NJA 1998 s. 838

Efter andra världskrigets slut fattades i Tyskland beslut om konfiskering av Adolf Hitlers kvarlåtenskap, bl a upphovsrätten till hans bok Mein Kampf, vilken sedermera överläts till Fristaten Bayern. Sedan ett svenskt förlag 1992 gett ut boken förs talan mot förläggaren angående intrång i den upphovsrätt som Bayern sålunda skall ha förvärvat. Det tyska konfiskationsbeslutet har inte tillerkänts verkan beträffande upphovsrätten i Sverige till boken. Fastän det inte anses klarlagt i målet att Bayern innehar upphovsrätten i Sverige till boken har ansvar för upphovsrättsintrång ådömts.

Stockholms TR

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å K-E.H. för brott mot upphovsrättslagen enligt följande: Fristaten Bayern innehar upphovsrätten till Adolf Hitlers verk "Mein Kampf'. K-E.H. har genom H:s förlag i Stockholm under 1992 - utan medgivande av upphovsrättsinnehavaren - framställt och gjort tillgänglig för allmänheten en till svenska språket översatt version av "Mein Kamp". K-E.H. har härigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gjort intrång i den Bayern tillkommande upphovsrätten.

Åklagaren åberopade 2 och 53 §§ lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Fristaten Bayern, som biträdde åtalet, yrkade att TR:n skulle enligt 55 § 2 st upphovsrättslagen förordna om förstörelse av de exemplar av Mein Kampf som utgivits av K-E.H. genom dennes förlag och som påträffats hos honom eller innehas av honom, och enligt 53 a § upphovsrättslagen vid vite om en miljon kr förbjuda K-E.H. att fortsätta utgivningen av Mein Kampf.

Efter yrkande av Fristaten Bayern förordnades i december 1994 interimistiskt om beslag av K-E.H:s exemplar av Mein Kampf jämte de trycksaker, klicheer och andra hjälpmedel som kunnat användas endast vid hans framställning av Mein Kampf.

K-E.H. bestred ansvar för brott mot upphovsrättslagen under åberopande av följande omständigheter.

1.

Fristaten Bayern har inte upphovsrätten till Mein Kampf.

2.

Om Fristaten Bayern skall anses inneha upphovsrätten till Mein Kampf är innehavet i vart fall inte giltigt i Sverige eftersom det är fråga om ett konfiskatoriskt förvärv. Ett sådant förvärv strider mot den internationella privaträtten/folkrätten och är därför inte giltigt utanför den stat som har beslutat om åtgärden.

3.

Även om Fristaten Bayern har en i Sverige gällande upphovsrätt till Mein Kampf strider det mot intresset av tryckfrihet att göra upphovsrätten gällande.

4.

K-E.H. har varken uppsåtligen eller av grov oaktsamhet vidtagit åtgärd som innebär intrång i den till Mein Kampf knutna upphovsrätten.

K-E.H. bestred även Fristaten Bayerns yrkanden och yrkade att TR:n skulle häva beslaget.

