RH 2001:38

Åklagaren åtalade K.J. med följande gärningsbeskrivning: I avsikt att begå självmord har K.J. den 1 maj 1999 klättrat upp på femte våningsplanet till en byggnadsställning beläget ca 15 m ovanför markplanet utmed huset X-gatan 32, Stockholm. - Polismännen P.S. och F.H., som i sin myndighetsutövning kallats till platsen, har klättrat upp till honom för att avbryta självmordsförsöket och omhänderta honom samt återföra honom till markplanet. Efter att ha förmått K.J. att lägga sig ned på några plankor på byggnadsställningen har de därefter hållit fast honom i avbidan på förstärkning. Härvid har K.J. utdelat ett flertal sparkar mot F.H:s huvud, med smärta som följd, i avsikt att komma loss och i avsikt att sparka ned F.H. från byggnadsställningen och således beröva honom livet. - Vidare har K.J. krängt med kroppen och till slut slitit sig loss från P.S:s grepp om K.J:s armar, varefter han gripit tag i P.S:s ena axel och försökt dra bort honom från byggnadsställningen i avsikt att kasta ned honom till markplanet och således beröva även honom livet samtidigt som han uttalat livsleda och att han ej hade något emot att ta med sig någon i fallet. - Gärningarna har i vart fall skett med avsikt att polismännen skulle skadas svårt eller till livet och i övrigt varit präglade av hänsynslöshet och råhet och i allt fall skett av grov oaktsamhet. - Fara för att polismännen skulle dödas eller svårt misshandlas har förelegat.

Åklagaren yrkade ansvar i första hand för försök till dråp, i andra hand för grov misshandel alternativt våld mot tjänsteman, i tredje rummet för framkallande av fara för annan samt även ansvar för våldsamt motstånd.

P.S. och F.H. yrkade var och en skadestånd av K.J. med 37 000 kr jämte ränta. Av det yrkade beloppet avsåg 35 000 kr ersättning för kränkning och 2 000 kr ersättning för sveda och värk. Som grund för skadeståndsanspråken åberopade P.S. och F.H. brottslig gärning enligt åklagarens gärningsbeskrivning, vilket innefattade att K.J. uppsåtligen eller - såvitt avsåg framkallande av fara för annan - även av grov oaktsamhet begått gärningarna.

Stockholms tingsrätt (2000-06-09, rådmannen Claes Djurberg samt nämndemännen Marianne Vougt, Maria Malmström och Jan-Olov Hammarström) dömde K.J. för framkallande av fara för annan, förklarade honom vara fri från påföljd samt förpliktade honom att utge 12 000 kr jämte ränta till var och en av P.S. och F.H.

Under rubriken Domskäl anförde tingsrätten följande:

K.J. har förnekat brott och bestritt de enskilda anspråken. Han har förklarat sig inte kunna vitsorda något skadeståndsbelopp som skäligt, dock att han vitsordat ränteberäkningen. Han har gjort gällande att ett eventuellt skadestånd under alla omständigheter bör jämkas enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

På åklagarens begäran har målsägandeförhör ägt rum med polisinspektören P.S. och polisassistenten F.H.

