RH 2002:3
Förvaltningsdomstols lagakraftvunna dom angående återbetalning av arbetslöshetsersättning har ansetts utgöra hinder mot prövning av en vid allmän domstol väckt fastställelsetalan avseende samma belopp. - En först i målet vid allmän domstol framställd invändning om condictio indebiti har ansetts omfattas av rättskraften av förvaltningsdomstolens dom.
Handelstjänstemannaförbundets arbetslöshetskassa beslutade den 28 juni 1993 med stöd av 36 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring att B.L. skulle återbetala utbetald arbetslöshetsersättning om 81 524 kr avseende perioden vecka 45/1991 - vecka 14/1993. Som skäl för beslutet anförde arbetslöshetskassan att B.L. var att anse som företagare och därmed inte varit berättigad till uppburen ersättning. Sedan B.L. begärt omprövning av beslutet fann arbetslöshetskassan i beslut den 26 november 1993 inte anledning att ändra det tidigare beslutet. B.L. överklagade till Arbetsmarknadsstyrelsen som i beslut den 28 april 1995 fann att återbetalningsbeloppet skulle uppgå till 78 446 kr samt att återbetalningsskyldigheten skulle efterges med hälften därav. B.L. överklagade till länsrätten som i dom den 21 september 1995 fastställde Arbetsmarknadsstyrelsens beslut. Länsrättens dom vann laga kraft.
B.L. väckte därefter talan mot arbetslöshetskassan och yrkade att tingsrätten skulle förklara att arbetslöshetskassan inte hade rätt att återkräva utbetald ersättning för den aktuella perioden. B.L. anförde utöver vad hon anfört vid länsrätten bl.a. att hon uppburit ersättningen i god tro och förbrukat utbetalda medel samt att hon därför enligt reglerna om condictio indebiti var fri från återbetalningsskyldighet. B.L. gjorde gällande att allmän domstol var behörig att pröva målet samt att invändningen om condictio indebiti utgjorde en ny omständighet som inte tidigare varit föremål för prövning och därför inte omfattades av res judicata.
Stockholms tingsrätt (2001-06-08, rådmannen Birgit Råberg) avvisade B.L:s talan. Som skäl för beslutet anförde tingsrätten bl.a. följande.
En förvaltningsdomstols lagakraftvunna dom angående återbetalningsskyldighet av felaktigt uppburen ersättning av offentliga medel har ansetts utgöra en exekutionstitel i utsökningsbalkens mening. Den är därmed verkställbar och innebär således rättegångshinder vid ny talan i allmän domstol rörande samma belopp (jfr NJA 1991 s. 363 samt Högsta domstolens beslut den 18 januari 2001 i mål Ö 5232-98).
Enligt vid tidpunkten gällande 36 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring förelåg möjlighet att helt eller delvis efterge återbetalningsskyldighet av ersättning som utgått obehörigen eller med för högt belopp. Samma möjlighet finns enligt 68 § nu gällande lag (1997:238) i ämnet.
Enligt tingsrättens mening kan de hänsyn som uppbär reglerna om condictio indebiti, att ge betalningsmottagare viss trygghet mot återkrav, i tillräcklig mån anses tillgodosedd vid en förvaltningsdomstols prövning enligt nämnda bestämmelse. Tingsrätten finner därför att B.L:s talan inte kan tas upp till prövning i tingsrätten, då den gäller samma sak som tidigare prövats i förvaltningsdomstolarna.
B.L. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle undanröja beslutet och visa målet åter till tingsrätten för fortsatt handläggning.
Svea hovrätt (2002-01-30, hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättslagmannen Olof Forssberg och hovrättsrådet Robert Schött, referent) avslog överklagandet och anförde följande.
Det kan inledningsvis noteras att rättsregeln om condictio indebiti i och för sig har en naturlig plats i de allmänna domstolarnas rättsbildning. Jfr justitierådet Håstads tilläggsyttrande i NJA 2001 s. 22 (det s.k. Fimgro-fallet).
Frågan om rättsregeln om condictio indebiti skall beaktas också vid en allmän förvaltningsdomstols prövning inom ramen för behandlingen av ett återbetalningsmål av det här aktuella slaget, där lagenlig möjlighet till eftergift föreligger, har inte närmare belysts i rättspraxis hos allmän domstol.
Hovrätten har vid sin prövning av det aktuella målet att utgå från de principer om kompetensfördelningen mellan allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol som lagts fast genom ett antal rättsfall, nu senast genom det nyss nämnda NJA 2001 s. 22. En kärnpunkt är härvid att prövning av samma sak inom de båda domstolsorganisationerna skall undvikas.
Den avgörande frågan för hovrätten i detta mål blir därmed om länsrätten inom ramen för sin prövning av återbetalningsskyldighet i ett fall som detta har haft att beakta framställda invändningar om condictio indebiti. Om så är fallet talar starka skäl för att tingsrättens avvisningsbeslut är riktigt och hovrätten skall avhålla sig från att göra motsvarande prövning av invändningar om condictio indebiti.
Frågan om förvaltningsdomstolarnas prövning av invändningar om condictio indebiti i återbetalningsmål har behandlats i doktrinen, se Rune Lavin, Återbetalning av social ersättning, 1986, s. 44 ff. och s. 168 ff. Lavin hänvisar där även till ett rättsfall från Försäkringsdomstolen (FD 1977 ref. 47) där domstolen eftergivit återbetalningsskyldighet på invändning om condictio indebiti (s. 170). Lavin anför att även ersättningstagare inom socialförsäkrings- och bidragssystemen bör ha rätt till en viss trygghet mot återkrav och menar att myndigheterna bör beakta sådana hänsyn som här avses i samband med prövningen av frågan om eftergift (s. 169).
Med Lavins uppfattning som utgångspunkt blir även hovrättens slutsats att en länsrätt har att pröva framförda invändningar om condictio indebiti inom ramen för sin behandling av återbetalningsmål av nu aktuellt slag.
B.L. hade alltså kunnat göra en invändning om condictio indebiti och fått den behandlad i det mål som prövats i Länsrätten i Stockholms län. När invändningen görs först nu i mål i allmän domstol bör den inte anses möjlig att ta upp till prövning här mot bakgrund av synsättet i rättspraxis på kompetensfördelningsfrågorna och av de allmänna principerna om res judicata. Tingsrättens beslut skall därför stå fast.