RH 2000:19
De numera gällande bestämmelserna om samhällstjänst har ansetts inte föranleda avsteg från tidigare etablerad påföljdspraxis vid brott mot totalförsvarsplikten.
Åklagaren åtalade L.S., född 1978, bl.a. för brott mot totalförsvarsplikten enligt följande gärningsbeskrivning. L.S., som är totalförsvarspliktig, har den 13 december 1997 uppsåtligen från regemente i Östersund avvikit från värnplikt och därefter från värnplikt uteblivit under tiden fram t.o.m. den 1 februari 1998. Gärningen är ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt. – L.S. åtalades samtidigt för grov vårdslöshet i trafik och olovlig körning, grovt brott.
Bollnäs tingsrätt (1998-04-22, tingsfiskalen Lise-Lott Johansson samt nämndemännen Mona Jansson, Sven Nilsson och Egil Ohls) dömde L.S. för grov vårdslöshet i trafik, olovlig körning, grovt brott, och brott mot totalförsvarsplikten till fängelse en månad. I påföljdsfrågan anförde tingsrätten följande.
L.S. förekommer under ett avsnitt i kriminalregistret. Han har den 10 oktober 1995 dömts av Bollnäs tingsrätt för stöld till villkorlig dom.
Av inhämtat yttrande från frivården framgår följande. L.S. har inte några missbruksproblem. Han lider av astmabesvär vid ansträngning men är för övrigt frisk. Han har ett flertal fritidsintressen. Hans far avled när han var 17 år och han bär på en stor sorg som han ännu inte har bearbetat. Han behöver en vuxen förebild som han kan få vägledning av och är i behov av övervakning.
L.S. har angivit att orsaken till att han avvikit och uteblivit från värnplikt inte föranletts av ideella skäl utan av att han längtat hem samt att befälen inte haft förståelse för att han, på grund av astmabesvär, inte kunnat deltaga i hårda fysiska övningar och att de tvingat honom att medverka i sådana aktiviteter.
För grov vårdslöshet i trafik torde normalpåföljden vara fängelse. Villkorlig dom alternativt skyddstillsyn torde mera sällan utdömas med hänsyn till brottets art. Även påföljden för brott mot totalförsvarsplikten är enligt praxis normalt fängelse. Frivården har som påföljd föreslagit skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1992 s. 590 uttalat att det med hänsyn till den militära disciplinen inte funnits skäl att som påföljd i stället för fängelse överväga skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst. I förevarande fall är skyddstillsyn utesluten redan på grund av att återfallsrisk saknas. De omständigheter av personlig natur som varit anledning till att L.S avvikit och uteblivit från värnplikt utgör inte tillräckliga skäl att döma till böter eller villkorlig dom.
Sammanfattningsvis finner tingsrätten att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. Straffets längd bör bestämmas till en månad.
L.S. överklagade tingsrättens dom med yrkande att vårdslösheten i trafik inte skulle betecknas som grov samt att påföljden under alla förhållanden skulle bestämmas till villkorlig dom med samhällstjänst eller, i andra hand, skyddstillsyn med samhällstjänst.
Åklagaren bestred ändring.
Hovrätten för Nedre Norrland (1999-05-21, hovrättsråden Christer Berg, Gösta Grefberg, referent, och Susanne Hård samt nämndemännen Lars-Åke Andersson och Ulla Arvidson) ändrade tingsrättens domslut endast på det sättet att den gärning som avsågs med åtalet för grov vårdslöshet i trafik rubricerades som vårdslöshet i trafik. I påföljdsfrågan uttalade hovrätten följande.
Vid påföljdsvalet uppkommer frågan om L.S:s brott mot totalförsvarsplikten är av sådan art att fängelse inte kan undvikas eller om brottet kan sonas med samhällstjänst. Kriminalvårdsmyndigheten Gävle, Frivården Hudiksvall, har i kompletterande yttrande till hovrätten föreslagit att påföljden bestäms till skyddstillsyn med samhällstjänst och L.S. har samtyckt till sådan tjänst. Hovrätten anser dock att något övervakarbehov inte föreligger och att villkorlig dom med samhällstjänst vid sådant förhållande utgör det enda tänkbara alternativet till fängelse för samtliga ifrågavarande brott.
