lagen.nu

RH 1999:106

Sedan tingsrätten ogillat ett åtal för grovt rattfylleri, grov vårdslöshet i trafik och vållande till annans död mot en av de två personer som färdades i en bil, överklagade åklagaren målet till hovrätten, varvid han justerade åtalet till att alternativt avse medhjälp till de åtalade gärningarna. Trots att det inte gick att klarlägga vem som fört bilen, dömde hovrätten den tilltalade för medhjälp till de brott åtalet avsåg.

Åklagaren åtalade J.S. för grovt rattfylleri, grov vårdslöshet i trafik och vållande till annans död enligt följande gärningspåstående. J.S. har den 23 augusti 1997 kl. 04.25 i Luleå från Stadspubens garage till Skurholmsrondellen fört J.R:s personbil efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgått till minst 0,2 promille i hans blod. Brottet är att anse som grovt, enär han haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille. – J.S. har vid förandet av bilen gjort sig skyldig till grov oaktsamhet och visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv och egendom genom att i korsningen Hertsövägen- Svetsargränd köra mot rött ljus och vid förande på Hertsövägen och in i Skurholmsrondellen hålla för hög fart med hänsyn till tillåten hastighet, vägens beskaffenhet och övriga trafikanter samt brista i uppmärksamhet på förandet. Detta har lett till att han i rondellen gått av vägen till höger i färdriktningen och kört på och över ett betongfat för blommor och sedan kört på och skadat M.K. som cyklat på eller vid Svartövägens anslutning till rondellen. Han har genom framfarten jämväl skadat hennes cykel och bilen. – M.K. tillfogades vid påkörningen så svåra skador att hon avled påföljande dag. J.S. har av förut angivna oaktsamhet vållat hennes död. Brottet är grovt med hänsyn till nyss beskrivna förhållanden.

J.S. förnekade gärningen.

Luleå tingsrätt (1998-05-07, lagmannen Hans Brusewitz samt nämndemännen Ewa Svensson, Britt-Marie Lidberg Forsman och Karin Eriksson) ogillade åtalet och J.R:s skadeståndsyrkande. Vid tingsrätten hördes J.S. och J.R. Dessutom hördes som målsäganden M.K:s sambo, R.A. och en person, M.E. som tillsammans med J.S. hade färdats i bilen vid det aktuella olyckstillfället.Vidare hölls vittnesförhör med J.A. G.A. E.J. och R.H. Förutom viss skriftlig bevisning åberopade åklagaren och J.S. olika uppgifter som J.S. lämnat vid polisförhör i samband med polisens förundersökning.

Genom genom den muntliga bevisningen fann tingsrätten följande omständigheter klarlagda.

J.S. disponerade en av målsäganden J.R. ägd personbil. - Fredagen den 22 augusti 1997 befann sig både J.S. och M.E. på Stadspuben i Luleå centrum. De kände inte varandra närmare men kom att under kvällen tidvis vara i sällskap med varandra. De drack därvid båda en hel del alkohol. Någon gång efter kl. 04.00 påföljande morgon lämnade de tillsammans Stadshotellets garage och färdades i den aktuella bilen. Sedan M.K. påkörts enligt åklagarens ansvarsyrkande avlägsnade M.E. sig springande från platsen och det var vid tiden när åtal väcktes mot J.S. okänt vem den person var som hade färdats i bilen tillsammans med denne. M.E. har dock därefter kunnat identifieras. – R.A. och M.K. som var sambor, hade kvällen den 22 augusti 1997 varit på en fest tillsammans med J.A. som var en god vän till dem och de hade därefter besökt Stadspuben. De cyklade sedan hem och hade sällskap fram till Hertsörondellen. Eftersom J.A. bodde i bostadsområdet Skurholmen skulle han svänga höger vid rondellen medan R.A. och M.K. skulle fortsätta rakt fram genom denna. Innan de alla skildes åt blev R.A. och J.A. stående vid en infart till bensinstationerna, som ligger omkring 50 m nordöst om trafiksignalerna, för att avsluta sitt samtal. M.K. som hade cyklat strax framför de både andra, fortsatte däremot framåt. Hon hade just korsat Hertsövägen på ett övergångsställe för fotgängare och cyklister och fortsatt mot rondellen längs den cykelväg som går parallellt med Hertsövägen när hon blev påkörd. - Vittnet G.A. som är väktare hos Securitas i Luleå, kom körandes i sin tjänstebil längs Svartövägen i nordvästlig riktning. Han blev därvid vittne till kollisionen.

I sina egentliga domskäl anförde tingsrätten följande. I målet är utrett att M.K. påkörts av en personbil och att hon avlidit av de skador som hon därvid tillfogades. I målet är vidare utrett att vid tillfället färdades två personer i den påkörande bilen och att en av dem var J.S. Fråga är då om det - såsom åklagaren gjort gällande - var J.S. som därvid körde fordonet.

Åklagaren har till stöd för sitt ansvarspåstående bland annat anfört, att det var J.S. som disponerade bilen, att J.S. - i de inledande förhören - först lämnat oriktiga uppgifter och därefter vidgått att det var han som hade kört fordonet samt att J.S. i tingsrätten uppgett att han inte minns vem som varit förare och att det således enligt hans egen uppfattning väl kan ha varit han. Åklagaren har även åberopat M.E:s uppgifter samt anfört att dennes berättelse kan bedömas vara vederhäftig.

Visserligen är en del av de anförda omständigheterna besvärande för J.S. Det ligger onekligen nära till hands att den som disponerade bilen även förde den vid det aktuella tillfället och J.S:s påståenden, om dels en utländsk mansperson och dels en okänd "liftare", framstår som anmärkningsvärda. Även det förhållandet, att han under förundersökningen har erkänt gärningen, måste härvid beaktas.

Emellertid finns även omständigheter som talar till J.S:s förmån och då främst M.E:s uppträdande, nämligen att denne springande lämnat olycksplatsen. Visserligen kan en förklaring vara att han handlat i ett allmänt chocktillstånd. En annan förklaring kan dock vara att M.E. sprang sin väg eftersom det var han som fört bilen och därvid kört på M.K. Då det således är fråga om vem av de två personerna som kört bilen måste M.E:s uppgifter värderas med försiktighet.

Det kan inte heller i sig hållas för osannolikt att det kan förhålla sig på det sätt som J.S. nu uppgett, nämligen att han på grund av det stora alkoholintaget i stort sett helt saknar minnesbilder av händelsen och att den uppgift är riktig, som han först lämnade på olycksplatsen, nämligen att en annan person hade kört bilen. Visserligen är J.S:s inledande påståenden anmärkningsvärda. Det första polisförhöret hölls emellertid medan han alltjämt var berusad och det är därför tveksamt vilket värde detta kan tillmätas. Vad härefter gäller det förhör som hölls senare samma dag kan en förklaring till J.S:s uppgift om "liftaren" vara att han faktiskt inte mindes särskilt mycket av kvällen. Vad slutligen gäller förhållandet, att J.S. i senare förhör påtagit sig ansvaret för körningen, kan anmärkas att han därvid lämnat mycket få detaljer om händelseförloppet; fråga är därför vad hans "erkännande" egentligen inneburit.

När - som i förevarande fall - antalet tänkbara gärningsmän är begränsat till endast två personer kan det framstå som ytterst otillfredsställande att det inte går att fastställa vem av dem som förövat gärningen. Någon överviktsprincip kan emellertid därvid inte tillämpas på så sätt att det går att döma den, vilkens skuld framstår som mer sannolik än den andres; för fällande dom krävs fortfarande att det skall vara ställt utom allt rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig till brottet.

På grund av det anförda finner tingsrätten att det alls inte är ställt utom allt rimligt tvivel att det var J.S. som förde bilen vid det åtalade tillfället. Åtalet skall därför ogillas.

Åklagaren överklagade domen. Åklagaren yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalet. Alternativt yrkade han att hovrätten skulle döma J.S. för medhjälp till aktuella brott i enlighet med följande i hovrätten gjorda åtalsjustering: Alternativt har J.S. med råd och dåd främjat av annan person begångna brott, nämligen grovt rattfylleri samt, genom färdsätt beskrivet i stämningsansökningen, grov vårdslöshet i trafik och vållande till annans död, grovt brott. – J.S. som disponerat bilen, har därvid tillhandahållit den andre personen bilen och låtit den andre föra bilen och själv medföljt som passagerare och samtyckt till färden med den andre som förare trots att denne varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antagas att han icke på ett betryggande sätt kunnat föra bilen, denne varit avsevärt påverkad av alkohol, dennes framförande av bilen inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten vilket visat sig i ovan nämnt färdsätt med dess följder samt denne såsom alkoholpåverkad varit olämplig som förare av bilen ur trafiksäkerhetssynpunkt, vilket resulterat i ovan angivna två vårdslöshetsbrott. – J.S. har varit medveten om den andres olämplighet som förare i förut angivna avseenden. Han har ådagalagt uppsåt eller oaktsamhet i förhållande till den andres brott.

J.S. bestred ändring.

