RH 1999:15

E.O. yrkade vid tingsrätten att M.S. skulle förpliktas att till honom utge 21 465 kr jämte ränta.

M.S. bestred yrkandet. Hon gjorde gällande att hon hade en kvittningsgill motfordran som översteg det yrkade beloppet.

Målet handlades som ordinärt tvistemål.

Göteborgs tingsrätt (1997-06-12, chefsrådmannen Margareta Täcklind) förpliktade M.S. att till E.O. utge yrkat belopp.

M.S. överklagade domen.

E.O. bestred ändring.

Hovrätten för Västra Sverige (1998-10-19, hovrättslagmannen Staffan Levén och hovrättsassessorn Niklas Wågnert, referent) meddelade inte prövningstillstånd.

Hovrättsrådet Henrik Wiman var skiljaktig beträffande frågan om prövningstillstånd och anförde följande.

I tvistemål där förlikning om saken är tillåten krävs enligt 49 kap. 12 § rättegångsbalken prövningstillstånd för att hovrätten skall pröva tingsrättens dom dels om målet har handlagts av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d § första stycket, dels i annat mål där det värde som sägs i 1 kap. 3 d § tredje stycket uppenbart inte överstiger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Med värde avses enligt den nyss nämnda bestämmelsen det värde som kan antas gälla vid tiden för talans väckande.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1983 s. 487 slagit fast att en kvittningsinvändning som har framförts så snart svaranden har haft tillfälle till detta skall beaktas vid beräkningen av om det i 1 § första stycket lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden angivna värdegränsen överskridits. Högsta domstolen har därefter i rättsfallet NJA 1990 s. 770 uttalat att samma princip måste gälla vid tillämpningen av motsvarande regler som numera finns i rättegångsbalken.

I förevarande mål avgav M.S. skriftligt svaromål i november 1995. Inte förrän i januari 1997 framställde hon en kvittningsinvändning. Frågan i målet är om M.S:s kvittningsinvändning skall beaktas vid tillämpningen av värdegränsen i 1 kap. 3 d § tredje stycket rättegångsbalken trots att hon inte har framställt invändningen så snart hon har haft tillfälle till detta.

Det är att märka att de nyss nämnda rättsfallen gällde frågan om målen skulle handläggas enligt den särskilda rättegångsform som är förbehållen tvistemål om mindre värden eller enligt de regler som gäller för handläggningen av ordinära tvistemål. Dessa rättegångsformer skiljer sig åt med avseende på domförhet, rättegångskostnader och överklagande, och en övergång på ett sent stadium av rättegången till den processform som gäller för ordinära tvistemål kan utan tvivel innebära vissa olägenheter för käranden.

Det förevarande målet har handlagts enligt de regler som gäller för ordinära tvistemål, och frågan huruvida kvittningsinvändningen skall beaktas eller inte vid tillämpningen av värdegränsen i 1 kap. 3 d § tredje stycket har betydelse endast såvitt avser frågan om det krävs prövningstillstånd i hovrätten. Övervägande skäl talar för att en kvittningsinvändning bör beaktas även i de situationer invändningen, såvitt nu är av intresse, har betydelse bara för den frågan. Beträffande dessa fall kan det inte anföras några tungt vägande skäl mot att man beaktar en invändning som har framställts vid en senare tidpunkt än så snart svaranden har haft tillfälle därtill; det kan inte anses vålla käranden några olägenheter av betydelse att han först i ett sent skede av processen får vetskap om att det inte kommer att krävas prövningstillstånd i hovrätten (jfr RH 1987:51). Mot bakgrund av det anförda anser jag att den kvittningsinvändning som M.S. har framställt skall beaktas vid beräkningen av om det i 1 kap. 3 d § tredje stycket angivna värdet är överskridet.

Det sammanlagda värdet av E.O:s yrkanden och den motfordring som M.S. har åberopat till kvittning är högre än det värde som enligt 1 kap. 3 d § tredje stycket är tillämpligt som gräns för när det krävs prövningstillstånd i hovrätten. Det sagda innebär att det inte krävs prövningstillstånd för att hovrätten skall pröva M.S:s överklagande.

Målnummer T 390/97