RH 2001:2

Åklagaren åtalade J.K. för misshandel med följande gärningsbeskrivning. J.K. har den 26 maj 2000 på Fristadstorget i Eskilstuna misshandlat A.L. genom att kasta en ölburk mot målsäganden, vilken har träffat henne i huvudet på vänster sida vid örat. Misshandeln har medfört, förutom smärta, en sårskada på vänster ytteröra.

Vid huvudförhandlingen i målet vid tingsrätten hördes A.L., J.K. samt två vittnen, T.K. och L.P.

Eskilstuna tingsrätt (2000-10-11, rådmannen Maria Lindhe samt nämndemännen Bengt Andersson, Inger Balk och Annikki Eichlohn) ogillade åtalet. I sina domskäl anförde tingsrätten följande. Genom A.L:s uppgifter och åberopat rättsintyg är klarlagt att hon vid åtalat tillfälle åsamkats skada efter att ha träffats i huvudet av en ölburk. Redan av J.K:s egna uppgifter framgår att hon under kvällen varit på platsen där detta inträffade. A.L. har pekat ut J.K. som den som kastade ölburken. Hennes påstående stöds helt av vad som framkommit av vittnesförhöret med T.K. De svävande uppgifter som L.P. lämnat i sitt vittnesmål utesluter inte att det kan vara J.K. som kastat ölburken. Tingsrätten finner härigenom tillförlitligen utrett att J.K. kastat en ölburk som träffat A.L. i huvudet och förorsakat henne skada. Det är uppenbart att det är den konflikt som råder mellan J.K. och T.K. som utlöst denna händelse. T.K. har omvittnat att J.K. strax före tittade på henne med hat i blicken. Under sådana förhållanden finner tingsrätten inte visat att J.K. med sitt handlande avsett att skada A.L.. Hon kan därför inte dömas för misshandel. Gärningsbeskrivningen täcker inte annat brott begånget mot A.L.. Åtalet och det i anslutning därtill framställda skadeståndsyrkandet skall därför ogillas.

Åklagaren överklagade domen och yrkade bifall till åtalet.

Svea hovrätt (2000-12-14, hovrättslagmannen Mats Melin, hovrättsrådet Peter Borgström, referent, och tf. hovrättsassessorn Jonas Nordström samt nämndemännen Birgit Hoffman och Swenning Nilsson) fastställde tingsrättens dom. I sina domskäl anförde hovrätten följande. På skäl tingsrätten anfört är det klarlagt att J.K. i enlighet med vad åklagaren påstått kastat en ölburk på A.L. med de följder som angetts i åtalet. Utredningen ger vidare vid handen att J.K. och T.K. är ovänner. Såvitt framkommit kände däremot J.K. och A.L. inte tidigare varandra.

Sammantaget får anses framgå att J.K., när hon kastade ölburken, avsåg att träffa T.K.. Visserligen måste J.K., åtminstone om hon tänkt efter, ha insett risken för att ölburken skulle träffa A.L., men det kan - mot bakgrund av vad som kommit fram i målet - inte hållas för visst att J.K. skulle ha handlat som hon gjorde även om hon varit säker på att ölburken skulle träffa A.L.. Frågan är då om J.K. trots detta, som åklagaren hävdar, skall dömas till ansvar för att ha misshandlat A.L..

Hovrätten fäster vid besvarandet av denna fråga avgörande vikt vid det förhållandet att J.K. i enlighet med vad ovan anförts måste anses ha saknat uppsåt att misshandla A.L.. Denna omständighet medför enligt hovrättens uppfattning att åtalet, som tingsrätten funnit, skall ogillas. Som tingsrätten anmärkt innefattar åklagarens gärningsbeskrivning inte påstående om annat brott än misshandel av A.L..

Tingsrättens dom i ansvarsfrågan skall alltså stå fast.

Referenten, hovrättsrådet Peter Borgström, tillade till utveckling av sin mening följande.

Den bedömning hovrätten gjort beträffande händelsen som sådan och i fråga om den tilltalades uppsåt medför att det uppstår ett fall som med en latinsk term brukar kallas för aberratio ictus ("felträff av hugget"). Härmed åsyftas det fallet att gärningsmannen har uppsåt att angripa viss person (eller visst objekt) och även riktar angreppet mot denne (eller detta), men angreppet råkar träffa annan person (eller annat objekt) utan att det från gärningsmannens sida föreligger ens eventuellt uppsåt att träffa den andre personen (eller det andra objektet).

Hur en situation av angivet slag skall bedömas straffrättsligt är föremål för delade meningar. För en översiktlig redogörelse beträffande de olika uppfattningar som framkommit i doktrinen beträffande fall av "aberratio ictus" kan hänvisas till straffansvarsutredningens betänkande SOU 1996:185 s. 91.