P.S. har uppgivit: Han och F.H. fick ett larm till X-gatan 32 via länskommunikationscentralen som löd: "Eventuellt finns en man på en byggnadsställning på femte våningen - allmänheten har rapporterat in - åk och kontrollera." Han och F.H. gjorde en tyst framkörning till platsen. När de kom fram konstaterade de att en person befann sig på femte våningsplanet. Personen stod lutad in mot husväggen. Nere på marken stod cirka tio personer. De uppmanade honom och F.H. att göra något åt situationen. P.S. försökte etablera kontakt med personen på byggnadsställningen genom att ropa till honom, men han svarade inte. P.S. och F.H. bestämde sig då för att gå upp och kontrollera vem det var som stod där uppe. De hittade en trappa som de kunde ta sig upp på. Trappan gick i sicksack och de tappade snart räkningen på vilket våningsplan de befann sig. De gick ut på ett av våningsplanen, men såg då att folk nere på gatan pekade uppåt. De förstod att de skulle gå ytterligare två trappor upp, vilket de också gjorde. Byggställningens plankplan hade, som han minns det, tre plankor utlagda i bredd. Han kände hur plankorna sviktade under honom när han gick på dem. Han kan inte minnas att det på gångplanet fanns någon planka uppställd lodrät i förhållande till gångplanet. Det nät som var uppsatt på byggnadsställningen var så gott som genomskinligt och det rörde sig lätt utåt redan om man lade ett lätt tryck mot det. - Väl uppe på rätt våningsplan gick han och F.H. mot den plats där de antog att personen befann sig. Han gick själv först och F.H. kom efter honom. När P.S. hade kommit runt hörnet på huset såg han mannen på byggställningen. Han hälsade lugnt och upplyste om att han var polis. Mannen svarade inte. När F.H. hade kommit upp bakom P.S. bad P.S. mannen att lägga sig ned. Mannen sade "javisst" och lade sig lugnt ned på rygg med huvudet vänt bort från honom och F.H. De gick därefter fram till mannen. Det fanns ingen plats att gå på sidan om mannen för att passera honom. Han täckte hela plankplanets bredd med sin överkropp. P.S. klev över mannen genom att sätta in en fot mellan mannens ben och därefter kliva över dennes överkropp. Han upplevde själv detta moment som mycket farligt. Där mannen låg var det möjligt att ramla ned både mot gatan och mot husväggen. Mot husväggen hade man kunnat ramla ner om man hade rullat åt sidan, men man hade i sådana fall antagligen inte ramlat hela vägen ned till marken. När P.S. hade klivit över mannen ställde han sig på knä invid dennes huvud och frågade om det var okej att han och F.H. höll i honom litet för att de inte skulle ramla ned. När mannen svarat att det var okej tog han själv ett lätt tag om dennes axlar, medan F.H. tog tag om mannens ben och höll i hans högra arm. P.S. gjorde bedömningen att det skulle vara alldeles för farligt för dem alla tre att gå tillbaka till trapporna och ta sig ned till marken den vägen. Han gjorde ett ilanrop med begäran om stegbil från brandkåren. Medan de väntade på bilen talade P.S. lugnt med mannen. Han berättade för mannen att han hade begärt stegbil och att han ville att de skulle åka ned med denna till marken. Han bad mannen att ligga kvar tills bilen kom, varpå mannen svarade "javisst". Det var en känslig situation och P.S. var mycket försiktig med vad han sade eftersom han var orolig för att säga något som skulle kunna uppröra mannen och som skulle innebära att mannen reagerade på ett sätt som utsatte dem för större fara än den de redan befann sig i. P.S. pratade om väder och vind och påpekade flera gånger var de befann sig samt att han själv och F.H. var höjdrädda. P.S. frågade vad mannen hade gjort under kvällen och varför han befann sig uppe på byggnadsställningen. Mannen berättade att han hette K, att han hade varit på en firmafest och att det hade blivit bråk. Han sa att bråket på något sätt rört hans flickvän. Mannen berättade också att han hade druckit öl och whisky samt tagit amfetamin. P.S. kände en svag öllukt. Mannen talade inte sluddrigt, han svarade adekvat på P.S:s frågor och han raglade inte när han senare skulle gå. P.S. upplevde inte att mannen var särskilt berusad. - Så småningom kom stegbilen till platsen. Det tog ett tag att ställa upp bilen och hissa stegen. Han uppskattar att de hade befunnit sig uppe på byggnadsställningen med mannen i cirka sju minuter när denne plötsligt ändrade karaktär. Mannen blev alldeles svart i ögonen och stel i kroppen och sa: "Jag vill dö. Det är bättre med självmord. Jag har ingenting att leva för i alla fall. Jag kanske skall ta någon med mig i fallet. Kan ni hjälpa mig att dö". P.S. såg att stegbilen var på väg att hissa korgen och han ropade ner mot gatan att de skulle stå på. Samtidigt började mannen sparka mot F.H. F.H. tryckte sig då ner mot mannens ben och tappade samtidigt taget om mannens högra arm. F.H. reste sig något litet, till halvsittande ställning, för att värja sig mot sparkarna. P.S. såg att sparkarna träffade F.H. i huvudet och att denne var otroligt nära att falla ner från byggnadsställningen. Samtidigt som mannen sparkade med benen krängde han åt sidorna. P.S. lutade sig över mannen och försökte med hela sin kroppstyngd trycka ned honom mot plankorna. Mannen försökte trots det, och lyckades nästan, resa sig upp med överkroppen. P.S. fick då ett slag mot sin vänstra axel av mannen, som utdelade slaget med sin högra hand. Han kände hur mannen tog tag om hans jacka och hur denne sedan med stor kraft försökte vräka P.S. över kanten, ut mot X-gatan. P.S. kände hur det svartnade för ögonen och han tänkte att nu ramlar han ner. Han hade inget att hålla fast sig i förutom det grepp han själv hade om mannen. Mannen drog P.S. så att han hade halva överkroppen utanför kanten. I samma ögonblick som han kände hur han vräktes ut mot gatan slog han ett slag mot mannens ansikte. Han tror att slaget, som antagligen träffade mannens vänstra kind, distraherade mannen, som därefter släppte sitt grepp om P.S:s jacka. När P.S. återfått balansen tog han åter ett tag om mannen. Han hörde strax därefter att F.H. ropade "släpp honom". P.S. bestämde sig för att släppa taget. När han gjorde det tog mannen sats med sina ben och gjorde en slags bakåtkullerbytta mot P.S. vilken dock inte träffade honom. P.S. kravlade sig något bakåt och reste sig upp. När han kom upp på fötter stod mannen redan upp mitt framför honom. Mannen måste ha rest sig blixtsnabbt upp. De båda stod då på en halv till en meters avstånd från varandra. P.S. upplevde ett ohyggligt hot när mannen sedan med knutna nävar hastigt kom gående mot honom och flera gånger upprepade frasen "du slog mig". Mannen verkade helt orädd; han rörde sig hastigt, med yviga rörelser. P.S. sprang baklänges på plankorna, som svajade upp och ner. Han var tvungen att vände sig om några gånger när han sprang för att kontrollera att han backade rakt bakåt. Han lyckades utöka avståndet något, till cirka två meter, och försökte samtidigt få upp sitt tjänstevapen. Väl framme vid hörnet på huset - mannen befann sig då inom två meters avstånd från P.S. - kände P.S. att han inte kunde skjuta. Han såg att några personer befann sig på en balkong i linje rakt bakom mannen. P.S. hölstrade då sitt vapen, vände sig om och sprang vidare bort från mannen. Han var hela tiden mycket nära att ramla ner från byggnadsställningen. Strax befann sig mannen på cirka tre meters avstånd från P.S. Mannen kom då gående lugnt mot honom, fortfarande med knutna nävar, upprepande frasen "du slog mig". P.S. lugnade ner sig något och de båda fortsatte att gå ned för byggnadsställningens trappor. P.S. väntade in mannen allteftersom de rörde sig nedåt. Det tog flera minuter att komma ned till andra våningsplanet. På andra våningsplanet mötte polispersonal upp. När de kom ned på andra våningsplanet vände mannen om och började gå bort från honom. P.S. och en poliskollega gick ikapp mannen och lyckades sätta på honom handfängsel. Mannen blev därefter helt lugn. De klev lugnt över i stegbilen och åkte ned till markplanet. Väl nere på marken satte han och F.H. mannen i sin radiobil. Efter ett beslut från inre kommissarien på ledningsgruppen om omhändertagande enligt 47 § lagen om psykiatrisk tvångsvård körde han och F.H. sedan mannen till S:t Görans sjukhus. F.H. körde bilen och P.S. åkte med sittande bredvid mannen. P.S. frågade mannen om han förstod hur nära de hade varit att dö på grund av vad som hänt, varpå mannen helt lugnt svarade: "det skiter jag fullständigt i". Mannen berättade att han hade haft "avtjäning" för narkotikabrott och rån, att han hade barn och frågade igen om de inte kunde hjälpa honom att dö. Väl inne på S:t Görans sjukhus blev mannen än en gång mycket aggressiv. De lät därför handfängseln sitta kvar. Läkare beslutade att mannen skulle läggas i spännbälte. Han och F.H. lämnade sjukhuset för att avrapportera händelsen på stationen. Efter avrapporteringen åkte de hem. - P.S. har under sina tio år som polis varit med om flera situationer vid vilka personer sagt sig vilja ta sitt liv, men han har aldrig varit med om en situation som inneburit sådan fara för hans eget liv som denna. Han och F.H. har haft flera avlastningssamtal med sitt yttre befäl rörande händelsen. Han har också talat om den med F.H. många gånger liksom ältat den med sin familj. Det tog ett par veckor att verkligen inse hur nära han hade varit att dö i tjänsten den kvällen. Han hade otroligt svårt att sova under den närmsta tiden efter händelsen. Han hade också koncentrationssvårigheter, svårt att äta och i övrigt svårt att arbeta normalt. Han satt någon dag i receptionen, men begärde sedan att få komma ut i yttre tjänst. Han var aldrig sjukskriven på grund av händelsen. Han kan än i dag se händelseförloppet solklart framför sig och, framför allt, uppleva känslan av att vara nära att bli vräkt över kanten. De mest akuta symptomen höll i sig i tre till fem veckor efter händelsen, men han tänker från och till än idag på vad som hände och höll på att hända uppe på byggnadsställningen den kvällen.

