RH 2000:80

F.K. åtalades för utpressning, grovt brott, med följande gärningsbeskrivning: F.K. har tillsammans med två personer av jugoslavisk härkomst den 17 juni 1998 i Södertälje medelst olaga tvång förmått T.T. att till dem överlämna en Volvo värd ca 120 000 kr till vinning för gärningsmännen och med motsvarande skada, eller risk därför, för T.T. - Det olaga tvånget har bestått däri, att F.K. och hans medgärningsmän till T.T. - med uppsåt för att förmå honom att till dem betala en påstådd skuld om ca 15 000 kr och/eller för att förmå honom att till dem överlämna ovannämnda bil - uttalat förtäckta hot om våld eller annan brottslig gärning. Hoten har fällts av dem, sedan de trängt in i T.T:s hem, när de befunnit sig i köket, varvid den ena personen av jugoslavisk härkomst stått vid dörröppningen och bevakat denna, medan den andra personen av liknande härkomst och F.K. suttit vid köksbordet på var sin sida om T.T, varvid de flera gånger yttrat, att deras tålamod tagit slut och "tänk på din familj", "du ska vara rädd om familjen", "du vill väl fira midsommar med familjen" och liknande yttranden, vilka yttranden och gärningsmännens hotfulla beteende i övrigt varit ägnat, att hos T.T. framkalla allvarlig fruktan för hans egen och hans familjs säkerhet. - Brottet bör bedömas som grovt med anledning av det hänsynslösa förfarandet, varvid särskilt skall beaktas att hoten uttalats i T.T:s hem, i hans hustrus och minderårigas barns närvaro.

Södertälje tingsrätt (1999-04-28, rådmannen Ulf Lundin, samt nämndemännen Anna-Greta Carlsson, Owe Digernäs och Per Ydenius) ogillade åtalet.

I sina domskäl i ansvarsfrågan anförde tingsrätten följande.

F.K. har förnekat gärningen. Han har vitsordat att han den av åklagaren angivna tiden befunnit sig i målsägandens kök men förnekat att han agerat på sätt åklagaren angivit. Han har i stället gjort gällande att han visserligen suttit vid köksbordet men bara som passiv åskådare till händelseförloppet efter att ha tvingats till platsen som vägvisare åt de av åklagaren angivna personerna av jugoslavisk härkomst.

Åklagaren har till utveckling av åtalet anfört bl.a. följande. Under åren 1997 till 1998 var T.T. verkställande direktör i X Bygg & Puts AB (här kallat byggbolaget). Företaget försattes i konkurs det 19 maj 1998. Under 1997 anlitade byggbolaget som underentreprenör Y Måleri AB (här kallat måleribolaget), som utförde arbeten åt byggbolaget för 35 000 kr. Måleribolaget fick inte full betalning för sitt arbete och under våren 1998 återstod 25 000 kr att betala av det av måleribolaget fakturerade beloppet. En delbetalning på 10 000 kr gjordes och vid konkursutbrottet återstod 15 000 kr av måleribolagets fordran på byggbolaget. Av någon anledning ansåg F.K. som varit delägare i måleribolaget att T.T. var personligt ansvarig för måleribolagets fordran på byggbolaget. Framstötar om betalning gjordes, dock utan att någon betalning skedde. Den 15 juni 1998 tog F.K. enligt egen uppgift kontakt med T.T. per telefon och krävde betalning för den återstående skulden till måleribolaget. F.K. fick då veta att byggbolaget försatts i konkurs och att måleribolaget inte kunde påräkna någon ytterligare betalning för sin fordran. F.K. blev arg över att inte få betalt, och två dagar senare - den 17 juni 1998 - begav han sig tillsammans med två jugoslaver till T.T:s hem. Man gick där bryskt tillväga och ryckte upp dörren och gick in med skorna på och beordrade familjen T – T. dennes hustru A. och deras två barn M. (9 år) och R. (4 år) - att samlas i köket, där alla blev sittande vid köksbordet. En av jugoslaverna förde därvid talan och uttalade hotelser mot T.T. på sätt angivits i åtalet om vad som skulle ske om han inte betalade skulden på 15 000 kr. När det inte gick att få betalt bestämde sig inkräktarna för att i stället ta familjens bil som pant och återkomma nästa dag för att få betalt. T.T. såg då ingen annan utväg än att lämna ifrån sig sina bilnycklar, varefter F.K. och de två jugoslaverna försvann i familjens bil. T.T. gjorde polisanmälan påföljande dag och F.K. greps också den dagen. F.K. har sagt sig inte ha någon aning om vilka jugoslaverna var. T.T:s bil återfanns den 25 juli 1998 i Bredäng.

T.T. och A.T. har på åklagarens begäran hörts som målsägande. F.K. har hörts närmare över åtalet På F.K:s begäran har vittnesförhör hållits med dennes gode vän R.H. och med F.K:s tidigare kompanjon R.F. T.T. A.T. och F.K. har uppgivit bl.a. följande.

