NJA 1998 s. 838

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Nilsson) anförde i dom d 28 mars 1996: Domskäl. Parterna har till utveckling av sin talan anfört väsentligen följande. Åklagaren. Efter andra världskrigets slut initierade segrarmakterna viss lagstiftning i Tyskland i syfte att befria Tyskland från nazismen. Lag om befrielse från nationalsocialism och militarism av d 5 mars 1946 är en sådan lag. Enligt artikel 1 i lagen skall alla personer som aktivt har understött den nationalsocialistiska våldsregimen eller som har gjort sig skyldiga till överträdelser av principerna för rättfärdighet och humanitet eller egennyttigt utnyttjande av de därigenom åstadkomna förhållandena utestängas från inflytande på det offentliga och det ekonomiska livet och åläggas att gottgöra det som de har gjort sig skyldiga till. I artikel 4 anges att för en rättvis bedömning av ansvaret och för att påföljder skall kunna ådömas, skall en indelning av de skyldiga göras i fem kategorier varav en kategori betecknas huvudskyldiga. Enligt artikel 15 skall huvudskyldigas egendom konfiskeras som bidrag till gottgörelse, varvid de skall tillåtas behålla endast ett så stort belopp som med hänsyn till familjeförhållanden och förvärvsförmåga är nödvändigt för livets nödtorft. Om de lyfter en inkomst skall de åläggas att regelbundet betala särskilda avgifter till en gottgörelsefond. Om svaranden har avlidit, kan enligt artikel 37, på order av ministern för politisk befrielse, ett förfarande genomföras i syfte att helt eller delvis konfiskera den i förbundslandet eller provinsen belägna kvarlåtenskapen utan hänsyn till laglott eller testamentariska förfoganden. Sådant förfarande skall enligt lagen endast genomföras om vederbörande är att betrakta som huvudskyldig eller belastad på ett sätt som avses i lagen. De nödvändiga genomförandebestämmelserna för de föreskrivna åtgärdernas vidtagande skall enligt lagen utfärdas av ministern för politisk befrielse. Särskilda denazifieringsdomstolar, spruchkammern, etablerades för genomförandet av förverkandeåtgärder enligt lagen. Adolf Hitler, som avled i Berlin d 29 april 1945 och var hemmahörande i Bayern, bedömdes tillhöra kategorin huvudskyldiga. Genom en dom d 15 okt 1948 konfiskerade denazifieringsdomstolen i Munchen Adolf Hitlers i förbundslandet Bayern befintliga kvarlåtenskap i sin helhet. Bland den sålunda konfiskerade egendomen ingick upphovsrätten till Mein Kampf. Av domen framgår att domstolen har grundat sin behörighet på det förhållandet att Adolf Hitler hade hemvist i Munchen. I domen anges också att Adolf Hitler, om denne hade varit i livet, skulle ha klassificerats som huvudskyldig och att detta var något som inte behövde motiveras. Äganderätten till den med stöd av lagen konfiskerade egendomen skulle stadfästas genom särskilda fångeshandlingar, "Ubertragungsurkunde". Närmare föreskrifter beträffande den angivna lagen finns i förordningar år 1948 och år 1950. I Förordning om konfiskation, förvaltning och nyttjande av tillgångar och förmögenhetsvärden med stöd av lagen om befrielse från nationalsocialism och militarism (konfiskationsförordningen) av d 23 nov 1948 anges i § 3 att sådan i förbundslandet belägen kvarlåtenskap som avses i lagens artikel 37 utgörs av alla objekt, rättigheter och övriga materiella tillgångar som vid tidpunkten för vederbörandes bortgång dels tillhörde en avliden person, som efter sin död genom lagakraftvunna beslut blivit inkluderad i kategorierna huvudskyldiga eller belastade dels befann sig i förbundslandet Bayern. Vidare anges i § 7 att om hela förmögenheten konfiskerats genom lagakraftvunna beslut så innehas förfoganderätten över de i Bayern belägna tillgångarna från och med tidpunkten för beslutets lagakraftvinnande ej längre av den av konfiskationen berörda fysiska eller juridiska personen, utan av den delstatliga konfiskationsmyndigheten jämlikt kontrollrådets direktiv nr 57 av d 15 jan 1948 och zonbefälhavarens förordningar. I § 8 i förordning d 23 dec 1950 om genomförandebestämmelser beträffande den angivna förordningen av d 23 nov 1948 anges att behörig att handha överlåtelsen av konfiskerad egendom och delar av sådan egendom och att vidtaga de med överlåtelsen sammanhängande rättsåtgärderna är ordföranden i nämnden för egendomsförvaltning och gottgörelse eller det av honom utsedda ombudet samt anges vidare att äganderätten till förmögenhetsvärdena stadfästes genom utfärdande av fångeshandlingar. Genom en överlåtelsehandling, nummer 86 d 21 jan 1965, har chefen för distriktsfinansdirektionen i Munchen, som enligt vissa i handlingen angivna förordningar förklarat sig vara behörig instans för handläggning av frågor av angivet slag, överlåtit äganderätten till de i bilaga till handlingen beskrivna förmögenhetsobjekten på Fristaten Bayern. I handlingen anges också att det fastslås att kvarlåtenskapen efter Adolf Hitler genom lagakraftvunnen dom i denazifieringsdomstolens l:a avdelning i Munchen d 15 okt 1948 - mål nr T 3568/58 - har konfiskerats till 100 procent i gottgörelsesyften och att de i bilagan redovisade förmögenhetsobjekten hör till kvarlåtenskapens tillgångar. I bilagan anges att föremål för överlåtelse är upphovsrätter till boken Mein Kampf av Adolf Hitler och eventuella ytterligare böcker, tal, samtal, skriftliga uttalanden och manuskript. Adolf Hitler var en brottsling. Ett förverkande på grund av brott regleras inte av upphovsrättslagstiftning utan av brottslagstiftning. En avliden persons egendom kan förverkas. Förverkandet av upphovsrätten till Mein Kampf är varken i strid med svensk eller tysk rätt. Tryckfrihetsrättsliga intressen medför inte att Fristaten Bayerns upphovsrätt inte skall respekteras. Adolf Hitler överlät till det nationalsocialistiska Eherförlaget i Munchen förlagsrättigheterna till Mein Kampf del 1 och 2 år 1925 respektive år 1927. Liknande lagar som infördes beträffande privatpersoner infördes i Tyskland också beträffande organisationer. Enligt sådan lag skulle nazistorganisationers förmögenhetsvärden övergå till den förbundsstat där förmögenheten fanns. Eherförlaget upplöstes och dess förmögenhetsvärden överfördes till Fristaten Bayern. Överlåtelsen har stadfästs genom att en överlåtelsehandling har upprättats. Sålunda har både upphovsrätten och förlagsrätten till Mein Kampf förverkats till Fristaten Bayern.

