RH 1999:118

Allmän åklagare åtalade H.B. för grovt rattfylleri. Enligt gärningsbeskrivningen hade H.B. den 22 november 1998 omkring kl. 04.40 fört personbil på en parkeringsplats i Sundsvall efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans utandningsluft under eller efter färden uppgått till minst 0,91 milligram per liter. Brottet påstods vara grovt med hänsyn till alkoholkoncentrationen.

H.B. erkände gärningen och uppgav vid tingsrätten bl.a. följande. Han hade varit på fest på kvällen. Han hade druckit alkohol och var berusad. När festen var slut och lokalen städad fick han skjuts hem. Han gick och tittade till sin egen bil på parkeringen för att se om motorvärmaren var ordentligt ikopplad, eftersom hans sambo skulle använda bilen på morgonen. Han såg då att bilen behövde köras närmare motorvärmaruttaget. Han bestämde sig för att parkera om bilen. Han satte sig i bilen och backade några meter. Han var tvungen att svänga då han backade, för att få plats på parkeringen. Precis när han skulle köra tillbaka bilen in i parkeringsrutan kom en polisbil till platsen. Han körde en sammanlagd sträcka om endast några meter.

Sundsvalls tingsrätt (1999-06-04, tingsfiskalen Sofia Björksten samt nämndemännen Börje Bergström, Tage Håkansson och Lisen Schmidt) dömde H.B. för grovt rattfylleri till villkorlig dom jämte 100 dagsböter.

H.B. överklagade domen endast i vad avsåg honom ådömt antal dagsböter och yrkade att antalet dagsböter skulle sättas ned väsentligt.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten för Nedre Norrland (1999-11-09, hovrättsråden Peter Borgström, referent, och Börje Dahlberg samt tf. hovrättsassessorn Katarina Becker) ändrade tingsrättens dom på det sättet att hovrätten rubricerade brottet som (enkelt) rattfylleri enligt 4 § första stycket trafikbrottslagen och bestämde påföljden till 80 dagsböter.

Hovrätten, som företog målet till avgörande utan huvudförhandling, konstaterade i sina domskäl inledningsvis att åklagaren inte påstått att det rattfylleribrott som lagts H.B. till last skulle vara att bedöma som grovt på annan grund än att denne haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 0,91 milligram per liter i utandningsluften, att H.B. i enlighet med vad som upptagits i tingsrättens dom den 22 november 1998 kl. 04.40 på en sträcka av fyra till sex meter fört personbil på en parkeringsplats i Sundsvall med ovan angiven alkoholkoncentration i sin utandningsluft samt att det förhållandet att H.B. överklagat tingsrättens dom endast beträffande honom ådömt antal dagsböter inte medförde att hovrätten kunde begränsa sin prövning när det gällde frågan hur gärningen skulle rubriceras.

I rubricerings- och påföljdsfrågan anförde hovrätten följande.

Av 4 § första stycket trafikbrottslagen framgår, såvitt nu är av intresse, att den som för ett motordrivet fordon efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i så stor mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,10 milligram per liter i utandningsluften döms för rattfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader. Vidare framgår av 4 a § 1 samma lag att vid bedömandet av frågan om huruvida ett rattfylleribrott är grovt skall särskilt beaktas om föraren haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 0,50 milligram per liter i utandningsluften. Angivna värden motsvarar 0,2, respektive 1,0 promille alkohol i blodet.

I det fall som här föreligger till bedömning finns det skäl för en kort tillbakablick på straffbestämmelserna om rattfylleri.

Bestämmelserna om rattfylleri har, sedan det första svenska straffbudet på detta område infördes på 1920-talet, varit föremål för en rad återkommande reformer. Genom ändringar år 1941 infördes de s.k. promillebestämmelserna och brottet indelades i två skilda svårhetsgrader. Det svårare brottet benämndes sedermera rattfylleri och det lindrigare i allmänhet rattonykterhet. Genom en lagändring år 1989 blev det möjligt att lägga också alkoholhalten i förarens utandningsluft till grund för bedömningen av ansvaret. I den lydelse av 4 § trafikbrottslagen som gällde närmast före den 1 juli 1990 stadgades, såvitt nu är av intresse, i 1 mom. följande. Den som vid förande av motordrivet fordon varit så påverkad av starka drycker, att det kunde antagas att han icke på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet skulle dömas för rattfylleri till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna var mildrande, till böter, dock lägst tjugofem dagsböter (första stycket). Den som fört motordrivet fordon efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgick till minst 1,5 promille i hans blod eller 0,75 milligram per liter i hans utandningsluft skulle anses ha varit så påverkad av starka drycker under färden, som i första stycket sades (tredje stycket). Promillegränserna har, i takt med ökande krav på nykterhet i trafiken, ändrats ett flertal gånger. Den 1 juli 1990 gradindelades brottet i rattfylleri och grovt rattfylleri, varvid promillegränsen för (enkelt) rattfylleri sänktes från 0,5 till 0,2, samtidigt som möjligheten avskaffades att vid den grövre brottsformen i vissa fall döma till böter. Promillegränsen för grovt rattfylleri sänktes den 1 februari 1994 till 1,0 (motsvarande 0,50 milligram alkohol per liter utandningsluft) och maximistraffet för detta brott höjdes då från ett till två års fängelse. Senast ändrades bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott den 1 juli 1999, då det bl.a. infördes en nollgräns för narkotika i trafiken.

I nu aktuellt fall knyter sig intresset särskilt till de motivuttalanden i fråga om mildrande omständigheter som skedde i samband med 1990 års lagändring. I specialmotiveringen till 4 § första stycket trafikbrottslagen uttalade sålunda föredragande statsrådet då följande.

"Första stycket innehåller den nya huvudregeln om ansvar för rattfylleri. Denna tar sikte på alkoholkoncentrationen i förarens blod eller utandningsluft under eller efter färden. Bara en av gränserna behöver vara uppnådd för att ansvar för rattfylleri skall inträda.

Huvudregeln innehåller endast en nedre gräns. Det är inte uteslutet att ansvar kan dömas ut efter huvudregeln, även om alkoholkoncentrationen varit högre än det gränsvärde som anges i 4 a §. Så bör bl.a. ske vid gärningar som i gällande rätt skulle föranleda böter med hänsyn till att omständigheterna varit mildrande." (NJA II 1990 s. 7)

I sammanhanget kan tilläggas att justitieutskottet med syftning på 4 a § trafikbrottslagen vid sin behandling av det förslag som ledde till 1990 års lagändring yttrade bl.a. följande.

"Beträffande den närmare utformningen av bestämmelsen om grovt rattfylleri anser utskottet i likhet med vad som anförs i propositionen att bestämmelsen bör konstrueras på samma sätt som vid andra former av gradindelade brott. Detta innebär att domstolen efter en samlad bedömning av omständigheterna har att avgöra vilken grad av brottet som föreligger i det konkreta fallet. I likhet med vad som annars är normalt vid gradindelade brott bör det anges vilka omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt." (NJA II 1990 s.17 f.)

I motiven till 1994 års lagändring skedde inget avståndstagande från det synsätt som kommit till uttryck i ovan citerade motivuttalanden (jfr Olle Hoflund, Trafikbrottslagen, 1995, s. 25, 74 och 86), och i förbindelse med det anförda kan också pekas på ett uttalande av regeringen under rubriken "Straffskala" i avsnitt 5.4 av den proposition om drograttfylleri och sjöfylleri som ledde till införandet den 1 juli 1999 av bl.a. en nollgräns för narkotika i trafiken. Uttalandet lyder: "När domstolen skall avgöra frågan om rattfylleribrottet kan vara att anse som grovt, skall hänsyn tas till samtliga omständigheter vid brottet." (Prop. 1998/99:43 s. 27)

Av det anförda följer att det är av intresse att undersöka hur fall liknande det föreliggande bedömts i rättspraxis före den 1 juli 1990. Det nu aktuella fallet avser alltså den situationen att en, såvitt känt, tidigare ostraffad person som haft en alkoholkoncentration som överstigit motsvarigheten till 1,5 promille i sitt blod företagit en omparkering av en bil på en parkeringsplats, med en färdsträcka av blott några få meter, mycket tidigt en morgon när såvitt framkommit ingen annan trafik förekom.

