NJA 1985 s. 496

Domskäl

TR:n (ordf tingsfiskalen Andersson) anförde i dom d 12 april 1983:

Domskäl. A.F. har bestritt ansvar för såväl rattfylleri som medhjälp därtill. A.F. har därvid förklarat, att han helt saknar minne från den aktuella bilfärden och att han därför icke kan uttala sig huruvida det varit han eller den vid olyckan förolyckade K.K. som fört bilen. Han vidgår emellertid, att såväl han själv som K.K. före aktuell bilfärd förtärt alkohol samt att de därvid varit så påverkade av alkohol som åklagaren påstått. A.F. har vidare medgivit, att olycksbilen förhyrts och disponerats av honom samt att han tidigare under dagen varit förare och att det därför sannolikt varit han, som före färden innehaft bilnycklarna.

På åklagarens begäran har ambulansmannen S.Ö. hörts som vittne i målet.

Vidare har såsom skriftlig bevisning åberopats, dels analysbevis utvisande en alkoholkoncentration i A.F:s blod under eller efter körningen av minst 1,74 promille och dels utlåtande över rättsmedicinskt protokoll utvisande en alkoholkoncentration i K.K:s hjärtblod av 2,2 promille, lårblod 2,1 promille och urin 3,2 promille.

TR:ns bedömning.

Genom utredningen i målet får det anses klarlagt, att antingen A.F. eller K.K. varit förare av olycksbilen samt att båda två under bilfärden varit så påverkade av alkoholhaltiga drycker som åklagaren påstått. Det får även anses utrett, att A.F., om han ej varit förare av bilen, med vetskap om K.K:s onykterhet låtit denne föra fordonet. Genom i målet förebragd bevisning är det således visat, att A.F. gjort sig skyldig till antingen rattfylleri eller medhjälp därtill. Enligt TR:ns mening går det emellertid icke att med säkerhet avgöra vilket av dessa brott A.F. gjort sig skyldig till. På grund av det anförda måste åtalet såväl för rattfylleri som för medhjälp till rattfylleri lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

Domskäl

Domskäl. Vid huvudförhandling i HovR:n har A.F. hörts ånyo. Härjämte har på åklagarens begäran vittnesförhör hållits med de ambulansmän, som vid tillfället kallats till olycksplatsen, nämligen S.Ö., L.P. och J-E.S..

I HovR:n har fråga uppkommit, huruvida bilen vid olyckstillfället kan ha förts av X.X., född 1956, vilken också medföljde i bilen och efter olyckan anträffades svårt skadad, liggande på marken på ett avstånd av 15-20 m från bilen. Av ambulanspersonalens vittnesmål framgår, att olycksbilens bakruta varit helt uttryckt och att den allmänna uppfattningen bland de personer, som omedelbart efter olyckan funnits på platsen, varit att den person som anträffades ute i terrängen suttit i bilens baksäte och slungats ur bilen genom den tomma bakrutan. Även om närmare utredning om denna möjlighet saknas finner dock HovR:n, med hänsyn till ambulanspersonalens nyssnämnda uppgifter och till att A.F. och K.K. båda legat hoptryckta, delvis över varandra i bilens framsäte på förarstolen, möjligheten att bilen vid tillfället skulle ha förts av X.X. så osannolik att den kan uteslutas.

Ej heller genom den i HovR:n förebragda bevisningen har kunnat klarläggas om bilen vid olyckstillfället förts av K.K. eller av A.F.. Lika med TR:n och på de av TR:n angivna skälen finner HovR:n därmed annat ej utrett än att A.F. gjort sig skyldig antingen till rattfylleri eller till medhjälp till rattfylleri.

Vad som sålunda ligger A.F. till last utgör enligt HovR:ns mening alternativa förklaringar till A.F:s deltagande i samma brottsliga gärning, i den betydelse som avses i 30 kap 9 § RB. På grund härav och då medhjälp till rattfylleri är att anse som det lindrigare brottet, finner HovR:n hinder icke möta att döma A.F. för det senare brottet.

HovR:n finner således A.F. övertygad om ansvar i enlighet med åklagarens i andra hand framställda yrkande. Annan påföljd än fängelse för vad som sålunda ligger A.F. till last kan inte komma i fråga.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom dömer HovR:n A.F. för medhjälp till rattfylleri jämlikt 4 § 1 mom trafikbrottslagen (1951:649) och 23 kap 4 § BrB till fängelse i mån.

