis om delgivning (stämnings- mannadelgivning).

Myndighet ombesörjer delgiv- ning genom att sända handlingen med posten eller överlämna den med bud eller på annat sätt till den sökte, varvid som bevis att denne har mottagit försändelsen begäres delgivningskvitto eller mottag- ningsbevis (ordinär delgivning).

Om det finns anledning antaga, att delgivningskvitto eller mottag- ningsbevis ej kommer att lämnas eller ej kommer att erhållas i tid får de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna ombesörja att handlingen överläm- nas till den sökte i särskild ordning genom postverkets försorg (sär- skild postdelgivning ).

Kan delgivning ej ske enligt första eller andra stycket, får del- givning ske genom stämningsman eller annan, vars intyg utgör fullt bevis om delgivning (stämnings- mannadelgivning).

I fall som avses i 15 och 16 55 får delgivning ske genom kungörelse

(kungörelsedelgivning).

45

Om befordran av meddelande, som skall delges, genom telegraf. telefon eller på annat liknande sätt till den på vilken delgivningsupp- draget ankommer meddelas be- stämmelser av Konungen.

Om befordran av meddelande, som skall delges, genom telefon, te- legram eller på annat liknande sätt till den på vilken delgivningsupp- draget ankommer meddelas be- stämmelser av regeringen.

17 51

Kungörelsedelgivning sker ge- nom att handlingen hålles tillgäng- lig viss tid hos myndigheten eller på

' Senaste lydelse 1977: 677.

Kungörelsedelgivning sker ge- nom att handlingen hålles tillgäng- lig viss tid hos myndigheten eller på

• Sida 58
•  Original

Prop. 1978/79:11

Nuvarande lydelse

plats, som myndigheten bestäm- mer, och genom att meddelande härom och om handlingens huvud- sakliga innehåll införes i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning eller endera av dessa inom tio dagar från beslut om kungörelsedelgiv- ning. Är införande i tidning uppen- barligen meningslöst, får medde- landet i stället anslås i myndighe- tens lokal inom samma tid. Detta förfarande får också användas, om kungörelsedelgivning enligt 15 5 ägt rum och därefter ny delgivning skall ske i samma mål eller ärende. Vid delgivning i fall som avses i 16 5 första stycket andra punkten med de personer som hyr eller an- nars innehar lägenhet i samma fas- tighet skall dessutom meddelandet anslås inom fastigheten på lämpligt sätt inom sju dagar från beslutet om kungörelsedelgivning.

1 fall som avses i 16 5 sändes dessutom meddelande med posten till någon eller några av de personer som sökes för delgivning under de- ras vanliga adresser för att vara till- gängligt för alla dem som avses med delgivningen. Ingår statlig myndighet eller kommun bland dem som avses med delgivningen, skall sådant meddelande alltid sän- das till myndigheten eller kommu- nen. Avser delgivningen i fall som avses i 165 första stycket andra punkten de personer som hyr eller annars innehar lägenhet i samma fastighet, skall i stället handlingen eller meddelande enligt 65 andra stycket sändas med posten till en- var av dem, om ej också detta för- farande skulle medföra större kost— nad och besvär än som är försvar- ligt med hänsyn till ändamålet med delgivningen.

58

Föreslagen lydelse

plats, som myndigheten bestäm- mer, och genom att meddelande härom och om handlingens huvud- sakliga innehåll införes i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning eller endera av dessa inom tio dagar från beslut om kungörelsedelgiv- ning. Är införande i tidning uppen- barligen meningslöst, får medde- landet i stället anslås i myndighe- tens lokal inom samma tid. Detta förfarande får också användas, om kungörelsedelgivning enligt 15 5 ägt rum och därefter ny delgivning skall ske i samma mål eller ärende. Vid delgivning i fall som avses i 165 första stycket andra punkten med de personer som hyr eller an- nars innehar lägenhet i samma fas- tighet skall dessutom meddelandet anslås inom fastigheten på lämpligt sätt inom tio dagar från beslutet om kungörelsedelgivning.

1 fall som avses i 16 5 sändes dessutom meddelande med posten till någon eller några av de personer som sökes för delgivning under de- ras vanliga adresser för att vara till- gängligt för alla dem som avses med delgivningen. Ingår statlig myndighet eller kommun bland dem som avses med delgivningen, skall sådant meddelande alltid sän- das till myndigheten eller kommu— nen. Gäller delgivningen i fall som avses i 165 första stycket andra punkten de personer som hyr eller annars innehar lägenhet i samma fastighet, skall i stället handlingen eller meddelande enligt 65 andra stycket sändas med posten till en- var av dem, om ej också detta för- farande skulle medföra större kost— nad och besvär än som är försvar- ligt med hänsyn till ändamålet med delgivningen.

• Sida 59
•  Original

Prop. 1978/79:11

Nuvarande lydelse

59

Föreslagen lydelse

19 5'

Delgivning har skett genom att den'som sökes för delgivning har motta- git handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift eller styrkt kopia oavsett på vilket sätt den kommit honom tillhanda.

Förekommer vid särskild postdelgivning eller stämningsmannadelgiv- ning att den som sökes för delgivning vägrar att taga emot handlingen, an- ses delgivning ändå ha skett. Delgivning skall anses ha skett enligt 6 5 andra stycket genom att handlingen är tillgänglig och medde- landet delgivits,

enligt 12 eller 13 5 genom att det blivit fullgjort som föreskrives där, enligt 15 5 andra stycket sista punkten genom att handlingen lämnats i den söktes hemvist eller fästs på dörren till hans bostad,

enligt 17 5 på tionde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning under förutsättning att det blivit fullgjort som föreskrives i paragrafens första

stycke.

22

Har den sökte kvitterat postför- sändelse som hämtas av bud på postanstalt skall delgivning anses ha skett när försändelsen har häm- tats.

5

Bestämmelserna i denna lag om delgivning av handling tillämpas även vid delgivning av annat än handling.

Lagen gäller i tillämpliga delar när någon på grund av föreskrift i författning har att, utan samband

med mål eller ärende, ombesörja delgivning. [ fall som avses i 15 el- ler 165 skall han påkalla biträde hos länsstyrelsen som föranstaltar om delgivning på hans bekostnad.

23

För varje kommun skallfinnas en eller flera stämningsmän. Stäm- ningsman förordnas av länsstyrel- sen. Det åligger länsstyrelsen att föra förteckning över stämnings- män inom länet.

' Senaste lydelse 1977: 677.

Lagen gäller i tillämpliga delar när någon på grund av föreskrift i författning har att, utan samband med mål eller ärende, ombesörja delgivning. I fall som avses i 15 el- ler 16 5 får han påkalla biträde hos länsstyrelsen som föranstaltar om delgivning på hans bekostnad.

5

Polismyndighet förordnar stäm- ningsmän till det antal som behövs i varje polisdistrikt.

• Sida 60
•  Original

Prop. 1978/79: 11

Nuvarande lydelse

60

Föreslagen lydelse

245

Intyg av stämningsman gäller som fullt bevis att delgivning skett på sätt som anges i intyget. Samma vitsord tillkommer intyg av nämn- deman, notarius publicus, tjänste- man vid svensk utlandsmyndighet, åklagare, polisman, utmätnings- man och exekutiv tjänsteman som är underställd utmätningsman. Detsamma gäller intyg som utfär- das av tjänsteman vid postverket enligt bestämmelser som Konung- en meddelar, och intyg som utfär- das enligt särskilda föreskrifter om anslag på kommunens anslagstav- la.

Intyg av stämningsman gäller som fullt bevis att delgivning skett på sätt som anges i intyget. Samma vitsord tillkommer intyg av nämn— deman, notarius publicus, tjänste— man vid svensk utlandsmyndighet, åklagare, polisman, kronofogde och, enligt bestämmelser som rege- ringen meddelar. annan tjänste- man vid kronofogdemyndighet. Detsamma gäller. vid delgivning med den som är intagen i kriminal- vårdsanstalt, häkte, allmän vård- anstalt för alkoholmissbrukare el- ler ungdomsvårdsskola, tjänste- man vid anstalten och, vid särskild postdelgivning, tjänsteman vid postverket.

Intyg att delgivning skett på utrikes ort skall gälla som fullt bevis att del- givning skett på sätt som anges i intyget, om intygsgivarens behörighet styrkes av tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet. Intyg om delgivning på utrikes ort gäller som fullt bevis även utan sådant bestyrkande som nyss nämnts, om detta följer av överenskommelse med främmande stat.

]. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. 2. Av länsstyrelse meddelat förordnande att tills vidare vara stämnings- man gäller till utgången av år 1979.

Prop. 1978/79:11

Nu varande lydelse

att avgiva förklaring över ansök— ningen, vid äventyr att uraktlåten— het därutinnan ej utgör hinder för målets avgörande. Nämnda även— tyr skall utsättas i föreläggandet. vilket ock skall innehålla erinran om att utmätningseden må avläggas vid förhöret samt anmaning till gäl— denären att, om han saknar laga or— sak att bestrida ansökningen, per— sonligen infinna sig vid förhöret för att med företeende av förteckning över sina tillgångar fullgöra edgång— en. Det exemplar av ansöknings— handlingama, varå föreläggandet tecknats, skall delgivas gäldenären. Delgivning skall ske genom kon— kursdomarens försorg, där borge— nären ej hellre vill själv ombesörja delgivningen. I fråga om delgiv- ning äge i övrigt vad om delgivning av stämning i tvistemål är stadgat motsvarande tillämpning.

61

Föreslagen lydelse

att avgiva förklaring över ansök- ningen, vid äventyr att uraktlåten- het därutinnan ej utgör hinder för målets avgörande. Nämnda även- tyr skall utsättas i föreläggandet, vilket ock skall innehålla erinran om att utmätningseden må avläggas vid förhöret samt anmaning till gäl- denären att, om han saknar laga or- sak att bestrida ansökningen, per- sonligen infinna sig vid förhöret för att med företeende av förteckning över sina tillgångar fullgöra edgång- en. Det exemplar av ansöknings- handlingama, varå föreläggandet tecknats, skall delgivas gäldenären på sätt om stämning i tvistemål är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Prop. 1978/79:11 6 Förslag till

63

Förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947: 948)

Regeringen föreskriver att 215

förundersökningskungörelsen

(1947: 948) skall ha nedan angivna lydelse.

Nu va rande lydelse

Föreslagen lydelse

21 5'

I protokoll skall antecknas beträffande vittne: fullständigt namn, ålder, yrke eller anställning, bostadsort, postadress, arbetsplats — i förekommande fall uppgift om inskrivning i sjömansregistret — och eventuell telefonadress även- som upplysning huruvida vittnet är släkt eller bekant med den miss- tänkte, målsägande eller angivare, uppgifter om vittnets särskilda för- utsättningar att iakttaga eller bedö- ma det, varom vittnet höres, och om övriga förhållanden som kunna vara av betydelse för bedömande av vittnets tillförlitlighet; samt

beträffande misstänkt: fullstän- digt namn, personnummer, yrke el- ler anställning, kyrkobokförings- ort, bostadsort. postadress, arbets- plats — iförekommande fall uppgift om inskrivning i sjömansregistret — eventuell telefonadress och, beträf- fande den som icke fyllt tjugo år, föräldrarnas namn och adress. om det är lämpligt. Avser misstanken brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än sex månader. eller förelig- ger eljest anledning därtill, skall dessutom antecknas uppgifter om skolgång, tidigare anställningar, ar- betsförhet och hälsotillstånd.

I protokoll skall antecknas beträffande vittne: fullständigt namn, personnummer, yrke eller anställning, bostadsort, postadress, arbetsplats — i förekommande fall uppgift om inskrivning i sjömansre- gistret — och eventuell telefonad- ress ävensom Upplysning huruvida vittnet är släkt eller bekant med den misstänkte, målsägande eller angivare, uppgifter om vittnets sär- skilda förutsättningar att iakttaga eller bedöma det, varom vittnet hö— res, och om övriga förhållanden som kunna vara av betydelse för bedömande av vittnets tillförlitlig- het; samt

beträffande misstänkt: fullstän- digt namn, personnummer, yrke el- ler anställning, kyrkobokförings- ort, bostadsort, postadress, arbets- plats — i förekommande fall uppgift om inskrivning i sjömansregistret — eventuell telefonadress och, beträf- fande den som icke fyllt tjugo år, föräldrarnas namn och adress, om det är lämpligt. Avser misstanken brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än sex månader, eller förelig- ger eljest anledning därtill, skall dessutom antecknas uppgifter om skolgång, tidigare anställningar, ar- betsförhet och hälsotillstånd.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1979.

' Senaste lydelse 1969: 689.

• Sida 64
•  Original

Prop. 1978/79:11

7. Förslag till

64

Förordning om ändring i kronofogdeinstruktionen (1965: 687)

Regeringen föreskriver att 135 lironofogdeinstruktionen (1965z687) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

135

Åt tjänsteman vid kronofogde- myndighet må chefen för myndig- heten uppdraga att på eget ansvar utfärda indrivningskvitto, bevis el- ler intyg som det ankommer på ut- mätningsman eller kronofogdemyn- dighet att utfärda.

Åt tjänsteman vid kronofogde- myndighet må chefen för myndig- heten uppdraga att på eget ansvar utfärda indrivningskvitto, bevis el- ler intyg som det ankommer på ut- mätningsman eller kronofogdemyn- dighet att utfärda samt att verkstäl- la delgivning och därvid utfärda in- tyg som enligt 24 5 första stycket delgivningslagen (1970:428) gäller somfullt bevis om delgivning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1979.

8. Förslag till Delgivningsförordning

Regeringen föreskriver följande.

Inledande bestämmelser

1 5 Skall delgivning ombesörjas av myndighet enligt delgivningslagen (1970: 428) beslutar myndigheten om sättet för delgivningen.

Myndigheten bör sträva efter att begagna delgivningssätt som medför så ringa kostnad och besvär som möjligt såväl för myndigheten som för den enskilde.

2 5 Anteckning om delgivning skall göras i delgivningsförteckning eller i dagbok, diarium, journal, register eller motsvarande förteckning. Om an- teckning ej görs i delgivningsförteckning. numreras delgivningama särskilt för varje mål eller ärende.

Delgivningsnumret anges på inneliggande och utgående exemplar av den handling som skall delges. Antecknas delgivningen i dagbok eller motsva- rande förteckning, anges även målets eller ärendets beteckning.

• Sida 65
•  Original

Prop. 1978/79:11 65

Ordinär delgivning

3 5 Vid ordinär delgivning sänds handlingen i vanligt brev eller överläm- nas med bud eller på annat sätt till den sökte. Vid handlingen fogas blan- kett för delgivningskvitto samt, om det ej anses obehövligt, kuvert för åter- sändande av delgivningskvitto. På blanketten anges myndighetens namn och postadress, handlingens delgivningsnummer, kortfattad uppgift om handlingens innehåll samt viss dag när kvittot senast bör sändas tillbaka till myndigheten. Kuvert eller postkort för delgivningskvitto skall vara försett med anteckning att postbefordran sker utan kostnad för avsändaren och med beteckningen ”Delgivningskvitto”.

Förekommer anledning till det, får handlingen sändas i rekommenderad eller assurerad försändelse eller postpaket med begäran om mottagnings- bevis. På mottagningsbeviset anges handlingens delgivningsnummer och kortfattad uppgift om handlingens innehåll. På försändelsen anges hand- lingens delgivningsnummer och, om så erfordras, begäran om förkortad liggetid vid adresspostanstalten. Om det anses påkallat anges på försändel- sen att den får kvitteras ut endast av adressaten personligen.

Har handlingen sänts i vanligt brev och delgivningskvitto ej inkommit dagen efter den angivna tiden för kvittots återsändande bör myndigheten på lämpligt sätt påminna den sökte.

Särskild postdelgivning

4 5 Poststyrelsen tillställer domstolsverket förteckning över de postan- stalter vid vilka särskild postdelgivning kan verkställas.

5 5 Vid särskild postdelgivning innesluts den handling som skall delges i kuvert, som på framsidan förses med uppgift om myndighetens namn och postadress samt den söktes fullständiga namn, personnummer, yrke eller titel samt postadress. Skall särskild postdelgivning ske med juridisk person som har kontor, där förvaltningen förs, anges den juridiska personen som adressat och försändelsen ställs till kontoret.

På kuvertet fästs blankett för delgivningskvitto. På blanketten antecknas myndighetens namn och postadress, handlingens delgivningsnummer samt kortfattad uppgift om handlingens innehåll.

Försändelsen lämnas till postbefordran som vanligt brev. Den får inte rekommenderas eller assureras. Ej heller får expressutdelning begäras.

Stämningsmannadelgivning

6 5 Myndighet som inte själv kan utföra stämningsmannadelgivning får anlita polismyndighet för delgivning. Därvid innesluts den handling som skall delges i kuvert, som på framsidan förses med uppgift om myndighe—

• Sida 66
•  Original

Prop. 1978/79:11 66

tens namn och postadress, handlingens delgivningsnummer och den söktes fullständiga namn, personnummer, yrke eller titel samt postadress. Vid kuvertet fogas blankett för delgivningskvitto. På blanketten antecknas myndighetens namn och postadress, handlingens delgivningsnummer samt kortfattad uppgift om handlingens innehåll.

Kuvertet och blanketten sänds i vanligt brev eller på annat sätt till polis- myndigheten i det polisdistrikt där delgivningen kan väntas ske. Därvid bör uppges vilken dag delgivningen senast bör vara verkställd och återre- dovisad till myndigheten samt lämnas de ytterligare upplysningar som kan erfordras för uppdragets fullgörande.

7 5 Stämningsmannadelgivning med den som är intagen i kriminalvårds- anstalt. häkte, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller ungdoms- vårdsskola bör ske genom tjänsteman vid anstalten. Bestämmelserna i 6 5 gäller därvid i tillämpliga delar. Delgivningshandlingarna sänds till anstal- ten.

8 5 Stämningsmannadelgivning enligt 6 5 utförs av stämningsman som är förordnad av den polismyndighet, till vilken handlingarna har sänts. En- dast om delgivningsärende är synnerligen brådskande eller om annan sär- skild anledning förekommer får polisman utföra delgivningen.

Finner polismyndigheten att den sökte uppehåller sig utanför polisdi- striktet eller att delgivning av annan orsak kan antagas komma att ske inom annat distrikt får ärendet överlämnas till polismyndigheten i det and- ra distriktet. Myndighet som har begärt delgivningen skall underrättas här- om.

9 5 Stämningsmannadelgivning med den som är intagen på allmän sjuk- vårdsinrättning bör ske i samråd med styresman eller kurator vid inrätt- ningen. Stämningsmannadelgivning med den som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten bör ske i samråd med hans chef.

10 5 Är särskild skyndsamhet påkallad, kan myndigheten genom telefon, telegram, telex eller på annat liknande sätt befordra det meddelande som skall delges till den som skall ombesörja stämningsmannadelgivningen. Be- fordras meddelandet genom telefon, upptecknar mottagaren meddelandet samt kontrollerar och låter skriva ut det. På utskriften anges, att den utgör ett riktigt återgivande av det telefonmeddelande som har mottagits från myndigheten. Anlitas telegraf, tillämpas kungörelsen (1947: 643) om över- bringande av rättegångsfullmakt genom telegram.

Stämningsmannadelgivningen verkställs genom att meddelandet lämnas till den sökte. Delgivningskvitto tecknas på avskrift eller kopia av medde- landet.

