NJA 2000 s. 355

Allmän åklagare väckte vid Umeå TR åtal mot D.B. och K.M. för hets mot folkgrupp och medhjälp till hets mot folkgrupp. I sin gärningsbeskrivning anförde åklagaren: Den 5 dec 1997 hölls en föreläsning vid Umeå universitet inför en grupp studenter under rubriken "Vad vill nazisterna". Föreläsare var D.B. som var inbjuden av K.M. i hennes egenskap av samordnare för ungdomsforskareföreningen. Föreläsningen var arrangerad på det viset att K.M. höll ett inledningsanförande varefter D.B. höll ett längre anförande som avslutades med att D.B. svarade på frågor från åhörarna. - Under sitt föredrag förklarade D.B. bl a att han bekänner sig till den nationalsocialistiska ideologin och den rasmedvetna rörelsen och redogjorde vidare sammanfattningsvis för sin uppfattning att någon förintelse av judar och andra folkgrupper ej ägt rum under andra världskriget utan att det i dag är en organiserad sionism eller judendom som lyckats vidmakthålla denna historieuppfattning och att den högtstående vita rasens existens är hotad av rasblandning och invandring och att sanningen är antisemitisk och rasistisk.

I gärningsbeskrivningen återgavs härefter ett antal citat ur D.B:s föredrag och svaren på åhörarnas frågor. Slutligen angavs i gärningsbeskrivningen: D.B. har genom uttalandena som spridits till åhörarna uttryckt missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung. – K.M. har främjat D.B:s brott genom att arrangera föreläsningen oaktat hon i förväg genom ett skrivet manus tagit del av vad som skulle framföras och genom att inte i tid avbryta föreläsningen då ytterligare uttalanden framfördes under den tid åhörarna ställde frågor till D.B..

D.B. och K.M. medgav i huvudsak riktigheten av åklagarens beskrivning av vad som hade förekommit men gjorde vissa invändningar mot påståendena om vad som hade sagts under föreläsningen och frågestunden därefter. De bestred ansvar för brott under anförande i första hand att föreläsningen i sin helhet hade spelats in på film avsedd för distribution till allmänheten och att deras handlande därför omfattades av den frihet från ansvar som enligt yttrandefrihetsgrundlagen åtnjuts av den som lämnar uppgift för offentliggörande genom bl a film. I andra hand invände de att inte något av de yttranden som omfattades av åtalet utgjorde hets mot folkgrupp. De anförde även andra grunder för sitt bestridande av åtalet.

Såväl åklagaren som de tilltalade överklagade i HovR:n för Övre Norrland.

Åklagaren yrkade att HovR:n skulle bifalla åtalet i dess helhet enligt en i vissa delar justerad gärningsbeskrivning och skärpa påföljden för båda de tilltalade.

D.B. och K.M. yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet mot dem. K.M. yrkade i andra hand att HovR:n skulle efterge påföljden, alternativt bestämma den till enbart böter.

HovR:n (hovrättsråden Sjöblom, Eriksson och Skoog, referent, samt nämndemännen Rasmusson och Emilsson) meddelade dom d 7 dec 1998.

I domskälen anförde HovR:n bl a: Vad först beträffar D.B:s och K.M:s invändning om att D.B:s uttalanden åtnjuter s k meddelarskydd enligt 1 kap 2 § yttrandefrihetsgrundlagen och att vad som förekommit vid föreläsningen därför över huvud taget inte skall föranleda straffansvar för någondera av dem, ansluter sig HovR:n till TR:ns bedömning. Den omständigheten att föreläsningen har filmats innebär nämligen inte utan vidare att det skydd som tillkommer uppgiftslämnare enligt yttrandefrihetsgrundlagen föreligger. Avgörande är i stället hur filminspelningen faktiskt har gått till. Eftersom det i detta fall gäller en inspelning av en offentlig föreläsning, vid vilken åhörare också varit närvarande, kan det D.B. sagt under föreläsningen under inga omständigheter anses vara uppgifter som lämnats under sådana former att dessa omfattas av det skydd som tillkommer en uppgiftslämnare enligt yttrandefrihetsgrundlagen. D.B. kan därför inte undgå att själv stå till svars för vad han sagt vid föreläsningen, liksom K.M. för sin medverkan till att den kom till stånd (jfr även JK:s beslut 1991-11-11, B.10). Det förhållandet att JK, enligt vad som blivit upplyst, har inlett en förundersökning angående tryckfrihetsbrott med anledning av att videofilmen har funnits till försäljning, påverkar inte bedömning av ansvarsfrågan i detta mål.