Thilo T: Byggbolaget startade sin verksamhet 1967 och han kom in i bolaget som VD våren 1997 i samband med ett ägarbyte. Redan från det han tillträdde låg det "tungt" till ekonomiskt. Verksamheten bestod av byggverksamhet i form av putsarbeten och renoveringar; många med försäkringsbolag som uppdragsgivare. Bolaget hade cirka 30 anställda och en årsomsättning om cirka 37 milj. kr. Han var enbart anställd som VD och ägde inte själv någon del av bolaget. De upphandlingar som gjordes i bolaget sköttes av tre verkmästare. Måleribolaget fick han höra talas om i samband med att en bekant vid namn Å.L. skulle renovera några lägenheter på Bergsundstrand i Stockholm. Byggbolaget åtog sig entreprenaden och måleribolaget kom genom Å.L. in som underentreprenör vid dessa renoveringar. Lägenhetsinnehavarna betalade dock inte för arbetet eftersom entreprenadarbetet inte blev godkänt. Byggbolaget fick då betalningssvårigheter. Normalt sköttes byggbolagets betalningar från bolagets kontor utan T.T:s inblandning. Både F.K. och R.F. hörde dock av sig direkt till T.T. några gånger och krävde betalt för måleribolagets arbete. F.K. hotade även med att vända sig till kronofogdemyndigheten om fakturan inte betalades. Detta ledde till att det i april 1998 avtalades om ett möte på ett café i Södertälje där T.T. överlämnade en delbetalning om 10 000 kr till F.K. Redan vid denna tid fick T.T. en känsla av att kravet riktades mot honom personligen. Det återstod efter betalningen cirka 15 000 kr av skulden. Efter sammanträffandet på caféet hade T.T. ingen ytterligare kontakt med F.K. före den 17 juni 1998 utom möjligen någon enstaka telefonkontakt. När han på kvällen den sistnämnda dagen var hemma i sin bostad och låg på soffan i vardagsrummet rycktes plötsligt någon gång mellan kl. 19 och 21 ytterdörren upp. Han såg då tre personer gå in genom dörren till husets hall. T.T. gick ut i hallen och mötte dem. Han kände igen F.K. men de två övriga var obekanta och föreföll vara jugoslaver eller från annat land runt medelhavet. Den ene av jugoslaverna förde deras talan och beordrade alla att sätta sig i köket. T.T. satte sig vid bordet med F.K. bredvid sig och den ledande jugoslaven mittemot sig. Hustrun A. stod vid diskbänken medan barnen kom in från hallen. Den andre jugoslaven ställde sig vid dörren och vaktade så att ingen skulle kunna lämna köket Den ledande jugoslaven frågade T.T. om han visste vad denne hette, en fråga som upprepades flera gånger. Samtidigt blev T.T. beskylld av samma jugoslav för att ha använt dennes namn. Sedan började det talas om pengar. Jugoslaven sade att T.T. nu skulle betala skulden till F.K. Det fanns inga pengar hemma så det fanns inte någon möjlighet att betala. Jugoslaven började då tala om att han skulle tänka på sin familj, vara rädd om den och att han väl ville fira midsommar med familjen. Stämningen var mycket hotfull och han fann därför inte skäl att invända mot det berättigade i det framförda betalningskravet. Inkräktarna var klädda i grova skor som de inte tog av. Den jugoslav som stod vid dörren var stor och stark och sade åt hustrun att "hålla käften" när hon försökte invända mot kravet. Detta ledde till att dottern M. började gråta. Jugoslaven vid bordet var snaggad och satt med handskar på händerna och hade en mobiltelefon med öronsnäcka i örat. F.K. satt och hånflinade. Diskussionen om pengar gick fram och tillbaka. F.K. satt och rotade bland post som låg framme på köksbordet. Hustrun uppmanade honom att inte göra det. F.K. fick då syn på en utbetalningsavi som låg bland posten, varpå han sade "här finns det ju pengar". I övrigt yttrade sig inte F.K. När det inte gick att skaffa fram pengar sade jugoslaven att de i stället skulle ta bilen och att de skulle återkomma påföljande dag för att hämta pengarna. Bilen, en leasad Volvo 855-94 värd cirka 120 000 kr, stod parkerad utanför huset. T.T. blev beordrad att ta fram bilnycklarna. Han kommer nu inte ihåg om det var han eller hustrun som hade bilnycklarna till hands. Han kände sig mot bakgrund av de tidigare framställda hoten tvingad att överlämna bilnycklarna. Det var den ledande jugoslaven som tog emot dem. T.T. följde själv med ut till bilen och överlämnade nycklarna där. Innan de gick ut sade den ledande jugoslaven "nu har vi tagit över räkningen". Ute vid bilen frågade han F.K. om han visste vad han ställt till med. Denne hånflinade bara och sade "det skiter jag i". Alla tre hoppade därefter in i bilen och försvann från platsen. Hela händelseförloppet varade i uppskattningsvis 20 minuter. T.T. gick sedan in i huset och lugnade ned resten av familjen. Nästa dag åkte han till arbetet och väntade på att bli kontaktad av inkräktarna men de hörde inte av sig. Han berättade om händelsen för konkursförvaltaren och denne uppmanade honom att göra polisanmälan vilket han också gjorde. Han gjorde efter polisanmälan inte något försök att få fram pengar att betala skulden med och den har inte heller betalats senare. Han har inte vid besöket på caféet i april 1998 själv nämnt något namn på en jugoslav. Att han själv vid ett telefonsamtal skulle ha bjudit hem en sådan är en helt absurd tanke; det har han inte gjort. Efter händelsen den 17 juni åkte hustrun hem till sina föräldrar med barnen. Det inträffade kändes mycket förnedrande och barnen mådde mycket dåligt psykiskt. Framförallt dottern M. blev mycket uppskakad av vad som hänt. För att det minsta barnet inte skulle ta alltför illa vid sig tvingades han och hustrun fabricera en historia om att deras bil hade blivit hämtad av folk från bilverkstaden. M. är än i denna dag rädd för att sova ensam och sover därför alltjämt i T.T:s och hustruns sovrum om nätterna.

