RH 2002:6

Åklagaren åtalade D.S. för olaga hot under påstående att D.S. den 24 december 1999 i och utanför I.S:s lägenhet i Landskrona till I.S. uttalat hotelser av innebörd att han skulle döda henne. Åklagaren påstod också att hotelserna varit ägnade att hos I.S. framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person.

D.S. förklarade att han varken kunde erkänna eller förneka gärningen. Han gjorde emellertid gällande att det i vart fall måste ha stått klart för I.S. att hotet inte varit allvarligt menat.

Landskrona tingsrätt (2001-03-13, tingsfiskalen Linda Palmenäs samt nämndemännen Birgitta Bach, Lars Bengtsson och Arne Nordqvist) dömde D.S. för olaga hot till villkorlig dom jämte femtio dagsböter. I domen anförde tingsrätten bl.a. följande.

I.S. har uppgett: Hon har känt D.S. under ca fem års tid. De har aldrig bott tillsammans men har en gemensam dotter som är tre och ett halvt år. D.S. är bosatt i Köpenhamn men under de fem år de känt varandra har han vistats hos henne från och till. Deras förhållande har alltid varit konfliktfyllt och anledningen till att de träffas är att de har barn tillsammans. Hon har, förutom D.S:s dotter, dottern S.S. sedan ett tidigare förhållande. - Under julen 1999 skulle D.S. bo hos henne för att umgås med sin dotter. Situationen var olustig då det hade brunnit i hennes lägenhet kort tid före jul, vilket bl.a. innebar att köket var oanvändbart. När D.S. kom till bostaden på julaftons eftermiddag rådde emellertid trevlig stämning. I lägenheten fanns, förutom hon och D.S., hennes båda döttrar S och N samt S:s pojkvän. Under kvällen drack såväl hon som D.S. alkohol. Hon blev påverkad av alkoholen, men inte berusad. Hon minns inte exakt vad de drack, men det är inte omöjligt att D.S. drack vin och att hon drack snaps. Sedan julklapparna hade delats ut uppstod bråk mellan henne och D.S. Hon kan inte påminna sig vad bråket ursprungligen handlade om, men de använde båda hårda ord och tonläget blev högt. Trots att de tidigare varit osams i stor utsträckning tyckte hon att situationen den här gången blev "extrem". D.S. kallade henne flera fula ord och hotade till sist att döda henne. Av hotet blev hon arg, rädd och ledsen. Hon uppfattade det som att D.S. hotade henne och hennes barn genom att uttala att han skulle döda henne. Hon har emellertid inget minne av att D.S. uttalat något direkt hot till något av barnen. D.S. har aldrig tidigare hotat henne och detta gjorde att hon blev rädd. Hon trodde att D.S. efter att ha intagit tabletter och alkohol skulle kunna sätta hotet i verket. Efter en stund lämnade D.S. lägenheten och någon, sannolikt S.S., tillkallade polis. Innan polisen kom till platsen återkom dock D.S. till bostaden för att hämta sina ytterkläder. Då de inte öppnade dörren började D.S. bära sig illa åt i trapphuset. Hon spelade in oväsendet på en bandspelare i syfte att senare kunna spela upp det för D.S. som bevis på vad han sagt. Hon vet inte om D.S. uttalade några hotelser då han befann sig utanför lägenhetsdörren eftersom hon valde att inte lyssna på vad han sade. Kassettbandet överlämnade hon till polisen. - Hon har vid ett tidigare tillfälle tilldelat D.S. en örfil men hon har aldrig misshandlat honom.

S.S har uppgett: Vid jultid 1999 mådde hon psykiskt dåligt och har därför svaga minnesbilder från den nu aktuella händelsen. Hon minns emellertid att det firades julafton hemma. På grund av brandskador i lägenheten var alla nedstämda. D.S. kom hem vid 17-tiden och sedan julklappsutdelningen genomförts uppstod "muntjafs" mellan honom och I.S. Inledningsvis snäste de åt varandra men allteftersom kvällen gick blev de alltmer grova i munnen. Hon ville inte att hennes syster skulle höra vad som sades och tog därför med sig henne till sitt rum. Vid något tillfälle lämnade D.S. lägenheten för att sedan återkomma igen. D.S. ville komma tillbaka in och började banka på dörren samt hota att han skulle döda I.S. Några hotelser mot henne uttalades emellertid inte. På grund av D.S:s beteende ringde hon polisen. - D.S. har aldrig uppträtt hotfullt eller våldsamt mot henne. I.S. och D.S. brukar däremot bråka och har också slagits med varandra.

