NJA 1985 s. 281

Fråga om betydelsen av rättsvillfarelse i mål om ansvar för varusmuggling (I och II). Tillika fråga om påföljdseftergift enligt 33 kap 4§ 3 st BrB (II).

I

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot studeranden T.R., född 1961, för varusmuggling enligt följande gärningsbeskrivning: T.R. har år 1981 uppsåtligen utan att ge det tillkänna hos vederbörlig myndighet i Stockholm till riket infört och här brukat en personbil Dodge Royal Monaco med finskt registreringsnummer (registreringsnummer, uteslutet här), oaktat han icke varit berättigad därtill, varigenom allmänna avgifter beräknade till 19 142 kr undandragits statsverket.

TR:n (ordf t f chefsrådmannen Regnstrand) anförde i dom d 27 jan 1982:

Domskäl. T.R. har bestritt ansvar under uppgift att han varit berättigad att införa person bilen utan att anmäla den för tullmyndighet liksom att här bruka den och har gjort gällande att, om han skulle anses ha förfarit oaktsamt, hans oaktsamhet varit ringa.

Enligt T.R:s uppgifter, som ej ifrågasatts av åklagaren, framgår följande: Bilen tillhör hans far C.R., som är finsk medborgare och driver affärsrörelse i Finland, där han också har en lägenhet i Helsingfors. Modern liksom T.R. och hans syskon har alltid varit bosatta i Sverige och fadern besöker regelbundet familjen, i regel kanske vartannat veckoslut samt över helger och på semestern. T.R. är sedan 1980 svensk medborgare och han har svenskt körkort. Bilen anskaffades för att fadern skulle använda den i Sverige, där han också i viss utsträckning driver rörelse, bl a för färd mellan familjebostaden och Arlanda. Fadern tog också ibland med bilen till Finland. T.R. hade faderns löfte att använda bilen. Även han har vid några tillfällen fört den till eller från Finland. Eftersom han gjorde sin värnplikt under år 1981, använde han den ej så ofta. Fadern hade genom kontakt med polismyndighet erhållit uppfattningen att han fritt kunde använda bilen i Sverige om han hade svenskt körkort och utverkade att han erhöll ett sådant liksom att sönerna, som hade svenskt körkort, även erhöll finskt körkort "liksom för diplomatbarn". T.R. har också själv stoppats någon gång vid förandet av bilen och då förklarat situationen och visat sitt finska körkort varefter polismännen låtit honom fara utan vidare ingripande.

T.R. har vitsordat att han vid möjligen två tillfällen under år 1981 infört person bilen till Sverige utan att ge det tillkänna för tullmyndigheten liksom att han under 1981 vid några tillfällen använt den i Sverige. Han har vidare ej ens påstått att något beslut om temporär tullfrihet meddelats för bilen eller att han eller någon annan i familjen hos tull myndighet efterhört vilka bestämmelser som gällde för införandet och brukandet av bilen i Sverige. Även om samtal med polismän förekommit i enlighet med vad T.R. uppgivit är detta ej heller av beskaffenhet att fritaga honom från ansvar. Vid angivna förhållanden finner TR:n åtalet för varusmuggling därför vara styrkt.

Domslut. TR:n dömde T.R. jämlikt 1 § varusmugglingslagen för varusmuggling till 25 dagsböter om 10 kr.

Svea HovR

T.R. fullföljde talan i Svea HovR med yrkande att åtalet skulle ogillas.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Ihrfelt, hovrättsråden Björnberg, referent, och Elner samt adj led Julius) anförde i dom d 28 dec 1982:

Domskäl

Domskäl. Lika med TR:n finner HovR:n T.R. övertygad om varusmuggling. Han förskyller härför det av TR:n bestämda straffet.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom i vad T.R. dömts för varusmuggling till dagsböter.

HD

T.R. (offentlig försvarare advokaten C.C.) sökte revision och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Riksåklagaren bestred ändring. I andra hand gjorde riksåklagaren gällande att gärningen hade förövats av grov oaktsamhet och att det inte var fråga om ringa fall.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Bo Wigert).