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Nilsson) anförde i dom d 28 mars 1996: Domskäl. Parterna har till utveckling av sin talan anfört väsentligen följande. Åklagaren. Efter andra världskrigets slut initierade segrarmakterna viss lagstiftning i Tyskland i syfte att befria Tyskland från nazismen. Lag om befrielse från nationalsocialism och militarism av d 5 mars 1946 är en sådan lag. Enligt artikel 1 i lagen skall alla personer som aktivt har understött den nationalsocialistiska våldsregimen eller som har gjort sig skyldiga till överträdelser av principerna för rättfärdighet och humanitet eller egennyttigt utnyttjande av de därigenom åstadkomna förhållandena utestängas från inflytande på det offentliga och det ekonomiska livet och åläggas att gottgöra det som de har gjort sig skyldiga till. I artikel 4 anges att för en rättvis bedömning av ansvaret och för att påföljder skall kunna ådömas, skall en indelning av de skyldiga göras i fem kategorier varav en kategori betecknas huvudskyldiga. Enligt artikel 15 skall huvudskyldigas egendom konfiskeras som bidrag till gottgörelse, varvid de skall tillåtas behålla endast ett så stort belopp som med hänsyn till familjeförhållanden och förvärvsförmåga är nödvändigt för livets nödtorft. Om de lyfter en inkomst skall de åläggas att regelbundet betala särskilda avgifter till en gottgörelsefond. Om svaranden har avlidit, kan enligt artikel 37, på order av ministern för politisk befrielse, ett förfarande genomföras i syfte att helt eller delvis konfiskera den i förbundslandet eller provinsen belägna kvarlåtenskapen utan hänsyn till laglott eller testamentariska förfoganden. Sådant förfarande skall enligt lagen endast genomföras om vederbörande är att betrakta som huvudskyldig eller belastad på ett sätt som avses i lagen. De nödvändiga genomförandebestämmelserna för de föreskrivna åtgärdernas vidtagande skall enligt lagen utfärdas av ministern för politisk befrielse. Särskilda denazifieringsdomstolar, spruchkammern, etablerades för genomförandet av förverkandeåtgärder enligt lagen. Adolf Hitler, som avled i Berlin d 29 april 1945 och var hemmahörande i Bayern, bedömdes tillhöra kategorin huvudskyldiga. Genom en dom d 15 okt 1948 konfiskerade denazifieringsdomstolen i Munchen Adolf Hitlers i förbundslandet Bayern befintliga kvarlåtenskap i sin helhet. Bland den sålunda konfiskerade egendomen ingick upphovsrätten till Mein Kampf. Av domen framgår att domstolen har grundat sin behörighet på det förhållandet att Adolf Hitler hade hemvist i Munchen. I domen anges också att Adolf Hitler, om denne hade varit i livet, skulle ha klassificerats som huvudskyldig och att detta var något som inte behövde motiveras. Äganderätten till den med stöd av lagen konfiskerade egendomen skulle stadfästas genom särskilda fångeshandlingar, "Ubertragungsurkunde". Närmare föreskrifter beträffande den angivna lagen finns i förordningar år 1948 och år 1950. I Förordning om konfiskation, förvaltning och nyttjande av tillgångar och förmögenhetsvärden med stöd av lagen om befrielse från nationalsocialism och militarism (konfiskationsförordningen) av d 23 nov 1948 anges i § 3 att sådan i förbundslandet belägen kvarlåtenskap som avses i lagens artikel 37 utgörs av alla objekt, rättigheter och övriga materiella tillgångar som vid tidpunkten för vederbörandes bortgång dels tillhörde en avliden person, som efter sin död genom lagakraftvunna beslut blivit inkluderad i kategorierna huvudskyldiga eller belastade dels befann sig i förbundslandet Bayern. Vidare anges i § 7 att om hela förmögenheten konfiskerats genom lagakraftvunna beslut så innehas förfoganderätten över de i Bayern belägna tillgångarna från och med tidpunkten för beslutets lagakraftvinnande ej längre av den av konfiskationen berörda fysiska eller juridiska personen, utan av den delstatliga konfiskationsmyndigheten jämlikt kontrollrådets direktiv nr 57 av d 15 jan 1948 och zonbefälhavarens förordningar. I § 8 i förordning d 23 dec 1950 om genomförandebestämmelser beträffande den angivna förordningen av d 23 nov 1948 anges att behörig att handha överlåtelsen av konfiskerad egendom och delar av sådan egendom och att vidtaga de med överlåtelsen sammanhängande rättsåtgärderna är ordföranden i nämnden för egendomsförvaltning och gottgörelse eller det av honom utsedda ombudet samt anges vidare att äganderätten till förmögenhetsvärdena stadfästes genom utfärdande av fångeshandlingar. Genom en överlåtelsehandling, nummer 86 d 21 jan 1965, har chefen för distriktsfinansdirektionen i Munchen, som enligt vissa i handlingen angivna förordningar förklarat sig vara behörig instans för handläggning av frågor av angivet slag, överlåtit äganderätten till de i bilaga till handlingen beskrivna förmögenhetsobjekten på Fristaten Bayern. I handlingen anges också att det fastslås att kvarlåtenskapen efter Adolf Hitler genom lagakraftvunnen dom i denazifieringsdomstolens l:a avdelning i Munchen d 15 okt 1948 - mål nr T 3568/58 - har konfiskerats till 100 procent i gottgörelsesyften och att de i bilagan redovisade förmögenhetsobjekten hör till kvarlåtenskapens tillgångar. I bilagan anges att föremål för överlåtelse är upphovsrätter till boken Mein Kampf av Adolf Hitler och eventuella ytterligare böcker, tal, samtal, skriftliga uttalanden och manuskript. Adolf Hitler var en brottsling. Ett förverkande på grund av brott regleras inte av upphovsrättslagstiftning utan av brottslagstiftning. En avliden persons egendom kan förverkas. Förverkandet av upphovsrätten till Mein Kampf är varken i strid med svensk eller tysk rätt. Tryckfrihetsrättsliga intressen medför inte att Fristaten Bayerns upphovsrätt inte skall respekteras. Adolf Hitler överlät till det nationalsocialistiska Eherförlaget i Munchen förlagsrättigheterna till Mein Kampf del 1 och 2 år 1925 respektive år 1927. Liknande lagar som infördes beträffande privatpersoner infördes i Tyskland också beträffande organisationer. Enligt sådan lag skulle nazistorganisationers förmögenhetsvärden övergå till den förbundsstat där förmögenheten fanns. Eherförlaget upplöstes och dess förmögenhetsvärden överfördes till Fristaten Bayern. Överlåtelsen har stadfästs genom att en överlåtelsehandling har upprättats. Sålunda har både upphovsrätten och förlagsrätten till Mein Kampf förverkats till Fristaten Bayern.

