lagen.nu

RH 2001:69

Aktiebolag, som enligt avtal med Riksarkivet förvarat allmän handling, har i visst fall befunnits inte vara skadeståndsskyldigt för ren förmögenhetsskada som bolaget orsakat annan genom dröjsmål med att verkställa Riksarkivets beslut om utlämnande av den allmänna handlingen.

Comviq GSM AB (Comviq) yrkade fastställande av att Telia Mobitel AB (sedermera namnändrat till Telia Mobile AB, nedan benämnt Mobitel) var skadeståndsskyldigt gentemot Comviq på grund av att Comviq inte i rätt tid fått tillgång till det av Riksarkivet till Mobitel utlånade arkivet avseende abonnenter inom mobiltelefonsystemen GSM, NMT 900, NMT 450, MBS och Minicall. Mobitel bestred käromålet.

Stockholms tingsrätt (1997-07-08, chefsrådmannen Hans Björkegren, rådmannen Per Sören Olsson och tingsfiskalen Lotta Hardvik Åkerström) lämnade käromålet utan bifall.

Som allmän bakgrund anfördes i tingsrättens dom bl.a. följande.

I enlighet med riksdagens beslut den 8 juni 1993 om byte av verksamhetsform för Televerket överfördes den 1 juli 1993 huvuddelen av verkets rörelse till Telia AB och detta bolags dotterbolag Mobitel. Televerkets arkiv överlämnades pro forma den 30 juni 1993 enligt 11 § arkivlagen (1990:782) till Riksarkivet. Eftersom Mobitel för sin verksamhet behövde ha tillgång till vissa delar av Televerkets arkiv, hade Riksarkivet och Mobitel den 18 juni 1993 träffat ett avtal om utlåning av sagda arkivdelar till Mobitel.

I avtalet åtog sig Mobitel att hålla arkivet skilt från övriga hos bolaget förvarade arkiv samt att hålla arkivet ordnat och i det skick det överlämnades till bolaget samt att vårda det så att informationens kvalitet bibehölls och kunde tillgängliggöras. Vidare stadgades att bolaget alltid skulle underställa Riksarkivet frågor om utlämnande av allmän handling enligt tryckfrihetsförordningen.

Arkivet, i den del som i målet är av intresse, fanns ursprungligen i s.k. levande databaser. Mobitel framställde under sommaren 1993 s.k. back-upkopior av databaserna. I november 1993 begärde Comviq hos Riksarkivet att utfå uppgifter om abonnenter av mobiltelefonitjänster ur arkivet per den 30 juni 1993. Efter det att Riksarkivet först avslagit begäran, enär uppgifterna ansågs vara omfattade av sekretess, men kammarrätten funnit att så inte var fallet samt efter det Comviq erhållit tillstånd att inrätta personregister beslöt Riksarkivet den 18 augusti 1994 att uppgifterna skulle lämnas ut samt begärde hos Mobitel att få tillgång till arkivet. Den 31 oktober 1994 överlämnade Mobitel backup-kopiorna till Riksarkivet samt, efter begäran, viss dokumentation. För att uppgifterna på banden skulle kunna lämnas ut krävdes att dessa genom teknisk bearbetning (konvertering) av banden gjordes tillgängliga för Riksarkivet. Mobitel vägrade att medverka till konverteringen och Riksarkivet måste därför anlita en utomstående servicebyrå med erforderlig teknisk utrustning att utföra denna. Konverteringen gjordes i slutet av år 1995 och i februari 1996 kunde uppgifterna beträffande NMT-registret lämnas ut till Comviq. Utlämnandet av övriga delar av arkivet skedde senare.

I domskälen uttalade tingsrätten bl.a. följande.

De aktuella abonnentregistren, vilka funnits lagrade i databaser hos Televerket, utgjorde sådana upptagningar för automatisk databehandling som enligt 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen var att förstå som handlingar i grundlagens mening och, enär upptagningarna gjorts av en myndighet, var att anse som allmänna handlingar. Vidare erinrades om att lagen (1994:1383) om överlämnande av allmänna handlingar till andra organ än myndigheter för förvaring trätt i kraft först den 1 januari 1995, varför den aktuella utlåningen och Mobitels åtagande i samband därmed reglerades uteslutande av avtalet.

Sedan Riksarkivet beslutat att abonnentregistren skulle lämnas ut till Comviq har det ålegat myndigheten att tillse att beslutet effektuerades snarast möjligt. Tingsrätten finner visat att det varit möjligt för Mobitel att tämligen omgående framställa utskrifter av abonnentregistren eller att till Riksarkivet överlämna gjorda back-upkopior jämte erforderlig dokumentation. Att utlämnandet fördröjts med över ett och ett halvt år från beslutet får tillskrivas Mobitels agerande.

Tingsrätten finner utrett att det hade varit möjligt för Comviq, om abonnentregistren lämnats ut utan dröjsmål, att rikta direkta marknadsföringsåtgärder avseende det nya GSM-systemet till i registren upptagna abonnenter, vilket varit både billigare och effektivare än de generella åtgärder man nu måst vidta. Utredningen visar också att möjligheterna till direktbearbetning beträffande GSM-systemet minskat genom dröjsmålet. Det är därmed visat att Comviq lidit skada genom att beslutet om utlämnande av registren inte effektuerats i rätt tid.

Av låneavtalet framgår att frågor om utlämnande av allmän handling enligt tryckfrihetsförordningen skulle underställas Riksarkivet för beslut. Det ligger i sakens natur att om Riksarkivet i sådant fall beslöt om utlämnande, det måste åligga Mobitel att utan dröjsmål till Riksarkivet återlämna berörd handling eller på annat sätt medverka till att beslutet kunde verkställas. Detta förutsätter att Mobitel förvarade och vårdade till låns erhållna allmänna handlingar på sådant sätt att de kunde tillgängliggöras för dem som enligt Riksarkivets beslut hade rätt att få ta del av handlingarna. Åtgärder för verkställighet av en myndighets beslut att lämna ut allmänna handlingar innebär såvitt bl.a. kan utläsas av propositionen 1993/94:113 en form av myndighetsutövning. Det sagda innebär att Mobitels förvaring och vård av allmänna handlingar enligt låneavtalet har skett för myndighets räkning och ingått som ett led i den myndighetsutövning som består i utlämnande av allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta ren förmögenhetsskada, som vållats vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Såsom tidigare anförts är det visat att Mobitel haft möjlighet och skyldighet att utan dröjsmål medverka till att Riksarkivets beslut om utlämnande av abonnentregistret kunde verkställas. Inträffat dröjsmål måste därför tillskrivas Mobitel som fel och försummelse. Eftersom Mobitels befattning med de till låns erhållna upptagningarna av abonnentregistren enligt det ovan sagda utgör s.k. delegerad myndighetsutövning åvilar alltså skyldigheten att ersätta Comviq för liden förmögenhetsskada på grund av dröjsmålet i första hand staten.

Comviq har gjort gällande att enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer är Mobitel jämte staten skyldigt att ersätta Comviq för den lidna förmögenhetsskadan och att det alltså är möjligt för Comviq att rikta sina anspråk direkt mot Mobitel såsom varande den som vid myndighetsutövningen förfarit felaktigt. Av 2 kap. 4 § skadeståndslagen framgår att ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska fall endast är ersättningsgill om den vållats genom brott. För att skadan skall vara ersättningsgill i annat fall krävs i princip stöd i lag. I rättspraxis har emellertid skett en utveckling i riktning mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada vid vårdslöshet utanför rena kontraktsförhållanden. Det har i dessa fall förelegat starka sakliga eller rättspolitiska skäl för att utsträcka ansvaret. När det gäller Comviqs talan i detta mål framstår det till en början från processekonomisk synpunkt som olämpligt att rikta yrkandet i vad det grundas på felaktig myndighetsutövning mot Mobitel i stället för mot staten, eftersom statens ansvar framgår av lag. Vidare bör beaktas att det inte är givet att, om skadeståndskyldighet ålagts staten, denna såsom ägare ansvarig för Mobitel skulle utkräva något regressansvar. Mobitel skulle också ha möjlighet att gentemot ett regresskrav från staten göra invändning om att Riksarkivets beslut var felaktigt. Den invändning härom som Mobitel gjort mot Comviq i detta mål kan inte vinna avseende, eftersom Comviqs rätt att utfå abonnentregistren grundas på ett inte överklagbart beslut och utlämnandet alltså måst ske även om beslutet varit felaktigt. Tingsrätten finner på grund av det anförda att det inte föreligger skäl i detta fall att anse ett illojalt beteende från Mobitels sida medföra skyldighet för Mobitel att ersätta därav vållad ren förmögenhetsskada.

Tingsrätten fann slutligen att inte heller två ytterligare av Comviq åberopade grunder, hänförliga dels till 33 § konkurrenslagen, dels till s.k. berättigande tredjemansavtal, kunde medföra skadeståndsskyldighet för Mobitel.

Comviq överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bifalla dess vid tingsrätten förda talan. Mobitel bestred ändring.

Svea hovrätt (1999-12-03, hovrättslagmannen Lars-Göran Åsbring samt hovrättsråden Kristina Boutz, Sven-Ivar Forss och Dag Forsselius, referent) fastställde tingsrättens domslut. I domskälen angav hovrätten bl.a. följande.

Lika med tingsrätten finner hovrätten att det av låneavtalet mellan Riksarkivet och Mobitel följt en skyldighet för Mobitel att skyndsamt och så snart det varit möjligt efterkomma ett beslut av Riksarkivet att lämna ut kundregistren. Vidare ålåg det enligt samma avtal Mobitel att beträffande sådana uppgifter i arkivet som omfattades av bestämmelserna om utlämnande av allmän handling ha uppgifterna tillgängliga eller åtminstone ha sådan beredskap att de snabbt kunde göras tillgängliga. Det är ostridigt i målet att Mobitel den 22 augusti 1994 fick kännedom om Riksarkivets beslut av den 18 augusti. Enligt hovrättens uppfattning borde Mobitel ha kunnat, på sätt som sedermera skedde, fullgöra sin skyldighet gentemot Riksarkivet senast i början av september 1994. Utredningen visar emellertid att detta inte gjordes förrän den 9 mars 1995, dvs. ca sex månader senare. Detta dröjsmål måste tillskrivas Mobitel som försummelse. Däremot kan enligt hovrättens bedömning Mobitel inte lastas för det fortsatta dröjsmålet.

Genom vittnesbevisning har Comviq visat att bolaget orsakats en s.k. ren förmögenhetsskada genom Mobitels dröjsmål med att verkställa Riksarkivets beslut om att kundregistren skulle lämnats ut.

I frågan om Mobitel är skyldigt att ersätta Comviq för skadan gör hovrätten följande bedömning.

Till skillnad från tingsrätten anser hovrätten att Mobitels handhavande och förvaring av arkivet enligt låneavtalet för Riksarkivets räkning inte i sig inneburit att någon myndighetsutövning delegerats till Mobitel. Någon skadeståndsskyldighet kan således inte åläggas Mobitel på denna grund. Att den av Mobitel orsakade förmögenhetsskadan får anses ha vållats vid myndighetsutövning kan inte föranleda skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen för annan än staten.

Lika med tingsrätten finner hovrätten att någon skadeståndsskyldighet inte heller kan åläggas Mobitel enligt 33 § konkurrenslagen eller utifrån att låneavtalet skulle utgöra ett s.k. berättigande tredjemansavtal.

Skadeståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska förhållanden är i skadeståndslagen reglerad endast för fall då skadan vållats genom brott, varom ej är fråga i detta mål. 2 kap. 4 § skadeståndslagen skall emellertid inte tolkas motsatsvis, varför bestämmelsen inte utesluter skadeståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada trots att parterna inte har stått i ett avtalsförhållande och trots att skadan inte vållats genom brott. Skadestånd på grund av enbart vållande har dock utdömts endast undantagsvis, främst då den skadelidande inte haft någon annan än skadevållaren att hålla sig till för att bli skadefri. Som exempel härpå kan från senare års avgöranden av Högsta domstolen noteras att en konkursförvaltare ansetts skadeståndsskyldig gentemot tredje man, när dennes separationsgods felaktigt sålts som boets egendom till en godtroende köpare (NJA 1996 s. 700) och att en värderingsman av fast egendom har ansetts skadeståndsskyldig gentemot en kreditgivare, till vilken han ej stod i något avtalsförhållande, när kreditgivaren orsakats kreditförlust till följd av en felaktig värdering (NJA 1987 s. 692). I det mål som nu är föremål för hovrättens prövning är emellertid fråga om skada till följd av tidsutdräkt vid utgivande av allmän handling. Ansvaret för det rätta utgivandet har ålegat staten och det är också staten som enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen är skadeståndsskyldig när denna rätt genom fel eller försummelse har trätts förnär. Hovrätten finner därför i detta fall inte skäl att göra avsteg från huvudregeln.

Målnummer T 1110-97

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1999-12-03
Målnummer
T1110-97
Lagrum
2 kap. 4 § och 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207)
Rättsfall
NJA 1996 s. 700
NJA 1987 s. 692
Litteratur
Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl., s 68 ff och 459 ff
Kleineman, Ren förmögenhetsskada, 1987, s. 83 ff.
Sökord
Skadestånd
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation