RH 2002:36

Åklagaren åtalade L.N. för dataintrång med följande gärningsbeskrivning. L.N. har någon gång under perioden 1998-02-26--03-02 under sin tjänstgöring som sjuksköterska på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg olovligen berett sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling genom att läsa/inhämta information från L.B:s patientjournal. L.N. har inte haft del i vården av L.B. och har inte behövt ha tillgång till informationen för att fullgöra sina arbetsuppgifter.

L.N. vitsordade de faktiska uppgifterna i gärningspåståendet men bestred ansvar under åberopande av att hennes dataslagning inte skedde olovligen. Hon uppgav bl.a. följande. Hon har arbetat inom sjukvården sedan 1972 och har som sjuksköterska tidigare fått utbildning om patientjournallagen och dess bestämmelser. I och med att patientjournalerna började databehandlas i mitten av 1990-talet fick hon emellertid uppfattningen att det som hon tidigare hade lärt sig måste ha ändrats, eftersom det plötsligt blev vanligt förekommande att man tittade även i patientjournaler avseende patienter som man inte deltog i vården av. Detta skedde aldrig i syfte att bryta mot någon sekretessbestämmelse utan som en hjälp i arbetet. När datahanteringen av patientjournalerna infördes skulle nämligen även bl.a. omvårdnadsplaner för patienterna börja antecknas. Sådan information hade tidigare förts vidare muntligen till läkare och andra sköterskor. Hur sköterskorna praktiskt skulle skriva i datajournalerna överläts emellertid åt dem själva. Andra sköterskor blev tillsagda att gå in i olika patientjournaler i syfte att jämföra och se hur man dokumenterade på ett korrekt sätt. Hon blev emellertid själv aldrig direkt uppmanad av någon att förfara på detta sätt. Hon arbetade mestadels nattpass fram till sommaren 1998 och hade därför extra stora svårigheter att hitta kollegor att diskutera problem med. Hon arbetade på avdelning 15 och var alltså inte vid NIVA-avdelningen, men om man ville se hur dokumentering om t.ex. andnings- och cirkulationsuppgifter fördes, så gjorde man detta bäst vid NIVA-avdelningen. Vid den aktuella händelsen gick hon därför via sin dator in till NIVA-avdelningen och sökte efter information avseende dokumentering. Hon tittade först i en annan patients journal, men hittade nog inte det som hon letade efter. Hon gick då av en slump även in i L.B:s journal. Hon reagerade inte ens över att det var just L.B:s patientjournal. När hon inte heller där hittade det hon eftersökte loggade hon ut sig.

Göteborgs tingsrätt (2000-12-04, hovrättsassessorn Lars Elfving samt nämndemännen Marianne Pervik, Claes Svensson och Willy Johansson) dömde L.N. för dataintrång till dagsböter.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

L.N. har alltså uppgett att hon gick in i L.B:s patientjournal enbart i utbildningssyfte eftersom det var en vanligt förekommande rutin bland sjukvårdspersonalen att man jämförde med hur kollegorna förde anteckningar om bl.a. patienters omvårdnad. Åklagaren har åberopat L.N:s uppgifter från förundersökningen där hon vid ett förhör med polisen den 6 oktober 1999 bl.a. skall ha uppgett att hon "När hon skulle gå ut såg hon av en slump L.B:s namn och gick in på detta utan att närmare reflektera på vad hon gjorde" samt att hon vid förhör den 21 april 1999 skall ha sagt att hon ". . . i utbildningssyfte och även p.g.a. lite nyfikenhet tittade i L.B:s patientjournal". Tingsrätten finner lika med åklagaren att uppgifterna är sådana att det får anses utrett att L.N. gick in i L.B:s patientjournal, dels p.g.a. utbildningssyfte, dels p.g.a. nyfikenhet.

