Domskäl

Domskäl. Lika med TR:n finner HovR:n T.R. övertygad om varusmuggling. Han förskyller härför det av TR:n bestämda straffet.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom i vad T.R. dömts för varusmuggling till dagsböter.

Domskäl

Domskäl. T.R. har vid huvudförhandling i HD i huvudsak vidhållit de uppgifter som återges i TR:ns dom men med följande tillägg och förtydliganden. Bilen köptes år 1975 och började användas i Sverige år 1979. Han hämtade den flera gånger när fadern vid besök hade skickat den i förväg med färjan. Han förde själv över bilen från Finland bara vid ett par tre tillfällen. Det fanns en folder om tulldeklaration för motorfordon ombord men han läste den inte då. Först efteråt har han sett att det anges i foldern, att det föreligger skyldighet att tullanmäla fordon som inte är registrerat här, om den som för in det är bosatt i Sverige. Han hade ingen tanke på någon sådan skyldighet eftersom det inte fanns någon avsikt att sälja bilen i Sverige eller att varaktigt ha den kvar här. Skatt och avgift betalades i Finland och där betingade bilen ett avsevärt högre pris än i Sverige. Myndighetskontakterna angående bilen hade enbart rört körkortsfrågan och inte direkt tullfrågan.

T.R:s förfarande när han införde bilen får, som TR:n och HovR:n funnit, anses innebära att han på det sätt som avses i 1 § 1 st varusmugglingslagen åsidosatte sin skyldighet att ge införseln till känna hos tullmyndigheten. Hans uppgift att han inte trodde att bilen behövde förtullas motsägs inte av utredningen och bestrids inte heller av riksåklagaren. Uppgiften skall därför godtas. Det finns ingen anledning till antagande att T.R. skulle ha förfarit på samma sätt även om han känt till den avgiftsskyldighet som var förenad med att han införde bilen.

T.R:s invändning aktualiserar frågan, om ansvar för uppsåtligt smugglingsbrott kan ådömas när gärningsmannen inte har känt till att det gods han införde var tull- eller avgiftspliktigt. Denna fråga diskuterades vid tillkomsten av varusmugglingslagen.

I det utredningsbetänkande som låg till grund för lagförslaget anfördes att ett misstag angående förhandenvaron eller innebörden av ett import- eller exportförbud torde bli att bedöma som en s k egentlig rättsvillfarelse, som i princip inte utesluter straff för uppsåtligt brott men som kan medföra straffrihet när misstaget är klart ursäktligt. För fall då misstaget angår varans egenskap att vara underkastad tull- eller avgiftsplikt ansågs frågan vara mera tveksam. Utredningen erinrade om att en rättsvillfarelse som föranlett en skattskyldig att i sin deklaration lämna en oriktig uppgift, ägnad att leda till för låg skatt, i praxis bedömdes som s k oegentlig rättsvillfarelse, vilken uteslöt ansvar för uppsåtligt brott enligt skattestrafflagen. Enligt utredningen torde det knappast kunna åberopas något avgörande skäl för att behandla en rättsvillfarelse angående tull- eller avgiftsplikt annorlunda. (SOU 1959:24 s 173 f.)

Uttalandena i betänkandet föranledde viss kritik vid remissbehandlingen, och departementschefen tog i propositionen avstånd från utredningens tanke att låta förutsättningarna för straffbarhet vara olika allt eftersom misstaget hänförde sig till tullplikten eller till existensen av ett export- eller importförbud. Enligt hans mening var de förfaranden som straffbelades under den gemensamma brottsbeskrivningen så närbesläktade, att hithörande bestämmelser borde vara enhetliga, och övervägande skäl talade därvid för att man tillämpade "de allmänna grundsatser som utbildats inom straffrätten och att straffrihet inträder allenast då misstaget är ursäktligt". (Prop 1960:115 s 61.)

Departementschefens uttalanden, vilka inte föranledde någon erinran vid den fortsatta behandlingen av lagförslaget, måste anses innebära att förhandenvaron av tull- eller avgiftsplikt resp import- eller exportförbud avsetts inte behöva vara täckt av uppsåt. Så har uttalandena också uppfattats i den juridiska litteraturen (se t ex Jungefors - Walberg, Smugglingslagstiftningen s 85, Agge - Thornstedt, Straffrättens allmänna del, 1984 s 118, Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s 154).

