RH 1998:76

Åklagaren yrkade vid Helsingborgs tingsrätt ansvar å M.A. för grovt vapenbrott enligt följande gärningsbeskrivning. M.A. har den 1 maj 1997 i Helsingborg innehaft en med sex patroner laddad revolver av märke Smith & Wesson utan att ha rätt till det. Brottet bör bedömas som grovt mot bakgrund av vapnets farlighet och speciella egenskaper såsom anslagskraft och kaliber.

Helsingborgs tingsrätt (1997-05-20, rådmannen Gerd Strömberg samt nämndemännen Ulla M Carlsson, Arne Kullberg och Britt Rönn) dömde M.A. för grovt vapenbrott till fängelse åtta månader.

Tingsrätten anförde i sina domskäl bl.a. följande.

M.A. har erkänt vapenbrott av normalgraden och har uppgett: Han hittade vapnet i rabatten intill där han skulle sätta sig för att äta på McDonald's på Hävertgatan. Han såg inte om det var ett leksaksvapen eller om det var ett riktigt vapen. Han hann inte undersöka vapnet. Han stoppade vapnet på sig i skyddsvästen. Utanpå skyddsvästen hade han en träningsoverallsjacka och en skidjacka. Han reflekterade inte över vad det var för vapen eller vad han skulle ha det till; det borde dock inte ligga som det gjorde med tanke på publiken - bl.a. barn - på McDonald's. Han såg att polisen kom och det blev omedelbart tal om visitation. Han hann därför inte spontant säga något om att han hade hittat vapnet.

Polisassistenten M.P. som visiterade M.A. har uppgett bl.a.: Han kände något hårt vid M.A:s vänstra armhåla och förstod att det kunde vara ett vapen. Det satt nedstucket i den skyddsväst som M.A. hade på sig. Utanpå västen hade han ytterligare ett eller två plagg. Han undersökte inte vapnet närmare utan tittade bara in i trumman och såg patroner. Han fick ett intryck av att det var ett riktigt vapen. Han fällde en kommentar om att vapnet var tungt och klumpigt. M.A. sade något om att det händer ju något med detta och att man träffar bättre med det än med polisens vapen. Han sade också att han hade hittat det utanför.

Kriminalinspektören L.H. har uppgett bl.a.: Han har undersökt vapnet. Han mottog revolvern av fabrikat Smith & Wesson i kaliber .357 Magnum med trumman full, innehållande sex skarpa patroner i kaliber .357 Magnum med halvmantlad hålspetskula. Det är en tung kula med hög hastighet, som utvecklar mycket kraft. Kulan har hög anslagsenergi och "svampar upp", dvs expanderar kraftigt. Den åstadkommer ett stort sår som ger snabb förblödning. Jämfört med polisens tjänstevapen är anslagsenergin i detta dubbelt så kraftig. Vapnet används av amerikansk polis, dock inte med den ammunitionen. "Magnum" visar att modellen är kraftigare och att patronerna har längre hylsa än normalt. En revolver anses vara ett enkelt skjutvapen med få mekaniska detaljer som kan haka upp sig. Det är svårt att "göra fel". Denna typ är dock klumpig och tung att hantera. Han har inte sett någon kopia av den här modellen. Den är med denna ammunition inte effektiv vid skott mot skyddsväst. Vapnet fungerade utan anmärkning vid provskjutning.

Tingsrättens bedömning: Genom M.A:s erkännande, som stöds av utredningen i övrigt, är styrkt att han utan att ha rätt till det innehaft en med sex patroner laddad revolver av märke Smith & Wesson. Frågan är om gärningen är att bedöma som ett grovt vapenbrott. M.A:s förklaring till sitt innehav bär inte sannolikhetens prägel. Vapnet var fäst vid skyddsvästen innanför kläderna, vilket inte tyder på att han snabbt tagit till sig vapnet. Hans uttalande till M.P. i samband med visitationen visar att han var medveten om vapnets karaktär. Tingsrätten finner styrkt att M.A. visste vilken typ av vapen han innehade och hade en uppfattning om dess farlighet. De objektiva rekvisiten täcks av uppsåt. De omständigheter åklagaren anfört medför enligt tingsrättens uppfattning att brottet skall bedömas som grovt.

Såväl åklagaren som M.A. överklagade domen, åklagaren med yrkande om straffskärpning och M.A. med yrkande att hovrätten skulle bedöma vapenbrottet som brott av normalgraden samt under alla omständigheter sätta ned fängelsestraffet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1998-03-30, hovrättslagmannen Lars Göran Abelson, hovrättsrådet Marianne Lejman, referent, hovrättsassessorn Gert Råberg samt nämndemännen Nils Kristoffersson och Monica Eriksson) ändrade på det sättet tingsrättens domslut att påföljden bestämdes till fängelse sex månader.

Utredningen var i allt väsentligt densamma som vid tingsrätten. Vittnet L.H. tillade utöver vad som antecknats i tingsrättens dom att licens i Sverige för denna typ av vapen endast kan erhållas i sportsammanhang för målskyttar.

Hovrätten anförde i sina domskäl.

I enlighet med tingsrättens i denna del inte överklagade dom har M.A. gjort sig skyldig till vapenbrott.

Beträffande brottets svårhetsgrad gör hovrätten följande bedömning. Vapenlagstiftningen har under senare år undergått åtskilliga förändringar. Ett viktigt inslag i reformarbetet har varit att markera samhällets ogillande av förekomsten av illegala vapen. Genom den skärpning av straffbestämmelserna som företogs år 1993 (se prop. 1992/93:141 s. 51 f) infördes en särskild straffskala för grovt brott. I motiven till ändringarna, vilka även innebar att straffmaximum höjdes från två till fyra års fängelse, framhölls bl.a. att även om syftet med att anskaffa vapen utan tillstånd inte sällan kunde misstänkas vara att i framtiden begå andra mycket allvarliga brott med än högre straffvärde det ofta är svårt att styrka en brottslig vilja avseende ett specifikt sådant brott. Det finns därför, enligt vad som anfördes, ett intresse av att genom en sträng syn på det olaga vapeninnehavet kunna stävja denna typ av gärningar. Som grovt brott borde särskilt bedömas brott under former som medför att vapnen kunde befaras komma till brottslig användning, exempelvis innehav av livsfarliga vapen som saknar lagligt användningsområde och innehav av en större mängd vapen. Vid fastställandet av straffvärdet hos ett olaga vapeninnehav är, enligt motiven, mängden av vapen det är fråga om av stor betydelse. Mot bakgrund av den ändring som sålunda vidtogs år 1993 av vapenlagstiftningen kan den bedömning av straffvärdet avseende innehav av en Magnum-revolver som Högsta domstolen gjort i rättsfallet NJA 1991 s. 498 inte längre anses vägledande.

Utredningen visar att det i detta fall är fråga om ett kraftfullt och farligt handeldvapen, en revolver av kaliber 357 Magnum, som laddats med kraftig ammunition, och att det lagliga användningsområdet för ett vapen av denna typ är mycket begränsat. M.A:s påstående att han hittat vapnet strax innan han blev visiterad är mot bakgrund av omständigheterna så osannolikt att det kan lämnas utan avseende. Utredningen visar i stället att han uppsåtligen har beväpnat sig med det laddade vapnet och att han insett att det varit fråga om ett farligt vapen. Därtill kommer att vapnet påträffats hos M.A. då han befann sig på en plats där allmänheten brukar uppehålla sig. Att under sådana omständigheter bära ett laddat vapen på sig innebär en uppenbar fara för att människor skall komma till skada. Detta måste M.A. ha förstått. Nu anförda omständigheter medför att gärningen, även om det är fråga om innehav av ett enstaka vapen, bör bedömas som grovt vapenbrott.

Med hänsyn till brottets art, och då det saknas särskilda skäl som talar för ett frångående av det normalstraff som därför bör följa, skall fängelse väljas som påföljd. Straffvärdet överstiger inte minimistraffet för grovt vapenbrott, fängelse sex månader. Det återfall i brott som M.A. gjort sig skyldig till bör med hänsyn till den tid som förflutit sedan den tidigare brottsligheten begicks inte föranleda att straffet höjs.

Målnummer B 601/97