F.H. har uppgivit: Han och P.S. fick ett larm till X-gatan 32. När de kom fram till platsen stod folk och pekade uppåt huset. De försökte få verbal kontakt med den man som stod på byggnadsställningen. P.S. ropade så högt att mannen borde ha hört det, men denne svarade inte. De bestämde sig för att gå upp och kontrollera situationen. De hittade en trappa som de kunde ta sig upp på. Trappan gick i sicksack och de tappade snart räkningen var de var. Efter att folk nere på gatan pekat till dem att gå ytterligare några våningar upp hamnade de så på det våningsplan där mannen befann sig. När de gick ut på våningsplanet kände de hur plankorna som bar dem svajade upp och ner. Det kändes obehagligt att gå på dem. P.S. gick lite före F.H. När F.H. kom upp bakom P.S. pratade P.S. med mannen. P.S. bad mannen lägga sig ned, vilket denne också gjorde. P.S. klev över mannen, satte sig ned på knä och höll i mannens axlar. F.H. hamnade själv vid mannens ben. Han satte sig ned på knä, lutade sig lätt med sin kroppstyngd mot mannens ben samt höll i dennes högra arm. F.H. höll även i sig med sin vänstra hand i ett räcke som fanns på byggnadsställningen. Räcket satt ganska högt upp. P.S. rekvirerade därefter brandkår. Det tog ett tag innan brandbilen kom och allt var lugnt. Mannen var något påverkad av alkohol, men det var knappt märkbart. Han talade utan att sluddra. I samband med att brandbilen började hissa upp korgen hörde F.H. att mannen plötsligt sade något i stil med "jag vill dö och det spelar ingen roll om jag tar någon med mig i fallet". Mannen började därefter sparka med sina ben. F.H., som dittills hade stått på knä, tvingades släppa mannens högra arm och lägga sig med kroppen på några decimeters avstånd från mannens ben för att minska effekten av sparkarna. Han träffades av mannens knän och fötter och fick motta mellan tio och femton sparkar i ansiktet. F.H. var tvungen hålla i sig i räcket för att inte ramla ner från byggnadsställningen. När sparkarna träffade ansiktet smärtade det till, men han tänkte inte så mycket på det då. F.H. upplevde att mannen riktade sparkarna utåt mot gatan. Han var livrädd för att ramla ner. Om han inte hade hållit i sig och om mannen hade fått in en rejäl träff med någon av sina sparkar så hade F.H. antagligen ramlat ner från byggnadsställningen. Han hann uppfatta att P.S. inte höll i sig någonstans i ställningen och han såg att mannen, i samband med att F.H. släppte taget om mannens arm, tog tag i P.S:s jacka. F.H. hann dock inte uppfatta vad som hände därefter, eftersom han hade fullt upp med att värja sig mot sparkarna. Efter ett tag insåg han att han inte kunde hålla i mannen längre och ropade flera gånger åt P.S. att släppa taget. När han väl själv släppte taget om mannens ben försökte denne göra en slags "bakåtkullerbytta" mot P.S. Mannen förde benen bakåt, tog sats och kom på fötter. F.H. backade bort från platsen. Han såg att mannen reste sig upp och gick mot P.S. F.H. var så pass rädd och självisk att han lämnade sin kollega. Han höjde beredskapen med sitt vapen och tänkte att han skulle ta sig runt huset för att möta P.S. från andra sidan. När han väl hade tagit sig runt huset såg han inte till P.S. där han hade trott att denne skulle vara. Han började gå ner för trapporna och fick då syn på honom och några kollegor några våningsplan längre ned. Han konstaterade att det såg ut som att de hade frusit läget; P.S. och en kollega ur piketen satte fängsel på mannen och stod och talade med denne. F.H. var då fortfarande rejält skakis. Senare, i bilen på väg till sjukhuset, hörde han mannen säga att han hade suttit inne för en del saker. F.H. körde själv bilen och hörde därför inte allt som sades i bilen. Han kan inte minnas att han, i bilen, hört mannen säga att han ville ta livet av sig, men han kom väl ihåg att mannen sagt detta uppe på byggnadsställningen och han minns också att mannen verkade likgiltig när han satte sig i bilen. - Som han kom ihåg byggnadsställningen låg vid den aktuella händelsen tre plankor utlagda i bredd på den som gångplan. Han har inte heller något minne av att det stod en planka lodrätt upp i förhållande till plankplanet. Han hade i vart fall känslan av att han lätt kunde ha ramlat ned från ställningen när de låg där uppe. Det nät som fanns uppsatt runt byggnadsställningen skulle absolut inte ha kunnat hindra ett fall. - Han har aldrig under sina tio år som polis i utryckningstjänst varit med om en händelse av detta slag och han har aldrig heller varit så rädd i hela sitt liv. Han hade svårt att komma till ro och somna den kvällen. Han har funderat mycket på vad som hände och han har talat om händelsen många gånger med sin sambo och med kollegor. Han har haft mardrömmar om det inträffade och han tänker även i sitt arbete på att det som hände inte får hända igen. Han hade sömnproblem i ungefär en månad och hade också svårt att äta under en tid efter händelsen. Han var dock inte sjukskriven, utan gick på egen begäran tillbaka till jobbet dagen efter det inträffade.