Förarbetsuttalandena om betydelsen av rättsvillfarelse tar till synes sikte på 1 § varusmugglingslagen i dess helhet. Att märka är emellertid att §-n beskriver två typer av gärningar. I 1 st behandlas det fallet att gods införs eller utförs utan att det ges till känna för tullmyndigheten och i 2 st - vilket motsvarar andra meningen i §-ns ursprungliga lydelse - det fallet att någon gör sig skyldig till ett vilseledande i samband med tullbehandlingen. Enligt sistnämnda stadgande krävs för straffbarhet att gärningsmannen genom sitt handlande "uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket eller att gods införes eller utföres i strid mot förbud". Detta kan inte uppfattas på annat sätt än att förekomsten av tull- eller avgiftsplikt resp import- eller exportförbud skall vara täckt av uppsåt. Det skulle strida mot legalitetsprincipen i straffrätten att tillämpa bestämmelsen på ett sätt som vidgar det straffbara området utöver vad som följer av bestämmelsens ordalag. Den av departementschefen anvisade tillämpningen för fall av rättsvillfarelse kan därför inte godtas när det gäller sådana gärningar som straffbeläggs i 1 § 2 st (jfr SvJT 1968 rfs 17).

Vad beträffar 1 § 1 st lägger lagrummets lydelse inte hinder i vägen för en tillämpning i enlighet med vad som anförs i förarbetena. Den fråga som inställer sig blir då om man kan tillämpa skilda regler beroende på om överträdelsen avser 1 eller 2 st i §-n eller om detta skulle leda till sådana konsekvenser att den i propositionen anvisade regeln inte heller kan godtas i fråga om straffbestämmelsen i 1 st.

Gränsdragningen mellan de fall som nu behandlas i 1 och 2 st berördes vid lagens tillkomst. Härvid framhölls att den ledande synpunkten borde vara om godset kunde anses hemlighållet. I så fall skulle regeln i 1 st tillämpas. I motsatt fall kunde det bli fråga om vilseledande av myndigheten. Till belysning av gränsdragningen anförde departementschefen att det torde vara fråga om hemlighållande och inte om vilseledande t ex när en resande, i strid mot rätta förhållandet, på fråga förnekar att han medför tullpliktigt gods. Departementschefen påpekade i detta sammanhang också att en resande, även om han ställer sitt resgods till förfogande för tullkontroll, torde vara skyldig att självmant riktigt anmäla gods för vilket tull eller avgift skall erläggas. (Prop 1960:115 s 61.)

Av det sagda framgår att under straffbestämmelsen i 1 st är att hänföra inte bara fall då gods införs helt med förbigående av tullmyndigheten utan också fall då den som inför godset - genom en uttrycklig förklaring eller genom sitt uppträdande - ger till känna att han inte medför något tull- eller avgiftspliktigt gods. 2 st blir i huvudsak tillämpligt på fall då felaktiga uppgifter lämnas om för tullbehandling deklarerat gods, exempelvis om dettas ursprung, egenskaper, mängd eller värde.

Det är osäkert vilken praktisk betydelse problemet om rättsvillfarelse har i de situationer som avses i 2 st. Frågan har inte närmare belysts i lagens förarbeten. Övervägande skäl talar för att de uttalanden rörande rättsvillfarelse som förekommer där har gjorts med endast regeln i 1 st för ögonen. Det torde emellertid få antas, att i vart fall då någon genom att lämna positivt oriktiga uppgifter uppsåtligen vilseleder myndigheten, han som regel har åtminstone eventuellt uppsåt att undandra sig tull- eller avgiftsplikt eller kringgå ett import- eller exportförbud.

En analys av förhållandet mellan 1 och 2 st ger vid handen att det visserligen ibland kan uppkomma gränsdragningsproblem och att det i en del fall kan te sig mindre tillfredsställande, om rättsvillfarelse bedöms olika beroende på vilket stycke som är tillämpligt. Nackdelarna med en sådan rättstillämpning synes dock inte vara så stora att de i och för sig måste tillmätas avgörande vikt.

Om man beträffande 1 § 1 st varusmugglingslagen följer de anvisningar som har getts i lagförarbetena innebär det att en villfarelse angående tull- eller avgiftsplikt skall behandlas på annat sätt än en villfarelse rörande skatteplikt vid tillämpning av lagstiftningen om skattebrott. Även detta kan synas mindre tillfredsställande, särskilt som det i båda fallen kan röra sig om samma skatt. Den som exempelvis underlåter att deklarera en försäljning av en vara inom landet i den felaktiga tron att varan inte är mervärdeskattepliktig kan inte dömas för uppsåtligt brott enligt skattebrottslagen, medan den som av samma skäl underlåter att anmäla varan till tullmyndigheten vid import i princip anses ha gjort sig skyldig till ett uppsåtligt smugglingsbrott. Av förarbetena måste emellertid dras den slutsatsen att denna konsekvens av den intagna ståndpunkten har varit avsiktlig. Med den avfattning som 1 § 2 st varusmugglingslagen har fått kommer också likartade förfaranden att i stor utsträckning behandlas på samma sätt enligt både skattebrottslagen och varusmugglingslagen.

Även om det i enlighet med det sagda inger vissa betänkligheter att döma till ansvar enligt 1 § 1 st varusmugglingslagen när gärningsmannen inte har känt till tull- eller avgiftsplikten eller import- eller exportförbudet, kan betänkligheterna inte anses väga så tungt att de motiverar en annan tillämpning, i strid mot den inställning som har kommit till uttryck i lagens förarbeten. En regel enligt vilken rättsvillfarelse i princip inte befriar från ansvar överensstämmer med vad som gäller inom stora delar av specialstraffrätten och är självfallet bäst ägnad att upprätthålla lagstiftningens effektivitet, låt vara att vissa möjligheter att beivra straffvärda förfaranden också står till buds genom bestämmelsen om straff för oaktsamhet i lagens 5 §.

På grund av det anförda och då T.R:s misstag rörande förekomsten av tull- och avgiftsplikt inte kan anses ha varit ursäktlig skall han fällas till ansvar för varusmuggling. Skäl att nedsätta det av domstolarna bestämda straffet föreligger inte.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Palm med vilken JustR Welamson instämde, var av skiljaktig mening och anförde: T.R. har - - - se HD:s dom - - - ursäktligt". (Prop 1960:115 s 61.)

Departementschefens uttalanden, vilka inte föranledde någon erinran vid den fortsatta behandlingen av lagförslaget, måste anses innebära att förhandenvaron av tull- eller avgiftsplikt resp import- eller exportförbud avsetts inte behöva vara täckt av uppsåt. Uttalandena synes, särskilt när de ses i sitt sammanhang, inte kunna uppfattas på annat sätt än som hänförliga till 1 § varusmugglingslagen i dess helhet. De har i den juridiska litteraturen synbarligen också uppfattats i enlighet med vad som nu sagts (se t ex Jungefors - Walberg, Smugglingslagstiftningen s 85, Agge - Thornstedt, Straffrättens allmänna del, 1984 s 118, Strahl, Allman straffrätt i vad angår brotten s 154 och Thornstedt - Eklund, Skattebrott och skattetillägg, 1981 s 38 f).

Att märka är emellertid att de båda styckena i 1 § varusmugglingslagen lätt en i förevarande hänseende väsentligt olikartad utformning. I 1 st behandlas det fall, att någon utan att ge det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket inför eller från riket utför gods, för vilket tull eller annan avgift skall erläggas till statsverket eller som enligt stadgande i lag eller författning ej må införas eller utföras. Avfattningen lägger här inte hinder i vägen för en tillämpning i enlighet med departementschefens uttalanden. I 2 st - vilket motsvarar andra meningen i §-ns ursprungliga lydelse - behandlas det fallet att någon gör sig skyldig till ett vilseledande i samband med tullbehandlingen. Enligt sistnämnda stadgande krävs för straffbarhet att gärningsmannen genom sitt handlande "uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket eller att gods införes eller utföres i strid mot förbud". Detta kan inte uppfattas på annat sätt än att förekomsten av tull- eller avgiftsplikt resp import- eller exportförbud skall vara täckt av uppsåt. Det skulle strida mot legalitetsprincipen i straffrätten att tillämpa bestämmelsen på ett sätt som vidgar det straffbara området utöver vad som följer av bestämmelsens ordalag. Den av departementschefen anvisade tillämpningen för fall av rättsvillfarelse kan därför inte godtas när det gäller sådana gärningar som straffbeläggs i 1 § 2 st (jfr SvjT 1968 rfs 17).

Eftersom det sålunda inte är möjligt att i rättstillämpningen fullt ut följa det angivna motivuttalandet står valet mellan endera att låta uttalandet gälla enbart beträffande förfaranden enligt 1 st eller att i stället ta fasta på departementschefens grundläggande inställning att närbesläktade förfaranden bör ges en i förevarande hänseende enhetlig bedömning. Det senare måste innebära att rättsvillfarelse behandlas på samma sätt oavsett vilket stycke i 1 § som är att tillämpa. Behovet av konsekvens i rättstillämpningen talar enligt min uppfattning med styrka för detta alternativ. Därtill kommer att gränsen mellan de två styckena kan vara svårbestämd och att gränsdragningsproblemen - som vid varusmugglingslagens tillkomst framhölls av lagrådet i anslutning till 2 § (se prop 1960:115 s 151) - givetvis ökar i betydelse med en oenhetlig lösning när det gäller verkan av rättsvillfarelse.

Väljs alternativet att rättsvillfarelse som för tull- eller avgiftsplikt eller import- eller exportförbud utesluter straff enligt 1 likaväl som enligt 2 st vinner man den följdriktighet i förhållande till skattebrottslagstiftningen som i det förut berörda utredningsbetänkandet åberopades till stöd för utredningens ståndpunkt. Synpunkten gör sig visserligen tydligast gällande i fråga om 2 st som såvitt nu är i fråga har praktiskt taget samma lydelse som 2 § 1 st skattebrottslagen. Den har emellertid i praktiken också betydelse beträffande 1 st. Den som exempelvis underlåter att deklarera en försäljning av en vara inom landet i den felaktiga tron att varan inte är mervärdeskattepliktig kan inte dömas för uppsåtligt brott enligt skattebrottslagen, medan, om man beträffande 1 st följer de anvisningar som getts i lagförarbetena, den som av samma skäl underlåter att anmäla varan till tullmyndigheten vid import i princip anses ha gjort sig skyldig till ett uppsåtligt smugglingsbrott. Även om lagstiftaren varit medveten om denna konsekvens av den intagna ståndpunkten måste det betecknas som i hög grad otillfredsställande om en och samma typ av misstag rörande innehållet i en skatteförfattning behandlas olika beroende på vilken myndighet som har att uppbära skatten.

En regel, enligt vilken rättsvillfarelse i princip inte befriar från ansvar för varusmuggling enligt 1 st, vore självfallet bäst ägnad att upprätthålla lagstiftningens effektivitet. Tillämpas i stället vad som gäller om oegentlig rättsvillfarelse återstår emellertid möjligheten att enligt 5 § varusmugglingslagen döma till straff, om det kan bedömas som grovt oaktsamt att gärningsmannen inte skaffat sig kännedom om avgiftsplikten eller förbudet.

På grund av det anförda bör 1 § varusmugglingslagen förstås så att ansvar enligt bestämmelsens 1 liksom enligt dess 2 st kan ådömas endast i fall när förhandenvaron av tull- eller avgiftsplikt eller av import- eller exportförbud varit täckt av gärningsmannens uppsåt.

Med hänsyn till T.R:s rättsvillfarelse kan han vid denna bedömning inte fällas till ansvar enligt 1 § varusmugglingslagen.

Riksåklagaren har, för det fall att T.R:s misstag om avgiftsplikten skulle bedömas som en oegentlig rättsvillfarelse, gjort gällande att misstaget berott på oaktsamhet som måste betecknas som grov och att T.R. i vart fall bör fällas till ansvar enligt 5 § varusmugglingslagen.

T.R. hade lätt kunnat förvissa sig om sin avgiftsskyldighet och hans underlåtenhet att göra det måste bedömas som oaktsam. Med hänsyn till att, enligt vad T.R. oemotsagt uppgett, bilen vid ett stort antal tillfällen fått fritt föras fram och tillbaka mellan Finland och Sverige av hans far, som var bosatt i Finland och ägare till bilen, kan det emellertid inte anses grovt oaktsamt av honom att förutsätta, att det inte kunde göra någon skillnad att det tillfälligtvis var han och inte fadern som förde in bilen.