Datalagens 21 § uppställer som förutsättning för straffrättsligt ansvar att gärningen skall ha skett olovligen. Ledning av vad som skall anses olovligt vad gäller hantering av databehandlade patientjournaler får närmast sökas i patientjournallagen (1985:562) och Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (1993:20). Patientjournallagen är en s.k. teknikneutral lag och gäller oberoende av om uppgifterna om en patient förts in i en pappershandling eller registrerats på data etc. I patientjournallagens 7 § framgår bl.a. att varje journalhandling skall hanteras så att obehöriga inte får tillgång till den. Av förarbetena till lagen (prop. 1984/85:189 s. 43) kan utläsas att endast en begränsad del av personalen vid t.ex. en klinik behöver ha tillgång till patientens journal i sitt arbete och att respekten för patientens integritet kräver att ingen utanför denna krets får tillgång till journalen. Vidare påpekas att läsning av en patientjournal av ren nyfikenhet aldrig kan godtas. Av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd framgår bl.a. att endast den personal vid enheten som är engagerad i vården av patienten har rätt att ta del av patientjournalen. Med detta i beaktande och då L.N. alltså inte deltog i L.B:s vård skedde hennes dataslagning olovligen.

Vårdenhetschefen I.P. har uppgett att det vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset rekommenderades att man ibland gick in och tittade i anteckningar i patientjournaler även om man inte deltog i vården av dessa patienter, om man behövde informationen i utbildningssyfte. F.d. sjuksköterskan A.W. har uppgett att även om ingen till henne uttryckligen sagt att det var tillåtet att gå in i samtliga patientjournaler, så fick hon genom övrig personals agerande den uppfattningen att hennes tidigare kunskaper om patientjournallagen inte längre gällde. L.N:s uppgift om att hon inte trodde att hennes förfarande var olovligt motsägs därmed inte av utredningen. Detta får med hänsyn till de nämnda omständigheterna anses gälla oaktat tingsrättens bedömning att L.N:s dataslagning till viss del skedde av nyfikenhet. L.N:s uppgift i denna del skall därför godtas. Det finns inte heller anledning att anta att L.N., som tidigare är ostraffad, skulle ha förfarit på samma sätt även om hon känt till att hennes agerande var olovligt.

L.N:s vitsordande av de faktiska omständigheterna stöds alltså av utredningen i målet. Det står därmed klart att L.N. trots att hon visste att hon inte deltog i vården av L.B. uppsåtligen beredde sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling genom att läsa/inhämta information från hans patientjournal. Det står också klart att detta skedde olovligen, men åklagaren har alltså inte visat att L.N. insåg det olovliga i förfarandet.

Frågan uppstår då om ansvar för uppsåtligt dataintrång kan ådömas även om gärningsmannen själv inte har klassificerat sitt handlande som olovligt. Normalt krävs för ett straffrättsligt ansvar en full överensstämmelse mellan brottsbeskrivningarnas objektiva och subjektiva sidor, vilket innebär att händelseförloppet i sina huvuddrag skall omfattas av den handlandes uppsåt. Med vad avser vissa termer i brottsbeskrivningar, såsom den nu aktuella "olovligen", behöver det sagda emellertid inte alltid innebära att dessa termer skall täckas av den handlandes uppsåt. T.ex. anses beträffande rekvisitet "olovligt tagande" i bestämmelserna om ansvar för tillgreppsbrott att det inte krävs att gärningsmannen varit medveten om att tagandet varit olovligt, eftersom brottsbestämmelserna i så fall skulle mista alltför mycket av sin effektivitet (se härvid t.ex. kommentaren till Brottsbalken, Holmqvist m.fl., januari 2000, 1:24 ff., samt NJA 1956 s. 533). Av rättspraxis även på andra områden framgår också att uppsåt endast i förhållande till det konkreta verklighetsunderlaget är tillräckligt för ett straffrättsligt ansvar. Bedömningen anses få göras från fall till fall med beaktande av vad som är rättspolitiskt motiverat och av stor betydelse är alltså vilken vikt den aktuella straffbestämmelsens effektivitet bör ges på bekostnad av andra värden. Rättspraxis på området vad avser dataintrång är outvecklad. Av förarbetena till datalagen framgår emellertid bl.a. att lagens syfte är att skydda den enskilde mot ett sådant otillbörligt intrång i den personliga integriteten som kan bli följden av den alltmer utbredda dataregistreringen av personuppgifter (prop. 1973:33 s. 1). Det bör härvid noteras att det personliga integritetsskyddet på dataområdet även är reglerat i grundlagen (2 kap. 3 § 2 st. regeringsformen). Detta anses ge en rättslig betydelse på så sätt att datalagstiftningen skall uppfattas som en verklig och allvarligt menad skyddslagstiftning (se t.ex. prop. 1987/88:57 s. 11). Själva straffbestämmelsen i datalagen har också inriktats mot att helt allmänt skydda datalagrat material mot obehöriga åtgärder, oavsett om åtgärderna medför otillbörligt integritetsintrång eller ej (prop. 1973:33 s. 105). För att upprätthålla datalagstiftningens effektivitet finner därför tingsrätten övervägande skäl tala för att straffrättsligt ansvar avseende dataintrång bör kunna ådömas även om gärningsmannen själv inte har klassificerat sitt konkreta handlande som olovligt.