A.T: Hon var inte så väl insatt i makens arbete och kände inte till namnet F.K. eller R.F. Någon gång mellan kl. 21 00 och 21.20 befann hon sig i husets badrum eller i sovrummet när hon hörde ytterdörren ryckas upp. Hon gick till hallen och möttes där av den för henne då okände F.K. och två jugoslaver. Maken var redan där tillsammans med barnen. En av jugoslaverna sade "det är dags att göra upp nu T." varefter de bara klev in i husets kök med skorna på och satte sig på en stol i köket. Hon blev rädd av detta beteende, de hade stora kängor, keps och en mobiltelefon och var allmänt "stöddiga". De sade åt henne och barnen att vara i köket och stoppade henne när hon försökte gå ut i hallen. Jugoslaven sade vidare att han hade "köpt tjänsten av K" och att det var en fordran på 15 000 kr för att F.K. arbetat åt byggbolaget. När hon då sade att de skulle vända sig till konkursförvaltaren blev hon bara tillsagd att "hålla käften". Maken sade att han inte hade några pengar hemma men de fortsatte ändå att framställa kravet. När det inte hjälpte började jugoslaven att framställa hotelser av typ "du vill väl fira midsommar med din familj" och liknande. Samtidigt satt F.K. och tittade på makens plånbok och en utbetalningsavi som låg på köksbordet och sade att "här finns det i alla fall pengar". När det inte gick att få fram pengar tittade jugoslaven först på en sladdlös telefon men ratade den för att den inte var tillräckligt värdefull. Sedan sade han "vi tar din bil". Mot bakgrund av de tidigare framställda hoten fanns inte något annat att göra än att ta fram bilnycklarna. Hon minns inte nu om det var hon eller maken som gjorde det. Hon följde även med ut till bilen för att hämta en del personliga saker. Händelseförloppet tog cirka 20 minuter. Det var männens utseende som gjorde att hon bedömde att två av dem var jugoslaver. F.K. yttrade inte något annat i köket än att det fanns pengar. Han rörde dock inte posten eller plånboken som låg på bordet. Hon fick den uppfattningen att F.K. hånflinade. Jugoslaven som förde inkräktarnas talan frågade maken direkt efter att de kommit in i huset om han kände denne; "hur känner du mitt namn?". A.T. uppfattade hotelserna som äkta; hon var rädd för inkräktarna och har varit det hela tiden efter händelsen. Hon var rädd att de var beväpnade. M. började gråta i köket under tiden som händelseförloppet pågick och sover ännu inte i sin egen säng och frågar på kvällarna om dörren är låst. Händelsen har inte märkts så mycket på sonen; han tror att det är tjuvar som tagit bilen. Hon sov kvar i huset natten mellan den 17 och 18 juni och har inte flyttat därifrån under någon tid.

F.K: Måleribolaget startade sin verksamhet 1 mars 1997. Det var ett aktiebolag med ett aktiekapital om 100 000 kr. Dessförinnan hade rörelsen bedrivits i form av ett handelsbolag. Det var bara han själv och R.F. som var delägare i bolagen. Måleribolaget gick dåligt och i mars-april 1998 avgick han och R.F. ur bolagets styrelse. Bolaget skrevs då över på R.F:s mor. Måleribolaget gjorde i augusti och september 1997 arbeten för byggbolaget på sätt T.T. har berättat. Måleribolaget fick dock inte betalt för sin faktura, som var på 35 000 kr. Han har själv lagt ut av egna medel för att bekosta delar av det arbete som måleribolaget gjort för byggbolaget och hade därför även ett personligt intresse av att fakturan blev betald. Efter en del påtryckningar och tjat betalades så småningom 10 000 kr av fakturabeloppet. På våren 1998 hotade man byggbolaget med att vända sig till kronofogdemyndigheten om inte återstoden av fakturabeloppet betalades. Då träffades en överenskommelse om att träffa T.T. på ett café i Södertälje för att där överlämna betalningen. Han vände sig till T.T. direkt eftersom han trodde att denne själv ägde byggbolaget. På caféet över1ämnades en check på l0 000 kr till F.K. och R.F. De hade förväntat sig att få betalt för hela restfordran och var därför missnöjda med betalningen och det blev en del "tjafs". T.T. sade då till dem att de inte skulle vara stöddiga och att de skulle passa sig och "inte gå på" honom för mycket samt att han kände en tungt kriminell namngiven jugoslav som kunde vara torped åt honom. F.K. vågar nu inte uppge jugoslavens namn. F.K. blev ganska uppskakad av denna hotelse och berättade om den för sina vänner i samband med krogbesök och snack i omklädningsrum vid idrottsträning. Han hade hört talas om jugoslavens namn men kände inte själv till honom. På något sätt måste uppgifterna ha nått den namngivne jugoslaven eftersom F.K. plötsligt cirka en vecka före den 17 juni fick besök av två jugoslaver hemma i sin lägenhet i Södertälje. De sade att någon på byggbolaget använt jugoslavens namn, vilket F.K. bekräftade och berättade om det hot som tidigare uttalats på caféet. Jugoslaverna kände även till måleribolagets fordran på byggbolaget och F.K. berättade även om den. Slutligen frågade de honom om han visste var T.T. bodde, något som F.K. också bekräftade utan att nämna var det var. Måndagen den 15 juni ringde han till T.T. och frågade om betalningen av fakturan och fick då veta att byggbolaget försatts i konkurs och att det inte gick att påräkna någon ytterligare betalning. Han blev lite sur över beskedet men godtog det i och för sig. Vid samtalet talade han även om för T.T. att dennes kompisar hört av sig och ville "snacka". T.T. sade då att de var välkomna att komma till honom och göra det. Två dagar därefter kom jugoslaverna åter hem till F.K. och sade att "det var dags att åka ut". Deras uppträdande var aggressivt på ett sådant sätt att han förstod att det inte var lönt att säga mot dem. Han kände stark olust inför vad som skulle inträffa men visade dem i alla fall vägen till T.T:s bostad. De åkte dit i bil och jugoslaverna talade under bilresan med varandra på jugoslaviska, varför han inte förstod vad som sades. Väl framme knackade F.K. på dörren och jugoslaverna ställde sig bredvid honom. T.T:s dotter öppnade dörren, och när T.T. kom till dörren frågade den ene jugoslaven denne om han använt jugoslavens namn. T.T. verkade inte vara rädd men såg rätt "nojig" ut, och de blev bjudna att stiga in i köket. Själv stannade F.K. kvar för att han inte vågade något annat. Det var jugoslavens idé att även hustrun och barnen skulle vara med i köket. I början var det mycket tal om att T.T. använt jugoslavens namn. Sedan sade jugoslaven plötsligt att han tagit över F.K:s fordran, något som är helt fel. F.K. blev chockad av att jugoslaven drog upp denna fordran, det kom helt oväntat för honom. T.T. frågade jugoslaverna "om jag betalar 15 000 kr kan jag göra vad jag vill med K". Sedan uttalades hotelser på sätt T.T. och hans hustru berättat. För egen del tyckte F.K. inte att hotelserna var så allvarliga men han såg att T.T. blev lite rädd, något som han även har viss förståelse för. Han kände själv rädsla och obehag över vad som skedde och var nervös. Det är en missuppfattning att han hånflinat; vad som uppfattats som det har sin grund i denna rädsla och obehagskänsla. Det är riktigt att han uppmärksammade jugoslaverna på utbetalningsavin. Sedan ville jugoslaverna ha T.T:s bil i pant. Denne överlämnade själv bilnycklarna, vilket skedde helt frivilligt. Jugoslaverna sade att de skulle komma tillbaka senare för att få pengarna och återlämna bilen Den bil de åkt dit i fanns inte längre kvar. Jugoslaverna släppte av honom hemma och har sedan inte avhörts. Han kan inte nu förklara varför han inte tidigare vid polisförhör sagt att han kände rädsla för jugoslaverna; troligen berodde det på att han inte ville att polisen skulle fråga efter jugoslavens namn.

