NJA 1995 s. 48

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Sjöquist) meddelade dom d 27 sept 1994.

I domskälen anfördes inledningsvis: Åklagaren har till utvecklande av sin talan bl a anfört: Den 11 juni 1994, kl 02.38, inkom larm till polisen i Falun från kasernvakten vid Dalregementet om att det förekom skottlossning i skogspartiet vid restaurang Kullen. Samtidigt som larmet inkommer, finns några ungdomar, bl a en kvinna vid namn E., på polisstationen för att anmäla en officer vid regementet för att denne tidigare på kvällen hotat och misshandlat henne. Dessa hör larmet om skottlossning och E. sätter det i samband med vad som hänt tidigare på kvällen och säger att det kan vara han. Polismän utrustas med insatsvapen och skottsäkra västar. När en patrull kommer till den uppgivna platsen påträffas sex döda eller skadade personer. Militär personal hjälper till med att ta hand om offren och med att spärra av området. Ambulanser anländer och tre skadade personer förs till det närbelägna akutintaget vid Falu lasarett. Kropparna efter tre döda personer blir kvar på platsen. Flera polispatruller söker gärningsmannen och en patrull upptäcker då på Parkgatan, strax öster om korsningen med Vasagatan, en bil som är inkörd i en häck. I bilen sitter en död man. Därefter upptäcker man på Parkgatan strax väster om korsningen med Vasagatan en manlig cyklist liggande död på gatan. Samtidigt kör en annan patrull bestående av målsägandena O.B. och B.B. på olika gator och gångvägar. Polisen har av militären fått veta att inga uniformsklädda militärer befinner sig nedom restaurang Kullen. O.B. och B.B. stannar bilen på Promenaden, på en plats där de har fri insyn på denna gata. De får plötsligt se en uniformsklädd man passera över Promenaden och drar slutsatsen att det är gärningsmannen. Mannen försvinner bakom ett buskage men dyker sedan upp igen på den järnvägsbro som går parallellt med Promenaden och 50 - 70 m från polisbilen. Båda polismännen har lämnat bilen. O.B., som är utrustad med en kulsprutepistol, har tagit skydd bakom vänster främre bildörr och B.B., som har sin tjänstepistol, bakom bilen. O.B. ropar "stanna polis" och ser då hur mannen lyfter sitt vapen som han bär i "gående färdigställning" på bröstet. Både O.B. och B.B. skjuter då mot mannen. Även denne skjuter mot polismännen. Det har ej gått att fastställa om polismännen eller mannen öppnade eld först. O.B. skjuter tre skott och B.B. sex. Mannen träffas av ett skott från k-pisten i höften och faller framåt. Han tappar sitt vapen - en automatkarbin AK5 - framför sig. Polismännen går försiktigt fram mot mannen. De tar undan hans vapen och uppmanar honom att sträcka armarna över huvudet och ligga stilla. Förstärkning anländer och mannen, som visar sig vara M.F., grips och förs i ambulans till lasarettet för vård. Gripandet sker kl 03.25. På sjukhuset tas blodprov från M.F.. Provet tas kl 05.25 och visar sedermera en promillehalt i blodet om 1,69. Vid platsundersökningen påträffas tre tomhylsor. M.F. hade alltså skjutit tre skott, varav ett träffat polisbilen.

Åklagaren har vidare anfört: De personer som först påträffades skjutna var alla unga kvinnor som deltagit i en lottakurs på regementet. Kursen hade avslutats fredagen d 10 juni och deltagarna och instruktörerna hade haft en avslutningsfest på regementet. Därefter hade en del av festdeltagarna begivit sig ned till en restaurang i stadens centrum och var nu på hemväg till regementet. De gick i grupper på den stig som leder från Parkgatan mot regementet. Allra först gick en av instruktörerna, fänriken H-O.J., tillsammans med en kursdeltagare. Ca 50 m efter kom de sex kvinnorna. H-O.J. och den kvinna han har i sällskap hör skottlossning när de korsat Herdinvägen.

Åklagaren har tillagt följande: M.F. blev fänrik vid Dalregementet 1993. Han har skött tjänsten exemplariskt. Han träffade E. under vintern 1993/94. Detta fick stor betydelse för M.F.. Från påsktiden 1994 träffades de regelbundet. Till en början var förhållandet bra. Problem började uppstå när E., som tidigare bott i ett studenthem, flyttade till en egen lägenhet. De hade olika uppfattningar om karaktären på förhållandet. E. uppfattade att hon kanske var på väg in i ett förhållande medan M.F. uppfattade dem som ett par. M.F. var mycket kär i E.. De var emellertid olika, M.F. var schemabunden och ville planera sin tillvaro medan E. mera tog dagen som den kom. Några dagar före den sista april i år uppvisade M.F. ett annorlunda beteende jämfört med sitt vanliga. M.F. var ordentligt berusad och kom i sällskap med ett par kamrater till E:s lägenhet. E. ville inte följa med ut och det blev ett meningsutbyte mellan M.F. och henne. I samband därmed tryckte M.F. ned henne i en stol och tog, enligt E., ett strypgrepp på henne. Enligt M.F. tog han tag om hennes axlar. Kamraterna kom till hennes undsättning och M.F. släppte då sitt grepp. Han och E. träffades efter denna händelse och han lovade då att i fortsättningen inte dricka sprit. Ungefär 14 dagar senare var M.F. tillsammans med två kamrater, varav en var vittnet A.B.. De drack sprit, bl a hembränd sådan. De begav sig sedan mot centrum. På vägen dit slog M.F. till en av kamraterna i ansiktet. Han slog och sparkade. Kamraterna fick trycka ned honom på marken för att få honom lugn. M.F., som tidvis grät, var ömsom lugn, ömsom våldsam. Kamraterna lyckades föra honom till hans lägenhet. Även där var han tidvis aggressiv och tidvis lugn. Han grät av och till även där. Han hotade även att skjuta dem. När kamraterna lämnade lägenheten sprang de i "zick-zack" av rädsla att bli beskjutna. M.F. och E. fortsatte att träffas sporadiskt. Enligt E. var M.F. svartsjuk och grälade på henne när hon talat med någon som han inte kände. I mitten av maj söker M.F., efter förmedling av en bekant till familjen som är läkare, kontakt med en psykolog på Falu lasarett. Den 6 juni besöker han psykologen och får en tid för återbesök d 14 juni. Fredagen d 10 juni tar E. sin sjuksköterskeexamen. Vid den tidpunkten är förhållandet dem emellan brutet men M.F. hade sagt till henne att han skulle komma till högtidligheten i Kopparbergs kyrka. M.F. kommer dit iklädd uniform, lämnar en blombukett och gratulerar E.. Han säger till henne att han varit på hemligt uppdrag i Stockholm och att han därför låtit en värnpliktig köpa blommorna åt honom. Detta är rena fantasierna. M.F. lämnar därefter E.. I sin bostad byter han till civila kläder och tillsammans med A.B. dricker han ett par groggar. Vid 21-tiden beger de sig ned till centrum. De går först till restaurang Banken och sedan till restaurang Garbo. Där befinner sig E.. M.F. går fram till det bord där E. och andra sitter och uppträder på ett sådant sätt att E. säger till honom att gå därifrån. M.F. trycker då ned E. i en soffa. En vakt säger till M.F. att lämna restaurangen, vilket M.F. då gör. Senare träffar M.F. på E. i Geislerska parken i centrala Falun. M.F. försöker få kontakt med henne och ta tag i henne. M.F. uppträder avvikande, han är frånvarande och svår att få kontakt med. M.F. säger också "jag är odödlig, det här är min stad". Det hela slutar med att en officerskollega, en kapten, tar hand om honom. E. går därifrån. M.F. är ledsen och gråter och säger till kollegan att han varit på hemligt uppdrag i Stockholm och träffat OB. De skiljs åt. M.F. beger sig då till restaurang Bakfickan, dit även E. och hennes kamrater gått. Enligt en uppgift har M.F. försökt att få med sig E. ut, enligt en annan uppgift har M.F. sett en man sitta i knäet på E. och utdelat slag mot denne man. I alla händelser blev M.F. utslängd från restaurangen. M.F. beger sig därefter till fots till sin bostad. Han byter till fältuniform och beger sig sedan till regementet. Han går in genom en grind på baksidan, till vilken han har nyckel. På kaserngården möter han ett par kollegor som kommer från en fest på mässen. Han byter några ord med dem och går sedan vidare till sitt befälsrum och ett materielrum. Han fyller där fem magasin till AK5. Varje magasin rymmer 30 skott, varför han tar med 150 skott. Han lämnar därefter regementet genom att klättra över staketet. Han medför sin AK5 och de fem magasinen. Han går sannolikt en stig mot lasarettet och viker sedan av på en annan stig som leder mot den gångväg där lottorna kommer gående. Han bär sin AK5 i gående färdigställning. Han ser att några personer kommer mot honom och öppnar eld mot dem. Han skjuter patronvis eld, s k jaktskott. Vittnen som hört skottlossningen har uppgivit att det avfyrats två-tre skott vid varje tillfälle med ett kort uppehåll mellan varje tillfälle. M.F. ser att de påskjutna personerna faller eller kastar sig omkull. M.F. fortsätter gångvägen ned mot Parkgatan. Han ser en bil komma och skjuter mot den på samma sätt som tidigare. M.F. måste därefter ha skjutit en cyklist på Parkgatan innan han beger sig till en byggarbetsplats vid Bergmästaregatan. Han klättrar upp i en byggkran och sitter där en stund. Därefter klättrar han ned men lämnar kvar ett magasin. Han beger sig i riktning mot sin bostad gående på järnvägsspåret. Han ser en Volvobil med en dörr öppen och uppfattar att han träffas av ett skott.