K-E.H.: De lagregler som åklagaren har redovisat och vilka skall grunda Fristaten Bayerns rätt till upphovsrätten till Mein Kampf strider mot ordre public och bör därför inte tillerkännas giltighet. I vart fall bör de åtgärder som har vidtagits med stöd av lagarna inte tillerkännas giltighet utanför Tyskland. Lagarna skall ses mot bakgrund av att de har utfärdats av ockupationsmakten i ett skede när Tyskland precis hade besegrats och var ockuperat. De är till sin karaktär befallningar som Tyskland endast hade att åtlyda. Bestämmelsen om egendomskonfiskation var när Adolf Hitlers kvarlåtenskap konfiskerades i strid med tysk grundlag; Weimarfördraget år 1919, § 153. Enligt Weimarfördraget kan expropriation inte ske utan att först ett regelrätt domstolsförfarande med förhandling äger rum och att därefter av domstol beslutad ersättning för den exproprierade egendomen utgår. En spruchkammer är ett domstolsliknande organ men inte en domstol. Konfiskationsreglerna i den angivna lagen strider mot accepterade folkrättsliga regler. I artikel 46 i det landkrigsreglemente som har antagits år 1907 genom en konvention i Haag anges att ockuperande makt endast får konfiskera privat egendom när egendomen är av betydelse som krigsförråd. Fristaten Bayern kan inte härleda en övergång av upphovsrätten direkt från Adolf Hitler. När lagstiftningen infördes var Adolf Hitler redan död. Vid dödsfallet övergick upphovsrätten till Mein Kampf till hans arvingar. Adolf Hitler hade vid dödstillfället en syster i livet; Paula Wolf. Av protokollet från förhandlingen i det mål i vilket beslutet om att konfiskera Adolf Hitlers kvarlåtenskap fattades framgår att Paula Wolf önskade närvara vid förhandlingen men att hon blev vägrad tillträde. Protokollet utvisar också att en spruchkammer inte är en domstol. Om en upphovsrättsinnehavare avlider och staten är den ende legale arvingen utslocknar enligt den tyska upphovsrättslagen år 1901, § 8, upphovsrätten. Tyskland har skrivit under Bernkonventionen från år 1886, som reglerar skydd för upphovsrätt till bl a litterära verk. I artikel 5 avsnitt 2 i konventionen föreskrivs att såväl skyddets omfång som de rättsliga åtgärder, vilka står ett verks upphovsman till buds för skydd av hans rättigheter, uteslutande bestäms av lagstiftningen i det land där skyddet påkallas. Det är därför inte möjligt för svensk rätt, som inte ens tillåter utmätning av upphovsrätt, att acceptera konfiskation av upphovsrätt. Upphovsrätten är immateriell. Lagens ståndpunkt är att upphovsrätten beträffande K-E.H:s utgivning av Mein Kampf befinner sig i Sverige. Tillåtligheten av konfiskationen måste därför bedömas enligt svenska regler. Svenska regler varken tillåter eller har tillåtit konfiskation av upphovsrätt. Enligt den svenska regeringsformen 2 kap 22 § 1 st 9 är en utlänning i Sverige likställd med en svensk medborgare vad gäller bl a skydd mot expropriation och liknande åtgärder. Folkrättsliga regler tillerkänner inte konfiskationsåtgärder i ett land någon effekt utanför det land i vilket konfiskationen har beslutats. I rättsfallet NJA 1941 s 424 har HD underkänt tyska konfiskationskrav i Sverige. Yttrandefrihetsintressena gör sig vad gäller K-E.H:s utgivning av Mein Kampf så pass starkt gällande att de upphovsrättsliga intressena måste vika och åtalet ogillas även om upphovsrättsintrång befinns vara styrkt. I det s k manifestmålet, rättsfallet NJA 1985 s 893, har HD uttalat att en domstol i en konfliktsituation har ansvaret att väga tryckfriheten mot upphovsrätten, vilket kan leda till att en åtgärd som innefattar intrång i upphovsrätt inte skall medföra ansvar.