K.J. har, närmare hörd över åtalet, uppgivit: Han hade tidigare på kvällen varit på en firmafest på sin arbetsplats i dess lokaler i ett garage på X-gatan. Han var på festen tillsammans med sin chef och en nyanställd. De kom till lokalen - arbetsplatsens fikarum - mitt på dagen. De hade köpt med sig kebab som de åt under eftermiddagen. De hade också köpt en back flasköl från systembolaget. Någon hade med sig en flaska whisky. Han började dricka någon gång mellan tre och fyra på eftermiddagen. Han minns inte exakt hur mycket han drack, men han tror att det rörde sig om ett par starköl och en kvarting whisky. Whiskyn drack han först senare på kvällen. Han brukar inte dricka så mycket. Det var första gången som han har druckit sig så berusad som han var den kvällen. Han vet inte varför han drack så mycket denna gång, men han visste att han drack mer än normalt. Han dricker vanligtvis alkohol i någon mängd endast en till två gånger per år. I övrigt dricker han ett glas vin eller någon öl varannan helg. Hans arbetskamrater hade inte anmärkt på hans nykterhetstillstånd. Han var inte osams med någon av de andra på festen. När de suttit och festat ett tag ringde han hem till sin flickvän, som han har haft sällskap med i tre år. Hans flickvän var inte hemma. Han misstänkte då att hon var ute med någon annan. Han vet inte varför han misstänkte att hon "vänstrade", något som han aldrig har misstänkt förut. Han vet inte hur många gånger han ringde hem, men hans chef har i efterhand berättat för honom att han ringde hem flera gånger. Han började dricka whiskyn efter det att han ringt hem. - Senare på kvällen lämnade de lokalen för att gå till Gröna Jägaren på Götgatan. Han tog lite tid på sig och hans arbetskamrater gick i förväg. Den sista minnesbilden han har av kvällen är att han passerade några bilar när han gick ut genom parkeringsgaraget. Han har inget minne av att han har klättrat upp på byggnadsställningen och han vet inte varför han gjorde det. Han är 185 cm lång, väger 98 kg och är varken vig eller vältränad. Han skulle inte vilja hoppa från den höjd som han befann sig på när han stod uppe på byggnadsställningen. Den första minnesbilden han har efter garaget är av att han ligger i spännbälte i en sjukhussäng. - Han vaknade tidigt på morgonen dagen efter händelsen på byggnadsställnigen. Personalen på sjukhuset sade då att han hade sovit hela natten. Han somnade om igen direkt efter att han hade gett ett urinprov på morgonen. Han vet inte om han hade intagit något annat medel än alkohol under kvällen, men läkarna sade att han i alla fall inte hade haft narkotika i blodet. - Han har aldrig tidigare drabbats av något liknande fenomen. Hans flickvän blev förvånad när han berättade om vad som hade hänt. Han kan själv inte tro att det är sant, eftersom han inte minns något av händelsen. Han arbetar för närvarande som klottersanerare. Vid sanering använder de kemikalierna AGS 60 och AGS 221. Vid arbete med AGS 60, som är ganska starkt och luktar sprit, skall man enligt en föreskrift på förpackningen till kemikalien bära skyddsmask. Denna föreskrift brukar han följa.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat fotografier av byggnadsställningen och PM över platsförhållandena.

Tingsrättens bedömning

Genom den förebragta utredningen finner tingsrätten styrkt att K.J. handlat på sätt åklagaren gjort gällande i gärningsbeskrivningen. Det är upplyst att alkoholhalten i hans utandningsluft kort tid efter händelsen vid kontrollblåsning i S:t Görans sjukhus alkoholmätare uppgått till 2,6 promille. Enligt tingsrättens förmenande har hans handlande dikterats av ett direkt uppsåt att i första hand komma ur polismännens grepp och eventuellt hoppa från byggnadsställningen. K.J. har enligt målsägandenas utsagor givit uttryck åt att han ville dö och att han sagt, enligt P.S., att han "kanske skulle ta någon med sig i fallet" eller, enligt F.H., att detta "inte spelade någon roll". Vad gäller frågan om K.J:s indirekta uppsåt anser tingsrätten utredningen i varje fall ge vid handen, att han vid tillfället ifråga haft full insikt om att han genom sitt handlande utsatte P.S. och F.H. för en högst konkret fara att falla ned från byggnadsställningen med en så gott som säker död som följd. Däremot kan det inte anses ställt utom varje rimligt tvivel att han haft sådan insikt om konsekvenserna av sitt handlande att han kan sägas ha haft ett eventuellt uppsåt att beröva polismännen livet. K.J. kan därför inte fällas till ansvar för försök till dråp. Inte heller kan det anses styrkt, att han haft någon form av uppsåt att misshandla polismännen. Enligt tingsrättens bedömande är allt hans åtalade handlande att bedöma som framkallande av fara för annan; ett våldsamt motstånd konsumeras av denna gärning.

Åtalet skall alltså såtillvida vinna bifall att K.J. förklaras skyldig till framkallande av fara för annan.

Skadeståndet

Vad gäller yrkat skadestånd anser tingsrätten envar av P.S. och F.H. är skäligen tillgodosedda med 12.000 kr, varav 10 000 kr för kränkning och 2 000 kr för s.k. psykisk sveda och värk. Tingsrätten har fört K.J. till last att han med full insikt därom framkallat den ifrågavarande faran för polismännen. K.J. har före händelserna på byggnadsställningen frivilligt förtärt alkohol till sådan mängd att alkoholhalten i hans utandningsluft uppgått till 2,6 promille. Tingsrätten anser ej omständigheterna vara sådana att skadeståndet bör jämkas och finner alltså skäligt att K.J. ersätter envar av P.S. och F.H. med 12 000 kr jämte yrkad ränta.

Påföljden

I rättspsykiatriskt utlåtande har intygats att K.J. begått den åtalade gärningen under påverkan av allvarlig psykisk störning, att han vid undersökningen ej lider av en allvarlig psykisk störning samt att det därmed ej finns förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. Enligt uppgift i berättelsen över undersökningen har undersökningsteamet varit enigt. Socialstyrelsens rättsliga råd har i yttrande, som inkom till tingsrätten den 18 maj 2000, instämt i denna bedömning.

Tingsrätten finner ej skäl till annan bedömning än den som kommit till uttryck i de rättsmedicinska utlåtandena. Enligt vad som framkommit om K.J:s person har han inte något övervakningsbehov. Med hänsyn härtill och då tingsrätten inte heller finner att någon annan påföljd bör ådömas, skall han enligt 30 kap. 6 § rättegångsbalken vara fri från påföljd.