HovR:n fann att D.B. skulle fällas till ansvar för hets mot folkgrupp helt i enlighet med åtalet samt att K.M. hade gjort sig skyldig till medhjälp till D.B:s brott med undantag för uttalandena vid frågestunden.

HD (JustR:n Magnusson, Lars K Beckman, Nyström, Victor, referent, och Pripp) beslöt följande dom. Domskäl. I yttrandefrihetsgrundlagen finns, efter mönster från tryckfrihetsförordningen, en exklusiv reglering av straffrättsligt ansvar för offentliggörande av uppgifter i vissa av lagen skyddade medier, däribland videogram. Regleringen innebär bl a att som huvudregel endast en person kan dömas till ansvar för yttranden som är straffbara - principen om ensamansvar (6 kap). Övriga som medverkat till ett yttrandefrihetsbrott kan alltså - oberoende av i vilken avsikt eller på vilket sätt de medverkat - inte fällas till ansvar för sin medverkan. Om den gärning genom vilken medverkan skett är självständigt straffbelagd i allmän lag utesluter dock inte ensamansvaret att den medverkande ställs till ansvar enligt dessa bestämmelser.

I likhet med tryckfrihetsförordningen innehåller yttrandefrihetsgrundlagen också bestämmelser om meddelarskydd. Enligt dessa utsträcks ansvarsfriheten till att omfatta även vissa gärningar som annars är självständigt straffbara enligt allmän lag. Den som till vissa kategorier personer lämnar uppgifter i avsikt att dessa skall offentliggöras i ett av lagen skyddat medium går således fri från straff även om gärningen faller under en allmän straffbestämmelse (1 kap 2 §). Förutom till vem som uppgifterna lämnats är det avsikten med gärningen som är avgörande. Har gärningen syftat till ett offentliggörande saknar det betydelse för ansvarsfrågan om uppgiften också blir offentliggjord eller inte.

Och har någon sådan avsikt inte förelegat, uppgiften har exempelvis lämnats i "förtroende", kan gärningsmannen fällas till ansvar enligt allmän lag även om mottagaren därefter offentliggör uppgiften.

I de fall då uppgifter - självmant eller efter förfrågan - lämnas till företrädare för skyddade medier torde det inte vara ovanligt att uppgifterna lämnas utan avsikt att de skall offentliggöras i obearbetad form. Uppgiftslämnandet kan exempelvis avse uppslag som kräver närmare bearbetning, bakgrundsinformation inför en planerad publicering eller kontrolluppgifter i förhållande till uppgifter som lämnats på annat sätt. Även om det som i dessa fall inte finns någon omedelbar offentliggörandeavsikt är det uppenbart att även denna form av uppgiftslämnande omfattas av meddelarskyddet så länge gärningen avsetts ingå som ett led i en verksamhet för offentliggörande som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen. (Jr Axberger, Tryckfrihetens gränser s 310 f.) På motsvarande sätt omfattas åtgärder som ingår som ett led i en publicistisk verksamhet - exempelvis diskussioner inom en redaktion om former och innehåll för publicering eller begäran av kommentarer till eller kontroller av inte publicerade uppgifter - av ensamansvaret även om de isolerat sett uppfyller kriterierna för brott enligt allmän lag (jfr NJA 1999 s 275).

