RH 2002:40

Skriften "Judefrågan" författades ursprungligen av Oscar Landahl och gavs ut år 1936. Landahl avled år 1973. Skriften trycktes i en andra upplaga om 2.000 exemplar under år 2000. Den andra upplagan, för vilken Nationalsocialistisk Front stod som utgivare, var kompletterad med ett nyskrivet förord av B.B. samt med en notapparat. F.S. stod i den upplagan angiven som ansvarig utgivare.

Justitiekanslern yrkade att F.S. skulle dömas för tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp avseende den nämnda skriften. Denna hade blivit utlämnad för spridning inom riket och gjorts tillgänglig för allmänheten genom att den utbjudits till försäljning på en hemsida på Internet. Skriften innehöll yttranden som sedda för sig och i relation till skriften i dess helhet innefattade hot eller missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. F.S. var i egenskap av uppgiven ansvarig utgivare för skriften ansvarig för det tryckfrihetsbrott som förövats genom de otillåtna yttrandena i den tryckta skriften. Justitiekanslern hänförde sig därvid till vissa särskilt angivna avsnitt av skriften.

Gotlands tingsrätt (2002-01-04, lagmannen Sture Stenström samt rådmännen Eva Ernstson och Göran Lundahl) dömde F.S. för tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp och bestämde påföljden till fängelse sex månader.

F.S. uppgav vid tingsrätten bl.a. följande.

Han var med och diskuterade planerna på en utgivning av den i målet aktuella skriften. Efter att ha läst igenom innehållet i ett färdigt utkast gick han med på att vara ansvarig utgivare. Han står själv för de åsikter som uttrycks i boken och tycker att de frågor som tas upp i den har samma aktualitet i dag som när boken skrevs. Publiceringen på Internet skedde efter det att han delgetts misstanke om brottet hets mot folkgrupp. Så länge en fällande dom inte föreligger ser han inget problem i att fortsätta att sprida skriften. Det är bättre att sälja den nu innan den blir olaglig än att låta bli. Han funderade inte på att skriften kunde utgöra hets mot folkgrupp och han ansåg inte den som hetsande. Dessutom hade skriften getts ut tidigare och då borde den kunna ges ut igen. Syftet med återutgivningen var att väcka diskussion och debatt. Han förväntade sig dock inte svar på debattinlägget i någon större omfattning, men ju större diskussionen blir desto större publicitet får frågan.

Tryckfrihetsjuryn fann att skriften "Judefrågan" var brottslig på så sätt och i de hänseenden som Justitiekanslern påstått.

Tingsrättens anförde följande i sina domskäl.

För att tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp skall anses föreligga krävs att någon, i en tryckt skrift som sprids, hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Genom av Justitiekanslern åberopat sakkunnigutlåtande från SKL är styrkt att den i målet aktuella skriften "Judefrågan" är framställd i tryckpress och alltså tryckt i tryckfrihetsförordningens mening.

Justitiekanslern har påstått att skriften innehåller yttranden som sedda för sig och i relation till skriften i dess helhet innefattar hot eller missaktning för folkgruppen judarna. Av gärningsbeskrivningen framgår inte uttryckligen vilka specifika uttalanden som avses. Justitiekanslern har betonat att skriften som helhet i sin argumentation och uppbyggnad utgör hets mot folkgrupp. F.S. har invänt att den gärningsbeskrivning Justitiekanslern gjort gällande inte är så preciserad att den kan läggas till grund för en fällande dom samt att folkgruppen inte är tillräckligt klart avgränsad.

Det i målet aktuella åtalet gäller uttalanden i en skrift med ett omfång av ca 60 sidor. De yttre sakomständigheterna som åtalet rör är redan härigenom väl avgränsade. Härtill kommer att Justitiekanslern exemplifierat sitt påstående med enskilda uttalanden i skriften samt att han sakframställningsvis redovisat hela skriftens innehåll. Påståendena avser folkgruppen judarna vilket får anses vara ett typexempel på en sådan folkgrupp som kan bli föremål för det nu aktuella brottet (jfr t.ex. RH 1991:20). Sammanfattningsvis finner tingsrätten att Justitiekanslerns gärningspåstående är så preciserat att det kan prövas i målet.

Vad gäller uttalandena i skriften har F.S. påstått att dessa inte är smädande. Han har dessutom gjort gällande att publiceringen i vart fall är försvarlig dels eftersom det rör sig om ett nytryck av en skrift som inte var straffbar vid den ursprungliga publiceringen, dels eftersom syftet med utgivningen var att väcka debatt och diskussion i en angelägen fråga. Han har vidare anfört att flera av uttalandena varit citat från andra, med angivna upphovsmän.

Tingsrätten gör i denna del följande överväganden. Bedömningen av om ett uttalande uttrycker hot eller missaktning mot en folkgrupp måste göras utifrån de värderingar som gäller vid tidpunkten för yttrandet. Detta innebär att den omständigheten att skriften "judefrågan" i allt väsentligt publicerats år 1936 samt att den innehåller citat från andra skrifter saknar betydelse för den straffrättsliga bedömningen av uttalandena vid den nu aktuella publiceringen år 2000.

Vid en bedömning av uttalandena kan inledningsvis konstateras att varje medborgare är tillförsäkrad yttrandefrihet gentemot det allmänna enligt 2 kap. 1 § regeringsformen. Yttrandefriheten innefattar även en frihet att i den politiska debatten kritisera olika länder och det är då ofrånkomligt att även invånare i ett land kan komma att kritiseras. Yttrandefriheten får emellertid begränsas bl.a. beträffande framställning som utgör hets mot folkgrupp och tryckfrihetsförordningen innehåller en sådan begränsning. Vad gäller den gränsdragningen mellan ett tillåtet och otillåtet uttalande har i förarbetena till straffbestämmelsen uttalats att hänsynen till opinionsfriheten inte bör kunna åberopas till skydd för uttalanden som uttrycker missaktning för en hel folkgrupp (se NJA II 1970 s. 534). Dock bör det för straffbarhet krävas att det är fullt klart att yttrandena överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen i fråga (se LU I 1970:41 s. 50).

I målet får genom såväl skriftens innehåll som av förhöret med F.S. anses utrett att syftet med publiceringen har varit att sprida ett generellt budskap om den judiska folkgruppen som sådan. Vad gäller budskapets innehåll är, som Justitiekanslern påstått, redan skriftens argumentativa uppbyggnad, titel, undertitel och omslag sådant att detta innefattar ett uttalande om missaktning för den judiska folkgruppen. Härtill kommer att skriften innehåller en rad uttalanden som utgör typiska exempel på yttranden som uttrycker om än inte hot så i vart fall missaktning för folkgrupp med anspelning på etniskt ursprung och följaktligen utgör hets mot folkgrupp. Enligt tingsrättens mening utgör samtliga de exempel Justitiekanslern anfört hets mot folkgrupp.

Beträffande frågan om uttalandena i skriften spritts har Justitiekanslern gjort gällande dels att skriften spritts den 21 oktober 2000 vid ett informationsmöte för Nationalsocialistisk Front i en lägenhet i Dingle, dels senare via Internet.

F.S. har vitsordat att skriften spritts via Internet, vilket också styrks av den av Justitiekanslern åberopade skriftliga bevisningen i denna del. Han har emellertid bestritt att skriften skulle ha spritts redan den 21 oktober 2000 i Dingle.

Justitiekanslern har i den delen åberopat vittnesförhör med M.J. och C.H. De har samstämmigt uppgett att skriften "Judefrågan" fanns till försäljning vid det aktuella mötet samt att flera personer köpte skriften. C.H. har lagt till att han själv köpte ett exemplar. De har uppgett att det var sju eller åtta personer närvarande i lägenheten, varav tre kom från Nationalsocialistisk Front och ytterligare en var aktiv i organisationen.

Det finns ingen anledning att betvivla de uppgifter M.J. och C.H. lämnat. För att ett uttalande skall vara spritt i den mening som krävs för ansvar fordras att uttalandet inte endast stannat i den privata kretsen. En försäljning till inbjudna personer på ett informationsmöte uppfyller klart kravet på spridning. Justitiekanslern har alltså styrkt att uttalandena spritts redan den 21 oktober 2000.

F.S. skall alltså dömas för tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp. Brottet är inte att anse som ringa.

Tingsrätten uttalade i påföljdsfrågan bl.a. följande.

Brottet hets mot folkgrupp är av den arten att fängelse får anses vara normalpåföljden även för relativt lindriga uttalanden som bedöms som icke ringa brott. Den gärning F.S gjort sig skyldig till innefattar ett flertal mycket kränkande uttalanden och får anses ha ett mycket högt artvärde. Någon annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga.¨

Vid bedömningen av straffvärdet skall, utöver uttalandenas kränkande karaktär, beaktas att skriften "Judefrågan" tryckts i en relativt stor upplaga. Genom att saluföra den på Internet har den systematiskt spritts till en mycket stor potentiell krets läsare. Det får vidare anses vara straffvärdehöjande att spridningen via Internet påbörjades efter det att F.S. delgivits misstanke om brott samt att man i annonser använt denna omständighet närmast som ett säljargument.

Regeringen har i ett pågående lagstiftningsärende framhållit behovet av att motverka de rasistiska sammanslutningar som vuxit fram i Sverige under 1990-talet och deras ökade propagandaverksamhet på området (se prop. 2001/02:59 s. 27). Tingsrätten delar denna uppfattning och menar att det som en straffvärdehöjande omständighet redan enligt nuvarande lagstiftning skall noteras att utgivandet av den aktuella skriften får anses vara ett eld i en systematisk och planlagd propagandaverksamhet av brottslig karaktär. Sammantaget finner tingsrätten att brottet har ett straffvärde motsvarande sex månaders fängelse.

F.S. överklagade tingsrättens dom. Han yrkade bl.a. att åtalet skulle ogillas. I andra hand yrkade han att han skulle ådömas en icke frihetsberövande påföljd eller, i vart fall, ett kortare fängelsestraff.

Justitiekanslern bestred ändring.

Svea hovrätt (2002-06-13, hovrättslagmannen Peter Löfmarck, hovrättsråden Gertud Holmquist och Omi Mohammar, referent, och f.d. hovrättsrådet Jan-Olov Swahn) fastställde tingsrättens dom.

Målnummer B 896-02