NJA 1990 s. 361

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Essén) anförde i dom d 15 febr 1989:

Domskäl. J.N. har förnekat brott. Han har erkänt att han knuffat J.S. men har förnekat att han haft uppsåt att skada J.S.. Om J.N. skulle finnas ansvarig har han hävdat att han blivit kraftigt provocerad av J.S..

J.N. har uppgivit: Han och J.S. tillhör samma klubb. J.S. har anslutit sig till en förföljelsekampanj som bedrivs mot J.N.. J.N. har nu beslutat lämna klubben. J.S. har pendlat mellan fientlighet och sökande efter J.N:s vänskap. J.N. äger tre kanoter. De lånas flitigt av andra. Den 2 maj 1987 var alla trasiga. J.N. tog en kanot som han trodde tillhörde Robert Hedberg. När han kom tillbaka efter färden visade det sig att han tagit J.S:s kanot. I anledning härav grälade J.S. på J.N., som bad om ursäkt flera gånger. Han gav sig inte in i diskussion med J.S. utan torkade av kanoten. J.S. fortsatte att provocera J.N. som till sist tyckte att det räckte. J.N. tog tag i J.S:s regnställ, som var trasigt, och drog honom till sig varvid de hamnade på marken. J.N. hamnade över J.S. och sade: "Nu räcker det". Det var menat som en markering. När de rest sig fortsatte J.S. att "skälla". J.N. blev arg. De stod emot varandra. Som kanotist är J.N. starkare än normalt. J.N. knuffade till J.S.. Denne hade en kanotställning precis bakom sig och hamnade över denna. J.N. hade emellertid inte uppmärksammat ställningen. När J.S. fallit till marken fick han uppenbart ont i ryggen. J.S. fortsatte emellertid att skälla.

Åklagaren har som bevisning åberopat rättsintyg och chiropraktorintyg samt förhör med J.S., U.H. och chiropraktor J.A.. J.N. har åberopat förhör med chiropraktor M.G..

J.S. har berättat: När han kom ner för att träna fann han att hans kanot inte låg på sin plats. Kanoterna ligger i bås med namnlappar. Efter 1-1 1/2 timme kom J.N. inpaddlande i J.S:s kanot. J.S. grälade på J.N. som bad om ursäkt. Plötsligt slängde J.N. ner J.S. på marken och tog strupgrepp på honom. J.S. gjorde inte motstånd. När han senare samma dag kom till sjukhuset påvisade polis att han hade strypmärken på halsen. Därefter gick de upp och J.S. sade: "Våld löser inget. Hur kunde du göra såhär." Då kastade eller slog J.N. plötsligt J.S. mot en träbock. Träbocken, på vilken kanoterna ligger upplagda, är nedslagen i jorden. Den är 2 1/2-3 m lång och ungefär 70 cm hög. J.S. kastades baklänges mot bocken. Det kom så plötsligt att han inte hann parera. Han flög över bocken och landade på rygg på marken. Det gjorde ont i ryggen och han hade svårt att andas. Han kördes till sjukhus där man inte fann något skelettfel. Han hade ont i ryggen i två månader. Först efter tre månader kunde han återuppta sin träning. Han var dock aldrig sjukskriven från sitt arbete som datatekniker. Efter händelsen drömde han mardrömmar ett par gånger och kände obehag när han återkom till platsen för händelsen. Han har fått en osäkerhetskänsla och känner sig otrygg.

U.H. har omvittnat: När J.N. kom tillbaka med kanoten var J.S. förbannad och skällde på J.N.. Denne bad om ursäkt men J.S. fortsatte att skälla. J.N. vräkte sig plötsligt mot J.S. så att denne föll över en bock. J.S. kröktes över bocken och föll ner till marken och låg sedan och sprätte i kraftigt böjd båge på marken. Det såg väldigt farligt ut. J.S. stod när slaget utdelades alldeles framför bocken. Denna är lite över 1 m lång och ungefär 1 m hög.

TR:n gör följande bedömning.

Genom vad som förekommit i målet finner TR:n utrett att J.N. kraftigt knuffat J.S. på sätt åklagaren påstått. J.N., som varit medlem i kanotklubben sedan 1984, kan inte ha varit omedveten om bocken som dessutom är så lång att han måste ha sett den bakom J.S.. TR:n finner uppenbart att han haft i allt fall eventuellt misshandelsuppsåt. Med hänsyn till att J.N. initierat händelseförloppet genom att ta J.S:s kanot utan lov och sedan fälla honom till marken kan vad J.S. därefter må ha uttalat inte anses innebära en provokation av beskaffenhet att påverka bedömningen av J.N:s handlande. J.N. är förty övertygad om misshandel på sätt åklagaren påstått. Gärningen är inte att anse som ringa.

Med hänsyn till omständigheterna bör påföljden bestämmas till villkorlig dom jämte ett kraftigt bötesstraff.

J.N. har bestritt J.S:s skadeståndsyrkande. Därest J.N. skulle befinnas ersättningsskyldig har han hävdat att J.S. genom sitt provokativa uppträdande i sådan grad medverkat till skadans uppkomst att eventuellt skadestånd bör jämkas.

På grund av utgången i ansvarsfrågan är J.N. skyldig ersätta J.S. för liden skada. Utredningen ger inte anledning till att J.S. kan anses ha genom eget vållande medverkat till sina skador så att jämkning av honom tillkommande skadestånd bör ske.

TR:n uttalade sig därefter om de olika posterna i J.S:s skadeståndstalan.