Hovrätten för Övre Norrland (1999-02-11, hovrättsråden Gunnar Sjöblom och Arne Skoog, referent, tf. hovrättsassessorn Anna Flodin samt nämndemännen Henrik Pekkari och Gunnel Lindberg) ändrade tingsrättens dom och dömde J.S. för medhjälp till grovt rattfylleri, medhjälp till grov vårdslöshet i trafik och medhjälp till vållande till annans död, grovt brott, till fängelse ett år.

I hovrätten hördes på nytt J.S. R.A. J.R. M.E. G.A. J.A. R.H. och E.J. Vidare hölls på åklagarens begäran vittnesförhör med polismannen L-G.J. och på J.S. begäran med J.N. Den skriftliga bevisningen var väsentligen densamma som vid tingsrätten. Som nytt bevis åberopade dock åklagaren kopia av ett brev som J.S. skrivit till R.A. efter den aktuella olyckan.

Hovrätten anförde i sina domskäl.

I likhet med tingsrätten konstaterar hovrätten att det är klarlagt att M.K. påkörts och därvid skadats till döds av en personbil i vilken J.S. och M.E. färdats. Det kan vidare slås fast att inte någon annan än J.S. eller M.E. kan ha varit förare.

Den fråga hovrätten först har att ta ställning till med anledning av åtalet är om det är styrkt att J.S. kört bilen. Det är härvid att notera att utredningsläget är det att ingen av de personer förutom J.S. och M.E. som bevittnat bilfärden har sett vem av dem som kört. Dessutom saknas teknisk bevisning. Utgångspunkten för bedömningen av frågan måste därför bli J.S:s och M.E:s egna berättelser om vad som förevarit.

J.S. och M.E. har lämnat tämligen samstämmiga uppgifter om vad som hände under kvällen den 22 augusti 1997 fram till dess att de två vid 4-tiden påföljande dag satte sig i bilen i Stadshotellets garage. På grund av vad de berättat om hur de umgåtts och om den mängd alkohol som de förtärt tillsammans, kan det således hållas för visst att båda under bilfärden varit avsevärt påverkade av alkohol och följaktligen helt olämpliga som bilförare. För J.S:s vidkommande styrks detta också av det analysbevis av blodprov som åklagaren åberopat. Enligt det hade han den 23 augusti 1997 kl. 05.25 en alkoholkoncentration i blodet på minst 2,0 promille.

När det gäller själva bilfärden har - liksom vid tingsrätten – J.S. förklarat att han på grund av berusning inte minns om det varit han som kört bilen eller ej, medan M.E. uppgett att det varit J.S. som kört. Vad J.S. och M.E. sagt måste under rådande förhållande vägas mot vad som framkommit genom den kringbevisning som förebringats i målet.

Såsom redogjorts för i tingsrättens dom finns det omständigheter kring händelsen som är besvärande för J.S. såsom att det varit han som disponerat bilen i fråga, att han vid det första polisförhöret som hölls lämnat osanna uppgifter om vem som skulle ha kört samt att han i senare förhör erkänt de brott han delgivits misstanke om. När det gäller det sistnämnda bör särskilt beaktas att erkännandet vid förhöret den 23 augusti har lämnats - enligt vad som framkommit - sedan J.S. nyktrat till och han självmant tillsammans med sin far vänt sig till polisen för att berätta den riktiga versionen av vad som hänt. I hovrätten har tillkommit det brev som J.S. skrivit till R.A. Ordalydelsen talar spontant för den tolkningen att J.S. skulle ha tagit på sig M.K:s död och därmed också - underförstått - att det var han som kört bilen. Vid förhören i hovrätten har det dessutom framkommit vissa andra detaljer som talar i samma riktning. En sådan detalj är att J.S. enligt vad R.A. berättat direkt efter olyckan flera gånger sade: "Förlåt, jag vet inte". En annan är att J.S. själv uppgett att det troligtvis var han som hade hand om nycklarna till bilen.

Det finns emellertid också omständigheter som talat mot att J.S. varit chaufför. Bevisligen har M.E. direkt efter olyckan springande lämnat platsen medan J.S. stannat. M.E:s handlande kan mycket väl uppfattas så att han, såsom förare av bilen, kände större skuld till olyckan och därför ville fly fältet. Såsom tingsrätten redogjort för finns emellertid också andra tänkbara förklaringar till hans handlande. Under alla förhållanden anser hovrätten att M.E:s agerande direkt efter olyckan är något märkligt. Även den omständigheten att M.E. först ljugit för sin bror och för personalen på sjukhuset om hur han fått sina skador samt att han dröjt med att ge sig tillkänna för polisen väcker betänkligheter om det verkligen varit J.S. som fört bilen. Till vad som nu sagts skall läggas att det utifrån de uppgifter J.S. lämnat vid de polisförhör då han tagit på sig ansvaret för det som hänt, inte är helt klart vad det är han egentligen erkänt. Allmänt sett ger nämligen uppgifterna i förhören intrycket av att han haft mycket diffusa minnesbilder av bilfärden.

