RH 2003:33

Åklagaren åtalade A.H. för försök till smuggling med följande gärningspåstående. A.H. har den 15 mars 2001 i Göteborg uppsåtligen försökt att från Sverige till Moçambique föra ut 107 st. kylskåp vilka innehöll eller i vart fall för sin funktion var beroende av ämnet klorfluorkarboner (CFC). Detta ämne, liksom varor vars funktion är beroende av ämnet, omfattas av ett särskilt föreskrivet förbud mot sådan utförsel. Fara för brottets fullbordan har förelegat eller varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter.

A.H. vidgick de faktiska omständigheterna men bestred ansvar på den grunden att han inte kände till reglerna om förbud mot export av freoner.

Närmare hörd över åtalet berättade A.H. bl.a. följande. Vid flera tillfällen har han hjälpt vänner med exportaffärer och då har han ofta använt sig av firman J.S. Han har aldrig exporterat utan ombud och hans försändelser har aldrig tidigare blivit stoppade av tullen. Det i målet aktuella godset har A.H. själv lastat. G.N., som arbetade på J.S., har vid ifyllandet av tulldeklarationen erhållit underlaget från honom. Han hade för vana att räkna de artiklar som han hjälpte till med att exportera och noggrant ange varuslag. Vid detta tillfälle hade han familjeproblem och kunde därför inte gå igenom godset lika noggrant som vanligt. Av det skälet angav han att exporten avsåg hushållsartiklar.

På åklagarens begäran hölls vittnesförhör med G.N., som tidigare arbetade som exportspeditör hos J.S. Hon uppgav att A.H. var kund hos firman sedan ungefär två år tillbaka och berättade vidare följande. Han lastade gods både i Stockholm och Göteborg. I exportdeklarationen skall varuslag och statistiskt nummer anges. Uppgiften om varuslag får firman från sina kunder. Det statistiska numret för respektive varuslag ligger i J.S:s datorsystem. Kunderna har troligen inte tillgång till de statistiska numren. J.S. hade flera kunder som exporterade begagnade hushållsartiklar till Afrika. Flera kunder hade namn vilka liknade A.H:s. I samband med införandet av exportförbudet av freoner stoppades flera containrar av tullen. G.N. fick kännedom om exportförbudet av freoner först i samband med att en container blev stoppad av Sjötullen i Stockholm. Hon har tidigare trott att det var A.H:s varor som stoppades men hon är inte längre säker på att så var fallet.

Göteborgs tingsrätt (2002-11-19, chefsrådmannen Gunnar Krantz samt nämndemännen Al Zackrisson, Inez Gustavsson och Ingalill Fagerlund) dömde A.H. för försök till smuggling till sextio dagsböter.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Utredningen ger inte säkra belägg för att A.H. kände till exportförbudet för varor som innehåller eller för sin användning är beroende av freoner. Tingsrätten godtar därför A.H.s uppgift att han inte kände till exportförbudet.

I förarbetena till lagen (2000:1225) om straff för smuggling anger departementschefen att det inte torde krävas att gärningsmannen haft någon kännedom om restriktionens närmare innehåll eller utformning. Överhuvudtaget är det från allmän synpunkt av vikt, enligt departementschefen, att beviskravet inte tillämpas på ett sådant sätt att den som måste ha insett att han överträder någon in- eller utförselrestriktion undgår ansvar (prop. 1999/2000:124 s. 83). Nämnda uttalanden har i doktrinen tolkats så att villfarelse beträffande innehållet i den bakomliggande lagstiftningen är att bedömas enligt samma regler som straffrättsvillfarelse. (Zila, Specialstraffrätten En introduktion, 3 uppl. 2001, s. 52). Tingsrätten ansluter sig till denna uppfattning.

Straffrättsvillfarelse medför inte frihet från ansvar annat än om villfarelsen varit ursäktlig. Vad som förekommit i målet ger inte vid handen att den straffrättsvillfarelse som A.H. skall anses ha befunnit sig i har varit ursäktlig. Han kan därför inte undgå ansvar för försök till smuggling.

