RH 2000:38

Den 13 april 1994 dödades sexåriga K. dotter till M.O. och I.R. då hon träffades av en herrelös släpvagn som under färd lossnat från dess dragfordon. Dragfordonet var trafikförsäkrat hos Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag (Trygg-Hansa). K. uppehöll sig vid det aktuella tillfället på trottoaren i anslutning till familjens bostad. Hon torde ha avlidit omedelbart på grund av de skador hon åsamkades. M.O. befann sig vid olyckstillfället i anslutning till sin bil på uppfartsvägen till fastigheten, ca tio meter från den plats där K. träffades, och var ögonvittne till händelseförloppet. I.R. befann sig vid olyckstillfället i Jönköping och underrättades om dotterns död per telefon ca 30 minuter efter dödsfallet. Såväl M.O. som I.R. drabbades av svår psykisk chock med efterföljande psykiska besvär. M.O. har alltsedan olyckstillfället varit sjukskriven. I.R. förlorade tillfälligt medvetandet vid underrättelsen om olyckan. Hon var därefter sjukskriven i olika omgångar och började sedan arbeta 80 procent av full tid.

M.O. och I.R. väckte talan mot Trygg-Hansa vid Stockholms tingsrätt och yrkade att tingsrätten skulle förklara att de var berättigade till trafikskadeersättning av Trygg-Hansa för den personskada var och en av dem lidit avseende sveda och värk samt inkomstförlust till följd av den psykiska chock de åsamkades av olyckan.

Trygg-Hansa bestred yrkandena.

M.O. och I.R. anförde till stöd för sin talan följande. Enligt 8 § trafikskadelagen gäller att trafikskadeersättning utgår för personskada som uppkommer i följd av trafik med motorfordon. Avgörande för huruvida trafikskadeersättning kan utgå för skada torde få bedömas utifrån skadeståndsrättsliga principer. Det har tidigare gällt en restriktiv praxis för efterlevandes rätt till skadestånd då anhörig dödats. Rättsläget har dock förändrats och det skulle vara inkonsekvent och oförenligt med skadeståndsrättsliga principer att inte tillerkänna dem ersättning för den skada de lidit. I NJA 1993 s. 41 I och II uttalade Högsta domstolen att psykiska besvär hos närstående till den som dödats genom uppsåtligt brott är en typisk och näraliggande skadeföljd. Sedermera, i NJA 1996 s. 377, har kravet också ansetts uppfyllt vid dödsfall orsakat av brott som inte varit uppsåtligt. Adekvansbedömningen bör inte vara beroende av huruvida dödsfallet vållats genom uppsåtligt brott, brottsligt vållande eller genom icke brottsligt culpöst handlande. Inte heller bör någon annorlunda adekvansbedömning ske då ersättning för skada skall utgå på grund av strikt ansvar, som närmast är fallet då det gäller trafikskadeersättning. Rätt till ersättning bör föreligga även då den skadegörande handlingen inte är brottslig utan endast culpös. Vid sådant förhållande bör, för det fall den skadebringande handlingen skett i trafik, den uppkomna skadan omfattas av trafikskadeersättning. Med hänsyn till att trafikskadeersättning utgår oavsett om den skadebringande handlingen varit culpös eller inte saknas grund för att begränsa rätten till ersättning för ifrågavarande typ av skador till de fall då den skadebringande handlingen varit uppsåtlig eller vårdslös.

Trygg-Hansa invände: En grundsats inom skadeståndsrätten är att det skall föreligga adekvat kausalitet mellan en handling och en inträffad skada för att skadestånd skall kunna utgå. Högsta domstolen har prövat frågan i några domar från 1970-talet, och med stöd av dessa domar har försäkringsbranschen intagit en restriktiv hållning till att ersätta anhöriga för psykisk chock med anledning av att anhörig dödats i trafiken. Högsta domstolen ändrade i NJA 1993 s. 41 I och II sin tidigare praxis när det gäller psykiska besvär som tillfogats någon till följd av att en nära anhörig blivit uppsåtligen dödad. I ett senare avgörande, NJA 1996 s. 377, uttalade Högsta domstolen att det fanns goda skäl att vara restriktiv med att ytterligare utvidga skadeståndsmöjligheterna genom rättspraxis, men att de personskador som drabbat de anhöriga i det aktuella fallet borde anses ersättningsgilla då det dödsfall som det var fråga om hade orsakats genom en grov vårdslöshet från skadevållarens sida som låg mycket nära ett uppsåtligt handlande. I det här aktuella målet har någon vårdslöshet inte förelegat som skulle kunna grunda rätt till ersättning och detta har inte heller gjorts gällande av kärandena.

Stockholms tingsrätt (1998-03-27, rådmannen Per Sören Olsson, tf. rådmannen Johan Alvner och tingsfiskalen Magnus Eriksson) biföll M.O:s talan men ogillade I.R:s talan med följande motivering.

Enligt 8 § trafikskadelagen (1975:1410) utgår trafikskadeersättning för personskada som uppkommer i följd av trafik med motordrivet fordon. Närmare bestämmelser om ersättningsrätt för annan än förare eller passagerare i motordrivet fordon återfinns i 11 § samma lag. Trafikskadeersättning utgår oavsett om den skadebringande handlingen varit vårdslös eller ej och utgör således formellt sett inte skadestånd. Enligt uttalande i förarbetena till lagen (prop. 1975/76:15 s. 113) skall dock allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser, exempelvis om adekvat kausalitet, tillämpas på trafikskadeersättning. Den rättspraxis som utvecklats inom skadeståndsrätten är således av intresse i målet. I uttalandet sades emellertid vidare att frågan vilka skadeståndsrättsliga grundsatser som i övrigt bör gälla avseende trafikskadeersättning fick överlämnas åt rättstillämpningen.

Av de rättsfall som parterna har hänvisat till framgår att Högsta domstolen har utvidgat rätten till skadestånd för psykiska besvär hos anhöriga till följd av att någon närstående dödats. Utifrån de nämnda avgörandena torde det aktuella rättsläget kunna sammanfattas så, att skadeståndsrätt för den anhörige föreligger under förutsättning att den närstående dödats genom en uppsåtlig handling eller genom en grov vårdslöshet från skadevållarens sida som ligger mycket nära ett uppsåtligt handlande. Vid en rent skadeståndsrättslig bedömning skulle således varken M.O. eller I.R. vara berättigad till någon ersättning eftersom deras dotter inte förolyckades till följd av något uppsåtligt eller grovt oaktsamt handlande.

Som ovan har anförts utgör emellertid trafikskadeersättning formellt sett inte skadestånd. Den som direkt skadas till följd av en trafikolycka har alltid rätt till trafikskadeersättning, helt oberoende av om olyckan har orsakats av någons uppsåt eller oaktsamhet. Det är mot denna bakgrund inte självklart att då låta frågan huruvida trafikskadeersättning skall utgå för en anhörigs psykiska besvär avgöras utifrån rent skadeståndsrättsliga regler. Några bärande skäl för att låta skadevållarens eventuella uppsåt eller graden av hans oaktsamhet vara helt utan inverkan såvitt avser den omedelbart skadades rätt till ersättning och samtidigt tillmäta dessa förhållanden avgörande betydelse vid bedömningen av om ersättning skall utgå till den närstående är svåra att finna. Enligt tingsrättens mening bör även andra förhållanden kunna beaktas vid avgörandet av om en närståendes personskada kan medföra rätt till trafikskadeersättning. Det måste emellertid noteras, vilket får anses följa av det ovan återgivna uttalandet i förarbetena, att rätten till trafikskadeersättning under alla förhållanden är beroende av att det i vart fall föreligger adekvat kausalitet mellan trafikolyckan och den personskada som skall ersättas.

Det är ostridigt i målet att M.O. på nära håll blev vittne till hur hans dotter träffades av släpvagnen och att han till följd därav drabbades av personskada i form av såväl en svår psykisk chock som efterföljande psykiska besvär. Enligt tingsrättens mening utgör det förhållandet att han i omedelbar anslutning till olycksplatsen blev direkt vittne till hur hans dotter dödades en sådan omständighet som gör att hans efterföljande psykiska besvär måste, helt oavsett att olyckan inte var föranledd av någons uppsåtliga eller därmed jämförbara handlande, betecknas som en typisk och näraliggande skadeföljd. Det får med detta synsätt anses föreligga adekvat kausalitet mellan släpvagnens påkörning av dottern och M.O:s personskada. M.O:s skada bör mot denna bakgrund anses uppkommen i följd av trafik i den mening som avses i trafikskadelagen. Vid nu angivna förhållanden har M.O. rätt till trafikskadeersättning från Trygg-Hansa. Hans talan skall därför bifallas.

I.R. underrättades om dotterns dödsfall per telefon. Även hon drabbades av personskada i form av psykiska besvär till följd av det inträffade. Till skillnad från vad som har anförts beträffande M.O. föreligger det emellertid såvitt avser I.R. utöver själva underrättelsen om dotterns död, ingen sådan ytterligare omständighet som medför att hennes personskada kan anses som en så typisk och näraliggande skadeföljd att det föreligger adekvat kausalitet mellan dotterns död och moderns personskada. I.R. har därför inte rätt till någon trafikskadeersättning. Hennes talan skall således lämnas utan bifall.

Trygg-Hansa och I.R. överklagade domen. Trygg-Hansa yrkade att hovrätten skulle ogilla M.O:s talan i målet. M.O. bestred bolagets ändringsyrkande. I.R. yrkade att hovrätten skulle bifalla hennes talan i målet. Trygg-Hansa bestred hennes ändringsyrkande.