HD (JustR:n Knutsson, referent, Magnusson och Bergqvist) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. T.R. har vid huvudförhandling i HD i huvudsak vidhållit de uppgifter som återges i TR:ns dom men med följande tillägg och förtydliganden. Bilen köptes år 1975 och började användas i Sverige år 1979. Han hämtade den flera gånger när fadern vid besök hade skickat den i förväg med färjan. Han förde själv över bilen från Finland bara vid ett par tre tillfällen. Det fanns en folder om tulldeklaration för motorfordon ombord men han läste den inte då. Först efteråt har han sett att det anges i foldern, att det föreligger skyldighet att tullanmäla fordon som inte är registrerat här, om den som för in det är bosatt i Sverige. Han hade ingen tanke på någon sådan skyldighet eftersom det inte fanns någon avsikt att sälja bilen i Sverige eller att varaktigt ha den kvar här. Skatt och avgift betalades i Finland och där betingade bilen ett avsevärt högre pris än i Sverige. Myndighetskontakterna angående bilen hade enbart rört körkortsfrågan och inte direkt tullfrågan.

T.R:s förfarande när han införde bilen får, som TR:n och HovR:n funnit, anses innebära att han på det sätt som avses i 1 § 1 st varusmugglingslagen åsidosatte sin skyldighet att ge införseln till känna hos tullmyndigheten. Hans uppgift att han inte trodde att bilen behövde förtullas motsägs inte av utredningen och bestrids inte heller av riksåklagaren. Uppgiften skall därför godtas. Det finns ingen anledning till antagande att T.R. skulle ha förfarit på samma sätt även om han känt till den avgiftsskyldighet som var förenad med att han införde bilen.

T.R:s invändning aktualiserar frågan, om ansvar för uppsåtligt smugglingsbrott kan ådömas när gärningsmannen inte har känt till att det gods han införde var tull- eller avgiftspliktigt. Denna fråga diskuterades vid tillkomsten av varusmugglingslagen.

I det utredningsbetänkande som låg till grund för lagförslaget anfördes att ett misstag angående förhandenvaron eller innebörden av ett import- eller exportförbud torde bli att bedöma som en s k egentlig rättsvillfarelse, som i princip inte utesluter straff för uppsåtligt brott men som kan medföra straffrihet när misstaget är klart ursäktligt. För fall då misstaget angår varans egenskap att vara underkastad tull- eller avgiftsplikt ansågs frågan vara mera tveksam. Utredningen erinrade om att en rättsvillfarelse som föranlett en skattskyldig att i sin deklaration lämna en oriktig uppgift, ägnad att leda till för låg skatt, i praxis bedömdes som s k oegentlig rättsvillfarelse, vilken uteslöt ansvar för uppsåtligt brott enligt skattestrafflagen. Enligt utredningen torde det knappast kunna åberopas något avgörande skäl för att behandla en rättsvillfarelse angående tull- eller avgiftsplikt annorlunda. (SOU 1959:24 s 173 f.)

Uttalandena i betänkandet föranledde viss kritik vid remissbehandlingen, och departementschefen tog i propositionen avstånd från utredningens tanke att låta förutsättningarna för straffbarhet vara olika allt eftersom misstaget hänförde sig till tullplikten eller till existensen av ett export- eller importförbud. Enligt hans mening var de förfaranden som straffbelades under den gemensamma brottsbeskrivningen så närbesläktade, att hithörande bestämmelser borde vara enhetliga, och övervägande skäl talade därvid för att man tillämpade "de allmänna grundsatser som utbildats inom straffrätten och att straffrihet inträder allenast då misstaget är ursäktligt". (Prop 1960:115 s 61.)

Departementschefens uttalanden, vilka inte föranledde någon erinran vid den fortsatta behandlingen av lagförslaget, måste anses innebära att förhandenvaron av tull- eller avgiftsplikt resp import- eller exportförbud avsetts inte behöva vara täckt av uppsåt. Så har uttalandena också uppfattats i den juridiska litteraturen (se t ex Jungefors - Walberg, Smugglingslagstiftningen s 85, Agge - Thornstedt, Straffrättens allmänna del, 1984 s 118, Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s 154).

Förarbetsuttalandena om betydelsen av rättsvillfarelse tar till synes sikte på 1 § varusmugglingslagen i dess helhet. Att märka är emellertid att §-n beskriver två typer av gärningar. I 1 st behandlas det fallet att gods införs eller utförs utan att det ges till känna för tullmyndigheten och i 2 st - vilket motsvarar andra meningen i §-ns ursprungliga lydelse - det fallet att någon gör sig skyldig till ett vilseledande i samband med tullbehandlingen. Enligt sistnämnda stadgande krävs för straffbarhet att gärningsmannen genom sitt handlande "uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket eller att gods införes eller utföres i strid mot förbud". Detta kan inte uppfattas på annat sätt än att förekomsten av tull- eller avgiftsplikt resp import- eller exportförbud skall vara täckt av uppsåt. Det skulle strida mot legalitetsprincipen i straffrätten att tillämpa bestämmelsen på ett sätt som vidgar det straffbara området utöver vad som följer av bestämmelsens ordalag. Den av departementschefen anvisade tillämpningen för fall av rättsvillfarelse kan därför inte godtas när det gäller sådana gärningar som straffbeläggs i 1 § 2 st (jfr SvJT 1968 rfs 17).