A.H. överklagade domen och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Åklagaren bestred ändring.

I hovrätten hördes A.H. och G.N. på nytt, varvid de i huvudsak berättade i enlighet med vad som antecknats i tingsrättens dom. Skriftlig bevisning åberopades.

Hovrätten antecknade följande. A.H. har gjort gällande att han inte hade uppsåt till brott. Han har anfört att han inte kände till att det var fråga om kylskåp som för sin funktion var beroende av klorfluorkarboner (CFC) och att han inte heller kände till att exportförbud gällde för sådana kylskåp. Han har vidare angett att den villfarelse han varit i har varit uppenbart ursäktlig mot bakgrund av att bestämmelsen är svårtillgänglig och att han inte erhållit någon information om den från t.ex. speditören. Han har framhållit att personal vid tullen varit okunnig om bestämmelsens innehåll och att anställda på speditionsföretag inte har fått information om bestämmelsen. A.H. har vidare ifrågasatt om kungörandet av bestämmelsen skett på rätt sätt.

Hovrätten för Västra Sverige (2003-04-23, hovrättsråden Per Westerling, Eva Ahlquist, referent, och Christer Ranch) ogillade, med upphävande av tingsrättens dom, åtalet.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Av utredningen framgår att A.H. den 15 mars 2001 försökt att föra ut bland annat 107 kylskåp från landet till Moçambique och att dessa kylskåp för sin funktion har varit beroende av CFC.

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2037/2000 av den 29 juni 2000 om ämnen som bryter ned ozonskiktet råder det från och med den 1 oktober 2000, med vissa undantag, förbud mot att exportera produkter som innehåller CFC eller som för sin funktion är beroende av detta ämne. Enligt 3 § tredje stycket p. 1 och 14 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling döms den som uppsåtligen från landet försöker föra ut en vara i strid med ett särskilt föreskrivet förbud. Uppsåt krävs således för att någon skall kunna dömas till ansvar för försök till smuggling och därvid bör enligt lagmotiven allmänna principer om uppsåt gälla (prop. 1999/2000: 124 s. 80).

A.H:s invändning om att han inte kände till att exporten avsåg kylskåp som för sin funktion var beroende av CFC, dvs. att han var i faktisk villfarelse, synes ha framställts först vid huvudförhandlingen i hovrätten. Mot bakgrund av att invändningen framförts på ett så sent stadium i processen och då A.H. inte har närmare utvecklat denna invändning finner hovrätten att den bör lämnas utan avseende.

A.H. har vidare invänt att han inte kände till exportförbudet. Han har således gjort gällande att han varit okunnig om en bakom straffbestämmelsen i smugglingslagen liggande bestämmelse som har betydelse för tillämpningen av straffbestämmelsen. Fråga är om han varit i sådan rättsvillfarelse och om denna i så fall är sådan att A.H. skall vara fri från ansvar för brott eller om han ändå skall dömas för försök till smuggling.

Frågan om rättsvillfarelse togs upp i lagmotiven till den tidigare gällande lagen om straff för varusmuggling (prop. 1960:115). I 1 § varusmugglingslagen beskrevs två typer av gärningar – i första stycket behandlades det fallet att gods infördes eller utfördes utan att det gavs tillkänna för tullmyndigheten medan det andra stycket rörde det fallet att någon gjorde sig skyldig till vilseledande i samband med tullbehandlingen. Högsta domstolen angav i NJA 1985 s. 281 I och II att vad departementschefen uttalat i propositionen måste anses innebära att avsikten var att förekomsten av en tull- eller avgiftsplikt eller import- eller exportförbud inte behövde vara täckt av uppsåt. Högsta domstolen uttalade emellertid att rättsvillfarelse skulle bedömas olika vid tillämpningen av första respektive andra stycket på så sätt att förekomsten av tull- eller avgiftsplikt respektive import- eller exportförbud skulle vara täckt av uppsåt när det gällde gärningar som var straffbelagda enligt bestämmelsens andra stycke, medan den av departementschefen anvisade tillämpningen kunde godtas beträffande gärningar som var straffbelagda enligt första stycket.