I jämförelse med tryckta skrifter uppkommer särskilda gränsdragningsproblem i nu berörda hänseenden när det gäller vissa av de media som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen. Ett uttryck för detta är den särskilda regleringen i 1 kap 8 § yttrandefrihetsgrundlagen för direktsändningar av bl a offentliga tillställningar som anordnas av någon annan än den som bedriver programverksamheten.

I förevarande fall har D.B. av underrätterna dömts till ansvar för hets mot folkgrupp och K.M. för medhjälp därtill enligt bestämmelser i allmän lag, BrB. Frågan om deras gärningar uppfyller kriterierna för brott enligt de tillämpade bestämmelserna är inte nu föremål för HD:s prövning. Frågan är endast om de kan undgå ansvar på den grunden att den föreläsning vid Umeå universitet vid vilken D.B. fällt de uttalanden som bedömts som hets mot folkgrupp i sin helhet spelats in på videogram i avsikt att exemplar av videogrammet skulle distribueras till allmänheten.

Det är ostridigt i målet att föreläsningen spelades in på videogram. D.B. har gjort gällande att inspelningen gjordes för att dokumentera vad som sades och för att filmen - om den blev bra - skulle distribueras till ideologiskt dåligt insatta anhängare. Det fanns också lösa planer på att sälja filmen. Filmen skulle - om det blev aktuellt - distribueras genom skivbolaget Nordlands nätverk. K.M. har varit medveten om videoinspelningen men har inte gjort gällande att hon för egen del avsett att filmen skulle offentliggöras. Om D.B:s gärning skulle vara straffri saknas emellertid också förutsättningar för att döma henne för medhjälp till denna.

En första fråga är då om bestämmelserna om meddelarskydd i yttrandefrihetsgrundlagen är tillämpliga för det fall att D.B:s uppgifter läggs till grund för bedömningen. Riksåklagaren har i den delen gjort gällande att kvalifikationskraven i lagen inte är uppfyllda med hänsyn till att det inte funnits någon genomtänkt plan för hur videofilmen skulle användas, om den skulle spridas och i så fall hur och när.

För att en offentliggörandeavsikt skall kunna anses föreligga måste krävas att avsikten på något sätt kan sägas ha varit handlingsmotiverande. Så kan vara fallet även om det vid handlandet framstår som oklart när eller på vilket sätt en publicering skall ske. Inte heller utesluter den omständigheten att offentliggörandeavsikten kan vara villkorad på olika sätt att den är handlingsmotiverande. Som tidigare berörts är det inte ovanligt att uppgifter inhämtas eller lämnas inom ramen för en publicistisk verksamhet utan att det därför står klart när, hur eller under vilka villkor en publicering skall ske. Den rättsliga regleringen i yttrandefrihetsgrundlagen är också i princip densamma för all verksamhet som faller under lagens tillämpningsområde och således oberoende av om det i det enskilda fallet är fråga om etablerade mediaföretag eller småskalig eller rent tillfällig verksamhet. Vad D.B. uppgett om avsikten med inspelningen måste därför - om uppgifterna godtas - anses vara tillräckligt för att bestämmelserna om meddelarskydd i yttrandefrihetsgrundlagen i och för sig skall vara tillämpliga.

Nästa fråga är då om D.B:s uppgifter skall godtas.

Vad gäller den processuella hanteringen av en invändning om ansvarsfrihet med stöd av bestämmelserna om meddelarskydd saknas det anledning att göra någon annan bedömning än den som normalt gäller vid åberopande av ansvarsfrihetsgrunder (jfr Axberger, a a s 311). Detta innebär att åklagaren har bevisbördan för att det inte föreligger meddelarskydd. Vad gäller bevisstyrkan krävs att åklagaren förebringar så mycket bevisning att invändningen framstår som obefogad. Detta kan emellertid framgå redan av den allmänna situation i vilken handlingen företogs. (Se NJA 1990 s 210, jfr prop 1993/94:130 s 30, 47 och 60.)