• Sida 67
•  Original

Prop. 1978/79:11 67

Kungörelsedelgivning

11 5 Meddelar myndigheten beslut om kungörelsedelgivning. skall dagen för beslutet antecknas i delgivningsförteckning, dagbok eller motsvarande förteckning.

Vid kungörelsedelgivning införs meddelandet i tidning som har spridning i den ort där den sökte kan antagas uppehålla sig. Om särskild anledning förekommer, kan annonsering ske i flera tidningar. Myndigheten skall till- se att ett exemplar av tidning som meddelandet införts i snarast möjligt till- ställs myndigheten.

12 5 Meddelande som avses i 17 5 första stycket fjärde punkten delgiv- ningslagen (1970: 428) anslås på anslagstavla som är avsedd för meddelan- den till dem som hyr eller annars innehar lägenhet inom fastigheten. Sak- nas anslagstavla, anslås meddelandet väl synligt i husets huvudingång. Finns flera huvudingångar till samma hus eller flera hus på samma fastig- het, anslås meddelandet i samtliga huvudingångar.

För åtgärd som avses i första stycket anlitas stämningsman. Meddelan- det skickas till polismyndigheten i det polisdistrikt där fastigheten är belä- gen.

När meddelandet har anslagits, skall intyg härom, utvisande tiden och sättet för anslåendet, tillställas den som har påkallat åtgärden.

Övriga bestämmelser

13 5 Utan hinder av denna förordning får delgivning ske på annat sätt, om särskilda omständigheter föranleder det.

14 5 Om ersättning till pöstverket för särskild postdelgivning finns sär- skilda bestämmelser.

Har statlig myndighet påkallat biträde i utrikesdepartementet för delgiv- ning av handling utom riket och behöver handlingen översättas till främ- mande språk, skall översättningskostnaden bäras av departementet.

För kostnad som uppkommer i annat fall för delgivning genom myndig- hets försorg och för översättning svarar myndigheten.

15 5 Bestämmelserna i denna förordning gäller i tillämpliga delar även när enskild på grund av föreskrift i författning har att, utan samband med mål eller ärende, ombesörja delgivning, så ock när part, sökande eller an- nan sakägare av myndighet har anförtrotts att ombesörja delgivning.

Har myndighet anförtrott part, sökande eller annan sakägare att ombe- sörja delgivning inom riket har 6 5 motsvarande tillämpning. Kuvert med bifogad blankett till delgivningskvitto och myndighetens föreläggande om delgivning lämnas eller sänds i vanligt brev till parten eller hans ombud.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1978/79:11 68

16 5 När delgivningskvitto eller annat bevis om delgivning inkommer till myndigheten, granskas beviset omedelbart för kontroll av att delgivning skett på behörigt sätt. Har försändelsen vid särskild postdelgivning utläm- nats enligt 12 eller 13 5 delgivningslagen (1970: 428"), sänder myndigheten genast meddelande om vem som mottagit försändelsen i vanligt brev till den sökte. På beviset antecknas vilken dag meddelandet avsänts.

När tidning vari meddelande om kungörelsedelgivning införts kommer in till myndigheten, kontrollerar myndigheten att annonsering skett inom behörig tid och på behörigt sätt. Myndigheten ombesörjer att dagen för meddelandets införande i tidning antecknas på den handling som hålls till- gänglig.

När bevis om anslag inkommer till myndigheten, granskas beviset för kontroll av att anslaget skett på behörigt sätt.

Här hinder mött för delgivning eller framgår det av bevis eller tidnings- exemplar att delgivning ej skett enligt de anvisningar som meddelats eller att annan brist i delgivningsförfarandet föreligger, skall myndigheten utan dröjsmål vidtaga de åtgärder som betingas därav.

17 5 Formulär till delgivningskvitto samt till meddelande enligt 6 5andra stycket och 12 eller 13 5 delgivningslagen (1970:428) fastställs av dom- stolsverket efter samråd med rikspolisstyrelsen och poststyrelsen.

Rikspolisstyrelsen meddelar närmare anvisningar för förfarandet när myndighet eller enskild anlitar polistnyndighet för stämningsmannadelgiv- ning.

1. Denna förordning träder i kraft den ljuli 1979.

2. Genom förordningen upphävs delgivningskungörelsen (1970: 467), kungörelsen (1970: 662) om formulär till blanketter för delgivningsbevis m.m. samt kungörelsen (1972: 792) om ersättning för vissa delgivningar m.m.

• Sida 69
•  Original

Prop. 1978/79:11 69

6.1. Domstolarnas organisation

Av intresse i detta sammanhang är i första hand vad RRV anför i fråga om delgivningsarbetet och planeringen av brottmålstingen. Det förtjänar emellertid att nämnas att RRV också konstaterar att domstolarnas organi- sation för handläggning av brottmål varierar och anser att arbetsordningar— na bättre än f.n. bör reglera verksamheten vid varje tingsrätt. RRV är vis- serligen medvetet om att någon helt enhetlig organisation för landets samt- liga tingsrätter knappast är möjlig. Domstolsverket bör emellertid utforma sina anvisningar för arbetsordningar på sådant sätt att standardiserade handläggningsrutiner anvisas och lämplig arbetsorganisation framgår. En förutsättning för en mera enhetlig organisation är enligt RRV också att det blir en jämnare personalstruktur i tingsrätterna.

6.2. Delgivningsverksamheten

RRV har undersökt verksamheten vid tio av landets 100 tingsrätter och gjort en statistisk genomgång av brottmålen från år 1975. Enligt statistiken har i genomsnitt 37 % av alla huvudförhandlingar i brottmål ställts in. Över 14 % av de planerade huvudförhandlingama har ställts in på grund av att man inte har lyckats delge den tilltalade. Däremot var det inte lika vanligt att mål ställs in för att en tilltalad uteblir trots att kallelse har delgivits ho- nom. Detta förekom i farre än 3 % av målen.

Beträffande valet av delgivningssätt understryker RRV betydelsen av att lämplig delgivningsmetod utnyttjas och att detta i praktiken torde innebära att den för målets handläggning ansvarige normalt skall besluta om vilket delgivningssätt som skall användas i varje mål. Dessa beslut bör enligt RRV delegeras endast i de fall biträdespersonalen är särskilt erfaren.

RRV anser att det ofta skulle leda till en smidigare handläggning av del- givningen om tingsrätten själv utför viss adressforskning i stället för att överlämna ärendet direkt till stämningsman om adressen till den som skall delges visar sig vara felaktig.

När man inte har lyckats med ordinär delgivning överlämnas delgiv- ningsärendet normalt direkt till stämningsman. Vid en av de undersökta tingsrätterna försökte man emellertid — med lyckat resultat i över hälften av fallen — att kontakta den sökte per post eller telefon för att påminna ho- nom om att delgivningskvittot skall återsändas. Enligt RRV borde det vara lämpligt att alltid göra en sådan påminnelse när delgivningskvittot inte återkommer inom fastställd tid, eftersom det innebär en avsevärd minsk- ning av belastningen på stämningsmannaorganisationen. RRV förutsätter att ett påminnelseförfarande kräver en fast rutin för hur delgivningsarbetet skall bedrivas och föreslår att domstolsverket ger rekommendationer till tingsrätterna om hur en sådan rutin kan läggas upp och även utformar en— hetliga blanketter för skriftlig påminnelse.

• Sida 82
•  Original

Prop. 1978/79:11 82

Ett problem som ofta uppstår är att det efter misslyckad ordinär delgiv- ning återstår mycket kort tid för fortsatta delgivningsförsök. Erforderlig adresspaning eller påminnelse kan då inte genomföras. RRV föreslår där— för att tingsrätterna utfärdar kallelse till förhandling i så god tid att sådana åtgärder kan genomföras utan att för den skull omöjliggöra ett förfarande med stämningsman när detta trots allt är nödvändigt.

Enligt RRV skulle delgivningsfönfarandet ofta underlättas genom be- kräftelse per telefon att kallelsen har tagits emot. En sådan delgivningsme- tod måste emellertid regleras noggrant för att minska riskerna för misstag. RRV föreslår att domstolsverket närmare undersöker förutsättningarna för en sådan delgivningsmetod.

Under RRV:s arbete har vid vissa tingsrätter framförts att bidragande orsaker till svårigheterna vid ordinär delgivning är att många av de sökta inte har förstått innebörden i kallelser, stämningar, delgivningskvitton o. d. och att många har känt det obehagligt att återsända delgivningskvittot utan kuvert. RRV föreslår att domstolsverket undersöker om blanketter rn. m. kan förbättras för att få en bättre svarsfrekvens på delgivningama.

RRV konstaterar att delgivning med andra än tilltalade medför betydligt färre problem. Svårigheter kan dock ibland uppstå när en polisman kallas att vittna. Det kan då bli konflikt mellan vittnesplikten och polismannens tjänstgöringsförhållanden. RRV föreslår att domstolsverket undersöker detta problem närmare tillsammans med RPS.

6.3. Planeringen av brottmålstingen

När tingsrätten separat sänder ut stämning med bevisföreläggande och därefter särskild kallelse till huvudförhandling krävs två delgivningar. Ge- nom ändring i 45 kap. 10 & RB har möjligheterna vidgats att redan i stäm- ningen kalla den tilltalade till huvudförhandling ( prop. 1975/76: 148 , JuU 1976/77:11, rskr 1976/77: 90, SFS 19'76:ll37). RRV pekar på att det där- med räcker med en delgivning, vilket gör förfarandet snabbare och enkla- re. _

RRV pekar även på att förtursmål ibland kan leda till att mari tvingas ställa in redan utsatta mål för att få utrymme för förtursmålen, vilket leder till merarbete för tingsrätterna och olägenheter för allmänheten. RRV före- slår vissa åtgärder för att undvika detta problem.

7.1. Allmänna synpunkter

Enligt 19 5 första stycket DL har delgivning skett genom att den som söks för delgivning har mottagit handlingen i huvudskrift eller bestyrkt av- skrift eller kopia oavsett på vilket sätt den har kommit honom tillhanda.

• Sida 83
•  Original

Prop. 1978/79:11 83

Man är således inte bunden till någon av de i DL anvisade delgivningsfor- mema (jfr även 10 & DK). Frågan om någon är delgiven eller inte är före- mål för fri bevisprövning. En annan sak är att DL genom de olika delgiv- ningsformema anvisar lämpliga sätt att åstadkomma denna bevisning och att den söktes egen skriftliga bekräftelse av mottagandet är det både be- kvämaste och säkraste bevismedlet. Den formalisering av delgivningsför- farandet som har gjorts i fråga om myndigheternas hantering av delgivning- ama bör således inte ses som annat än hjälpmedel för att åstadkomma den- na bevisning.

Att den sökte vägrar att kvittera en försändelse som han bevisligen har tagit emot hindrar inte att behörig delgivning har skett. Endast för det fall att den sökte inte kan anträffas eller vägrar att ta emot handlingen är man hänvisad till vissa formaliserade delgivningsmetoder. Om man inte kan nå den sökte personligen kan således under vissa förutsättningar och för vissa fall surrogatdelgivning eller kungörelsedelgivning/spikning komma i fråga. Det personliga mottagandet ersätts då av en presumtion att den sökte har fått del av handlingen när vissa formalia har iakttagits. Om man å andra si- dan får kontakt med den sökte men denne vägrar ta emot handlingen måste självfallet delgivning kunna genomföras ändå. Här är man hänvisad till sär- skild postdelgivning och stämningsmannadelgivning. Enligt 19 å andra stycket DL skall vid dessa båda delgivningsformer delgivning anses ha skett även om den sökte vägrar att ta emot handlingen.

Det grundläggande i begreppet delgivning är således att någon bevisligen har tagit emot en handling, oavsett på vilket sätt det har skett. Av särskilt lagrådets uttalanden i förarbetena till DL (prop. 1970: 13 s. 219, 221, 223 samt, särskilt, 225—228) framgår att det väsentliga är att handlingen tas emot av den sökte, medan reglerna i 3 & DL har karaktär av anvisning till myndigheterna för valet av delgivningsform. Att delgivning ibland anses ha skett också när den sökte inte har tagit emot handlingen ändrar inte på detta grundläggande förhållande. Kravet på bevisligt mottagande av hand- lingen ersätts i sådana fall av legala presumtionsregler.

När det gäller valet av delgivningsform framhåller delgivningsutredning- en att det bästa delgivningsresultatet ur såväl den ombesörjande myndig- hetens som den enskildes synpunkt är att delgivningsförsändelsen når den sökte så snabbt och enkelt som möjligt och att myndigheten får ett kvitto på att handlingarna har kommit fram. Delgivning genom stämningsman in- nebär alltid en omväg, inte minst tidsmässigt, och bör enligt utredningen helst undvikas. Det finns anledning att understryka att den delgivnings- form som bäst uppfyller de krav som bör ställas på ett billigt, snabbt, di- skret och effektivt delgivningsförfarande är ordinär delgivning genom van— ligt brev med begäran om delgivningskvitto" (brevdelgivning).

Effektiviteten hos brevdelgivningen kan enklast mätas i antalet ifyllda delgivningskvitton som skickas tillbaka till myndigheterna. Delgivningsut- redningens undersökningar visar att de flesta människor inte har något

• Sida 84
•  Original

Prop. 1978/79: 11 84

emot att samarbeta med myndigheterna och att brevdelgivningen kan vid- gas till målgrupper där mera kvalificerade delgivningsformer tidigare har ansetts nödvändiga. Den kategori människor som f.n. inte sänder tillbaka delgivningskvittona torde således inte bestå enbart av personer som vill förhindra eller förhala ett rättsligt förfarande. I viss utsträckning måste man räkna med att de som söks för delgivning helt enkelt inte förstår vad som förväntas av dem i delgivningssammanhang. Detta gäller framför allt den drygt halva miljon av landets invånare som är födda utomlands och till stor del alltjämt är utländska medborgare. Men också hos den inhemska befolkningen lär det kunna förekomma att man inte förstår innebörden av de handlingar som tillställs från myndigheterna. För ett lyckat resultat av delgivningsverksamheten är det således angeläget att myndigheterna gör vad de kan för att genom den typografiska och språkliga utformningen av kallelser och andra handlingar bidra till att öka de söktas förmåga och vilja till samarbete.

Ett annat inslag i effektiviteten är de olika delgivningsmetodemas tillför- litlighet. Också här har brevdelgivningen uppenbara försteg. Handlingen tillställs den sökte i slutet kuvert, som får brytas endast av den sökte eller den som har hans samtycke. Den sökte bekräftar med sin namnteckning att han har tagit emot handlingen och sänder delgivningskvittot åter till myndigheten. Till dess delgivningsförsändelsen har öppnats av adressaten skyddas den av straffbestämmelsema om brytande av posthemlighet och intrång i förvar (4 kap. 8 och 9 åå brottsbalken). Skriver annan än den sök- te under delgivningskvittot med den söktes namn torde det räknas som ur- kundsförfalskning enligt 14 kap. 1 & brottsbalken. I de fall där underteck- nat delgivningskvitto har tillställts myndigheten finns således särskilda ga- rantier för att handlingen har mottagits av den sökte och att delgivning har skett.

7.2 Kostnadsaspekter på delgivningsforrnerna Vad särskilt gäller kostnadsaspekten kan pekas på följande samman— ställning av nuvarande kostnader för olika delgivningssätt.

]. Ordinär delgivning Normalkostnad A. Brevdelgivning 2 kr. 60 öre Vanligt brev' + delgivningskvitto Brevporto 1 kr. 30 öre

Delgivningskvitto

a) som postkort ] kr. 15 öre

b) som brev 1 kr. 30 öre

Summa a) postkort 2 kr. 45 öre Summa b) brev 2 kr. 60 öre

' Brev om högst 20 gr. I andra viktklassen, 20— 100 gr., stiger brevportot till 2 kr. 50 öre.

• Sida 85
•  Original

Prop. 1978/79: 11 85

B. Rekdelgivning Normalkostnad Rekommenderat brevl + mottagnings- 10kr.20öre bevis Brevporto 1 kr. 30 öre Rekommendation 6 kr. 50 öre Mottagningsbevis 2 kr. 40 öre Summa 10 kr. 20 öre 2. Särskild postdelgivning 12 kr. 40 öre

Kostnaderna för särskild postdelgivning beräk- nas schablonmässigt av postverket enligt det pris som gäller för rek. med mottagningsbevis i andra viktklassen. Kostnaden blir då 11 kr. 40 öre per del- givningsförsändelse. Härtill kommer kostnaderna för särskilt bud, som med hänsyn till kostnaderna år 1976 (212000 kr.) i förhållande till antalet särskilda postdelgivningar samma år (240000) kan beräknas till ca 1 kr. Totalsumman för särskild postdelgiv- ning kan därmed beräknas till 12 kr. 40 öre.

Det bör framhållas att delgivningsutredningen an- tog att postverket skulle ha företagsekonomiska fördelar om delgivningsformen slopades. Det kan således vara tveksamt om denna schablonberäkning täcker upp postverkets faktiska kostnader.

7.3. Ifrågasatta författningsändringar

7.3.1. Delgivningslagen m.m. 7.3.1.1 Partsdelgivning (2 & DL m. m...)

Enligt 2 & DL ombesörjs delgivning i första hand av myndigheten. Un- der vissa villkor kan dock myndigheten medge att delgivningen ombesörjs av parten (partsdelgivning). I förarbetena ( prop. 1970: 13 s. 120 — 122) sägs att en part kan ha ett berättigat intresse av att själv få sköta delgivningen. Bl. a. kan förhållandena vara sådana att parten har bättre möjligheter att ge anvisningar om var den sökte kan anträffas. Om parten begär det bör myn- digheten därför ha möjlighet att uppdra åt honom att ombesörja delgivning- en. I 5 5 lagen (1921: 244) om utmätningsed, 94 & växellagen (1932:130) , 72 & checklagen (19322131) och 5 & lagsökningslagen (1946: 808) finns be- stämmelser som ger parten obetingad rätt att delge själv om han begär det.

I Werners Delgivning (s. 73) sägs att framställning om partsdelgivning in- te bör bifallas om det finns anledning att anta att delgivningen kommer att fördröjas om parten själv får hand om den. Werner påpekar också att parts- delgivning som regel är dyrare än delgivning genom myndighets försorg. Beträffande valet av delgivningssätt påpekade lagrådet (prop. 1970: 13 s. 223) att enskild part får välja det delgivningssätt som han anser lämpligen kunna leda till bevislig delgivning och att också andra former än de som anges i 3 & DL kan förekomma, exempelvis överlämnande i närvaro av vittnen. Det normala förfarandet är dock enligt Werner att stämningsman anlitas.

Såväl 25 & andra stycket DL som 12 & DK antyder att partsdelgivningar- na i första hand förutsätts ske med anlitande av stämningsman.

Om polisväsendet övertar ansvaret för stämningsmannadelgivningama

* Vid löneberäkningama har för enkelhetens skull grundlönen för samtliga personal- kategorier beräknats efter lönegrad F 2. Kostnaden får därför betraktas som en mi- nimikostnad.

