RH 2001:25
Åtal för rattfylleri och olovlig körning, grovt brott, mot en person som fört personbil såsom övningsledare under övningskörning har ogillats, då personen varken varit godkänd handledare eller innehaft körkort.
Åklagaren åtalade C.D. för rattfylleri och olovlig körning, grovt brott, enligt följande gärningsbeskrivning: C.D. har den 30 april 2000 såsom övningsledare under övningskörning fört personbil på Karlslundsvägen i Falun efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans utandningsluft under eller efter färden uppgått till 0,42 milligram per liter. - C.D. har vid samma tillfälle såsom övningsledare under övningskörning fört personbil utan att vara berättigad till det. Den olovliga körningen är att anse som grov, eftersom C.D. tidigare innehaft körkort vilket blivit återkallat.
Falu tingsrätt (2000-11-30, lagmannen Hans Sjöquist samt nämndemännen Elisabeth Lööf, Svante Tysell och Rune Fredriksson) dömde C.D. för grovt rattfylleri och olovlig körning, grovt brott, till villkorlig dom med samhällstjänst 50 timmar. I domskälen anförde tingsrätten bl.a. följande.
C.D. har erkänt gärningarna och erkännandena stöds av övrig utredning varför åtalet är styrkt och C.D. skall dömas för grovt rattfylleri och olovlig körning, grovt brott i enlighet med åtalet.
Åklagaren överklagade tingsrättens dom med yrkande att C.D. skulle dömas förutom för grov olovlig körning, för rattfylleri ej grovt brott till den av tingsrätten bestämda påföljden.
Svea hovrätt (2001-06-15, hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättslagmannen Bengt Sjögren samt hovrättsråden Ingegerd Thuresson, referent, och Karl Matz) ogillade åtalet. I domskälen anförde hovrätten bl.a. följande.
Åklagaren yrkade vid tingsrätten ansvar för rattfylleri av normalgraden, dvs. ett brott av lägre svårhetsgrad än det tingsrätten dömde C.D. för, nämligen grovt rattfylleri. Åklagarens överklagande rör således en fråga om rubricering av rattfylleribrottet.
I hovrätten har även fråga uppkommit huruvida de åtalade gärningarna över huvud taget är straffbara. Hovrätten prövar denna fråga först (se Högsta domstolens avgörande i NJA 1999 s. 215).
Enligt åtalet har C.D. "såsom övningsledare under övningskörning" fört personbil. C.D:s dotter, som hade körkortstillstånd, var den som faktiskt förde bilen. Den fråga hovrätten har att besvara är om C.D. kan anses som förare av fordonet och dömas för olovlig körning och rattfylleri.
Utöver de ostridiga faktiska omständigheter som framgår av tingsrättens dom har klarlagts - genom uppspelning av det vid tingsrätten bandade förhöret med C.D. - att C.D. inte var godkänd som handledare vid övningskörning med sin dotter. Åklagaren har uttalat som sin mening att åtalet skall vinna bifall i enlighet med gärningspåståendet även med beaktande av att C.D. inte var godkänd som handledare.
Av 4 kap. 7 § körkortsförordningen (1998:980) följer att den som i egenskap av godkänd handledare har uppsikt över övningskörning anses som förare vid sådan körning. Denna bestämmelse ansluter till 4 kap. 5 § körkortslagen (1998:488), av vilken följer att övningskörning skall ske under uppsikt av någon som har vana och skicklighet att köra fordon av det slag som övningskörningen avser. Sådan uppsikt får, i ett fall som detta, enligt bestämmelsens tredje punkt utövas endast av den som fyllt 24 år och sedan minst fem år har körkort för fordon av det slag som övningskörningen avser samt har godkänts som handledare för den som övningskör.
Redan av åtalet framgår att C.D. inte hade körkort. Uppgiften har bekräftats av C.D. Vidare hade C.D. inte något godkännande som handledare för sin dotter. Därmed har C.D. inte varit behörig att utöva uppsikt över körningen och någon övningskörning har inte ägt rum. Härav följer att C.D. inte kan anses som förare med stöd av 4 kap. 7 § körkortsförordningen (jfr bl.a. NJA 1972 s. 4234). Någon bestämmelse motsvarande nämnda stadgande avseende den som inte är behörig att vara handledare finns inte. Av legalitetsprincipen (1 kap. 1 § brottsbalken) följer ett krav på lagstöd vid bestämmande av vad som utgör brott. Av det nu anförda följer att C.D:s handlande inte kan bedömas som om han själv hade fört fordonet. Han kan därför inte ådömas ansvar för att ha fört fordonet på sätt åklagaren påstått. Åtalet kan därmed inte vinna bifall.