Åklagaren, P.S. och F.H. överklagade tingsrättens dom.

Åklagaren yrkade att hovrätten skulle helt bifalla åtalet och döma K.J. för försök till dråp samt oavsett gärningarnas rubricering bestämma påföljden till fängelse. P.S. och F.H. yrkade var för sig att hovrätten skulle helt bifalla deras skadeståndstalan vid tingsrätten.

K J bestred ändring.

Svea hovrätt (2001-02-09, f.d. hovrättslagmannen Lars Persson, hovrättsrådet Göran Rosenberg, referent, och hovrättsassessorn Göran Söderström samt nämndemannen Sune Björklund) ändrade tingsrättens dom på så sätt att K.J. dömdes - i stället för framkallande av fara för annan - för försök till dråp och förpliktades att utge ytterligare skadestånd till var och en av P.S. och F.H. med 10 000 kr.

Under rubriken UTREDNINGEN I HOVRÄTTEN anförde hovrätten följande:

P.S., F.H. och K.J. har hörts på nytt. De har berättat ungefär som vid tingsrätten, enligt dess dom, med följande ändringar och tillägg.

P.S.: Adressen som han och F.H. kallades till var känd för dem som ett hotellhem för missbrukare, och de trodde till en början att K.J. befann sig på byggnadsställningen av misstag. - Som han minns det nu yttrade K.J. "jag har inget emot att ta med mig någon i fallet" och inte "jag kanske skall ta någon med mig i fallet". - K.J:s angrepp mot honom pågick ca 2 min. Hela händelseförloppet från det att han och F.H. kom till platsen till dess att de lämnade den för att åka till sjukhuset tog kanske 30 min. - När han fick höra att K.J. hade 2,6 promille alkohol i blodet trodde han inte på uppgiften, eftersom han inte ansåg att denne var full.

K J: Dagen före händelsen - den 30 april 1999 - drack han ingen alkohol. - Han tror att han den 1 maj 1999 började dricka alkohol vid 16-tiden och höll på till 19-tiden. Vid festen fanns det en flaskback starköl och en helflaska whisky. Han tror att han drack fyra flaskor starköl och 15-20 cl whisky. När festen slutade fanns det flaskor kvar i backen. Han vet inte om det fanns whisky kvar. Han blev berusad men kände sig glad och mådde bra. - Att han misstänkte fästmön att "vara ute och vänstra" hade inget med fertilitetsundersökningen att göra. - Han har minne av att personalen på S:t Görans sjukhus på kvällen ville ta urinprov på honom. - Han har fått oregelbunden hjärtverksamhet sedan han började arbeta med klottersanering. - Han har aldrig tagit befattning med narkotika, han är inte straffad tidigare och han har inga barn.

På åklagarens begäran har överläkaren och sektionschefen Dianne Mannerlid, S:t Görans sjukhus, Psykiatriska klinikens akutsektion, hörts som vittne här per telefon. Hon har uppgett följande: Av journalen beträffande K.J. framgår bl.a. följande. När K.J. den 1 maj 1999 kl. 20.20 kom till kliniken bedömdes han vara klart berusad, mycket agiterad och upprörd samt orolig och ge dålig kontakt. 20 min senare hade han lugnat ner sig. K.J. uppgav att han hade minneslucka för "24 timmar". Han förnekade dödstankar och dödsplaner. Ett vårdintyg beträffande honom utfärdades kl. 20.40 och kl. 21.45 fördes han upp på vårdavdelning. K.J. sov hela natten och vaknade kl. 7.45 på morgonen. Vården av honom upphörde kl. 8 efter ny bedömning av hans hälsotillstånd. - Hans tillstånd på kvällen den 1 maj uppfattades som en patologisk reaktion på alkohol. K.J. uppgav vid utskrivningen att han var ångerfull för det inträffade och att han i fortsättningen skulle hålla sig till kaffe och snus. - Under vistelsen på sjukhuset "screenades" K.J. genom urinprov, varvid inte något spår av narkotika i kroppen konstaterades. - Vid kontroll på kvällen den 1 maj, med användning av sjukhusets mätapparatur, av alkohol i K.J:s utandningsluft konstaterades att han hade 2,62 promille alkohol i blodet. Detta värde är ej ett exakt värde utan ett minimivärde. Apparaturen, som omvandlar uppmätt alkoholhalt i utandningsluften till motsvarande värde i blodet, var tillförlitlig och kontrollerades regelbundet.