En översikt av rättspraxis där mildrande omständigheter tidigare ansetts föreligga återfinns hos Hans Klette, Trafiknykterhetsbrotten, 1975, s. 123 ff. Av där återgivna avgöranden synes det mest jämförbara vara rättsfallet NJA 1966 B 23 (a. a. s. 131). I det fallet rörde det sig om en omparkering med mycket kort färdsträcka, omkring elva meter, av en bil när ingen trafik förekom och ingen trafiksäkerhetsfara förelåg. Ansvar utdömdes enligt 4 § 1 mom. trafikbrottslagen i dess då gällande lydelse, men påföljden bestämdes av Högsta domstolen, som fann omständigheterna mildrande, till ett bötesstraff (60 dagsböter). I rättsfallet NJA 1977 s. 614 (jfr NJA 1976 s. 650) noterade Högsta domstolen att det hade överlämnats åt rättstillämpningen att avgöra när mildrande omständigheter i trafikbrottslagens mening skulle anses föreligga och att, när det gällde bilkörning, sådana omständigheter torde ha ansetts vara för handen "främst i fall då körningen varit av så begränsad omfattning att den rimligen ej medfört någon fara för trafiksäkerheten - - - ". Även av tidigare hovrättspraxis framgår att i fall, liknande det nu aktuella, omständigheterna ansetts vara mildrande och att påföljden då ofta stannat vid ett bötesstraff (se Ulf Lindqvist, Rattfylleri, 1979, och de av honom med nummer 29, 59, 179, 228 och 305 betecknade rättsfallen samt densamme, Påföljd för rattfylleri, en genomgång av lag och rättspraxis, 1985, s. 7). Visserligen finns det i hovrättspraxis även exempel på fall då fängelsestraff utdömts även vid en helt kort körsträcka (RH 1988:42); fall förekommer också då påföljden i en omparkeringssituation bestämts till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst (Svea hovrätts, avd. 9, dom 1999-06-16, DB 97). Då har det emellertid rört sig om situationer som inte varit helt jämförbara med det nu föreliggande fallet. I sammanhanget kan tillfogas att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1995 s. 232 fastslagit att vid rattfylleribrott med moped som princip bör gälla att, om inte omständigheterna är särskilt försvårande, brottet skall hänföras under normalgraden av rattfylleri. I sistnämnda fall hade föraren en alkoholkoncentration i sin utandningsluft som uppgick till mer än 0,50 milligram per liter och färdades dessutom med en passagerare på mopeden, men Högsta domstolen förklarade att varken denna omständighet eller vad i övrigt framkommit beträffande färden (som skett på en gång- och cykelväg) medförde att brottet borde bedömas som grovt.

Som framgår av ovan lämnad redogörelse för rattfylleribestämmelserna lämnar gällande lagstiftning om trafiknykterhetsbrott utrymme för att rubricera en gärning som rattfylleri, trots att föraren haft en alkoholkoncentration som varit högre än det gränsvärde som anges i bestämmelsen om grovt rattfylleri i 4 a § 1 p. trafikbrottslagen (se även rättsfallet NJA 1995 s. 232). Vid prövningen av vilka fall då det kan komma i fråga att utnyttja detta utrymme bör beaktas bl.a. det förhållandet att lagstiftningen om trafiknykterhetsbrott har till främsta syfte att bekämpa de olyckor i trafiken vilkas uppkomst har samband med alkohol- eller drogpåverkan hos motorfordonsförare. I linje härmed ligger att det fåtal fall av rattfylleribrott då någon fara för trafiksäkerheten överhuvudtaget inte kan anses ha uppkommit ter sig väsentligt mindre straffvärda än de fall då sådan fara uppkommit. Det kan för övrigt anmärkas att man i ett stort betänkande rörande trafiknykterhetsbrott till och med övervägde frågan om införande av en särskild ansvarsfrihetsgrund för sådana trafiknykterhetsbrott där någon fara för trafiksäkerheten uppenbarligen inte uppkommit under färden (se SOU 1970:61 s. 199 f).

Vad ovan upptagits leder enligt hovrättens mening till att det saknas anledning att rubricera det trafiknykterhetsbrott H.B. gjort sig skyldig till som annat än rattfylleri.

H.B. skall alltså ådömas ansvar för rattfylleri enligt 4 § första stycket trafikbrottslagen. För rattfylleri som inte är grovt kommer normalt endast bötesstraff i fråga. Sådana omständigheter föreligger inte att det rattfylleribrott H.B. begått skall bestraffas på annat sätt. Antalet dagsböter bör bestämmas till åttio.

Målnummer B 280-99