Domslut

Domslut. TR:n dömde J.N. enligt 3 kap 5 § BrB för misshandel till villkorlig dom och 100 dagsböter å 90 kr samt ålade honom att utge skadestånd till J.S. med 6 650 kr.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har J.N., J.S. och U.H. hörts på nytt.

J.N. har även här medgivit att han knuffat J.S. men har, liksom vid TR:n, bestritt att han därvid haft uppsåt att skada denne. Han har tillagt att han med knuffen bara avsett att hålla J.S., som gick inpå honom och inte ville "sluta att skälla", ifrån sig.

J.S. har förklarat att "knuffen" var ett "mellanting mellan knuff och slag". U.H. har uppgivit att J.S. "fortsatte att skälla" och att J.N. därvid satte sina händer mot J.S:s bröst och, med tyngd bakom, knuffade denne bakåt.

HovR:n finner inte genom vad sålunda och i övrigt förekommit styrkt att J.N. haft för avsikt att med sitt handlande tillfoga J.S. skada. Vad som framkommit innebär inte heller att det kan hållas för visst att J.N. skulle ha knuffat J.S. även om han varit viss om att denne genom knuffen skulle komma att åsamkas skada.

Frågan huruvida J.N. genom sitt handlande skulle kunna bedömas ha gjort sig skyldig till ofredande och vållande till kroppsskada är inte föremål för HovR:ns prövning.

Vid nu angivna förhållanden skall åtalet ogillas.

Den bedömning som HovR:n har gjort i skuldfrågan innebär att J.S. inte på den grund som han har åberopat, nämligen misshandel, har rätt att erhålla skadestånd av J.N.. Även J.S:s skadeståndstalan skall därför ogillas i sin helhet.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns domslut enligt följande.

- Åtalet ogillas.

- J.S:s skadeståndstalan ogillas.

Nämndemannen Rääf var skiljaktig beträffande frågorna om ansvar och skadestånd och ville fastställa TR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. I ansvarsdelen gäller till en början att avgöra huruvida den av åklagaren i stämningsansökningen gjorda och i TR:n och HovR:n vidhållna gärningsbeskrivningen kan anses innefatta påståenden om att J.N. i allt fall gjort sig skyldig till ofredande och vållande till kroppsskada.

Enligt gärningsbeskrivningen har J.N. uppsåtligen knuffat J.S. mot och över en kanotställning så att J.S:s rygg krökts kraftigt och han ramlat över ställningen och ner på marken. Detta måste anses innefatta åtminstone ett påstående om att J.N. handgripligen antastat J.S. på sätt som avses i 4 kap 7 § BrB. Erforderlig åtalsangivelse föreligger.

Genom utredningen i målet finner HD styrkt att J.N., på sätt påståtts i gärningsbeskrivningen, gjort sig skyldig till ofredande. Med ändring av HovR:ns dom skall J.N. därför fällas till ansvar enligt 4 kap 7 § BrB.

Vad därefter gäller ansvar för vållande till kroppsskada måste ordalagen i gärningsbeskrivningen i förening med rubriceringen av den påstådda gärningen ges den innebörden att J.N:s uppsåt omfattat inte bara nämnda knuff utan också det förhållandet att J.S. till följd därav "erhållit kraftig smärta i ryggen och haft ryggbesvär under längre tid".

Ansvar för vållande till kroppsskada enligt 3 kap 8 § BrB förutsätter till skillnad från vad som gäller för misshandel enligt 5 § samma kap att det är fråga om en kroppsskada som ej är ringa samt att skadan åsamkats av oaktsamhet och inte uppsåtligen. Allmänt sett kan nu nämnda skillnader tänkas föranleda invändningar eller argumentation från den tilltalades sida som avviker från vad som blir aktuellt om han utgår från att ansvarsyrkandet avser endast det sistnämnda lagrummet. Med hänsyn härtill och med beaktande tillika av åtalsprövningsregeln i 3 kap 11 § BrB bör det inte kunna komma i fråga att en domstol, i ett fall som detta, ex officio prövar om den tilltalade alternativt är förfallen till ansvar för vållande till kroppsskada. HovR:ns ställningstagande i denna del skall därför godtas.

Genom att i HD yrka att J.N. döms för vållande till kroppsskada har J.S. gjort gällande att det förekommit ett oaktsamhetsbrott med en ej ringa kroppsskada som följd. J.S. har emellertid förklarat att han därmed icke avsett att genom justering av åtalet framställa ett alternativt ansvarspåstående; något sådant har inte heller varit möjligt med hänsyn till att åberopandet gjorts sedan preskriptionstiden löpt ut för brottet vållande till kroppsskada. Ansvarsyrkandet i denna del skall därför lämnas utan bifall.

Vad J.S. har anfört i HD innebär att han har åberopat en ny omständighet till stöd för sin skadeståndstalan. Denna talan grundades ursprungligen helt på åklagarens gärningsbeskrivning. Den nya omständigheten ligger inom ramen för vad som hade kunnat tillföras genom en åtalsjustering och J.S. får anses ha haft giltig ursäkt för att inte tidigare åberopa den.

Av utredningen framgår att J.N. genom att knuffa J.S. bragt honom ur balans, så att han fallit över kanotställningen ner på marken. J.S. ådrog sig härigenom vissa skador. J.N. är vållande till skadorna och skall, då någon grund för jämkning ej föreligger, utge fullt skadestånd. Vad gäller skäligheten av fordrade belopp finner HD ej anledning frångå TR:ns bedömning.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns domslut på det sättet att J.N. döms jämlikt 4 kap 7 § BrB för ofredande till 20 dagsböter å 200 kr samt förpliktas att till J.S. utge skadestånd i enlighet med vad som upptagits i TR:ns domslut.