D.S. har uppgett: En kort tid före den nu aktuella händelsen blev han inlagd på sjukhus på grund av psykiska besvär. När han skrevs ut skulle han medicinera under en period, varvid I.S. och S.S. lovade att hjälpa honom och låta honom bo i sin bostad. De skulle se till att han fick sin medicin, vilket de inte alltid gjorde. Sedan han kommit hem från sitt arbete på julaftonskvällen 1999 var han jultomte för familjen. Därefter drack han och I.S. alkohol, varvid diskussion uppstod om en man som I.S. påstod vara bättre än honom. Eftersom situationen riskerade att bli våldsam gick han, som han brukar göra i sådana situationer, från lägenheten. Han tog inte sin jacka med sig och återvände därför till lägenheten, dels för att få jackan, dels för att se om hans dotter hade det bra. När I.S. vägrade släppa in honom i lägenheten blev han arg och "sinnet rann över". Han har inget minne av att han hotat I.S. utanför hennes lägenhetsdörr, men han känner igen sin röst på det band som spelades in och efter att ha avlyssnat bandet förstår han varför I.S. och S.S. tillkallade polis. Han har aldrig tidigare hotat I.S. men vid det här tillfället blev han upprörd eftersom I.S. varit berusad hela dagen och eftersom det blev bråk på julafton. - Han uppfattar inte sig själv som en våldsam person. Han har vid tidigare tillfällen blivit slagen av I.S.

På åklagarens begäran har det kassettband I.S. överlämnat till polisen de 24 december 1999 avlyssnats. Vid avlyssning hörs ett bankande och hamrande ljud samt hur en man med D.S:s röstläge uttalar bl.a. orden "Jag skall döda dig" och "I.S. full i 24 timmar, jävla fitta jag skall döda dig."

D.S. har som skriftlig bevisning åberopat läkaranteckningar, journalblad och polisanmälan.

Tingsrättens bedömning

Vid uppspelning av det kassettband som I.S. överlämnat till polisen hörs, som ovan redogjorts för, hur en man med samma röstläge som D.S. uttalar hotelser riktade mot I.S. av innebörd att han skall döda henne. På grund av det bankande och hamrande ljud som samtidigt hörs på bandet måste dessa hotelser ha uttalats av D.S. i samband med att denne velat komma in i lägenheten efter att, av vilken anledning det än varit, ha lämnat den. Härutöver har I.S. på ett trovärdigt sätt berättat att D.S. hotat att döda henne även tidigare under kvällen, då han befann sig inne i lägenheten. Denna uppgift från I.S. vinner stöd i det faktum att hon, när D.S. sedan befann sig utanför hennes bostad, valde att spela in det som sades på band. Det förefaller osannolikt att I.S. skulle komma på tanken att slå på en bandspelare i bevissyfte för det fall att D.S. inte hade hotat henne redan tidigare under kvällen. Tingsrätten finner på grund av det anförda utrett att D.S. till I.S. uttalat hotelser av innebörd att han skulle döda henne såväl i som utanför hennes bostad. Genom vad som framkommit om omständigheterna kring vilka hoten uttalades, samt med beaktande av innebörden av hoten och deras ordalydelse, måste hoten vidare ha varit ägnade att hos I.S. framkalla allvarlig fruktan för hennes personliga säkerhet. Åtalet är således styrkt och den gärning D.S. gjort sig skyldig till mot I.S. skall bedömas som olaga hot.

D.S. är, såvitt kunnat utrönas, tidigare ostraffad. Han tycks leva under relativt väl ordnade förhållanden och det saknas anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. På grund härav, och då det varken med hänsyn till brottets art eller straffvärde är nödvändigt med en frihetsberövande påföljd, finner tingsrätten att påföljden kan stanna vid villkorlig dom i förening med ett bötesstraff.

D.S. överklagade och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet. Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (2001-12-20, hovrättsråden Roger Bergforsen, referent, och Sten Pålsson samt nämndemännen Guilem Rodrigues da Silva och Gunnel Hansson) ogillade åtalet och anförde i domskälen följande.

I hovrätten har I.S. och D.S. hörts på nytt, varjämte S.S:s uppgifter föredragits ur tingsrättens dom. Hovrätten har vidare avlyssnat den åberopade bandupptagningen.

Inledningsvis bör sägas att det upplysts att I.S. och D.S., som har en dotter tillsammans, numera umgås under vänskapliga förhållanden. Det kan på goda grunder antas att I.S. i hovrätten tonat ned vad som inträffat den aktuella julaftonskvällen. Åklagaren har därför åberopat vad I.S. uppgett vid tingsrätten såsom dessa uppgifter antecknats i tingsrättens dom.

D.S. har vidgått att han uttalat sig på sätt åklagaren påstått men invänt att språkbruket varit det gängse vid munhuggning mellan honom och I.S., som ofta varit osams, och att I.S. omöjligen kan ha uppfattat hoten som allvarligt menade. Han har därför bestritt ansvar för olaga hot.

I.S. har i hovrätten uppgett att hon kände viss oro, eftersom hon var osäker på hur kombinationen medicin och alkohol kunde påverka D.S. Hon har direkt tillfrågad därom uppgett att det varit omöjligt för D.S. att på egen hand ta sig in i lägenheten igen sedan han blivit avvisad därifrån.

D.S. har i hovrätten uppgett att han bankat och sparkat på lägenhetsdörren därför att han velat bli insläppt för att komma åt sina ytterkläder.

Lika med tingsrätten finner hovrätten utrett att D.S. vid tillfället uttalat de angivna dödshoten. Hovrätten, som avlyssnat de hot som uttalats utanför lägenhetsdörren, saknar anledning att anta att de hot som tidigare uttalats inne i lägenheten varit av värre art. Vidare är klarlagt att D.S. utgjort ett mycket störande inslag i julfirandet i I.S:s lägenhet och att han därför blivit avvisad därifrån av S.S:s pojkvän samt att han därefter uppträtt mycket störande i trappuppgången utanför lägenheten, varför S.S. tillkallat polis.

Enligt 4 kap. 5 § brottsbalken skall den som lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom dömas för olaga hot.

Vad gäller muntliga hot har i underrättspraxis sedan mycket lång tid funnits en tendens att bestraffa snart sagt varje yttrande som kan tolkas som ett hot om brottslig gärning. Minsta rädsla eller oro har ofta ansetts uppfylla det i lagtexten angivna rekvisitet "allvarlig fruktan", vilket för att beteckna rädsla är ett jämförelsevis starkt uttryck. Här må anmärkas att straffrättskommitténs föreslagna ordval "fruktan" ändrades i lagstiftningsärendet efter remissyttrande av JK, till vilket departementschefen anslöt sig, till "allvarlig fruktan" (se prop. 1962:10 s. 108 ff.) och att den vanligen använda brottsbalkskommentaren i detta hänseende kan vara vilseledande, eftersom den reservationslöst återger vad straffrättskommittén anförde om sitt förslag innan den angivna begränsningen av det straffbara området för hotelser gjordes. Vägledande avgöranden från Högsta domstolen finns ej.

Anledning saknas att betvivla D.S:s uppgift att sådana yttranden som han fällt och åtalats för varit vanligen förekommande utan att vara allvarligt menade i hans och I.S:s relation. Av utredningen framgår att I.S. vid tillfället varit väl skyddad av såväl S.S. och dennas pojkvän som i det senare skedet även av en låst dörr samt att D.S. varit rejält berusad. Hovrätten har svårt att tro att D.S. haft möjlighet att sätta några som helst hotelser i verket och att någon skulle kunnat tilltro honom det.

Hovrätten gör sammantaget den bedömningen att D.S:s vid tillfället uttalade hotelser inte varit ägnade att hos I.S. framkalla något som kan anses som allvarlig fruktan för hennes egen säkerhet till person. Åtalet skall följaktligen ogillas.

Hovrättslagmannen Per Eriksson var skiljaktig och anförde följande.