Vad beträffar 1 § 1 st lägger lagrummets lydelse inte hinder i vägen för en tillämpning i enlighet med vad som anförs i förarbetena. Den fråga som inställer sig blir då om man kan tillämpa skilda regler beroende på om överträdelsen avser 1 eller 2 st i §-n eller om detta skulle leda till sådana konsekvenser att den i propositionen anvisade regeln inte heller kan godtas i fråga om straffbestämmelsen i 1 st.

Gränsdragningen mellan de fall som nu behandlas i 1 och 2 st berördes vid lagens tillkomst. Härvid framhölls att den ledande synpunkten borde vara om godset kunde anses hemlighållet. I så fall skulle regeln i 1 st tillämpas. I motsatt fall kunde det bli fråga om vilseledande av myndigheten. Till belysning av gränsdragningen anförde departementschefen att det torde vara fråga om hemlighållande och inte om vilseledande t ex när en resande, i strid mot rätta förhållandet, på fråga förnekar att han medför tullpliktigt gods. Departementschefen påpekade i detta sammanhang också att en resande, även om han ställer sitt resgods till förfogande för tullkontroll, torde vara skyldig att självmant riktigt anmäla gods för vilket tull eller avgift skall erläggas. (Prop 1960:115 s 61.)

Av det sagda framgår att under straffbestämmelsen i 1 st är att hänföra inte bara fall då gods införs helt med förbigående av tullmyndigheten utan också fall då den som inför godset - genom en uttrycklig förklaring eller genom sitt uppträdande - ger till känna att han inte medför något tull- eller avgiftspliktigt gods. 2 st blir i huvudsak tillämpligt på fall då felaktiga uppgifter lämnas om för tullbehandling deklarerat gods, exempelvis om dettas ursprung, egenskaper, mängd eller värde.

Det är osäkert vilken praktisk betydelse problemet om rättsvillfarelse har i de situationer som avses i 2 st. Frågan har inte närmare belysts i lagens förarbeten. Övervägande skäl talar för att de uttalanden rörande rättsvillfarelse som förekommer där har gjorts med endast regeln i 1 st för ögonen. Det torde emellertid få antas, att i vart fall då någon genom att lämna positivt oriktiga uppgifter uppsåtligen vilseleder myndigheten, han som regel har åtminstone eventuellt uppsåt att undandra sig tull- eller avgiftsplikt eller kringgå ett import- eller exportförbud.

En analys av förhållandet mellan 1 och 2 st ger vid handen att det visserligen ibland kan uppkomma gränsdragningsproblem och att det i en del fall kan te sig mindre tillfredsställande, om rättsvillfarelse bedöms olika beroende på vilket stycke som är tillämpligt. Nackdelarna med en sådan rättstillämpning synes dock inte vara så stora att de i och för sig måste tillmätas avgörande vikt.

Om man beträffande 1 § 1 st varusmugglingslagen följer de anvisningar som har getts i lagförarbetena innebär det att en villfarelse angående tull- eller avgiftsplikt skall behandlas på annat sätt än en villfarelse rörande skatteplikt vid tillämpning av lagstiftningen om skattebrott. Även detta kan synas mindre tillfredsställande, särskilt som det i båda fallen kan röra sig om samma skatt. Den som exempelvis underlåter att deklarera en försäljning av en vara inom landet i den felaktiga tron att varan inte är mervärdeskattepliktig kan inte dömas för uppsåtligt brott enligt skattebrottslagen, medan den som av samma skäl underlåter att anmäla varan till tullmyndigheten vid import i princip anses ha gjort sig skyldig till ett uppsåtligt smugglingsbrott. Av förarbetena måste emellertid dras den slutsatsen att denna konsekvens av den intagna ståndpunkten har varit avsiktlig. Med den avfattning som 1 § 2 st varusmugglingslagen har fått kommer också likartade förfaranden att i stor utsträckning behandlas på samma sätt enligt både skattebrottslagen och varusmugglingslagen.

Även om det i enlighet med det sagda inger vissa betänkligheter att döma till ansvar enligt 1 § 1 st varusmugglingslagen när gärningsmannen inte har känt till tull- eller avgiftsplikten eller import- eller exportförbudet, kan betänkligheterna inte anses väga så tungt att de motiverar en annan tillämpning, i strid mot den inställning som har kommit till uttryck i lagens förarbeten. En regel enligt vilken rättsvillfarelse i princip inte befriar från ansvar överensstämmer med vad som gäller inom stora delar av specialstraffrätten och är självfallet bäst ägnad att upprätthålla lagstiftningens effektivitet, låt vara att vissa möjligheter att beivra straffvärda förfaranden också står till buds genom bestämmelsen om straff för oaktsamhet i lagens 5 §.