• Sida 87
•  Original

Prop. 1978/79:11 87

och stämningsmannadelgivning skall anses ha skett endast om uppdraget har fullgjorts i tjänsten bortfaller ett väsentlig motiv för parterna att själva ombesörja delgivningama. Enligt nuvarande ordning torde nämligen part genom direktkontakt med en stämningsman och mot lämplig ersättning kunna få ett ärende snabbare utfört än om det gått vägen över myndighe- ten. Denna ordning har dock inte enbart fördelar. Till skillnad från delgiv- ning som sker genom myndighetens försorg får parten — och i sista hand motparten/gäldenären — betala en inte oväsentlig merkostnad för anlitan- det av stämningsman. Detta ter sig mindre lämpligt, särskilt i sådana fall där partsdelgivning har begärts utan att motparten har försökt undandra sig delgivning. Det kan därför ifrågasättas om inte möjligheterna till parts- delgivning bör begränsas i den nya ordningen. Den obetingade rätten enligt lagen om utmätningsed, växellagen, checklagen och lagsökningslagen för part att delge själv om han begär det bör inte gälla i fortsättningen utan er- sättas av regleringen i 2 & DL, som blir tillämplig i brist på särskild regle- ring. Det kan nämnas att delgivning enligt lagsökningslagen inte har fått någon motsvarighet i det förslag till ny lagsökningslag, som har lagts fram i departementspromemorian (Ds Ju 1977: 5) Summarisk process (s. 132).

De flesta fallen av partsdelgivningar torde förekomma i de mål- och ärendetyper som omfattas av den nuvarande ovillkorliga rätten till parts- delgivning. De föreslagna ändringarna av specialförfattningama torde leda till en minskning av antalet partsdelgivningar till gagn för såväl myndighe- ter som enskilda. Någon skärpning av förutsättningarna enligt 2 & DL sy- nes mot denna bakgrund inte erforderlig.

7.3.1.2 Delgivningsformerna (3 & DL)

I 3 & DL ges regler om de olika delgivningsformema och valet mellan dem.

Enligt 3 5 första stycket DL är huvudregeln att myndigheten sänder handlingen med posten eller med bud till den sökte med begäran om del- givningserkännande eller mottagningsbevis ( ordinär delgivning). Närmare bestämmelser om när de olika sätten att genomföra ordinär delgivning skall anlitas ges i 3 & DK. Därav framgår att myndigheten i första hand skall sända handlingen tillsammans med begäran om delgivningskvitto, an— tingen i vanligt brev eller med bud, se 3 5 första stycket DK. Om anledning förekommer till det, får enligt 3 5 andra stycket DK handlingen sändas i postförsändelse med begäran om mottagningsbevis i rekommenderad eller assurerad försändelse eller postpaket.

Om det finns anledning anta att delgivningserkännande eller mottag- ningsbevis ej kommer att lämnas eller ej kommer att erhållas i tid får enligt 3 5 andra stycket DL vissa myndigheter, som regeringen bestämmer, om- besörja att handlingen lämnas till den sökte i särskild ordning genom post- verkets försorg (särskild postdelgivning).

Kan ordinär delgivning eller särskild postdelgivning inte ske får myndig-

• Sida 88
•  Original

Prop. 1978/79:11 88

heten enligt 3 & tredje stycket DL anlita stämningsman eller annan, vars in- tyg utgör fullt bevis om delgivning (srämningsmannadelgivning).

I 3 & fjärde stycket DL omnämns den fjärde delgivningsformen, kungö- relsedelgivning, vars användning närmare regleras i 15 och 16 59 DL.

I förarbetena betonas starkt att det från alla synpunkter är mest lämpligt att delgivning om möjligt sker genom vanligt brev med begäran om delgiv- ningserkännande eller genom rekommenderat brev med mottagningsbevis. Dessa delgivningsformer är alltså avsedda att användas i normalfallen och att tillämpas i första hand och har sammanförts under beteckningen ordi- när delgivning. Till ordinär delgivning hänförs också att handling lämnas med bud under begäran 'om delgivningserkännande. Utrymmet för sådan buddelgivning bedömdes som begränsat vid DL:s tillkomst.

Av förarbetena framgår att om ordinär delgivning inte kan genomföras eller på förhand bedöms som utsiktslös får ett begränsat antal myndigheter anlita postverket för särskild postdelgivning. Postverket ombesörjer då att handlingen lämnas till den sökte i särskild ordning, som regel i samband med gängse brevutbäming. Departementschefen framhöll vikten av att myndighetens bedömning av en ordinär delgivning är utsiktslös föregås av en noggrann prövning.

Den mest kvalificerade delgivningsformen, stämningsmannadelgivning, skall enligt förarbetena tillgripas i sista hand och endast om delgivning en- ligt de båda andra metoderna inte kan ske. Förarbetena tyder närmast på att försök med särskild postdelgivning som regel bör föregå ett beslut att tillgripa stämningsmannadelgivning. Stämningsmannadelgivning utförs av stämningsman eller av annan, vars intyg tillmäts vitsord som fullt bevis om att delgivning har skett på det sätt som anges i intyget (24 & DL).

Gemensamt för särskild postdelgivning och stämningsmannadelgivning är att delgivning anses ha skett även om den sökte vägrar ta emot handling- en (19 å andra stycket DL). I praktiken lär det sällan förekomma att sär- skilt postdelgivning genomförs om den sökte vägrar att kvittera eller ta emot handlingen.

Ordinär delgivning (3 5 första stycket DL) Brevdelgivning Delgivningsutredningen

Enligt delgivningsutredningen är det nödvändigt att de ordinära delgiv- ningsformema effektiviseras och utvecklas om delgivningsverksamheten skall fungera tillfredsställande. Under utredningsarbetet genomfördes oli- ka undersökningar och försök som visade att möjligheterna att ytterligare utnyttja de ordinära delgivningsformema och då särskilt brevdelgivningen inte var uttömda. Ett gott resultat kunde således ofta nås om man skriftli- gen eller telefonledes påminde den sökte om att delgivningskvittot måste återsändas till myndigheten. Enligt "utredningens uppfattning bör någon

• Sida 89
•  Original

Prop. 1978/79:11 89

form av påminnelser följa på ett misslyckat försök med brevdelgivning in- nan stämningsmannadelgivning tillgrips. Kontakterna bör som regel kunna skötas av den kanslipersonal som expedierar delgivningsförsändelsema. Utredningen föreslår att ett sådant påminnelseförfarande kommer till ut- tryck i ett tillägg till 13 & DK.

Genom ändring av uttrycket ”delgivningserkännande", som kan miss- förstås som ett erkännande i själva saken, till det neutrala ordet ”delgiv- ningskvitto”, torde svarsbenägenheten ha påverkats positivt. Utredningen föreslår att detta uttryck införs även i 3 & DL.

Delgivningsresultatet blev också bättre om delgivningskvittot av den sökte kunde läggas i ett portofritt svarskuvert, som medföljde delgivnings- försändelsen. Detta berodde sannolikt främst på att anonymiteten därige- nom kunde bevaras bättre. Svarsfrekvensen ökade likaså om myndigheten angav viss dag när delgivningskvittot senast skall skickas tillbaka till myn- digheten. Utredningen föreslår att bestämmelser om svarskuvert och sista dag för återsändande tas in i 3 & DK. Positiva effekter redovisas av det ge- nom delgivningsutredningen initierade bruket att på den handling som skall delges fasta en iögonenfallande påminnelse om att delgivningskvittot skall återsändas till myndigheten. Likaså redovisas goda erfarenheter av en intensivare adressforskning hos myndigheterna.

En viktig förutsättning för att resultatet av delgivningsverksamheten skall förbättras är enligt utredningen att arbetet hos myndigheterna plane- ras så att flera delgivningsförsök vid behov hinner göras. Att kontrollera delgivningsresultatet först två till tre dagar före ett sammanträde anser ut- redningen förkastligt. Utredningen framhåller att den söktes behov av råd- mm för att inställa sig till en förhandling är ytterligare en anledning till att myndigheterna bör ombesörja delgivningama i god tid och sända ut kallel- sema ca en månad före den utsatta förhandlingsdagen.

Utredningen framhåller att den med sina uttalanden inte velat förorda att brevdelgivning undantagslöst skall försökas. I brådskande fall, t. ex. mål med häktade eller mål där preskriptionsrisk föreligger, måste stämnings- mannadelgivning tillgripas för att myndigheten skall få bevis om att delgiv- ning har skett. Avser delgivningen kallelse till domstol är emellertid för- handskontakt mellan myndigheten och den sökte ofta nödvändig och det kan då räcka med ordinär delgivning, anser utredningen.

Utredningen räknar med att det skall finnas utrymme för en ökad an- vändning av brevdelgivning vid förvaltningsmyndighetema, som nu ofta använder rek. med mottagningsbevis. Utredningen säger sig emellertid va- ra medveten om att det vid de stora länsskatterättema med massförsändel- ser inte går att använda brevdelgivning i stället för rek. med mottagnings- bevis om svarsresultatet skulle medföra masspåminnelser per telefon. Det bör dock finnas ett väsentligt större utrymme för brevdelgivning.

• Sida 90
•  Original

Prop. 1978/79:11 90

Remissyttrandena

Remissinstansema instämmer allmänt i utredningens förslag att brevdel- givning i princip alltid bör användas som första delgivningsform och godtar i allmänhet de förslag till åtgärder som utredningen har lagt fram. Från domstolshåll framhålls att brevdelgivning är den enklaste och smidigaste delgivningsformen medan en del förvaltningsmyndigheter anser att rek. med mottagningsbevis är att föredra. Av remissvaren att döma har åtskilli— ga allmänna domstolar redan anammat flera av utredningens uppslag för att förbättra resultatet av brevdelgivningen, t. ex. påminnelser per telefon eller brev samt efterforskning av adresser. Från något håll anmärks att nå- gon ovillkorlig skyldighet att bifoga svarskuvert inte bör föreskrivas.

Overväganden

Som tidigare påpekats är brevdelgivning'den överlägset billigaste delgiv- ningsformen och har också i övrigt påtagliga fördelar. Den är diskret för adressaten. Försändelserna kan eftersändas om adressaten har flyttat. Man får en skriftlig bekräftelse att den sökte själv har nåtts av delgivnings- försändelsen. Brevdelgivning är den mest direkta och enkla kontakten mel- lan myndigheten och den sökte eftersom denne inte behöver uppsöka nå- got postkontor och någon från postgången i övrigt avvikande rutin ej heller måste anVändas. Den kan också ses som ett uttryck för en önskvärd avdra- matisering av kontakterna mellan myndigheterna och allmänheten. Mer än övriga delgivningssätt betonar brevdelgivningen dessutom att delgivnings- bestyret i första hand skall ombesörjas av myndigheten själv.

Om det således såväl av DL:s förarbeten som av delgivningsutredning- ens betänkande och remissvaren över detta står klart att brevdelgivningen bör ges företräde är det också tydligt att metoden bygger på ett samarbete med allmänheten och att resultatet kan sägas bero på allmänhetens goda vilja. Med hänsyn till de betydande fördelarna såväl för det allmänna som för den enskilde som brevdelgivningen har i jämförelse med andra metoder är det angeläget att alla möjligheter att förbättra metodens effektivitet tas till vara. Delgivningsutredningen har tagit initiativ till och föreslagit en rad åtgärder i detta syfte som det finns anledning att bygga vidare på. Också RRV har i sin rapport om tingsrätternas handläggning av brottmål anfört värdefulla synpunkter, som i viss utsträckning sammanfaller med eller in- nebär en vidareutveckling av delgivningsutredningens förslag.

De mest påtagliga olägenheterna av att delgivningsverksamheten inte fungerar tillfredsställande torde göra sig gällande i de allmänna domstolar- nas och då särskilt tingsrättemas arbete med dess väsentliga inslag av muntliga förhandlingar. Om ett mål måste ställas in på grund av misslyc- kad delgivning berörs ett stort antal personer — domare. protokollförare, nämndemän, åklagare, advokater, målsägande, vittnen och andra som har

• Sida 91
•  Original

Prop. 1978/79:11 91

kallats. En misslyckad delgivning kan härigenom leda till stora olägenheter för de enskilda och betydande kostnader och effektivitetsförluster för det allmänna. Vad som sägs i det följande tar därför närmast sikte på tings- rättsförhållanden men bör i stor utsträckning vara tillämpligt inom andra områden.

Planering, framförhållning, påminnelser

En grundläggande förutsättning för att brevdelgivning skall kunna till- lämpas på ett framgångsrikt sätt är en god planering av delgivningsarbetet. Självfallet hänger detta nära samman med planeringen i övrigt. Delgiv- ningsförsändelsema bör skickas ut i så god tid att man hinner med ett på- minnelseförfarande lika väl som alternativa delgivningsmetoder. Kallelser till muntlig förhandling bör om möjligt skickas ut minst en månad i förväg. En bestämd dag bör sättas ut då delgivningskvittot skall vara återsänt till domstolen. När denna frist har löpt ut bör omedelbart granskas om delgiv— ningskvittot har kommit in och i första hand en skriftlig påminnelse skickas till den sökte i vanligt brev. Påminnelsen bör kunna göras på blankett som bör tas fram centralt genom domstolsverkets försorg. Delgivningsutred- ningens och RRV:s erfarenheter tyder på att en sådan skriftlig påminnelse- rutin har god genomslagskraft. Om den skriftliga påminnelsen inte ger re- sultat bör om möjligt en påminnelse per telefon försökas. Också här tyder erfarenheterna på att ett sådant aktivt kontakttagande från myndigheter— nas sida kan ge gott resultat. Med en sådan rutin bör man — när så trots allt blir nödvändigt — redan efter ca tio dagar kunna vidarebefordra uppdraget till stämningsmannadelgivning eller — om så anses lämpligare — särskild postdelgivning. Innan ärendet vidarebefordras till stämningsman bör man i de fall då man inte har fått kontakt med den sökte kontrollera att den upp— givna adressen är riktig. När ärendet lämnas till stämningsman bör i nor- malfallet återstå nästan tre veckor innan förhandlingen skall äga rum. Det— ta ger stämningsmannen goda möjligheter att lyckas med sitt uppdrag.

En god framförhållning har betydelse inte bara i de fall då man slutligen lyckas med delgivningen. Också i de misslyckade fallen innebär framför— hållningen att andra personer som kallats hinner få besked om att de inte behöver komma, att andra mål kan sättas ut eller andra åtgärder vidtas för att eliminera verkningarna av att ett mål måste ställas in.

Vikten av en god framförhållning, frist för återsändande av delgivnings- kvittot och lämpliga påminnelserutiner bör inskärpas genom att rekom- mendationer om detta tas in i en ny delgivningsförordning (DF), som får ersätta DK. .

En kallelsefrist om en månad som här har satts upp som riktmärke kan givetvis inte hållas i alla mål eller ärenden. I mål med häktade eller ungdo- mar måste kallelsema på grund av de lagstadgade korta tidsfrister som gäl- ler i sådana mål utfärdas med kortare varsel. I mål med häktade, där den tilltalade delges och inställs genom häktets försorg, bör det emellertid i de

• Sida 92
•  Original

Prop. 1978/79:11 92

flesta fall vara möjligt att kalla målsägande och vittnen genom brevdelgiv- ning, kompletterat med föregående telefonsamtal. Som delgivningsutred- ningen har framhållit bör inte enbart det förhållandet att delgivning måste verkställas med kort varsel betyda att den smidiga och diskreta brevdelgiv- ningen inte utnyttjas. Frågan om man redan från början måste tillgripa stämningsmannadelgivning bör således alltid föregås av en noggrann pröv- ning i det enskilda fallet.

Självfallet finns det också fall där domstolen på grund av tidigare erfa- renheter eller av andra skäl har orsak att anta att den sökte inte kommer att medverka vid brevdelgivning. Brevdelgivning måste bl.a. användas med försiktighet om den sökte har något att vinna på att undandra sig eller för- hala delgivningen.

Adress- och identifikationsuppgifter

En väsentlig förutsättning för att brevdelgivning skall lyckas är att myn- dighet har tillgång till rätt adress till den sökte. Det ankommer i första hand på parterna att i stämningsansökningar och andra handlingar lämna riktiga adressuppgifter. Med nuvarande befolkningsrörlighet finns det ofta anled- ning fört. ex. åklagarrnyndighetema att, särskilt när lång tid förflutit sedan det misstänkta brottet eller de första förhören, kontrollera adressuppgiften innan stämningsansökningen vidarebefordras till domstol. För adressefter- forskningen kan det också vara av värde om personnummer lämnas inte bara på tilltalade och svarande utan även på målsägande, vittnen och andra som kan komma att höras inför rätten. Med personnumrets hjälp kan man nämligen snabbt få information från bl.a. länsstyrelsernas register över länsbefolkningen. Under förundersökningen bör således redan från början uppgift lämnas om — förutom namn, postadress, arbetsplats och ev. tele- fonadress — även personnummer på vittnen och målsägande. Detta önske- mål bör tillgodoses genom ändring i 21 5 förundersökningskungörelsen ( 1947: 948). Något sanktionerat krav att uppge personnummer i rättegångs- inlagor bör dock inte ställas upp (jfr prop. 1975/76: 191 s. 16).

Blankettfrågor m.m.

För svarsbenägenheten spelar med säkerhet kallelsemas. delgivnings- kvittonas och andra handlingars typografiska och språkliga utformning stor roll. Ett exempel är den förbättring som har ansetts följa av att man bytte ut ordet '”delgivningserkännande" mot "delgivningskvitto”. Denna ändring som gjorts i 3 & DK bör, som delgivningsutredningen föreslagit, följas upp genom motsvarande ändring i DL.

Det kan också noteras att olika påminnelseåtgärder i själva försändel- sen, exempelvis att man på den handling som skall delges fäster en särskild erinran om att delgivningskvittot skall återsändas, har en positiv effekt.

• Sida 93
•  Original

Prop. 1978/79:11 93

För delgivningsresultatet är det säkert också av betydelse att själva hand- lingarna och inte bara delgivningskvittot får en så enkel och klar utform- ning som möjligt. Det bör ankomma på domstolsverket att undersöka i vil- ka avseenden de nuvarande blanketterna kan förbättras.

Ett uppslag som gavs i 1968 års brottmålsutrednings slutbetänkande (SOU 1974: 27) Mindre brott och som kan vara väl värt att pröva är att i handlingen sätta ut namnet på en tjänsteman vid myndigheten som den sökte kan kontakta. Som regel torde det räcka med den som har under- tecknat handlingen. Systemet att på stämningar och kallelser ange viss kontaktperson vid domstolen förekommeri mål enligt lagen ( 1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen). Innan ett lik- nande system införs också utanför småmålslagen bör försöksverksamhet förekomma för att utröna de för- och nackdelar som en sådan ordning kan föra med sig. Frågan gäller i första hand de allmänna domstolarna men bör också undersökas inom åklagarväsendet, där dess verkan för strafföreläg- gandenas del b'o'r studeras. Frågan synes i vart fall f.n. inte kräva författ- ningsreglering.

Som tidigare har konstaterats är ett lyckat resultat av brevdelgivningen i hög grad beroende av den söktes attityd. Delgivningsutredningen har påvi- sat att många upplever det som obehagligt att skicka delgivningskvittot öp- pet som postkort utan föredrar att lägga det i det portofria svarskuvert, som vissa myndigheter bifogar. Detta tillgodoseende av adressatens krav på anonymitet har också den fördelen att adressaten uppmärksammas på delgivningskvittot och nödvändigheten att skicka tillbaka det. Självfallet är det inte nödvändigt eller önskvärt att bifoga svarskuvert i alla mål- och ärendetyper eller till alla slags adressater. Presumtionen bör dock vara för att svarskuvert bifogas. Föreskrift om svarskuvert bör tas in i DF.