Försvararen har, tillfrågad om han vill komplettera åklagarens sakframställning, endast påpekat att det kan förhålla sig så att M.F. på restaurang Garbo råkade i tumult med en vakt och att båda hamnade på golvet.

I domskälen redovisades vidare följande uppgifter av M.F.: Fredagen d l0 juni 1994 var han ledig från arbetet. Han tog god tid på sig att äta frukost, klädde på sig uniform och gick därefter ut och köpte blommor till E.. Han hade dagen innan kvitterat ut en pistol från regementet och då han inte ville lämna vapnet hemma i lägenheten bar han det på sig. Annars har han aldrig vapen på sig när han går ut på stan, förutom när han går till och från skjutbanan i polishuset. Eftersom han var i ganska god tid till E:s avslutning klockan ett på eftermiddagen i Stora Kopparbergs kyrka tog han en sväng längs med ån. Han kom till kyrkan ganska så prick klockan ett. Kyrkan var då nästan fullsatt. Ceremonin inne i kyrkan tog en och en halv timme. Utanför kyrkan gav han E. blommor och blev presenterad för hennes mor. E. och hennes tjejkompisar hade planerat en tjejfest på kvällen och han hade inte en tanke på att få delta. I stället följde han med A.B. hem och fikade i ca en timme. Därefter skjutsade A.B. hem honom till hans lägenhet där han bytte om för att sedan bege sig till sin far. Han åt middag hos sin far. A.B. kom dit och därefter åkte de åter hem till honom. Där satt de i någon eller några timmar. Han drack två gingroggar och A.B. drack en grogg samt två öl. Efter att de tillsammans således druckit tre groggar fanns det 12 cl gin kvar i flaskan. De gick därefter ner på stan. Vad som hände därefter på kvällen har han inte några klara minnesbilder av. Han har inget minne av att han var på Banken. En minnesbild är att han sitter vid baren på restaurang Garbo och dricker öl på flaska. Efter ett tag - en ganska lång tid - får han på något sätt reda på att E. finns där. Kanske kom E. fram till honom eller så berättade X.X. för honom att E. var där. Han träffade E. i alla händelser och de blev osams, om vad vet han inte. Därpå blev han avvisad från Garbo. Nästa minnesbild är att han står och pratar på stan med en kapten. För denne berättade han om sitt förhållande och sina problem med E.. Han tror att kaptenen uppmuntrade honom att ta kontakt med E. för att reda ut problemen. Denne sade också att han inte kände igen hans beteende. Han har en svag minnesbild av att han stigit in på Bakfickan och att han slagit till någon som satt i knäet på E.. Därefter är det en lång lucka. Han kan minnas att han är i sitt kök och knyter vänster känga så som han gör varje dag. Varför han tog på sig uniformen kan han inte svara på. Han kommer ihåg att han i början på kaserngården mötte någon som sade något till honom varvid han svarade något. Sedan minns han att han befinner sig i sitt befälsrum och i materielrummet. Magasinen till AK5 fanns på regementet. Han förvarade ammunition i en grön låda. Den var iordninggjord för att finnas till hands när han skulle öva på skjutbanan. Han minns ljudet när en nyckelknippa föll i golvet men han brydde sig inte om det eftersom han kände det som om han inte behövde nycklarna mera. Han kommer inte ihåg att han klättrade över staketet som löper runt regementet. Nästa minnesbild är att han är någonstans i parken. Han vet att han skjuter många skott, han kommer ihåg känslan, men han har inget minne av ljudet från eldgivningen. Han skjuter patronvis och befinner sig i rörelse. Han hade inte någon uppfattning om hur många människor som fanns i parken eller om det var män eller kvinnor. Han har ingen minnesbild av att han fyllt på magasinen. Det är mer regel än undantag att det ligger lösa patroner i uniformsfickorna eftersom värnpliktiga efter övningar lämnar åter den ammunition som inte använts. Nästa minne är en bild av en vit bilfront som kommer emot honom. Han tror att bilen kom från vänster sida och att han befann sig i höjd med tingshuset. Sedan befinner han sig i en byggkran. Varför han gick upp i byggkranen kan han inte svara på, speciellt med tanken på att det var en utsatt plats. Han vet inte hur länge han var där uppe, men det var troligtvis en ganska lång tid. Det började ljusna och han såg en kyrkklocka. Han vet inte vilka tankar han hade när han satt uppe i byggkranen. Han hörde inga ljud och det syntes inget särskilt. Det var en helt normal morgon. Han klättrade ned och gick i riktning hemåt men han gick inte den väg som han normalt brukade gå. Han minns en Volvogrill och att han blev träffad i höften. Efter den stunden kommer han ihåg allt. Det var som att vakna upp. Innan hade han haft känslan av att stå och kika över sin egen axel. Han kommer inte ihåg vad han tänkte, kände eller skulle göra. Att han skulle haft några självmordstankar under själva händelseförloppet minns han inte direkt. Tankar på att "göra slut" dök nog upp någon gång när han kom in på akuten. Han kan inte svara på varför han sagt att han tillsammans med regementschefen varit på hemligt uppdrag i Stockholm hos överbefälhavaren eftersom han inte har något minne av att ha sagt något sådant, vare sig till E. på kyrktrappan eller under den aktuella kvällen.

Om sitt förhållande med E. och sin situation i övrigt har M.F. berättat: Han började träffa E. i slutet av mars 1994. De första veckorna fungerade det perfekt men det är ju ingenting ovanligt. E. ville hela tiden få bekräftelse på att hon var omtyckt av alla, varför hon flörtade med andra även när han var med. Han kunde inte acceptera hennes beteende. När han påpekade detta för E. sade hon att han såg i syne. Han har aldrig hindrat E. från att spela eller att åka på spelmansstämmor. Han fann det störande att E. inte kunde säga när de skulle träffas eftersom han vill kunna planera framåt. Förhållandet var påfrestande, vilket ledde till att han mådde dåligt. Hans tidigare förhållanden, av vilka det längsta varade ett år, har inte berört honom lika mycket. Veckan innan de aktuella gärningarna sov han endast två till fyra timmar per natt och slarvade med måltiderna. Han har inte tidigare känt sig deprimerad, i alla fall inte under så lång tid som nu. Hans alkoholvanor har inte förändrats i stort sedan han träffade E.. Han har snarare druckit mindre i E:s sällskap än vad han gjorde tidigare. Det är ovanligt att han dricker starksprit. Han dricker på helgerna. Den kvällen när han tog tag i E. i hennes lägenhet, hade han druckit whisky och kvällen när han slogs med A.B. och A. hade han smakat några "shots" och druckit starköl. Han har inte tidigare haft minnesluckor.

I domskälen återgavs också berättelser av målsägandena M.O., O.B. och B.B. samt av vittnena H-G.J. och A.B..

A.B. berättade bl a följande om en händelse d 12 maj 1994: Tillsammans med A. och M.F. drack han från klockan åtta på kvällen en del sprit för de skulle gå ner på stan senare. M.F. drack ungefär 20 cl hembränt och någon öl. M.F. var inte aspackad men berusad såsom de alla var. M.F. har druckit lika mycket vid andra tillfällen tidigare. Vid tiotiden gick de mot stan. När de kom fram till Dalavallen hände något med M.F.. Denne blev alldeles konstig i blicken och skulle helt plötsligt spöa honom och A.. De försökte prata M.F. till rätta men då slog denne A. i ansiktet. Han och A. försökte få hem M.F. till dennes lägenhet men M.F. blev fly förbannad. Han slog och sparkade på dem. De fick till slut ned M.F. på marken. M.F. hotade dem till livet. Han sade att han hade en pistol på sig, vilket han inte hade. De höll på och pratade med M.F. i ca två timmar. Det var svårt att få kontakt med honom. Stundvis var M.F. helt tokig sedan kunde han somna en stund, därefter vakna och få ett nytt utbrott och sedan kunde han gråta ett tag. Efter ca två timmar fick de upp M.F. i hans lägenhet. De hjälpte honom in i lägenheten och försvann sedan snabbt från platsen. Han har aldrig upplevt någon liknande tendens hos M.F. tidigare. Inte heller efteråt har M.F. uppträtt på liknande sätt förrän fredagen d 1O juni 1994.

Under rubriken TR:ns bedömning i ansvarsfrågan anfördes i domskälen: M.F. har erkänt att han genom beskjutning orsakat de fem kvinnornas död och skadat M.O.. Erkännandet i den delen vinner stöd av övrig utredning i målet särskilt obduktionsutlåtandena, rättsintyget beträffande M.O. samt sakkunnigutlåtandet från Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL).

Obduktionsutlåtandena visar att de fem kvinnorna avlidit till följd av skottskador. Rättsintyget utvisar att M.O. blivit livsfarligt skadad på grund av att hon träffats av skott.

Den AK5:a som M.F. medförde vid gripandet har provskjutits. SKL har sedan jämfört tomhylsorna efter provskjutningen med de tomhylsor som påträffats vid platsundersökningar på de fyra platser där M.F. enligt åklagaren öppnat eld. SKL har därvid funnit att samma vapen använts vid samtliga tillfällen. Detta styrker att M.F. även beskjutit M.B. och J.T. samt att han öppnat eld mot O.B. och B.B.. Obduktionsutlåtanden styrker att M.B. och J.T. avlidit till följd av skottskador.

Av obduktionsprotokollen avseende de dödade personerna och rättsintyget beträffande M.O. framgår att de träffats av sammanlagt minst 49 skott. De dödade kvinnorna och M.O. har träffats av sammanlagt 27 skott, M.B. av 10 och J.T. av 12 eller 13. Vid en jämförelse med det antal tomhylsor som påträffats, kan konstateras att M.F. torde ha träffat sina offer med alla skott han avlossat. Vid den tekniska undersökningen har 48 tomhylsor påträffats.

Detta samt omständigheterna i övrigt styrker att han haft uppsåt att döda de sju personer som omkommit och M.O. som skadats. Vad gäller beskjutningen av O.B. och B.B. finner TR:n det ställt utom allt tvivel att M.F. i vart fall haft s k eventuellt uppsåt att döda dem, dvs att det vid eldgivningen var likgiltigt för M.F. om polismännen skulle dödas eller ej.

M.F. har gjort gällande att gärningarna skall bedömas som dråp enär de ej föregåtts av någon planering, ej utgjort ett led i annan brottslighet och ej heller i övrigt varit av sådan beskaffenhet att de skall bedömas som mord.

Normalgraden för det brott som innebär att någon berövar annan livet kallas mord. Den mindre grova graden kallas dråp.

TR:n finner att gärningarna föregåtts av planering genom att M.F. begett sig till sin bostad, bytt till uniform, begett sig till regementet och där laddat magasin och hämtat sitt vapen och - sannolikt med insikt om att han ej skulle släppas genom vakten försedd med vapen - klättrat över det staket som omger regementet. Han har vidare använt ett vapen som ger mycket svåra skador. Dessa omständigheter i förening med att offren träffats av många skott samt omfattningen av brottsligheten gör att TR:n anser det uteslutet att bedöma gärningarna som annat än mord och försök till mord.

Under rubriken Påfäljdsfrågan antecknade TR:n inledningsvis att M.F. inte förekom i kriminalregistret samt att Försvarsmaktens ansvarsnämnd i infordrat yttrande hade anfört att det var sannolikt att M.F. skulle skiljas från sin anställning vid Försvarsmakten om han fälldes till ansvar i huvudsak enligt åtalet.

Härefter anförde TR:n: För att ge en bakgrund till övervägandena i påföljdsfrågan finner "TR:n det vara påkallat att informera om gällande lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård och BrB:s bestämmelser om påföljder för brott, begångna av psykiskt störda personer.

Den i dag gällande lagstiftningen på detta område trädde i kraft d 1 jan 1992. Vid denna tidpunkt ersatte lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård den tidigare lagen av år 1966 om beredande av psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV).

Vidare ändrades BrB:s bestämmelser om påföljd för brott begångna av psykiskt störda lagöverträdare. Beträffande denna personkategori infördes bestämmelser i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. I denna lag regleras förutsättningar för vård, hur denna skall utformas, var den skall bedrivas och vem som fattar beslut i olika avseenden. Vid lagens utformning i dessa delar eftersträvades nära anslutning till regleringen av den psykiatriska tvångsvården i övrigt. I lagen beaktades också särskilt skyddet för andra personer i fråga om psykiskt störda personer som t ex begått allvarliga våldsbrott. Sålunda kan domstolen i brottmål besluta om s k särskild utskrivningsprövning i samband med att personen i fråga döms till rättspsykiatrisk vård. Sådan prövning sker i länsrätt, varvid åklagaren skall få tillfälle att yttra sig i frågor om vistelse utanför ett sjukhusområde och om utskrivning.

I den nya lagstiftningen ersattes de tidigare använda begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet med begreppet allvarlig psykisk störning. Detsamma gällde det tidigare gällande s k likställdhetsbegreppet, dvs tillstånd som var att likställa med sinnessjukdom eller sinnesslöhet.

Vad gäller innebörden av begreppet allvarlig psykisk störning uttalades i propositionen (prop 1990/91:58) s 86: Till allvarlig psykisk störning bör i första hand räknas tillstånd av psykotisk karaktär således tillstånd med störd realitetsvärdering och med symptom av typen vanföreställningar, hallucinationer och förvirring. Till följd av en hjärnskada kan vidare en psykisk funktionsnedsättning av allvarlig art (demens) med störd realitetsvärdering och bristande förmåga till orientering i tillvaron uppkomma. Vidare bör till allvarlig psykisk störning också räknas allvarliga depressioner med självmordstankar. Dit bör också föras svårartade personlighetsstörningar (karaktärsstörningar), exempelvis vissa invalidiserande neuroser och personlighetsstörningar med impulsgenombrott av psykoskaraktär.

Begreppet allvarlig psykisk störning har samma innebörd i lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård.

Lagen om rättspsykiatrisk vård innehåller även bestämmelser om psykiatrisk tvångsvård av den som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt. Förutsättningarna för detta är - förutom att personen i fråga skall lida av en allvarlig psykisk störning - att han med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom att han är intagen på en sjukvårdsinrättning, och att han motsätter sig sådan vård eller till följd av sitt psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i frågan.

Lagstiftningen ger även utrymme för att den som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt kan få vård i frivilliga former såväl inom som utom kriminalvårdens ram.

BrB:s regler om påföljder för brott, begångna av personer som är psykiskt störda återfinns i 30 kap 6 §, 29 kap 3 § 2 och 31 kap 3 §. Enligt 30 kap 6 § får den som begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse. Om rätten finner att han heller inte bör dömas till någon annan påföljd, skall han vara fri från påföljd.

Enligt 31 kap 3 § får rätten överlämna den som lider av en allvarlig psykisk störning till rättspsykiatrisk vård om det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Enligt 2 st får rätten besluta att särskild utskrivningsprövning skall äga rum vid vården. Förutsättningen för detta är att brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

I 29 kap 3 § 2 regleras det fall att någon begått brott och därvid haft en psykisk störning och till följd av den psykiska störningen haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Enligt stadgandet skall detta särskilt beaktas som en förmildrande omständighet vid bedömandet av brottets straffvärde.

De brott som M.F., enligt vad angivits ovan, gjort sig skyldig till är utomordentligt allvarliga. Att på sätt som skett döda sju för honom okända människor och att försöka döda ytterligare tre personer ger ett objektivt straffvärde som vida överstiger vad som vanligen förekommer.

TR:n har först att ta ställning till om M.F. begått brotten under inflytande av en allvarlig psykisk störning, dvs om han led av en sådan

störning då brotten begicks. Om så skulle vara fallet gäller fängelseförbudet i 30 kap 6 § BrB.

Vidare har TR:n att ta ställning till om M.F. fn lider av en allvarlig psykisk störning. Om så bedöms vara fallet kan han överlämnas till rättspsykiatrisk vård förutsatt dock att han kan anses ha ett vårdbehov för denna störning.

I målet föreligger en omfattande psykiatrisk utredning. Således har en rättspsykiatrisk undersökning (RPU) företagits med överläkaren Hans Kåreland som ansvarig undersökningsläkare. Denne har biträtts av kuratorn A.L. som verkställt en socialutredning samt leg psykologen, fil dr T.H., som avgivit ett psykologutlåtande. Hans Kårelands utlåtande inkom d 7 juli 1994.

I den rättspsykiatriska bedömningen har Hans Kåreland angivit att M.F. vid undersökningstillfället ej led av en allvarlig psykisk störning, att det därmed ej finns medicinska förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap 3 § BrB samt att M.F. ej begått de misstänkta gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

Hans Kåreland har vidare under rubriken "syndrom" angivit "anpassningsstörning med emotionella störningsmoment likväl som beteendemässiga" samt "alkoholberusning". Under rubriken "personlighetsstörningar" har Hans Kåreland angivit "ospecifik personlighetsstörning med drag av paranoia och narcissism". Slutligen har Hans Kåreland under rubriken "skattad psykisk hälsa och social funktionsnivå vid tiden för undersökningen" angivit "90", där 90 angetts vara mycket hög och 10 är mycket låg nivå.

Hans Kåreland har i sin sammanfattning bl a anfört: Sammanfattningsvis är M.F., ME, en 24-årig man, tidigare ostraffad, misstänkt för mord mm. MF har erkänt gärningarna. Allt talar för att MF vuxit upp under socialt och emotionellt goda förhållanden. Hans utveckling fram till våren 1994 har varit utan anmärkning. MF är utbildad officer, han bestämde sig tidigt i barndomen för den militära banan. Det finns ett yrkesmässigt intresse för vapen i familjen sedan två generationer tillbaka. Av droger och berusningsmedel har MF använt alkohol, sannolikt i något högre kvantiteter än många andra, åtminstone under de senaste månaderna. I mars 1994 träffade MF en kvinna, ER, som till temperament och levnadsstil tycks mycket olik ME. Medan MF är kontrollerad och utlämnar föga av sina känslor tycks ER, enligt de beskrivningar som finns, vara utåtriktad och öppen. Relationen vållade MF bekymmer och vid ett par tillfällen bestämde sig MF för att lämna relationen, men gjorde inte detta. I långa samtal med kamrater diskuterade MF den bekymmersamma relationen och han sökte också professionell hjälp. På kvällen d 10 juni 1994 urartade kontakten mellan AIF och ER. De råkade i häftig dispyt med varandra vid tre olika tillfällen. MF kände sig sannolikt mycket förtvivlad, utom sig av ilska och djupt kränkt. Vittnesuppgifter tyder på detta och talar också om MF som påtagligt nedstämd i sin framtoning. Sedan MF vid ett andra tillfälle blivit avvisad från en restaurang saknar han en klar minnesbild av det fortsatta skeendet. Han var vid gärningstillfället alkoholpåverkad med en uppskattad alkoholhalt i blodet på ca två promille. I ett mycket upprört sinnestillstånd och påverkad av alkohol sökte MF upp sin arbetsplats och tog på sig sin stridsutrustning, med tjänstevapnet och begav sig från regementet ut i Falun där han utförde de brottsliga gärningarna. Vid nu företagen rättspsykiatrisk undersökning kan konstateras att MF under våren 1994 befunnit sig i en krissituation, men att krisen inte hindrat MF att arbeta som vanligt och att fullfölja gymnasiestudier i svenska och engelska. Under våren har MF, mycket olikt honom, fått vredesutbrott och använt våld vid två tillfällen före det aktuella tillfället. Som en del av krisen har MF varit nedstämd, dock inte så djupt att begreppet depression kan användas. Aktuell kris, den djupa kränkning som MF måste ha känt under kvällen d 10 juni samt hans alkoholpåverkan förklarar hans handlande. Rättspsykologisk utredning visar att MF är välbegåvad och saknar tecken på hjärnskada. MF bedöms ha en ospecifik personlighetsstörning med vissa narcissistiska och sensitiva drag. Inget talar för att MF påverkades av en allvarlig psykisk störning vid brottstillfället eller att han nu lider av en sådan. Det förhållandet att MF under hela utredningsperioden befann sig i en form av psykiskt chocktillstånd kan, ur diagnostisk och bedömningsmassig synvinkel, sägas ha varit till visst förfång för undersökningen.

A.L. har sammanfattningsvis anfört: Sammanfattningsvis är MF en ung man, som fram till natten mellan d 10 och 11 juni 1994 varit välfungerande i alla avseenden - socialt, känslomässigt och intellektuellt. Han har aldrig varit i klammeri med rättvisan och har en utveckling, som i alla avseenden tett sig ordinär. Han har likaså haft en god anpassning i arbets- och yrkeslivet. Hans sociala funktionsförmåga, sådan den kommer till uttryck i hans beteende i sociala kontakter från tidig ålder, i skola, utbildningar, kamrat- och yrkesliv och i relation till flickor, har genomgående varit stabil och hög och något anmärkningsvärt har inte framkommit. Under våren 1994 har MF levt med ett antal psykosociala stressfaktorer, nämligen stor arbetsinsats med studier och förälskelse där relationsproblem efterhand tillstöter. Påfrestningarna i samband med detta måste dock anses måttliga jämfört med jämnåriga personer under samma levnadsomständigheter. Med tanke på MF:s beteende och sociala fungerande i övrigt kan man svårligen hänföra de kraftiga alkoholreaktioner han, med högt alkoholintag, uppvisat vid tre tillfällen (gärningstillfället inräknat) under våren till sociala eller socialpsykologiska förklaringar. Att MF, ovan nämnda natt, skjuter inte mindre än sju för honom okända människor till döds under kraftig alkoholpåverkan låter sig enligt undertecknad svårligen förklaras utifrån gängse till buds stående förklaringsmodeller.

T.H. har i sin sammanfattning angivit: Sammanfattning. Den psykologiska utredningen, som inbegriper testpsykologisk undersökning, visar att M.F. är en välbegåvad man och att några psykometriska hållpunkter för riktad misstanke om neuropsykologisk funktionsnedsättning (hjärnskada) inte framkommer. Ur personlighetsmässig synvinkel noteras vissa tecken på omogenhet och psykisk skörhet. En djupgående obearbetad relationsmässig beroendeproblematik, eventuellt kopplad till ett dysforiskt stråk, föreligger. M.F:s psykiska fungerande motsvarar diagnostiskt sett en ospecifik personlighetsstörning med vissa sensitivt-misstänksamma och narcissistiska (överkänslighet för andras kritik och omdöme) drag. Av nu tillgängliga data framkommer inget som tyder på att M.F:s psykiska tillstånd, aktuellt eller vid gärningstillfället, skulle vara präglat av psykotiskt störd verklighetsuppfattning.

Efter yrkande av den offentlige försvararen beslöt TR:n d 8 juli 1994 att inhämta Socialstyrelsens yttrande över det rättspsykiatriska utlåtandet.

Yttrande från Socialstyrelsen, rättsliga rådet, inkom till TR:n d 7 sept 1994. Styrelsen hade inhämtat utlåtanden från sina vetenskapliga råd i rättspsykiatri professorerna Sten Levander och Lars Lidberg.

I rättsliga rådets beslut har deltagit regeringsrådet K-I.R., ordförande, docenten J.R.T., föredragande, professorerna B.J. och A.F., nämndemannen U.U. samt leg psykologen, fil dr H.W..

I sin sammanfattning har rådet anfört: Att det finns medicinska förutsättningar för att överlämna M.F. till rättspsykiatrisk vård (han lider av en allvarlig psykisk störning och det bedöms påkallat med hänsyn till hans psykiska tillstånd att han är intagen på sjukvårdsinrättning för psykiatrisk tvångsvård) samt att det även finns medicinska förutsättningar för att besluta att särskild utskrivningsprövning skall äga rum vid vården (åtalade gärningar har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och det finns till följd av störningen risk för återfall i allvarlig brottslighet).

B.J., H.W. och U.U. anmälde skiljaktig mening. Ur Rättsliga rådets yttrande, vilket fogats som bilaga till TR:ns dom, återges här följande: De åtalade gärningarna är av särpräglad beskaffenhet och av ovanlig omfattning och kan synas svårförklarliga och rent av osannolika mot bakgrund av M.F:s tidigare levnadsförhållanden. De av Socialstyrelsen anlitade experterna har bl a med hänsyn härtill ansett det motiverat att göra relativt ingående kompletterande medicinska undersökningar. De slutsatser som dessa experter har kommit fram till bygger således på ett i vissa avseenden fylligare underlag än det som fanns tillgängligt när utlåtandet över den rättspsykiatriska undersökningen avgavs.

Att de av Socialstyrelsen anlitade experterna har kommit till ett delvis annat resultat än som redovisas i det rättspsykiatriska utlåtandet har dock inte enbart sin grund i att utredningsunderlaget har breddats och fördjupats. Tydligt är att bedömningarna och värderingarna av undersökningsfynden har gjorts med något olika infallsvinklar och betoningar även i övrigt. Detta är i och för sig inte ägnat att förvåna. Den fråga som den medicinska utredningen i första hand avser gäller tillämpningen av BrB:s och den rättspsykiatriska vårdlagstiftningens begrepp allvarlig psykisk störning, ett begrepp som infördes i lagstiftningen med verkan från och med år 1992. Mot bakgrund bl a av den relativt korta tid som begreppet varit i tillämpning samt de tolkningsproblem som kan vara förbundna med detta har det ännu inte utbildats en fast praxis i olika avgränsningsfrågor. Särskilda svårigheter torde uppstå när det gäller att värdera betydelsen av ett kortvarigt psykosgenombrott som förekommer i samband med påverkan av berusningsmedel.

Det rättspsykiatriska undersökningsutlåtandet utmynnar i att M.F. i grunden har en ospecifik personlighetsstörning med drag av misstänksamhet och narcissism och att han råkat ut för en akut krisreaktion som i samband med alkoholpåverkan har resulterat i att han tappat besinningen och agerat ut sin besvikelse, förtvivlan och ilska. Detta synsätt leder undersökningsläkaren fram till slutsatsen att M.F. inte har eller vid gärningstillfället hade någon allvarlig psykisk störning.

De av Socialstyrelsen anlitade experterna har på ett annat sätt betonat att M.F. har en avvikande personlighet. På det känslomässiga planet innefattar detta en massiv affektisolering. Han anses ha oförmåga att ta in och reagera på realiteter. Lars Lidberg bedömer att M.F. har en narcissistisk personlighetsstörning av sådan intensitet och styrka att den är signifikant för bedömningen. Socialstyrelsen ansluter sig till den uppfattning som Lars Lidberg redovisat i denna del.

Utredningen belyser hur M.F:s psykiska hälsotillstånd försämrades under loppet av våren/försommaren 1994 i anslutning till problem i relationen till en kvinna. Bland hans symptom ingick rastlöshet, ångest och sömnlöshet. Detta bedöms i den rättspsykiatriska undersökningen som en krisreaktion med nedstämdhet, dock inte så djup att begreppet depression bör användas. Sten Levander anser att M.F. vid tiden för gärningarna hade en depression av måttlig grad och - bortsett från den komplicerande alkoholberusningen - antydningar till psykotisk dekompensation. Lars Lidberg beskriver hur M.F:s försvar mot extrema yttringar av hans narcissistiska läggning under våren successivt har vacklat alltmer, varvid anmärkningsvärda incidenter inträffat och en sådan händelse med våldsutövning föranlett besök på psykiatrisk mottagning kort före de åtalade gärningarna; så småningom har M.F. blivit helt psykotisk med vissa vanföreställningar om sin situation. Socialstyrelsen bedömer att nedsättningen av M.F:s psykiska hälsotillstånd under den närmaste tiden före gärningarna bör uppfattas ha varit allvarligare än vad som antagits i den rättspsykiatriska undersökningen. Styrelsen är benägen att fästa stort avseende vid den utveckling mot ett psykostillstånd som retrospektivt kan spåras ha pågått under ett antal veckor före gärningstillfället.

Alkoholberusning har såsom framhållits av Sten Levander tveklöst haft stor betydelse för M.F:s tillstånd vid gärningstillfället. M.F. hade dessförinnan konsumerat en betydande mängd starksprit och öl och hade fortfarande en hög alkoholhalt i blodet efter händelserna. Vid de två tidigare, tidsmässigt ganska närliggande tillfällen då M.F. visat allvarliga aggressiva tendenser hade han också varit alkoholpåverkad. Sten Levander anser att man kan hävda att gärningarna utfördes under ett rusutlöst psykotiskt tillstånd; den psykotiska dekompensation som redan fanns hos M.F. blev manifest när den komplicerades av en avvikande och svårförutsägbar alkoholreaktion. Lars Lidberg tar uttryckligen avstånd från diagnosen patologiskt rus i M.F:s fall. Inte heller utlåtandena eller utredningen i övrigt ger enligt Socialstyrelsens uppfattning stöd för att ett i klassisk mening patologiskt rus har varit för handen. Socialstyrelsen finner dock att det finns fog för att med Sten Levander använda beteckningen avvikande alkoholreaktion. Avvikelserna från sedvanligt reaktionsmönster i förening med M.F:s brister i fråga om realitetsanpassning bör ha försvårat för honom att förutse möjliga konsekvenser av alkoholberusning. På grund av vad som anförts i det föregående gör Socialstyrelsen bedömningen att M.F. vid tiden för åtalade gärningar har befunnit sig i ett sådant tillstånd att han måste sägas ha lidit av en allvarlig psykisk störning. Gärningarna har begåtts under påverkan av denna störning.

Vad angår frågan om M.F:s nuvarande psykiska hälsa finner Socialstyrelsen att det akuta psykotiska tillståndet från gärningstillfället inte längre föreligger. M.F:s narcissistiska personlighetsstörning innefattande bristande realitetsanpassning och stora brister på känsloplanet består. Den tyngd som bör tillmätas de kvarstående djupgående psykiska störningsfaktorerna samt vad som framkommit om suicidriskerna gör det enligt Socialstyrelsen motiverat att anse att M.F. lider av en allvarlig psykisk störning och att det med hänsyn härtill är påkallat att han är intagen på sjukvårdsinrättning för psykiatrisk tvångsvård. Behandlingen av en så djupgående störning som det är fråga om synes kräva en mycket lång vårdtid. I linje med vad som anförts i utlåtandena från Sten Levander och Lars Lidberg kan inte antas annat än att det till följd av M.F:s psykiska störning finns risk för återfall i våldsbrottslighet av allvarligt slag.

H.W. anförde i sin skiljaktiga mening bl a: jag delar åsikten att MF vid brottets begående är kliniskt sett psykotisk, dvs hans realitetsprövning har tillfälligt brutit samman. Den självförvållade alkoholberusningen har bidragit till det psykotiska tillståndet. Det bör påpekas att sådana kortvariga psykotiska tillstånd torde vara vanliga vid mord och dråp där starka affekter är med i spelet. Skall MF:s kortvariga psykotiska tillstånd också betraktas som en allvarlig psykisk störning i lagens mening? Båda professorerna stannar för det, Sten Levander dock med viss tvekan.

För mig ter sig saken på följande sätt: MF:s övergående psykotiska tillstånd vid gärningens begående är ett resultat av den narcissistiska jagförsvarsstrukturens sammanbrott. Det leder till att primitivt raseri obundet kan välla fram och styra hans handlingar. Detta sammanbrott "hjälps på traven" av att MF berusar sig. Hade han avhållit sig från alkohol den aktuella kvällen hade han sannolikt inte heller begått de hemska dåden, eftersom det personlighetsmässiga raset inte blivit så stort och djupt. Å andra sidan var han dagarna före brottet i svår psykisk obalans och att resonera förnuftigt om alkoholdrickande var antagligen uteslutet.

Den fråga som enligt mitt synsätt skall avgöras av rådet är följande: Skall ett kortvarigt psykotiskt tillstånd orsakat av ett sammanbrott i en narcissistisk försvarsstruktur och som leder till brottsliga handlingar betraktas som en allvarlig psykisk störning i lagens mening? Det tillkommer att sammanbrottet underlättats av självförvållat rus. Personligen anser jag inte det.

B.J. anförde bl a: M.F. torde få anses lida av någon form av neurotisk personlighetsstörning, kanske är narcissistisk den bästa benämningen. En sådan personlighetsstörning motiverar inte på minsta sätt rubriceringen "allvarlig psykisk störning". M.F. har kunnat leva ett normalt socialt liv, skaffat sig en förhållandevis kvalificerad utbildning och fram till den allra sista tiden inte uppfattats som egendomlig av sin omgivning. Några dagar före brotten bedömdes M.F. av en psykolog som inte fann hans tillstånd särskilt anmärkningsvärt, man talar om en neurotisk problematik. Just denna bedömning anser jag mycket viktig, det är inte ofta man i situationer som den aktuella har tillgång till en psykologisk bedömning av förövaren så kort tid innan brottet. Det bör också noteras att den osedvanligt omfattande biologiskt betonade undersökningen av centrala nervsystemet inte resulterat i några patologiska fynd.

Flickvännens avisering om att deras förhållande borde upphöra har tagit M.F. hårt, sannolikt hårdare än genomsnittligt, på grund av narcissistiska drag i hans personlighet. Att reaktionen kom att bli så våldsam som den blev måste dock i mycket hög grad skrivas på alkoholens konto. Det handlar inte på något som helst sätt om sk patologiskt rus, ett begrepp med mycket snäva gränser i gällande rättspraxis, men däremot hade M.F. under månaderna före morden vid två tillfällen reagerat klart patologiskt vid berusning. Det var just en sådan händelse som gjort att kamraterna tvingade iväg M.F. till psykolog. M.F. kände således väl till att han kunde reagera patologiskt på alkohol och det rör sig alltså om ett s k självförvållat rus under mordnatten. M.F. torde ha haft en promillehalt på minst 2 promille vid brottens begående, en mycket hög grad av berusning hos en person som ännu inte rubricerats som alkoholist. Jag ser alltså kombinationen av viss personlighetsstörning, besvikelse över det brutna förhållandet och kraftig berusning av viss patologisk art som de brottsframkallande faktorerna.

Vidare finnerjag det helt uppenbart att M.F. för närvarande inte lider av

någon allvarlig psykisk störning. På den punkten är jag överens med Sten Levander och tycker inte att det tarvar någon ytterligare utläggning. Återstår då frågan om M.F. kan anses ha lidit av en allvarlig psykisk störning vid brottens begående. Denna fråga är något svårare att besvara, men jag anser inte att M.F. gjorde det. Några säkra belägg för förekomst av förvirring (konfusion), tankestörningar eller hallucinationer enligt sedvanliga diagnostiska kriterier kan jag inte finna. Vad beträffar vanföreställningar har man pekat på att M.F. berättat om att han varit med regementschefen på hemligt besök i Stockholm och att han sagt sig äga Falun, men enstaka sådana yttranden torde kunna ha fällts antingen på skämt, alternativt under inflytande av stark upphetsning och skulle knappast inom allmänpsykiatrisk diagnostik ha godtagits som bevis på förekomsten av vanföreställningar. Bedömningen av huruvida en mycket kortvarig reaktiv psykos möjligen skulle ha kunnat föreligga omöjliggörs i det närmaste i M.F:s fall av den kraftiga berusningen, men argumenten fölen sådan uppfattning ter sig inte övertygande.

Jag instämmer således i det rättspsykiatriska undersökningsteamets slutsater att M.F. ej lider av någon allvarlig psykisk störning, att han ej är i behov av rättspsykiatrisk vård och att han ej begått de åtalade gärningarna under påverkan av allvarlig psykisk störning.

I domskälen anförde TR:n vidare: Har då M.F. begått brotten under inflytande av en allvarlig psykisk störning?

Frågan är då först om en personlighetsstörning föreligger. I detta avseende är de psykiatriker och psykologer som yttrat sig eniga. M.F. lider av en personlighetsstörning av narcissistisk art. Om graden härav råder dock delade uppfattningar. Hans Kåreland och T.H. betecknar förhållandet som en ospecifik personlighetsstörning med drag av paranoia och narcissism. Lars Lidberg däremot bedömer att M.F. har en narcissistisk personlighetsstörning av sådan intensitet och styrka att den är signifikant för bedömningen. Till denna uppfattning har majoriteten i rättsliga rådet anslutit sig.

Sten Levander är tveksam till att M.F. åsätts en personlighetsstörningsdiagnos med tanke på hans tidigare sociala och yrkesmässiga oklanderlighet. H.W. och B.J. synes ha ungefär samma uppfattning av graden av personlighetsstörning som Hans Kåreland, således att graden är låg.

Som framgår av de ovan återgivna förarbetena till lagstiftningen kan svårartade personlighetsstörningar, exempelvis vissa invalidiserande neuroser och personlighetsstörningar med impulsgenombrott av psykoskaraktär, hänföras till allvarlig psykisk störning.

Det framstår i och för sig som tveksamt om M.F:s personlighetsstörning är av sådan grad att den som Lars Lidberg anger är signifikant för bedömningen. Detta särskilt mot bakgrund av att M.F. endast vid tre tillfällen, som inträffat under kort tid, reagerat starkt och med aggressivitet, något som - såvitt känt - aldrig hänt tidigare.

Om man emellertid skulle acceptera att M.F:s personlighetsstörning är så allvarlig att den kan anses vara signifikant uppstår frågan om hans agerande innebär impulsgenombrott av psykoskaraktär. Lars Lidberg menar tveklöst att det förhåller sig så och att M.F. vid brottstillfällena därför led av en allvarlig psykisk störning. Vad som är anmärkningsvärt i Lars Lidbergs yttrande är emellertid att han inte alls diskuterar det faktum att M.F. vid brottstillfället var i hög grad alkoholpåverkad med ca två promille i blodet. Lars Lidberg konstaterar endast att det inte är fråga om patologiskt rus.

Sten Levander däremot framhåller att M.F:s tillstånd vid brottstillfällena utan tvekan är starkt kopplat till alkoholruset. Sten Levander anger att man kan hävda att brotten begicks under ett "rusutlöst kortvarigt psykotiskt tillstånd" men att han före det inte led av någon allvarlig psykisk störning. Med uppenbar tvekan har Sten Levander stannat för att M.F:s tillstånd vid brottstillfällena bör betecknas som en allvarlig psykisk störning, "trots att bidraget från faktorn självpåfört rus är uppenbart". Sten Levander motiverar sitt ställningstagande med de symptom M.F. visat och med hänsyn till de slutsatser om tillståndet som man kan dra utifrån det som hände. Med det senare avser Sten Levander uppenbarligen brotten.

H.W. bedömer M.F:s tillstånd vid brottstillfällena som ett kortvarigt psykotiskt tillstånd orsakat av ett sammanbrott i en narcissistisk försvarsstruktur och underlättat av ett självförvållat rus och vilket tillstånd lett till brottsliga handlingar. H.W. menar att ett sådant tillstånd inte bör bedömas utgöra en allvarlig psykisk störning i lagens mening.

B.J. för sin del ser kombinationen av viss personlighetsstörning, besvikelse över det brutna förhållandet med flickvännen och kraftig berusning av viss patologisk art som de brottsframkallande faktorerna.

Hans Kåreland slutligen anger att den kris M.F. befunnit sig i, den djupa kränkning M.F. måste ha känt under kvällen d 10 juni samt hans alkoholpåverkan förklarar hans handlande.

Majoriteten i rättsliga rådet, K-I.R., J.R.T. och A.F., har anfört att man bedömer att nedsättningen av M.F:s psykiska hälsotillstånd under den närmaste tiden före brotten bör uppfattas ha varit allvarligare än vad som antagits vid den rättspsykiatriska undersökningen och uppger att man är benägen att fästa stort avseende vid utvecklingen mot ett psykostillstånd som retrospektivt kan spåras ha pågått under ett antal veckor före brottstillfällena. Man diskuterar därefter alkoholrusets betydelse och finner att det finns fog för att - i likhet med Sten Levander - tala om en "avvikande alkoholreaktion". Man konstaterar att avvikelserna från "sedvanligt alkoholmönster" i förening med M.F:s brister i fråga om realitetsanpassning bör ha försvårat för honom att förutse möjliga konsekvenser av alkoholberusning. Majoriteten gör bedömningen att M.F. vid brottstillfällena lidit av en allvarlig psykisk störning.

Vid bedömningen av vad nu redovisats vill TR:n först återigen betona att, såvitt nu är i fråga, endast personlighetsstörningar med impulsgenombrott av psykoskaraktär bör hänföras till begreppet allvarlig psykisk störning.

De händelser som, förutom brotten, enligt vad TR:n kunnat finna skulle konstituera en svårartad personlighetsstörning är gräl med flickvännen och i samband därmed visst våld mot henne samt bråk och slagsmål med kamrater, allt inom några veckor innan brotten begicks. En gemensam nämnare vid dessa tillfällen är att M.F. druckit starksprit, vilket han, enligt vad som uppgivits, normalt inte brukade göra. Vidare hans uttalanden om ett hemligt uppdrag, om odödlighet och om att äga Falun.

Om man ser dessa händelser och uttalanden isolerade från brotten ter de sig, i vart fall från juridiska utgångspunkter, inte så märkliga att de i sig skulle leda till bedömningen att personen i fråga skulle bedömas ha en allvarlig personlighetsstörning, än mindre om personen i fråga varit berusad eller i vart fall alkoholpåverkad när händelserna inträffade eller uttalandena gjordes, vilket var fallet vid de händelser som inträffade.

Det är vidare att märka att varken den psykiatriska utredningen eller något annat ger vid handen att M.F. i personlighetsmässigt, socialt eller yrkesmässigt avseende dessförinnan skulle ha visat något från det normala avvikande mönster.

När man värderar de symptom som M.F. visat, bör man även ha i åtanke att innebörden av begreppet allvarlig psykisk störning är detsamma i lagen om rättspsykiatrisk vård som i lagen om psykiatrisk tvångsvård. Det framstår som uppenbart att de symptom M.F. visat, med bortseende från brotten, inte skulle räcka för ett tvångsomhändertagande.

Frågan är då hur de aktuella brotten påverkar bedömningen av om M.F. lider av en svårartad personlighetsstörning. I och för sig kan man självfallet inte bortse från brotten och omständigheterna vid dessa vid personlighetsbedömningen. Emellertid får man enligt TR:ns mening inte utan vidare, som vissa experter synes ha gjort, alltför mycket väga in brotten när man bedömer M.F:s eventuella patologi. Om man fullföljer en sådan tankegång blir slutsatsen att en person som begått ett så allvarligt brott måste vara sjuk. I vart fall ur juridisk synvinkel kan man inte se det så. H.W. har uttryckt saken så, att patologins svårighetsgrad inte torde vara korrelerad med antalet dödade och sårade. I detta sammanhang bör även vägas in att det förhållandet att M.F. kom att begå så svåra och många brott sammanhänger med att han i egenskap av officer hade tillgång till ett vapen - mycket avancerat - och hans förmåga som skytt. En person som saknat dessa förutsättningar hade kanske - under samma förutsättningar i övrigt - utagerat med hjälp av knytnävar eller en kniv. TR:ns slutsats blir att man bör vara försiktig när man väger in brotten och omständigheterna kring dessa vid bedömningen av M.F:s personlighet.

Sammanfattningsvis finner TR:n i denna del att, från de utgångspunkter TR:n har att beakta, M.F. inte kan anses ha lidit av en svårartad personlighetsstörning, men väl av en personlighetsstörning av lägre grad.

TR:n övergår därefter till en bedömning om M.F. vid brottstillfällena har drabbats av ett impulsgenombrott av psykoskaraktär.

Att M.F. drabbats av ett impulsgenombrott framstår som uppenbart. Frågan är då om detta är av psykoskaraktär. De experter som uttalat sig specifikt om detta synes vara ense om att M.F. drabbats av ett kortvarigt psykotiskt tillstånd. I likhet med Sten Levander, H.W. och B.J. vill emellertid TR:n betona alkoholberusningens betydelse. B.J. anför även att bedömningen av huruvida en mycket kortvarig reaktiv psykos möjligen skulle kunna föreligga, i detta fall i det närmaste omöjliggörs på grund av den kraftiga berusningen.

TR:n gör i denna del den bedömningen att M.F:s tillstånd får bedömas som ett kortvarigt impulsgenombrott av psykosnatur. Men han har själv i hög grad bidragit till detta genom sin självförvållade berusning. Det bör i detta sammanhang betonas att - som B.J. även påpekat - två promille motsvarar en mycket hög grad av berusning hos en person som ännu inte klassats som alkoholist.

Sammanfattningsvis finner TR:n att M.F. i den gällande lagstiftningens mening inte kan anses ha begått brotten under inflytande av en allvarlig psykisk störning.

TR:n övergår därefter till frågan om M.F. nu lider av en allvarlig psykisk störning.

Lars Lidberg, till vilken majoriteten i rättsliga rådet anslutit sig, får tolkas så, att det akuta psykotiska tillståndet från brottstillfället inte längre föreligger, men att M.F:s patologiska personlighetsstörning finns kvar och att detta i förening med en betydande självmordsrisk gör att han måste bedömas lida av en allvarlig personlighetsstörning även vid undersökningstillfället. Lars Lidberg har tillagt att M.F:s farlighet alltjämt är stor, enär han åter kan råka in i en reaktiv psykos, liknande den som inträffade vid tidpunkten för brotten.

Sten Levander, H.W. och B.J. har bedömt att M.F. numera inte lider av en allvarlig psykisk störning. Även Hans Kåreland har redovisat samma uppfattning.

TR:n har ovan funnit att M.F. inte begått brotten under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Med hänsyn härtill och då ingenting tillkommit från tidpunkten för brotten i fråga om sjukdomssymptom, finner TR:n att M.F. ej heller nu lider av en allvarlig psykisk störning.

Vid de bedömningar som TR:n således gjort är påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård utesluten.

Som TR:n i inledningen till detta avsnitt konstaterat är de brott M.F. gjort sig skyldig till av utomordentligt allvarlig art och har ett mycket högt straffvärde. Då M.F. ej kan överlämnas till rättspsykiatrisk vård är fängelse enda tänkbara påföljden.

Straffet för mord är fängelse i 10 år eller på livstid. Om fråga är om flera brott, i detta fall sju fall av mord och tre fall av försök till mord, kan det längsta tidsbegränsade straffet - fängelse i 10 år - enligt 26 kap 2 § 2 st 3 BrB sättas fyra år över det maximala straffet. Det innebär att det längsta tidsbestämda straffet i detta fall är fängelse i 14 år. Straffet för mord skall, enligt förarbetena till BrB, normalt vara fängelse på livstid.

HD har emellertid i en dom (NJA 1985 s 510) anfört att domstolarna bör ha en större frihet vid val mellan tidsbestämt straff och livstidsstraff i mordfall än vad förarbetena anger.

Vid bedömande av frågan huruvida M.F. bör dömas till ett tidsbestämt straff eller till ett livstidsstraff bör nedan angivna omständigheter vägas in.

En omständighet är M.F:s relativa ungdom. Han är 24 år gammal. TR:n erinrar om att den som är under 21 år ej får dömas till livstids fängelse för brott begånget före denna ålder. För personer som nyligen passerat denna gräns bör, enligt TR:ns mening, återhållsamhet iakttagas vid övervägandet av livstidsstraff.

En annan omständighet är den tidigare nämnda bestämmelsen i 29 kap 3 § 2 BrB som innebär att det vid bestämmande av straffvärdet skall särskilt beaktas om den tilltalade till följd av psykisk störning haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Som TR:n ovan funnit får M.F. anses ha lidit av en psykisk störning vid brottstillfällena, även om störningen inte varit allvarlig och till stor del självförvållad genom alkoholförtäring. TR:n anser emellertid att viss hänsyn skall tas till M.F:s sinnesbeskaffenhet vid brottstillfällena.

Vid en sammanvägning av dessa omständigheter, varvid M.F:s relativa ungdom väger tyngst, finner TR:n att han bör dömas till ett tidsbestämt straff.

Brotten har emellertid även vid beaktande av ovan nämnda omständigheter ett så utomordentligt högt straffvärde att han ej kan undgå det längsta tidsbestämda straffet för mord i det fall flera brott föreligger nämligen fängelse i 14 år.

Domslut

Domslut. TR:n dömde M.F. enligt 3 kap 1 § samt 3 kap 11 § och 23 kap 1 § BrB för mord och försök till mord till fängelse 14 år.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns domslut på så sätt att påföljden bestäms till fängelse på livstid.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 13 febr 1995 (nr DB 14).