På grund av det anförda och då T.R:s misstag rörande förekomsten av tull- och avgiftsplikt inte kan anses ha varit ursäktlig skall han fällas till ansvar för varusmuggling. Skäl att nedsätta det av domstolarna bestämda straffet föreligger inte.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Palm med vilken JustR Welamson instämde, var av skiljaktig mening och anförde: T.R. har - - - se HD:s dom - - - ursäktligt". (Prop 1960:115 s 61.)

Departementschefens uttalanden, vilka inte föranledde någon erinran vid den fortsatta behandlingen av lagförslaget, måste anses innebära att förhandenvaron av tull- eller avgiftsplikt resp import- eller exportförbud avsetts inte behöva vara täckt av uppsåt. Uttalandena synes, särskilt när de ses i sitt sammanhang, inte kunna uppfattas på annat sätt än som hänförliga till 1 § varusmugglingslagen i dess helhet. De har i den juridiska litteraturen synbarligen också uppfattats i enlighet med vad som nu sagts (se t ex Jungefors - Walberg, Smugglingslagstiftningen s 85, Agge - Thornstedt, Straffrättens allmänna del, 1984 s 118, Strahl, Allman straffrätt i vad angår brotten s 154 och Thornstedt - Eklund, Skattebrott och skattetillägg, 1981 s 38 f).

Att märka är emellertid att de båda styckena i 1 § varusmugglingslagen lätt en i förevarande hänseende väsentligt olikartad utformning. I 1 st behandlas det fall, att någon utan att ge det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket inför eller från riket utför gods, för vilket tull eller annan avgift skall erläggas till statsverket eller som enligt stadgande i lag eller författning ej må införas eller utföras. Avfattningen lägger här inte hinder i vägen för en tillämpning i enlighet med departementschefens uttalanden. I 2 st - vilket motsvarar andra meningen i §-ns ursprungliga lydelse - behandlas det fallet att någon gör sig skyldig till ett vilseledande i samband med tullbehandlingen. Enligt sistnämnda stadgande krävs för straffbarhet att gärningsmannen genom sitt handlande "uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket eller att gods införes eller utföres i strid mot förbud". Detta kan inte uppfattas på annat sätt än att förekomsten av tull- eller avgiftsplikt resp import- eller exportförbud skall vara täckt av uppsåt. Det skulle strida mot legalitetsprincipen i straffrätten att tillämpa bestämmelsen på ett sätt som vidgar det straffbara området utöver vad som följer av bestämmelsens ordalag. Den av departementschefen anvisade tillämpningen för fall av rättsvillfarelse kan därför inte godtas när det gäller sådana gärningar som straffbeläggs i 1 § 2 st (jfr SvjT 1968 rfs 17).

Eftersom det sålunda inte är möjligt att i rättstillämpningen fullt ut följa det angivna motivuttalandet står valet mellan endera att låta uttalandet gälla enbart beträffande förfaranden enligt 1 st eller att i stället ta fasta på departementschefens grundläggande inställning att närbesläktade förfaranden bör ges en i förevarande hänseende enhetlig bedömning. Det senare måste innebära att rättsvillfarelse behandlas på samma sätt oavsett vilket stycke i 1 § som är att tillämpa. Behovet av konsekvens i rättstillämpningen talar enligt min uppfattning med styrka för detta alternativ. Därtill kommer att gränsen mellan de två styckena kan vara svårbestämd och att gränsdragningsproblemen - som vid varusmugglingslagens tillkomst framhölls av lagrådet i anslutning till 2 § (se prop 1960:115 s 151) - givetvis ökar i betydelse med en oenhetlig lösning när det gäller verkan av rättsvillfarelse.