R.H. och R.F. har bekräftat de uppgifter F.K. lämnat; det skall dock noteras att de i huvudsak berättat om sådant som de i sin tur fått berättat för sig av F.K. själv. De har därutöver uppgivit att F.K. i samband med innebandyspel brukar ha ett flinande utseende som ibland retar motståndare. R.F. har även berättat att han var närvarande vid sammanträffandet med T.T. på caféet i Södertälje och har bekräftat vad F.K. berättat om T.T:s uppgifter om att F.K. och R.F. inte skulle vara stöddiga eftersom T.T. kände till en namngiven jugoslav som kunde "ta hand om dem". Slutligen har R.F. berättat att han varit närvarande när F.K. den 15 juni ringde till T.T. och bekräftat vad F.K. uppgivit om vad som sades vid detta telefonsamtal.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Genom vad som framkommit i målet är det utrett att F.K. och två andra personer på sätt åklagaren angivit uppsökt T.T. i dennes bostad och att det där uttalats de hot åklagaren angivit för att förmå T.T. att betala den av åklagaren angivna skulden Åklagarens talan mot F.K. bygger på att tingsrätten helt skall bortse från de uppgifter F.K. lämnat och komma fram till att F.K. själv anlitat "torpeder" för att förmå den tidigare verkställande direktören i ett konkursbolag – T.T. - att personligen betala en skuld på 15 000 kr till F.K. avseende det bolag inom vilket F.K. tidigare verkat. Av de uppgifter T.T. och dennes hustru lämnat får man onekligen den uppfattningen att F.K. solidariserat sig med de personer som förmodats vara jugoslaver och att han således varit delaktig i det av åklagaren angivna olaga tvånget. Tingsrätten betvivlar inte heller att medlemmarna i familjen T. berörts mycket illa av händelserna den 17 juni 1998 och själva är övertygade om att F.K. varit delaktig i vad jugoslaverna gjort. Det finns emellertid omständigheter som ger stöd åt F.K:s version av vad som inträffat. F.K:s uppgift om att T.T. hotat med jugoslaver vid cafébesöket i april 1998 vinner således stöd av vittnesmålet från R.F. Också den omständigheten att en av jugoslaverna i samband med den åtalade händelsen - enligt vad som framkommit av såväl makarna T.T:s uppgifter som av vad F.K. uppgivit - talat om att T.T. använt dennes namn ger visst stöd åt vad F.K. påstått om vad som sades vid cafébesöket. Även F.K:s uppgift om vad som avhandlades vid det påstådda telefonsamtalet med T.T. den 15 juni 1998 vinner stöd av de uppgifter R.F. lämnat. Enligt tingsrättens uppfattning är utredningen inte sådan att det kan uteslutas att T.T. vid cafébesöket faktiskt hotat med jugoslaver, att denna uppgift kommit att spridas och att det är detta som är den huvudsakliga anledningen till att familjen T. uppsökts den 17 juni 1998. Detta skulle då kunna stämma med de uppgifter F.K. lämnat om bakgrunden till hans agerande. Vad som talar mot F.K:s uppgifter är makarna T:s uppgifter om hur han förhållit sig vid besöket hos dem, och därvid särskilt hur han uppträtt inne i deras kök vad gäller att han hånflinat och uppmärksammat jugoslaverna på den utbetalningsavi som legat framme på köksbordet. Accepterar man emellertid möjligheten av den nyss angivna orsaken till besöket hos familjen T. kan det dock enligt tingsrättens uppfattning inte uteslutas att F.K. - som såvitt känt inte tidigare har någon kriminell erfarenhet - verkligen varit rädd och befunnit sig i en situation som han haft svårt att hantera på ett adekvat sätt samt att hans agerande påverkats av detta. Ytterligare en omständighet som bör räknas F.K. tillgodo är att T.T. väntat anmärkningsvärt länge med att göra polisanmälan efter händelsen och inte gjort denna förrän han blivit uppmanad därtill av byggbolagets konkursförvaltare. Vid en samlad bedömning av de uppgifter som framkommit finner tingsrätten att åklagaren inte styrkt att F.K. haft något uppsåt vad gäller det olaga tvång som uppenbarligen förekommit hos familjen T. den 17 juni 1998. Åtalet skall därför ogillas.