I propositionen till smugglingslagen (prop. 1999/2000:124 s. 83 f) anges att de allmänna uppsåtsreglerna torde kunna medföra frihet från ansvar då gärningsmannen är okunnig om eller har en felaktig uppfattning om bakomliggande bestämmelser och att det torde kunna gälla t.ex. bestämmelser med förbud mot eller villkor för utförsel. I propositionen framhålls att omständigheterna i ett flertal fall torde utvisa att den som inför en vara måste ha insett att varan omfattas av en införselrestriktion som han inte beaktat vid införseln samt att motsvarande gäller vid utförsel. Vidare anges att det för straffansvar inte torde krävas att gärningsmannen har någon kännedom om restriktionens närmare innehåll eller utformning samt att det överhuvudtaget från allmän synpunkt är av vikt att beviskravet inte tillämpas på ett sådant sätt att den som måste ha insett att han överträder någon in- eller utförselrestriktion undgår ansvar.

Lagrådet yttrade i uppsåtsfrågan att en tillämpning av allmänna rättsgrundsatser om rättsvillfarelse torde innebära ett frångående av den rättsgrundsats som tillskapades genom 1985 års avgöranden av Högsta domstolen samt att Lagrådet förstår tillkomsten av den nya smugglingslagen och de därmed förenade motivuttalandena så, att rättstillämpningen inte längre kan anses bunden av dessa avgöranden (se prop. 1999/2000:124 s. 254). Regeringen anger i propositionen att den inte har någon erinran mot Lagrådets uttalande.

Åklagaren har i fråga om A.H:s kännedom om exportförbudet anfört att personal på J.S. kände till att det rådde exportförbud och att det finns omständigheter som talar för att A.H. informerats därom, åtminstone efter det att en container stoppades av Sjötullen i Stockholm. Vidare har åklagaren anfört att A.H:s export efter årsskiftet 2000/2001 skett från hamn i Göteborg i stället för som tidigare från hamn i Stockholm samt att som varuslag angetts hushållsartiklar i stället för kylskåp och att dessa förhållanden också talar för att A.H. hade kännedom om exportförbudet.

Hovrätten finner att G.N:s uppgifter om förhållandena på J.S. närmast talar för att A.H. inte informerades av speditören om att exportförbud hade inträtt. Det kan inte heller av det sätt som A.H:s export genomfördes på dras några särskilda slutsatser då det framgår av ett utdrag ur Tullens datorsystem att A.H. vid ett antal tillfällen såväl före som efter den 1 oktober 2000 exporterat containrar där varuslaget angetts vara kylskåp samt att export skett från Stockholm såväl före som efter nämnda datum. Hovrätten finner att omständigheterna inte ger tillräckligt stöd för påståendet att A.H. hade kännedom om exportförbudet. Hovrätten delar följaktligen tingsrättens uppfattning att hans uppgift om att han inte kände till exportförbudet får godtas.

A.H. har således varit okunnig om en bakom straffbestämmelsen i smugglingslagen liggande bestämmelse som har betydelse för tillämpningen av straffbestämmelsen. Hovrätten finner att ovan redovisade uttalanden leder till att allmänna rättsgrundsatser om rättsvillfarelse skall tillämpas (se även Leijonhufvud & Wennberg, Straffansvar, 6:e uppl. 2001, s. 73 f). A.H:s okunnighet om den bakomliggande bestämmelsen, s.k. oegentlig rättsvillfarelse, utesluter därmed straffansvar för honom (jfr Holmqvist m.fl., Brottsbalken s. 24:76 ff). Åtalet mot honom skall således ogillas.

Målnummer B 4776-02