NJA 1996 s. 700

A.J. är delägare och ensam firmatecknare i Jokkmokks Plastindustri Kommanditbolag (kommanditbolaget), som tidigare drev rörelse med bl a tillverkning av plastbåtar. Kommanditbolaget förvärvade år 1982 rörelsen i Glasfibertank Aktiebolag, som då var i konkurs. Avsikten var att inventarierna i denna rörelse av kommanditbolaget skulle överföras till ett nybildat bolag, A.J. Plast & Mekaniska i Gävle Aktiebolag (aktiebolaget). Detta aktiebolag försattes i konkurs d 10 maj 1983, varvid advokaten T.H. förordnades till förvaltare.

I en i juli 1983 undertecknad förvaltarberättelse anförde förvaltaren bl a följande: "Som framgått ovan råder delade meningar om aktiebolaget är ägare till varulager, inventarier etc. Jag hävdar att all egendom som funnits i kommanditbolagets besittning vid konkurstillfället ägdes av aktiebolaget. Aktiebolaget var hyresgäst till de förhyrda lokalerna. Egendomen fanns i de förhyrda lokalerna. De anställda hade anställningsavtal med aktiebolaget. Bokföringen var förd i aktiebolagets namn. Fakturering har skett i dess namn. Mervärdesskatt och skatter har deklarerats och betalats för aktiebolaget. Olika transaktioner har ägt rum mellan kommanditbolaget och aktiebolaget, vilka klart visar att aktiebolaget varit det enda rörelsedrivande bolaget - en rörelse som bedrivits med de av kommanditbolaget ursprungligen ägda maskinerna. De försäkringar som tecknats av aktiebolaget har tecknats för aktiebolaget, varvid all nämnd egendom uppgivits tillhöra aktiebolaget. Kommanditbolaget - som t o m saknar bokföring för aktuell period - synes inte ha varit rörelsedrivande."

Konkursförvaltaren sålde därefter under år 1983 aktiebolagets rörelse, inventarier och varulager till företaget Plastman AB. Konkursen avslutades några år senare.

A.J. och kommanditbolaget väckte 1993 vid Gävle TR talan mot konkursförvaltaren T.H. med yrkande att denne skulle åläggas att till A.J. betala skadestånd med 2 880 000 kr avseende ersättning för förlust av mönsterskyddade formar m m och till kommanditbolaget med 9 407 687 kr. Ränta yrkades i båda fallen.

Det av kommanditbolaget yrkade kapitalbeloppet fördelade sig enligt följande

1. Varulager 651 687 kr

2. Rotationsgjutmaskiner 6 000 000 kr

3. Övriga inventarier, lösa och fasta 756 000 kr

4. Beräknad ersättning för produktionsbortfall 2 000 000 kr

Till grund för käromålen åberopade kärandena att käromålen avsåg ersättning för sakskada, utom ersättningen under punkt 4, att T.H. till Plastman AB överlåtit mönsterrätten och prototyper tillhörande A.J. samt varulager, maskiner och inventarier tillhörande kommanditbolaget, att T.H. vid överlåtelsen varit vårdslös genom att inte förvissa sig om äganderätten till det överlåtna, att överlåtelsen medfört skada för kärandena motsvarande det överlåtnas värde och att T.H. därför var skyldig att utge ersättning för sakskadan.

Vad gällde ersättningsposten under punkt 4, som avsåg ersättning för ren förmögenhetsskada, gjorde kommanditbolaget med anledning av stadgandet i 2 kap 4 § skadeståndslagen gällande att rätt till ersättning för produktions- och inkomstbortfall förelåg av ovan angivna skäl, och att det inte gjordes gällande att T.H. förfarit brottsligt.

T.H. bestred bifall till käromålen. Som grund för bestridandet åberopade han i första hand att käromålen i sin helhet avsåg ersättning för ren förmögenhetsskada, att skadeståndstalan inte grundas på påstående om brottsligt förfarande eller på påstående om överträdelse av en till skydd för tredje man uppställd lagbestämmelse och att rätt till skadestånd därför enligt 2 kap 4 § skadeståndslagen inte förelåg.

Om domstolen skulle anse att skadeståndsskyldighet i detta fall kunde komma i fråga även för skada till följd av vårdslöshet, gjorde T.H. i andra hand gällande att kärandena inte har drabbats av skada samt att han inte förfarit vårdslöst.