K-E.H. har hörd över talet uppgivit väsentligen följande. Han är ensamägare till ett mindre bokförlag; H:s bokförlag. Varje år ger han på förlaget, som inte har någon anställd, ut 5-10 titlar. Omsättningen i förlaget uppgår per år till någonting mellan 500 000-1 000 000 kr. Någon gång omkring år 1989 började han fundera på att ge ut Adolf Hitlers verk Mein Kampf. Bakgrunden till hans intresse för utgivning var ökad nynazism och främlingsfientlighet i Sverige samt svårigheter att få tag på Mein Kampf i svensk översättning. Han menar att det är av allmänt intresse att Mein Kampf finns tillgänglig så att allmänheten kan bilda sig en uppfattning om verket. Det är nästan omöjligt att få tag i Mein Kampf på något svenskt bibliotek. Även genom antikvariat är det svårt att i Sverige komma över Mein Kampf Han var bekant med den numera framlidne bokförläggaren Timo Kärnekull. Han kände till att denne på förlaget Askild och Kärnekull hade givit ut Mein Kampf i början av 1970-talet. Han tog därför kontakt med Timo Kärnekull för att få besked om det hade varit några upphovsrättsliga problem förenade med dennes utgivning. Timo Kärnekull berättade då för honom att Adolf Hitler hade en syster i livet när Timo Kärnekull gav ut Mein Kampf men att systern inte hade framfört några krav. Genom sina undersökningar fick K-E.H. också besked om att Schilds förlag hade haft förlagsrätten i Sverige men att denna rätt hade gått över till bokförlaget Natur och Kultur. Han tog kontakt med detta förlag, varvid han fick besked om att det inte var något hinder mot att han gav ut Mein Kampf. Han visste att Mein Kampf emellanåt gavs ut i USA och i England. Han tog därför kontakt med kollegor inom bokutgivarbranschen i England. Av dessa fick han besked om att det inte hade varit några problem med att ge ut Mein Kampf i England. Han visste att det var förbjudet att ge ut Mein Kampf i Tyskland. Han hade dock ingen tanke på att tyska staten eller någon tysk delstat kunde ha upphovsrätten till boken. Om någon innehade upphovsrätten trodde han att det kunde vara någon släkting till Adolf Hitler. Han bad därför en tyskjournalist, som han var kamrat med, att forska litet i frågan. Kamraten kom inte fram till någonting som tydde på att det fanns någon upphovsrättsinnehavare. K-E.H. lät därför ge ut Mein Kampf i en upplaga av 10 000 exemplar. Han tror att något hundratal exemplar är osålda. Hans förtjänst på utgivningen har uppgått till 50 000-100 000 kr.