K-E.H.: De lagregler som åklagaren har redovisat och vilka skall grunda Fristaten Bayerns rätt till upphovsrätten till Mein Kampf strider mot ordre public och bör därför inte tillerkännas giltighet. I vart fall bör de åtgärder som har vidtagits med stöd av lagarna inte tillerkännas giltighet utanför Tyskland. Lagarna skall ses mot bakgrund av att de har utfärdats av ockupationsmakten i ett skede när Tyskland precis hade besegrats och var ockuperat. De är till sin karaktär befallningar som Tyskland endast hade att åtlyda. Bestämmelsen om egendomskonfiskation var när Adolf Hitlers kvarlåtenskap konfiskerades i strid med tysk grundlag; Weimarfördraget år 1919, § 153. Enligt Weimarfördraget kan expropriation inte ske utan att först ett regelrätt domstolsförfarande med förhandling äger rum och att därefter av domstol beslutad ersättning för den exproprierade egendomen utgår. En spruchkammer är ett domstolsliknande organ men inte en domstol. Konfiskationsreglerna i den angivna lagen strider mot accepterade folkrättsliga regler. I artikel 46 i det landkrigsreglemente som har antagits år 1907 genom en konvention i Haag anges att ockuperande makt endast får konfiskera privat egendom när egendomen är av betydelse som krigsförråd. Fristaten Bayern kan inte härleda en övergång av upphovsrätten direkt från Adolf Hitler. När lagstiftningen infördes var Adolf Hitler redan död. Vid dödsfallet övergick upphovsrätten till Mein Kampf till hans arvingar. Adolf Hitler hade vid dödstillfället en syster i livet; Paula Wolf. Av protokollet från förhandlingen i det mål i vilket beslutet om att konfiskera Adolf Hitlers kvarlåtenskap fattades framgår att Paula Wolf önskade närvara vid förhandlingen men att hon blev vägrad tillträde. Protokollet utvisar också att en spruchkammer inte är en domstol. Om en upphovsrättsinnehavare avlider och staten är den ende legale arvingen utslocknar enligt den tyska upphovsrättslagen år 1901, § 8, upphovsrätten. Tyskland har skrivit under Bernkonventionen från år 1886, som reglerar skydd för upphovsrätt till bl a litterära verk. I artikel 5 avsnitt 2 i konventionen föreskrivs att såväl skyddets omfång som de rättsliga åtgärder, vilka står ett verks upphovsman till buds för skydd av hans rättigheter, uteslutande bestäms av lagstiftningen i det land där skyddet påkallas. Det är därför inte möjligt för svensk rätt, som inte ens tillåter utmätning av upphovsrätt, att acceptera konfiskation av upphovsrätt. Upphovsrätten är immateriell. Lagens ståndpunkt är att upphovsrätten beträffande K-E.H:s utgivning av Mein Kampf befinner sig i Sverige. Tillåtligheten av konfiskationen måste därför bedömas enligt svenska regler. Svenska regler varken tillåter eller har tillåtit konfiskation av upphovsrätt. Enligt den svenska regeringsformen 2 kap 22 § 1 st 9 är en utlänning i Sverige likställd med en svensk medborgare vad gäller bl a skydd mot expropriation och liknande åtgärder. Folkrättsliga regler tillerkänner inte konfiskationsåtgärder i ett land någon effekt utanför det land i vilket konfiskationen har beslutats. I rättsfallet NJA 1941 s 424 har HD underkänt tyska konfiskationskrav i Sverige. Yttrandefrihetsintressena gör sig vad gäller K-E.H:s utgivning av Mein Kampf så pass starkt gällande att de upphovsrättsliga intressena måste vika och åtalet ogillas även om upphovsrättsintrång befinns vara styrkt. I det s k manifestmålet, rättsfallet NJA 1985 s 893, har HD uttalat att en domstol i en konfliktsituation har ansvaret att väga tryckfriheten mot upphovsrätten, vilket kan leda till att en åtgärd som innefattar intrång i upphovsrätt inte skall medföra ansvar.

K-E.H. har hörd över talet uppgivit väsentligen följande. Han är ensamägare till ett mindre bokförlag; H:s bokförlag. Varje år ger han på förlaget, som inte har någon anställd, ut 5-10 titlar. Omsättningen i förlaget uppgår per år till någonting mellan 500 000-1 000 000 kr. Någon gång omkring år 1989 började han fundera på att ge ut Adolf Hitlers verk Mein Kampf. Bakgrunden till hans intresse för utgivning var ökad nynazism och främlingsfientlighet i Sverige samt svårigheter att få tag på Mein Kampf i svensk översättning. Han menar att det är av allmänt intresse att Mein Kampf finns tillgänglig så att allmänheten kan bilda sig en uppfattning om verket. Det är nästan omöjligt att få tag i Mein Kampf på något svenskt bibliotek. Även genom antikvariat är det svårt att i Sverige komma över Mein Kampf Han var bekant med den numera framlidne bokförläggaren Timo Kärnekull. Han kände till att denne på förlaget Askild och Kärnekull hade givit ut Mein Kampf i början av 1970-talet. Han tog därför kontakt med Timo Kärnekull för att få besked om det hade varit några upphovsrättsliga problem förenade med dennes utgivning. Timo Kärnekull berättade då för honom att Adolf Hitler hade en syster i livet när Timo Kärnekull gav ut Mein Kampf men att systern inte hade framfört några krav. Genom sina undersökningar fick K-E.H. också besked om att Schilds förlag hade haft förlagsrätten i Sverige men att denna rätt hade gått över till bokförlaget Natur och Kultur. Han tog kontakt med detta förlag, varvid han fick besked om att det inte var något hinder mot att han gav ut Mein Kampf. Han visste att Mein Kampf emellanåt gavs ut i USA och i England. Han tog därför kontakt med kollegor inom bokutgivarbranschen i England. Av dessa fick han besked om att det inte hade varit några problem med att ge ut Mein Kampf i England. Han visste att det var förbjudet att ge ut Mein Kampf i Tyskland. Han hade dock ingen tanke på att tyska staten eller någon tysk delstat kunde ha upphovsrätten till boken. Om någon innehade upphovsrätten trodde han att det kunde vara någon släkting till Adolf Hitler. Han bad därför en tyskjournalist, som han var kamrat med, att forska litet i frågan. Kamraten kom inte fram till någonting som tydde på att det fanns någon upphovsrättsinnehavare. K-E.H. lät därför ge ut Mein Kampf i en upplaga av 10 000 exemplar. Han tror att något hundratal exemplar är osålda. Hans förtjänst på utgivningen har uppgått till 50 000-100 000 kr.

TR:ns bedömning.

Utredningen ger vid handen att chefen för distriktsfinansdirektionen i Munchen, som var behörig instans för handläggning av de uppgifter som tidigare hade ankommit på den nedlagda nämnden för egendomsförvaltning och gottgörelse i delstaten Bayern, d 21 jan 1965 har utfärdat en överlåtelsehandling som innehåller uppgift om att Fristaten Bayern erhåller upphovsrätten till verket Mein Kampf vilken rätt enligt handlingen har ingått i Adolf Hitlers kvarlåtenskap, som genom en dom d 15 okt 1948 av denazifieringsdomstolen, Munchen I, med tilllämpning av Lag om befrielse från nationalsocialism och militarism av d 5 mars 1946, har konfiskerats i sin helhet. Fråga är då om den konfiskation som sålunda har vidtagits leder till en äganderätt som kan tillerkännas giltighet här i landet.