A.F. (offentlig försvarare och ombud advokaten Wiggo Lund) sökte revision och yrkade i första hand att han måtte frikännas och i andra hand, om han skulle fällas till ansvar, att påföljden måtte bestämmas till böter med hänsyn till att det inte kunde uteslutas att han medverkat endast i mindre man.

Riksåklagaren (genom byråchefen Lagerbielke) bestred ändring.

Riksåklagaren anförde i sitt genmäle bl a följande:

HovR:n har - som jag ser det med fog - ansett att vad som lagts A.F. till last utgör alternativa former av deltagande i samma brottsliga gärning eller med andra ord att gärningsidentitet föreligger i den mening som avses i 30 kap 9 § och 45 kap 5 § RB. Jag vill därvid hänvisa till vad som anförts av Gärde i Nya rättegångsbalken s 402, Olivecrona i Rättegången i brottmål, 3 uppl, s 169 If, Welamson i SvJT 1969 s 949 och särskilt till Ekelöf, Rättegång II 1,4 uppl, s 129 ff, jfr NJA 1970 s 175 och 1974 s 58. Sålunda kan sägas att båda de nu förevarande gärningsbeskrivningarna hänför sig till samma tid och plats. Vidare torde med Welamsons terminologi relevanta ändamålssynpunkter leda till att identitet föreligger beträffande de alternativa rekonstruktionerna i fråga om skeendet. Betydande överensstämmelser kan också sägas vara för handen beträffande endera den brottsliga handlingen eller angreppsobjektet (brottsresultatet).

Såsom i förevarande mål uppkommer ibland lägen då brottslighet ägt rum i vilken flera varit delaktiga men det ej är möjligt att bestämma vad som exklusivt ligger den ene eller den andre av de inblandade till last. Åklagaren är då hänvisad till att göra en mer eller mindre sannolik rekonstruktion av händelseförloppet vilket - liksom i förevarande fall - kan leda till konstaterandet att ettdera av två gärningsförlopp måste ha inträffat. I RB behandlas ej det fallet att åklagaren åberopar alternativa grunder för sitt ansvarsyrkande. Vad som åberopas alternativt är i allmänhet endast olika omständigheter med avseende på samma gärning. Men det kan också tänkas att åklagaren åberopar vad som kan uppfattas som olika gärningar, av vilka den misstänkte endast kan ha begått den ena. Han kan då sägas ha väckt två åtal, som är alternativa i förhållande till varandra, se Ekelöf, Processuella grund begrepp och allmänna rättsprinciper, s 120. Någon bärande invändning torde ur processuell synpunkt inte kunna riktas häremot.

Med HovR:ns ställningstagande förblir frågan huruvida vissa närmare omständigheter kring brottets begående varit för handen obesvarade. Detta kan principiellt sett te sig otillfredsställande mot bakgrund av att i en dom i brottmål domstolen först och främst torde ha att fatta ståndpunkt till frågan om det påstådda förfarandet i verkligheten ägt rum vilket ju sker genom en värdering av i målet förebragt bevisning, jfr Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft, s 17. Det sagda må illustreras av att 45 kap 4 § RB talar om att åklagaren bl a skall "uppgiva den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter som erfordras för dess kännetecknande". Det kan härvid tilläggas att ett god tagande av HovR:ns betraktelsesätt innebär ett konstaterande att det skeende som legat till grund för domslutet mycket väl kan ha utspelat sig på ett annat sätt än det enligt vilket HovR:n dömt. Detta bör dock kunna lämnas därhän om man väljer det rör den tilltalade förmånligaste alternativet. Samtidigt synes några övriga olägenheter inte heller vara förbundna härmed t ex till följd av brottmålsdomens rättskraft vid ansvarstalan eller vid talan om enskilt anspråk på grund av brottet. A.F. har begått brott. Den brottsliga gärningen am bestämd till tid och plats samt genom flera andra omständigheter som kännetecknar den och skiljer den från andra gärningar. Osäkerheten hänför sig till vilken av två närliggande alternativa gärningsbeskrivningar som rätt skildrar händelseförloppet. Den omständigheten att gärningsidentitet föreligger under dessa förhållanden bör enligt min mening berättiga domstolen att döma enligt det ena alternativet.