Nämndemannen Per Ydenius var skiljaktig i fråga om domskälen i ansvarsfrågan och anförde: Det är utrett att F.K. har gett två personer av jugoslavisk härkomst i uppdrag att tillsammans med honom åka till T.T. för att förmå denne att betala en skuld om 15 000 kr. Det kan dock inte anses utrett mer än att F.K. haft för avsikt att jugoslavernas blotta närvaro skulle vara tillräckligt för ändamålet med besöket, och att det inte varit hans avsikt att hot skulle framföras. Det är därför inte visat att F.K. haft uppsåt till det olaga tvång som är beskrivet i åklagarens gärningsbeskrivning. Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma F.K. för utpressning, grovt brott, och bestämma påföljden till fängelse. F.K. bestred ändring.

Svea hovrätt (1999-11-23, hovrättsrådet Göran Rosenberg, ordförande, samt nämndemännen Sune Björklund och Lilian Grassman-Karén) dömde F.K. för medhjälp till utpressning, som var av normal svårhetsgrad, och bestämde påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst i 60 timmar.

Under rubriken Utredningen i hovrätten anförde hovrätten i domen följande:

I hovrätten har förhör på nytt hållits med T.T. A.T. F.K. R.H. och R.F. Såväl åklagaren som försvaret har därvid hänfört sig till uppgifter som lämnats vid förhör under förundersökningen.

F.K:s inställning till åtalet är här densamma som vid tingsrätten. Han och målsägandena har inför hovrätten också berättat ungefär som vid tingsrätten enligt dess dom, dock med följande tillägg och ändringar.

T.T: Han hade flera telefonkontakter med måleribolaget med anledning av kravet om 35 000 kr. Därvid hade han mest kontakt med R.F. men någon gång ringde även F.K. till honom. Eftersom måleribolaget var pådrivande om skulden, kom han och R.F. överens om att träffas på ett kafé i Södertälje och att han då skulle ha med sig en check på 10 000 kr. Vid mötet sade han till R.F. och F.K. att byggbolaget hade ekonomiska svårigheter, men han lovade att kontrollera om något kunde göras. Han betalade vid tillfället 10 000 kr, trots att det egentligen inte fanns någon anledning härtill med tanke på övriga borgenärer. R.F. och F.K. var mycket tydliga i fråga om att de inte skulle släppa den resterande fordran. Vid mötet sade han inte något som kunde uppfattas som hotfullt, men R.F. och F.K. var hetsiga och stämningen var besvärande. Efter mötet gjorde R.F. och F.K. inga ytterligare påstötningar innan konkursen var ett faktum. - Han minns inte att han skulle ha haft något telefonsamtal med Fredrik K. den 15 juni 1998. Nästa kontakt dem emellan var den 17 juni 1998 då den händelsen åtalet avser inträffade. - När personerna kom in i huset beskyllde den pådrivande jugoslaven honom för att ha använt dennes namn och därefter frågade denna person "hur vet du vad jag heter?". Möjligen nämnde denne också att denne hade övertagit skulden från F.K. I vart fall sades summan 15 000 kr, och i och med att F.K. var med stod det helt klart vilken skuld det gällde. F.K. såg att han hade fått en utbetalningsavi på 25 000 kr, vilken utgjorde hans semesterersättning. Denna låg bland övrig post på bordet och när F.K. påpekade avins existens tog hustrun A. bort den. De satt i köket ca 20 minuter och han hade ingen möjlighet att gå därifrån. Han bad att få gå iväg för att ringa men fick inte det. Han ställde heller inga frågor och argumenterade inte med jugoslaverna. Han tog bilnycklarna från jackan i hallen och överlämnade dem utanför huset till den pådrivande jugoslaven. Han sade att han var tvungen att ha bilen till arbetet, men denne svarade att han fick åka kommunalt eller ta en taxi. Jugoslaven sade också att denne skulle kontakta honom dagen efter för att få pengarna och återlämna bilen. De uttalade hoten var riktade mot hela familjen. Bilen var hans. Han avvaktade med polisanmälan med tanke på familjen och vad som skulle kunna hända i sådant fall. - Han kan inte säga att det verkligen var fråga om jugoslaver, men personerna kommer från den delen av Europa. – F.K. gjorde ingenting för att bromsa det som hände. F.K. såg på intet sätt rädd ut; i stället verkade denne trivas med situationen. Med tanke på F.K:s kroppsspråk uppfattade han att denne var lierad med jugoslaverna, även om denne inte uttalade några direkta eller underförstådda hot mot honom eller övriga familjen. - Efter händelsen beställde han en resa för att familjen skulle komma bort från det inträffade.

A.T: Efter att dörren hade ryckts upp sade killarna, som var klädda likartat, till maken T. "nu är det dags att göra upp". Hon undrade vad det var fråga om och fick svaret att F.K. skulle ha sina pengar. Vidare sade en av dem både i hallen och i köket "hur känner du mig?", "hur kan du veta vad jag heter?" samt att denne hade köpt en fordran av F.K. Utbetalningsavin låg i T:s plånbok och när F.K. såg denna gick hon fram och tog bort den. Den ena killen sade sedan att han hade fått nog och att han skulle ta deras bil. Vidare sade han att han skulle ringa T. och att de sedan skulle mötas och att T. då skulle ha med sig pengar och därmed få tillbaka bilen. - Hon fick uppfattningen att F.K. var lierad med de två andra killama. F.K. satte sig självmant i bilen och tycktes på intet sätt vara medtvingad. - Hon och T. var rädda för att göra polisanmälan på grund av hoten, men dagen därpå ringde T. och sade att han hade gjort en polisanmälan. Två veckor senare åkte familjen utomlands. - Deras adress står inte i telefonkatalogen, endast deras postlåda anges där, varför man behöver en vägbeskrivning för att kunna åka till dem.