Enligt en allmän princip i den svenska internationella privat- och processrätten får bestämmelse i främmande lag eller avgörande som meddelats av myndighet i främmande stat inte tillämpas om tillämpningen skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket; stridande mot svensk ordre public. Den svenska rättsordningens ståndpunkt torde, vad gäller utländska expropriationer, konfiskationer o dyl, vara att svensk myndighet inte medverkar till åtgärdens verkställighet men att åtgärden som regel tillerkänns rättslig giltighet om den redan är verkställd. I vissa särskilda fall kan det dock inte anses vara uteslutet att en utländsk redan verkställd konfiskation underkänns i Sverige som varande stridande mot svensk ordre public eller folkrättsliga regler.

Den fjärde Haagkonventionen 1907 om lagar och bruk i landkriget och det därtill fogade landkrigsreglementet innehåller, såvitt nu kan vara av intresse, regler med förbud för en ockupationsmakt att i ockuperat område ta enskild egendom i beslag, plundra samt avfordra bl a invånare rekvisitioner in natura som inte är till ockupationsarmens behov. Förbuden får - även med beaktande av att den tyska lagen och reglerna för de domstolar som har haft att tillämpa lagen har utfärdats av en ockupationsmakt- anses sakna giltighet beträffande åtgärder av förevarande slag som beslutats av den ockuperade statens egna myndigheter i gottgörelsesyfte och inte medfört egendomsövergång till främmande makt eller dess organ. Konfiskation enligt lagen är därför inte i strid med de folkrättsregler som gäller i krig.

Folkrätten beaktar även att stater kan ha förpliktelser enligt allmänna folkrättsliga regler eller ingångna konventioner att iakttaga vissa grundsatser vid behandlingen av enskilda människor. En mängd mellanstatliga konventioner innefattande skydd för mänskliga rättigheter, bl a egendomsrätten, har genom åren kommit till stånd. Regelsystemet bygger på att de enskilda staterna är suveräna och äger rätt till nationell lagstiftning som kan inskränka den enskildes rättigheter i särskilda fall, exempelvis vad gäller äganderätten genom expropriation och förverkande på grund av brott. Sedd mot denna bakgrund är den tyska lagens konfiskationsregler, vilka till sin karaktär är jämförbara med förverkanderegler på grund av brott, inte att anse som varande i strid med folkrätten.

Bernkonventionens regler för skydd av litterära och konstnärliga verk innehåller inte något uttryckligt förbud mot att de rättigheter som tillkommer en upphovsrättsinnehavare fråntages denne genom konfiskation. Om en övergång av sådana rättigheter kommer till stånd genom konfiskation åtnjuter därefter den nye rättighetsinnehavaren, om inte åtgärden med hänsyn till ordre publicregler skall frånkännas giltighet, i princip samma skydd mot att åtgärder som innebär intrång i upphovsrätten vidtages som den ursprunglige innehavaren har haft. En övergång enligt det anförda i Tyskland av upphovsrätten till ett verk som har hemland där leder följaktligen till att den nye upphovsrättsinnehavaren även i andra länder kan ha den uteslutande förfoganderätten över verket som den till verket hörande upphovsrätten medför.

Med hänsyn till det anförda och då utredningen i övrigt inte leder till annan bedömning, finner TR:n att Fristaten Bayern innehar upphovsrätten till Mein Kampf och att fristatens innehav av denna rätt inte får anses vara stridande mot svensk ordre public och därför skall tillerkännas giltighet här i landet.

I rättsfallet NJA 1985 s 893 har HD uttalat att ett förfarande som i och för sig innefattar upphovsrättsintrång av hänsyn till yttrandefrihetsintresse i vissa situationer skulle kunna vara fritt från ansvar. På sidorna 908n-909ö i rättsfallet anför domstolen, "Vad sålunda har anförts leder till slutsatsen att uppgiften att i sådana typfall som nu åsyftas begränsa straffansvaret för upphovsrättsintrång till förmån för ett motstående yttrandefrihetsintresse bör förbehållas lagstiftaren. Det torde trots det sagda kunna uppstå situationer där yttrandefrihetsintresse gör sig gällande med sådan styrka att domstolarna rimligen måste ta ansvar för en friande dom vid åtal för intrång i upphovsrätten. Här avses fall som skulle kunna sägas ha beröringspunkter med de nödsituationer som enligt 24 kap 4 § BrB leder till straffrihet". Av det sagda framgår att det endast är i mycket speciella situationer som straffrihet för upphovsrättsintrång enligt det berörda kan komma i fråga. Enligt TR:ns mening är omständigheterna i förevarande mål, som gäller ett kommersiellt utnyttjande av upphovsrättsskyddat verk genom framställning och försäljning till allmänheten av ett stort antal exemplar, inte sådana att intresset av yttrandefrihet står i sådan motsättning till skyddet för upphovsrätten att frihet från ansvar för intrånget - om detta har skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet - kan komma i fråga.

K-E.H., som är yrkesverksam som bokförläggare, har såvitt framgår av vad han själv har uppgivit haft klart för sig att Mein Kampf borde vara ett upphovsrättsligt skyddat verk och därför gjort vissa undersökningar till klargörande av vem som innehade upphovsrätten. Hans uppgifter är tämligen svepande och vittnar inte om att det har varit fråga om någon grundlig och målinriktad undersökning. Vid sådant förhållande får K-E.H. i vart fall genom grov oaktsamhet anses ha gjort sig skyldig till intrång i den Fristaten Bayern tillkommande upphovsrätten till Mein Kampf i enlighet med vad åklagaren har påstått. Atalet skall därför bifallas.