Överläkaren Jim Josefsson, som har avgett det rättspsykiatriska utlåtandet, har här hörts som vittne per telefon och därvid uppgett i huvudsak följande: Den uppmätta alkoholhalten i K.J:s blod - 2,6 promille - tyder på att mätningen är felaktig eller att denne hade druckit mer vid tillfället än han uppgett. Han utgick vid den rättspsykiatriska undersökningen från de uppgifter om K.J:s alkoholintag före händelsen och alkoholvanor som denne själv lämnade. Vid ställningstagandet att K.J. hade ett patologiskt rus vid gärningen beaktade han inte särskilt att dennes alkoholhalt i blodet hade uppmätts vara så hög som 2,6 promille. Tillståndet patologiskt rus kan emellertid föreligga även med en så hög alkoholhalt. Det krävs inte för att detta tillstånd skall föreligga att en viss mängd alkohol har intagits. Det avgörande för bedömningen är om patienten har fått en inadekvat reaktion på sitt alkoholintag. En person kan trots en så hög alkoholhalt som 2,6 promille i blodet uppträda som om han inte var särskilt påverkad. Gravt alkoholmissbruk kan också medföra att en person kan ha en lika hög alkoholhalt i blodet utan att verka särskilt påverkad. Det hade dock inte kommit fram något om att K.J. skulle vara missbrukare. Vad K.J. enligt patientjournalen sagt vid intagningen om att han skulle ha druckit stora mängder alkohol den 30 april och hade "24 timmars minnesförlust" minns inte Jim Josefsson nu och kan inte bedöma om det har någon betydelse. Enligt hans bedömning var det aktuella rättspsykiatriska fallet inte så komplicerat, vilket i förening med bristen på läkare hade gjort att han utfört både § 7-undersökningen och avgett det rättspsykiatriska utlåtandet.

- - -

Under rubriken HOVRÄTTENS DOMSKÄL anförde hovrätten följande:

Skuld och brottsrubricering

K.J:s mentala tillstånd vid det med åtalet avsedda tillfället

Hovrätten anser till en början att mätningen av alkoholhalten i K.J:s utandningsluft, som gjordes på kvällen efter händelsen, med tillräcklig tillförlitlighet visade att denne då hade 2,6 promille alkohol i blodet. Detta mätvärde är enligt hovrättens mening svårförklarligt med hänsyn till K.J:s uppgifter om sin alkoholförtäring tidigare under kvällen och om måttliga alkoholvanor i allmänhet. Mätvärdet tyder på att K.J. hade druckit mer alkohol före händelsen eller hade andra alkoholvanor än han har tillstått.

Jim Josefsson, som var undersökningsläkaren vid den rättspsykiatriska undersökningen, har - med enhälligt instämmande av undersökningsteamet - gjort bedömningen att K.J. vid gärningstillfället hade en sådan avvikande alkoholreaktion som utgör en allvarlig psykisk störning och att K.J. begick gärningarna under påverkan av denna störning. Av vittnesförhör med Jim Josefsson i hovrätten framgår att han har grundat sitt utlåtande på K.J:s egna uppgifter om alkoholförtäring, även om Jim Josefsson i utlåtandet har angett att alkoholhalten i K.J:s blod hade uppmätts till 2,6 promille på kvällen efter händelsen. Jim Josefsson har därvid förklarat att slutsatserna i utlåtandet står fast också för det fall att mätvärdet är riktigt och K.J. hade druckit betydligt mera än han har uppgett.

Sedan åklagaren hade begärt att Socialstyrelsen genom Rättsliga rådet skulle yttra sig över den rättspsykiatriska undersökningen - varvid åklagaren särskilt pekade på mätvärdet 2,6 promille - inhämtade tingsrätten ett sådant yttrande. Socialstyrelsen har i sitt yttrande uttalat att styrelsen anser - i likhet med undersökningsläkaren - att K.J. begått gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

Hovrätten anser mot bakgrund av det nu anförda att det inte finns tillräckliga skäl att frångå de medicinska ställningstaganden som har gjorts i målet att K.J. hade en allvarlig psykisk störning vid gärningstillfället och att - som undersökningsläkaren har angett - diagnosen var avvikande alkoholreaktion med konfusion, dvs. ett kortvarigt psykotiskt tillstånd utlöst av rus, eller patologiskt rus enligt äldre terminologi.

Har K.J. begått gärningarna mot P.S. och F.H.?

De uppgifter om händelseförloppet som P.S. och F.H. har lämnat anser hovrätten vara tillförlitliga och kunna läggas till grund för bedömningen av åtalet. Genom dessa uppgifter är det enligt hovrättens mening utrett att K.J. vid tillfället befann sig på byggnadsställningen i avsikt att begå självmord genom att kasta sig ut från ställningen och att han, när han låg ner på ställningens gångplankor, utövade våld mot P.S. och F.H. så som de har berättat. Härigenom är det också utrett att K.J. har utövat våld mot P.S. och F.H. i enlighet med åtalet.

Att det var en överhängande fara att P.S. och F.H. skulle ha avlidit genom att kastas till marken, om K.J:s våldsutövning mot dem inte hade avbrutits på grund av P.S:s och F.H:s agerande, anser hovrätten vara uppenbart. Hovrätten anser därför att det är klarlagt att K.J:s handlande rent objektivt har innefattat försök till uppsåtligt dödande av P.S. och F.H.

Har K.J. haft uppsåt att döda P.S. och F.H.?

Till följd av hovrättens ställningstagande nyss återstår att besvara huruvida K.J. haft uppsåt att döda P.S. och F.H. och därför skall dömas för försök till uppsåtligt dödande av dem.