Väljs alternativet att rättsvillfarelse som för tull- eller avgiftsplikt eller import- eller exportförbud utesluter straff enligt 1 likaväl som enligt 2 st vinner man den följdriktighet i förhållande till skattebrottslagstiftningen som i det förut berörda utredningsbetänkandet åberopades till stöd för utredningens ståndpunkt. Synpunkten gör sig visserligen tydligast gällande i fråga om 2 st som såvitt nu är i fråga har praktiskt taget samma lydelse som 2 § 1 st skattebrottslagen. Den har emellertid i praktiken också betydelse beträffande 1 st. Den som exempelvis underlåter att deklarera en försäljning av en vara inom landet i den felaktiga tron att varan inte är mervärdeskattepliktig kan inte dömas för uppsåtligt brott enligt skattebrottslagen, medan, om man beträffande 1 st följer de anvisningar som getts i lagförarbetena, den som av samma skäl underlåter att anmäla varan till tullmyndigheten vid import i princip anses ha gjort sig skyldig till ett uppsåtligt smugglingsbrott. Även om lagstiftaren varit medveten om denna konsekvens av den intagna ståndpunkten måste det betecknas som i hög grad otillfredsställande om en och samma typ av misstag rörande innehållet i en skatteförfattning behandlas olika beroende på vilken myndighet som har att uppbära skatten.

En regel, enligt vilken rättsvillfarelse i princip inte befriar från ansvar för varusmuggling enligt 1 st, vore självfallet bäst ägnad att upprätthålla lagstiftningens effektivitet. Tillämpas i stället vad som gäller om oegentlig rättsvillfarelse återstår emellertid möjligheten att enligt 5 § varusmugglingslagen döma till straff, om det kan bedömas som grovt oaktsamt att gärningsmannen inte skaffat sig kännedom om avgiftsplikten eller förbudet.

På grund av det anförda bör 1 § varusmugglingslagen förstås så att ansvar enligt bestämmelsens 1 liksom enligt dess 2 st kan ådömas endast i fall när förhandenvaron av tull- eller avgiftsplikt eller av import- eller exportförbud varit täckt av gärningsmannens uppsåt.

Med hänsyn till T.R:s rättsvillfarelse kan han vid denna bedömning inte fällas till ansvar enligt 1 § varusmugglingslagen.

Riksåklagaren har, för det fall att T.R:s misstag om avgiftsplikten skulle bedömas som en oegentlig rättsvillfarelse, gjort gällande att misstaget berott på oaktsamhet som måste betecknas som grov och att T.R. i vart fall bör fällas till ansvar enligt 5 § varusmugglingslagen.

T.R. hade lätt kunnat förvissa sig om sin avgiftsskyldighet och hans underlåtenhet att göra det måste bedömas som oaktsam. Med hänsyn till att, enligt vad T.R. oemotsagt uppgett, bilen vid ett stort antal tillfällen fått fritt föras fram och tillbaka mellan Finland och Sverige av hans far, som var bosatt i Finland och ägare till bilen, kan det emellertid inte anses grovt oaktsamt av honom att förutsätta, att det inte kunde göra någon skillnad att det tillfälligtvis var han och inte fadern som förde in bilen.

På grund av det anförda skall åtalet mot T.R. lämnas utan bifall.

II

Allmän åklagare väckte vid Mölndals TR åtal mot G.B. för varusmuggling enligt följande gärningsbeskrivning: G.B. har natten till d 6 mars 1981, utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet, vid Landvetter flygplats, Härryda kommun, uppsåtligen eller i vart fall av grov oaktsamhet till riket infört en diamant, värd 22 500 kr och för vilken införselavgift i form av mervärdeskatt skulle erlagts med 5 278 kr.

TR:n (ordf lagmannen Thulin) anförde i dom d 17 nov 1982:

Domskäl. G.B. har erkänt de faktiska omständigheterna. Hon har emellertid bestritt ansvar under påstående att hon inte haft uppsåt att undandra sig avgiftsplikt och inte heller förfarit grovt oaktsamt samt att i vart fall en ursäktlig villfarelse i nedan angivet hänseende förelegat å hennes sida. Hon har vidare uppgett: Hon hade i jan 1981 genomgått en påfrestande operation och var därefter sjukskriven sju veckor. Under senare delen av sjukskrivningstiden företog hon tillsammans med sin make en resa till Israel. Där köpte hon en oinfattad diamant för 22 500 kr. Köpet var ett rent impulsköp och gjordes i samband med ett besök på ett diamantsliperi. Hon erlade likvid genom att överlämna nio av henne och hennes man undertecknade skuldförbindelser å vardera 2 500 kr. Hon visste att diamanter fick införas tullfritt till Sverige men att mervärdeskatt skulle erläggas. På vad sätt hon fått denna kännedom kan hon ej nu erinra sig. Som en osäkerhetsfaktor framstod för henne frågan om riksbanken skulle medge den erforderliga utlandsbetalningen. Hon och maken diskuterade om de skulle kunna häva köpet för det fall att riksbanken inte beviljade tillstånd. De diskuterade inget närmare om mervärdeskatten. Hon hade tidigare arbetat vid LSt och var förtrogen med att deklarationer rörande mervärdeskatt ingavs dit. Hon var helt inställd på att också den momspliktiga införseln skulle anmälas till LSt:n, inte till tullen. Hon anlände med flyg till Landvetter någon gång mellan kl 2.00 och 3.00 på fredagsmorgonen d 6 mars. Hon var då mycket uttröttad efter resan och tänkte bara på att få komma hem. Hon passerade tullfiltret genom den gröna filen. Efter hemkomsten sov hon ett helt dygn. På söndagen slog hon upp de aktuella lagrummen i en lagbok och upptäckte att införseln rätteligen skulle ha deklarerats i tullen. På måndagen åkte hon omedelbart efter arbetets slut ut till tullen på Landvetter flygfält. Där anmälde hon införseln och erlade mervärdeskatten. Hon hade aldrig haft en tanke på att undandra sig att betala denna.