Det har i hovrätten upplysts att D.S. och I.S. numera har samsats och att I.S. inte längre är särskilt intresserad av att D.S. blir straffad. Förhållandet har alldeles uppenbart präglat den berättelse som I.S. har avgett i hovrätten. Sålunda har hon påtagligt tonat ned sina uppgifter, och det har inte kvarstått mycket av de beskyllningar som hon riktade mot D.S. under huvudförhandlingen vid tingsrätten. Detta har föranlett åklagaren att åberopa I.S:s berättelse vid tingsrätten, sådan den återgetts i referatet i den överklagade domen.

Att I.S. nu mer eller mindre tagit tillbaka sina uppgifter bör emellertid inte påverka bedömningen i sak. Anledningen till hennes beteende framstår som naturlig, och inget har kommit fram som ger anledning att ifrågasätta uppgifterna i tingsrättens dom om att I.S. där gjort ett trovärdigt intryck. Hennes vid tingsrätten lämnade uppgifter, sammanställda med övrig utredning, är därför tillräckliga för att det skall anses utrett att D.S. gjort de uttalanden mot I.S. som åklagaren har påstått.

Det är således klarlagt att D.S. hotat att döda I.S. Frågan är då om dessa hotelser varit ägnade att hos I.S. framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person. Vad man därvid framför allt skall fästa avseende vid är hur situationen har tett sig från I.S:s synpunkt. För straffbarhet krävs då inte att I.S. blivit rädd. Å andra sidan föreligger inget brott, om det för I.S. varit uppenbart att hotet inte kunde vara allvarligt menat, om hon varit likgiltig för om hotelsen sattes i verket eller om hon utan särskild olägenhet hade kunnat avstyra gärningen. (Se Brottsbalkskommentaren, Kap. 1-12, s 4:22 f.)

Vid den bedömning som skall göras utifrån det anförda bör inledningsvis framhållas att fall, i vilka omständigheterna varit snarlika de som nu föreligger, enligt mångårig underrättspraxis bedömts som olaga hot (jämför t.ex. RH 1997:163-169 och Brottsoffermyndighetens referatsamling Dnr 3090/95 och 5825/98).

När det gäller att bedöma de närmare förhållandena i detta mål, måste först beaktas att redan den omständigheten att I.S:s då 16-åriga dotter S.S. sett sig föranlåten att tillkalla polis är svår att förena med antagandet att D.S:s hotelser inte varit ägnade att ta på allvar.

Vidare har I.S. vid tingsrätten berättat att hon blev rädd med anledning av den hotelse som uttalades inne i lägenheten. Hon har också förklarat att anledningen till rädslan var att D.S. aldrig tidigare hade hotat henne och att hon trodde att han, efter att ha intagit tabletter och alkohol, skulle kunna sätta hotet i verket. Som ovan anförts skall vad hon berättat läggas till grund för bedömningen. Med beaktande av de sålunda lämnade uppgifterna saknas anledning att ifrågasätta att situationen från I.S:s synpunkt varit sådan att den av D.S. i lägenheten uttalade hotelsen utgör brottslig gärning.

De hot som D.S. framfört då han befunnit sig ute i trapphuset och som har dokumenterats genom bandinspelning kan inte bedömas på annat sätt än det tidigare hotet. De uttalanden som D.S. fällt utanför lägenhetsdörren, sedda i samband med vad som förekommit strax dessförinnan inne i lägenheten och med hans uppträdande i övrigt ute i trapphuset ger inget utrymme för tvivel om att hotelserna faller inom ramen för det straffbara området.

D.S. skall alltså dömas för olaga hot.

Hotelserna har varit enbart verbala, och de har fällts i samband med att D.S. och I.S. under alkoholpåverkan bråkat med varandra och från ömse håll använt hårda ord i ett uppskruvat tonläge. Man bör också beakta att D.S. vid tillfället levt under psykiskt pressande förhållanden, något som I.S. varit väl medveten om. Med hänsyn till det anförda och då händelsen framstår som en engångsföreteelse, bör påföljden kunna stanna vid ett bötesstraff.

Sammanfattningsvis anser jag att D.S. skall dömas för olaga hot till 80 dagsböter.

Målnummer B 989-01