F.K: Han uppfattade T.T. som ägare till företaget och därför var det självklart att prata med denne om skulden. Vid mötet på ett kafé i Södertälje skulle de göra upp om hela skulden och sålunda hade ingen överenskommelse gjorts om en betalning på 10 000 kr. Mötet kom till på T.T:s initiativ efter hans och R.F:s brev till T.T. om att gå till kronofogdemyndigheten med kravet. - När jugoslaverna kom till hans lägenhet första gången blev han livrädd. - Han fick uppfattningen att det var den omständigheten att T.T. hade använt den ene jugoslavens namn som var anledningen till besöket hos T.T. Familjens postlåda stod i telefonkatalogen och han har kompisar som bor i deras område, varför han känner till området väl. Han hade slagit upp adressen innan jugoslaverna kom till honom aktuell dag. Han räknade med att kunna se T.T:s bil utanför något hus och gjorde också så. Han vågade inte alls reagera när en av jugoslaverna sade att denne hade övertagit hans fordran, och han var livrädd under besöket hos familjen. Han kan inte säga varför han fällde yttrandet om utbetalningsavin men det kan ha berott på att han därigenom trodde att han och de övriga skulle gå därifrån. – T.T. och dottern följde med ut till bilen och hämtade en del personliga saker. Han sade då inte "det skiter jag i". - Det var tre jugoslaver, varav en körde dem till platsen och han såg denne endast bakifrån. De har inte uttryckligen hotat honom med något. Det enda de sade var att han skulle följa med. Han vet inte varför de ville hjälpa honom med skulden eller varför de efter att ha släppt av honom hemma hos sig sade att de skulle höra av sig så att han kunde få sina pengar. Han var uppskakad efteråt, eftersom jugoslaverna kände till var han bodde och kunde komma igen. - Han har tidigare förklarat varför han sade som han gjorde vid det inledande förhöret och det s.k. delgivningsförhöret. Han sade sanningen vid förhandlingen i tingsrätten.

R.H. och R.F. har även här bekräftat de uppgifter som F.K. lämnat i målet på samma sätt som antecknats i tingsrättens dom. De har därvid särskilt berättat bl.a. följande.

R.F: Efter mötet med T.T. var F.K. märkbart rädd och denne berättade om jugoslaven för alla i innebandylaget. Därigenom har detta säkerligen spritt sig även till andra. Han kan inte säga om själva namnet spreds eller om det endast spreds att det var fråga om en jugoslav. Efter att jugoslaverna hade varit hemma hos F.K. och frågat om T.T. hade använt den ene jugoslavens namn m.m. började även han känna obehag. Han fick reda på besöket dagen efter. F.K. har även berättat om besöket hos familjen T. Detta gjorde F.K. dagen efter den händelsen och då var denne nervös och upprörd. - Han vet inte vilka dessa jugoslaver är. F.K. har säkerligen sagt namnet på den ene, men han minns det inte idag. F.K. sade aldrig att han inte fick berätta händelserna vidare. Han har inte lagt på minnet om F.K. berättat att byggbolaget hade gått i konkurs.

R.F: Vid tidpunkten för händelserna umgicks han och F.K. så gott som dagligen, eftersom de hade firman tillsammans och sålunda var arbetskamrater. Även han trodde att T.T. var ägare till byggbolaget. Efter att han och F.K. hade skrivit ett brev till T.T. om att gå vidare till kronofogdemyndigheten med kravet ringde T.T. upp dem och ville träffa dem för att reglera skulden. Även han trodde att T.T. vid mötet skulle betala hela skulden. Ingen annan summa avtalades vid telefonsamtalet. Efter att T.T. hade givit dem 10 000 kr och de hade opponerat sig häremot började T.T. bli otrevlig och hotade dem med att "ni skall inte vara stöddiga, jag känner folk som kan hjälpa mig" och så nämnde denne ett jugoslaviskt namn. Han hade hört talas om denne jugoslav och tyckte därför att hotet var mycket obehagligt. Efter att T.T. hade nämnt detta var mötet slut. Både han och F.K. pratade efteråt om det inträffade med kamrater och då spreds säkerligen namnet. F.K. berättade härefter om jugoslavernas besök hemma hos honom och om besöket hos familjen T. F.K. var när han berättade fullständigt livrädd. - Han var med då F.K. ringde upp T.T. med anledning av jugoslavernas första besök. Han hörde allt som sades. T.T. sade att jugoslaverna kunde komma hem till honom om de ville och då fick han och F.K. också veta att byggbolaget hade gått i konkurs. – F.K. överlät inte måleribolagets fordran på byggbolaget till jugoslaverna. Folk brukar reta sig på hur F.K. ser ut; denne brukar ha ett "flin" i ansiktet. - Han är rädd för jugoslaven och vill därför inte säga dennes namn.

I sina domskäl under rubriken Skuldfrågan anförde hovrätten följande:

F.K. har gjort gällande, som det får förstås, att han har tvingats att följa med till och kvarstanna i familjen T:s bostad och att han inte varit delaktig i den brottsliga gärning som T.T. utsattes för vid det med åtalet avsedda tillfället. Även om det finns anledning att ifrågasätta F.K:s berättelse om hur han kom att följa med de två andra personerna till familjens bostad är hans uppgifter i denna del inte vederlagda och framstår inte heller som så orimliga att de kan lämnas utan avseende. Hovrätten lägger därför dessa uppgifter till grund för bedömningen av händelseförloppet i bostaden.