TR:n finner att G.B. utan tullangivning infört ifrågavarande diamant till riket och att hon vid passerandet av tullen var medveten om att hon medförde diamanten. För diamanten skulle införselavgift i form av mervärdeskatt erläggas till tullen och förty tullanmälan ske till denna.

För att varusmuggling skall föreligga krävs ej att den omständigheten att mervärdeskatt skulle erläggas omfattats av G.B:s uppsåt. Brott föreligger även om en villfarelse i dylikt hänseende varit för handen, såvida villfarelsen ej kan anses ha varit ursäktlig. Motsvarande bör gälla även beträffande villfarelsen i frågan om det införda skulle tullanmälas vid införsel.

TR:n - som ej har anledning ifrågasätta riktigheten av de uppgifter G.B. lämnat i målet - finner vid nämnda förhållanden att avgörande för målets bedömning är om G.B:s villfarelse i nyss angivna hänseende skall anses ursäktlig. Rättspraxis har iakttagit stor återhållsamhet när det gällt att anse en villfarelse ursäktlig. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i målet bör enligt TR:ns mening sådan villfarelse ej anses föreligga i förevarande fall.

G.B. skall på nu anförda skäl fällas till ansvar för varusmuggling. Den omständigheten att G.B. ett par dagar efter införseln självmant tullangett godset och betalat mervärdeskatt föranleder ej annat bedömande. Ej heller bör denna omständighet eller annat förhållande ge anledning till påföljdseftergift. Nämnda omständighet utgör däremot skäl att utmäta en något lägre bötespåföljd än som eljest skulle ha följt på gärningen.

Domslut. TR:n dömde G.B. jämlikt 1 § 1 st varusmugglingslagen för varusmuggling till 30 dagsböter om 100 kr.

HovR:n för Västra Sverige

G.B. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Jagander, Gislev, referent, och Inger samt hovrättsassessorn Rosendahl) meddelade d 24 maj 1983 följande dom: HovR:n fastställer TR:ns dom.

G.B. (offentlig försvarare advokaten C.B.) sökte revision med yrkande att hon skulle frikännas från ansvar.

Riksåklagaren bestred ändring och vidhöll det i TR:n i andra hand framställda yrkandet om ansvar enligt 5 § varusmugglingslagen.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Cederberg, hemställde i betänkande om följande dom: Domskäl. G.B. har i första hand gjort gällande att hon saknat uppsåt att undandra sig skyldigheten att betala mervärdeskatt och att hon redan på den grunden borde frikännas från ansvar. Hon har i övrigt bl a anfört följande.

Hon var medveten om att diamanten fick införas tullfritt men att hon måste betala mervärdeskatt för den. Hon utgick därför från att införselanmälan och betalning - liksom i andra momssammanhang - skulle göras hos LSt:n. Hennes misstag hänförde sig alltså till själva betalningsstället och borde bedömas som en s k oegentlig rättsvillfarelse, som uteslöt ansvar för uppsåtligt brott. Om emellertid misstaget bedömdes som en s k egentlig rättsvillfarelse och inte behövde omfattas av något uppsåt, var denna villfarelse ursäktlig och befriade henne därför från straffansvar. Hennes handlande framstod varken som straffvärt eller klandervärt, varför någon grov oaktsamhet heller inte kunde läggas henne till last.

Riksåklagaren har i avgivet genmäle bl a anfört följande. Att undandra staten tull eller annan avgift var en effekt av ett smugglingsbrott och var inte uppställt som brottsrekvisit vid varusmuggling. För att fällas till ansvar för varusmuggling fordras alltså inte uppsåt att undandra staten avgift. G.B:s villfarelse angående det rätta betalningsstället var en s k egentlig rättsvillfarelse, som uteslöt straffansvar endast om den var ursäktlig. Inte minst med hänsyn till att G.B. genom sitt yrke hade goda förutsättningar att bedöma förevarande situation kunde hennes villfarelse inte bedömas som ursäktlig.