TR:n beslöt att i mellandom utan föregående huvudförhandling pröva, om den uppgivna skadan utgjorde sakskada eller ren förmögenhetsskada och, för det fall att skadan helt eller delvis bedömdes som ren förmögenhetsskada, om, mot bakgrund av bestämmelsen i 2 kap 4 § skadeståndslagen, skadeståndsskyldighet kunde föreligga, trots att skadan inte orsakats genom brott.

TR:n (rådmannen Fröberg) anförde i mellandom d 15 juli 1994: Domskäl. Enligt 17 kap 1 § KL är en konkursförvaltare skyldig att betala skadestånd för skador som han genom vårdslösa förvaltningsåtgärder vållar boet, konkursgäldenären eller konkursborgenär. Någon motsvarande bestämmelse om skadeståndsskyldighet vid tredjemansskada finns däremot inte. I den konkursrättsliga litteraturen liksom i förarbetsuttalanden har dock på något håll uttalats att tredje man i sådana fall "torde" vara berättigad till skadestånd för en skada som är orsakad av en vårdslös förvaltningsåtgärd, om åtgärden innebär en överträdelse av ett uttryckligt, till tredje mans skydd uppställt lagbud. I den senaste lagkommentaren uttalas å andra sidan att tredje man har rätt till skadestånd "i vart fall" under ovan angiven förutsättning. Vägledande rättsfall saknas. Rättsläget måste därför bedömas som osäkert.

Enligt 1 kap 1 § skadeståndslagen (SkL) skall lagen vara tillämplig i utomobligatoriska förhållanden, om inte annat är stadgat i lag eller överenskommits. Frågan om en konkursförvaltares ansvar för en genom vårdslös förvaltningsåtgärd orsakad tredjemansskada är inte reglerad i lag eller på annat sätt och måste således enligt TR:ns mening i princip bedömas enligt SkL.

SkL har olika regler för skadeståndsskyldigheten beroende på skadans art. Vid sakskada skall enligt 2 kap 1 § SkL skadestånd i princip utgå vid vårdslöshet. Detsamma gäller det som brukar kallas allmän förmögenhetsskada, dvs förmögenhetsförluster som uppkommit i samband med sak- eller personskada. Vad gäller förmögenhetsförluster utan samband med sak- eller personskada, ren förmögenhetsskada med SkL:s nomenklatur, gäller enligt 2 kap 4 § SkL att den som vållar sådan skada genom brott skall ersätta skadan.

Sistnämnda stadgande har tidigare i allmänhet uppfattats så att ersättning för ren förmögenhetsskada kan komma i fråga endast vid brottsliga förfaranden och således inte vid vårdslöshet. Denna uttydning har emellertid ifrågasatts och i rättsfallet NJA 1987 s 692 har HD tillerkänt skadelidande tredje man ersättning för förmögenhetsskada orsakad av att ett värderingsintyg genom vårdslöshet fått ett felaktigt innehåll. HD uttalar därvid att bestämmelsen i 2 kap 4 § SkL inte hindrar en rättsutveckling genom praxis innebärande att skadeståndsansvaret för ren förmögenhetsskada vidgas.

I förevarande fall är utgångspunkten att den påstådda skadan utgör tredjemansskada. Parterna är därvid ense om att kommanditbolagets krav på ersättning för produktionsbortfall (ersättningen under punkt 4) är en ren förmögenhetsskada, medan de är oense om skadornas klassificering i övrigt. TR:n prövar i det följande först frågan om skadans art och därefter frågan om skadeståndsskyldigheten vid ren förmögenhetsskada.

Skadans art.

Kärandena har i denna del inte argumenterat närmare i sak, medan svaranden gjort gällande att, vid skada på grund av förlust av förmögenhetstillgångar, sakskada skall anses föreligga endast om förlusten är följden av att skadevållaren rent faktiskt tagit befattning med tillgångarna, men inte då förlusten enbart är följden av ett förfogande genom avtal.

Enligt TR:ns mening är det bäst förenligt med vad som uttalats vid SkL:s tillkomst och i litteraturen att begreppet sakskada vid skada genom förlust av egendom ges det innehåll som svaranden angivit.

I målet har inte framkommit annat än att T.H. förfogat över den nu aktuella egendomen endast genom avtal med köparen. Ingenting har framkommit som tyder på att han dessutom rent faktiskt tagit befattning med tillgångarna. Käromålen skall därför i sin helhet anses grundade på ren förmögenhetsskada.

Skadeståndsskyldighetens omfattning.