Påfö jd m m. K-E.H. återfinns i kriminalregistret under ett avsnitt avseende en dom d 6 dec 1994. Genom domen dömdes han för bokföringsbrott till villkorlig dom i förening med femtio dagsböter.

Förevarande brott har begåtts i tiden innan prövotiden enligt den villkorliga domen har börjat löpa. Med hänsyn härtill och då brottet inte är av sådan allvarlig art att särskild påföljd bör utdömas, finner TR:n det vara lämpligast att meddela förordnande om att den K-E.H. tidigare ådömda villkorliga domen skall avse även nu ifrågavarande brott. Skäl att förena påföljden med böter föreligger inte.

Enligt 53 a § upphovsrättslagen får domstolen, på yrkande av upphovsmannen eller hans rättsinnehavare eller av den som på grund av upplåtelse har rätt att utnyttja verket, vid vite förbjuda den som vidtar en åtgärd som innebär intrång eller överträdelse som avses i 53 § att fortsätta med åtgärden. I regeringens proposition - Skärpta åtgärder mot immaterialrättsliga intrång- 1993/94:122 s 45 anges att regeln motiveras av att det i regel är ett primärt intresse för rättighetsinnehavaren att snabbt få slut på ett pågående intrång och att det är angeläget att finna medel som på ett effektivt sätt kan få ett olovligt utnyttjande att upphöra.

K-E.H. har sedan lång tid upphört med åtgärder som innebär intrång i den till Mein Kampf hörande upphovsrätten. Det intrång som han har övertygats om har inte skett uppsåtligen utan av grov oaktsamhet. Med hänsyn till anförda omständigheter, finner TR:n att övervägande skäl föreligger att lämna Fristaten Bayerns yrkande om vitesförbud utan bifall.

Fristaten Bayerns yrkande om förstörande av de exemplar av Mein Kampf som framställts av K-E.H. och innehas av denne är i den omfattning som svarar mot verkställt beslag lagligen grundat och skäligt och skall därför i enlighet därmed bifallas. Beslaget skall bestå.

Domslut

Domslut. TR:n dömde K-E.H. enligt 2 och 53 §§ lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk för brott mot upphovsrättslagen och förordnande att tidigare ådömd villkorlig dom skulle avse även det nya brottet.

I beslag tagna 60 exemplar av Mein Kampf del 1 och 91 exemplar av Mein Kampf del 2 skulle förstöras. Beslaget skulle bestå.

Svea HovR

Parterna å ömse sidor överklagade i Svea HovR. Åklagaren yrkade att HovR:n skulle döma K-E.H. särskilt till villkorlig dom och böter eller, i andra hand, till villkorlig dom för det aktuella brottet. Fristaten Bayern yrkade att HovR:n enligt 53 a § 1 st upphovsrättslagen skulle förbjuda K-E.H. vid vite om 1 miljon kr att fortsätta utgivningen av Mein Kampf.

K-E.H. yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet. Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättslagmannen Nilsson, hovrättsrådet Olvall och hovrättsassessorn Schalin, referent) anförde i dom d 13 okt 1997: Domskäl. Skuldfrågan.

I målet är genom K-E.H:s egna uppgifter och övrig utredning klarlagt att han under år 1992 framställt och gjort tillgänglig för allmänheten en svensk översättning av Mein Kampf utan att inneha någon upphovsrättsligt grundad rätt härtill och utan tillstånd av Fristaten Bayern som gör anspråk på upphovsrätten till verket.

I målet är fråga om Fristaten Bayern har upphovsrätten till verket och om denna upphovsrätt i så fall kan tillerkännas giltighet i Sverige. Det är vidare fråga om intresset av yttrandefrihet gör sig så starkt gällande att åtalet ändå skall ogillas och om K-E.H. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gjort sig skyldig till upphovsrättsintrång.

HovR:n konstaterar inledningsvis, i likhet med TR:n och på av TR:n anförda skäl, att utredningen ger vid handen att upphovsrätten till Mein Kampf har konfiskerats i sin helhet och att Fristaten Bayern har erhållit densamma. Det saknas anledning att ifrågasätta förvärvets giltighet i Tyskland. HovR:n ansluter sig vidare till TR:ns bedömning att konfiskationen och Fristaten Bayerns förvärv av upphovsrätten inte strider mot folkrätten eller mot Bernkonventionens regler för skydd av litterära och konstnärliga verk. HovR:n delar också TR:ns uppfattning, att om en övergång av upphovsrättigheter kommer till stånd i verkets hemland, så medför Bernkonventionens regler att den nya rättighetsinnehavaren i andra konventionsländer åtnjuter samma skydd mot åtgärder, vilka innebär intrång i upphovsrätten, som den ursprungliga innehavaren har haft.