Såsom HovR:n funnit har G.B. vid ifrågavarande tillfälle utan att ge det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket infört en diamant för vilken införselavgift i form av mervärdeskatt skulle ha erlagts.

Det skall till att börja med understrykas att uppsåt att undandra staten avgift inte ingår som gärningsmoment i 1 § 1 st varusmugglingslagen. Ett sådant uppsåt fordras alltså inte för att ansvar enligt detta lagrum skall inträda.

Frågan om rättsvillfarelse vid varusmugglingsbrott blev föremål för diskussion i förarbetena till varusmugglingslagen. I det betänkande, som låg till grund för lagförslaget (SOU 1959:24), uttrycktes den uppfattningen att man borde skilja på villfarelse angående regler om tullplikt och avgiftsskyldighet, å ena sidan, och villfarelse angående regler om export- och importförbud, å den andra. Enligt betänkandet borde en villfarelse av det förra slaget i princip jämställas med ett misstag angående någon faktisk omständighet och alltså utesluta straff för uppsåtligt brott. Utredningen framhöll därvid att det knappast fanns något avgörande skäl att behandla en rättsvillfarelse angående tull- eller avgiftsplikt på annat sätt än en rättsvillfarelse, som föranlett att i en självdeklaration lämnats oriktig uppgift, ägnad att leda till för låg skatt, och som alltså uteslöt ansvar för uppsåtligt brott. Föredragande departementschefen var emellertid av en annan uppfattning (jfr NJA II 1960 s 136) och ansåg för sin del att det inte fanns tillräcklig anledning att låta förutsättningarna vara olika alltefter som misstaget hänförde sig till tullplikten eller till existensen av import- eller exportförbud. Enligt departementschefen var de förfaranden som straffbelades under den gemensamma brottsbeskrivningen så närbesläktade att hithörande bestämmelser borde vara enhetliga och straffrihet endast inträda när misstaget var ursäktligt.

G.B. har som nämnts hävdat att hennes villfarelse, som inte gällde avgiftsplikten utan betalningsstället, borde utesluta ansvar för uppsåtligt varusmugglingsbrott. Av 58 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt framgår att skatt skall erläggas till tullmyndighet, för det fall skattepliktig vara föres in i landet. Av 2 § tullagen jämförd med 53 § tullstadgan framgår vidare att anmälan om sådan införsel skall göras då varan föres genom tullen. G.B:s misstag består alltså i bristande kännedom om lagregler, som utgör en direkt utfyllnad till ett gärningsmoment i 1 § varusmugglingslagen. En sådan rättsvillfarelse bör jämställas med ett misstag beträffande exempelvis en tullpliktsregel och straffrihet bör därför i detta fall endast inträda om G.B:s misstag framstår som ursäktligt.

Vid bedömningen av frågan om misstagets ursäktlighet skall följande framhållas. G.B. har uppgett att hon genom sitt tidigare arbete som tjänsteman vid LSt visste att mervärdeskattedeklaration skulle inges dit och hon tog därför för givet att också en anmälan om införsel av skattepliktig vara skulle göras till denna myndighet. Denna förklaring kan i och för sig få G.B:s handlande att framstå som förståeligt. Å andra sidan är regeln i 58 § mervärdeskattelagen klart och enkelt utformad och ger knappast utrymme för feltolkningar. De nämnda reglerna om införselanmälan är både naturliga och logiska. En person som G.B. borde alltså vid någon eftertanke ha insett att i varje fall anmälan om införsel måste göras redan vid tullpassagen för att en effektiv kontroll skall kunna utövas. Mot den bakgrunden framstår G.B:s misstag som oursäktligt. G.B. har alltså gjort sig skyldig till varusmuggling.

I målet är utrett att G.B. några dagar efter ankomsten till Sverige frivilligt återvänt till tullmyndigheten och betalat lagstadgad skatt. Frågan är då om detta förhållande tillsammans med övriga omständigheter i målet utgör tillräckliga skäl för att meddela G.B. påföljdseftergift. Av förarbetena till ifrågavarande lagstiftning (NJA II 1962 s 516) framgår att lagstiftaren tänkte sig att det stundom kunde finnas förutsättningar för att tillämpa en allmän regel om straffnedsättning eller påföljdseftergift om någon frivilligt sökte gottgöra skadliga verkningar av brott. För att påföljdseftergift skall komma i fråga på nu nämnd grund bör i vart fall det kravet uppställas att gärningsmannen omgående och utan något som helst dröjsmål efter det att brottet begåtts försöker undanröja dess skadliga verkningar. G.B. borde alltså omedelbart efter upptäckten av sitt misstag ha kontaktat tullen och anmält införseln. Detta har G.B. underlåtit. Hon har i stället dröjt omkring ett dygn med att göra erforderlig anmälan. Tillräckliga skäl för påföljdseftergift föreligger därför inte. Inte heller föreligger skäl för att nedsätta bötesstraffet.