De uppgifter om offentliggörande som D.B. lämnat kan inte i sig anses vara så osannolika att de framstår som obefogade och därför kan lämnas utan avseende. Att texten till föreläsningen publicerats liksom att det spritts kopior som gjorts från ett beslagtaget exemplar av videogrammet saknar betydelse för bedömningen av om det förelegat någon offentliggörandeavsikt vid inspelningen av videogrammet. D.B:s uppgifter vinner emellertid visst stöd av den vittnesuppgift som lämnats i målet om att kopior av videogrammet kunde beställas på Internet en kort tid efter föreläsningen. Någon motbevisning till D.B:s uppgifter har åklagaren inte åberopat. Invändningen skall därför läggas till grund för den fortsatta bedömningen.

Frågan blir då om offentliggörandeavsikten också innebär att D.B. inte kan dömas till ansvar för den åtalade gärningen enligt allmän lag. En förutsättning för att någon skall dömas för hets mot folkgrupp är att uttalandet eller meddelandet sprids (jfr NJA 1999 s 702). Uppenbart är att ett uppgiftslämnande för offentliggörande kan ske under sådana förhållanden att spridningsrekvisitet är uppfyllt. För detta krävs inte mer än att uttalandet nått ut till mer än ett fåtal personer. Inte minst vid bild- och ljudupptagningar som sker för offentliggörande torde det vara vanligt att en tillräckligt stor grupp av personer - intervjuare, filmare, ljudtekniker etc - är närvarande för att uttalandena skall anses vara spridda i lagens mening. Vid exempelvis inspelningar av TV- program förekommer det också ofta att det finns publik inbjuden till inspelningen och att uttalanden som då görs redan före en eventuell sändning kan få en förhållandevis omfattande spridning. Så länge denna spridning ingår som ett led i en av yttrandefrihetsgrundlagen skyddad verksamhet får den också anses omfattad av lagens meddelarskydd.

Detta innebär emellertid inte att varje spridning omfattas av meddelarskyddet så snart som denna även innefattat ett uppgiftslämnande för offentliggörande. Om ett uppgiftslämnande sker på ett sätt som medför en spridning av uppgiften utöver vad som utgör ett naturligt led i den skyddade verksamheten, föreligger inte något hinder mot att fälla till ansvar enligt allmän lag för den spridningen. Den som vid en offentlig - eller privat - tillställning sprider uppgifter som innefattar hets mot folkgrupp kan således inte gå fri från ansvar för detta endast på den grunden att han vet att det finns en journalist närvarande som han uppmanar eller hoppas skall publicera uppgifterna.

I förevarande fall framgår av utredningen att föreläsningen arrangerats av K.M.. Hon fick i förväg veta att föreläsningen skulle spelas in. Vad filmen skulle användas till diskuterades inte med henne. Hon gav tillstånd till inspelningen men brydde sig i övrigt inte om denna. I annonseringen av föreläsningen har inte angivits att föreläsningen skulle spelas in för offentliggörande och att så skulle ske har inte heller på annat sätt meddelats till dem som kom till föreläsningen.

Mot den nu angivna bakgrunden får det anses klart att föreläsningen inte ingått som ett led i en verksamhet för att på videogram offentliggöra denna. Inspelningen får i stället anses ha utgjort en dokumentation av ett från offentliggörandeavsikten oberoende evenemang. Att D.B:s uppgifter om offentliggörandeavsikt skall godtas innebär visserligen att han till följd av bestämmelserna om meddelarskydd inte kan fällas till ansvar enligt allmän lag för sin medverkan till själva inspelningen eller för någon spridning som grundar sig på det uppgiftslämnande som han kan anses ha gjort till de två kamrater som enligt uppgift svarat för inspelningen. Åtalet mot D.B. grundar sig emellertid på att hans uttalanden spridits till dem som infunnit sig för att åhöra den utannonserade föreläsningen. Mellan deras deltagande vid föreläsningen och den genomförda dokumentationen finns inte ett sådant samband att D.B:s uttalanden i förhållande till åhörarna åtnjuter skydd mot straffansvar enligt bestämmelserna om meddelarskydd i yttrandefrihetsgrundlagen.