Prop. 1998/99:43

Drograttfylleri och sjöfylleri

• Sida 1
•  Original

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 17 december 1998

Göran Persson

Laila Freivalds (Justitiedepartementet)

omständigheter som särskilt bör beaktas vid bedömningen av om ett sådant brott skall anses som grovt och om det förhållandet att brottet begåtts i trafik eller annan därmed jämförbar verksamhet under självförvållat rus angavs som en av dessa omständigheter.

Straffskalan för exempelvis grovt vållande till annans död omfattar fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Även om straffmaximum kan överskridas när fängelse ådöms som gemensamt straff för flera brott detta är ju fallet om gärningsmannen också gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott - bör dessutom övervägas att höja straffmaximum för brotten grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom.

– Yttrande från frivårdsmyndighet bör normalt tas in i mål om ansvar för grovt rattfylleri om det inte står klart att annan påföljd än fängelse är utesluten. Även i de fall där det står klart att ett fängelsestraff skall ådömas bör yttrande emellertid inhämtas om det finns anledning anta att det föreligger omständigheter som kan ha betydelse för fängelsestraffets längd.

– Handläggare inom frivården bör utbildas i användningen av test för att diagnostisera alkohol- och drogmissbruk, exempelvis ADDIS eller MACH. Sådant test bör utgöra ett normalt inslag i den personutredning som frivårdsmyndigheten ombesörjer i mål om ansvar för trafiknykterhetsbrott.

– Den som dömts för ett trafiknykterhetsbrott och därvid haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft skall i dag till sin ansökan om körkortstillstånd foga ett särskilt utlåtande som styrker att kravet på ett nyktert levnadssätt i körkortslagens (1977:477) mening är uppfyllt. Detta krav utvidgas till att omfatta alla förare som dömts för rattfylleri eller grovt rattfylleri.

– Återkallelse av körkort vid trafiknykterhetsbrott skall få underlåtas endast om synnerliga skäl föreligger och det kan ske utan fara för trafiksäkerheten. Bestämmelsen om att varning skall meddelas vid alkoholkoncentrationer under 0,5 promille i blodet eller motsvarande, om varningen av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd, bör enligt kommitténs mening avskaffas.

Gränsvärdet för grovt brott

Det nuvarande övre gränsvärdet - 1,5 promille alkohol i blodet eller 0,75 milligram alkohol per liter utandningsluft - framstår som alltför högt från trafiksäkerhetssynpunkt. Redan vid betydligt lägre alkoholkoncentrationer inträder en signifikant försämring av körförmågan. Det är också så att gränsen mellan "normal" alkoholkonsumtion och sådana alkoholvanor som tyder på alkoholproblem eller alkoholberoende går betydligt lägre än vid 1,5 promille eller motsvarande alkoholkoncentration i utandningsluften. Kommittén har därför funnit att gränsvärdet bör sänkas.

När det sedan gäller att bestämma vilket gränsvärde som bör leda till att ett rattfylleribrott regelmässigt skall bedömas som grovt har kommittén stannat för att föreslå 1,0 promille i blodet eller 0,50 milligram per liter 49

• Sida 50
•  Original

utandningsluft. Avgörande för detta val har varit trafikfaresynpunkter samt att redan alkoholhalter på denna nivå indicerar alkoholproblem. De möjligheter till behandling och andra former av stöd- och hjälpåtgärder som det straffrättsliga påföljdssystemet erbjuder - såväl inom anstaltsvården som inom frivården - har därför ansetts böra kunna komma till användning redan här.

Påföljdsvalet vid grovt rattfylleri

Bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott verkar som tidigare sagts dels allmänpreventivt, dels individualpreventivt.

Efter 1990 års ändringar i trafikbrottslagen har användningen av fängelsestraff minskat väsentligt samtidigt som användningen av villkorlig dom har ökat markant. Vad gäller de tingsrättsdomar där grovt rattfylleri utgjort huvudbrott har andelen fängelsestraff minskat från 72 procent år 1989 till 47 procent andra halvåret 1991 medan andelen villkorliga domar har ökat från 5 procent till 23 procent under samma tid. Denna utveckling är oroande både ur allmänpreventiv och individualpreventiv synvinkel.

Dagens påföljdspraxis ter sig alltför mild från allmänpreventiv synpunkt. Onyktra förare utgör en stor trafiksäkerhetstara och varje år dödas eller skadas enligt den officiella statistiken mellan 1 500 och 2 000 personer i trafikolyckor där minst en av förarna misstänks ha varit alkoholpåverkad. Det verkliga antalet torde vara betydligt större. Det finns därför all anledning att se strängt på denna typ av brott. Förändrade dryckesvanor och det europeiska integrationsarbetet kan för övrigt leda till att den totala alkoholkonsumtionen i landet ökar, vilket gör det ännu mer angeläget att betona att trafik och alkohol inte hör ihop. Enligt Trafiksäkerhetsverkets bedömningar finns det i dag dessutom en oroande tendens till ökad onykter körning bland yngre män.

Dagens påföljdspraxis är olycklig även från individualpreventiv synpunkt. Personer som begår trafiknykterhetsbrott har nämligen i stor utsträckning alkoholproblem och risken för återfall är stor bland dessa personer. Från trafiksäkerhetssynpunkt är det därför angeläget att söka komma till rätta med eventuella alkoholproblem och hindra återfall hos detta klientel. Detta kan ske inom såväl anstaltsvården som frivården.

Som framgått ovan är det kommitténs uppfattning att normalpåföljden för grovt rattfylleri skall vara fängelse. För att en icke frihetsberövande påföljd skall kunna tillämpas vid grovt rattfylleri bör krävas att särskilda skäl talar för det. Villkorlig dom skall - liksom före 1990 års reform tillämpas endast i klara undantagsfall.

De riktlinjer för påföljdsvalet som kommittén förordar innebär en skärpning jämfört med det synsätt som kom till uttryck i förarbetena till 1990 års ändringar i trafikbrottslagen. Grovt rattfylleri ansågs då endast i vissa fall vara så kvalificerat att man kunde hänvisa till brottets art som skäl för fängelse.

Specialanstalter för trafiknykterhetsbrottslingar

Effektiva insatser mot trafiknykterhetsbrotten förutsätter att anstaltsvistelsen ges ett mera meningsfullt och verksamt innehåll än i dag och att de möjligheter som finns att - genom behandling och andra åtgärder - motverka fortsatt brottslighet tas till vara även inom anstaltsvården. 50

• Sida 51
•  Original

Kommittén föreslår därför att specialanstalter inrättas för sådana trafiknykterhetsbrottslingar som kan beräknas vistas på anstalt i högst omkring tre månader och som har ett trafiknykterhetsbrott som huvudbrott i den aktuella domen. Under verkställighetstiden skall dessa klienter genomgå ett intensivt påverkansprogram.

Att en person gjort sig skyldig till ett trafiknykterhetsbrott kan naturligtvis inte automatiskt tas till intäkt för att han har alkoholproblem, även om så ofta är fallet. Det föreslagna påverkansprogrammet bedöms emellertid ha mycket att ge även sådana intagna som inte har alkoholproblem och det kan anpassas särskilt till denna grupp.

Fördelarna med de föreslagna specialanstalterna är flera. Genom att samla den aktuella klientgruppen på särskilda anstalter kan verksamheten drivas rationellt och kan klientunderlaget bli tillräckligt stort för att möjliggöra en viss differentiering av verksamheten beroende på verkställighetstidens längd, graden av den intagnes eventuella alkoholproblem och andra faktorer. Vidare tillåter en sådan ordning att verksamheten aktiv påverkan i alkoholfrågan - genomsyrar fängelsevistelsen.