HovR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Knutsson, Magnusson och Bergqvist) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Som TR:n och HovR:n funnit har G.B., utan att ge det till känna hos tullmyndigheten, till riket infört en diamant, för vilken införselavgift i form av mervärdeskatt skulle erläggas till myndigheten. G.B:s uppgift, att hon trodde att mervärdeskatten skulle betalas till LSt:n och att någon skyldighet att anmäla diamanten till förtullning därför inte förelåg, motsägs inte av utredningen och har heller inte bestritts av riksåklagaren. Det finns ingen anledning till antagande att G.B. skulle ha förfarit på samma sätt även om hon känt till att diamanten skolat vid införseln anmälas för tullmyndigheten. G.B:s misstag i frågan, hos vilken myndighet införseln av diamanten skulle deklareras för uttagande av mervärdeskatt, är att bedöma på samma sätt som om hon felaktigt antagit att någon mervärdeskatt inte skulle utgå. Målet aktualiserar därmed frågan, om ansvar för uppsåtligt smugglingsbrott kan ådömas när gärningsmannen inte har känt till att det gods som infördes var tull- eller avgiftspliktigt. Denna fråga diskuterades vid tillkomsten av varusmugglingslagen.

I det utredningsbetänkande - - - se det under I refererade målet - - - i lagens 5 §.

På grund av det anförda och då G.B:s misstag inte kan anses ha varit ursäktligt har hon gjort sig skyldig till brott mot 1 § 1 st varusmugglingslagen.

I frågan om påföljd bör följande beaktas. G.B., som anlände med flyg natten till fredagen d 6 mars 1981, återvände, när hon kontrollerat bestämmelserna och insett sitt misstag, efter arbetets slut påföljande måndag till tullmyndigheten och fullgjorde sin betalningsskyldighet. Det har inte framkommit någon omständighet som ger vid handen att hon riskerat upptäckt och åtal om hon hade underlåtit att frivilligt anmäla sin försummelse. Någon fara för att skatten slutligt skulle undandras staten kan inte anses ha förelegat. Med hänsyn till omständigheterna kan hänsynen till allmän laglydnad inte anses påkalla att påföljd döms ut. Det skulle också kunna uppfattas som stötande för den allmänna rättskänslan att döma till straff i detta fall. Sådana speciella förhållanden får därför anses föreligga i målet att påföljdseftergift bör medges.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom på det sättet att jämlikt 33 kap 4 § 3 st BrB påföljd efterges för det brott som G.B. har övertygats om.

Referenten, JustR Palm, med vilken JustR Welamson instämde, var av skiljaktig mening och anförde: Som TR:n - - - se HD:s dom - - - ursäktligt". (Prop 1960:115 s 61.)

Departementschefens uttalanden - - - se det under I refererade målet - - - gärningsmannens uppsåt.

Med hänsyn till G.B:s rättsvillfarelse kan hon vid denna bedömning inte fällas till ansvar enligt 1 § varusmugglingslagen.

Beträffande åklagarens i andra hand framställda påstående, att G.B., gjort sig skyldig till grov oaktsamhet och därför skall dömas till ansvar jämlikt 5 § varusmugglingslagen, är att beakta följande. Att G.B., såsom hon påstått, på grund av sin tidigare tjänstgöring vid LSt antog att mervärdeskattedeklaration skulle inges dit och att införselanmälan skulle göras i det sammanhanget är i och för sig inte obegripligt. Vid närmare eftertanke borde hon emellertid ha insett, att införselanmälan i samband med tullpasseringen är nödvändig om det alls skall kunna kontrolleras att skattskyldigheten fullgörs. Hennes antagande måste därför anses ha varit grovt oaktsamt. Gärningen kan inte anses vara ringa. Hon är följaktligen övertygad om brott enligt 5 § varusmugglingslagen.

I frågan om påföljd - - - se HD:s dom - - - bör medges.

På grund av det anförda förklarar jag, med ändring av HovR:ns dom, G.B. skyldig till brott som sägs i 5 § 1 st varusmugglingslagen men efterger jämlikt 33 kap 4 § 3 st BrB påföljd för brottet.