Enligt 14 & DK fastställs formulär till delgivningskvitto enligt 3 & DK, delgivningsbevis enligt 5 och 7 55 DK, meddelande enligt 95 DK samt meddelande enligt 6 & andra stycket samt 12 eller 13 55 DL av regeringen. Sådana formulär har fastställts genom kungörelsen (1970: 662) om formulär till blanketter för delgivningsbevis m.m. Delgivningsutredningen har före- slagit att formulär till delgivningskvitto, delgivningsuppdrag och medde-- landen enligt DL och DK skall fastställas av centralmyndighet som rege- ringen bestämmer och att formulärkungörelsen upphävs i samband med denna ändring.

Det är inte längre nödvändigt att regeringen fastställer de formulär var- om här är fråga. Det torde också vara möjligt att rensa i den f.n. ymniga floran av delgivningsformulär. För brev- och buddelgivning likaväl som för särskild postdelgivning och stämningsmannadelgivning bör finnas formu- lär för delgivningskvitto, som kan ersätta det nuvarande delgivningskvittot och de olika delgivningsbevisen vid särskild postdelgivning och stämnings- mannadelgivning. Som delgivningsutredningen föreslagit bör den del av de nuvarande formulären som innehåller upplysningar och anvisningar till

• Sida 94
•  Original

Prop. 1978/79:11 94

postpersonalen eller stämningsmännen (uppdragsdelen) särskiljas från del- givningskvittot. Det torde emellertid inte vara nödvändigt att fastställa en- hetliga formulär för delgivningsuppdrag. Inte heller synes det vara nödvän- digt att fastställa formulär för intyg av posttjänstemän eller stämningsman i fall då delgivningsförsändelsen inte har kvitterats av den sökte eller denne har vägrat ta emot försändelsen. I det helt övervägande antalet fall bör man nämligen kunna påräkna underskrift på delgivningskvitto. Erforderlig ledning för hur man skall förfara i övriga situationer bör kunna lämnas i uppdragsdelen.

Det bör redan av DF framgå vilken centralmyndighet som får ansvaret för att fastställa formulären. Det synes naturligt att valet faller på dom- stolsverket, som är huvudman för de allmänna domstolarna och förvalt- ningsdomstolama. Uppgiften bör fullgöras efter samråd med rikspolissty- relsen och poststyrelsen.

Buddelgivning Delgivningsutredningen

Enligt delgivningsutredningen bör ordinär delgivning genom bud få ett vidgat användningsområde. Utredningen räknar visserligen inte med att det skall bli särskilt mycket vanligare att den som skall delges själv instäl- ler sig på myndigheten och hämtar en delgivningsförsändelse. Utredningen påpekar emellertid att 3 & DL språkligt ger intryck av att buddelgivning på myndigheten inte är möjlig genom att det talas om att handlingen ”sänds med bud" och föreslår en omformulering. Utredningen räknar med att del- givning i vidgad utsträckning skall kunna ske genom bud som är anställt hos den egna myndigheten men även genom att tjänstemän vid andra myn- digheter biträder som förmedlare av delgivningsförsändelser. Som exem- pel nämns tjänstemän vid socialbyrå. arbetsförmedling eller försäkrings- kassa, övervakare, skyddskonsulenter samt utmätningsmän och andra exekutiva tjänstemän. Även tjänstemän och kuratorer vid anstalter eller inrättningar bör kunna medverka i buddelgivning. Utredningen utgår från att all medverkan av bud bör vara frivillig och att ingen tjänsteman överta- las att delta i ett delgivningsförfarande som kan skapa ett kontroversiellt förhållande mellan honom och den sökte/klienten.

Remissyttrandena

Utredningens förslag om ökad användning av buddelgivning har fått ett i viss mån blandat mottagande. Flertalet remissinstanser har ingen erinran mot att myndighet vid delgivning med person som är intagen på vissa an- stalter eller sjukhus skall anlita tjänsteman vid inrättningen som bud. Flera domstolar ifrågasätter dock om tjänstemän vid sociala inrättningar är villi- ga att medverka i delgivningsverksamheten. Man framhåller att önskemå- let att få delgivning till stånd kan få stå. tillbaka för intresset av att förtroen-

• Sida 95
•  Original

Prop. 1978/79:11 95

deförhållandet mellan institutionen och dess klient inte rubbas. Det påpe- kas också att det ofta måste bli en slump om myndigheten får kännedom om att den sökte brukar besöka sådana inrättningar som soc'ialbyråer och arbetsförmedlingar.

Överväganden

Delgivningsutredningen föreslår att 3 & DL omformuleras så att det framgår att buddelgivning också kan ske genom att handlingen överlämnas till den sökte på myndighetens kansli. Enligt utredningen har den nuvaran- de lydelsen på sina håll tolkats så att det har ansetts kräva stämningsman- naförordnande för att myndighetens egen personal skall kunna ombesörja delgivning med en person som befinner sig i myndighetens lokaler. Detta innebär en onödig formalisering av delgivningsförfarandet. I tydlighetens intresse bör 3 & DL omformuleras i den riktning som utredningen har före- slagit. Även med den av utredningen föreslagna lydelsen kvarstår emeller- tid i princip möjligheten till misstolkning. Det bör därför av 3 & DL framgå att delgivningsförsändelsen kan överlämnas till den sökte genom bud eller på annat sätt.

Förslaget att tjänstemän vid andra myndigheter skall medverka vid bud- delgivning genom att förmedla delgivningsförsändelser till sina klienter förutsätter enligt delgivningsutredningen en frivillig medverkan från det tilltänkta budets sida. Delgivningsförfarandet får inte skada ett förtroende- förhållande mellan budet och den sökte. Det finns anledning att understry- ka dessa synpunkter som ytterligare har betonats under remissbehandling- en. På sådana villkor bör förfarandet bli av begränsad omfattning men kan vara av värde i undantagssituationer. Det bör inte författningsregleras.

Rekommenderadförsändelse med mottagningsbevis Delgivningsutredningen

Enligt delgivningsutredningen har förvaltningsmyndighetema som första delgivningsmetod i allmänhet behållit rek. med mottagningsbevis medan de allmänna domstolarna knappast alls har begagnat denna metod. I samråd med delgivningsutredningen har man emellertid vid flera domsto- lar börjat använda rek. med mottagningsbevis i mål om lagsökning och be- talningsföreläggande, särskilt när det gäller fysiska personer. Metoden har även prövats för stämning och kallelse till domstolsförhandling. Man har härvid i första hand velat ersätta särskild postdelgivning.

Enligt utredningen har erfarenheterna av rek.-delgivningen varit goda. Särskilt gäller detta de domstolar som har prövat rek. med mottagningsbe- vis i mål om lagsökning och betalningsföreläggande utan att begära begrän- sad liggetid hos postanstalten. Försändelsens liggetid på adresspostanstal- ten är då en månad och anstalten skickar efter den tionde dagen automa- tiskt ut en påminnelseavi till adressaten.

• Sida 96
•  Original

Prop. 1978/79:11 96

Genom delgivningsutredningens försorg inleddes också en försöksverk- samhet vid Uppsala tingsrätt med en förenklad hantering av rek.-försän- delserna. Denna försöksverksamhet har numera upphört.

Utredningen anser att det redan av 3 & DL bör framgå att rek. med mot- tagningsbevis får användas endast om anledning förekommer till det och föreslår att bestämmelsen härom flyttas från 3 5 andra stycket DK till 3 & andra stycket DL i samband med att den särskilda postdelgivningen slo- pas.

Remissyttrandena

Samtliga förvaltningsmyndigheter som har yttrat sig över delgivnings- utredningens förslag är positivt inställda till delgivning genom rek. med mottagningsbevis. Även Malmö tingsrätt, som använder delgivningsfor- men i mål om lagsökning och betalningsföreläggande, har goda erfarenhe- ter; minst 90 procent av samtliga delgivningar har lyckats med denna me- tod. Andra domstolar redovisar mindre positiva erfarenheter och ifrågasät- ter även om detär förenligt med kravet på snabb handläggning att använda sig av rek.-delgivning i dessa måltyper.

Överväganden

Delgivningsutredningens förslag till skärpning av f'örutsättningama för att använda rek. med mottagningsbevis till förmån för brevdelgivning har väckt visst motstånd från en del av de hörda förvaltningsmyndighetema. Skälet synes vara att rek. med mottagningsbevis är ett beprövat och funge- rande delgivningssätt som är väl lämpat för det stora antalet förvaltnings- delgivningar.

Självfallet är det ett intresse att så ofta som möjligt använda den smidiga brevdelgivningen. I de fall där man kan påräkna att delgivningskvittot åter- ställs är brevdelgivningen det billigaste och mest arbetsbesparande delgiv- ningssättet såväl från myndighetens som från den enskildes synpunkt. Å andra sidan har rek. med mottagningsbevis uppenbara fördelar, som bör tas till vara i de fall där brevdelgivning fungerar mindre väl. Försändelsen kvarligger sålunda normalt en månad på postanstalten och postverket sva- rar kostnadsfritt för att adressaten påminns om han inte löser ut försändel- sen. Till skillnad från brevdelgivning. där delgivningsförsändelsen måste skickas ut på nytt om adressaten vägrar att samarbeta, återgår rek.-försän- delsen till myndigheten och kan användas i ett nytt delgivningsförsök. Det- ta är en fördel särskilt om det rör sig om mera omfattande handlingar, t. ex. en dom eller ett slutligt beslut”.

Som regel ligger det också i förvaltningsärenden i den söktes intresse att samarbeta i delgivningsförfarandet såväl under handläggningens gång som

' Här avses inte sådana fall där man enligt 6 5 andra stycket och 19 5 tredje stycket DL kan hålla handlingen tillgänglig och i stället delge ett meddelande härom.

• Sida 97
•  Original

Prop. 1978/79:11 97

när ärendet är avgjort och beslutet skall delges. Mot denna bakgrund torde det i allmänhet vara ändamålsenligt att också i förvaltningsärenden låta delgivningen i första hand ske i form av brevdelgivning och pröva rek. med mottagningsbevis först om brevdelgivningen misslyckas. Det kan påpekas att länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) i sina rekommendationer till handläggningsrutiner regelmässigt förordar brevdelgivning också i för- valtningsärenden. I sammanhanget kan också erinras om att delgivnings- förfarandet ibland tillgrips utan att detta är erforderligt vare sig enligt för- fattningsföreskrift eller av annat skäl.

Rek. med mottagningsbevis är ett delgivningssätt som tidigare var okänt i de allmänna domstolarna. Under delgivningsutredningen har det emeller- tid framkommit att detta delgivningssätt många gånger är ett värdefullt komplement till brevdelgivningen. Betydelsen av rek. med mottagningsbe- vis synes också ha ökat i takt med att användningen av och effektiviteten hos den särskilda postdelgivningen har sjunkit. Således har —- på utred- ningens initiativ — åtskilliga tingsrätter med lyckat resultat övergått till att sända rek. med mottagningsbevis i mål om lagsökning och betalningsföre- läggande. Svarsprocenten är särskilt hög om man inte har begärt förkortad liggetid på postanstalten utan drar nytta av den påminnelse som sänds ge- nom postens försorg. Vissa remissmyndigheter har häremot invänt att det- ta förfarande inte stämmer med de krav på skyndsamhet som den summa- riska processen förutsätter. Som regel torde dock de flesta försändelser kvitteras ut redan de första dagarna och ytterligare ett betydande antal ef- ter postens påminnelse. Några större eftersläpningar bör därför inte uppstå jämfört med om man i stället använt särskild postdelgivning och/eller stämningsmannadelgivning. Det bör beaktas att dessa mål ofta rör tämli- gen låga värden, varför det är naturligt att ett kostsamt delgivningsförfa- rande inte onödigtvis kommer till användning. I sådana fall där domstolen genom tidigare kontakter eller på annat sätt har fått veta att adressaten inte kommer att lösa ut försändelsen är det å andra sidan givet att en mera kva- lificerad delgivningsform bör tillgripas redan från början.

Det bör vara möjligt att genom en fortsättning av den försöksverksamhet som delgivningsutredningen inledde pröva om användningen av rek. med mottagningsbevis kan vidgas också till andra mål och ärenden vid de all- männa domstolarna, där brevdelgivning av olika skäl är olämplig men en mera kvalificerad delgivningsform inte heller är påkallad. Postverket och — främst — domstolsverket bör vidare undersöka om rek. med mottag- ningsbevis kan göras effektivare enligt den ordning som på delgivnings- utredningens initiativ försöksvis användes vid Uppsala tingsrätt. I dessa försök ersattes systemet med avi och mottagningsbevis med en avi som samtidigt fungerade som mottagningsbevis.

Dén- skärpning av reglerna för att få använda rek. med mottagningsbevis som delgivningsutredningen har föreslagit har som tidigare nämnts kritise- rats av förvaltningsmyndighetema. Även med en ökad satsning på brev-

• Sida 98
•  Original

Prop. 1978/79:11 98

delgivning lär rek. med mottagningsbevis förbli en så vanlig delgivnings- form att det inte finns skäl att i själva lagen särbehandla den i förhållande till brevdelgivning. Genom 3 & DK, som bör få en motsvarighet i DF, fram- går ändå med önskvärd tydlighet att myndighetema i första hand bör över- väga brevdelgivning och att någon särskild förutsättning alltid måste före- ligga för att den mera kvalificerade rek.-delgivningen skall få användas.

Särskild postdelgivning (3 5 andra stycket DL)

Delgivningsutredningen

Delgivningsutredningen föreslår att särskild postdelgivning slopas. Un- der hänvisning till statistiskt material konstaterar utredningen att använd- ningen av den särskilda postdelgivningen har minskat och att myndigheter- na har övergått till andra delgivningsformer. Enligt utredningen svarar tingsrätterna ensamma för över 85 procent av uppdragen, följda av länssty- relserna med drygt 8 procent och de lokala skattemyndighetema med 2,5 procent. Utredningen konstaterar vidare att delgivningsformen uppvisar sjunkande effektivitet. Andelen försändelser som kan utdelas har succes- sivt sjunkit och utgör endast ca 60 procent. Särskilt i storstadsområdena träffas ofta inte folk i bostaden förrän efter kl. 18, dvs. efter den ordinarie brevutbämingen, och portarna till hyresfastigheter låses allt tidigare. Det är egentligen endast på lördagar som särskild postdelgivning lyckas, men på flera orter kan postverket inte längre verkställa sådan delgivning på lör- dagar. I glesbygder med lantbrevbärare, där särskild postdelgivning allt- jämt ger goda resultat. skulle rek. med mottagningsbevis fungera lika bra eftersom försändelserna i båda fallen lämnas till adressaten på hans adress. Utredningen framhåller också att delgivningsärendena är få och speciella och därför svåra att passa in i postens verksamhet som i övrigt har karak- tär av massdrift.

Remissyttrandena

Förslaget att slopa särskild postdelgivning har i allmänhet mötts av kri- tik från de allmänna domstolarna men som regel tillstyrkts av de hörda för- valtningsmyndighetema. Även Stockholms, Malmö och Helsingborgs tingsrätter anser att delgivningsformen kan slopas. Postverket, som räknar med att slopandet skulle medföra en inte oväsentlig rationalisering, tillstyr- ker förslaget.

Överväganden

Grundläggande för delgivningsutredningens bedömning att den särskilda postdelgivningen bör slopas är att delgivningsformen har minskat i omfatt- ning och effektivitet och att den på de orter där den fungerar tillfredsstäl- lande ofta bör kunna ersättas av rek. med mottagningsbevis.

• Sida 99
•  Original

Prop. 1978/79: 11 99

Den särskilda postdelgivningens omfattning och effektivitet under 10- årsperiode'n 1967— 1976 framgår av följande tabell.1

Delgivningsförsändelser, antal Effektivitet

År Ankommande Utdelade i %

1967 475 341 332 678 70,0 1968 445 465 305 194 68.5 1969 428 373 296 281 69,2 1970 450 410 360044 67,9 1971 393 491 250 254 63 ,6 1972 413244 260864 63,1 1973 362678 219351 60,5 1974 251 605 156 499 62,2 1975 228 251 137 835 60,4 1976 240 165 143 023 59,6

Tabellen visar att den särskilda postdelgivningens omfattning år 1976 var endast ca 50 procent av omfattningen tio år tidigare. Särskilt markant är nedgången under de första åren av DL:s tillämpning, medan omfattning- en efter år 1974 har legat på en förhållandevis jämn nivå. Effektiviteten mätt i andelen utdelade försändelser har sjunkit från ca 70 procent år 1967 till ca 60 procent år 1976. Också här har en stabilisering inträtt såtillvida att andelen lyckade delgivningar under senare år har legat kring 60 procent.

Delgivningsformens effektivitet skiftar från ort till ort. I de tre storstads- områdena lyckades särskild postdelgivning år 1976 i 51,9 procent av fallen2 medan effektiviteten var högre i landsorten. Vid en av postverket utförd undersökning av antalet ankommande och utdelade försändelser under år 1977 inom sju postområden/förvaltningsområden gjordes en indelning i fyra grupper med avseende på ortens storlek, nämligen centralorten, stör- re eller medelstora orter utanför centralorten samt mindre orter. Effektivi- teten inom respektive grupp var 61, 68 och 73 procent. Inom den mest ut- präglade glesbygden var effektiviteten nära 83 procent.

Användningen av särskild postdelgivning domineras av tingsrätterna, som svarar för över 85 procent av uppdragen (Ds Ju 1974: 5 s. 110). Genom delgivningsutredningens verksamhet synes en övergång ha skett till den av delgivningsutredningen förordade metoden rek. med mottagningsbevis, särskilt vad gäller mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Delgiv- ningsutredningens bedömning att en stor del av de särskilda postdelgiv- ningarna kan ersättas av ordinär delgivning är säkerligen i stor utsträck- ning riktig. Å andra sidan kan det inte uteslutas att det finns utrymme för att överföra ärenden som nu går till stämningsmannadelgivning till den be-

1 Vid en undersökning år 1964, som redovisas i promemorian Ju 1964:B 4, lyckades man då dela ut 80,4 procent av försändelserna. ” 1 storstockholmsområdet lyckades man dela ut endast 40,6 procent av försändel- serna medan effektiviteten i göteborgs— och malmöområdena var 55,2 resp. 53,9 pro- cent.

• Sida 100
•  Original

Prop. 1978/79:11 100

tydligt billigare särskilda postdelgivningen. Detta gäller särskilt i fråga om delgivning med juridiska personer, där de av delgivningsutredningen påpe- kade svårigheterna att nå adressaten under dagtid inte gör sig gällande. Särskild postdelgivning kan också fylla en uppgift i sådana fall där den sök- te inte vill medverka i delgivningsförfarandet genom att skicka in delgiv- ningskvitto eller kvittera ut en rekommenderad försändelse men inte heller vill aktivt motsätta sig delgivning genom att vägra ta emot försändelsen. Delgivningsformen har gentemot rel-'.. med mottagningsbevis fördelen att man redan efter några få dagar får besked om delgivningen lyckats eller in- te. En del av de problem som möter stämningsmännen, exempelvis låsta portar, kan undvikas av postens personal.