På grund av det anförda skall åtalet mot T.R. lämnas utan bifall.

Domskäl

Domskäl. Som TR:n och HovR:n funnit har G.B., utan att ge det till känna hos tullmyndigheten, till riket infört en diamant, för vilken införselavgift i form av mervärdeskatt skulle erläggas till myndigheten. G.B:s uppgift, att hon trodde att mervärdeskatten skulle betalas till LSt:n och att någon skyldighet att anmäla diamanten till förtullning därför inte förelåg, motsägs inte av utredningen och har heller inte bestritts av riksåklagaren. Det finns ingen anledning till antagande att G.B. skulle ha förfarit på samma sätt även om hon känt till att diamanten skolat vid införseln anmälas för tullmyndigheten. G.B:s misstag i frågan, hos vilken myndighet införseln av diamanten skulle deklareras för uttagande av mervärdeskatt, är att bedöma på samma sätt som om hon felaktigt antagit att någon mervärdeskatt inte skulle utgå. Målet aktualiserar därmed frågan, om ansvar för uppsåtligt smugglingsbrott kan ådömas när gärningsmannen inte har känt till att det gods som infördes var tull- eller avgiftspliktigt. Denna fråga diskuterades vid tillkomsten av varusmugglingslagen.

I det utredningsbetänkande - - - se det under I refererade målet - - - i lagens 5 §.

På grund av det anförda och då G.B:s misstag inte kan anses ha varit ursäktligt har hon gjort sig skyldig till brott mot 1 § 1 st varusmugglingslagen.

I frågan om påföljd bör följande beaktas. G.B., som anlände med flyg natten till fredagen d 6 mars 1981, återvände, när hon kontrollerat bestämmelserna och insett sitt misstag, efter arbetets slut påföljande måndag till tullmyndigheten och fullgjorde sin betalningsskyldighet. Det har inte framkommit någon omständighet som ger vid handen att hon riskerat upptäckt och åtal om hon hade underlåtit att frivilligt anmäla sin försummelse. Någon fara för att skatten slutligt skulle undandras staten kan inte anses ha förelegat. Med hänsyn till omständigheterna kan hänsynen till allmän laglydnad inte anses påkalla att påföljd döms ut. Det skulle också kunna uppfattas som stötande för den allmänna rättskänslan att döma till straff i detta fall. Sådana speciella förhållanden får därför anses föreligga i målet att påföljdseftergift bör medges.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom på det sättet att jämlikt 33 kap 4 § 3 st BrB påföljd efterges för det brott som G.B. har övertygats om.

Referenten, JustR Palm, med vilken JustR Welamson instämde, var av skiljaktig mening och anförde: Som TR:n - - - se HD:s dom - - - ursäktligt". (Prop 1960:115 s 61.)

Departementschefens uttalanden - - - se det under I refererade målet - - - gärningsmannens uppsåt.

Med hänsyn till G.B:s rättsvillfarelse kan hon vid denna bedömning inte fällas till ansvar enligt 1 § varusmugglingslagen.

Beträffande åklagarens i andra hand framställda påstående, att G.B., gjort sig skyldig till grov oaktsamhet och därför skall dömas till ansvar jämlikt 5 § varusmugglingslagen, är att beakta följande. Att G.B., såsom hon påstått, på grund av sin tidigare tjänstgöring vid LSt antog att mervärdeskattedeklaration skulle inges dit och att införselanmälan skulle göras i det sammanhanget är i och för sig inte obegripligt. Vid närmare eftertanke borde hon emellertid ha insett, att införselanmälan i samband med tullpasseringen är nödvändig om det alls skall kunna kontrolleras att skattskyldigheten fullgörs. Hennes antagande måste därför anses ha varit grovt oaktsamt. Gärningen kan inte anses vara ringa. Hon är följaktligen övertygad om brott enligt 5 § varusmugglingslagen.

I frågan om påföljd - - - se HD:s dom - - - bör medges.

På grund av det anförda förklarar jag, med ändring av HovR:ns dom, G.B. skyldig till brott som sägs i 5 § 1 st varusmugglingslagen men efterger jämlikt 33 kap 4 § 3 st BrB påföljd för brottet.