Kärandena har i denna del gjort gällande att "ovannämnda rättsfall från HD ligger i linje med en rättsutveckling som inte alls brutits genom bestämmelsen i 2 kap 4 § SkL, utan som mycket väl kan omfatta konkursförvaltarens ansvar i förevarande fall". Kärandena har därjämte hänvisat till ett av professorn C.M.E. i juni 1990 avgivet PM.

I angivna PM gör författaren en genomgång av vad som i förarbeten och litteratur anförts om konkursförvaltarens skadeståndsansvar enligt 17 kap 1 § KL och om s k separation i konkurs. Främst på grundval av litteraturuttalanden angående sistnämnda institut drar författaren därefter slutsatsen att en förvaltares disposition över tredje mans egendom kan medföra skadeståndsskyldighet för honom enligt skadeståndslagens regler och att vårdslöshet därvid bör vara en tillräcklig förutsättning. I framställningen behandlas inte frågan om skadan i förevarande fall är att betrakta som sakskada eller ren förmögenhetsskada och till följd därav inte heller innebörden av 2 kap 4 § SkL.

Svaranden tillbakavisar inledningsvis tanken på att här tillämpa det av kärandena åberopade rättsfallet, eftersom HD:s överväganden angående värderingsverksamhet inte kan överföras på förvaltarverksamheten. I förevarande fall gäller enligt svarandens uppfattning i stället att ett på vårdslöshet grundat skadeståndsansvar kan åläggas förvaltaren endast om skadan uppkommit till följd av att förvaltaren åsidosatt en uttrycklig, till tredje mans skydd meddelad lagbestämmelse. Svaranden konstaterar avslutningsvis att någon sådan lagbestämmelse inte har överträtts och att skadeståndsskyldighet därför inte kan komma i fråga.

TR:n gör följande bedömning.

Skälet till begränsningsregeln i 2 kap 4 § SkL har på något håll uppgivits vara att det i vissa fall bör vara tillåtet att tillfoga någon annan en ekonomisk skada, exempelvis i konkurrenssituationer företag emellan. Ersättningsrätten bör i sådana fall uppenbarligen begränsas till fall av brottsligt förfarande. Det är däremot svårt att se att denna begränsning tjänar något syfte i det fall som domstolen nu har att bedöma, där en helt utomstående tredje man skadas ekonomiskt av en uppdragstagares vårdslösa beteende. Att här begränsa ersättningsrätten till fall där brott förekommit torde tvärtom strida mot den allmänna rättsuppfattningen.

Ovan återgivna litteratur- och förarbetsuttalanden om skadeståndsskyldighet vid skada på lagskyddade intressen kan inte direkt anföras som skäl för ett utvidgande av skadeståndsskyldigheten i förevarande fall, eftersom något uttryckligt, till tredje mans skydd uppställt lagbud inte finns i konkurslagens förvaltningsbestämmelser. Konkurslagens allmänna föreskrifter om förvaltningen, liksom de särskilda krav som enligt lagen uppställs på förvaltarens kvalifikationer måste likväl anses innebära ett sådant skydd mot oriktiga förvaltningsåtgärder även såvitt gäller tredje man att en skadeståndsrättslig sanktionering förefaller befogad också i fall av vårdslöst åsidosättande härav.

I det ovan återgivna rättsfallet NJA 1987 s 692 har HD vid sin prövning fäst avseende vid värderingsmannens insikt om värderingsintygets betydelse och vid betydelsen för kreditmarknaden av att värderingsintyg kan användas även av andra än av uppdragsgivaren. Domstolen anför sammanfattningsvis att övervägande skäl talar för att den som med fog satt sin tillit till ett värderingsintyg inte skall behöva bära följderna av att värderaren varit vårdslös.

Som svaranden påpekat kan ovannämnda rättsfall inte direkt läggas till grund för avgörandet här. Uppenbart är emellertid att en konkursförvaltare genom sin ansvarsfulla ställning och sina särskilda kvalifikationer måste ha insikt om betydelsen av en ansvarsfull förvaltning och följderna av felaktiga förvaltningsbeslut. Självfallet måste också höga krav ställas på förvaltningsåtgärdernas rättsenlighet och tillförlitlighet. Det förefaller då riktigt att följderna av en vårdslös förvaltningsåtgärd bärs av förvaltaren och inte av den skadelidande. I sammanhanget bör också beaktas att förvaltarna genom ansvarsförsäkringar i de flesta fall torde vara garderade mot förluster till följd av skadeståndskrav.