Särskild postdelgivning är en i förhållande till brevdelgivning dyr delgiv- ningsform medan skillnaden i förhållande till rek. med mottagningsbevis — åtminstone enligt de kalkylmetoder som f.n. tillämpas — är obetydlig. Klart står att särskild postdelgivning genom sin anknytning till postens di- stributionsnät och rutiner ställer sig avsevärt billigare än stämningsmanna- delgivning. Ett slopande av delgivningsformen skulle i värsta fall medföra att huvudparten av de drygt 140000 försändelser årligen som har delats ut kommer att belasta stämningsmannaorganisationen.

Vad som har anförts i det föregående leder till slutsatsen att särskild postdelgivning t. v. bör kvarstå som delgivningsform. Detta hindrar inte att man undersöker i vilken utsträckning man kan övergå till ordinär delgiv- ning, i första hand brevdelgivning eller rek. med mottagningsbevis, i mål och ärenden där man nu använder särskild postdelgivning. Med hänsyn till att uppdragen till så övervägande del kommer från tingsrätterna är det na- turligt att domstolsverket i samarbete med postverket undersöker delgiv- ningsformens användbarhet för olika mål- och ärendeslag och beträffande olika adressater och möjligheterna att ersätta den med andra metoder. Det- ta arbete bör ingå som ett led i den effektivisering av de ordinära delgiv- ningsmetodema som har förordats i det föregående. Bilaga 2 till DK upptar f.n. 32 olika slag av myndigheter som får anlita postverket för särskild postdelgivning. Tingsrätterna (85 procent) följda av länsstyrelsema (8 procent) är de helt dominerande uppdragsgivarna. Den särskilda postdelgivningen har alltså inte fått den användning bland för- valtningsmyndighetema som man räknade med vid DL:s tillkomst. Mot denna bakgrund bör möjligheten till särskild postdelgivning kunna inskrän- kas till de allmänna domstolarna och — med den terminologi som blir följ- den om länsdomstolskommitténs förslag genomförs — de allmänna förvalt- ningsdomstolama (jfr SOU 1977: 80 s. 157 ff.). Detta bör skrivas in redan i 3 & DL. Därmed behöver 4 5 första stycket DK och bilaga 2 till DK inte få någon motsvarighet i DF.

• Sida 101
•  Original

Prop. 1978/79: 11 101

Stämningsmannadelgivning (3 & tredje stycket DIL) Delgivningsutredningen

Delgivningsutredningen konstaterar att den sjunkande användningen av och effektiviteten hos den särskilda postdelgivningen har medfört att de allmänna domstolarna har tillgripit stämningsmannadelgivning i relativt stor omfattning. Till detta har bidragit att de allmänna domstolarna många gånger har ansett sig inte ha tid att pröva ordinär delgivning genom brev i ökad utsträckning. Stämningsmännen har enligt utredningen ställts inför besvärliga avvägningsproblem. Uppdragen har ofta varit kortfristiga, vari- genom tidsnöd har uppstått för stämningsmännen. Mindre angelägna del- givningar har kommit att samordnas med mera angelägna. Systemet med fritidsarbetande, av länsstyrelse förordnade stämningsmän har fungerat mindre väl, bl. a. genom svårigheterna för myndigheterna att komma i kon- takt med lämplig stämningsman. Domstolarna har härigenom ansett sig tvungna att utanför den egna domkretsen anlita polismyndighet i stället för de särskilt förordnade stämningsmännen. För polismyndighetemas del har antalet delgivningsuppdrag förefallit tämligen oförändrat trots de uttalan- den som gjordes i DL:s förarbeten om att polispersonalen skulle avlastas delgivningsuppgiftema.

Utredningen redovisar visst statistiskt material om stämningsmannadel- givningarna. Under år 1972 uppgick antalet sådana delgivningar till ca 370 000, varav 156000 ankom på de tre delgivningscentralema, ca 145 000 på polisväsendet i övrigt och ca 70000 på de fritidsarbetande stämnings- männen. De allmänna domstolarna dominerade bland uppdragsgivarna och svarade för 50—65 procent av uppdragen. Omkring hälften av dom- stolsuppdragen vid delgivningscentralema avsåg bagatellbrottmål, lagsök- ningar eller betalningsförelägganden.

Delgivningsutredningen framhåller att det är ofrånkomligt med ett hjälp- organ som kan förmedla kontakt med de personer som förgäves söks av en handläggande myndighet. När vilja till samarbete saknas hos den som skall delges bör därför stämningsman finnas att tillgå för att genomföra delgiv- ning. Utredningen betonar samtidigt att den som finner sig omotiverat sökt av stämningsman kan anse sig illa behandlad. Stämningsmannadelgivning kan härigenom bli en källa till irritation mellan samhället och den enskilde. Den är också i regel ganska tidsödande och dyrbar.

Den sökte bör kunna förstå att det finns skäl för en myndighet att använ- da den delgivningsformen. Villkoren för att använda stämningsmannadel- givning bör därför enligt utredningens uppfattning skärpas. Utredningen föreslår att i 3 & DL föreskrivs att myndigheten får anlita stämningsmanna- delgivning endast om det förekommer särskild anledning att ordinär del- givning inte kan ske.

Även om myndigheterna i större utsträckning kommer att använda ordi- när delgivning tillförs stämningsmännen fortlöpande nya grupper av upp- drag. Inte minst vid de tre delgivningscentralema har det enligt utredning-

• Sida 102
•  Original

Prop. 1978/79:11 102

en kunnat konstateras att antalet misslyckade delgivningar, dvs. fall där man inte har lyckats nå den sökte, successivt har ökat. Genom ett ökat bruk av ordinär delgivning försvinner de mera lättarbetade uppdragen medan återstående uppdrag erbjuder betydande svårigheter. Det är därför, menar utredningen, under alla förhållanden angeläget att stämningsmanna- delgivningen effektiviseras.

Bland effektivitetshöjande faktorer nämner utredningen bl. a. den tidiga- re nämnda mera långsiktiga planeringen av arbetet hos de handläggande myndigheterna. En stämningsmannadelgivning kan ta tid för att lyckas. Uppdraget bör begäras redovisat åter till myndigheten i god tid före den dag ett ärende skall tas upp till behandling och till ett bestämt senaste da- tum. Från akten bör ett så fullständigt underlag som möjligt lämnas för stämningsmannens arbete, t. ex. kopia av registreringsbevis för bolag och hindersbevis vid tidigare delgivningsförsök. De hindersbevis stämnings- männen lämnar bör på motsvarande sätt vara avfattade så att de kan vägle- da de myndigheter som har lämnat uppdrag. Delgivningsblanketterna bör kunna ges en mera praktisk utformning och ev. reduceras till en enda blan- kett, som också kan användas vid buddelgivning. Utredningen föreslår vidare att den som skall få förordnande som stämningsman skall genomgå särskild utbildning.

Utredningen anser emellertid också att åtskilliga brister måste tillskrivas den nuvarande organisatoriska lösningen. Enligt utredningens uppfattning behövs en effektiv arbetsledning för hela stämningsmannaverksamheten. Verksamheten bör därför administrativt knytas till polisväsendet, som har den näst postverket mest utspridda lokala organisationen i landet och re- dan har hand om större delen av verksamheten genom delgivningsmännen vid de tre delgivningscentralema och i vissa större polisdistrikt. Den orga- nisatoriska förändringen kommer till uttryck i utredningens förslag till änd- rad lydelse av 23 & DL samt 7, 9 a och 11 55 DK.

Varje polismyndighet bör enligt utredningens förslag svara för verksam- heten inom sitt distrikt och överta länsstyrelsernas uppgift att förordna stämningsmän. Uppdragen skickas enligt den tänkta ordningen till polis- myndigheten i den ort där den sökte: kan tänkas uppehålla sig. Polismyn- digheten registrerar ärendet och lämnar uppdraget till lämplig stämnings- man. Utredningen räknar med att detta knappast medför någon försening av ärendet utan tvärtom väsentligt underlättar för myndigheter och enskil- da som önskar anlita stämningsman. Den samordning av all stämnings- mannaverksamhet som utredningen föreslår bör inte i något fall leda till nå- gon försämrad service i jämförelse med nuvarande ordning.

Delgivningar på begäran av annan än myndighet berördes inte av utred- ningens förslag i 1974 års betänkande. I 1975 års betänkande utgår utred- ningen däremot från att i den nya ordningen också sådana privata uppdrag skall vara diarieförda hos polismyndigheten för att gälla som stämnings— mannadelgivning. Ett icke diariefört uppdrag som en stämningsman utför utom tjänsten blir att betrakta som delgivning genom bud.

• Sida 103
•  Original

Prop. 1978/79:11 103

Utredningen utgår från att delgivningen av de datatekniskt framställda strafföreläggandena, som f. n. inte brukar distribueras till de fritidsarbetan- de stämningsmännen utan i stor utsträckning belastar polispersonalen, skall kunna fullgöras av alla kategorier stämningsmän sedan en enhetlig ar- betsledning har införts.

Remissyttrandena

Remissinstansema instämmer allmänt i utredningens uppfattning att stämningsmannadelgivning i princip endast bör tillgripas i kvalificerade delgivningsfall. Flertalet instanser är emellertid kritiska mot förslaget att det skall föreligga särskilda skäl för att stämningsmannadelgivning skall få användas. En del remissmyndigheter nämner olika fall när stämningsman- nadelgivning kan vara nödvändig som första delgivningsmetod: mål med häktade eller ungdomar, andra mål där huvudförhandlingen av olika skäl måste sättas ut med kort varsel, mål och ärenden som är brådskande med hänsyn till förestående preskription, interimistiska kvarstadsbeslut beträf- fande egendom som är lätt att undanskaffa samt — eftersom den sökte många gånger saknar fast bostad - tvångsintagning på alkoholistanstalt.

De av utredningen föreslagna åtgärderna för att effektivisera stämnings- mannadelgivningen har i allmänhet vunnit gillande hos remissinstanserna.

Vad gäller den organisatoriska frågan delar det övervägande antalet re- missinstanser utredningens uppfattning att den nuvarande ordningen är otillfredsställande och tillstyrker också den föreslagna anknytningen av stämningsmannaverksamheten till polisväsendet. Remissinstansema fram- håller allmänt att det är svårt att få kontakt med de fritidsarbetande stäm- ningsmännen och att dessa endast i begränsad utsträckning är beredda att utföra delgivningsuppdrag. Föreningen Sveriges polismästare anser emel- lertid att kronofogdemyndighetema bör svara för stämningsmannadelgiv- ningarna. Polisstyrelsen i Lunds polisdistrikt är inne på samma linje.

Overväganden

Stämningsmannadelgivning är en i förhållande till andra delgivningssätt dyrbar och många gånger också tidsödande metod. Den kan från den sök- tes utgångspunkt ha vissa nackdelar och väcka irritation om den används omotiverat. Det är därför av flera skäl angeläget att myndigheterna tar till vara de möjligheter som finns att på enklare sätt nå kontakt med den sökte och att de i möjligaste mån utnyttjar de enklare och billigare delgivnings- sätten. Den effektivisering av de ordinära delgivningssätten som har föror- dats i det föregående år ägnad att minska behovet av stämningsmannadel- givning. Denna delgivningsmetod är att betrakta som en nödutväg i lägen då myndigheten har uttömt de möjligheter som eljest står till buds för att genomföra delgivning.

• Sida 104
•  Original

Prop. 1978/79: 11 104

Det är å andra sidan tydligt att de enklare delgivningssätten inte alltid räcker till. Man måste kunna genomföra delgivning också om den sökte in- te vill medverka i delgivningsförfarandet, vare sig han underlåter att sända tillbaka delgivningskvittot eller lösa ut en rekommenderad försändelse el- ler vägrar att över huvud taget ta emot den handling som skall delges. För vissa fall kan man då använda särskild postdelgivning. När den metoden inte står till buds eller är otillräcklig; måste en mera kvalificerad delgiv- ningsform kunna tillgripas. Det kan inte tillåtas att någon genom att aktivt sabotera myndigheternas delgivningsförsök lyckas förhala eller förhindra ett rättsligt förfarande. Som delgivningsutredningen har framhållit är det därför ofrånkomligt med ett hjälporgan som kan förmedla kontakt med de personer som förgäves söks av en handläggande myndighet.

Grundläggande drag i stämningsrnannadelgivningen är, förutom den ibland påtvingade kontakt med den sökte som skall uppnås, det särskilda bevisvärde som tillmäts stämningsmannens intyg. Enligt 19 å andra styc- ket DL anses vid stämningsmannadellgivning delgivning ha skett också om den sökte vägrar att ta emot handlingen och enligt 24 & första stycket DL utgör stämningsmans intyg fullt bevis om att delgivning har skett på sätt som anges i intyget. En stämningsman kan således genomföra en delgiv- ning även om den sökte vägrar kvittera handlingen eller ens ta emot den. I båda fallen utgör stämningsmannens intyg bevis om att delgivningen har gått till så som det sägs i intyget. Med. hänsyn till dessa befogenheter är det självfallet viktigt att stärnningsmannadelgivningar utförs av personal vars trovärdighet i princip inte kan sättas i fråga.

Stämningsmannadelgivningar utförs i första hand av särskilt förordnade stämningsmän. Vid DL:s tillkomst förutsattes att de i första hand skulle tas om hand av fritidsarbetande, av länsstyrelsen förordnade stämningsmän som arbetar på uppdragsbasis. Härigenom tänkte man sig kunna avlasta polisväsendet eller i vart fall dess polisutbildade personal från bestyret att ombesörja delgivningar. Redan tidigare fanns ide tre största städerna sär- skilt anställd personal vid delgivningscentralema, som administrerades av polisväsendet. Inom andra större polisdistrikt har efter hand vuxit fram en kader av anställd personal, som har till uppgift att ombesörja de delgiv- ningsuppdrag som lämnas till polisväsendet. Dessa tre kategorier — de fri- tidsarbetande stämningsmännen, personalen vid delgivningscentralema och delgivningsmännen i övriga polisdistrikt — svarar för det helt övervä- gande antalet stämningsmannadelgivningar.

Enligt 3 & tredje stycket, 19 å andra stycket och 24 5 första stycket DL finns det emellertid även andra grupper som kan utföra stämningsmanna- delgivning med det särskilda bevisvärde denna medför. Hit hör nämnde- man, notarius publicus, tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet, åklaga- re, polisman, utmätningsman och exekutiv tjänsteman som är underställd utmätningsman. Gemensamt för denna grupp är att den uppfyller det tro- värdighetskrav som nämndes i det föregående. Däremot torde de olika ka-

• Sida 105
•  Original

Prop. 1978/79:11 105

'.

tegoriemas arbete med delgivningsarbete skifta både i omfattning och till funktionen. Endast utmätningsmän och exekutiva tjänstemän som är un- derställda utmätningsman torde utföra delgivningar i någon mera betydan- de omfattning men endast i den egna tjänsten. Det torde således bland de uppräknade kategorierna endast vara polismännen, som i större omfatt- ning utför andra delgivningsuppdrag än sådana som härrör från den egna myndighetens verksamhet. Om man som stämningsmannaorganisationen betecknar den organisation som utför stämningsmannadelgivningar på uppdrag av andra myndigheter, dvs. utgör det hjälporgan som förmedlar kontakt med personer som förgäves söks av en handläggande myndighet, bör man således räkna in följande personalkategorier

— fritidsarbetande stämningsmän — vid de tre delgivningscentralema anställda delgivningsmän — i andra större polisdistrikt anställda delgivningsmän

—— polismän.

Iden senare kategorien kan inräknas även administrativ personal vid po- lismyndighetema som efter avisering lämnar ut delgivningsförsändelser på poliskontoren.

Fördelningen av delgivningsuppdragen inom stämningsmannaorganisa- tionen framgår av följande tabell, i vilken redovisas verksamheten under budgetåret 1976/77. Inom parentes anges de av delgivningsutredningen re- dovisade siffrorna för år 1972.

Utförare Antal ärenden (inom parentes 1972 års siffror)

Delgivningscentralema 127 000 (156 000) varav Stockholm 60000 ( 81000) varav Göteborg 38 000 ( 51000) varav Malmö 29 000 ( 24 000) Ovriga polisdistrikt 163 000 ( 145 000) S:a polisväsendet 290 000 (301 000) Särskilt förordnade stämningsmän 100 000' ( 70 000) Summa 390 000 (371 000)

Som delgivningsutredningen har framhållit har stämningsmannadelgiv- ningarna enligt det system som skulle byggas upp genom DL fungerat mindre väl. Visserligen kan enligt utredningen åtskilliga förbättringar gö- ras inom ramen för det nuvarande systemet. Utredningen har härvid bl. a. pekat på betydelsen av en bättre planering hos de uppdragsgivande myn-

' I siffran ingår ca 74000 uppdrag från de allmänna domstolarna. Övriga uppdragsgi- vare kan antas endast i mindre omfattning belasta de fritidsarbetande stämnings- männen. Det totala antalet beräknas därför avrundat till 100000.

• Sida 106
•  Original

Prop. 1978/79:11 106

dighetema så att stämningsmännen får erforderlig tid för att hinna genom- föra delgivningama, ett förbättrat ömsesidigt informationsutbyte mellan uppdragsgivarna och stämningsmännen och ändrade delgivningsblanket- ter. Självfallet spelar också myndighetemas val av delgivningssätt stor roll. Utredningen har här föreslagit en skärpning i 3 & DL av förutsättning- arna för att få tillgripa stämningsmannadelgivning. .

Delgivningsutredningen anser emellertid också att det nuvarande syste- met, där stämningsmannaorganisationen är uppdelad på personal anställd inom polisväsendet och fritidsarbetande uppdragstagare, har bidragit till att stämningsmannadelgivningarna fungerar mindre väl. Utredningen me- nar att det behövs en effektiv arbetsledning för hela stämningsmannaverk- samheten och föreslår att verksamheten knyts till polisväsendet, så att var- je polismyndighet svarar för stämningsmannadelgivningama inom sitt di- strikt. Länsstyrelsemas uppgift att förordna stämningsman skulle därmed övergå på de lokala polismyndighetema. Utredningen utgår från att upp- dragen även i fortsättningen utförs av såväl anställd personal som fritidsar- betande uppdragstagare.

Remissinstansema instämmer i allmänhet i utredningens bedömning att den nuvarande ordningen är otillfreds ställande och tillstyrker den föreslag- na anknytningen till polisväsendet.

Det nuvarande systemet är svårö'verskådligt och leder till avsevärda svårigheter inte minst för de uppdragsgivande myndigheterna. Systemet med fritidsarbetande stämningsmän har inte alls fått den omfattning som man räknade med vid DL:s tillkomst. Utan tvivel skulle det ha stora förde- lar om man kunde slussa in stämningsmannadelgivningama i sin helhet i någon bestående organisation. Detta skulle inte behöva innebära att det nuvarande systemet med fritidsarbetande stämningsmän behöver avskaf- fas. De organisatoriska frågorna har mot denna bakgrund på justitiedepar- tementets uppdrag utretts av Statskonsult AB. Statskonsult har i likhet med delgivningsutredningen funnit att stämningsmannaverksamheten ad- ministrativt bör knytas till polisväsendet med rikspolisstyrelsen (RPS) som centralmyndighet. Varje polismyndighet bör svara för stämningsmanna- delgivningarna inom sitt distrikt. Arbetet bör utföras dels av den nuvaran- de anställda personalen vid delgivningscentralema och i de större distrik- ten, dels av fritidsarbetande stämningsmän, som i fortsättningen förordnas av polismyndigheterna. Uppdrag såväl från myndigheter som från enskilda lämnas till polismyndigheten, som utför uppdraget eller lämnar över det till annat distrikt om det visar sig att den sökte inte finns inom distriktet. Den föreslagna omorganisationen av stänrningsmannadelgivningen behandlas närmare i anslutning till 23 & DL. Den bör emellertid även markeras genom en viss omformulering av 3 & tredje stycket DL.

Vad gäller delgivningsutredningens. förslag till skärpning av förutsätt- ningarna för att få tillgripa stämningsmannadelgivning är remissinstanser- na ense med utredningen om att stärnningsmannadelgivning bör tillgripas

• Sida 107
•  Original

Prop. 1978/79:11 107

endast i kvalificerade fall. Detta framgår också av den nuvarande lydelsen av 3 & DL, enligt vilken stämningsman skall anlitas endast om ordinär del— givning eller särskild postdelgivning inte kan ske. Även i DL:s förarbeten betonas med skärpa att stämningsmannadelgivning inte får tillgripas när enklare och billigare delgivningssätt kan komma till användning. Det är mot denna bakgrund knappast nödvändigt att uttrycka detta så starkt som delgivningsutredningen har föreslagit. Det bör vara tillräckligt att i 3 & tredje stycket DL byta ut ordet ”skall” mot ”får”. Den tilltänkta omorga- nisationen av stämningsmannadelgivningen bör framgå även här.

Vad utredningen i övrigt har förslagit för att effektivisera stämningsman- nadelgivningen kan i huvudsak tillgodoses utan författningsändringar.

7.3.1.3 Brådskande delgivningsuppdrag (4 & DL)

Enligt 4 & DL meddelar regeringen närmare bestämmelser om befordran av meddelande, som skall delges, genom telegraf, telefon eller på liknande sätt till den på vilken delgivningsuppdraget ankommer. Sådana bestäm- melser finns intagna i 8 & DK, vari sägs att myndighet, när särskild skynd- samhet är påkallad, med hjälp av telefon, telegram eller telex får befordra det meddelande som skall delges till den som skall ombesörja stämnings- mannadelgivning. I 8 5 DK ges också närmare föreskrifter om hur dessa meddelanden skall upptecknas, skrivas ut och lämnas till den sökte.

Bestämmelserna i 4 & DL bör kvarstå i sak oförändrade. Ordalydelsen bör emellertid närmare ansluta till vad som sägs i 8 & DK. I lagtexten synes exemplifieringen kunna inskränkas till telefon och telegram. I DF bör med hänsyn till den tekniska utvecklingen telefon, telegram och telex inte utgö— ra en uttömmande beskrivning utan bara exempel på de befordringssätt som här kan komma i fråga.

7.3.1.4 Vissa frågor om kungörelsedelgivning

I 15 & DL ges regler för i vilka situationer kungörelsedelgivning eller s.k. spikning får ske. Enligt första stycket skall kungörelsedelgivning ske om den sökte saknar känt hemvist och det ej kan klarläggas var han uppe- håller sig. Enligt andra stycket får kungörelsedelgivning användas också om den sökte har känt hemvist inom riket. Förutsättningarna är att varken den sökte eller någon som enligt 12 5 kan ta emot surrogatdelgivning träf- fas, att det ej kan klarläggas var den sökte uppehåller sig och att det finns anledning anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Som alternativ kan i detta fall myndigheten i stället besluta att handlingen i slutet kuvert skall lämnas i den söktes hemvist eller, om detta ej kan ske, fästas på dörren till hans bostad (särskilt överlämnande resp. spikning).

Enligt 33 kap. 6 5 första stycket RB kan 15 & DL inte tillämpas vid del- givning av stämning i brottmål och enligt 24 & lagsökningslagen (1946: 808) ej heller vid delgivning av betalningsföreläggande. Däremot kan såväl stämning i tvistemål som föreläggande i lagsökningsmål delges enligt 15 & DL.

• Sida 108
•  Original

Prop. "1973/79: 11 108

Delgivningsutredningen

Delgivningsutredningen föreslår ändring av 15 å andra stycket DL. För- utsättningen att det ej skall kunna klarläggas var den sökte uppehåller sig föreslås utgå. Det avslutande villkoret föreslås ändrat till "anledning före- kommer att den sökte avvikit eller på annat sätt undandrar sig delgivning".

Enligt delgivningsutredningen har det framför allt i storstadsområdena på senare tid blivit alltmer vanligt att. personer med känt hemvist försöker undandra sig att medverka till att delgivningen kan genomföras utan att de har avvikit i egentlig mening. Det förekommer t. ex. att den sökte vägrar att öppna dörren för stämningsmannen och bakom den stängda dörren el- ler genom ett fönster okvädar och rOpar tillmälen till denne. Enligt utred— ningen torde det i ett sådant fall vara uppenbart att den sökte försöker un- dandra sig delgivning. Utredningen anser det emellertid tveksamt om 15 5 andra stycket DL kan tillämpas. Det kan nämligen sättas i fråga om förut- sättningen att det inte kan klarläggas var den sökte uppehåller sig är helt uppfylld. Diskussion har också uppkommit om uttrycket "eller på annat sätt håller sig undan” täcker en sådan situation. Utredningen anser det otillfredsställande att vissa personer skall kunna sabotera delgivningsverk- samheten på detta sätt. En möjlighet att komma åt dessa fall är enligt ut- redningen att slopa förutsättningen att det inte skall kunna klarläggas var den sökte uppehåller sig. Genom att byta ut orden ”håller sig undan” mot ”undandrar sig delgivning” vill utredningen vidare avhjälpa de tolknings- svårigheter som nämndes nyss.

Remissvaren

Utredningens förslag har i allmänhet inte kommenterats närmare av re- , missinstansema. Kammarrätten i Göteborg påpekar dock att om vid stäm- ningsmannadelgivning den sökte vägrar att ta emot handlingen anses enligt 19 & andra stycket DL delgivning ändå ha skett. När stämningsman genom dörr eller fönster kan upplysa den sökte om sitt ärende är således delgiv- ning fullbordad. För dessa fall är enligt kammarrätten den föreslagna änd- ringen onödig. Emellertid kan det förekomma fall när stämningsmannen inte .kan vara säker på att den sökte är hemma. I sådant fall bör myndighet få besluta om kungörelsedelgivning när den sökte undandrar sig delgiv- ning. Kammarrätten tillstyrker därför ändringsförslaget. Länsstyrelsen i Göteborgs Och Bohus län har ingen erinran mot den föreslagna lydelsen av 15 & andra stycket DL men befarar att rekvisitet ”undandrar sig delgiv- ning" inte kommer att undersökas tillräckligt noggrant.

Överväganden Förslaget till ändrad lydelse av 15 5 andra stycket DL

Kungörelsedelgivning '— häri inbegripet även de båda alternativa for- merna spikning och särskilt överlämnande — bör inte komma i fråga annat

• Sida 109
•  Original

Prop. 1978/79: 11 109

än i undantagsfall. Delgivningsformen är därför kringgärdad av regler som skall garantera att den inte tillgrips när annat, säkrare delgivningsförfaran- de står till buds. Delgivningsutredningens förslag till ny lydelse av 15 5 andra stycket DL kan från dessa utgångspunkter befaras medföra alltför vittgående följder från rättssäkerhetssynpunkt. Detta gäller särskilt slo- pandet av kravet att det inte skall kunna klarläggas var den sökte uppehål- ler sig.

Det rör sig här om personer som har känt hemvist men inte anträHas vid delgivningsförsök. Innan kungörelsedelgivning tillgrips måste man åtmins- tone försöka klarlägga var den sökte uppehåller sig. Självfallet bör sådana efterforskningar inte drivas in absurdum. Ofta torde dock en stämnings- man genom förfrågningar kunna få reda på var den sökte uppehåller sig och kunna verkställa stämningsmannadelgivning.

I sammanhanget bör påpekas att i de svårdelgivna fall, varom här är frå- ga, hinder inte möter mot att'delgivningen verkställs i former och på plat- ser som normalt bör undvikas av hänsyn till den sökte, t. ex. på den söktes arbetsplats, i offentlig lokal eller på allmän plats. I ett i JO:s ämbetsberät- telse redovisat fall (JO 1970 s. 72) hade stämningsman verkställt delgivning i försäkringskassas lokal sedan han vid flera tillfällen förgäves försökt del- ge den sökte i bostaden. JO uttalade:

Delgivningsuppdrag bör givetvis utföras med takt och-grannlagenhet. I möjligaste mån bör undvikas att den som sökes för delgivning utsättes för utomståendes uppmärksamhet eller eljest åsamkas obehag. En stämnings- man är emellertid skyldig att efter förmåga verkställa erhållna delgivnings- uppdrag även i sådana fall, där den sökte håller sig undan eller av andra skäl är svåranträffbar. Att delgivningsförfarandet fungerar är av grundläg- gande betydelse för bl.a. rättsväsendets funktion. Det kan med hänsyn härtill icke föranleda någon erinran att stämningsman då delgivning i mera diskreta former misslyckats eller bedömes som utsiktslös skaffar sig kon- takt med den sökte ] samarbete med andra myndigheter och på annan plats än i vederbörandes böstad.

Om stämningsmannen konstaterar att den sökte befinner sig i bostaden föreligger självfallet inte förutsättningar för kungörelsedelgivning eftersom det då står klan var den sökte uppehåller sig. En stängd dörr behöver emellertid inte innebära något absolut hinder mot delgivning. Finns den sökte bevisligen i lägenheten men vägrar öppna kan — som kammarrätten i Göteborg framhållit — delgivning ändå verkställas enligt 19 5 andra stycket DL. Handlingen bör i sådana situationer stoppas i den söktes brevlåda el- ler brevinkast eller fästas på dörren och den sökte om möjligt muntligen upplysas om stämningsmannens ärende. Detta förfarande förutsätter att stämningsmannen genom personkännedom, foto, upplysningar från gran- nar eller på annat lämpligt sätt kommit till uppfattningen att det är den sök- te som befinner sig bakom den stängda dörren.

En naturlig läsning av uttrycket "håller sig undan” i delgivningssam-

• Sida 110
•  Original

Prop. 1978/79:11 110

manhang leder till att innebörden är densamma som den av utredningen fö- reslagna lokutionen "undandrar sig delgivning". Någon saklig skillnad sy- nes — som utredningen själv påpekat — inte heller finnas mellan uttrycket ”om det finns anledning antaga” och den av utredningen föreslagna for- muleringen "anledning förekommer”. Någon ändrad lydelse av 15 å andra stycket DL är med hänsyn härtill och till vad som tidigare anförts inte på- kallad.

Kungörelsedelgivningens användningsområde

Delgivningsutredningen har anmärkt att dess förslag till ändrad lydelse av 15 5 DL inte påverkar stämningsmännens arbete med det stora antalet delgivningar av betalningsförelägganden och av stämningar i bagatellbrott- mål. Bland remissinstansema har enstaka röster höjts för att möjlighet till kungörelsedelgivning införs i dessa fall.

Det kan inledningsvis påpekas att stämningarna i bagatellbrott genom avkriminaliseringen av fylleri- och parkeringsförseelserna torde ha mins- kat betydligt i antal. 1 betalningsföreläggandefallen finns vidare möjlighet till kungörelsedelgivning om man i stället för den summariska betalnings- processen väljer tvistemålsprocessen, antingen den ordinära enligt RB eller — vanligast — den enligt lagen (197418) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen). Genom ändringar i småmålslagen som trätt i kraft den 1 mars 1978 (prop. 1977/78: 67, JuU 15, rskr 106, SFS 197721144) har förfarandet enligt den lagen i viss utsträckning närmat sig den summariska betalningsprocessen. Möjlighet har sålunda införts att meddela tredskodom vid skriftlig handläggning.

En möjlighet att använda kungörelsedelgivning i mål om bagatellbrott och mål om betalningsföreläggande skulle inte i någon större utsträckning påverka stämningsmännens arbetsbörda. Underlaget för ett beslut om kungörelsedelgivning måste under alla omständigheter tas fram genom stämningsmans försorg, i vart fall när 15 5 andra stycket DL skall tilläm- pas. Möjligen skulle benägenheten att hålla sig undan minska om det blev känt att detta inte i längden kan hindra handläggningen av målet.

Förbudet mot kungörelsedelgivning i de fall som här avses har lång hävd och grundas på principiella överväganden i den lagstiftning som reglerar brottsmålsrättegången och den summariska betalningsprocessen. Frågan om kungörelsedelgivning skall få tillämpas eller inte bör avgöras med ut- gångspunkt från de krav på delgivningens tillförlitlighet som de aktuella processformema ställer. Ett sådant ställningstagande bör således inte tas i en företrädesvis teknisk översyn av DL.

En departementspromemoria (Ds Ju 1977: 5) Summarisk process har ny- ligen remissbehandlats. Enligt promemorieförslaget skall bl. a. betalnings- föreläggande gå upp i en gemensam summarisk processform, lagsökning. I anslutning härtill har föreslagits att delgivning enligt 15 & DL inte skall få användas i det framtida lagsökningsförfarandet. Frågan om kungörelsedel-

• Sida 111
•  Original

Prop. 1978/79:11 111

givning i mål om betalningsföreläggande bör övervägas i anslutning till det- ta förslag. Frågan om kungörelsedelgivning av stämning i brottmål bör prö- vas i anslutning till de förslag som rättegångsutredningen (Ju 1977: 06) kan komma att lägga på brottmålsprocessens område.

De mål som här har diskuterats rör tämligen ringa brottslighet och — som regel — små ekonomiska värden. Rättsväsendets resurser måste i så- dana fall utnyttjas med omdöme. Det är inte rimligt att upprepade gånger, trots negativt resultat och utan att något nytt har tillförts ärendet, pröva det dyrbara stämningsmannaförfarandet.

7.3.1.5 Anslag i fastighet vid kungörelsedelgivning

I 17 & DL ges regler om hur kungörelsedelgivning går till. Bl.a. skall meddelande om var handlingen hålls tillgänglig och om dess huvudsakliga innehåll införas i tidning eller anslås i myndighetens lokal inom tio dagar från beslutet om kungörelsedelgivning. Enligt första stycket sista punkten skall, om kungörelsedelgivning sker med ett stort antal personer och dessa innehar lägenhet i samma fastighet, meddelandet dessutom anslås inom fastigheten inom sju dagar från beslutet om kungörelsedelgivning. Olikhe- ten i fråga om tidsfristema har uppstått av förbiseende vid tidigare ändring av paragrafen. Sjudagarsfristen i sista punkten bör sträckas ut till tio dagar (jfr 19 & tredje stycket DL).

7.3.1.6 Postfullmaktsfrågan (19 5 första stycket DL)

I 19 & DL finns bestämmelser om i vilka fall och vid vilken tidpunkt som delgivning har skett. Huvudregeln är enligt första stycket att delgivning har skett genom att den sökte har mottagit handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift eller styrkt kopia, oavsett på vilket sätt den har kommit ho- nom till handa. Enligt andra stycket anses delgivning ändå ha skett om vid särskild postdelgivning eller stämningsmannadelgivning den som söks för delgivning vägrar ta emot handlingen. Tredje stycket innehåller regler om vid vilken tidpunkt delgivning skall anses ha skett vid i första hand surro- gat- eller kungörelsedelgivning.

Delgivningsutredningen

Delgivningsutredningen föreslår att det till första stycket görs ett tillägg, enligt vilket delgivning har skett genom att handlingen har utkvitterats av den som erhållit postfullmakt av den sökte. dvs. fullmakt att kvittera ut postförsändelser. Frågan om postfullmaktens räckvidd har på senare tid prövats i pleniavgöranden såväl i högsta domstolen som i regeringsrätten.

l rättsfallet RÅ 1973 ref. 42 (RRK 1973: 32) ansåg regeringsrättens majo- ritet (11 regeringsråd) att delgivning hade skett med den sökte den dag som en rekommenderad försändelse med mottagningsbevis hade utkvitterats av den söktes hustru med stöd av en för henne utfärdad postfullmakt. Mi- noriteten (10 regeringsråd) ansåg däremot att om rekommenderad försän-

• Sida 112
•  Original

Prop. 1978/79:11 112

delse med mottagningsbevis med stöd av postfullmakt utkvitteras av an- nan än adressaten personligen delgivningen inte är fullbordad förrän den som har utkvitterat försändelsen har överlämnat den till adressaten.

Motsvarande fråga kom upp i högsta domstolen i rättsfallet NJA 1975 s. 193. Fullmakt att utkvittera rekommenderad postförsändelse kunde enligt majoriteten (13 justitieråd) inte anses medföra behörighet att mottaga del- givning. Minon'teten (1 1 justitieråd) ansåg däremot att försändelse, som ut- kvitteras av ombud enligt bestämmelserna om rekommenderade försändel- ser, enligt fullmaktsrättsliga regler är att betrakta som mottagen av adres- saten, när utkvittering sker, och att försändelsen sålunda'är delgiven ho- nom vid denna tidpunkt. Enligt minoritetens uppfattning är detta resone- mang giltigt utom i fall när avsändaren har utnyttjat möjligheten att enligt 3 & andra stycket DK föreskriva att endast adressaten personligen får ut? kvittera försändelsen.

Det bör tilläggas att högsta domstolens avgörande inte förelåg vid tiden för betänkandet och dess remissbehandling.

Remissvaren

Förslaget att delgivning skall anses ha skett när försändelse har kvitte- rats med s.k. postfullmakt har fått ett blandat mottagande av remissinstan— serna. RÅ, Stockholms tingsrätt, Lindesbergs tingsrätt och Sveriges do- mareförbund tillstyrker eller vill inte motsätta sig förslaget. Några instan- ser, däribland hovrätten över Skåne och Blekinge, anser att postfullmakt bör kunna godtas när personlig delgivning inte är föreskriven. I övrigt är remissinstansema i huvudsak kritiska till utredningens förslag i denna del. Bland instanser som uttryckligen avstyrker förslaget märks Svea hovrätt, Eskilstuna tingsrätt, kammarrätten i Göteborg samt DON. Kritiken tar främst sikte på risken för rättsförlust och att postfullmakten skulle ge en vidare behörighet än en rättegångshillmakt. Några instanser pekar också på det behov av extraordinära rättsmedel som kan aktualiseras om utred- ningens förslag genomförs. Bland dem som i och för sig inte motsätter sig förslaget höjs också röster för att myndigheten i förevarande fall, på sam- ma sätt som vid surrogatdelgivning enligt 12 & DL, i vanligt brev bör un- derrätta adressaten om delgivningen.

RSV påpekar att den som vid surrogatdelgivning är behörig att ta emot en delgivningsförsändelse har möjlighet att vägra att göra det. Om det inte är möjligt att omedelbart vidaresända försändelsen till adressaten borde postfullmäktigen få tillfälle att inom viss tid anmäla detta med verkan att delgivning inte anses ha skett. Innehavet av postfullmakt presumerar näm- ligen enligt RSV inte att man har fullmaktsgivarens löfte att bryta inkom- men post och än mindre att göra en rättslig bedömning i en aktuell fråga. Också länsstyrelsen i Stockholms län är tveksam till värdet av den före- slagna regeln. Bestämmelsen synes inte fylla de krav på säkerhet och slut- giltighet som bör ställas i fråga om delgivning. Enligt länsstyrelsen bör när-

• Sida 113
•  Original

Prop. 1978/79:11 - 1 13

mare undersökas om antalet genom postfullmakt utkvitterade postförsän— delser är så stort att det innebär någon betydande olägenhet att i sådana fall göra om delgivningen i annan form.