Det är enligt hovrättens mening utrett att F.K. och de två andra personerna vid det med åtalet avsedda tillfället har tagit sig in i familjen T:s hem. Även om frågan om F.K. och de två andra personerna haft lov att komma in i hemmet och vistas där inte uttryckligen har berörts vid tillfället anser hovrätten att det står klart - med hänsyn till de hot och det tvång som, enligt vad hovrätten strax återkommer till, senare har förekommit gentemot T.T. - att F.K. och de två andra personerna i vart fall utan lov kvarstannat i hemmet och därvid varit medvetna att det skett olovligen. F.K. har därför, vid det med åtalet avsedda tillfället, enligt hovrättens mening medverkat i en gärning som utgör hemfridsbrott enligt 4 kap. 6 § första stycket brottsbalken. Hovrättens ställningstagande innebär också att Fredrik K skall anses ha förmåtts medverka till detta brott genom tvång så som avses i 23 kap. 5 § brottsbalken.

Vidare anser hovrätten att följande är utrett. Den ene av de två personer som tillsammans med F.K. kvarstannat i familjen T:s bostad har fällt yttranden av den karaktär och jämte den andre personen betett sig så som åklagaren påstått. Dessa yttranden och beteenden har inneburit hot mot T.T. om brottslig gärning riktad mot honom och den övriga familjen. De nämnda två personerna har härigenom tvingat T.T. att till dem överlämna nycklarna till sin bil och därmed även själva bilen. Eftersom gärningen har inneburit vinning för de två angivna personerna, genom att de har fått tillgång till bilen, och skada för T.T. genom att han har blivit av med bilen, utgör gärningen brott enligt 9 kap. 4 § brottsbalken.

Den fråga som härefter uppkommer är huruvida F.K. har medverkat till det nu angivna brottet. Hovrätten anser därvid att det är utrett att F.K. vid händelseförloppet i köket har betett sig så som T.T. och A.T. har berättat om med avseende på en utbetalningsavi. Enligt hovrättens mening har F.K. som hade intresse av att den aktuella skulden betalades, inte i målet lämnat en rimlig förklaring om detta beteende som ett utslag av den tvångssituation som han befunnit sig i. Hovrätten vill därvid peka på att F.K. enligt egen uppgift tidigare hade berättat för de två andra personerna om den ifrågavarande fordringen och att det är utrett att den ene av de två personerna under vistelsen i familjen T:s bostad hade uppgett att han övertagit fordringen från F.K. Genom att F.K. under vistelsen i bostaden härefter yttrat sig angående utbetalningsavin som nyss sagts har han enligt hovrättens mening stärkt de två andra personerna i uppfattningen att det fanns en existerande fordran och därmed i syftet att, genom det hot som förelåg, få betalt för fordringen. F.K. som måste ha insett att hans beteende har haft denna effekt, har därför medverkat till det brott som T.T. utsatts för.

F.K. har inte gjort gällande att han varit tvingad att delta i de två andra personernas agerande i familjen T:s bostad. Hovrätten anser därför inte att F.K. - så som avses i 23 kap. 5 § brottsbalken - har förmåtts att medverka till brottet enligt 9 kap. 4 § samma balk genom tvång. Hovrätten gör i stället bedömningen att F.K. har varit delaktig i gärningen men att hans medverkan i denna inte varit så långtgående att han är gärningsman utan gjort sig skyldig till medhjälp till brottet.

Under rubriken Brottsrubricering anförde hovrätten följande:

När det gäller frågan om rubriceringen av brottet enligt 9 kap. 4 § brottsbalken, beträffande vilket F.K. har gjort sig skyldig till medhjälp, gör hovrätten följande bedömning. Till grund för brottsrubriceringen skall läggas de omständigheter som hovrätten har funnit vara utredda i skuldfrågan. Hovrätten fäster därvid visserligen avseende vid att hoten har uttalats när F.K. och de övriga personerna olovligen befunnit sig i familjen T:s hem och i närvaro av små barn, vilket måste ses som särskilt allvarligt i sammanhanget. Emellertid anser hovrätten att omständigheterna vid gärningen sammantagna inte är sådana att brottet enligt 9 kap. 4 § brottsbalken är grovt (jfr NJA 1997 s. 507). Hovrättens ställningstaganden innebär sålunda att F.K. har gjort sig skyldig till sådan medverkan till hemfridsbrott som avses i 23 kap. 5 § brottsbalken och till medhjälp till utpressning av normal svårhetsgrad. Med hänsyn till åtalets utformning och till att den sistnämnda delaktigheten i brott bör anses konsumera den förstnämnda finner hovrätten att F.K. skall dömas enbart för medhjälp till utpressning.

Under rubriken Påföljd anförde hovrätten följande:

Det brott beträffande vilket F.K. har gjort sig skyldig till medhjälp är av sådan art som normalt leder till ett fängelsestraff. Hovrätten anser emellertid att F.K. med hänsyn till sina personliga förhållanden och omständigheterna kring gärningen samt till att det inte synes föreligga någon risk för återfall i brott i hans fall, väl kan komma i fråga för en villkorlig dom med samhällstjänst såsom en tillräckligt ingripande påföljd för sin delaktighet i brottet. Hovrätten finner därför att påföljden för F.K. skall bestämmas till villkorlig dom i förening med en föreskrift om samhällstjänst och att längden på ett i stället utdömt fängelsestraff skulle ha bestämts till två månader.