HovR:n har funnit att A.F. gjort sig skyldig till antingen rattfylleri eller till medhjälp därtill och dömt A.F. till ansvar för medhjälp eftersom denna gärningsform varit "att anse som det lindrigare brottet". Det kan göras invändningar mot ett så generellt uttalande. Sålunda gäller den huvudregeln att medverkan bestäms lika som ensamt gärningsmannaskap, Brottsbalkskommentaren II, 5 uppl, s 654. Medverkansreglerna har inte någon annan innebörd på rattfylleribrottens område än i övrigt och någon skillnad i praxis som ger stöd för HovR:ns uppfattning är svår att utläsa, jfr t ex rättsfallen förtecknade av Hoflund i dennes arbete Trafikbrottslagen, s 80. Emellertid kan det inte - när de närmare omständigheterna kring gärningsmannaskapet är så oklara som i förevarande fall - uteslutas att förhållandena varit sådana att den alternativt påstådda gärningen varit den lindrigaste. Å andra sidan talar alla skäl mot att den alternativt påstådda gärningen skulle ha varit allvarligare än rattfylleriet. På grund härav och eftersom det inte heller kan uteslutas att A.F. medverkat allenast i mindre mån bör HovR:ns bedömning kunna godtas.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Vid målets avgörande företogs omröstning till en början i frågan, om A.F. var skyldig till något av de brott för vilka han alternativt åtalats, samt därefter för bestämmande av påföljden för det brott som han enligt den föregående omröstningen funnits övertygad om.

HD beslöt följande dom (grundad i skuldfrågan på den mening som referentenen, JustR Palm, med instämmande av JustR:n Vängby, Ehmer och Beckman uttalade samt i påföljdsfrågan på JustR Ehmers av JustR:n Höglund och Vängby biträdda mening):

Domskäl

Domskäl. A.F. har som grund för sin revisionstalan anfört att, om det var K.K. som förde bilen, detta kan ha skett utan A.F:s vilja och vetskap samt att han i allt fall inte kan anses övertygad om medverkan annat än i mindre mån.

Hörd på nytt vid huvudförhandling i HD har A.F. lämnat bl a följande, i de tidigare domarna inte antecknade uppgifter om de närmare omständigheterna i samband med händelsen. Lördagen d 16 okt 1982 träffade han K.K. och X.X. någon gång på förmiddagen i Gävle, där han själv var bosatt. K.K. var hans bäste vän och även X.X. kände han sedan tidigare. I den bil A.F. förhyrde sedan ett par veckor - hans egen bil hade blivit stulen - körde han dem till Skutskär, där båda bodde. I vart fall han och K.K. "festade" i K.K:s bostad hela dagen på öl och grogg med starksprit. Det blev "ganska många" groggar. Vid 20-tiden tog de buss in till Gävle och fortsatte att "festa" på en restaurang. Orsaken till att de inte tog bilen var att de var "fulla". Han vet att han själv var ordentligt påverkad också när de lämnade restaurangen. K.K. var nog ganska påverkad" han också. De hade druckit ungefär lika mycket. Vad som hände efter restaurangbesöket fram till det olyckan inträffade minns han inte. Det har hänt tidigare att han tappat minnet efter att ha druckit sprit. Enligt vad hans kamrater berättat för honom åkte de till Skutskär med "tolv- eller ettbussen" och besökte där en väninna till A.F:s system. Troligen drack de sprit också hos henne. Bilen stod då fortfarande kvar utanför K.K:s bostad ca 200 m därifrån. Bilnycklarna hade han antagligen kvar i en ficka. Han har ingen aning om hur de kom att ge sig iväg på bilfärden och vet inte hur det kom sig att X.X. kom med. X.X., som blev svårt skadad vid bilolyckan, minns heller ingenting om detta. Något ärende som de kunnat ha i Älvkarleby kan han inte tänka sig. K.K. hade A.F. veterligt inte tidigare kört hyrbilen. K.K. hade inte körkort men hade övningskört sedan en tid tillsammans med sin far och en bror. A.F. själv innehade körkort sedan ungefär två år.

Utredningen ger vid handen att A.F. och K.K. vid olyckstillfället satt i bilens framsäte. Som domstolarna funnit fördes bilen av antingen A.F. eller K.K. och var båda under färden så påverkade av starka drycker som har angetts i ansvarspåståendet. Det är också utrett att A.F., när bilfärden anträddes, hade insikt om att K.K. hade förtärt alkohol i sådan mängd att han, om han inlät sig på att föra motorfordon, kunde göra sig förfallen till ansvar för rattfylleri.