Strävan bör vara att även sådana fängelsedömda trafiknykterhetsbrottslingar som inte lämpligen kan placeras på de föreslagna specialanstalterna skall bli föremål för påverkansprogram inom ramen för det traditionella anstaltssystemet.

Höjt straffmaximum för grovt rattfylleri m.m.

Grovt rattfylleri är ett brott som innebär fara för människors liv och hälsa. Förarens agerande framstår som särskilt allvarligt därför att han medvetet valt att utsätta andra trafikanter för de risker hans alkoholpåverkan innebär i trafiken. Man måste därför se strängt på dessa brott. För de svåraste fallen av grovt rattfylleri bör det finnas möjlighet för domstolarna att utdöma långvariga fängelsestraff. Det nuvarande maximistraffet, fängelse ett år, anser kommittén vara för lågt och föreslår därför att maximistraffet höjs till två års fängelse.

Genom en sådan höjning av straffmaximum kommer grovt rattfylleri att få samma maximistraff som exempelvis brottet framkallande av fara för annan.

Kommittén föreslår vidare att brotten vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom - som inte sällan förekommer i samband med onykterhet i trafik - ses över. Kommittén ifrågasätter om bedömningen av dessa brott inte är mildare än vad som kan anses rimligt.

Särskild personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri

Att domstolen har tillgång till en god personutredning är av vikt inte endast för påföljdsbestämningen i det enskilda fallet utan även för enhetligheten i rättstillämpningen. Kommittén anser att yttrande från frivårdsmyndighet normalt bör infordras i mål om ansvar för grovt rattfylleri om inte annan påföljd än fängelse är utesluten. Även i fall där det står klart att ett fängelsestraff skall ådömas bör yttrande emellertid inhämtas om det finns anledning anta att det föreligger sådana omständigheter som kan få betydelse för fängelsestraffets längd.

För att öka kvaliteten på personutredningarna och underlätta motivationsarbetet pekar kommittén på olika test för att diagnostisera missbruk 51

• Sida 52
•  Original

och beroende såsom det s.k. ADDIS-testet och MACH-testet, och föreslår att frivårdens personal skall få utbildning i att använda sig av något av dessa eller liknande test. Sådana test bör normalt ingå som en del av den personutredning frivårdsmyndigheten ombesörjer när rätten begärt myndighetens yttrande i mål om ansvar för trafiknykterhetsbrott.

Inte minst mot bakgrund av reglerna om utvidgad lämplighetspröv-ning vid ansökan om körkortstillstånd (se nedan) bör den misstänkte redan i samband med personutredningen ha ett betydande intresse av att hans alkoholproblem utreds och att han får hjälp och stöd för att komma till rätta med dessa.

Omfattningen av den utvidgade lämplighetsprövningen

Den s.k. utvidgade lämplighetsprövningen, som infördes år 1991, omfattar i dag den som dömts för ett trafiknykterhetsbrott och som därvid haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft.

Erfarenheterna av den utvidgade lämplighetsprövningen och av annan liknande verksamhet som pågått under längre tid är goda.

Alkoholkoncentrationen vid provtagningstillfället står inte i någon given relation till en persons alkoholvanor. Trafiknykterhetsbrott utgör dock ofta ett tidigt tecken på att alkoholbruket inte är kontrollerat och det är väl känt att en stor del av de trafiknykterhetsbrottslingar som vid provtagningstillfället har under 1,5 eller 1,0 promille i många fall har alkoholproblem. Från körkortssynpunkt anser kommittén därför att det finns anledning att behandla alla förare som dömts för trafiknykterhetsbrott på samma sätt.

Visserligen torde andelen förare med alkoholproblem vara lägre vid låga alkoholhalter än vid de riktigt höga. Trafiknykterhetsbrott utgör emellertid, enligt kommitténs mening, ett så starkt tecken på olämplighet från nykterhetssynpunkt att det är motiverat att låta alla förare som dömts för trafiknykterhetsbrott underkastas den utvidgade lämplighetsprövningen vid ansökan om körkortstillstånd.

Den utvidgade lämplighetsprövningen föreslås således omfatta alla förare som dömts för rattfylleri eller grovt rattfylleri; alltså även förare beträffande vilka det saknas bevisning om alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften och förare som varit påverkade av annat medel än alkohol.

Återkallelse av körkort på grund av trafiknykterhetsbrott

Även de trafiknykterhetsbrottslingar som vid provtagningstillfället har relativt sett låga alkoholhalter utgör en fara i trafiken och även dessa förare har ofta alkoholproblem.

Enligt kommitténs mening saknas därför anledning att från körkortssynpunkt särbehandla förare vars alkoholkoncentration understigit 0,5 promille eller motsvarande.

Bestämmelsen om att återkallelse skall underlåtas vid förhållandevis låga alkoholhalter, om varning av särskilda skäl får anses vara en tillräcklig åtgärd, bör därför utgå. För att varning skall få träda i stället för återkallelse vid trafiknykterhetsbrott bör alltid krävas att det föreligger synnerliga skäl och att det kan ske utan fara för trafiksäkerheten. 52

• Sida 53
•  Original

Sjöfylleridelen

Sammanfattningsvis innebär kommitténs förslag i sjöfylleridelen följande.

– Kommittén har prövat men underkänt tanken att med ett nedre gränsvärde för alkoholhalten i gärningsmannens blod eller utandningsluft bestämma vad som skall straffas som enkelt sjöfylleri; straffbarheten får som hittills prövas genom s.k. klinisk bedömning.

– Det har däremot ansetts både möjligt och lämpligt att genom ett övre gränsvärde bestämma vad som skall straffas som grovt sjöfylleri; detta gränsvärde skall vara detsamma som för grovt rattfylleri. Men för att brottet alls skall anses vara grovt måste det begås i en syssla som efter omständigheterna ställde höga krav på gärningsmannen.

– Det förutsätts att det nedre gränsvärdet för straffbar alkoholpåverkan i vägtrafiken - 0,2 promille eller motsvarande värde i utandningsluften kommer att få inflytande på den maritima straffrättskipningen.

Gränsvärdet för grovt brott

Gränsvärdet för alkoholkoncentrationen - 1,0 promille alkohol i blodet eller 0,50 milligram per liter utandningsluft - införs bland de omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om ett sjöfylleri är grovt. En så hög alkoholhalt indicerar avsevärd påverkan hos envar.

Enligt kommitténs förslag skall vid bedömningen av om ett sådant brott är grovt i första hand beaktas den uppgift gärningsmannen haft att fullgöra och de krav uppgiftens beskaffenhet efter omständigheterna ställt på gärningsmannen.

De uppgifter som utförs ombord på fartyg kan vara av många olika slag och ställa olika höga krav. Ansvarsfulla uppgifter som är komplicerade och kräver koncentration och snabb reaktionsförmåga ställer naturligtvis högre krav på nykterhet än enkla uppgifter som kan utföras mer eller mindre mekaniskt. Hur höga krav en uppgift ställer på utövaren varierar också med hänsyn till exempelvis fartygstyp, väderlek, farvatten, trafikintensitet och den last som fartyget transporterar. Hårt väder och svårnavigerade vatten kan medföra att annars tämligen enkla uppgifter blir krävande och transport av farlig last ställer större krav på precision, omdöme och reaktionssnabbhet än transport av annan last. Huruvida uppgifter i det enskilda fallet ställt höga krav på gärningsmannen måste beaktas innan man går in på de andra i bestämmelsen nämnda omständigheterna som särskilt skall beaktas.

Har de aktuella uppgifterna efter omständigheterna ställt höga krav på gärningsmannen skall särskilt beaktas vissa andra omständigheter. Förutom en alkoholhalt som uppgått till 1,0 promille alkohol i blodet eller 0,50 milligram per liter utandningsluft nämns i kommitténs förslag annan avsevärd påverkan av alkohol eller annat medel samt påtaglig fara för säkerheten till sjöss.