Kammarrätten i Göteborg anser att en ordning som innebär att den som har generell postfullmakt får en vidsträcktare behörighet än den som har generell rättegångsfullmakt är olämplig. Postfullmakt innebär nämligen in— te annat än att fullmaktsgivaren uppdrar åt ombudet att från posten kvitte— ra ut vissa försändelser och förmedlar inget uppdrag att öppna eller ta del av en utkvitterad försändelse. En regel av innebörd att den sökte presume- ras ha mottagit handlingen genom postombudets kvittering kan vid sådant förhållande inte godtas. Kammarrätten föreslår i stället att i DK tas in en bestämmelse om att rekommenderad delgivningsförsändelse inte får kvit- teras ut med stöd av postfullmakt.

Poststyrelsen påpekar i anslutning till det föreslagna tillägget till 19 & DL att det möjligen aktualiserar behovet av ytterligare en precisering av be- greppet ”när delgivning skett". En försändelse innehållande delgivning kan också kvitteras av den sökte men hämtas på postanstalten av ett bud, som av någon anledning inte överlämnar försändelsen till adressaten. I så- dant fall har alltså försändelsen inte kommit den sökte till handa i gängse mening och inte heller utkvitterats av någon som erhållit fullmakt. Poststy- relsen ifrågasätter om den föreslagna lagtexten täcker även detta fall.

Överväganden

Enligt 19 5 första stycket DL är huvudregeln att delgivning har skett när den som söks för delgivning har mottagit handlingen, oavsett på vilket sätt den har kommit honom till handa. Det sägs visserligen inte uttryckligen men är underförstått att den sökte i samband därmed också tar del av för- sändelsens innehåll. I vart fall har han fått tillfälle att göra detta.

Denna huvudregel, som återspeglar det grundläggande syftet med del- givningen, genombryts endast i vissa särskilt angivna fall av legala presum- tioner. Detta gäller bl. a. när den sökte vägrar att ta emot handlingen, när vidlyftig eller svårkopierad handling hålls tillgänglig och i stället meddelan- de härom delges samt när surrogat- eller kungörelsedelgivning begagnas. I 19 & tredje stycket DL finns regler om när delgivning skall anses ha skett i dessa situationer.

Delgivningsutredningens förslag att delgivning har skett också om hand- lingen har kvitterats ut av den som har erhållit postfullmakt av den sökte innebär att en presumtionsregel införs också inom den ordinära delgivning- ens område. Till sin funktion skulle den närmast motsvara reglerna som surrogatdelgivning enligt 12 och 13 55 DL. På samma sätt som då en hand- ling lämnas till hushållsmedlem, hyresvärd, portvakt eller kontorsanställd kan det i och för sig ofta finnas anlening anta att postfullmäktigen vidare- befordrar försändelsen till den sökte. Ofta finns det naturligtvis också an- ledning att anta att försändelsen överlämnas till den sökte samma dag som den har hämtats av postfullmäktigen.

• Sida 114
•  Original

Prop. 1978/79:11 114

Om postfullmäktigen efter utkvitterandet förstår att den sökte bör ha del av försändelsen men inte kan nå honom har postfullmäktigen enligt den fö- reslagna regeln ingen möjlighet att genom att återlämna försändelsen åstadkomma att delgivning ej anses ha skett. Detta är en betydelsefull skillnad jämfört med surrogatdelgivningsfallen, där surrogatpersonen från början vet att det rör sig om en delgivningsförsändelse och kan vägra ta emot den om han tror sig ej kunna överlämna den till den sökte.

Som har framhållits under remissbehandlingen innefattar postfullmakten i sig inte någon behörighet att vidta andra åtgärder än att kvittera ut post- försändelser för den söktes räkning. Den innefattar alltså ej något bemyn- digande att öppna försändelse som kvitteras ut och än mindre att vidta åt- gärd som kan föranledas av försändelsens innehåll. Under remissbehand- lingen har också framhållits den bristande överensstämmelse som med den föreslagna regeln skulle uppstå mellan den behörighet att ta emot delgiv- ning som skulle följa med postfullmakten och den som följer av en rätte- gångsfullmakt. Tydligt är också att postfullmakten inte i första hand tar sikte på delgivningsförsändelser.

En presumtionsregel enligt utredningens förslag skulle också av ett an- nat skäl te sig som ett principiellt tveksamt avsteg från huvudprincipen att delgiVningsförsändelsema skall tas emot av den sökte själv. Regeln skulle uppenbarligen endast tillämpas på rekommenderade försändelser med mottagningsbevis. När en sådan försändelse kommer till adresspostanstal- ten underrättas adressaten genom att mottagningsbeviset och en särskild avi, som fungerar som kvitto till postverket, tillställs honom. Adressaten kan kvittera försändelsen i bostaden eller på kontoret men behöver inte själv hämta ut försändelsen-, detta kan ske genom bud. Det omedelbara be- hovet av att använda postfullmakt inskränker sig alltså till situationer där adressaten inte har tillfälle att själv kvittera försändelsen, t. ex. på grund av att han är bortrest. I sådana fall är sannolikheten närmast större för att försändelsen inte når adressaten den dag som postfullmäktigen har kvitte- rat ut den än för motsatsen. Det skulle strida mot själva syftet med delgiv- ningen, sådant det kommit till uttryck i 19 & första stycket DL, att under sådana förhållanden godta en presumtionsregel, enligt vilken delgivning har skett när postfullmäktigen har kvitterat försändelsen.

Som tidigare sagts finns det ofta skäl att anta att en försändelse som har kvitterats ut med stöd av postfullmakt också när adressaten samma dag som utkvittering har skett. Det grundläggande bör emellertid också i dessa fall vara vid vilken tidpunkt försändelsen har kommit den sökte tillhanda. Enbart den omständigheten att innehavare av postfullmakt har kvitterat ut en försändelse bör således inte anses innebära att delgivning har skett utan detta måste vinna stöd av övriga omständigheter. Ibland torde det exem- pelvis genom ett telefonsamtal kunna utrönas när försändelsen har kommit adressaten tillhanda. Ofta lär det emellertid vara enklare och säkrare att besluta om ny delgivning i de få fall som det här är fråga om.

• Sida 115
•  Original

Prop. 1978/79:11 115

Rutinerna kring de rekommenderade försändelserna väcker emellertid också en annan fråga. Som nyss påpekades kan den sökte själv skriva på mottagningsbeviset och låta hämta försändelsen med bud. Adressaten har således uppmärksammats på försändelsen och själv kvitterat den. Sanno- likheten för att han också får del av försändelsen är betydligt större än i postfullmaktsfallen, eftersom han har möjlighet att själv bevaka att den kvitterade försändelsen också kommer honom till handa. I den praktiska tillämpningen torde man i dessa fall utgå från att försändelsen har delgetts den dag som budet har kvitterat den på postanstalten. Det kan dock inte uteslutas att försändelsen överlämnas till den sökte först senare eller att den inte alls når denne. I dessa situationer, där den sökte själv har under- tecknat mottagningsbeviset. är det emellertid rimligt att han själv får stå risken att försändelsen, sedan den väl har lämnats ut från postanstalten, försenas eller kommer bort på vägen. Det bör därför i dessa fall inte möta hinder att i 19 & DL lägga till ett stycke, enligt vilket delgivning i dessa si- tuationer anses ha skett när budet har hämtat försändelsen på postanstal- ten. Härav framgår också motsättningsvis att delgivning inte anses ha skett i och med att postfullmäktig har kvitterat försändelsen.

7.3.1.7 ”Telefondelgivning" (19 5 första stycket DL) Delgivningsutredningen

Enligt delgivningsutredningen skulle det vara en betydelsefull förenkling i delgivningsarbetet om det uttryckligen klargörs att delgivning anses ha skett när den som myndighet telefonledes söker under samtalet bekräftar att han har fått del av handlingen, under förutsättning dock att vederböran- de tjänsteman är övertygad om identiteten (Ds Ju 1974: 15 s. 83 och Ds Ju 1975: 19 s. 8 och 34). Utredningen lägger emellertid inte fram något författ- ningsförslag på denna punkt.

Remissvaren

Utredningens uttalanden i denna del diskuteras i några remissyttranden från domstolshåll. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att en kontakt per telefon i princip bör kunna godtas som bevis för att delgivning har skett. En förutsättning är dock enligt hovrättens mening att det vid samta- let klart har angetts för den sökte att myndigheten anser en riktig delgiv- ning vara verkställd genom vad som därvid har förekommit. Delgivning av denna art måste hanteras med stor försiktighet och bedömas från fall till fall. Hovrätten betonar att man inte kan bortse från risken för missförstånd och för att den delgivne i efterhand inte vill medge riktigheten av de uppgif- ter den telefonerande tjäntemannen har antecknat. Hovrätten anser det av denna anledning sällan kunna komma i fråga att lägga en på detta sätt ge- nomförd delgivning till grund för åläggande av påföljd för eventuell ute- varo från förhandling. Även hovrätten för Västra Sverige, Stockholms

• Sida 116
•  Original

Prop. 1978/79:11 116

tingsrätt, Malmö tingsrätt och Karlskrona tingsrätt biträder utredningens synpunkter. Enligt Stockholms tingsrätt bör 19 & sista stycket DL utfor— mas så att därav klart framgår att delgivning anses ha skett också när den sökte telefonledes har bekräftat att han fått del av handlingen. Självfallet måste tjänstemannen vara övertygad om identiteten och genom tjänstean- teckning ange de närmare omständighetema vid samtalet. Tingsrätten an- ser vidare att motbevisning måste vara tillåten. Helsingborgs tingsrätt vill däremot av säkerhetsskäl ine godta den tänkta ordningen. Missförstånd kan alltför lätt uppstå under ett telefonsamtal och bevissvårigheter rörande delgivningen måste uppstå i kontroversiella fall, anser tingsrätten.

Kammarrätten i Göteborg har uppfattat utredningen så att den i vart fall anser det önskvärt med ett uttryckligt motivuttalande att delgivning skall anses ha skett när myndigheten har fått telefonbekräftelse att den sökte har fått del av handlingen. Kammarrätten har emellertid svårt att förstå den tankegång som ligger till grund för utredningens ståndpunkt. Den grundläggande bestämmelsen om när delgivning skall anses ha skett finns i 19 5 första stycket DL. Enligt denna bestämmelse har delgivning skett när den sökte har mottagit handlingen, oavsett på vilket sätt den kommit ho- nom tillhanda. Denna grundläggande bestämmelse skyms emellertid av öv- riga stadganden i DL, som anger dels vilka bevis som skall godtas, dels när delgivning skall anses ha skett trots att den sökte inte har fått handlingen, dels ock hur man praktiskt skall förfara för att delgivningsverksamheten skall fungera effektivt. Bestämmelsema måste emellertid hela tiden ses mot den bakgrunden att en fri bevisprövning skall företas i rättegång och förvaltning. Det behövs därför enligt kammarrättens uppfattning inga nya bestämmelser för att domstol eller annan myndighet skall kunna godta att delgivning har skett om den som har mottagit handlingen vid telefonsamtal bekräftar detta. Delgivningen skall anses ha skett den dag då den sökte — enligt vad han uppger — har fått handlingen och inte den dag då han muntli- gen bekräftar mottagandet. För att "telefonbekräftelse skall kunna fungera som bevis om att delgivning har skett fordras dock att den som tar emot meddelandet är trovärdig, att uppgiften dokumenteras genom anteckning på dagboksblad eller inneliggande exemplar av delgivningshandlingen samt att det inte råder någon tvekan om vem som har bekräftat att han har mottagit handlingen. Dessa frågor synes kammarrätten vara sådana att de bör regleras i DK och ej i DL.

Överväganden

Som tidigare framhållits finns DL:s centrala bestämmelse i 19 & första stycket. Avgörande för om delgivning har skett är således som regel om den sökte har tagit emot den handling som skall delges. Som kammarrätten i Göteborg påpekat finns inget hinder i DL mot att en myndighet tillmäter en telefonledes gjord bekräftelse av mottagandet bevisvärde i detta sam- manhang. Det är således inte fråga om någon ny delgivningsform utan om

• Sida 117
•  Original

Prop. 1978/79:11 117

ett altemativt sätt att införskaffa bevisning huruvida och vid vilken tid- punkt delgivning har skett.

Användningen av telefonbekräftelser lär av naturliga skäl vara begrän- sad till de ordinära delgivningsformema och då företrädesvis brevdelgiv- ningen. Undantagsvis torde man också den vägen kunna skaffa den kom- pletterande utredning som kan erfordras när rekommenderad försändelse kvitteras med stöd av postfullmakt.

Som bl. a. kammarrätten i Göteborg framhållit bör telefonbekräftelse för att kunna tjäna som bevis om delgivning tas emot av trovärdig person, som genom anteckning på dagboksblad eller på annat sätt dokumenterar upp- giften. Självfallet får det inte råda någon tvekan om att det verkligen är den sökte som tjänstemannen har talat med.

Också när det gäller brevdelgivning torde telefonbekräftelse jämfört med en skriftlig bekräftelse på delgivningskvitto vara förenad med sådana osäkerhetsmoment att den endast undantagsvis bör komma till använd- ning. Normalt bör myndigheten genom skriftliga eller muntliga påminnel- ser försöka förmå den sökte att sända tillbaka delgivningskvittot. För de söktas benägenhet att sända tillbaka delgivningskvittot torde det för övrigt vara opsykologiskt att vid muntliga påminnelser påpeka att vederbörande betraktas som delgiven redan genom mottagandet av försändelsen.

7.3.1.8 Fömekande av identitet m. m. ( 19 å andra stycket DL) Delgivningsutredningen

Delgivningsutredningen föreslår att ett tillägg görs till 19 5 andra stycket DL, enligt vilket delgivning skall anses ha skett också om person som an- träffas vid delgivningsförsök förnekar att han är identisk med den sökte men tillräcklig grund finns för antagande att sådan identitet föreligger. Som en följd av utredningens förslag om slopande av den särskilda postdelgiv- ningen föreslår utredningen att bestämmelserna inskränks till att avse stämningsmannadelgivning.

Enligt utredningen har det blivit alltmer vanligt att den person som an— träffas vid ett delgivningsförsök förnekar att han är identisk med den sök— te. Trots att stämningsmannen i sådana fall har belägg för att identitet före— ligger anses delgivning med nuvarande bestämmelser i DL inte kunna ge— nomföras. Utredningen anser det otillfredsställande att någon på detta sätt skall kunna förhala handläggningen av ett mål eller ärende. Om stämnings- mannen har tillräcklig anledning att anta att en anträffad person är identisk med den sökte — detta kan ha vitsordats av grannar eller den sökte kan va— ra igenkänd av stämningsmannen — bör stämningsmannens intyg räcka för att delgivning skall anses ha skett. Givetvis bör motbevisning kunna föras, framhåller utredningen.

• Sida 118
•  Original

Prop. 1978/79:11 118

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser som yttrat sig på denna punkt är kritiska mot den föreslagna utformningen av detta stycke och ifrågasätter i allmänhet också behovet av lagändringen. Om den sökte är igenkänd av stämnings- mannen föreligger t.ex. enligt kammarrätten i Göteborg inget hinder mot delgivning även om den sökte vägrar ta emot handlingen och förnekar sin identitet. Inte heller kan hinder anses föreligga mot delgivning i de fall när någon förnekar att han är den sökte men vederhäftiga personer försäkrar för stämningsmannen att identitet föreligger. I sådana fall behövs enligt kammarrätten inget tillägg i DL men möjligen ett klarläggande i cirkulär el- ler på liknande sätt till stämningsmännen att delgivning kan genomföras också i de fall då den som anträffas förnekar att han är den sökte. Däremot bör det, menar kammarrätten, inte komma i fråga att genomföra delgiv— ningen om stämningsmannen känner tvekan om identiteten. En sådan ord- ning synes kunna bli resultatet av utredningens förslag och skulle enligt kammarrätten kunna verka förödande för tilltron till delgivningsinstitutet. Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker förslaget av liknande skäl. Hovrätten anser att den föreslagna lagändringen skulle kunna misstolkas så att stämningsmännen släpper kravet på att de för att kunna genomföra delgivningen skall vara övertygade om att den påträffade är den som söks för delgivning. Föreståndaren för delgivningscentralen i Stockholm anser däremot att 19 å andra stycket DL bon utformas så att person som vägrar att legitimera sig måste anses vara den som söks för delgivning. Han fram- håller emellertid att den som är igenkänd av stämningsmannen alltid kan delges, ibland efter språngmarscher genom trappor och parker som slutar med att de får handlingen kastad mot sig.

Överväganden Identitetsfrågan

Som framhållits under remissbehandlingen kan delgivning enligt 19 å andra stycket DL alltid genomföras om stämningsmannen känner igen den sökte eller genom upplysningar från grannar, av fotografier eller på annat sätt kommit till uppfattningen att den person han påträffar att identisk med den sökte. Den föreslagna ändringen syftar i princip inte längre än till vad som sålunda får anses gälla redan i dag och bör därför inte genomföras. In- te heller bör det komma i fråga att införa en presumtionsregel, enligt vilken den som vägrar att legitimera sig inför stämningsmannen skall anses vara identisk med den sökte.

Vägransfallen vid särskild postdelgivning

Förekommer det vid särskild postdelgivning eller stämningsmannadel- givning att den sökte vägrar att ta emot handlingen anses enligt 19 5 andra stycket DL delgivning ändå ha skett.

• Sida 119
•  Original

Prop. 1978/79:11 119

I praktiken torde det sällan eller aldrig förekomma att posttjänsteman vid särskild postdelgivning utnyttjar den befogenhet att genomföra delgiv- ning mot den söktes vilja som denna bestämmelse inrymmer. Enligt vad som upplysts lär man inom posten inte heller särskilt instruera sina tjänste- män om deras befogenhet i dessa situationer.

Att genomföra delgivning när den sökte vägrar ta emot delgivningsför- sändelsen är en grannlaga uppgift. Det torde vara svårt att sprida erforder- lig kännedom om hur man förfar i dessa udda situationer till det stora antal posttjänstemän som får utföra särskild postdelgivning. Från den söktes synpunkt lär en delgivning som genomförs trots att han vägrar ta emot för- sändelsen framstå som en tvångsåtgärd, som rimmar mindre väl med post— verksamheten i övrigt. Det kan mot denna bakgrund sättas i fråga om befo- genheten för posttjänsteman att verkställa delgivning i Vägransfallen bör stå kvar. _

Enligt förslaget till ny lydelse av 3 5 andra stycket DL skall den särskil— da postdelgivningen förbehållas de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolama. Det har också sagts att möjligheterna att ersätta denna delgivningsform med andra metoder, exempelvis rek. med mottag— ningsbevis, fortlöpande bör undersökas. Bl. a. med hänsyn härtill kan det finnas anledning att i en framtid på nytt överväga om den särskilda postdel— givningen bör behållas. Med tanke på den förestående omdaningen av del- givningsverksamheten ter det sig däremot inte ändamålsenligt att nu ändra på ifrågavarande bestämmelse. Det kan för övrigt inte uteslutas att be- stämmelsen trots att den inte utnyttjas kan ha en Viss psykologisk effekt till gagn för delgivningsverksamheten.

7.3.1.9 Delgivning vid sammanträde (20 & DL)

Om föreläggande eller annat beslut meddelas vid förhandling, förhör el- ler annat sammanträde anses enligt 20 å DL delgivningen av beslutet ha skett med den som var närvarande när beslutet meddelades. Endast om det begärs behöver myndigheten tillhandahålla utskrift av beslutet.