Vid en sammanfattande bedömning av det anförda finner TR:n att käromålen får anses grundade på ren förmögenhetsskada samt att skadeståndsskyldighet kan åläggas svaranden, om det kan visas att kärandena åsamkats skadan och denna är en följd av en vårdslös förvaltningsåtgärd från svarandens sida.

HovR:n för Nedre Norrland

T.H. överklagade i HovR:n för Nedre Norrland. Han yrkade att HovR:n skulle fastställa att skadestånd ej kan utgå och att som en följd därav A.J:s och kommanditbolagets talan skulle helt ogillas.

A.J. och kommanditbolaget bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Hegrelius Jonson, fd lagmannen Okgren, referent, och hovrättsassessorn Magnusson) anförde i dom d 26 april 1995: Till utveckling av sin talan har parterna, utöver vad som framgår av TR:ns dom, anfört i huvudsak följande.

T.H. TR:n har inte funnit stöd, vare sig i lag eller praxis, för sin uppfattning att han kan åläggas skadeståndsskyldighet. Hans syn på rättsläget kan i korthet sammanfattas så att en förutsättning för ansvar vid ren förmögenhetsskada i förhållande till tredje man, då det ej är fråga om brott eller en särskild tillitssituation, är att konkursförvaltaren förorsakat skadan genom åsidosättande av en uttrycklig, till tredje mans skydd meddelad lagbestämmelse. TR:n utvidgar ansvaret vid ren förmögenhetsskada på ett sätt som inte står i överensstämmelse med gällande rätt. Skulle TR:ns bedömning vara riktig innebär detta att skadeståndsregeln i 17 kap 1 § KL framstår såsom överflödig eftersom ett längre gående allmänt ansvar ändå skulle gälla. Då talan om skadestånd mot konkursförvaltare enligt konkurslagens bestämmelser måste föras inom viss kortare tid, skulle regeln i 17 kap 1 § dessutom begränsa möjligheten att föra talan för konkursborgenärer jämfört med vad som skulle gälla för utomstående, som endast skulle behöva ta hänsyn till vanliga preskriptionsregler, trots att regeln i 17 kap 1 § i själva verket är avsedd som en utvidgning av ansvaret. I sammanhanget hänvisas bl a till prop 1986/87:90 s 415, näst sista stycket, i vilket det anges att förvaltarens skadeståndsansvar principiellt sträcker sig längre än vad som följer av skadeståndslagens regler om utomobligatoriskt skadeståndsansvar. - TR:ns domskäl förefaller bl a baserade på något slags allmänna rättvisesynpunkter e d. När TR:n sålunda säger att det skulle strida mot den allmänna rättsuppfattningen att i ett fall som detta begränsa ersättningsrätten till fall där brott förekommit, kan man anta att TR:n menar att den som har blivit av med sin egendom genom att någon annan har sålt den måste ha möjlighet att erhålla kompensation för förlusten, även i fall då avhändandet inte utgör brott. Men även för det fall att avhändandet inte sker genom en vårdslös handling - det är ju i det aktuella fallet tänkbart att egendomen tillhörde vadesvarandena men att avhändandet inte har varit vårdslöst - vore det i så fall befogat med kompensation till den skadelidande eftersom den som säljer ju erhåller köpeskillingen. Metoden för att komma till rätta med denna sorts "orättvisor" bör emellertid vara att göra gällande att den som sålt annan tillhörig egendom gjort en obehörig vinst och därför har skyldighet att ersätta ägaren med den obehörigen uppkomna vinsten. Det är sålunda viktigt att framhålla att det förhållandet att skadestånd inte kan utgå inte medför att den eventuellt skadelidande därigenom har avskurits från sina möjligheter till kompensation, låt vara att ett sådant krav inte kan riktas mot konkursförvaltaren utan endast mot den som gjort vinsten, nämligen konkursboet. Om tanken bakom TR:ns tal om att det skulle strida mot den allmänna rättsuppfattningen om vårdslös men ej straffbar försäljning av annan tillhörig egendom inte skulle berättiga till skadestånd skulle vara den att den skadelidande då inte skulle ha någon möjlighet att kompensera sig för sin förlust, synes detta vara en oriktig utgångspunkt. - TR:n anför -vidare som ett skäl för att skadeståndsskyldighet i princip skall föreligga att konkursförvaltarna torde vara garderade mot förluster av nu aktuellt slag genom försäkring. Bortsett från att detta rent faktiskt är fel eftersom hans ansvarsförsäkring för den aktuella tiden endast täcker en mycket liten del av yrkat belopp får inte förekomsten av försäkring påverka den principiella frågan om skadeståndsskyldighet skall åläggas eller inte. - Han är väl medveten om att utomobligatoriskt skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada inte är begränsad till brottsfall. Emellertid kan sådant ansvar endast uppkomma under vissa bestämda förutsättningar. För konkursförvaltares ansvar gentemot andra än konkursborgenärerna finns det sedan länge i svensk rätt en etablerad uppfattning vilken begränsar skadeståndsansvaret till fall av åsidosättande av uttryckliga lagbestämmelser till skydd för tredje man. Skulle HovR:n gå på TR:ns linje innebär detta ett klart avsteg från vad som nu anses gälla. En jämförelse bör också ske med det ansvar som föreligger för organledamöter i associationer, såsom aktiebolag och ekonomiska föreningar. I sammanhanget kan hänvisas till Nial, Svensk associationsrätt i huvuddrag, 3 uppl s 312ff. Såsom Nial anför innebär bestämmelserna i bl a 15 kap 1 § aktiebolagslagen att ersättningsskyldigheten för organledamöter när det gäller ren förmögenhetsskada utvidgas i förhållande till vad som annars skulle gälla. För att ansvar skall uppkomma gentemot tredje man vad avser ren förmögenhetsskada krävs överträdelse av aktiebolagslagen eller bolagsordningen. Ansvar för en styrelseledamot för en handling av den art som nu är aktuell kan alltså inte göras gällande av tredje man. Den inte kodifierade regeln beträffande konkursförvaltare, som alltså för skadeståndsansvar kräver att konkursförvaltaren också förorsakat skadan genom åsidosättande av en uttrycklig, till tredje mans skydd meddelad lagbestämmelse, är en regel av samma art.

A.J. och kommanditbolaget: Det resonemang TR:n fört i överklagade domen ryms inom ramen för gällande rätt. 17 kap 1 § KL avser något annat än den problematik som målet rör. TR:ns avgörande ligger i linje med rättsutvecklingen. Begränsningen i lagbud av skadeståndsansvaret. till brottsfallet är icke alls absolut. Om det finns vägande skäl har tvärtom förutsatts att ansvaret föreligger även vid vårdslöshet. - Gränsen till sakskada kan vara flytande. I målet är det utrett att T.H. genom egna nästan rent fysiska åtgärder, som de inte någonsin godkänt, tillfört konkursboet den egendom och den rättighet som sedermera avhändes genom det direkt skadebringande avtalet. De föregående åtgärderna kan ses som en del av det vårdslösa förfarandet. Även mot denna bakgrund måste den begränsning av ansvaret som T.H. hävdar te sig som felaktig, oskälig och stridande mot allmän rättsuppfattning.

T.H. har, med anledning av motparternas påstående, att han skulle ha med fysiska åtgärder tillfört konkursboet den ifrågavarande egendomen, genmält: Inga av de uppgifter om hans förehavanden som lämnats av A.J. och kommanditbolaget vitsordas. Han har för övrigt uppfattat saken så att vad som görs gällande i målet inte är att konkursboet orättmätigt tillägnat sig egendomen utan att konkursboet orättmätigt förfogat över egendomen genom att avyttra den.

Domskäl

HovR:ns domskäl. Den skadeståndstalan som förs i målet grundas på påstående att A.J. och kommanditbolaget lidit skada genom att T.H. vid fullgörandet av sitt uppdrag som konkursförvaltare av oaktsamhet överlåtit dem tillhörig egendom till annan.

TR:ns dom har ej överklagats i den del som rör klassificeringen av de påstådda skadorna såsom hänförliga till skadetypen ren förmögenhetsskada. HovR:n har därför endast att pröva den genom det andra ledet av TR:ns domslut avgjorda frågan huruvida T.H. kan vara skyldig att ersätta de påstådda skadorna.

Enligt förarbetena till skadeståndslagen och senare uttalanden i direktiv och praxis i anslutning till bestämmelsen i 2 kap 4 § skadeståndslagen gäller, såsom anförts av TR:n, i fråga om skyldigheten att ersätta ren förmögenhetsskada som huvudregel, att sådan skada i utomobligatoriska förhållanden ersätts, om den vållats genom brott, och att för ersättningsskyldighet i annat fall i princip krävs stöd i lag. (Se härom prop 1972:5 s 568.) Av vad som i propositionen uttalats av departementschefen i detta sammanhang framgår dock att införandet av den nämnda bestämmelsen i skadeståndslagen inte var avsett vare sig att medföra någon ändring i gällande rätt eller att hindra en rättsutveckling i praxis i riktning mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada.

I rättspraxis finns också åtskilliga exempel på avvikelser från den nämnda huvudregeln.

Ersättning för ren förmögenhetsskada har sålunda utgått när sådan skada uppkommit till följd av oaktsamhet vid utfärdande av vederhäftighets- och vittnesintyg, soliditetsupplysningar samt - i det av TR:n omnämnda rättsfallet NJA 1987 s 692 - värderingsutlåtande.

Av större intresse i detta mål är ett antal rättsfall, där det varit fråga om ersättningsskyldighet för skada som åsamkats genom oaktsamma men icke brottsliga förfoganden över annans egendom. Här kan nämnas rättsfallen NJA 1947 s 282 angående oaktsam medverkan till förskingring samt de rättsfall, bl a NJA 1957 s 44, 1967 s 321 och 1973 s 170, som rört köp av bil från annan än den rätte ägaren. De förfaranden som i dessa rättsfall ansetts grunda skadeståndsskyldighet kan numera vara straffbara som häleriförseelse men var vid tiden för rättsfallen inte brottsliga.

HD:s avgöranden i de nu nämnda rättsfallen synes kunna tas som belägg för en i praxis etablerad rättsregel, enligt vilken ersättning för ren förmögenhetsskada skall utgå vid oaktsamma obehöriga förfoganden över annans egendom, även om det förfarande, varigenom skadan uppkommit, inte utgör brott.

Det har i litteraturen förekommit skilda meningar i frågan om den typ av skada det här gäller skall bedömas som sakskada eller ren förmögenhetsskada. Av rättsfallsreferaten framgår inte huruvida klassificeringen av skadan som sakskada eller ren förmögenhetsskada varit av betydelse för HD:s ställningstaganden i målen. Det torde dock under alla förhållanden vara berättigat att av de anförda rättsfallen dra den slutsatsen, att skada som vållats genom sådana oaktsamma förfoganden över annans egendom som här är aktuella skall ersättas av skadevållaren, oavsett om skadan är att hänföra till sakskada eller skall betraktas som ren förmögenhetsskada, (se Anders Agell i Festskrift till Jan Hellner s 34ff, Jan Hellner, Om obehörig vinst s 241ff och Skadeståndsrätt, 4 uppl s 50, Hjalmar Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl s 57, Henrik Hessler, Allmän sakrätt, 1973 s 495 och Erland Conradi i SvjT 1986 s 169ff).

HovR:n finner med stöd av det anförda att det förhållandet, att det oaktsamma förfarande som i målet läggs T.H. till last inte är brottsligt och att de skador som påstås ha följt härav bedömts såsom ren förmögenhetsskada, inte i och för sig hindrar att T.H. kan vara skyldig att ersätta skada som A.J. och kommanditbolaget lidit till följd av detta förfarande.

Det återstår emellertid att bedöma huruvida ersättningsskyldighet, såsom T.H. gjort gällande, kan vara utesluten på grund av begränsningar i konkursförvaltares skadeståndsansvar mot tredje man.

Ehuru reglering i lag saknas beträffande detta skadeståndsansvar står det klart att förvaltaren enligt gällande rätt kan åläggas att ersätta skada som han i utövningen av förvaltaruppdraget uppsåtligen eller av oaktsamhet vållat en utanför konkursboet stående person. Skadeståndsansvaret gentemot tredje man antas dock allmänt vara begränsat med hänsyn till vad som i doktrinen brukar betecknas som principen om skyddat intresse eller normskyddsläran. I propositionen till konkurslagen (prop 1986/87:90 s 413) uttalas sålunda, med hänvisning till Lars Welamson Konkursrätt s 183, att det i den rättsvetenskapliga litteraturen antagits att förvaltaren ansvarar gentemot tredje man i vart fall om skadan åsamkats genom åsidosättande av en uttrycklig, till tredje mans skydd meddelad lagbestämmelse. (Se vidare Göran Millqvist i SvjT 1991 s 20ff och jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada s 292ff.)

Torbjörn H har hävdat att förvaltarens ansvar är begränsat på sätt som nyss sagts, och därvid endast till fall av åsidosättande av en lagbestämmelse, och att skadeståndsskyldighet för honom på den grund som A.J. och kommanditbolaget åberopat i målet därför inte kan komma i fråga.

Något stöd för en så långt gående begränsning i förvaltarens skadeståndsansvar finns dock inte i rättspraxis. Det kan också ifrågasättas om det är sakligt motiverat med en sådan begränsning. Framför allt synes området för skadeståndsskyldighet bli alltför snävt avgränsat om endast uttryckliga lagbestämmelser och inte även okodifierade normer till skydd för tredje man får beaktas. (Se härom justitierådet Nordensons särskilda yttrande i rättsfallet NJA 1976 s 458.)

Under alla förhållanden kan något beaktansvärt skäl för att undanta konkursförvaltare från skadeståndsansvar gentemot tredje man, när sådan skadeståndsskyldighet följer av allmänt tillämpliga normer, inte anses föreligga. Såsom redan anförts finns det enligt HovR:ns bedömande en sådan allmängiltig norm, enligt vilken oaktsamt förfogande över annans egendom av det slag som påstås i målet skall medföra skadeståndsansvar, oberoende av om skadan är att beteckna som sakskada eller som ren förmögenhetsskada.

Vad slutligen gäller T.H:s invändning, att A.J. och kommanditbolaget för att få kompensation för den påstådda egendomsförlusten skulle vara hänvisade till att vända sig mot konkursboet med krav på ersättning för obehörig vinst, konstaterar HovR:n dels att den omständigheten, att den som gått förlustig sin egendom på sätt som här är aktuellt är berättigad till ersättning för obehörig vinst, inte utesluter att han - vid sidan av eller i stället för sådan ersättning - kan ha rätt till ersättning för den förlorade egendomens värde, dels att det förhållandet, att A.J. och kommanditbolaget haft möjlighet att kräva konkursboet på gottgörelse, inte hindrar att de kan vara berättigade till skadestånd av konkursförvaltaren, om denne av oaktsamhet vållat förlusten av egendomen.

På grund av det anförda ansluter sig HovR:n till TR:ns bedömning, att T.H. under de i TR:ns domslut angivna förutsättningarna kan åläggas skyldighet att ersätta A.J. och kommanditbolaget de i målet ifrågavarande skadorna. TR:ns domslut i den överklagade delen skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.

HD

T.H. (ombud advokaten C.V.) överklagade och yrkade att HD skulle fastställa att skadestånd ej kan utgå och, som en följd därav, ogilla A.J:s och kommanditbolagets talan i dess helhet.

A.J. och kommanditbolaget (ombud för båda advokaten M.A.) bestred ändring.

A.J. och kommanditbolaget åberopade ett av professorn J.K. avgivet utlåtande.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Widegren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Av TR:n uppställda--- (se HD:s dom) - -- föreligger för konkursförvaltaren.

T.H. har som grund för bestridandet hävdat att förvaltarens ansvar är begränsat till sådana fall där skadan åsamkats genom förvaltarens åsidosättande av en uttrycklig, till tredje mans skydd meddelad lagbestämmelse.

Skadeståndsansvar på grund av eget vållande föreskrivs i skadeståndslagen i 2 kap 1 § för dolösa och culpäsa handlingar när det gäller person och sakskada. När det däremot gäller ren förmögenhetsskada föreskrivs enligt 4 § samma kap sådant ansvar endast för vållande genom brott. Utformningen av 2 kapskadeståndslagen innebär som framgår av propositionen inte någon ändring av då gällande praxis eller hinder för en rättsutveckling i praxis i riktning mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada, se bl a prop 1972:5 s 568. Stora delar av skadeståndsansvaret för ren förmögenhetsskada är alltså ej reglerat i lag.

I 17 kap 1 § KL föreskrivs att en förvaltare skall ersätta de skador som han vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar boet, en konkursborgenär eller gäldenären. Utanför regleringen i konkurslagen faller konkursförvaltarens ansvar för förvaltningsåtgärder som drabbar någon som inte är direkt inblandad i konkursen. Det anses emellertid vara gällande rätt att förvaltaren svarar för skador som han vållat en person utanför konkursboet. Skadeståndsansvaret mot tredje man har emellertid ibland antagits vara begränsat med hänsyn till principen om skyddat intresse eller normskyddsläran. Detta har uttryckts så att förvaltaren ansvarar gentemot tredje man i vart fall om skadan åsamkats genom åsidosättande av en uttrycklig, till tredje mans skydd meddelad lagbestämmelse. Se SOU 1983:24 s 396, prop 1986/87:90 s 413, Welamson, Konkursrätt s 183, Millquist i SvJT 1991 s 20ff och Kleineman, Ren förmögenhetsskada s 292ff.

Konkurs är ett rättsligt förfarande för att i viss reglerad ordning fördela en insolvent gäldenärs hela egendom mellan samtliga hans borgenärer. I detta förfarande intar förvaltaren en central ställning med långtgående befogenhet över konkursmassan. Med beaktande härav förekommer inte anledning till antagande att tredje mans rätt till skadestånd av förvaltaren personligen enligt gällande rätt skulle vara snävare än vad gäller i fråga om förvaltningsåtgärder som skadat boet, konkursborgenär eller gäldenären; se NJA II 1921 s 522ff, NJA I 1915 A 498 och s 629, NJA 1916 s 78, NJA 1918 s 624, NJA 1929 s 415, NJA 1969 s 390, NJA 1977 s 816, även Rättsfall, Försäkring och Skadestånd s 75 A 1990:2. Även om tredje man därjämte skulle ha rätt att få ersättning av konkursboet för en dylik skada så inskränker detta ej rätten att vända sig mot förvaltaren personligen.

HovR:ns domslut skall alltså fastställas. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Gregow, Nyström, referent, Munck, Lennander och Regner) beslöt följande dom: Domskäl. Av TR:n uppställda mellandomsteman, såsom de kommit till uttryck i TR:ns av HovR:n fastställda domslut, avser dels frågan om käromålen i sin helhet rör ersättning för ren förmögenhetsskada dels frågan om T.H. "kan åläggas" skadeståndsskyldighet, om det kan visas att A.J. och kommanditbolaget har åsamkats påstådd skada och att skadan är en följd av vårdslös förvaltningsåtgärd från T.H:s sida. TR:ns domslut såvitt avser den senare frågan måste så förstås att T.H. är skadeståndsskyldig ifall de båda i domslutet angivna förutsättningarna visas föreligga.

TR:ns dom överklagades inte i den del den avsåg den påstådda skadans art. HD har därför att, i likhet med HovR:n, vid sin prövning utgå från TR:ns bedömning att den påstådda skadan är att anse som en ren förmögenhetsskada. Frågan är då huruvida, för det fall A.J. och kommanditbolaget åsamkats påstådd skada och denna orsakats av vårdslös förvaltningsåtgärd från konkursförvaltarens sida, skadeståndsskyldighet föreligger för konkursförvaltaren.

Regeln i 2 kap 4 § skadeståndslagen om ersättningsskyldighet för ren förmögenhetsskada vållad genom brott har avsetts inte utesluta ersättningsskyldighet för sådan skada även i andra fall (se prop 1972:5 s 568). Utöver bestämmelser om skadeståndsskyldighet i ett antal lagar på bl a de immaterial- och konkurrensrättsliga områdena finns också i rättspraxis en utveckling mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada som orsakats av oaktsamhet.

Enligt 17 kap 1 § KL skall en förvaltare ersätta de skador som han vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar boet, en konkursborgenär eller gäldenären. Bestämmelsen utgör en kodifiering av vad som ansågs gälla även före dess tillkomst. Skadeståndsansvaret omfattar förutom personskada och sakskada också ren förmögenhetsskada. Att konkurslagen inte innehåller bestämmelser om skadeståndsskyldighet gentemot den som står utanför konkursen innebär inte att någon sådan skyldighet inte skulle kunna föreligga (se prop 1986/87:90 s 413f). Denna fråga är att bedöma enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer.

En väsentlig uppgift för en konkursförvaltare är att realisera den egendom som ingår i konkursboet (jfr 3 kap 3 § KL). Därvid åligger det förvaltaren att tillse att egendom till vilken tredje man har reparationsrätt inte omfattas av försäljning. Att förvaltaren har en skyldighet att tillse att tredje man tillhörig egendom inte dras in i konkursen får anses följa såväl av konkurslagens reglering som av en allmän princip om förbud mot att obehörigen förfoga över annans egendom.

Mot bakgrund härav kan det förhållandet att den påstådda skadan är att betrakta som ren förmögenhetsskada inte anses utgöra hinder mot att T.H. åläggs skadeståndsskyldighet, trots att skadan inte orsakats genom brott. HovR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 25 nov 1996 (mål nr T 2399/95).