Svea hovrätt (1998-12-23, hovrättslagmannen Lars-Göran Åsbring, hovrättsråden Kristina Boutz och Dag Forsselius samt tf. hovrättsassessorn Lena Klintefall, referent) ändrade tingsrättens dom på det sättet att M.O:s talan lämnades utan bifall. I domskälen anförde hovrätten följande.

Ersättning enligt trafikskadelagen (1975:1410) utgör formellt sett inte skadestånd. I 9 § trafikskadelagen hänvisas dock till skadeståndslagens regler om beräkning av skadestånd. I förarbetena till trafikskadelagen anförs i anslutning till bestämmelsen att skadeståndsrättsliga grundsatser om t.ex. adekvat kausalitet bör tillämpas vid bestämmande av rätt till trafikskadeersättning. Vilka andra skadeståndsrättsliga grundsatser som bör tillämpas har överlämnats åt rättstillämpningen att avgöra (prop. 1975/76:15 s. 113). I rättspraxis har den ståndpunkten intagits att det föreligger parallellitet mellan rätten till trafikskadeersättning och rätten till skadestånd, med det viktiga undantaget dock att trafikskadeersättning skall kunna utgå oberoende av om någon varit vållande till skadan eller inte.

I rättspraxis har tidigare intagits en mycket restriktiv hållning i frågan om rätt till skadestånd för psykiska besvär som drabbat en nära anhörig till den som har dödats. Högsta domstolen har dock antagit en mindre restriktiv tillämpning genom att slå fast att rätt till skadestånd för sådan skada föreligger, om den närstående dödats genom en handling som varit uppsåtlig eller så grovt vårdslös att den är att likställa med en uppsåtlig handling (NJA 1993 s. 41, I och II, samt 1996 s. 377). Högsta domstolen betonade i 1993 års fall att en ytterligare utvidgning av skadeståndsmöjligheterna skulle kräva så ingående överväganden av både principiell och praktisk natur att det lämpligen borde ankomma på lagstiftaren. Detta underströks i det senare rättsfallet.

Som framgått är huvudprincipen att trafikskadeersättning skall utgå på skadeståndsrättslig grund. De nämnda avgörandena av Högsta domstolen får därför anses innebära att trafikskadeersättning kan utgå till en nära anhörig som drabbats av psykiska besvär genom att en närstående dödats i trafiken om den handling som orsakade dödsfallet var uppsåtlig eller i vart fall grovt oaktsam. En ytterligare utvidgning av rätten till skadestånd och därmed trafikskadeersättning förutsätter som Högsta domstolen angett en lagändring.

I målet har det inte ens påståtts att trafikolyckan orsakats av en uppsåtlig eller grovt oaktsam handling. Någon ersättning kan därför inte utgå vare sig till M.O. eller I.R. Trygg-Hansas överklagande skall därför bifallas och I.R:s överklagande lämnas utan bifall.

Tf. hovrättsassessorn Lena Klintefall, referent, tillade för egen del följande.

Högsta domstolen har i de omnämnda rättsfallen från 1993 och 1996 gjort den bedömningen att psykiska besvär hos en närstående till någon som dödats genom en uppsåtlig eller därmed jämställd handling är en så typisk och närliggande skadeföljd att skadestånd skall kunna utgå. Högsta domstolen har således gjort bedömningen att adekvat kausalitet föreligger i sådana fall, men betonat att en ytterligare utvidgning av skadeståndsmöjligheterna skulle kräva en lagändring. Den skadeståndsrättsliga grundsatsen om adekvat kausalitet skall tillämpas även på trafikskadeersättningens område (prop. 1975/76:15 s. 113). Därför talar starka skäl för att det vid bedömningen av rätten till trafikskadeersättning bör ställas samma krav i detta hänseende som ställs för att skadestånd skall kunna utgå, dvs. att den skadebringande handlingen varit uppsåtlig eller i vart fall grovt oaktsam.

Å andra sidan gäller att trafikskadeersättning för personskada skall utgå helt oberoende av om och i vilken grad någon varit vållande till skadan. Syftet med införandet av trafikskadelagen var just att bilägarna som kollektiv skulle ha ett strikt ansvar för de personskador som biltrafiken orsakar (prop. 1975/76:15 s. 57 ff). Principen om strikt ansvar talar emot att rätten till trafikskadeersättning i fall som det nu aktuella skulle vara beroende av att den handling som orsakade skadan var uppsåtlig eller grovt oaktsam.

En utvidgning av rätten till trafikskadeersättning för personer som drabbats av psykiska besvär genom att en närstående dödats i trafiken på grund av rena olyckshändelser eller handlingar som visserligen varit oaktsamma men inte grovt oaktsamma skulle leda långt utöver vad som kan antas ha varit tanken när trafikskadelagen infördes. Vid en avvägning mellan de till synes oförenliga principerna om parallellitet med skadeståndsrätten och strikt ansvar talar övervägande skäl för att rätten till trafikskadeersättning inte bör vara vidare än rätten till skadestånd för skador av nu aktuellt slag.

Målnummer T 560/98