Möjligheten att A.F., i den situation han själv beskrivit, på ett bestämt sätt skulle ha motsatt sig om K.K. ville föra bilen får anses så osannolik att den kan lämnas utan avseende. Med hänsyn till omständigheterna får det anses ställt utom rimligt tvivel att K.K. inte kunnat vara förare, om inte A.F. endera uttryckligen medgett det och överlämnat nycklarna eller i vart fall mer eller mindre passivt samtyckt till att K.K. satt sig i besittning av nycklarna och bilen.

Åtalet får på grund av det anförda anses styrkt såvitt det innebär att A.F. med avseende på den angivna bilfärden gjort sig förfallen till ansvar för endera rattfylleri eller medhjälp till sådant brott. A.F. skall vid detta förhållande fällas till ansvar för det lindrigare av brotten. I förevarande fall är med hänsyn till de förut angivna omständigheterna medhjälp till rattfylleri att anse som det lindrigare brottet. A.F. skall därför dömas för medhjälp till rattfylleri.

Med hänsyn till den restriktiva tillämpning av stadgandet i 4 § 1 mom 1 st trafikbrottslagen om mildrande omständigheter som kommit till uttryck i praxis (jfr NJA 1977 s 614) synes man svårligen kunna föreställa sig ett händelseförlopp som motiverar att detta stadgande tillämpas vid straffmätningen. Det finns ej heller anledning att med tillämpning av bestämmelsen i 23 kap 5 § BrB om medverkan i mindre mån gå under den strafflatitud som eljest är föreskriven för rattfylleri. Däremot kan det ej uteslutas att K.K. satt sig i besittning av nycklarna och bilen under sådana omständigheter att - om dessa vore kända - A.F:s medverkan likväl skulle te sig mindre straffvärd och med hänsyn härtill tillräckliga skäl föreligga att inte ådöma frihetsberövande påföljd. Påföljden för A.F. bör därför bestämmas till villkorlig dom i förening med böter.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom på det sättet att påföljden för A.F. bestäms till villkorlig dom och 100 dagsböter å 55 kr.

Skiljaktiga meningar uttalades vid de förutnämnda särskilda omröstningarna enligt följande:

Vid omröstningen i skuld frågan anförde justR Höglund: Som domstolarna funnit ger utredningen vid handen att bilen vid olyckstillfället fördes av antingen A.F. eller K.K. och att båda var så påverkade av starka drycker att det kan antas att de inte på betryggande sätt kunnat föra bilen. Av utredningen framgår vidare att A.F., när bilfärden anträddes, hade insikt om att K.K. var så påverkad av starka drycker som nu sagts.

I målet har inte kunnat utvinnas någon enda upplysning om de närmare omständigheterna kring hur bilfärden kom till stånd. Det är sålunda höljt i dunkel vem som föreslog färden och vem av A.F. och K.K. som satte sig vid rätten. Ej heller föreligger någon omständighet i övrigt på grund av vilken det med säkerhet kan antas att A.F. fört bilen under någon del av färden.

Om K.K. var förare av bilen, är lika oklart hur han kommit i besittning av bilens startnyckel. Visserligen är det fullt möjligt att A.F. överlämnat nyckeln till K.K. eller att denne på annat sätt kommit i besittning av nyckeln och kört bilen med A.F:s medgivande. I brist på varje uppgift eller annan omständighet som kan tyda på den ena eller andra möjligheten, är det emellertid ej uteslutet att K.K. kommit i besittning av nyckeln utan A.F:s medverkan och likaså kört bilen utan dennes medgivande. Oaktat A.F. medföljde i bilen kan det sålunda ej anses ställt utom tvivel ens att bil färden skedde med hans vilja och än mindre att han medverkade till K.K:s körning på sådant sätt som kan föranleda straffansvar.

Vid angivna förhållanden är inte styrkt att A.F. gjort sig skyldig till vare sig ratffylleri eller medverkan till rattfylleri. Åtalet skall därför lämnas utan bifall.

Vid omröstningen i påföljdsfrågan fann justR:n Palm och Beckman A.F. förskylla det av HovR:n uträtta straffet.

Litteratur: Se hänvisningarna i riksåklagarens genmäle.