Som TR:n anfört gäller dock för svensk del, att konfiskationsåtgärden inte får strida mot svensk ordre public eller, med andra ord, anses vara uppenbart oförenlig med grunderna för den svenska rättsordningen. Enligt HovR:ns mening torde den prövningen medföra att en konfiskation av upphovsrätt eller ett förverkande av sådan rätt på grund av brott endast undantagsvis kan anses stå i överensstämmelse med svensk ordre public. Det räcker med att påpeka att upphovsrätten på grund av bestämmelsen i 2 kap 19 § regeringsformen åtnjuter en särskild ställning och att upphovsrätten innehåller ett inslag av ideella rättigheter som enligt svensk rätt överhuvudtaget inte får överlåtas och som därför inte heller är utmätningsbara. Även i övrigt är starka intressen av personlig art knutna till upphovsrätten, exempelvis när det gäller att avgöra när och i vilken form som verket skall få offentliggöras och därefter utnyttjas vidare (se Olsson, Henry, Upphovsrättslagen, s 236). En annan viktig aspekt på ordre public-frågan består i att ett obegränsat erkännande av utländska konfiskations- och förverkandebeslut skulle göra det möjligt för främmande länder att med verkan här i landet på grund av politiska brott förverka upphovsrätten till verk, som innehåller för den främmande staten misshagliga åsikter. Den främmande staten skulle sedan med åberopande av upphovsrätten kunna hindra utgivning på ett sätt som strider mot grundläggande svenska värderingar. Stränga krav måste därför ställas på att förverkandet skett på grund av brottslig handling som även enligt svensk uppfattning utgör ett allvarligt brott.

Konfiskationen av upphovsrätten till Mein Kampf utgjorde emellertid ett led i denazifieringspolitiken i Tyskland efter andra världskriget och har karaktären av ett förverkande på grund av de brott mot mänskligheten som Adolf Hitler gjort sig skyldig till. Sverige har erkänt de allierade staternas befrielse av naziststaten och skapandet av övergångskonstitutionen genom Potsdamkonferensen 1945. De lagar och bestämmelser som stiftades för att befria Tyskland från nazismen kan inte i sig anses uppenbart oförenliga med svensk rättsuppfattning. De intressen av personlig art som är knutna till verket - vilka efter författarens frånfälle berör hans arvtagare och hans eget litterära anseende - utgör i förevarande fall med hänsyn till omständigheterna inte något skyddsvärt intresse.

På grund av det sagda kan inte konfiskationen av upphovsrätten till Mein Kampf och Fristaten Bayerns upphovsrätt till densamma anses stå i strid med svensk ordre public.

HovR:n delar vidare TR:ns bedömning att intresset av yttrandefrihet i det aktuella fallet inte står i sådan motsättning till skyddet för upphovsrätten att åtalet på grund härav skall ogillas. (Jfr det av TR:n anförda rättsfallet NJA 1985 s 893.)

På de skäl som TR:n har angett finner HovR:n att K-E.H. har gjort sig skyldig till intrång i Fristaten Bayerns upphovsrätt till Mein Kampf av grov oaktsamhet.

Åtalet för brott mot upphovsrättslagen skall därför bifallas.

Övriga frågor. Även när det gäller påföljdsbestämningen och frågan om förstörande av i beslag tagna exemplar av Mein Kampf gör HovR:n samma bedömning som TR:n.

Till skillnad från TR:n finner HovR:n emellertid att K-E.H. bör vid vite förbjudas att fortsätta med åtgärder som innebär intrång i Fristaten Bayerns upphovsrätt till Mein Kampf. Vitesbeloppet bör lämpligen bestämmas till det av Fristaten Bayern yrkade.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns domslut endast på så sätt att HovR:n enligt 53 a § 1 st upphovsrättslagen förbjuder K-E.H. vid vite om en miljon kr att fortsätta utgivningen av Adolf Hitlers verk Mein Kampf Beslagen skall bestå.

K-E.H. (offentlig försvarare jur kand E.G.) överklagade och yrkade ogillande av den mot honom förda talan.

Riksåklagaren och Fristaten Bayern genom dess Staatsministerium der Finanzen (ombud advokaten B.A.M.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tor Olsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Magnusson, Westlander, Regner, referent, och Håstad) beslöt följande dom: Domskäl. Adolf Hitler skrev på 1920-talet boken Mein Kampf som gavs ut i två delar. Förlagsrätten överläts på ett tyskt förlag, Eherförlaget i Månchen. Ett svenskt förlag gav ut en svensk översättning av boken på 1930-talet. Hitler dog år 1945 i Berlin. Som legal arvinge fanns hans syster. Han efterlämnade ett testamente med annan universell testamentstagare än systern. I enlighet med en efter det tyska nederlaget införd lagstiftning i Tyskland fattade en "Spruchkammer" i Munchen år 1948 beslut om konfiskering av all Hitlers kvarlåtenskap i förbundslandet Bayern. Enligt en överlåtelsehandling år 1965 överläts kvarlåtenskapen, bl a upphovsrätten till Mein Kampf, till Fristaten Bayern. På motsvarande sätt har förlagsrätten för Mein Kampf överförts från Eherförlaget till Fristaten Bayern. K-E.H. gav år 1992 genom H:s förlag ut Mein Kampf i en utgåva som byggde på den tidigare svenska översättningen.

K-E.H. är åtalad enligt 2 och 53 §§ lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk för att utan medgivande av upphovsrättshavaren, Fristaten Bayern, ha framställt H:s förlags utgåva av boken och gjort den tillgänglig för allmänheten och härigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gjort intrång i den Bayern tillkommande upphovsrätten. Fristaten Bayern, som angett gärningen till åtal, har för sin del också fört talan enligt 55 § 2 st upphovsrättslagen om förstörande av exemplar av boken och enligt 53 a § samma lag om vitesförbud.

K-E.H. har bestritt åtalet och yrkandena om förstörande och vitesförbud och har i HD anfört grunder som kan sammanfattas enligt följande:

- Bayern har beträffande upphovsrätten till Mein Kampf inte genom konfiskationsbeslutet gjort något i Sverige gällande rättighetsförvärv.

- Även om Bayern anses ha upphovsrätten till boken, hindrar hänsyn till ordre public att det konfiskatoriska förvärvet av rätten ges verkan i Sverige.