I 1864 års strafflag upptogs i 14 kap. 42 § ett särskilt stadgande av innebörd att om man, vid dråp eller annan misshandel, träffat annan än den man ville döda eller misshandla, straff skulle utdömas som om gärningen vore förövad mot den person åt vilken den var ämnad. Gärningsmannen straffades alltså för uppsåtligt misshandelsbrott emot den träffade personen, trots att gärningsmannen saknade uppsåt att träffa denne (se t.ex. Bergendahl, Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler, III, Straffrätt, 1928, s. 311 f.). Stadgandet utsattes för kritik av bl.a. Thyrén, som fann att det svårligen kunde gillas "från den moderna vetenskapens ståndpunkt" (Förberedande utkast till strafflag, Speciella delen I, 1917, s. 195) och någon bestämmelse av detta slag upptogs inte i brottsbalken; straffrättskommittén uttalade i det betänkande, som efter överarbetning i Justitiedepartementet ledde fram till brottsbalkens bestämmelser angående brotten, att kommittén i likhet med Thyrén inte ansåg det "erforderligt att upptaga någon bestämmelse för det fall att någon vid dråp eller misshandel träffat annan än den han ville döda eller misshandla (SL 14:42)". Se härtill SOU 1953:14 s. 119, jfr. a.a. s. 133.

Som Strahl anmärkt tyder det anförda på att straffrättskommittén tänkt sig en annan lösning av de problem som "aberratio ictus" ställer, än den 1864 års strafflag föreskrev (Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 125). Ett alternativ till strafflagens lösning är att i nu aktuella fall döma gärningsmannen för försöksbrott mot den han ville träffa och i förekommande fall dessutom för vållande till kroppsskada (eller vållande till annans död), när det gäller den person han inte ville träffa. Denna lösning anvisas av Thornstedt i Översikt över straffrättens allmänna del, 1968, s. 72 f. (där namnen i det givna exemplet dock förväxlats) samt av Agge och Thornstedt i Straffrättens allmänna del, 1984, s. 113 (där samma exempel använts men namnförväxlingen rättats). Även i Strahl, Kompendium i straffrättens allmänna del, 1970, hänvisas till denna lösning av problemet (s. 71). Det kan tillfogas att Waaben i sitt arbete Det kriminelle forsaet, 1957, anger att "nordisk ret" omfattar det senast angivna synsättet (s. 178).

I äldre upplagor av Kommentaren till Brottsbalken Del I (fr.o.m. första t.o.m. fjärde upplagan) uttalas bl.a. att fallet skall bedömas "enligt uppsåtslärans allmänna grundsatser" och att det i föregående stycke angivna betraktelsesättet "måhända" bör anläggas, där någon försökt förgifta viss människa men giftet förtärts av annan person som avlidit; gärningsmannen "skulle i så fall dömas för försök till mord eller dråp och för vållande till annans död" (s. 30 i första upplagan och s. 29 f. i de övriga). I nyare upplagor av samma kommentar (femte och sjätte upplagorna) behandlas frågan mera kortfattat än i äldre upplagor; det uttalas att gärningsmannen i ett givet exempel "kan ... vara att döma för försök till mord på den han ville träffa och för oaktsamt orsakande av skada på den han inte ville träffa" (femte upplagan s. 39 och sjätte upplagan s. 40).

I den senaste upplagan av Brottsbalkskommentaren (Lena Holmqvist o.a., Brottsbalken, En kommentar, Kap. 1-12, 1998, s. 1:16) avhandlas frågan om "aberratio ictus" på ett något annat sätt än i tidigare upplagor av kommentaren. Med hänsyftning på fall av "aberratio ictus" uttalas sålunda följande. "Fråga är om gärningsmannen uppfyller kravet för uppsåtligt dödande av B eller om han skall dömas för försök till mord på den han ville träffa (A) och för oaktsamt orsakande av skada på den han inte ville träffa (B). För den första lösningen talar det faktum att mord inte kräver direkt uppsåt eller någon vilja att döda en viss person. Tillräckligt är att gärningsmannen uppfyller ett eventuellt uppsåt i förhållande till dödandet av den person som faktiskt dödats."

Röster har emellertid också höjts för att man, när den inträffade tilldragelsen är straffrättsligt likvärdig med den vartill uppsåt föreligger, i princip skall bibehålla den lösning som angavs i 1864 års strafflag och således med bortseende från "aberratio ictus" döma gärningsmannen för fullbordat uppsåtligt brott begånget mot den person han inte ville träffa.

