RH 2000:52

Åklagaren åtalade S.L. för grov stöld och misshandel enligt 3 kap. 5 § och 8 kap. 4 §brottsbalken med följande gärningsbeskrivning: S.L. har den 27 maj 1999 på Amiralsgatan i Malmö bestulit L.G. på 1 900 kr genom att ur L.G:s hand slita till sig fyra hundrakronorssedlar och tre femhundrakronorssedlar, som L.G. hämtat ut ur en bankomat. Vid tillgreppet lyckades L.G. behålla ena halvan av femhundrakronorssedlarna. Vid tillfället har S.L. misshandlat L.G. genom att ta ett smärtsamt tag om hennes axel och hals och klösa henne och genom att vrida om hennes fingrar, vilket vållat häftig smärta. Av misshandeln har L.G. även erhållit klösmärke samt rodnad på halsen och axeln.

L.G. yrkade att S.L. skulle förpliktas utge skadestånd till henne med 11 000 kr jämte ränta för sveda och värk, kränkning och förlorad arbetsförtjänst.

S.L. bestred ansvar för grov stöld eftersom hon saknat uppsåt att bestjäla L.G. Hon förnekade misshandel. Vidare bestred hon skadeståndsskyldighet.

Malmö tingsrätt (1999-09-29, hovrättsassessorn Paula Lundberg samt nämndemännen Gösta Buhre, Siv Forsgren och Kerstin Gundersen) dömde S.L. för grov stöld och misshandel, bestämde påföljden till skyddstillsyn med föreskrift om nykterhetsvårdande behandling samt biföll L.G:s skadeståndstalan helt.

Tingsrätten anförde i domskälen, efter en redovisning av uppgifter som lämnats av L.G. S.L. och vittnet A.D. följande.

S.L. har medgett att hon tidigare under dagen tagit Stesolid samtidigt som hon druckit sprit till lunchen. L.G. såväl som A.D. har uppgett att S.L. uppenbart felaktigt, påstått att L.G. stulit S.L:s bankomatkort i hennes lägenhet samt förklarat att hon över huvud taget gjorde ett förvirrat intryck. S.L. har förklarat händelsen vid bankomaten med att hon trodde att L.G. hade tagit hennes pengar, eftersom hon själv inte hade fått ut de belopp som hon försökt ta ut. Hon har dock medgett att det framgick av bankomaten att uttag inte medgavs. Hon har vidare uppgett att kontoutdrag visat att hon endast hade ca 1 900 kr tillgängligt på kontot. Vid sådant förhållande är det uppenbart att uttag om 2 000 kr inte kunde medges. För det fall S.L. inte varit påverkad av tabletter och sprit torde hon därför inte ha kunnat få för sig att L.G. fått ut hennes pengar. Eftersom fråga varit om att S.L. självförvållat försatt sig i en situation som medfört att hon misstagit sig på de faktiska förhållandena är hennes misstag inte ursäktligt. Genom målsägandens uppgifter som till fullo vinner stöd av vittnesmålet är sålunda utrett att S.L. dels bestulit L.G. på 1 900 kr genom att slita till sig de pengar som hon hämtat ur en bankomat och i samband därmed misshandlat henne genom att hoppa upp på hennes rygg och ta tag i kläderna vilket inneburit ett smärtsamt tag om axel och hals samt klösa henne och vrida om hennes fingrar. Misshandeln har orsakat kraftig smärta, framförallt i fingrarna och hon har därjämte erhållit klösmärke samt rodnad på hals och axel. Åtalet är i sin helhet styrkt. Tingsrätten godtar åklagarens brottsrubricering (jfr RH 1983:158).

Tingsrätten fortsatte: S.L. är tidigare ostraffad. I påföljdsdelen har tingsrätten infordrat yttrande från Kriminalvårdsmyndigheten Malmö Norr. Av yttrandet daterat den 27 september 1999 framgår huvudsakligen följande. S.L. uppger att det för ca tio år sedan stod klart för henne att hon hade ett alkoholberoende. Hennes missbruksproblem omfattar även tabletter. De senaste åren har hon haft tät kontakt med Alkohol- och Narkotikakliniken. Hon var nyligen inlagd två månader och skrevs ut i början av september 1999. Nu mår hon betydligt bättre. Hon har regelbunden kontakt med sjuksköterskan M.H. på nämnda klinik och har stort förtroende för henne. Det råder ingen tvekan om att hon är i behov av såväl stöd- som kontrollåtgärder för att förebygga återfall i missbruk. Vid fällande dom föreslår frivården som lämplig påföljd skyddstillsyn med föreskrift om erforderlig missbruksvård.

Tingsrätten konstaterade slutligen följande. Det är uppenbart att de gärningar som S.L. nu övertygats om är relaterade till hennes missbruk och de därmed sammanhängande problemen. Så länge som risk finns för återfall i missbruk föreligger jämväl risk för fortsatt brottslighet. En villkorlig dom kan därför inte komma i fråga. Tingsrätten instämmer i stället i frivårdens påföljdsförslag.