- Intresset av tryckfrihet tar över upphovsrättsintresset. Riksåklagaren har i HD gjort gällande att, oavsett hur man bedömer lagligheten i Bayerns rätt till verket, besluten av tyska myndigheter inte på något sätt har berört K-E.H. eller dennes rättigheter. Enligt Riksåklagarens uppfattning har K-E.H. själv tagit sig rätten att ge ut verket, oavsett vem som har upphovsrätten till det.

Den som har skapat ett litterärt verk har enligt 1 § upphovsrättslagen upphovsrätt till verket. I lagens 2 § regleras den del av upphovsrätten som kan sägas vara dess ekonomiska sida, dvs den uteslutande rätten att förfoga över verket genom att framställa exemplar av det och genom att göra det tillgängligt för allmänheten t ex i översättning. Den s k ideella rätten behandlas i 3 §. Enligt 60 § är det som är föreskrivet om upphovsrätt i lagen tillämpligt på verk som har viss angiven anknytning till Sverige. Mein Kampf, som är ett litterärt verk i upphovsrättslagens mening, saknar sådan svensk anknytning som anges i nämnda paragraf.

Enligt 2 § internationella upphovsrättsförordningen (1994:193) skall bestämmelserna om upphovsrätt i upphovsrättslagen tillämpas också på bl a verk av den som är medborgare eller har sin vanliga vistelseort i ett annat land än Sverige inom den internationella unionen för skydd av litterära och konstnärliga verk (Bernunionen) och på verk som först har getts ut inom annat unionsland än Sverige (jfr 62 § upphovsrättslagen). Som anges i 6 § i förordningen ingår bl a Tyskland i Bernunionen. Till följd av nu angivna bestämmelser skall föreskrifterna om upphovsrätt i upphovsrättslagen tillämpas på Mein Kampf (se 65 § upphovsrättslagen angående lagens tillämpning på litterära verk som har tillkommit före lagens ikraftträdande d 1 juli 1961).

Det kan anmärkas att bestämmelser som motsvarar den nu återgivna regleringen gällde även före upphovsrättslagen (se 1-3 och 30 §§ lagen 1919:381 om rätt till litterära och musikaliska verk samt kungörelsen 1937:318).

Den svenska upphovsrättslagstiftningens tillämpningsområde är alltså enligt de redovisade bestämmelserna utsträckt till att omfatta bl a verk med tysk anknytning som Mein Kampf. Därmed blir också i princip svensk upphovsrätt tillämplig på sådana verk.

Detta innebär inte att alla frågor angående upphovsrätt i Sverige skall bedömas enligt svensk rätt. Uppkommer exempelvis en tvist mellan en tysk författare och en tysk förvärvare, huruvida en i Tyskland gjord överlåtelse är avtalsrättsligt ogiltig eller återgått på grund av hävning efter ett kontraktsbrott, torde tysk rätt bli tillämplig (lex contractus) och därmed besvara frågan vem som är innehavare av upphovsrätten i Sverige, såvitt avser mångfaldigande- och spridningsrätten. Också konfiskation rör upphovsrätten som förmögenhetstillgång. Upphovsrättslagen reglerar emellertid i vad mån en upphovsrätt är överlåtbar (se 3, 27, 28 och 31 §§), kan övergå genom familjerättsligt fång (se 41 §) eller tas i anspråk av upphovsmannens eller dennes arvingars eller testamentstagares borgenärer (se 42 §). Det framstår då som följdriktigt att frågan huruvida upphovsrätt kan övergå genom konfiskation avgörs enligt lagen i det land där upphovsrättsligt skydd påkallas. Denna lösning torde dessutom överensstämma med den övervägande meningen i internationell debatt (jfr Strömholm i SvJT 1993 s 351 ff, särskilt s 355).

Som tidigare berörts är upphovsrätten enligt svensk rätt sammansatt av dels vissa ideella rättigheter som är starkt personliga och i princip oförytterliga, dels vissa befogenheter av huvudsakligen ekonomiskt värde vilka kan överlåtas med begränsningar som påkallas av de ideella och personliga inslagen i upphovsrätten. Under upphovsmannens livstid kan upphovsmannarätten med hänsyn till dessa inslag därför inte i sin helhet överlåtas på någon annan person (NJA II 1961 s 269). Det är också att märka att upphovsrätt inte kan utmätas hos upphovsmannen själv (42 § upphovsrättslagen). Däremot kan upphovsrätt förvärvas genom ett familjerättsligt fång, t ex arv eller testamente, vid upphovsmannens död (41 §). Inte heller hos den som på så sätt förvärvat upphovsrätt kan denna utmätas (42 §). Samma sakliga innebörd hade regleringen före upphovsrättslagens tillkomst (se 15 § 1 st och 19 § i 1919 års lag).

Den i Tyskland genomförda konfiskationen av upphovsrätten till Mein Kampf kan inte anses förenlig med svensk upphovsrättslagstiftning. Upphovsrätten i Sverige till detta verk övergick enligt svensk lag vid Adolf Hitlers död till hans arv- eller testamentstagare. Någon klarhet om vem som ini har upphovsrätten här i landet finns visserligen inte i målet, men i vart fall är det inte visat att Bayern har gjort ett giltigt förvärv av upphovsrätten i Sverige till Mein Kampf.

Om nu Bayern inte har visats vara innehavare av den svenska upphovsrätten till Mein Kampf, kan frågan ställas om Bayern i stället har förvärvat förlagsrätten i Sverige till boken. Förlagsrätt är överlåtbar enligt upphovsrättslagen (se 27, 28 och 31 §§, jfr 15 § 2 st i 1919 års lag). Även om Bayern kan anses ha förvärvat förlagsrätt på grund av beslut i Tyskland om konfiskation av Eherförlagets tillgångar med efterföljande överlåtelse, är det inte visat i målet att Bayern nu har förlagsrätten i Sverige; denna lär ju åtminstone tidigare ha innehafts av ett svenskt förlag.