Uppgifterna om att en del av personalen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, däribland L.N. själv, kom att missuppfatta vad som gäller för datajournalerna har alltså inte vederlagts av utredningen och därför lagts till grund för tingsrättens bedömning. L.N:s förfarande får därmed anses till viss del ursäktligt. Emellertid måste också beaktas att L.N. enligt egna uppgifter tidigare fick utbildning om patientjournallagen och dess innehåll samt att hon inte har påstått att hon själv i samband med införandet av datajournalerna på något sätt kom att erhålla några direkt auktoritativa, exakta och uttryckliga direktiv om att patientjournallagen plötsligt skulle anses som ej längre gällande. Vid en samlad bedömning finner tingsrätten att L.N. inte kan anses ursäktad i ett straffrättligt hänseende. Hon skall då med ledning av det ovan sagda dömas för dataintrång i enlighet med åtalet.

L.N. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet.

Åklagaren yrkade anslutningsvis att hovrätten skulle döma ut ett högre bötesstraff.

I hovrätten hördes L.N. på nytt och vidhöll därvid i allt väsentligt vad som redovisats i tingsrättens dom som hennes uppgifter. Hon tillade bl.a. följande. Hon började att arbeta inom vården som helt ung och outbildad. Först långt senare skaffade hon sig legitimation som sjuksköterska. Hennes sjuksköterskeutbildning var förkortad med hänsyn till hennes långa erfarenhet av sjukvårdsarbete. Efter det att datoriseringen av journalföringen på Sahlgrenska genomförts kring år 1995 ålåg det sjuksköterskorna att skriva i journalerna mer än tidigare. Hon har alltid känt att journalskrivning var en del av hennes arbete som hon behärskade sämre än andra delar och hon har ofta behövt hjälp härmed. I samband med datoriseringen erhöll hon och hennes kollegor en hel del utbildning avseende journalföring. Det var känt att det bland personalen fanns även sjuksköterskor som var skickligare i att formulera sig vid journalskrivning än andra. Därför låg det nära till hands att gå in och se vad dessa skrivit i journaler för att man själv skulle kunna förbättra sina skrivningar. Under utbildningen blev hon och kollegorna också rekommenderade att gå in och se hur andra journalförde. Likaså förekom under utbildningen att de fick se journaler beträffande patienter, vilka de inte hade del i vården av. Hon hade därför inte en tanke på att när hon den aktuella natten gick in i L.B:s journal i syfte att se hur olika åtgärder dokumenterats gjorde sig skyldig till något otillåtet. Det var inte av någon allmän nyfikenhet hon gick in i journalen. När hon vid polisförhören, då hon var mycket pressad och illa till mods, använde ordet nyfikenhet åsyftade hon att hon var nyfiken på om och i så fall hur de förhållanden, vilka hon då var intresserad av i sitt eget arbete, hade dokumenterats i L.B:s journal. Den sekretess som främst betonades vid hennes utbildning var den yttre, dvs. tystnadsplikten.

Som vittnen hördes I.J.L., L.P., I-B.A., I.P. och A.W. De uppgav följande.

I.J.L.: Hon är i grunden sjuksköterska men tjänstgör numera som en IT- chef inom sjukvården. Hon hade hand om utbildning i samband med datoriseringen av journalföringen vid Sahlgrenska. Vid denna utbildning användes skoljournaler med påhittade patientidentiteter. Enligt hennes mening är det inte utbrett bland personal att man i utbildningssyfte går in och ser i patientjournaler när man inte är delaktig i vården av patienten. Sådant är inte tillåtet, vilket förhållande bör sitta i ryggmärgen hos sjukvårdspersonal.

L.P.: Han är läkare och var vid den aktuella tiden chef för neurosjukvården på Sahlgrenska. Det är inte tillåtet att gå in och se i patientjournaler i utbildningssyfte. Då skall avidentifierade eller fejkade journaler i stället användas. Han vet att detta i samband med datoriseringen av journalföringen inte alltid har tillämpats med önskvärd tydlighet. Handledare har lämnat olika besked och det har hänt att man tränat med utgångspunkt från riktiga journaler. Då har alltså begåtts ett antal dataintrångsbrott. Den nu aktuella händelsen i februari - mars 1998, då det i efterhand kunde konstateras att ett stort antal sjukvårdsanställda berett sig tillträde till L.B:s journaler utan att det var motiverat med hänsyn till att de var delaktiga i vårdarbetet, har inom Sahlgrenska föranlett en betydande uppstramning av tillämpningen och medvetandet om de aktuella sekretessbestämmelserna.

I-B.A.: Hon arbetar som sjuksköterska på avdelning 15 på Sahlgrenska. Hon var handledare vid utbildningar i samband med datoriseringen av journalföringen. Då användes speciella skoljournaler men ibland var det tekniska problem att få fram sådana. Det förekom att man vid utbildningen på avdelningen använde patientjournaler för avdelningens egna patienter. Då var alla delaktiga i vården av dessa patienter. Beträffande laborationsdelen var de nödsakade att gå in i patientjournaler från andra avdelningar, vilket egentligen inte var tillåtet. Hon har för något år sedan hört läkare säga att det var okej att gå in i främmande journaler i utbildningssyfte.

I.P.: Hon är sjuksköterska och var vårdenhetschef på avdelning 15, där L.N. arbetade. Således var hon chef för alla på avdelningen utom läkarna. När datoriseringen av journalföringen kom innebar det att journalernas tillgänglighet ökade drastiskt. Detta var mycket bra för vården av patienterna och entusiasmen var stor bland personalen. Däremot talades mycket lite om riskerna med avseende på sekretessen. Hon har under datautbildningen varit med om att riktiga patientjournaler använts när personer utanför avdelningen varit med. Hon har även varit med om att läkare uppmanat sjuksköterskor att gå in i främmande journaler för att se hur man skulle skriva. Sådant skulle inte vara något problem så länge tystnadsplikten gentemot utomstående upprätthölls. Efter händelserna kring L.B:s journal blev det stopp med denna hållning till sekretessen. Hennes uppfattning är att numera respekterar sjuksköterskorna de interna sekretessreglerna. Bland läkarna är respekten för dessa mindre.

A.W.: Hon arbetade som biträde på Sahlgrenskas arkiv för journaler på 1980-talet, alltså långt före datoriseringen av journalföringen. Då rådde en sträng respekt för sekretessen beträffande journaler; ingen som inte hade del i vården fick tillgång till journalerna. Detta var ju också lätt att kontrollera. Hon blev sedan sjuksköterska år 1990. År 1997 kom hon tillbaka till arbetet på Sahlgrenskas neurosjukvård efter barnledighet. Då hade datoriseringen av journalföringen genomförts och hon skulle få utbildning i detta. Speciella skoljournaler fanns men de tittade mestadels på riktiga journaler; de hade då inget att göra med vården av dessa patienter. Det talades inte om sekretess utan bara om möjligheterna med det datoriserade systemet. Hon konkluderade att systemet med sekretess hade förändrats så att nu kunde hon i utbildningssyfte gå in i vilka patientjournaler som helst och hon utgick från att detta var sanktionerat från högre ort. Under den därpå följande tiden hände det att hon i utbildningssyfte gick in i patientjournaler utan samband med att hon var delaktig i vården. Så t.ex. kunde hon beträffande en patient som hon vårdat och därefter inte deltagit i vården av gå in och se vad patienten dött av. Speciellt under nattjänstgöring var det vanligt att gå in och se i främmande journaler. Efter händelserna våren 1998 kom det direktiv från sjukhusledningen som satte stopp för sådant beteende.

Hovrätten för Västra Sverige (2002-05-03, hovrättsråden Kent Jönsson och Ola Olsson samt nämndemännen Birgit Isacsson och Bertil Holmström) ogillade åtalet.

I domskälen anförde hovrätten följande. Det är inte tillåtet att någon ur sjukvårdspersonalen, utan särskilt tillstånd, bereder sig tillgång till en patientjournal utan att ingå i den krets som behöver göra det för vårdarbetet. Den som ändå gör det har, objektivt sett, gjort sig skyldig till brottet dataintrång. Det gäller även om huvudsyftet, såsom L.N. påstått var fallet för henne, bara är att finna och undersöka lämpliga formuleringar för egen journalskrivning. Om ett sådant syfte förelegat är detta dock naturligen ägnat att medföra en mildare bedömning av brottet. Av utredningen framgår att bortåt 30 personer ur sjukvårdspersonalen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset vid den aktuella tiden beredde sig tillgång till L.B:s patientjournal utan att ha rätt till det genom att de var delaktiga i vården. Det får anses som ytterst sannolikt att de allra flesta gjorde det enbart av nyfikenhet på grund av L.B:s ställning som statsråd. Med hänsyn till de bevisregler som gäller i brottmål får dock hovrätten godta L.N:s påstående om vad som var huvudsyftet för henne. Hovrätten får även godta hennes påstående att hon inte hade vetskap om att hennes agerande var otillåtet.

Att en gärningsman, såsom i förevarande fall, tror att hennes brottsliga gärning inte är brottslig (straffrättsvillfarelse) kan i princip inte medföra frihet från straffansvar. Det har från lagstiftarens sida ansetts att en motsatt ordning skulle medföra sådana bevissvårigheter att straffbudens effektivitet skulle äventyras. Av 24 kap. 9 § brottsbalken framgår dock att straffrättsvillfarelse kan medföra straffrihet för det fall villfarelsen är uppenbart ursäktlig. Av formuleringen framgår att tillämpning av bestämmelsen sällan bör komma i fråga. Det torde regelmässigt bara vara vid lindrig brottslighet som man kan överväga att fria från straffansvar med hänvisning till bestämmelsen.

Som tingsrätten funnit har L.N. gjort sig skyldig till dataintrång enligt åtalet. Brottet får anses vara av lindrig karaktär. Det huvudsakliga syftet med intrånget var att söka efter lämpliga formuleringar för eget journalskrivande. Annat har inte framkommit än att hon skulle respektera den för all sjukvårdspersonal gällande tystnadsplikten. Genom vittnesutsagorna i målet har framkommit att det bland vissa läkare och andra vid tidpunkten för åtalad händelse fanns och gavs uttryck för den felaktiga uppfattningen att det var acceptabelt att gå in och se i främmande patientjournaler i utbildningssyfte samt att sådant också förekom i inte ringa utsträckning. Hovrätten finner vid en samlad bedömning att den omständigheten att L.N., som innehaft en relativt underordnad ställning i organisationen, var ovetande om det otillåtliga i hennes agerande bör i detta fall föranleda frihet från straffansvar.

Referenten, tf. hovrättsassessorn Dano Kostovski, var skiljaktig och ville fastställa tingsrättens dom.

Målnummer B 1056-01