TR:ns bedömning.

Utredningen ger vid handen att chefen för distriktsfinansdirektionen i Munchen, som var behörig instans för handläggning av de uppgifter som tidigare hade ankommit på den nedlagda nämnden för egendomsförvaltning och gottgörelse i delstaten Bayern, d 21 jan 1965 har utfärdat en överlåtelsehandling som innehåller uppgift om att Fristaten Bayern erhåller upphovsrätten till verket Mein Kampf vilken rätt enligt handlingen har ingått i Adolf Hitlers kvarlåtenskap, som genom en dom d 15 okt 1948 av denazifieringsdomstolen, Munchen I, med tilllämpning av Lag om befrielse från nationalsocialism och militarism av d 5 mars 1946, har konfiskerats i sin helhet. Fråga är då om den konfiskation som sålunda har vidtagits leder till en äganderätt som kan tillerkännas giltighet här i landet.

Enligt en allmän princip i den svenska internationella privat- och processrätten får bestämmelse i främmande lag eller avgörande som meddelats av myndighet i främmande stat inte tillämpas om tillämpningen skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket; stridande mot svensk ordre public. Den svenska rättsordningens ståndpunkt torde, vad gäller utländska expropriationer, konfiskationer o dyl, vara att svensk myndighet inte medverkar till åtgärdens verkställighet men att åtgärden som regel tillerkänns rättslig giltighet om den redan är verkställd. I vissa särskilda fall kan det dock inte anses vara uteslutet att en utländsk redan verkställd konfiskation underkänns i Sverige som varande stridande mot svensk ordre public eller folkrättsliga regler.

Den fjärde Haagkonventionen 1907 om lagar och bruk i landkriget och det därtill fogade landkrigsreglementet innehåller, såvitt nu kan vara av intresse, regler med förbud för en ockupationsmakt att i ockuperat område ta enskild egendom i beslag, plundra samt avfordra bl a invånare rekvisitioner in natura som inte är till ockupationsarmens behov. Förbuden får - även med beaktande av att den tyska lagen och reglerna för de domstolar som har haft att tillämpa lagen har utfärdats av en ockupationsmakt- anses sakna giltighet beträffande åtgärder av förevarande slag som beslutats av den ockuperade statens egna myndigheter i gottgörelsesyfte och inte medfört egendomsövergång till främmande makt eller dess organ. Konfiskation enligt lagen är därför inte i strid med de folkrättsregler som gäller i krig.

Folkrätten beaktar även att stater kan ha förpliktelser enligt allmänna folkrättsliga regler eller ingångna konventioner att iakttaga vissa grundsatser vid behandlingen av enskilda människor. En mängd mellanstatliga konventioner innefattande skydd för mänskliga rättigheter, bl a egendomsrätten, har genom åren kommit till stånd. Regelsystemet bygger på att de enskilda staterna är suveräna och äger rätt till nationell lagstiftning som kan inskränka den enskildes rättigheter i särskilda fall, exempelvis vad gäller äganderätten genom expropriation och förverkande på grund av brott. Sedd mot denna bakgrund är den tyska lagens konfiskationsregler, vilka till sin karaktär är jämförbara med förverkanderegler på grund av brott, inte att anse som varande i strid med folkrätten.

Bernkonventionens regler för skydd av litterära och konstnärliga verk innehåller inte något uttryckligt förbud mot att de rättigheter som tillkommer en upphovsrättsinnehavare fråntages denne genom konfiskation. Om en övergång av sådana rättigheter kommer till stånd genom konfiskation åtnjuter därefter den nye rättighetsinnehavaren, om inte åtgärden med hänsyn till ordre publicregler skall frånkännas giltighet, i princip samma skydd mot att åtgärder som innebär intrång i upphovsrätten vidtages som den ursprunglige innehavaren har haft. En övergång enligt det anförda i Tyskland av upphovsrätten till ett verk som har hemland där leder följaktligen till att den nye upphovsrättsinnehavaren även i andra länder kan ha den uteslutande förfoganderätten över verket som den till verket hörande upphovsrätten medför.

Med hänsyn till det anförda och då utredningen i övrigt inte leder till annan bedömning, finner TR:n att Fristaten Bayern innehar upphovsrätten till Mein Kampf och att fristatens innehav av denna rätt inte får anses vara stridande mot svensk ordre public och därför skall tillerkännas giltighet här i landet.

I rättsfallet NJA 1985 s 893 har HD uttalat att ett förfarande som i och för sig innefattar upphovsrättsintrång av hänsyn till yttrandefrihetsintresse i vissa situationer skulle kunna vara fritt från ansvar. På sidorna 908n-909ö i rättsfallet anför domstolen, "Vad sålunda har anförts leder till slutsatsen att uppgiften att i sådana typfall som nu åsyftas begränsa straffansvaret för upphovsrättsintrång till förmån för ett motstående yttrandefrihetsintresse bör förbehållas lagstiftaren. Det torde trots det sagda kunna uppstå situationer där yttrandefrihetsintresse gör sig gällande med sådan styrka att domstolarna rimligen måste ta ansvar för en friande dom vid åtal för intrång i upphovsrätten. Här avses fall som skulle kunna sägas ha beröringspunkter med de nödsituationer som enligt 24 kap 4 § BrB leder till straffrihet". Av det sagda framgår att det endast är i mycket speciella situationer som straffrihet för upphovsrättsintrång enligt det berörda kan komma i fråga. Enligt TR:ns mening är omständigheterna i förevarande mål, som gäller ett kommersiellt utnyttjande av upphovsrättsskyddat verk genom framställning och försäljning till allmänheten av ett stort antal exemplar, inte sådana att intresset av yttrandefrihet står i sådan motsättning till skyddet för upphovsrätten att frihet från ansvar för intrånget - om detta har skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet - kan komma i fråga.

K-E.H., som är yrkesverksam som bokförläggare, har såvitt framgår av vad han själv har uppgivit haft klart för sig att Mein Kampf borde vara ett upphovsrättsligt skyddat verk och därför gjort vissa undersökningar till klargörande av vem som innehade upphovsrätten. Hans uppgifter är tämligen svepande och vittnar inte om att det har varit fråga om någon grundlig och målinriktad undersökning. Vid sådant förhållande får K-E.H. i vart fall genom grov oaktsamhet anses ha gjort sig skyldig till intrång i den Fristaten Bayern tillkommande upphovsrätten till Mein Kampf i enlighet med vad åklagaren har påstått. Atalet skall därför bifallas.

Påfö jd m m. K-E.H. återfinns i kriminalregistret under ett avsnitt avseende en dom d 6 dec 1994. Genom domen dömdes han för bokföringsbrott till villkorlig dom i förening med femtio dagsböter.

Förevarande brott har begåtts i tiden innan prövotiden enligt den villkorliga domen har börjat löpa. Med hänsyn härtill och då brottet inte är av sådan allvarlig art att särskild påföljd bör utdömas, finner TR:n det vara lämpligast att meddela förordnande om att den K-E.H. tidigare ådömda villkorliga domen skall avse även nu ifrågavarande brott. Skäl att förena påföljden med böter föreligger inte.

Enligt 53 a § upphovsrättslagen får domstolen, på yrkande av upphovsmannen eller hans rättsinnehavare eller av den som på grund av upplåtelse har rätt att utnyttja verket, vid vite förbjuda den som vidtar en åtgärd som innebär intrång eller överträdelse som avses i 53 § att fortsätta med åtgärden. I regeringens proposition - Skärpta åtgärder mot immaterialrättsliga intrång- 1993/94:122 s 45 anges att regeln motiveras av att det i regel är ett primärt intresse för rättighetsinnehavaren att snabbt få slut på ett pågående intrång och att det är angeläget att finna medel som på ett effektivt sätt kan få ett olovligt utnyttjande att upphöra.

K-E.H. har sedan lång tid upphört med åtgärder som innebär intrång i den till Mein Kampf hörande upphovsrätten. Det intrång som han har övertygats om har inte skett uppsåtligen utan av grov oaktsamhet. Med hänsyn till anförda omständigheter, finner TR:n att övervägande skäl föreligger att lämna Fristaten Bayerns yrkande om vitesförbud utan bifall.

Fristaten Bayerns yrkande om förstörande av de exemplar av Mein Kampf som framställts av K-E.H. och innehas av denne är i den omfattning som svarar mot verkställt beslag lagligen grundat och skäligt och skall därför i enlighet därmed bifallas. Beslaget skall bestå.

Domslut

Domslut. TR:n dömde K-E.H. enligt 2 och 53 §§ lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk för brott mot upphovsrättslagen och förordnande att tidigare ådömd villkorlig dom skulle avse även det nya brottet.

I beslag tagna 60 exemplar av Mein Kampf del 1 och 91 exemplar av Mein Kampf del 2 skulle förstöras. Beslaget skulle bestå.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns domslut endast på så sätt att HovR:n enligt 53 a § 1 st upphovsrättslagen förbjuder K-E.H. vid vite om en miljon kr att fortsätta utgivningen av Adolf Hitlers verk Mein Kampf Beslagen skall bestå.

K-E.H. (offentlig försvarare jur kand E.G.) överklagade och yrkade ogillande av den mot honom förda talan.

Riksåklagaren och Fristaten Bayern genom dess Staatsministerium der Finanzen (ombud advokaten B.A.M.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tor Olsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut i ansvarsdelen.

Med ändring av HovR:ns domslut beträffande förstörande av exemplar och vitesförbud ogillar HD Fristaten Bayerns talan i denna del. HD ändrar vidare på så sätt HovR:ns domslut att beslutet om beslag upphävs.

JustR Lars K Beckman var skiljaktig och gillade betänkandet.

HD:s dom meddelades d 21 dec 1998 (mål nr B 4367-97).