Avsevärd påverkan kan, med hänsyn till de individuella variationer som finns vad gäller den påverkan en viss alkoholkoncentration leder till, i vissa fall föreligga även vid lägre alkoholkoncentrationer än 1,0 promille i blodet eller motsvarande i utandningsluften.

• Sida 54
•  Original

Lagens budskap blir således: För grovt sjöfylleri blir Du dömd på samma bevis som fäller rattfylleristen.

Den nedre straffbarhetsgränsen

Kommittén har inte ansett sig böra föreslå införandet av något nedre gränsvärde för alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften. Det antas att den nedre straffbarhetsgränsen för alkoholpåverkan i vägtrafiken - 0,2 promille alkohol i blodet eller motsvarande alkoholhalt i utandningsluften - kommer att inverka på den maritima straffrättskipningen. Det är nämligen uppenbart att framförande av fartyg i många fall ställer minst lika höga krav på omdöme och precision som framförande av motorfordon i vägtrafiken.

Det som är straffbar påverkan i vägtrafik bör vara det även i snarlika fall till sjöss; låt vara att bevisföring som inskränkts till utredning om alkoholhalt i blod eller utandningsluft kräver säkerhetsmarginal. De fall kommittén här i första hand haft för ögonen är exempelvis de där den tilltalade fört snabbgående motorbåt i livligt trafikerade vatten; likheten med vägtrafik är då, liksom i vissa andra fall, slående. Även utan så tydlig parallell till förhållandena inom vägtrafiken kan både uppgiften ombord och yttre omständigheter ställa så höga krav på den tilltalade att alkoholhalter i närheten av det nedre gränsvärdet för rattfylleri bör tydas så att toleranströskeln överskridits.

Det lätt förenklade budskap kommittén vill förmedla blir här detta: För sjöfylleri kan Du komma att dömas på samma bevis som fäller rattfylleristen.

• Sida 55
•  Original

Kommitténs lagförslag

Förslag till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom föreskrivs att 325 och 325 a §§sjölagen (1891:35 s. 1) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

325 §¹

Den som framför fartyg eller i övrigt på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel, att det kan antas, att han inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom, döms för sjöfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som framför fartyg eller i övrigt på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel, att det kan antas, att han inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom, döms för sjöfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader. Straffvärdet bedöms med utgångspunkt i de krav som uppgiftens beskaffenhet efter omständigheterna ställt på gärningsmannen.

325 a §²

Är ett brott som avses i 325 § att anse som grovt, skall dömas för grovt sjöfylleri till fängelse i högst ett år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

1. gärningsmannen varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel,

2. den uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständigheter eller

3. framförandet av fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss.

Är ett brott som avses i 325 § att anse som grovt, skall dömas för grovt sjöfylleri till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall främst beaktas om uppgiftens beskaffenhet efter omständig-heterna ställt höga krav på gärningsmannen. I sådant fall skall därnäst särskilt beaktas om gärningsmannen

1. har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 0,50 milligram per liter i hans utandningsluft eller 1,0 promille i hans blod,

2. annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, eller

3. fullgjort uppgiften på ett sätt som medfört påtaglig fara för säkerheten till sjöss.

¹ Senaste lydelse 1991:668.² Senaste lydelse 1991:668.

Denna lag träder i kraft den Prop. 1998/99:43 Bilaga 2

• Sida 57
•  Original

Förteckning över remissinstanserna (SOU 1992:131)

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av följande instanser:

Riksdagens ombudsmän, Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen (RPS), Kriminalvårdsstyrelsen (KVS), Domstolsverket (DV), Hovrätten för Nedre Norrland, Göteborgs tingsrätt, Härnösands tingsrätt, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Stockholms län, Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Fängelseutredningen (Ju 1992:06), Straffsystemkommittén (Ju 1992:07), Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Statens järnvägar (SJ), Sjöfartsverket, Sjösäkerhetsrådet, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Länsstyrelsen i Stockholms län, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svensk trafikmedicinsk Förening, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande (NTF), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareförbundet (SAF), Svenska maskinbefälsförbundet, Föreningen Sveriges polischefer, Motormännens riksförbund (MRF), Motorförarnas Helnykterhetsförbund (MHF), Järnvägsanställdas Helnykterhetsförbund, IOGT-NTO-rörelsen, Föreningen för Minnesotamodellen i Sverige, Föreningen Kampen mot rattfylleriet Angår Mig (KRAM), Provita AB.

Remissinstanser som ej svarat: Statens rättskemiska laboratorium, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska sjöfolksförbundet, Föreningen Sveriges åklagare, Kungliga Automobilklubben (KAK), Riksorganisationen mot brott i samhället, LP-stiftelsen.

Yttranden har dessutom inkommit från följande instanser: Sveriges redareförening, Frälsningsarméns behandlingshem, Föreningen för allmänna ombud i körkortsfrågor, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Nykterhetsrörelsens Landsförbund, Föreningen Skyddsvärnet, Norrköpings kommun, Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän, Rättsmedicinalverket, Skyddsvärnet i Göteborg, Norrköpings kommun, Svenska Fångvårdssällskapet, Karolinska Institutet, Institutionen för klinisk alkohol- och narkotikaforskning, Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm, Svenska Skyddsförbundet, Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande, Lennart Fogel, Rikspolisstyrelsen gm Bertil Fredriksson PM angående beslag av fordon, Uppdrag till Brottsförebyggande rådet att utvärdera 1991 års ändringar om bestämmelserna i sjölagen (1891:35 s.1) om onykterhet till sjöss.

• Sida 58
•  Original

Med begreppet annat medel avses som ovan nämnts samtliga medel som kan påverka förmågan att framföra ett fordon på betryggande sätt. Någon lista som upptar de förbjudna medlen finns således inte. I kapitel 3, som bl.a. innehåller olika definitioner, ges en redogörelse för de vanligast förekommande substanser som omfattas av begreppet. Det skall observeras att det inte är fråga om någon fullständig uppräkning utan endast en exemplifiering.

De analysmetoder som används för att påvisa drogförekomst beskrivs i kapitel 4. Påvisandet sker huvudsakligen genom analys av blod eller urin. Mellan dessa båda metoder föreligger en betydelsefull skillnad. För att en drog skall kunna utöva någon påverkan på de psykomotoriska funktionerna och därmed förmågan att föra ett fordon på ett trafiksäkert sätt måste den befinna sig i blodet. När drogen har lämnat blodomloppet och utsöndrats i urinen har den passerat de delar av kroppen där den kan utöva sådan påverkan. Ett påvisande i urin kan därför i princip visa endast att ett brukande har skett.

För att en åtgärd som innebär kroppsbesiktning skall få genomföras enligt reglerna i rättegångsbalken krävs att det föreligger skälig misstanke om ett brott som kan föranleda fängelse. Alkoholutandningsprov är en sådan åtgärd men genom en särskild lag, lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov, har polisen givits rätt att rutinmässigt och alltså utan misstanke genomföra sådana prov. Dessa regler behandlas i kapitel

5. Där redogörs även för Rikspolisstyrelsens delredovisning av uppdraget som styrelsen har fått av regeringen att utveckla metoder för kontroll och upptäckt av andra droger än alkohol i trafiken. Den metod som Rikspolisstyrelsen har angett som den enda möjliga kallas DRE-metoden (Drug Recognition Expert Test) och har utvecklats i USA. Metoden är uppdelad i olika steg och bygger på att vissa symtom kan observeras hos dem som är påverkade av olika droger. Rikspolisstyrelsens förslag går i huvudsak ut på att en polisman utan föregående misstanke skall ha rätt att genomföra vissa undersökningar av en förares ögon. Tyder resultatet av dessa ögonundersökningar på att föraren är påverkad föreligger skälig misstanke om drograttfylleribrott och förutsättningarna för blod- och urinprovstagning är därmed uppfyllda. DRE-metoden innehåller också ett flertal undersökningsmoment som, enligt Rikspolisstyrelsens förslag, en polisman med särskild utbildning skall få genomföra sedan graden av skälig misstanke har uppnåtts. Kapitlet innehåller vidare en redovisning av vad som gäller beträffande den läkarundersökning, den s.k. kliniska undersökningen, som syftar till att fastställa om den misstänkte är alkohol- eller drogpåverkad. Denna undersökning genomförs numera i princip endast vid misstänkt drograttfylleribrott. Kapitel 6 innehåller en kortfattad redogörelse för olika studier och vissa forskningsresultat som finns beträffande droger och trafiksäkerhet. Hur drograttfylleribrott har reglerats i vissa andra länder, med huvudsaklig inriktning på vad som gäller i Norden, finns redovisat i kapitel 7.

