RH 2001:51

A.E. råkade den 17 oktober 1985 ut för en trafikolycka, varvid hon utsattes för våld mot nacken och höger axel och ådrog sig en nackdistorsion. Av röntgenbilder, tagna i samband med trafikolyckan, framgår att A.E. redan vid den tidpunkten hade artrosförändringar i höger acromioclavicularled, dvs. den yttre nyckelbensleden. Artros är en degenerativ process i en led, varigenom brosket i leden förstörs. Processen kan leda till förändringar även i andra vävnader i leden. A.E. är helt arbetsoförmögen sedan augusti 1991 och beviljades förtidspension från och med december 1992.

Fordonet A.E. färdades i vid trafikolyckan var försäkrat hos Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag, som har utgett viss trafikskadeersättning.

A.E. yrkade att Trygg-Hansa skulle förpliktas att betala ytterligare ersättning för hennes inkomstförlust under åren 1991-1998 med 128 148 kr jämte ränta. Vidare yrkade hon att Trygg-Hansa skulle förpliktas att utge en årlig livränta, dels med 48 280 kr för tiden från och med den 1 juli 1998 till dess hon fyllt 65 år, dels med 12 600 kr för tiden från det att hon fyllt 65 år så länge hon lever. Som grund för käromålet åberopade A.E. att hon till följd av sviterna efter trafikolyckan - för vilken Trygg-Hansa på grund av meddelad trafikförsäkring hade att utge ersättning - hade blivit helt arbetsoförmögen och att hennes inkomstförlust till följd av arbetsoförmågan för förfluten tid översteg vad Trygg-Hansa hade utgett med yrkade belopp samt att hennes framtida inkomstförlust skulle komma att uppgå till för den tiden yrkade belopp.

Trygg-Hansa, som vitsordade att A.E. var berättigad till ersättning ur trafikförsäkringen hos bolaget, medgav att betala en årlig livränta med 24 140 kr till dess A.E. fyllt 65 år och därefter livsvarigt med 6 300 kr. Trygg-Hansa bestred käromålet i övrigt men vitsordade att yrkade belopp utgjorde A.E:s inkomstförlust till följd av hel arbetsoförmåga. Som grund för bestridandet åberopades att den inkomstförlust som uppstått på grund av A.E:s arbetsoförmåga endast till hälften förorsakats av trafikolyckan.

Parterna var eniga om att A.E. tillkommande livränta - såsom framgår av 9 § trafikskadelagen (1975:1410) - skulle räknas upp enligt bestämmelserna i lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor.

A.E. anförde i huvudsak följande. De artrosförändringar som vid tidpunkten för trafikolyckan redan fanns i acromioclavicularleden hade dittills inte föranlett några som helst besvär. Vid olyckan voltade bilen och dess tak rycktes in över hennes högra axel, varvid en kraftig kontusion uppkom i deltoideusmuskeln, belägen längs överarmen och skuldran. Detta våld kan ha föranlett att artrosen blev besvärsgivande, men som den allvarligaste skadan framstod emellertid nackdistorsionen - en s.k. whiplashskada. Direkt efter olyckan växlade symptombilden med ömsom mest besvär från nacken och ömsom från axeln. Under sommaren 1986 uppsökte hon läkare på grund av smärtor i höger axel. Den undersökande läkaren, Anders Hyltander, fann att besvären härrörde från acromioclavicularleden. Efter inledande behandling med cortisoninjektion utfördes en operation den 28 oktober 1986, vilken minskade besvären. Hon har därefter mest haft besvär från nacken och det är dessa besvär som har lett till att hon blivit arbetsoförmögen.

Trygg-Hansa anförde bland annat följande. Dess sakkunnigläkare, Nils Rydell, har efter samråd med röntgenologen Jonas Rydberg förklarat att den grava artros som redan vid tidpunkten för olyckan förelåg i A.E:s högra acromioclavicularled sannolikt skulle ha lett till besvär även om olyckan inte hade inträffat, att ingen skada har konstaterats på acromioclavicularleden i samband med olyckan samt att besvären från axeln är orsak till hälften av A.E:s arbetsoförmåga. Att samband förelåg mellan trafikolyckan och resterande del av arbetsoförmågan har aldrig ifrågasatts. A.E. har redan erhållit ersättning för förfluten tid avseende halv arbetsoförmåga och livränta utgår redan med hälften av det yrkade beloppet.

På A.E:s begäran hölls förhör under sanningsförsäkran med henne själv samt vittnesförhör med hennes syster, överläkaren Jern Hamberg och överläkaren Berndt Stenlund. Trygg-Hansa åberopade vittnesförhör med docenten Nils Rydell samt med överläkarna Jonas Rydberg, Anders Hyltander och Anders Ekelund. Vidare åberopades skriftlig bevisning.

Stockholms tingsrätt (1998-06-30, rådmännen Ulla Bergendal och Henrik Löv samt hovrättsassessorn Maria Eka) biföll käromålet i dess helhet och anförde i domskälen följande.

Trygg-Hansa har vitsordat att den arbetsförmåga, som ostridigt drabbat A.E. till hälften orsakats av trafikolyckan och att bolaget har att utge trafikskadeersättning härför. Att ett orsakssamband föreligger mellan trafikolyckan och arbetsoförmågan är således klart. Trygg-Hansa har emellertid gjort gällande att arbetsoförmågan till hälften beror på besvär hänförliga till A.E:s artrosförändringar och att besvären inte uppkommit eller förvärrats på grund av olyckan. A.E. har vitsordat att artrosförändringar förelåg före olyckan men har gjort gällande att eventuella besvär hänförliga till artros saknar betydelse för hennes nuvarande arbetsoförmåga eftersom den helt kan tillskrivas hennes nackbesvär, eller, i andra hand, att besvär från artrosen uppkommit till följd av trafikolyckan.

När det som i förevarande fall görs gällande att en skada - i detta fall arbetsoförmåga - som i vart fall delvis ostridigt har samband med en viss skadeorsak - i detta fall trafikolyckan - delvis uppkommit till följd av en annan skadeorsak - degenerativa artrosförändringar - bör bevisbördan för påståendet därom åvila den som gör invändningen. Trygg- Hansa har således enligt tingsrättens mening att visa dels att A.E:s artrosförändringar är orsak till besvär som föranlett del av hennes arbetsoförmåga, dels - om så är förhållandet - att besvären uppkommit eller förvärrats av annan orsak än trafikolyckan, dvs. att de trafikolyckan förutan skulle ha utgjort en tillräcklig betingelse för att A.E. blivit delvis arbetsoförmögen.

A.E. har själv uppfattningen att om hon inte hade besvär från nacken skulle hon - efter den operation som ägde rum den 28 oktober 1986 - kunna arbeta. Denna uppfattning stöds i viss mån av att efter operationen i journalen antecknats att tidigare förekommande ständig värk från axelregionen avtagit och att endast belastningssmärta kvarstod. I en situation där A.E. på grund av nackbesvären är förhindrad att i nämnvärd utsträckning belasta armarna synes hennes egen upplevelse naturlig.

Nils Rydell har uttalat att han - sedan han omprövat sin ursprungliga inställning att samtliga A.E:s besvär vore hänförliga till trafikolyckan - funnit det rimligt att fördela arbetsoförmågan med hälften vardera mellan trafikolyckan och artrosbesvär. Någon närmare utredning om grunderna för denna fördelning har inte presenterats. Rydell har inte själv undersökt A.E.

Jern Hamberg har bestämt uttalat att samtliga A.E:s besvär härrör från trafikolyckan, med den reservationen att han uttalat att besvär från acromioclavicularleden kan ha förorsakats av den cortisoninjektion som A.E. fick den 2 juni 1986. Hamberg har vid flera tillfällen undersökt A.E. och säger sig kunna hänföra samtliga av henne uppvisade symptom till det whiplashvåld som ostridigt drabbade henne vid olyckan. Hamberg synes emellertid benägen att okritiskt godta A.E:s egna bedömningar av sitt tillstånd och tingsrätten har inte blivit helt övertygad om att hans uppfattning stöds på vetenskaplig grund.

Berndt Stenlund har förklarat att klinisk (dvs. besvärsgivande) artros i acromioclavicularleden, som är betydligt mindre belastad än t.ex. höftlederna, ytterst sällan föranleder arbetsoförmåga. Han har uttalat att axelbesvärens betydelse för A.E:s arbetsoförmåga betydligt överdrivits av de sakkunniga som Trygg-Hansa åberopat och har hävdat att det inte är rimligt att anse att mer än 20 procent av A.E:s arbetsoförmåga berott på besvär till följd av artros.

Anders Eklund har sagt att hans uppfattning är att två av varandra oberoende faktorer här konkurrerar som orsaker till skadan och att det då är rimligt att hänföra knappt hälften av A.E:s arbetsoförmåga till besvär från axeln.

Den förebringade utredningen är enligt tingsrättens mening inte tillräcklig för att det skall anses klarlagt att viss del av den inträffade skadan - A.E:s arbetsoförmåga - har orsakats av efter augusti 1991 kvarstående besvär från acromioclavicularleden. Tillförlitligt underlag för att göra en uppskattning av hur arbetsoförmågan skall fördelas mellan nackbesvären och axelbesvären saknas. Oklarheten bör inte drabba försäkringstagaren. Redan på grund härav torde Trygg-Hansa i enlighet med vad som anses gälla i fråga om konkurrerande skadeorsaker till en icke uppdelbar skada ha att ersätta hela A.E:s inkomstförlust (jfr Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl., s. 216 ff med där anmärkta rättsfall).

Även om det skulle anses utrett att besvär från acromioclavicularleden till viss del orsakat att A.E. blivit arbetsoförmögen återstår frågan om dessa besvär uppkommit av annan orsak än trafikolyckan. Tingsrätten övergår till att behandla denna fråga och finner av den medicinska utredning som förebringats följande framgå.

Det har inte ens påståtts att A.E. före trafikolyckan haft en klinisk artros. Journalanteckningar från centrallasarettet i Borås, dit A.E. fördes efter trafikolyckan, anger att hon uppgav sig ha smärtor i nacke och höger axel. Röntgenundersökning omfattande höger axelparti utfördes. Någon skada i acromioclavicularleden har inte antecknats i journalen, däremot har en mjukdelssvullnad över deltoideus muskelkontur på utsidan av överarmen noterats. Härav kan slutsatsen dras att axelpartiet utsatts för våld. En skada i området kring leden, icke iakttagbar vid röntgenundersökning, kan inte uteslutas med stöd av de gjorda anteckningarna.

Trygg-Hansa har hävdat att Anders Hyltanders journalanteckning den 2 juni 1986, där det anges att A.E. "har fått ont i sin högra axel efter att ha lyft därhemma" skall tolkas så att axelbesvär, härrörande från acromioclavicularleden, uppkommit oberoende av trafikolyckan först cirka åtta månader därefter. Hyltander, som förklarat sig numera inte ha något minne av A.E:s besök på mottagningen, har sagt att han troligen fått information om ett lyft eftersom han antecknat det. A.E. har bestämt förnekat att något specifikt lyft förekommit som kunnat ge upphov till smärta från nyckelbensleden. Hur det än må förhålla sig därmed kan Anders Hyltanders anteckning i journalen knappast tas till intäkt för att han uteslutit ett samband mellan trafikolyckan och axelbesvären. Mot en sådan tolkning talar nämligen det intyg, som Anders Hyltander utfärdat den 31 juli 1986, där han anger att A.E., som den 17 oktober 1985 råkade ut för en svår trafikolycka, har kvarstående besvär i form av värk från nacke och axlar och senaste månaden akutiserade besvär från höger acromioclavicularled.

Det får genom A.E:s uppgifter, som enligt det sagda inte motsägs av den medicinska utredningen, anses utrett att hennes besvär från acromioclavicularleden debuterat i omedelbart tidssamband med trafikolyckan. Detta förhållande talar i sig för ett orsakssamband.

Trygg-Hansa har gjort gällande att det är övervägande sannolikt att artrosen i den nämnda leden var så långt framskriden att besvär skulle ha uppkommit vid tiden för trafikolyckan även om A.E. inte utsatts för något trauma. I denna fråga har olika uppfattningar framförts av de medicinskt sakkunniga, som hörts i målet.

Samtliga läkare som hörts är ense om att s.k. primär artros, dvs. artros som orsakas av degenerativ förslitning av brosket i en led, börjar uppträda hos människor från ungefär 20 års ålder och att det är en mycket vanlig åkomma. De är också ense om att det inte finns någon linjär korrelation mellan artrosgrad och besvär och att orsakerna till att en primär artros blir besvärsgivande inte är kända.

Nils Rydell har förklarat att s.k. sekundär artros i och för sig kan uppkomma på grund av ett trauma mot en led. Han har uttalat att det inte är sannolikt att A.E. vid trafikolyckan utsattes för direkt påverkan av höger acromioclavicularled, eftersom hon i sådant fall skulle ha fått besvär redan initialt och man vid operationen år 1986 skulle ha funnit ärrbildningar i ledens vävnader. Rydell har förklarat att det är mest sannolikt att besvär från A.E:s primära artros av en slump råkat debutera ungefär samtidigt som trafikolyckan inträffade.

Jern Hamberg har framhållit att vid 40 års ålder har de flesta människor artros, men att det är ovanligt med klinisk artros vid den åldern och att många uppnår hög ålder och utvecklar grav artros utan att någonsin få besvär. Han har vidare uttalat att A.E:s artros var måttlig, att det inte bestämt kan sägas att den måst ge besvär, att stark belastning under lång tid troligen kan utlösa symptom men att ett enstaka lyft troligen måste vara mycket tungt för att ge besvär från en artros samt att det är mest sannolikt att A.E., som före trafikolyckan var helt besvärsfri, skulle ha förblivit besvärsfri om inte olyckan hade inträffat.

Berndt Stenlund som i sitt avhandlingsarbete undersökt artros i acromioclavicularleden hos i övrigt friska personer utan besvär från artrosen, har angivit att ungefär hälften av alla 40-åringar har artros i acromioclavicularleden och att mycket få av dem har besvär. Han har förklarat att det sannolikt förhåller sig så att en avancerad artros ger mer besvär än en mindre framskriden, att belastning ökar risken för artros - varför artros förekommer oftare i höger acromioclavicularled än i vänster - och att en artrosförändrad led tål mindre våld än en frisk led. Stenlund har graderat A.E:s artros som måttlig - allvarlig. Han har framhållit att artrosutveckling inte helt kan iakttas röntgenologiskt och att förändringar såväl till följd av att en primär artros progredierar som till följd av ett trauma kan undgå röntgendiagnos. Han har vidare uttalat att det inte är uteslutet att olycksfallet kan ha utlöst besvär hos A.E. även om besvären inte uppträtt förrän någon tid efter olyckan. Enligt Stenlund är trafikolyckan och det våld som A.E. därvid utsattes för en troligare orsak till att artrosen blivit symptomgivande än ett tungt lyft.

Jonas Rydberg har förklarat att han av röntgenbilder slutit sig till att A.E:s artros, som han vill beteckna som allvarlig - grav - redan vid olyckstillfället hade lett till att brosket i acromioclavicularleden helt förstörts och att vissa skelettförändringar inträffat. Han har uttalat att artrosen, som såvitt framgår röntgenologiskt inte förändrats under tiden mellan olyckan och operationen, troligen funnits hos A.E. i många år och att hans fynd inte utesluter att artrosen påverkats av trafikolyckan.

Anders Ekelund har anslutit sig till Nils Rydells bedömning att A.E. oberoende av trafikolyckan troligen hade fått besvär från artrosen i acromioclavicularleden och att inga i journalerna noterade förhållanden tyder på att leden påverkats vid trafikolyckan.

Vad Jonas Rydberg uppgett om att någon röntgenologiskt iakttagbar förändring av artrosen i A.E:s högra acromioclavicularled inte skett under tiden från trafikolyckan till operationen framstår för tingsrätten närmast som ett argument mot att det skulle vara själva den degenerativa processen som just vid tidpunkten för olyckan oberoende av denna framskridit så långt att besvär uppträdde. Å andra sidan har Berndt Stenlund redogjort för den dåliga korrelationen mellan röntgenfynd och faktisk utveckling av artros. De iakttagelser Rydberg gjort utesluter troligen inte att någon förändring kan ha skett av mjukdelarna i eller omkring acromioclavicularleden. Om någon sådan förändring faktiskt skett lär inte kunna utredas. Än mindre kan orsakerna till en sådan eventuell förändring slås fast.

Av den förebringade utredningen drar tingsrätten således slutsatsen att det inte med säkerhet kan slås fast att den artros som fanns i A.E:s acromioclavicularled före trafikolyckan måste föranleda subjektiva besvär och att det inte heller kan med säkerhet sägas vilka faktorer som utlöst hennes axelbesvär.

Vid en samlad bedömning av utredningen i målet finner tingsrätten att Trygg-Hansa inte med tillräcklig grad av säkerhet visat att A.E:s arbetsoförmåga till någon del orsakats av besvär från acromioclavicularleden som i sin tur, oberoende av trafikolyckan, orsakats av artrosförändringar. Trygg-Hansa har därför att ersätta hela A.E:s inkomstförlust. Om inkomstförlustens storlek råder inte tvist.

Trygg-Hansa överklagade domen och yrkade att A.E:s talan skulle ogillas till den del den inte medgetts redan vid tingsrätten.

Svea hovrätt (2000-03-31, hovrättsmaglammen Ann-Christine Zachrisson, hovrättsrådet Mona Wildig och tf. hovrättsassessorn Carina Bring) ändrade tingsrättens domslut på så sätt att A.E:s talan lämnades utan bifall utom till den del den hade medgetts av Trygg-Hansa.

Parterna åberopade samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten. Även utredningen i målet var i allt väsentligt densamma. Förnyade förhör hölls med A.E., Nils Rydell, Anders Hyltander, Anders Ekelund, Jern Hamberg, Berndt Stenlund och Jonas Rydberg. Förhöret vid tingsrätten med A.E:s syster förebragdes genom banduppspelning. Den vid tingsrätten åberopade skriftliga bevisningen togs upp på nytt.

De hörda personerna berättade i allt väsentligt på sätt framgår av tingsrättens dom, med följande tillägg och preciseringar. A.E. framhöll att det var mot hennes vilja som hon fick lämna sjukhuset samma dag som olyckan inträffade. Hon hade mycket ont - även i axeln - och borde blivit mer ingående undersökt. Enligt Anders Ekelunds uppfattning föreligger inget medicinskt samband mellan bilolyckan och A.E:s artrosförändringar, artrosen har alltså inte blivit symptomgivande på grund av det trauma hon då utsattes för. Jern Hamberg vidhöll i första hand att A.E:s besvär/arbetsoförmåga berodde på nackskadan och att axeln härvidlag var av helt underordnad betydelse. Han anförde dock för sin del att en symptomfri artros tvivelsutan kan aktiveras av ett trauma och att den medicinska utredningen enligt hans förmenande visade att A.E. utsattes för ett sådant trauma mot höger axel vid bilolyckan. Berndt Stenlunds bedömningar anslöt till Hambergs, axeln hade numera endast en liten betydelse för A.E:s besvär men axeln utsattes för våld vid olyckstillfället och ett sådant våld kan medföra att en primär artros utvecklas till en sekundär eller klinisk, dvs. symptomgivande, artros. Jonas Rydberg anförde att en primär artros, i vart fall tillfällig, kan aktiveras av ett trauma mot leden i fråga.

Hovrätten anförde i domskälen följande.

A.E. har således i hovrätten vidhållit att det är besvären från nacken som gör henne arbetsoförmögen och att skadan/sjukdomen i axeln härvidlag är av underordnad betydelse. Trygg-Hansa har å sin sida här vidhållit att besvären från axeln är orsak till hälften av A.E:s arbetsoförmåga och att dessa besvär varken uppkommit vid eller förvärrats av trafikolyckan. Mot detta har A.E. i andra hand gjort gällande att om hennes arbetsoförmåga till någon del skulle anses hänförlig till sjukdomen, dvs. artrosförändringen i axeln, så har även dessa besvär uppkommit till följd av trafikolyckan.

Som målet nu ligger till i hovrätten är det främst två frågor som skall besvaras. Hovrätten har att överväga vilket beviskrav som är tillämpligt i målet och i anslutning härtill även en fråga om bevisbördans placering. I sak skall också frågan om de påstådda skadeorsakerna prövas.

Tingsrätten har på närmare anförda skäl funnit att det ankommer på Trygg-Hansa att visa dels att A.E:s arbetsoförmåga delvis beror på sjukdomen i axeln och dels - i förekommande fall - att denna sjukdom har uppkommit eller förvärrats av annan orsak än trafikolyckan. Trygg-Hansa har i hovrätten invänt häremot och gjort gällande att bevisbördan för att sjukdomen i axeln har något samband med trafikolyckan måste åvila A.E.

Enligt hovrättens mening ankommer det på A.E. att göra "klart mera sannolikt" att hennes arbetsoförmåga härrör från trafikolyckan än att någon annan orsak till besvären föreligger. Ett sådant beviskrav skall enligt rättspraxis tillämpas i situationer som den förevarande. Den primära bevisbördan skall alltså helt åvila A.E. och någon ytterligare lättnad i beviskravet bör inte vinna tillämpning.

Vad härefter gäller orsaken eller orsakerna till A.E:s arbetsoförmåga är det ostridigt att hon vid olyckstillfället utsattes inte bara för våld mot nacken utan även för våld mot höger axel och att det i en läkarjournal från Centrallasarettet i Borås är fråga om en felskrivning, när det där omnämns en skada på vänster axel. Av utredningen framgår vidare att A.E. redan vid olyckstillfället hade en s.k. primär artros vid acromioclavicularleden i höger axel.

A.E:s påstående här om att det enbart är besvären från nackskadan - som enligt vad parterna är ense om är en följd av trafikolyckan - som gör henne arbetsoförmögen motsägs bland annat av hennes egna uppgifter tidigare i målet. Så sent som i slutet av år 1996 gjorde hon gällande att hela arbetsoförmågan orsakades av besvären från artrosen i höger axel. Och det går inte att vid den allmänna bedömningen av tillförlitligheten av hennes utsaga se bort ifrån att denna hennes hållning intogs innan det enligt utredningen blev klarlagt att hennes artros i höger axel fanns redan vid olyckstillfället. Vad hon nu gör gällande om nackskadan som enda orsak till arbetsoförmågan vinner heller inte något avgörande stöd av övrig utredning i målet. Tvärtom behandlar bland annat den utredning som legat till grund för den allmänna försäkringskassans bedömningar avseende förtidspension inte bara nackskadan utan även bestående värk från höger axel och artrosen i den axeln. Hovrätten anser därför att A.E. inte har uppfyllt det beviskrav som åligger henne i fråga om påståendet att arbetsoförmågan, till större del än vad som vitsordats av Trygg-Hansa, har orsakats av besvären från nacken.

Vad gäller andrahandspåståendet, nämligen att även besvären från artrosen i axeln är en följd av olyckan, gör hovrätten följande bedömning.

Olyckan ägde rum den 17 oktober 1985. Som tidigare anförts hade A.E. redan då en artros i höger axel. Hennes uppgifter om att hon inte före olyckan hade några besvär av artrosen har dock inte ifrågasatts av Trygg-Hansa och får tas för goda.

Av den sakkunnigutredning som har åberopats framgår enligt hovrättens mening att om bestående besvär uppkommit i nära anslutning till olyckan, detta starkt talar för ett samband mellan trafikolyckan och besvären från artrosen i axeln. Det kan noteras att en så snar uppkomst av besvären har varit utgångspunkten för de ställningstaganden som Jern Hamberg - den läkare som synes fullt ut ha tagit fasta på A.E:s egna bedömningar av sitt tillstånd - har gjort i målet. Även Anders Ekelund som i förevarande fall i och för sig anfört uppfattningen att artrosen inte blivit symptomgivande på grund av traumat vid trafikolyckan, har anfört att det är möjligt att han skulle ha gjort en annan bedömning om A.E:s besvär uppkommit inom en vecka - tio dagar efter olyckan.

Däremot har de sakkunniga gjort olika bedömningar av möjligheten att besvär som uppkommit först flera månader efter ett trauma mot axeln kan ha orsakats av detta trauma. Berndt Stenlund har anfört att ett sådant samband är möjligt medan Anders Ekelund anfört motsatt uppfattning. Även Nils Rydell har anfört att besvär från en artros som skadas normalt uppkommer inom en mycket kort tid efter skadan.

Mot bakgrund härav anser hovrätten att A.E. inte kan anses ha uppfyllt sin bevisbörda för att besvären från artrosen är en följd av trafikolyckan, om hon inte tydligt nog visar att dessa besvär uppkom i anslutning till olyckan snarare än att de uppkom först åtskilliga månader efter den händelsen.

Vid bedömningen av frågan om när besvären från artrosen uppkom så måste de uppgifter A.E. nu lämnat ses i ljuset av att hon under målets handläggning har ändrat sina uppgifter om vilka arbetshindrande besvär hon har haft efter olyckan. Enbart hennes egna uppgifter om när besvären från axeln har kommit är därför inte tillräckliga utan de måste få stöd av annan utredning för att kunna ligga till grund för bedömningen i målet.

Av anteckningarna i journalen från Centrallasarettet i Borås framgår att A.E. omedelbart efter olyckan har uppvisat en svullnad vid axeln. I anteckningar i journalen avseende läkarbesök den 29 november 1985 och i mars 1986 har inget antecknats om besvär som kan vara hänförligt till artrosen i axeln. Anteckningen från den 29 november 1985 rör enbart värk från nacke. Detsamma gäller Anders Hyltanders anteckning från mars 1986. Den anteckningen innehåller dessutom en uppgift enligt vilken A.E. synes ha uppgett sig inte ha några subjektiva besvär i övrigt. Och Hyltander har här uppgett att eventuella problem från acromioclavicularleden skulle ha framgått av anteckningen om sådana tagits upp vid besöket.

Någon rimlig förklaring till varför A.E. inte tagit upp de påstådda besvären från höger axel vid läkarbesöken i november 1985 och i mars 1986 har hon inte lämnat. Anteckningarna ger enligt hovrättens mening snarast stöd för att den skada på höger axel som antecknades direkt efter olyckstillfället - på sätt som Nils Rydell och Anders Ekelund har beskrivit - varit av övergående natur och att besvären från artrosen i höger axel uppkommit först senare, och i vart fall efter läkarbesöket i mars 1986 då det antecknats att A.E. inte hade några subjektiva besvär utöver de antecknade nackbesvären. Denna bedömning stöds också av att Anders Hyltander i den första journalanteckning från olyckan som klart berör besvär från acromioclavicularleden - en anteckning från den 2 juni 1986 har noterat att A.E. hade fått ont i sin högra axel "efter att ha lyft därhemma". Beträffande den anteckningen har A.E. här uttalat att hon aldrig har lämnat någon uppgift om ett lyft hemma, något som enligt hovrättens mening skulle tyda på att den undersökande läkaren själv fört in uppgiften eller alldeles missförstått något uttalande av A.E. Till bilden hör också att det vid ett nytt läkarbesök den 7 juli 1986 antecknats att A.E. "sedan 1 månad tillbaka" hade "besvär med smärtor i hö akromioklavikularled".

Det intyg som Anders Hyltander utfärdat den 31 juli 1986 motsäger enligt hovrättens mening inte att bestående besvär från höger axel uppkommit först efter mars 1986. Hyltander har nämligen i detta intyg visserligen angett att A.E. hade kvarstående besvär från trafikolyckan i form av värk från nacke och "axlar". Men av vad han här uppgett framgår, att de besvär som åsyftas i intyget inte avsåg de vid intygstillfället befintliga besvären från artrosen i höger axel utan i stället nackskadan, vilken, som Hyltander förtydligat, gav så stora besvär att den orsakade bilateral värk i axlarna.

Mot bakgrund av det anförda, och då dessutom A.E:s egna uppgifter i målet inte ens vid en tolkning kan sägas ge en något så när entydig bild i fråga om hennes besvär, anser hovrätten vid en samlad bedömning att hon inte har uppfyllt sin bevisbörda för påståendet att bestående besvär från höger axel uppkommit i anslutning till trafikolyckan och därmed inte heller att hennes arbetsoförmåga - i större utsträckning än vad som medgetts av Trygg-Hansa - härrör från olyckan.

Tingsrättens dom i huvudsaken skall därför ändras på sätt som Trygg- Hansa har yrkat.

Hovrättsrådet Karl Bergkvist, referent, var skiljaktig och anförde följande.

Jag ansluter mig till majoritetens överväganden beträffande tillämpligt beviskrav och bevisbördans placering i målet. Även enligt min mening skall axelsjukdomen prövas som skadeorsak.

Vid denna prövning fäster jag emellertid ingen större vikt vid att A.E. - som majoriteten har uttryckt saken - "under målets handläggning har ändrat sina uppgifter om vilka arbetshindrande besvär hon har haft efter olyckan". I stället konstaterar jag för egen del att det är utrett att A.E. har utsatts för ett kraftigt trauma, främst mot nacken men även mot höger axel. Och det må vara att journalanteckningarna beträffande utvecklingen av axelskadan (egentligen axelsjukdomen) är magra. Men det är både omvittnat och dokumenterat i målet - i den mån det inte är allmänt veterligt - att sjukjournaler bör läsas och tolkas med viss försiktighet. Jag fäster därför större vikt vid att A.E:s behandlande läkare i ett intyg av den 31 juli 1986 talar om efter olyckan "kvarstående" besvär i bl.a. axlar vilka akutiserats under sommaren 1986. Enligt intygets ordalydelse är det således fråga om från olyckan kvarstående och inte några därefter tillkommande besvär. Enligt min mening är det med detta intyg tillsammans med journalanteckningen från olycksdagen om en skada i höger axel, vederbörligen klarlagt att det föreligger ett tidsmässigt samband mellan A.E:s besvär i axeln och trafikolyckan. De sakkunniga vittnena har visserligen redovisat lite olika uppfattningar i frågan om en primär artros alls kan aktiveras av ett trauma men det är endast en av de hörda läkarna som mer bestämt har uteslutit detta. Sammantaget finner jag därför att A.E. har gjort klart mera sannolikt att även axelsjukdomen har orsakats av trafikolycka och vill på anförda skäl fastställa tingsrättens domslut.

Överröstad i huvudsaken är jag i övrigt ense med majoriteten.

Målnummer T 956-98