Vid bedömningen av dessa frågor utgår hovrätten till en början från ställningstagandet att K.J. vid gärningstillfället befann sig i ett kortvarigt psykotiskt tillstånd. Att han befann sig i detta tillstånd utesluter i sig inte att han har haft sådan omdömesförmåga och förmåga att kontrollera sitt handlande som krävs enligt brottsbalken för att uppsåtligt handlande skall anses föreligga. Vad som har kommit fram om K.J:s beteende mot polismännen på byggnadsställningen och under transporten till sjukhuset, särskilt vad han yttrade, ger enligt hovrättens mening vid handen att han haft tillräckliga mentala resurser för att han skall anses ha begått gärningarna med uppsåt.

När det sedan gäller den närmare uppsåtsprövningen anser hovrätten att omständigheterna då K.J. tilldelade F.H. sparkar och grep tag i P.S:s axel och drog dennes kropp i riktning från byggnaden visserligen tyder på att K.J. utövade våldet i avsikt att beröva både F.H. och P.S. livet genom att få dem att kastas till marken från byggnadsställningen. I båda fallen kan emellertid K.J:s handlande också uppfattas som ett sätt för denne att - med det begränsade handlingsutrymme som denne hade liggande på gångplankorna - frigöra sig från F.H:s och P.S:s grepp om denne. De yttranden som K.J. fällde innan han utövade våldet och som både P.S. och F.H. har berättat om ger enligt hovrättens mening - oavsett hur orden exakt föll - inte något klart intryck av att K.J. måste ha haft för avsikt att beröva F.H. och P.S. livet vid tillfället. Dessa yttranden i förening med K.J:s yttrande till P.S. i polisbilen visar enligt hovrättens mening emellertid att K.J. vid sin våldsutövning mot F.H. och P.S. i vart fall var helt likgiltig för om de till följd av hans handlande skulle falla till marken och dö. Hovrätten anser sålunda att det är styrkt att K.J. har begått gärningarna med tillräcklig grad av uppsåt för att kunna dömas för försök till uppsåtligt dödande av P.S. och F.H.

Brottsrubriceringar

Hovrättens ställningstaganden nyss innebär att K.J. skall dömas för försök till uppsåtligt dödande i två fall i enlighet med åklagarens förstahandsyrkanden. Omständigheterna vid gärningarna är sådana att dessa bör bedömas som försök till dråp.

Påföljdsfrågan

De medicinska ställningstagandena i målet angående K.J:s mentala tillstånd vid gärningstillfället innebär även att han har begått gärningarna under påverkan av den allvarliga störning som han då led av men att han vid den rättspsykiatriska undersökningen inte led av någon allvarlig psykisk störning. Hovrätten gör inte någon annan bedömning. Det finns enligt hovrättens mening heller inte något som talar för att K.J. nu skulle lida av en allvarlig psykisk störning. Det saknas därmed förutsättningar enligt 31 kap. 3 § brottsbalken att överlämna K.J. till rättspsykiatrisk vård.

Enligt 30 kap. 6 § brottsbalken får den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse. Vidare gäller enligt paragrafen att den tilltalade i ett sådant fall skall vara fri från påföljd, om rätten finner att inte heller någon annan påföljd bör ådömas.

Eftersom det således råder förbud mot att döma till fängelse för brott som någon har begått under påverkan av en allvarlig psykisk störning (jfr dock rättsfallet NJA 1995 s. 48), anser hovrätten att det saknas utrymme för att döma Kenneth J till fängelse. Vidare saknas det förutsättningar för villkorlig dom eller skyddstillsyn i K.J:s fall. K.J. bör därför vara fri från påföljd. Tingsrättens dom i påföljdsdelen skall alltså stå fast.

Skadestånd

Hovrättens ställningstaganden i skulddelen innebär att K.J. har vållat P.S. och F.H. personskada på grund av försök till dråp. Eftersom han har begått brotten under påverkan av en allvarlig störning, är han enligt 2 kap. 3 § första meningen skadeståndslagen (1972:207) skadeståndsskyldig i den mån det är skäligt med hänsyn till hans sinnestillstånd, handlingarnas beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. Denna skyldighet att ersätta personskada gäller enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen även s.k. kränkningsersättning.

P.S:s och F.H:s överklaganden i skadeståndsdelen omfattar endast beloppen avseende kränkningsersättning. Hovrätten anser att de yrkade beloppen på 35 000 kr i och för sig är skäliga. En jämkning av dessa belopp bör emellertid ske med tillämpning av regleringen i 2 kap. 3 § första meningen skadeståndslagen. Hovrätten vill därvid peka på att det för sådan jämkning inte förutsätts - såsom vid jämkningsregeln i andra meningen i nämnda paragraf i fall då skada vållats under påverkan av en psykisk störning som inte är allvarlig - att störningen inte är självförvållad eller tillfällig. Hovrätten anser att omständigheterna är sådana att K.J. bör åläggas att utge en till 20 000 kr jämkad kränkningsersättning till var och en av P.S. och F.H.

Tingsrättens dom skall ändras i enlighet härmed.

Nämndemannen Ingemar Björklund var skiljaktig i skuldfrågan och fastställde i denna del tingsrättens dom.

Målnummer B 4929-00