Denna bestämmelse bör uppmärksammas framför allt i domstolsarbetet. Den möjliggör-arbetsbesparing för såväl domstolspersonalen som — i före- kommande fall — stämningsmännen och är fördelaktig också ur allmänhe- tens synvinkel. När en förhandling måste ställas in eller fortsatt förhand- ling sättas ut bör domstolen därför söka bestämma tid för den nya förhand- lingen i samråd med dem som infunnit sig och muntligen kalla dem till den förhandlingen. Härigenom slipper man skriva ut och delge särskilda kallel- ser och minskar — genom samrådet om lämplig tid — risken för att den kommande förhandlingen måste ställas in.

7.3.1.10 Stämningsmännens anknytning till polisväsendet (23 & DL)

Enligt 23 5 DL skall i varje kommun finnas en eller flera stämningsmän. Stämningsman förordnas av länsstyrelsen, som också skall föra förteck- ning över stämningsmännen inom länet. 8 Delgivning

• Sida 120
•  Original

Prop. 1978/79:11 120

Delgivningsutredningen

Delgivningsutredningen konstaterar att det i DL förutsatta systemet med fritidsarbetande stämningsmän inte fått den omfattning eller fungerat på det sätt som var tänkt. Huvudparten av stämningsmannauppdragen har kommit att utföras av polisväsendet, antingen av särskilt anställda delgiv- ningsmän vid delgivningscentralema och i de större polisdistrikten eller av annan inom polisväsendet anställd personal. Målsättningen att avlasta den polisutbildade personalen från delgivningsuppdrag har inte kunnat genom- föras i åsyftad utsträckning.

Enligt utredningen behövs en effektiv arbetsledning för hela stämnings- mannaverksamheten. Näst postverket har polisen den mest utspridda lo- kala organisationen i landet. Större delen av delgivningsverksamheten är redan administrativt inordnad i polisväsendet. Utredningen föreslår därför att stämningsmannaverksamheten administrativt knyts till polisväsendet och att varje polismyndighet får svara. för verksamheten inom sitt distrikt. Polismyndigheterna bör därmed överta länsstyrelsernas åliggande att för- ordna stämningsmän. Utredningen utgår från att det också i fortsättningen kommer att finnas såväl anställda som fritidsarbetande stämningsmän.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser tillstyrker att stämningsmannaverksamheten administrativt knyts till polisväsendet. ] likhet med utredningen räknar de med att den nya ordningen kommer att medföra effektivitetsvinster jäm- fört med det nuvarande systemet, som de anser fungera otillfredsställande. Endast polisstyrelsen i Lunds polisdistrikt och Föreningen Sveriges polis- mästare har en negativ inställning. Föreningen anser att förslaget strider mot det alltmer uttalade önskemålet om en renodling av polisens arbets- uppgifter, att de olika polisdistriktens möjligheter att svara för verksamhe- ten varierar samt att det finns risk för att delgivningsuppdragen kommer att belasta den personal som är avsedd för direkta polisuppgifter. Enligt föreningens mening borde i stället övervägas om inte kronofogdemyndig- hetema kan svara för stämningsmannadelgivningama. Polisstyrelsen utta- lar liknande synpunkter.

Överväganden

Delgivningsutredningens förslag att ansvaret för att förordna stämnings- män flyttas över från länsstyrelserna till polismyndighetema i de olika po— lisdistrikten och att stämningsmannaverksamheten administrativt knyts till polisväsendet har tillstyrkts av det helt övervägande antalet remissinstan- ser, däribland RPS. Den av Statskonsult gjorda utredningen har kommit till samma resultat. Den föreslagna nyordningen bör komma till uttryck i 23 & DL. Av paragrafen bör framgå att polismyndighet har att förordna stämningsmän till det antal som behövs inom distriktet. Frågan om stäm- ningsmännen skall knytas till distriktet genom anställning eller arbeta på

• Sida 121
•  Original

Prop. 1978/79: 11 ' 121

uppdragsbasis behöver lika litet som f. rr. besvaras i DL. I paragrafen sägs således endast att det är polismyndigheten som har att svara för att till- räckligt antal lämpliga personer inom distriktet ges behörighet att utföra stämningsmannadelgivningar.

De av polismyndighetema förordnade stämningsmännen kommer inte heller i fortsättningen att svara för samtliga stämningsmannadelgivningar. Som framgår av 3 5 tredje stycket och 24 5 första stycket DL finns vid si- dan om stämningsmännen ytterligare kategorier, vilkas intyg har verkan som fullt bevis om delgivning. Det torde vara ofrånkomligt och i vissa di- strikt och situationer också mest rationellt att polismyndighetema i stället för stämningsman anlitar polisman, som ingår i uppräkningen av dem som enligt 24 5 första stycket DL kan utföra stämningsmannadelgivningar. Det bör ankomma på RPS att, med beaktande av vad JO uttalat i fråga om del- givning genom uniformerad personal (JO:s ämbetsberättelse 1972 s. 77), utfärda närmare anvisningar i detta avseende. En motsvarighet till nuva- rande 6 9 första stycket andra punkten DK bör dock tas in i DF.

Som närmare kommer att utvecklas i anslutning till 24 & DL bör stäm- ningsmannadelgivningar som utförs av de övriga kategorier som nämns i 24 i första stycket DL liksom f.n. i första hand avse vad som krävs för den egna verksamheten. Den av polismyndighetema administrerade stäm- ningsmannaverksamheten kommer däremot att omfatta uppdrag från såda- na myndigheter som inte själva kan utföra stämningsmannadelgivningar och från enskilda. Det är självfallet angeläget att organisationen inte belas- tas i onödan. Som utvecklats i anslutning till 3 & DL bör myndigheterna i första hand begagna sig av de enklare ordinära delgivningsforrnerna. Mot- svarande bör självfallet gälla också när enskild har att ombesörja delgiv- ning.

7.3.l.11 Andra kategorier med stämningsmannabehörighet m.m. (245 första stycket DL)

Stämningsmannadelgivning utförs enligt 3 & tredje stycket DL inte bara av stämningsman utan även av "annan vars intyg utgör fullt bevis om del— givning”. De kategorier varom här är fråga räknas upp i 24 & första stycket DL. Enligt detta lagrum gäller intyg av stämningsman som fullt bevis om att delgivning skett på sätt som anges i intyget. Samma vitsord tillkommer även intyg av nämndeman, notarius publicus, tjänsteman vid svensk ut- landsmyndighet, åklagare, polisman, utmätningsman och exekutiv tjänste- man som är underställd utmätningsman. Enligt sista punkten, som här t. v. kan lämnas åt sidan, gäller detsamma även intyg som utfärdas av tjänste- man vid postverket enligt bestämmelser som regeringen meddelar samt in- tyg som utfärdas enligt särskilda föreskrifter om anslag på kommunens an- slagstavla.

• Sida 122
•  Original

Prop. 1978/79:11 122

Delgivningsutredningen

Delgivningsutredningen föreslår att åklagare och nämndeman utgår ur uppräkningen i 24 5 första stycket DL. Utredningen framhåller att det är ganska ovanligt att nämndeman utför delgivning. Ur förtroendesynpunkt är han visserligen att jämställa med tjänsteman hos myndighet men upp- draget blir för honom en fritidssyssla för vilken han bör uppbära ersätt- ning. Han bör därför ha stämningsrnannaförordnande. Utredningen an- märker vidare att exekutiv personal som regel fullgör uppdrag endast inom det egna verksamhetsområdet men i vart fall i avbidan på den nya utsök— ningsbalken bör stå kvar som särskilt angiven kategori. Även behörigheten för notarius publicus och tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet bör stå kvar enligt utredningen. Av utredningens förslag att den särskilda postdel- givningen slopas följer vidare att särskilt stadgande inte behövs för intyg som utfärdas av tjänsteman vid postverket.

Paragrafens andra stycke bör enligt utredningen stå kvar oförändrat.

Remissyttrandena

Förslaget att låta bestämmelsen om åklagares behörighet utgå har kom- menterats av överåklagaren i Göteborg och länsåklagarmyndighetema i Jönköpings och Skaraborgs län. Överåklagaren biträder utredningens för- slag eftersom åklagaren numera aldrig utför delgivning medan länsåklagar- myndighetema ifrågasätter om inte åklagarens behörighet bör kvarstå. Visserligen torde åklagarna sällan göra bruk av sin behörighet men situa- tioner kan uppkomma — t.ex. vid åtal strax före preskriptionstidens ut- gång — då det är praktiskt och lämpligt att åklagaren har denna behörighet. Enligt länsåklagarmyndighetema kan det inte'frnnas någon olägenhet av att behörigheten står kvar.

RSV föreslår att benämningen i fråga om exekutiva befattningshavare förkortas till ”utmätningsman och exekutiv tjänsteman”. Kronofogde- myndigheten i Stockholm utgår från att det är ett gemensamt intresse hos kronofogdemyndighetema att vid behov ha tillgång även till annan tjänste- man, vars intyg gäller som fullt bevis att delgivning har skett. Detta intres- se föreslås tillgodosett genom ett tillägg till 24 5 första stycket sista punk— ten, enligt vilket sådan bevisverkan skall omfatta intyg som utfärdas även av annan tjänsteman vid kronofogdemyndighet enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Överväganden

I 24 5 första stycket DL nämns förutom stämningsmän ytterligare några personkategorier som kan utföra Stämningsmannadelgivning. Dessa kate- gorier har alltså befogenhet att verkställa delgivning även om den sökte vägrar ta emot handlingen och deras intyg har tillagts särskilt bevisvärde. Gemensamt för denna grupp — nämndeman, notarius publicus, tjänsteman

• Sida 123
•  Original

Prop. 1978/79:11 123

vid svensk utlandsmyndighet, åklagare, polisman, utmätningsman och exekutiv tjänsteman som är underställd utmätningsman — är att de uppfyl- ler det krav på trovärdighet som måste ställas på den som skall utföra stämningsmannadelgivning. Om här t. v. bortses från notarius publicus och tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet torde däremot de olika kate- goriemas befattning med delgivningar skifta både i omfattning och till . funktionen. Nämndeman torde således sällan utföra delgivningar och då närmast åt den domstol vid vilken han är utsedd. Inte heller åklagare lär fullgöra uppdrag utanför vad som faller inom den egna verksamheten och även detta torde vara mycket sällsynt. Stämningsmannadelgivningar av polisman är däremot tämligen talrika och avser dessutom uppdrag som härrör från andra myndigheter. Också den delgivningsverksamhet som ut- förs av personal vid kronofogdemyndighetema (utmätningsmän och exe- kutiva tjänstemän underställda utmätningsman) är omfattande men torde uteslutande avse den exekutiva verksamheten. Kronofogdemyndighetema torde i princip vara självförsörjande när det gäller stämningsmannadelgiv- ningar.

I anslutning till 23 å DL har sagts att de stämningsmän som förordnas av polismyndighetema och vid förekommande behov även polispersonal bör utföra delgivningsuppdrag som lämnas från andra myndigheter och från enskilda. Polisman bör därför finnas kvar i den kategori vars intyg gäller som fullt bevis om delgivning.

Inte minst för att begränsa behovet av stämningsmän är det angeläget att den omfattande stämningsmannadelgivningen på det exekutiva området även i fortsättningen kan skötas av kronofogdemyndighetemas egen per- sonal. Eftersom åtskilliga delgivningar enligt vad kronofogdemyndigheten i Stockholm anfört utförs av personal som inte kan räknas till de exekutiva tjänstemännen bör kronofogdemyndighetema också ha möjlighet att utföra stämningsmannadelgivningar med annan personal. Det synes nämligen mindre lämpligt att polismyndighetema förordnar denna personal som inte är avsedd att utföra delgivningar utanför det egna verksamhetsområdet. Av 24 & första stycket DL bör således framgå att intyg av kronofogde och, enligt bestämmelser som regeringen meddelar, annan tjänsteman vid kro- nofogdemyndighet har samma vitsord som intyg av stämningsman. Sådana bestämmelser kan lämpligen tas in i 13 & kronofogdeinstruktionen (1965: 687). .

Som nyss nämndes är den delgivningsverksamhet som utförs av nämn— demän av ringa omfattning. Särskilt i mycket vidsträckta domsagor bör det emellertid vara möjligt att avlasta polisväsendets delgivningsresurser ge— nom att tingsrätten i stället vidtalar en nämndeman att utföra enstaka del- givningar. På de skäl länsåklagarmyndighetema har anfört bör också åkla— gare finnas kvar i uppräkningen i 24 5 första stycket DL.

Det saknas i detta sammanhang anledning att gå in på delgivningar som utförs av tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet. Det är med hänsyn till

• Sida 124
•  Original

Prop. 1978/79:11 124

notarius publicus” övriga funktioner naturligt att även han kvarstår bland de stämningsmannabehöriga.

Anslag på kommunens anslagstavla synes efter den nya lagstiftningen om kungörande i mål och ärenden vid myndighet inte längre fylla någon funktion i delgivningssammanhang. Vad som sägs härom i 24 5 första styc- ket tredje punkten DL bör utgå och en viss omredigering göras beträffande vad som sägs om Särskild postdelgivning i samma punkt.

Det särskilda bevisvärde som tillkommer intyg av de kategorier som nämns i 24 5 första stycket DL bör inte gälla i andra fall än då delgivningen utförs i tjänsten eller — i fråga om nämndeman —för den domstols räkning, vid vilken han tjänstgör. Anlitas någon för ett delgivningsärende som ej kan anses hänförligt till hans tjänst kan delgivningen inte räknas som stäm- ningsmannadelgivning utan bör anses som delgivning genom bud. Detta in- nebär bl. a. att delgivning inte kan genomföras med den som vägrar ta emot delgivningsförsändelsen. Däremot möter — som utvecklats i annat sam- manhang — inget hinder mot att delgivning anses verkställd även om den sökte vägrar kvittera en mottagen försändelse.

Enligt 6 & DK bör stämningsmannadelgivning med den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, häkte, allmän vårdanstalt för alokoholmissbrukare eller ungdomsvårdsskola ske genom tjänsteman vid anstalten. Stämnings- mannadelgivning med den som är intagen på allmän sjukvårdsinrättning bör ske genom styresman eller kurator vid inrättningen och stämningsman- nadelgivning med den som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten genom hans chef.

Innebörden av denna bestämmelse har enligt uppgift vållat problem i den praktiska tillämpningen. Det förhållandet att de befattningshavare som nämns i paragrafen inte är upptagna i förteckningen över dem, vars intyg gäller som fullt bevis om delgivning, pekar på att befattningshavama när— mast skall förmedla delgivningsförsändelsen, dvs. tjänstgöra som bud. Ut- trycket stämningsmannadelgivning är således något oegentligt. Vid bud- delgivning finns inte möjlighet att genomföra delgivning om den sökte väg- rar att ta emot handlingen. När det gäller delgivning med den som är inta- gen på kriminalvårdsanstalt, häkte, allmän vårdanstalt för alkoholmissbru- kare eller ungdomsvårdsskola. där antalet delgivningar kan beräknas vara tämligen betydande, bör det vara möjligt för myndigheterna att vända sig direkt till anstalten och få stämningsmannadelgivning utförd av tjänsteman vid anstalten. Dessa tjänstemän bör därför tas med i förteckningen i 24 & första stycket DL såvitt gäller delgivning med intagen.

För övriga kategorier, där delgivningar är betydligt sällsyntare, bör stämningsmannabehörighet däremot inte komma i fråga. Av DF bör fram- gå att stämningsmannadelgivning i dessa fall bör ske i samråd med styres- man, kurator eller militär chef. Stämningsmannen bör således i dessa fall ta kontakt med dessa befattningshavare och komma överens om dessa vill tjänstgöra som bud eller om de hellre önskar att delgivningen utförs av stämningsmannen.

• Sida 125
•  Original

Prop. 1978/79: 11 125

7.3. 1. 12 Övergångsbestämmelser

Den nya lagstiftningen och den nya organisationen bör träda i tillämp- ning den 1 juli 1979. De stämningsmän söm vid denna tidpunkt är förordna- de av länsstyrelserna bör för tiden härefter - efter behov och önskemål — få förordnande av polismyndighet. För att de skall kunna slutföra uppdrag som lämnats dern före ikraftträdandet bör deras av länsstyrelse meddelade förordnanden gälla intill utgången av år 1979.

7.3.2 Övriga författningsändringar De föreslagna ändringarna i lagen om utmätningsed, växellagen , check- lagen och lagsökningslagen har behandlats i anslutning till 2 & DL och änd- ringen i förundersökningskungörelsen i anslutning till 3 & DL. DK bör ersättas med en ny delgivningsförordning (DF). Huvudparten av ändringarna i det upprättade förslaget till DF härrör från delgivningsutred— ningens förslag eller är föranledda av den förslagna omorganisationen av stämningsmannadelgivningen och har närmare kommenterats i anslutning till olika paragrafer i DL.

Som en följd av den nya DF skall kungörelsen (1970: 662) om formulär till blanketter för delgivningsbevis upphävas. Det synes också naturligt att kungörelsen ( 1972: 729) om ersättning för vissa delgivningar m.m. upp- hävs i samband med ikraftträdandet av de nya bestämmelserna. Frågan om ersättning till de av polismyndighet förordnade stämningsmännen hänger samman med på vilket sätt dessa knyts till polismyndigheten och får avgö- ras i samband härmed. De fåtaliga stämningsmannadelgivningama som kan antas komma att utföras av nämndemän synes kunna regleras i enklare form.

Ändringen i kronofogdeinstruktionen (1965: 687) anknyter till den före- slagna ändringen i 24 5 första stycket DL.

Av 25 5 första stycket DL framgår motsättningsvis att part, sökande el- ler annan sakägare är skyldig att bekosta delgivning som inte sker genom den handläggande myndighetens försorg. Enskild, som vänder sig till po- lismyndighet för att få stämningsmannadelgivning utförd, har således att utge ersättning för polismyndighetens arbete, både när det gäller 5. k. pri- vat delgivning (delgivning utan samband med mål eller ärende hos myndig- het) eller s.k. partsdelgivning (delgivningi mål eller ärende, i vilket myn- digheten anförtrott åt parten att ombesörja delgivningen). Denna ersätt- ning bör bestämmas efter självkostnadsprincipen. Huruvida självkost- nadsprincipen skall tillämpas genom ett uttag av kostnaderna i det enskilda- fallet eller genom en schablonmässigt beräknad genomsnittsavgift får av- göras efter närmare utredning, som bör ankomma på RPS. I det senare al- ternativet kan komma i fråga att ta ut ersättning enligt expeditionskungö- relsen (1964:618). 1 den till kungörelsen fogade avgiftslistan finns i avdel- ning 111 under rubriken Övriga expeditioner upptaget bestämmelser om av-

• Sida 126
•  Original

Prop. 1978/ 79: 11 126

gift för bevis om delgivning, vilken särskilt begärs, eller om hinder för så- dan delgivning, f.n. 40 kr. Vid en schablonberäkning kan hänsyn tas till om ett ärende begärs utfört med särskild skyndsamhet genom att förhöjd avgift tas ut. Frågan om hur ersättningen skall regleras får emellertid t.v. stå öppen. Någon ändring i expeditionskungörelsen föreslås därför inte i detta sammanhang.

• Sida 127
•  Original

Prop. 1978/79:11 127