Enligt långvarig praxis döms totalförsvarspliktig som av ideella skäl vägrar fullgöra grundutbildning första gången till villkorlig dom jämte dagsböter. Om han vägrar även nästa gång han kallas in, blir påföljden normalt fängelse i fyra månader. Härefter sker ingen ytterligare inkallelse. - Ett sådant fall av andragångsvägran förelåg i rättsfallet NJA 1992 s. 590. Högsta domstolen ansåg då att det av hänsyn till den militära disciplinen inte fanns skäl att överväga skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst, vartill fogades den anmärkningen att skyddstillsyn för övrigt var utesluten redan på grund av att återfallsrisk saknades. - När vägran betingats av andra än ideella skäl ådöms, likaledes enligt den praxis som varit rådande, vid första tillfället fängelse 14 dagar. En sådan situation är aktuell i L.S:s fall och förelåg även i rättsfallet NJA 1997 s. 862. Där framhöll Högsta domstolen att dittills tillämpad påföljdspraxis var avsedd att bidra till att tjänstgöringsplikten inom totalförsvaret kunde upprätthållas med rimlig konsekvens och effektivitet, varjämte klargjordes att en uppmjukning av denna praxis inte var motiverad som en följd av de förändringar som inträtt i Sveriges säkerhetspolitiska läge och som skapat i viss mån nya förutsättningar för försvarets och de värnpliktiga förbandens verksamhet.
Inför tillkomsten av lagen om totalförsvarsplikt uttalade regeringen (prop. 1994/95:6 s. 152) att frågan om någon ny sanktionsform, såsom samhällstjänst, borde användas för totalvägran grundad på principiell inställning måste avgöras i samband med en mer ingripande översyn av det straffrättsliga påföljdssystemet; bl.a. måste övervägas ändrade förutsättningar för ådömande av påföljden samhällstjänst. Regeringen hänvisade härvid till Straffsystemkommitténs utredningsuppdrag. - I sitt betänkande Ett reformerat straffsystem (SOU 1995:91 s. 154) kritiserade Straffsystemkommittén den nuvarande ordningen och ansåg att samhällstjänst var en påföljd som väl motsvarade karaktären av de brott som innebär vägran att fullgöra totalförsvarsplikt. Kommittén menade att den tilltalade, om han samtyckte till samhällstjänst, normalt borde dömas till denna påföljd, varvid det alternativa fängelsestraffet för vägran att delta i grundutbildning borde sättas till fyra månader, motsvarande samhällstjänst i 100 timmar. Denna ordning förutsatte emellertid enligt kommittén att den som dömts en gång inte kallades in på nytt, en fråga som låg utanför utredningsuppdraget och hörde samman med överväganden om straffpraxis för brott mot totalförsvarsplikten. - I proposition 1997/98:96, som ligger till grund för den senaste reformen av påföljdsystemet, innebärande bl.a. vidgade möjligheter att döma till samhällstjänst, berörs inte frågan om denna påföljds användbarhet för brott mot totalförsvarsplikten.
Vad som nu redovisats från rättsfall och lagstiftningsärenden leder hovrätten till den slutsatsen att tiden ännu inte är mogen för att utnyttja de nya bestämmelserna om samhällstjänst vid val av påföljd för brott mot totalförsvarsplikten. Högsta domstolens hittillsvarande praxis på detta område skall därmed alltjämt följas.
L.S. kan således inte undgå ett fängelsestraff. Eftersom brottet mot totalförsvarsplikten och den olovliga körningen har ett sammanlagt straffvärde om en månad, finner hovrätten inte anledning att nedsätta det straff som tingsrätten utdömt.