Simona L överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och skadeståndsanspråket eller i vart fall bestämma påföljden till villkorlig dom och sätta ned skadeståndet väsentligt. Åklagaren och L.G. bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (2000-05-11, hovrättspresidenten Bo Broomé, hovrättsrådet Bengt Rosqvist, referent, och tf hovrättsassessorn Ann-Louise Roos samt nämndemännen Tranje Danielsson och Tommy Hall) ändrade på så sätt tingsrättens domslut att hovrätten dels dömde S.L. enligt 8 kap. 8 § 2 st. brottsbalken för egenmäktigt förfarande och dels bestämde påföljden till villkorlig dom jämte åttio dagsböter om fyrtio kronor.

L.G. S.L. och A.D. hördes på nytt i hovrätten. I domskälen anförde hovrätten följande.

Genom L.G:s och A.D:s uppgifter - vilka delvis bekräftas av vad S.L. berättat - finner hovrätten utrett att S.L. gjort sig skyldig till tillgrepp och misshandel på sätt åklagaren påstått, dock inte att S.L. klöst L.G. Genom samma uppgifter finner hovrätten vidare utrett att S.L. vid tillfället var berusad, sannolikt av alkohol och tabletter.

S.L:s missuppfattning att L.G. hade tagit hennes pengar har uppenbarligen berott på hennes berusning. Det får anses uteslutet att hon skulle ha gjort samma misstag om hon varit nykter. Därmed kan hon till följd av bestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken inte undgå ansvar för att olovligen ha tillgripit annans egendom.

Ansvar för stöld, som åtalet i denna del avser, förutsätter att gärningsmannen har haft uppsåt att tillägna sig den aktuella egendomen. Tillägnelseuppsåt är ett sådant fristående subjektivt moment som inte bör omfattas av den nyssnämnda bestämmelsen. S.L:s uppfattning vid tillgreppet att pengarna tillhörde henne bör följaktligen tillmätas betydelse på det sättet att kravet på tillägnelseuppsåt inte skall anses uppfyllt (se NJA 1973 s. 590). På grund av det sagda är tillgreppet att bedöma endast som egenmäktigt förfarande. Med hänsyn till att gärningen varit förenad med icke obetydligt våld mot L.G. är brottet att anse som grovt. Våldsbrottet får då anses ha gått upp i det egenmäktiga förfarandet.

Vad därefter gäller påföljden har Kriminalvårdsmyndigheten Malmö Söder, Frivården, i ett den 12 april 2000 dagtecknat yttrande anfört i huvudsak följande. S.L. lever ett socialt välordnat liv och har sjukbidrag. Hon upplever den fällande domen som oerhört kränkande, vilket påverkar hennes tillvaro negativt. Trots att hon sköter kontakten med övervakaren M.H. och föreskriften minutiöst har inte övervakningen lett till något positivt resultat. Även utan övervakning skulle S.L. hålla kontakt med M.H. när behov föreligger, eftersom hon upplever den frivilliga kontakten med M.H. på ett mycket positivt sätt. - På grund av det anförda har Kriminalvårdsmyndigheten som lämplig påföljd föreslagit villkorlig dom.

S.L. har visserligen under lång tid haft missbruksproblem och synes, att döma av den aktuella händelsen, fortfarande inte ha kommit helt till rätta med dessa problem. Hon är emellertid uppenbarligen medveten om problemen och har en fungerande kontakt med Alkohol- och Narkotikakliniken här i staden. Vidare lever hon under ordnade förhållanden och har, såvitt känt, inte tidigare gjort sig skyldig till brott. På grund av det sagda saknas det särskild anledning att befara att hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden bör därför bestämmas till villkorlig dom. Det finns inte några särskilda skäl mot att förena den villkorliga domen med ett bötesstraff. Vid bestämmandet av antalet dagsböter bör dock hänsyn tas till den skadeståndsskyldighet som S.L. kan komma att åläggas.

Villkorlig dom jämte ett på angivet sätt anpassat bötesstraff kan inte anses som svårare eller mera ingripande för S.L. än den påföljd som tingsrätten bestämt, särskilt med hänsyn till den därmed förenade föreskriften (jfr Högsta domstolens domar den 5 januari 2000 i målen B 1330-99 och B 2286-99 samt RH 1998:43).

Vid angiven utgång i ansvarsdelen är S.L. skyldig att ersätta de skador och det lidande som hon vållat L.G. Vad som förekommit i denna del ger inte anledning att sätta ned det av tingsrätten utdömda beloppet.

Med hänsyn till utgången i skadeståndsdelen bör antalet dagsböter bestämmas till 80.

Målnummer B 1035/99