Frågan är då vilken konsekvens det har för den talan som förs i målet att Bayern således inte kan anses ha ställning som innehavare av någon rätt enligt upphovsrättslagen. Av denna ståndpunkt följer i första hand att Bayerns yrkanden om förstörande av exemplar enligt 55 § 2 st upphovsrättslagen och vitesförbud enligt 53 a § samma lag inte kan bifallas, eftersom de får framställas enbart av upphovsmannen eller hans rättsinnehavare.

När det gäller åtalet kan noteras att angivelse från upphovsmannen eller hans rättsinnehavare inte längre är en nödvändig förutsättning för allmänt åtal (59 § upphovsrättslagen i dess lydelse från och med d 1 juli 1982). En annan sak är om ståndpunkten i målet, att det inte är visat att Bayern innehar upphovsrätten till Mein Kampf, innebär att åtalet enligt åklagarens gärningsbeskrivning inte kan bifallas.

För att ett åtal enligt 53 § upphovsrättslagen skall kunna bifallas är det inte en nödvändig förutsättning att det är klarlagt vem som innehar upphovsrätten. Det får anses tillräckligt att det i gärningsbeskrivningen anges att någon har kränkt en annans upphovsrätt utan att det finns uppgift om vem denne andre är. Ett skäl som åberopats vid införandet av möjligheten till allmänt åtal utan angivelse är just att det kan vara faktiskt eller rättsligt osäkert vem som är målsägande (NJA II 1982 s 137). Mot denna bakgrund får det anses att uppgiften om vem som innehar upphovsrätten inte är ett nödvändigt moment för att gärningsbeskrivningen skall kunna leda till ett bifall till åtalet. Enbart det förhållandet att Bayern inte har visats vara innehavare av upphovsrätten till Mein Kampf innebär därför inte att åtalet mot K-E.H. skall ogillas på den grunden att det skulle vara fråga om en annan gärning än den som anges i gärningsbeskrivningen (se 30 kap 3 § RB). Det får hållas för visst att upphovsrätten till Mein Kampf tillkommer någon annan än K-E.H. och att denne inte har någon egen rätt enligt upphovsrättslagen att ge ut boken.

Till följd av den ståndpunkt som har intagits i det föregående till frågan om Bayerns rättsställning i målet saknar det betydelse att här pröva spörsmålet om ordre public-hänsyn beträffande verkan i Sverige av konfiskationsbeslutet i Tyskland.

Vad gäller frågan i målet om tryckfrihetsintresset skall ges försteg framför intresset av skydd för upphovsrätten är rättsfallet NJA 1985 s 893 av betydelse. HD uttalade i det rättsfallet att uppgiften att i berörda typfall begränsa straffansvaret för upphovsrättsintrång till förmån för ett motstående yttrandefrihetsintresse bör förbehållas lagstiftaren. Emellertid förklarade HD vidare att det torde kunna uppstå situationer där yttrandefrihetsintresset gjorde sig gällande med sådan styrka att domstolarna rimligen måste ta ansvar för en friande dom vid åtal för intrång i upphovsrätten. Här avsåg domstolen fall som skulle kunna sägas ha beröringspunkter med de nödsituationer som enligt 24 kap 4 § BrB leder till straffrihet.

Till det sagda kan fogas att riksdagen, med anledning av motioner vari hänvisades till nyss nämnda rättsfall, har tagit ställning till förhållandet mellan upphovsrätt och tryckfrihet. Lagutskottet uttalade i betänkandet LU 1986/87:11 (s 19) att upphovsrättslagen i sin gällande utformning fick anses innefatta en lämplig avvägning mellan upphovsmännens intressen och intresset av en fri opinionsbildning. Utskottet avstyrkte bifall till motionerna, som avslogs av riksdagen (prop 1986/87: 74 s 36).

Rättsläget kan i viss mån ha ändrats genom inkorporeringen i svensk rätt av Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I konventionens artikel 10 tillerkänns envar rätt till yttrandefrihet, som emellertid får underkastas sådana inskränkningar eller straffpåföljder som är angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till bl a annans rättigheter. Lagstöd kan härigenom finnas för att i vissa situationer tillerkänna yttrandefrihetsintresset försteg framför skyddet för upphovsrätten och då fria från ansvar för upphovsrättsintrång.

Även om ett något ökat utrymme sålunda kan finnas för att låta intresset av yttrandefrihet få medföra att ansvar för upphovsrättsintrång inte skall ådömas, kan det dock inte anses att K-E.H. på grund härav skall gå fri från ansvar för att ha gett ut Mein Kampf. Att det kan vara svårt att få tag i exemplar av detta verk av historiskt intresse är alltså inte, som K-E.H. hävdat, tillräckligt för att åtalet skall ogillas.

HD gör samma bedömning som TR:n och HovR:n i oaktsamhets- och påföljdsfrågorna.

HovR:ns domslut skall alltså fastställas i ansvarsdelen, medan Bayerns talan skall ogillas i fråga om förstörande av exemplar och vitesförbud. Vidare skall beslut om beslag hävas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut i ansvarsdelen.

Med ändring av HovR:ns domslut beträffande förstörande av exemplar och vitesförbud ogillar HD Fristaten Bayerns talan i denna del. HD ändrar vidare på så sätt HovR:ns domslut att beslutet om beslag upphävs.

JustR Lars K Beckman var skiljaktig och gillade betänkandet.

HD:s dom meddelades d 21 dec 1998 (mål nr B 4367-97).