Vid en sammanvägning av ovan redovisade omständigheter finner hovrätten visserligen att det mesta i utredningen talar för att det varit J.S. som varit chaufför. Enligt hovrättens bedömning kan det emellertid, framförallt med hänsyn till hur M.E. uppträtt efter körningen, inte helt uteslutas att det varit han som kört. På grund härav delar hovrätten tingsrättens bedömning att det inte kan anses ställt utom rimligt tvivel att det varit J.S. som fört bilen vid olyckstillfället.

Utredningsläget är således sådant att det inte går att med tillräcklig grad av säkerhet slå fast vem av de två som kört. Denna omständighet utgör emellertid inte något hinder från processuell synpunkt att - i enlighet med åklagarens i hovrättens justerade gärningspåstående - pröva huruvida J.S. gjort sig skyldig till medhjälp till de i åtalet påstådda brotten. Medhjälp till dessa brott är nämligen en alternativ form av deltagande i samma brottsliga förfarande.

Såsom tidigare angetts finner hovrätten genom den utredning som förebringats angående M.E:s alkoholförtäring utrett att denne liksom J.S. varit avsevärt påverkad av alkohol och således i sådan grad att ingen av dem på ett betryggande sätt kunnat föra bilen. Med ledning av den beskrivning R.A. G.A. och J.A. lämnat av det sätt på vilket bilen framförts, får vidare anses bevisat att framförandet av fordonet inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten. På sätt som åklagaren angett har föraren genom sitt körsätt även gjort sig skyldig till grov oaktsamhet och visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv och egendom. Den oaktsamhet föraren visat har resulterat i den trafikolycka i vilken M.K. omkommit. I sådant fall har föraren gjort sig skyldig till grovt rattfylleri, grov vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. Även sistnämnda brott bedömer hovrätten som grovt med hänsyn till att dödsolyckan föranletts av att föraren varit alkoholpåverkad.

På grund av vad M.E. och J.S. berättat om sina förehavanden under kvällen och natten i fråga, får anses visat att J.S. när de åkte iväg med bilen, måste ha insett att M.E. förtärt alkohol i sådan mängd att M.E. för det fall denne inlåtit sig på att föra bilen, skulle göra sig skyldig till rattfylleribrott. J.S. borde också ha insett att det förelåg en beaktansvärd risk för att M.E. som förare kunde komma att köra vårdslöst och att andra trafikanter därvid kunde komma till skada. Det står också klart att M.E:s förande av bilen, om han kört, har förutsatt att J.S. samtyckt därtill och dessutom att denne överlåtit nycklarna till bilen. Hovrätten finner därför att J.S. har gjort sig skyldig till medhjälp till grovt rattfylleri, medhjälp till grov vårdslöshet i trafik och medhjälp till vållande till annans död, grovt brott.

Beträffande påföljden anförde hovrätten bl.a. Hovrätten anser att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga med hänsyn till arten av det brott som J.S. gjort sig skyldig till. Vid bedömningen av brottets straffvärde har hovrätten beaktat den strängare syn på dödsvållande vid berusning i samband med förande av motorfordon som kommit i uttryck i den justering av straffmaximum för grovt vållande till annans död, vilket skedde genom lagändring den 1 april 1994. Hovrätten har emellertid också vägt in att medhjälp till ett brott i allmänhet bedöms mindre strängt än gärningsmannaskap. Vid en samlad bedömning av de faktorer som har betydelse för straffmätningen finner hovrätten att straffet för J.S. skall bestämmas till fängelse ett år.

Målnummer B 194/98

Metadata

Domstol
Hovrätten för Övre Norrland
Avgörandedatum
1999-02-11
Målnummer
B194-98
Lagrum
3 kap. 7 § 2 st. och 23 kap 4 § brottsbalken
1 § 2 st., 4 § 2 st. och 4 a § 2 och 3 lagen (1951:649) om vissa trafikbrott
Rättsfall
NJA 1985 s. 496
NJA 1986 s. 802
Litteratur
Madeleine Leijonhuvud, Efter Lindome" (Ds 1993:15)
Sökord
Rattfylleri
Vårdslöshet i trafik
Vållande till annans död
Medhjälp till brott
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation