RH 2001:70
I brottmål, där brottmålstaxan inte var tillämplig, har tidsspillan ansetts ersättningsgill endast om den händelse eller det dröjsmål för vilket ersättning yrkas inte varit av underordnad beskaffenhet eller inneburit en obetydlig tidsåtgång.
Örebro tingsrätt (2001-04-18, rådmannen Peter Stangendahl samt nämndemännen Laila Bergström, Rune Pettersson och Lars Pärlefalk) dömde V.B. för stöld m.m. till villkorlig dom. Advokaten L.R., som var offentlig försvarare i målet, yrkade ersättning av allmänna medel med 13 368 kr, varav 2 340 kr för tidsspillan två timmar femton minuter. Yrkandet om ersättning för tidsspillan hänförde sig såvitt avsåg 50 minuter till väntetid i anledning av försenat pårop vid häktningsförhandling och såvitt avsåg en timme 25 minuter till gångtid vid dels ett besök hos V.B. på polishuset, dels ett besök hos V.B. på häktet dels ock häktningsförhandlingen i målet. Brottmålstaxan var inte tillämplig.
Genom beslut i domen tillerkände tingsrätten L.R. ersättning för tidsspillan med 867 kr avseende nämnda väntetid. Yrkandet om ersättning för gångtid lämnades utan bifall med följande motivering: Tingsrätten finner att det inte är möjligt att ersätta varje förlust av tid, hur liten den än är, som tidsspillan. En tidsrymd om 15 minuters gångtid i vardera riktningen får anses utgöra minimum när det gäller den spilltid som kan anses vara ersättningsgill. Tingsrätten finner vidare att varje förflyttning - tidsförlust - måste bedömas för sig. Tingsrätten anser med anledning härav att ersättningsgill tidsspillan inte uppkommit i samband med angiven gångtid.
L.R. överklagade beslutet och yrkade helt bifall till sitt vid tingsrätten framställda yrkande om ersättning för tidsspillan. Till stöd härför anförde han att det är den sammanlagda tiden för tidsspillan som skall ersättas, under förutsättning att den överstiger tjugo minuter.
Göta hovrätt (2001-12-10, hovrättsråden Ingemar Sundén och Carl-Gustav Ohlson, referent, samt hovrättsassessorn Hampus Lilja) ändrade tingsrättens beslut och tillerkände L.R. ersättning av allmänna medel med - utöver den av tingsrätten tillerkända ersättningen - yrkade 1 473 kr avseende tidsspillan och anförde följande.
I 21 kap. 10 § rättegångsbalken föreskrivs att en offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för bl.a. tidsspillan. I lagrummet anges inte någon uttrycklig begränsning med avseende på den tidsåtgång som utgör ersättningsgill tidsspillan. Det ligger emellertid i sakens natur att det finns en nedre gräns för vad som skall anses utgöra ersättningsgill tidsspillan. Även tidsåtgångens beskaffenhet kan vara av betydelse för bedömningen.
Den händelse eller det dröjsmål för vilket ersättning yrkas kan vara av så underordnad beskaffenhet eller ha inneburit en så obetydlig tidsåtgång att denna inte bör anses utgöra sådan tidsspillan för vilken särskild ersättning skall utgå. Så får anses vara fallet oavsett hur stor den samanlagda tiden för tidsspillan i målet är. Händelsen eller dröjsmålet kan ha ett så nära samband med utförandet av arbetet i målet att det - med hänsyn till den sålunda underordnade beskaffenheten - inte är rimligt att det skall anses vara fråga om en sådan tidsspillan för vilken särskild ersättning skall utgå. Vidare är det, som tingsrätten framhållit, inte möjligt att ersätta varje förlust av tid, hur liten den än är, som tidsspillan.
För att ersättning skall kunna utgå för tidsspillan i ett mål bör det i allmänhet dessutom krävas, att tidsspillan i målet, i en och samma instans, sammanlagt uppgår till en icke alltför obetydlig tid. Här kan nämnas att Svea hovrätt i rättsfallen RH 1995:36 och 1995:37 har ansett, att en sammanlagd tidsspillan om mindre än tjugo minuter är så obetydlig att särskild ersättning härför inte skall utgå samt att en sammanlagd tidsspillan om tjugo minuter eller mer i allmänhet skall kunna ersättas.
I förevarande fall uppgår sammanlagd tidsspillan till två timmar och femton minuter. Med hänsyn härtill och då respektive händelse som ligger till grund för yrkandet om tidsspillan inte torde kunna anses vara av sådan underordnad beskaffenhet eller obetydlig omfattning som angetts i det föregående, bör L.R:s ersättningsyrkande bifallas.