• Sida 60
•  Original

Överväganden

Allmänna utgångspunkter och överväganden

Främst med beaktande av de tillämpningsproblem som föreligger i bevishänseende med den nuvarande regleringen anser vi att det föreligger ett klart behov av att reformera lagstiftningen angående drograttfylleri. För våra förslag har vi haft bl.a. följande allmänna utgångspunkter. Den reglering som vi föreslår skall vara utformad så att den främjar trafiksäkerheten och förmedlar det pedagogiska budskapet att droger som innebär en fara i trafikhänseende inte skall få förekomma i trafiken. Vidare bör regleringen följa allmänna straffrättsliga principer, vilket bl.a. innebär att endast gärningar som från trafiksäkerhetssynpunkt är till sin natur skadliga eller farliga för enskilda eller samhället bör omfattas av straffansvar. Regleringen bör vidare vara utformad så att brottet kan indelas i ett lindrigare och ett grövre brott så att brottets straffvärde kan avspegla sig i straffskalan. Om inte en absolut nollgräns bedöms vara den mest lämpliga lösningen för vissa eller samtliga droger, bör en föreslagen reglering innebära att samma påverkansnivå som är straffbar vid rattfylleri på grund av alkoholpåverkan också är straffbar vid sådant brott på grund av drogpåverkan. Det är också önskvärt av trafiksäkerhetsskäl att regleringen om möjligt träffar samtliga droger som omfattas av begreppet annat medel eftersom det framstår som egalt varifrån den trafikfarliga påverkan kommer. Vi anser det också väsentligt att söka föreslå en reglering som innebär en förenkling av hanteringen av drograttfylleriärenden utan att rättssäkerheten för den skull försämras.

Gränsvärden

Vi har inledningsvis övervägt om det är möjligt att för drogernas del införa någon form av gränsvärden motsvarande de promilleregler som gäller för alkohol. En sådan reglering skulle medföra flera fördelar. Bl.a. skulle bevissvårigheterna i mål om drograttfylleri minska och trafiknykterhetslagstiftningen skulle bli densamma för alkohol och droger. Emellertid har vetenskapen ännu inte kommit så långt att det finns tillräckligt underlag för att säga att en viss påvisad koncentration i blodet är kopplad till en viss påverkansgrad. Beträffande en del droger torde ett sådant samband vara mycket svårt att fastställa på grund av deras komplicerade metabolism (omvandling). Vissa droger kan vidare för närvarande påvisas endast i urin vilket innebär att någon egentlig koppling till påverkansgrad inte kan göras. Ytterligare en komplikation är det stora antal gränsvärden det skulle bli fråga om eftersom varje drog som omfattas av regleringen måste åsättas åtminstone ett nedre gränsvärde. En annan nackdel med gränsvärden såvitt gäller narkotiska preparat är att ett olovligt brukande av dessa är straffbart enligt narkotikastrafflagen (1968:64) varför det framstår som olämpligt med en reglering som tillåter framförande av motorfordon med en viss mängd narkotika i kroppen. Med beaktande av bl.a. dessa omständigheter anser vi att det för närvarande inte är möjligt att införa en reglering med gränsvärden.

• Sida 61
•  Original

Absolut nollgräns

Vi har vidare övervägt möjligheten att införa en absolut nollgräns för samtliga droger i trafiken. Om en sådan totalförbudsregel skall införas bör den utformas som ett förbud att föra ett motordrivet fordon med någon som helst trafikfarlig substans i blodet. För att det skall vara lämpligt att införa en generell nollgräns krävs enligt vår mening klart belägg för att en sådan gräns har en sådan effekt på trafiksäkerheten att en straffrättslig reglering kan motiveras. I avsaknad av forskningsresultat skulle man kunna hävda att redan varje förekomst av en trafikfarlig substans kan medföra en påverkan som sätter ned körförmågan och därmed utgöra en sådan abstrakt fara att ett straffbeläggande bör ske. Vi ställer oss emellertid tveksamma till att straffbelägga ett handlande som inte med i vart fall en viss säkerhet kan sägas utgöra en trafiksäkerhetsrisk.

För införandet av en nollgräns talar vidare den pedagogiska effekt en sådan reglering skulle kunna innebära. Vi menar dock att det krävs starka skäl för att grunda en strafflagstiftning enbart på sådana indirekta principer. Ett annat skäl som talar för en nollgräns är att flera av de bevissvårigheter som i dag föreligger i mål om drograttfylleri troligen skulle försvinna med en sådan ordning.

Emellertid torde andra tillämpningsproblem uppstå t.ex. vad gäller att bevisa uppsåt hos föraren. Det skulle också kunna verka stötande på det allmänna rättsmedvetandet om människor med olika sjukdomar som kräver behandling med läkemedel får sin rörelsefrihet begränsad trots att de inte bedöms utgöra någon trafikfara. Att motverka dessa oönskade effekter genom att införa någon form av ansvarsfrihetsregel för ringa fall anser vi inte vara lämpligt eftersom bedömningen av vad som utgör ringa brott skulle kunna leda till olikheter i rättstillämpningen. Ytterligare skäl mot att införa en nollgräns är att efterlevnaden av lagstiftningen inte effektivt kan kontrolleras och att en sådan reglering skulle avvika från vad som gäller vid rattfylleribrott på grund av alkoholpåverkan.

Eftersom vi således anser det olämpligt att införa en absolut nollgräns för samtliga droger som omfattas av begreppet annat medel har vi övervägt möjligheten att låta en nollgräns gälla endast för en viss grupp av droger. En avgränsning som man eventuellt skulle kunna tänka sig är att begränsa totalförbudet till narkotika , dvs. de preparat som upptas i Läkemedelsverkets föreskrifter (1990:47) om förteckningar över narkotika. Dock hör till denna grupp också narkotika som används som läkemedel. På grund härav kan samma överväganden som gjorts ovan göras även beträffande dessa medel, varför en sådan avgränsning inte kan bedömas som lämplig.

Bör då en avgränsning ske till den s.k. illegala narkotikan (Läkemedelsverkets förteckning I samt amfetamin och kokain), för vilken delvis andra överväganden kan göras? Mot en sådan avgränsning talar bl.a. att personer som olovligen brukar narkotika inte sällan intar narkotikan i form av medicin, egen eller annans, vilken inte skulle komma att omfattas av en sådan regel. Härtill kommer att de överväganden som gjorts ovan om t.ex. otillräckligt forskningsunderlag och bristande kontrollmöjligheter för lagens efterlevnad äger giltighet även beträffande en reglering som begränsar sig till den illegala narkotikan. Vi menar därför att inte heller en sådan avgränsning är lämplig.

• Sida 62
•  Original

Ändring av det s.k. kliniska rattfylleriet

Vi har slutligen övervägt möjligheten att uppfylla reformens syfte, nämligen att förbättra möjligheterna att upprätthålla trafiksäkerheten och en tillräcklig kontroll över trafikanternas körförmåga, genom en ändring av bestämmelsen om det kliniska rattfylleriet. En sådan lösning anser vi har flera fördelar. Ett av de viktigaste skälen är att det blir möjligt att anknyta straffbarheten till en påverkan som kan motiveras från trafiksäkerhetssynpunkt. Att bestämma straffbarheten på detta sätt innebär också att regleringen stämmer överens med vad som gäller för rattfylleri på grund av alkoholpåverkan.

När bör då straffansvar inträda? Man kan urskilja två typsituationer. Det ena fallet är då det framgår redan av en persons beteende vid körningen eller i anslutning till denna att han är påverkad. Vi anser att detta bör vara tillräckligt för straffansvar och att rekvisitet "kan antas att han inte på ett betryggande sätt kan föra fordonet" bör utgå. Den som har intagit droger i en sådan mängd att han uppfattas som påverkad bör nämligen av trafiksäkerhetsskäl inte straffritt få framföra ett fordon. Den andra typsituationen är den då föraren, med hänsyn till arten och mängden av den eller de droger som påvisas vid analys av hans blod typiskt sett kan antas vara påverkad. Detta överensstämmer med vad som gäller för rattfylleri på grund av alkoholförtäring, där promillereglerna bygger på att viss alkoholkoncentration typiskt sett innebär påverkan. Även i dessa fall framstår det som högst motiverat att straffbelägga framförandet av ett motordrivet fordon.

Att utforma regleringen på detta sätt innebär flera fördelar. Dagens bevissvårigheter torde minska och möjlighet ges till en önskvärd nyansering vid straffvärdebedömningen. Vidare kan regleringen omfatta samtliga trafikfarliga medel och lagens efterlevnad blir möjlig att kontrollera.

Den ordning som vi föreslår kommer att kräva att Rättsmedicinalverket avger, förutom analysbevis, ett utlåtande om huruvida en viss påvisad drogförekomst med hänsyn till arten och mängden av den eller de påvisade drogerna typiskt sett kan antas ha medfört en påverkan. Rättsmedicinalverket torde även i sina utlåtanden i många fall kunna ange vilken grad - hög, måttlig eller låg - av påverkan som kan antas ha förelegat. När det är fråga om illegal narkotika, som ju intas i syfte att nå en påverkan, torde utlåtandet ofta komma att utmynna i slutsatsen att drogen typiskt sett kan antas ha medfört en påverkan. Denna slutsats torde också bli vanlig i de fall det är fråga om överdosering av legalt förskrivna läkemedel. Mindre ofta torde en sådan slutsats kunna dras när det är fråga om trafikfarliga läkemedel som påvisas i terapeutisk dos. Vi vill i detta sammanhang starkt betona det ansvar som behandlande läkare och apotekspersonal har för att patienter får en adekvat och fullständig information om effekterna av förskrivna läkemedel och faran med överdosering och överanvändning.

Med våra förslag torde Rättsmedicinalverkets utlåtanden bli det viktigaste bevismedlet i mål om drograttfylleri. Även i fall när utlåtandet inte mynnar ut i att föraren typiskt sett kan antas ha varit påverkad av den påvisade drogförekomsten kan utlåtandet liksom analysbeskedet ha betydelse som bevis. Också annan bevisning, t.ex. vittnesbevisning, kommer givetvis att vara av stort värde även i framtiden.

Den ändring av det kliniska rattfylleriet som vi föreslår för drogernas del kommer att gälla även för det mycket begränsade antalet fall av 62

• Sida 63
•  Original

rattfylleri på grund av alkoholpåverkan där bestämmelsen kommer till användning.

Vi anser inte att det finns skäl att ändra den nuvarande bestämmelsen att påverkan skall ha varit avsevärd för att brottet skall bedömas som grovt. När det gäller frågan om ett kombinerat intag av alkohol och droger skall vara en omständighet som särskilt skall beaktas vid bedömningen av brottets svårhet kan man konstatera att det inte går att göra några generella uttalanden om att ett sådant kombinerat intag alltid leder till en förstärkt påverkan och därmed en ökad trafiksäkerhetsrisk. I de fall som det är fråga om förstärkningseffekter bör Rättsmedicinalverket ange detta i sitt utlåtande och påverkan torde då ofta bedömas som avsevärd, i vart fall när den uppmätta alkoholhalten inte betydligt understiger gränsen för grovt brott. Även i fall när det är fråga om en kombination av olika droger bör utlåtandet ange om och i vilken mån de påvisade drogerna förstärker varandra.

Utvidgade upptäckts- och kontrollmöjligheter för polisen m.m.

För att den ändring av regleringen av drograttfylleribrottet som vi har föreslagit skall kunna leda till ett mer effektivt ingripande mot drogpåverkade förare krävs även att polisen har tillräckliga möjligheter för upptäckt och kontroll. Det skulle enligt vår mening vara önskvärt med en teknisk metod som snabbt och smidigt kunde ge besked om föraren var drogpåverkad på samma sätt som kan ske beträffande alkohol. Då någon sådan metod ännu inte finns att tillgå utgår vi från vad Rikspolisstyrelsen har anfört i sin ovan nämnda delredovisning, nämligen att DRE-metoden i dag är den enda framkomliga vägen att lösa problemen.

Vi föreslår därför ändringar i lagen om alkoholutandningsprov som innebär att den inledande delen av DRE-metoden, dvs. ögonundersökningen, får genomföras rutinmässigt på samma sätt som gäller vid alkoholutandningsprov. De invändningar som eventuellt kan resas mot en sådan ordning från integritets- och rättssäkerhetssynpunkt uppvägs enligt vår mening av den ökade trafiksäkerhet som en sådan reglering torde komma att medföra. Vi förespråkar att denna undersökning genomförs även om ett taget alkoholutandningsprov utfallit positivt.

Den fortsatta delen av DRE-metoden, som enligt Rikspolisstyrelsens förslag skall genomföras sedan skälig misstanke om drograttfylleribrott föreligger, innehåller flera moment som är så ingripande att de enligt rättegångsbalkens bestämmelser endast får utföras av en läkare. För att den delen av metoden skall kunna genomföras krävs således författningsändringar även i rättegångsbalken. Härför krävs enligt vår mening att den delen av DRE-metoden är så betydelsefull att det kan motivera ett avsteg från kroppsbesiktningsreglerna i rättegångsbalken. Enligt vår mening är en till drogpåverkan anpassad klinisk undersökning utförd av läkare att föredra framför detta senare led av DRE-metoden. Vi kan därför inte tillstyrka ett införande av DRE-metoden i dess helhet utan förordar i stället att den kliniska undersökningen anpassas till att avse drogpåverkan och att läkarna ges en relevant utbildning för att känna igen tecken på drogpåverkan.

• Sida 64
•  Original

Körkortsfrågor

I kapitel 13 behandlas de körkortsfrågor som har närmast anknytning till bestämmelserna om straffansvar på grund av rattfylleri. Det gäller i första hand frågor om återkallelse av körkort, men även frågor om förutsättningarna för att över huvud taget erhålla körkort är av betydelse i detta sammanhang. Med beaktande av att 1994 års körkortsutredning nyligen har lämnat sitt betänkande En körkortsreform (SOU 1996:114) har vi inte funnit det meningsfullt att lägga fram utarbetade författningsförslag till ändring av den nu gällande körkortslagstiftningen. Inte heller har vi funnit skäl att göra detta avseende 1994 års körkortsutrednings förslag till författningstext. I stället gör vi vissa allmänna överväganden om personliga förutsättningar för körkortsinnehav, återkallelse, spärrtid, varning och omhändertagande av körkort samt läkarnas anmälningsskyldighet.

Annan berörd lagstiftning

Vi har också övervägt ändringar i annan trafiklagstiftning som innehåller bestämmelser om förbud mot och/eller ansvar för att utföra olika uppgifter under påverkan av alkohol och droger. Detta har gjorts främst för att se om det går att finna ett enhetligt påverkansbegrepp för trafiklagstiftningen, vilket enligt vår mening skulle vara önskvärt ur pedagogisk synvinkel. I den grundläggande bestämmelsen i vägtrafikkungörelsen (1972:603) stadgas bl.a. att ett fordon inte får föras av den som på grund av påverkan av starka drycker eller andra stimulerande eller bedövande preparat inte kan föra fordonet på betryggande sätt. Vi föreslår här, förutom en språklig anpassning, en ändring som innebär att bestämningen av påverkansbegreppet överensstämmer med den skärpning av begreppet som vi har föreslagit i 4 § trafikbrottslagen. Motsvarande ändring föreslår vi också i den likalydande bestämmelsen i terrängtrafikkungörelsen (1972:594). Vidare föreslår vi en anpassning av järnvägssäkerhetslagens (1990:1157) bestämmelser om straffansvar för förare av maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana vid påverkan av alkohol eller droger till bestämmelserna i 4 och 4 a §§ trafikbrottslagen, sådana dessa utformas enligt våra förslag. Bestämmelserna i sjölagen (1994:1009) om sjöfylleri respektive grovt sjöfylleri omfattar även andra personkategorier än förare. I sjölagen saknas vidare promilleregler. Vi anser emellertid inte att det ingår i vårt uppdrag att genomföra det omfattande arbete som krävs för att kunna göra meningsfulla överväganden om lämpligheten av ändringar i sjölagen. Detsamma gäller berörda bestämmelser i luftfartslagen (1957:297). Beträffande den lagen har regeringen dessutom nyligen beslutat direktiv enligt vilka en översyn av luftfartslagstiftningen skall ske. Slutligen föreslås en justering av vissa regler i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m., i syfte att bättre anpassa dessa regler till bl.a. trafikbrottslagens regler.

Kostnader och genomförande

De besparingar som våra förslag medför i form av en ökad trafiksäkerhet bedömer vi överstiger de ökade kostnader som våra förslag kan komma att innebära. 64

• Sida 65
•  Original

De föreslagna ändringarna bör kunna träda i kraft den 1 juli 1997.

• Sida 66
•  Original

Betänkandets lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom föreskrivs att 4 och 4 a §§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §¹

Den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i hans blod eller 0,10 milligram per liter i hans utandningsluft döms för rattfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader.

För rattfylleri enligt första stycket döms också den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kan föra fordonet. Detsamma gäller om föraren är lika påverkad av något annat medel.

Första stycket gäller inte förare av motordrivet fordon, som är avsett att föras av gående.

Första och andra styckena gäller inte om förandet av fordonet ingår som ett led i en vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning till vilken tillstånd har lämnats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

För rattfylleri enligt första stycket döms också den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha intagit annat medel om medlet under eller efter färden förekommer i hans blod i sådan mängd att han typiskt sett kan antas vara påverkad därav eller av flera medel i förening.

För rattfylleri enligt första stycket döms vidare den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn och då är påverkad av alkoholhaltiga drycker, av något annat medel eller av flera medel i förening.

Första och andra styckena gäller inte förare av motordrivet fordon, som är avsett att föras av gående.

Första–tredje stycket gäller inte om förandet av fordonet ingår som ett led i en vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning till vilken tillstånd har lämnats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4 a §²

Är ett brott som avses i 4 § första eller andra stycket att anse som grovt, skall föraren dömas för grovt rattfylleri till fängelse i högst

Är ett brott som avses i 4 § första–tredje stycket att anse som grovt, skall föraren dömas för grovt rattfylleri till fängelse i högst

¹ Senaste lydelse 1990:149.² Senaste lydelse 1993:1463.

två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

1. föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille i hans blod eller 0,50 milligram per liter i hans utandningsluft,

2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, eller

3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.

två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

1. föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille i hans blod eller 0,50 milligram per liter i hans utandningsluft,

2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol, av något annat medel eller av flera medel i förening, eller

3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

• Sida 68
•  Original

Förslag till lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157)

Härigenom föreskrivs att 30 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 §¹

Den som för ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i hans blod eller 0,10 milligram per liter i hans utandningsluft döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Till samma straff döms också den som för ett sådant fordon och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kan föra fordonet. Detsamma gäller om föraren är lika påverkad av något annat medel.

Är ett brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, skall föraren dömas till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

1. föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille i hans blod eller 0,50 milligram per liter i hans utandningsluft,

2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, eller

3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.

Till samma straff döms också den som för ett sådant fordon efter att ha intagit annat medel om medlet under eller efter färden förekommer i hans blod i sådan mängd att han typiskt sett kan antas vara påverkad därav eller av flera medel i förening.

Till samma straff döms vidare den som för ett sådant fordon och då är påverkad av alkoholhaltiga drycker, av något annat medel eller av flera medel i förening.

Är ett brott som avses i första– tredje stycket att anse som grovt, skall föraren dömas till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

1. föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille i hans blod eller 0,50 milligram per liter i hans utandningsluft,

2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol, av något annat medel eller av flera medel i förening, eller

3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.

Den som utan att föra fordon som avses i första stycket vid järnväg eller tunnelbana fullgör tjänst, i vilken ingår uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten och då är så påverkad av alkohol eller något annat medel att det kan antas att han inte kan utföra dessa uppgifter på betryggande sätt döms till böter eller fängelse i högst två år.

¹ Senaste lydelse 1993:1466.

• Sida 69
•  Original

I fråga om den som för spårvagn finns bestämmelser i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

• Sida 70
•  Original

Förslag till förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen (1972:603)

Härigenom föreskrivs att 19 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §

Fordon får ej föras av den som på grund av sjukdom, uttröttning eller påverkan av starka drycker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen eller av annat skäl ej kan föra fordonet på betryggande sätt.

Fordon får inte föras av den som är påverkad av alkoholhaltiga drycker, något annat medel eller flera medel i förening. Detsamma gäller den som på grund av sjukdom, uttröttning eller av annat skäl inte kan föra fordonet på ett betryggande sätt.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1997.

• Sida 71
•  Original

Förslag till förordning om ändring i terrängtrafikkungörelsen (1972:594)

Härigenom föreskrivs att 37 § terrängtrafikkungörelsen (1972:594) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

37 §

Fordon får ej föras av den som på grund av sjukdom, uttröttning eller påverkan av starka drycker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen eller av annat skäl ej kan föra fordonet på betryggande sätt.

Fordon får inte föras av den som är påverkad av alkoholhaltiga drycker, något annat medel eller flera medel i förening. Detsamma gäller den som på grund av sjukdom, uttröttning eller av annat skäl inte kan föra fordonet på ett betryggande sätt.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1997.

• Sida 72
•  Original

Förslag till lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov

dels att lagens rubrik skall ha följande lydelse,

dels att 2 § skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny 4 § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lag ( 1976:1090 ) om alkoholutandningsprov

Lag ( 1976:1090 ) om alkoholutandningsprov m.m.

2 §¹

Alkoholutandningsprov får även i andra fall än som avses i 1 § första stycket tas på förare av motordrivet fordon samt på förare av maskindrivet spårfordon på järnväg, tunnelbana eller spårväg. Prov enligt denna paragraf får dock inte tas på förare av motordrivet fordon, som är avsett att föras av gående.

Bestämmelserna i 1 § andra stycket skall tillämpas vid provtagning enligt denna paragraf. Dessutom skall iakttas att prov får tas endast på eller i nära anslutning till den plats där föraren kontrolleras eller ett polisingripande mot föraren sker. För proven får endast användas instrument som kan brukas utan dröjsmål och som bara anger om eventuell alkoholkoncentration överstiger visst gränsvärde.

Bestämmelserna i 1 § andra stycket skall tillämpas vid provtagning enligt denna paragraf. Dessutom skall iakttas att prov får tas endast på eller i nära anslutning till den plats där föraren kontrolleras eller ett polisingripande mot föraren sker.

För prov enligt denna paragraf får endast användas instrument som kan brukas utan dröjsmål och som bara anger om eventuell alkoholkoncentration överstiger visst gränsvärde

Om den undersökte begär det skall protokoll föras vid provtagningen och bevis om utförd åtgärd utfärdas.

4 §

Vad som i 1 § , 2 § första, andra och fjärde styckena och 3 § sägs om alkoholutandningsprov gäller också sådan undersökning av en persons ögon och ögonrörelser som företas i syfte att utröna om denne är påverkad av annat medel än alkohol. Sådan undersökning får utgöras endast av yttre iakttagelser av ögonens utseende och funktion. Som hjälpmedel vid undersökningen får användas

¹ Senaste lydelse 1993:1465.

• Sida 73
•  Original

pupillometer, penna eller liknande föremål samt mindre ljuskälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

• Sida 74
•  Original

Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §¹

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, vilka påträffas hos den som brutit mot 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 30 § järnvägssäkerhetslagen

(

1990:1157), 13 kap. 1 § luftfarts-

lagen (1957:297) eller 20 kap. 4 § eller 5 §sjölagen (1994:1009) skall förklaras förverkade, om det inte finns särskilda skäl mot det.

Detsamma skall gälla om sådana drycker eller berusningsmedel påträffas hos den som medföljt vid tillfället, om berusningsmedlen kan antas ha varit avsedda även för den som begått gärningen.

Alkoholhaltiga drycker eller annat sådant medel som avses i 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott och som påträffas hos den som brutit mot 4 § eller 4 a § lagen om straff för vissa trafikbrott, 30 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157), 13 kap. 1 § luftfartslagen

(

1957:297) eller

20 kap. 4 § eller 5 §sjölagen (1994:1009) skall förklaras förverkade, om det inte finns särskilda skäl mot det.

Detsamma skall gälla om sådana drycker eller medel påträffas hos den som medföljt vid tillfället, om medlen kan antas ha varit avsedda även för den som begått gärningen.

Spritdrycker, vin eller starköl, som påträffas hos den som förtär eller förvarar sådana drycker i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § andra stycket första meningen eller med 2 kap. 18 § ordningslagen (1993:1617) eller med lokal ordningsföreskrift skall, oavsett vem dryckerna tillhör, förklaras förverkade, om inte särskilda skäl talar mot det. Detsamma skall gälla alkoholdrycker som påträffas hos den som förtär sådana drycker i strid med 4 kap. 4 § ordningslagen eller med 25 a § järnvägssäkerhetslagen.

Vad som har sagts i tredje stycket gäller också i fråga om sådana drycker som avses där och som påträffas hos någon som vid tillfället var i sällskap med den som bröt mot bestämmelsen, om det är sannolikt att dryckerna var avsedda för den senare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

¹ Senaste lydelse 1994:1428.

• Sida 75
•  Original

Förteckning över remissinstanserna (SOU 1996:125)

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av följande instanser:

Riksdagens ombudsmän, Göta Hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland, Nacka tingsrätt, Linköpings tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Alingsås tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Västmanlands län, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Folkhälsoinstitutet, Apoteksbolaget AB, Statens järnvägar, Vägverket, Statens väg- och transportforskningsinstitut, Riksrevisionsverket, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges advokatsamfund, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges Domareförbund, Motorförarnas Helnykterhetsförbund, Järnvägsanställdas Helnykterhetsförbund, Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande, Försäkringsförbundet.

Remissinstanser som ej svarat: Svenska Polisförbundet, Föreningen Sveriges polischefer, Kampen mot rattfylleriet Angår Mig (KRAM)

Yttrande har dessutom inkommit från Riksförbundet narkotikafritt Samhälle (RNS)

• Sida 76
•  Original

Lagrådsremissens lagförslag Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om ögonundersökningar vid misstanke om vissa brott i trafiken

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag avser undersökning av en persons ögon och ögonrörelser i syfte att ta reda på om personen är påverkad av något annat medel än alkohol.

2 § En ögonundersökning enligt denna lag får göras på förare av ett motordrivet fordon samt på förare av ett maskindrivet spårfordon på järnväg, tunnelbana eller spårväg om det kan misstänkas att föraren gjort sig skyldig till brott som avses i 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 30 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) eller till något annat brott på vilket fängelse kan följa och som har begåtts i samband med framförandet av fordonet.

Undersökningen enligt första stycket får genomföras endast om den kan ha betydelse för utredningen om brottet.

3 § En ögonundersökning enligt denna lag får endast omfatta yttre iakttagelser av ögonens utseende och funktion. Som hjälpmedel vid undersökningen får pupillometer, penna eller annat liknande föremål samt mindre ljuskälla användas.

4 § En ögonundersökning enligt denna lag genomförs av en polisman. Undersökningen skall göras på ett sätt som inte utsätter den som undersöks för allmän uppmärksamhet. Om särskilda skäl inte föranleder något annat, skall undersökningen genomföras i ett täckt fordon eller inomhus i ett avskilt rum. Om den undersökte begär det skall det föras ett protokoll vid undersökningen och utfärdas ett bevis om utförd åtgärd.

5 § Vägrar den som skall genomgå en ögonundersökning att medverka till detta får blodprov tas även om det inte finns förutsättningar för det enligt 28 kap. 12 § rättegångsbalken.

___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom föreskrivs att 4 och 4 a §§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §¹

Den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i hans blod eller 0,10 milligram per liter i hans utandningsluft döms för rattfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i så stor mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i blodet eller 0,10 milligram per liter i utandningsluften döms för rattfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader.

För rattfylleri enligt första stycket döms också den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha intagit något preparat som avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) i så stor mängd att det under eller efter färden finns något sådant preparat kvar i blodet. Detta gäller dock inte om preparatet intagits i enlighet med läkares eller annan behörig recept-utfärdares ordination.

För rattfylleri enligt första stycket döms också den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kan föra fordonet. Detsamma gäller om föraren är lika påverkad av något annat medel.

För rattfylleri enligt första stycket döms också den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han eller hon inte kan framföra fordonet på ett betryggande sätt. Detsamma gäller om föraren är lika påverkad av något annat medel.

Första stycket gäller inte förare av motordrivet fordon, som är avsett att föras av gående.

Första och andra styckena gäller inte förare av motordrivet fordon, som är avsett att föras av gående.

Första och andra styckena gäller inte om förandet av fordonet ingår som ett led i en vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning till vilken tillstånd har lämnats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Första, andra och tredje styckena gäller inte om förandet av fordonet ingår som ett led i en vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning till vilken tillstånd har lämnats av regeringen eller den myndighet som

• Sida 78
•  Original

regeringen bestämmer.

4 a §²

Är ett brott som avses i 4 § första eller andra stycket att anse som grovt, skall föraren dömas för grovt rattfylleri till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

Är ett brott som avses i 4 § första, andra eller tredje stycket att anse som grovt, skall föraren dömas för grovt rattfylleri till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

1. föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille i hans blod eller 0,50 milligram per liter i hans utandningsluft,

1. föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille i blodet eller 0,50 milligram per liter i utandningsluften,

2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, eller

3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.

___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

• Sida 79
•  Original

Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §¹

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, vilka påträffas hos den som brutit mot 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 30 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157), 13 kap. 1 § luftfartslagen (1957:297) eller 20 kap. 4 § eller 5 §sjölagen (1994:1009) skall förklaras förverkade, om det inte finns särskilda skäl mot det.

Alkoholhaltiga drycker eller andra medel som har trafikfarlig påverkan, vilka påträffas hos den som brutit mot 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 30 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157), 13 kap. 1 § luftfartslagen (1957:297) eller 20 kap. 4 § eller 5 §sjölagen (1994:1009) skall förklaras förverkade, om det inte finns särskilda skäl mot det.

Detsamma skall gälla om sådana drycker eller berusningsmedel påträffas hos den som medföljt vid tillfället, om berusningsmedlen kan antas ha varit avsedda även för den som begått gärningen.

Detsamma skall gälla om sådana drycker eller medel påträffas hos den som medföljt vid tillfället, om medlen kan antas ha varit avsedda även för den som begått gärningen.

Spritdrycker, vin eller starköl, som påträffas hos den som förtär eller förvarar sådana drycker i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § andra stycket första meningen eller med 2 kap. 18 § ordningslagen (1993:1617) eller med lokal ordningsföreskrift skall, oavsett vem dryckerna tillhör, förklaras förverkade, om inte särskilda skäl talar mot det. Detsamma skall gälla alkoholdrycker som påträffas hos den som förtär sådana drycker i strid med 4 kap. 4 § ordningslagen eller med 25 a § järnvägssäkerhetslagen.

Vad som sagts i tredje stycket gäller också i fråga om sådana drycker som avses där och som påträffas hos någon som vid tillfället var i sällskap med den som bröt mot bestämmelsen, om det är sannolikt att dryckerna var avsedda även för den senare.

___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

Förslag till lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157)

Härigenom föreskrivs att 30 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) skall ha följande lydelse.

• Sida 80
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 §¹

Den som för ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i hans blod eller 0,10 milligram per liter i hans utandningsluft döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som för ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i så stor mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i blodet eller 0,10 milligram per liter i utandningsluften döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Till samma straff döms också den som för ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana efter att ha intagit något preparat som avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) i så stor mängd att det under eller efter färden finns något sådant preparat kvar i blodet. Detta gäller dock inte om preparatet intagits i enlighet med läkares eller annan behörig receptutfärdares ordination.

Till samma straff döms också den som för ett sådant fordon och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kan föra fordonet. Detsamma gäller om föraren är lika påverkad av något annat medel.

Till samma straff döms också den som för ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han eller hon inte kan framföra fordonet på ett betryggande sätt. Detsamma gäller om föraren är lika påverkad av något annat medel.

Är ett brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, skall föraren dömas till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

Är ett brott som avses i första, andra eller tredje stycket att anse som grovt, skall föraren dömas till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

1. föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille i hans blod eller 0,50 milligram per liter i hans utandningsluft,

1. föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille i blodet eller 0,50 milligram per liter i utandningsluften,

2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, eller

3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.

Den som utan att föra ett fordon som avses i första stycket vid

Den som utan att föra ett fordon som avses i första stycket vid

• Sida 81
•  Original

järnväg eller tunnelbana fullgör tjänst, i vilken ingår uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten och då är så påverkad av alkohol eller något annat medel att det kan antas att han inte kan utföra dessa uppgifter på ett betryggande sätt döms till böter eller fängelse i högst två år.

järnväg eller tunnelbana fullgör tjänst, i vilken ingår uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten och då är så påverkad av alkohol eller något annat medel att det kan antas att han eller hon inte kan utföra dessa uppgifter på ett betryggande sätt döms till böter eller fängelse i högst två år.

I fråga om den som för spårvagn finns bestämmelser i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

• Sida 82
•  Original

Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 5 § sjölagen (1994:1009) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

5 §

Är ett brott som avses i 4 § att anse som grovt, skall dömas för grovt sjöfylleri till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

1. gärningsmannen varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel,

2. den uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständigheter, eller

3. framförandet av fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss.

Är ett brott som avses i 4 § att anse som grovt, skall dömas för grovt sjöfylleri till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

1. gärningsmannen har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille i blodet eller 0,50 milligram per liter i utandningsluften,

2. gärningsmannen annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel,

3. den uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständigheter, eller

4. framförandet av fartyget har inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss.

___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

• Sida 83
•  Original

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-12-07

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.

Enligt en lagrådsremiss den 19 november 1998 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i trafiken,

2. lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,

3. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,

4. lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157),

5. lag om ändring i sjölagen (1994:1009).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Maria Kelt.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i trafiken

Ögonundersökning är en form av kroppsbesiktning. Vissa bestämmelser om kroppsbesiktning finns i 28 kap. 13 § rättegångsbalken.

Det skulle med fog kunna göras gällande att kroppsbesiktning i form av ögonundersökning som avses i denna lag regleras fullständigt av lagen med uteslutande av rättegångsbalkens bestämmelser. Tredje stycket i 28 kap. 13 § rättegångsbalken innehåller emellertid en bestämmelse om att kroppsbesiktning som enbart innebär att blodprov eller alkoholutandningsprov tas får verkställas och bevittnas av en man. Det är inkonsekvent och därmed också ägnat att ge upphov till missförstånd om alkoholutandningsprov men inte ögonundersökning enligt förevarande lag omnämns i 28 kap. 13 §. Den enklaste lösningen synes vara att ett tillägg görs till nämnda paragraf så att däri också omnämns ögon-undersökning enligt förevarande lag.

Förslaget till lag om ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

4 §

Enligt det nya andra stycket skall den dömas för rattfylleri som för ett angivet fordon efter att ha intagit något preparat som avses i 8 § narkotikastrafflagen i så stor mängd att det under eller efter färden finns något sådant preparat kvar i blodet. Det sista ledet i meningen syftar emellertid snarare på den verksamma, narkotikaklassade substansen i ett preparat än på den intagna drogen som sådan. Detta understryks också av den i författningskommentaren framhållna omständigheten att vissa narkotiska preparat kan omvandlas i kroppen och bilda andra produkter (metaboliter) som likaledes kan vara narkotikaklassade. Lagrådet förordar därför, att orden "sådant preparat" i senare delen av meningen byts ut mot "narkotiskt ämne". Vidare föreslår Lagrådet att ordet "preparat" i stycket i

• Sida 84
•  Original

övrigt byts ut mot ordet "narkotika". Andra stycket skulle då lyda: "För rattfylleri enligt första stycket döms också den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha intagit narkotika som avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) i så stor mängd att det under eller efter färden finns något narkotiskt ämne kvar i blodet. Detta gäller dock inte om narkotikan intagits i enlighet med läkares eller annan behörig receptutfärdares ordination."

4 a §

Enligt förslaget kan även brott som avses i det nu föreslagna andra stycket i 4 § vara att anse som grovt. Fallet torde nästan aldrig komma att inträffa i praktiken. Vid påverkan av narkotika kan tredje stycket i 4 § bli tillämpligt och det är sedan detta brott som kan anses grovt med beaktande särskilt av om föraren varit avsevärt påverkad. Teoretiskt kan man emellertid tänka sig att någon påträffas med en mycket hög halt av narkotika i blodet utan att denna hunnit påverka körningen. Att vissa omständigheter som särskilt skall beaktas räknas upp hindrar inte att ett sådant förhållande kan medföra att brottet anses grovt. Det finns därför inte anledning att utesluta hänvisningen till andra stycket i 4 §.

Förslaget till lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen

30 §

Vad som anförts om 4 och 4 a §§ lagen om straff för vissa trafikbrott äger motsvarande tillämpning beträffande förevarande paragraf.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

• Sida 85
•  Original

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 december 1998

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Freivalds, Åsbrink, Schori, Winberg, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén

Föredragande: Laila Freivalds

Regeringen beslutar proposition Drograttfylleri och sjöfylleri