Sålunda har Strahl i sitt senare författarskap intagit denna ståndpunkt (Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 125 f. och s. 269). Strahl framför därvid i huvudsak två argument för den lösning 1864 års strafflag anvisade. Det ena argumentet går ut på att det med en annan lösning skulle uppstå en omotiverad skillnad i förhållande till exempelvis fall då en gärningsman kastat en sten för att träffa en viss fönsterruta men träffat en annan ruta, tillhörig annan ägare. Vid skadegörelse finns det nämligen inget oaktsamhetsbrott och försök till skadegörelse är inte straffbelagt, såvida det inte rör sig om försök till grov skadegörelse. Det andra argumentet tar sikte på en jämförelse med medverkansreglerna; om någon anstiftat annan att döda en tredje person och den anstiftade på grund av förväxling dödar fel person, torde anstiftaren oaktat förväxlingen böra dömas för anstiftan av uppsåtligt dödande.

Också Jareborg har uttalat sig till förmån för den senast angivna ståndpunkten och funnit att det inte föreligger något hinder mot att i nu aktuella fall döma för fullbordat uppsåtligt brott, så länge objekten i det verkliga och det föreställda händelseförloppet är straffrättsligt likvärdiga (Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 242 f.). Jareborgs uppfattning i sistnämnda arbete förefaller i huvudsak ansluta till vad Strahl framfört i sitt verk Allmän straffrätt i vad angår brotten, men Jareborg - som fäster avgörande vikt vid det första av Strahls ovan återgivna argument - tillägger bl.a. att ett uppsåt ofta är så obestämt att det inte för gärningsmannen spelar någon roll vem eller vad som faktiskt blir brottsobjekt ("dolus indeterminatus") och hänvisar till att stölduppsåt nästan alltid har formen av "dolus indeterminatus".

I publicerad praxis är det främst rättsfallet RH 1983:163 som är av intresse. I detta fall torde den av Thornstedt och Agge intagna ståndpunkt som ovan refererats ha varit bestämmande för utgången. - För att domstolen skall kunna döma i enlighet med ett sådant synsätt måste givetvis åtalet ha utformats på ett sätt som gör detta möjligt, något som inte skett i det nu aktuella fallet. I samanhanget kan anmärkas att det av rättsfallet NJA 1990 s. 361 framgår att hinder föreligger att efter åtal för misshandel utan åtalsjustering döma för vållande till kroppsskada.

Övervägande skäl talar enligt min mening för att straffrättskommittén tänkt sig att gärningsmannen vid fall av "aberratio ictus" skall dömas för försök till uppsåtligt brott mot den han ville träffa samt i förekommande fall också för vållande till kroppsskada (eller vållande till annans död), när det gäller den person han inte ville träffa (jfr Strahls uttalande i den riktningen i Kompendium i straffrättens allmänna del, 1970, s. 71). Det förhållandet att med ett jämförligt synsätt motsvarande fall vid förmögenhetsbrott i viss utsträckning kan bli straffria utgör knappast skäl nog att avvika från vad som får anses utgöra straffrättskommitténs uppfattning; i flera andra sammanhang förekommer skillnader i behandlingen av brott mot person och förmögenhetsbrott och just i misshandelsfall torde det vara sällsynt att det inte spelar gärningsmannen någon roll vem som faktiskt blir utsatt för brottet. Med strafflagens lösning av problemet kan för övrigt frågas hur man skall bedöma fall då gärningsmannen befinner sig i en ansvarsbefriande nödvärnssituation i förhållande till den person han ville träffa men inte gentemot den han utan uppsåt faktiskt träffade. Skall gärningsmannen då dömas för mord eller misshandel av den han träffade? (Jfr Schönke-Schröder, Strafgesetzbuch, Kommentar, 1961, s. 341).

Även om vissa följdriktighetsskäl kan anföras till stöd för åklagarens uppfattning i frågan om hur den föreliggande situationen skall bedömas straffrättsligt, anser jag mot bakgrund av vad ovan anförts att det snarast bör ankomma på Hösta domstolen att införa en rättstillämpning där uppsåtsobjektet i fall av förevarande slag så att säga avindividualiseras.

I det nu aktuella fallet ter sig visserligen konsekvenserna i skadeståndsdelen av den ståndpunkt domstolarna intagit i ansvarsdelen föga tilltalande, men utgången i skadeståndsdelen hade med viss sannolikhet blivit annorlunda om inte målsäganden nöjt sig med att till grund för sitt skadeståndsanspråk åberopa det med åtalet avsedda misshandelsbrottet (jfr. Fitger, Rättegångsbalken, s. 20:39 och s. 22:5); målsäganden hade i det föreliggande fallet till grund för sin skadeståndstalan kunnat åberopa att den tilltalade åtminstone av oaktsamhet åsamkat henne kroppsskada som ej är ringa och sålunda i vart fall gjort sig skyldig till vållande till kroppsskada enligt 3 kap. 8 § brottsbalken (jfr. Fitger, Rättegångsbalken, s. 22:5 f. och Boman, Kumulation av ansvarstalan och talan om enskilt anspråk i SvJT 1967 s. 81-109, särskilt s. 93 och s. 102 ff.).

Målnummer B 7717-00