Tf. hovrättsassessorn Carina Bring, referent, och hovrättsrådet Mona Wildig var skiljaktiga i skuldfrågan och ansåg att åtalet för utpressning hade bort lämnas utan bifall och att hovrättens domskäl under rubriken Skuldfrågan bort ha följande lydelse:

Hovrätten är beträffande det faktiska händelseförloppet av samma uppfattning som tingsrätten; F.K. och två andra personer - sannolikt av jugoslavisk härkomst - har bevisligen tagit sig in i familjen T:s hem och en av jugoslaverna har därefter uttalat de av åklagaren nämnda hoten varvid syftet härmed har varit att förmå T.T. att återbetala en skuld om 15 000 kr till F.K. Vidare är utrett att T.T. inte har kunnat betala skulden vid tillfället varför han istället har förmåtts att till en av jugoslaverna överlämna nycklarna till sin bil, i vilken F.K. och jugoslaverna härefter har åkt ifrån platsen.

När det gäller frågan huruvida F.K. har såsom gärningsman eller medhjälpare haft del i det inträffade - vilket händelseförlopp väl kan bedömas som ett utpressningsbrott - kan först konstateras att ett främjande visserligen kan vara straffbart, även om det inte har varit en förutsättning för att brottet skulle komma till stånd, men att å andra sidan en handling, som varken fysiskt eller psykiskt har utövat inflytande på brottets tillkomst, inte är att anse som medverkan (se bl.a. rättsfallet NJA 1984 s. 922).

F.K. har gjort gällande att hans agerande under händelseförloppet inte kan anses som ett straffbart främjande av jugoslavernas brott och vidare att han saknat uppsåt härtill.

F.K. har hävdat att, honom veterligen, avsikten med besöket hos familjen T. var att utreda varför T.T. vid ett tidigare möte på ett kafé i Södertälje med denne, R.F. och honom närvarande, hade omnämnt den ene jugoslavens namn. Påståendet om detta syfte med att besöka familjen aktuell dag kan synas vara något märkligt men kan enligt hovrättens mening inte lämnas utan avseende främst med hänsyn till vad makarna T. själva har omnämnt om jugoslavernas inledande frågor vid besöket. Omständigheterna i målet är sådana att åklagaren inte har visat i målet att annat från början hade överenskommits eller varit underförstått mellan F.K. och jugoslaverna. Mot bakgrund av vad som nu har sagts kan det därför inte anses styrkt att F.K. genom sina åtgärder att följa med i bilen och visa vägen till familjen T:s hem, därigenom har handlat med uppsåt att ett olaga tvång på sätt som senare skedde mot familjen skulle utövas.

Sedan F.K. och jugoslaverna trängt in i familjens bostad har dessa och familjemedlemmarna hamnat i köket, varvid F.K. kommit att sitta nära T.T. Vid det därpå följande händelseförloppet har den drivande jugoslaven uttalat diverse hotelser mot familjen enligt åklagarens påståenden, medan F.K. bevisligen suttit tyst. Ifall F.K. därvid hade uttalat något direkt hot, eller underförstått sådant, skulle detta enligt hovrättens mening naturligtvis ha utgjort ett starkt stöd för att han avsåg att understödja jugoslaven i dennes åtgärder att hota och utöva utpressning mot familjen för den aktuella fordran. Såsom tingsrätten har funnit ger utredningen emellertid inget stöd för att han handlat på detta eller annat sätt att det kan anses styrka ett fysiskt eller psykiskt stöd eller i övrigt talar för en anslutning till gärningen från dennes sida. F.K. har alltså, enligt vad utredningen visar, i tillräcklig omfattning stått utanför händelseförloppet som innefattat bl.a. det olaga tvånget att han inte, trots sitt påpekande om utbetalningsavin - vilket han i sig har lämnat en rimlig förklaring till med hänsyn taget till den tvångssituation som han befunnit sig i - och trots sitt i anslutning härtill eventuella uttalande om att det där fanns pengar, kan anses ha gjort sig skyldig till någon straffbar medverkan vid detta tillfälle.

F.K. har uppgett att han blev förvånad och närmast chockad då jugoslaven sade att denne hade övertagit hans fordran på byggbolaget om 15 000 kr och dessa uppgifter från F.K. kan inte anses vederlagda genom målsägandenas uttalanden om F.K:s "hånflin" m.m., utan får godtas. Vidare är F.K:s uppgifter om att han varit mycket rädd vid tillfället respektive makarna T:s uppgifter om att F.K. inte alls visat någon rädsla så allmänt hållna att ingendera kan ges någon närmare betydelse vid skuldbedömningen. Omständigheterna har slutligen uppenbarligen varit sådana att F.K. - väl medveten om tvångssituationen - inte kunnat annat än stanna kvar på platsen och näst intill passivt iakttaga händelsen samt lämna platsen först i sällskap med jugoslaverna.

Med hänsyn till vad som nu har sagts finns det enligt hovrättens mening inte heller grund för att anse att F.K. i det sista skedet av händelsen genom sitt eventuella uttalande "det skiter jag i" har handlat på ett sätt som bör föranleda ansvar för medverkan till att familjen T. avtvingades sin bil.

Då åklagaren alltså enligt hovrättens uppfattning inte styrkt att F.K. främjat de av jugoslaverna begångna gärningarna enligt åklagarens gärningspåstående skall tingsrättens dom i skuldfrågan stå fast.

Hovrättsrådet Mona Wildig var skiljaktig också i påföljdsfrågan och anförde: Överröstad i skuldfrågan delar jag majoritetens mening vad avser rubriceringen av gärningen. Emellertid anser jag att F.K:s medverkan till gärningen är så ringa att påföljden, med tillämpning av 23 kap. 5 § brottsbalken, skall bestämmas till ett kraftigt bötesstraff.

Målnummer B 4053/99