RH 2004:60

Åklagaren väckte åtal mot P.V., född 1988, för grovt rattfylleri, vårdslöshet i trafik och obehörigt avvikande från trafikolycksplats enligt följande gärningsbeskrivning.

P.V. har den 30 maj 2003 omkring kl 18.05 fört ett fyrhjuligt motordrivet fordon på Åkargatan i Hedemora efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgått till 1,73 promille. Framkommen till en plats belägen i anslutning till korsningen med Hökargatan i Hedemora brast P.V. i uppmärksamhet framåt till följd varav han bakifrån påkörde och skadade D.W. som med rullator promenerat i P.V:s färdriktning efter Åkargatan. Efter olyckan avlägsnade sig P.V. från olycksplatsen. Han undandrog sig därigenom att i mån av förmåga medverka till de åtgärder vartill olyckan skäligen bort föranleda som att sätta sig i förbindelse med målsäganden.

Målsäganden D.W. yrkade att P.V. skulle förpliktas att utge skadestånd till henne med sammanlagt 78 172 kr, varav 25 000 kr avsåg kränkning, 28 000 kr avsåg sveda och värk och 25 172 kr avsåg kostnader.

P.V. erkände gärningen och medgav att utge skadestånd till D.W. med yrkade belopp avseende sveda och värk och kostnader. Han bestred yrkandet om att utge skadestånd för kränkning men vitsordade beloppet som i och för sig skäligt. Som grund för sitt bestridande i denna del anförde P.V. att kränkningsersättning ej skall utgå då han åsamkat D.W:s skador endast genom vållande och ej uppsåtligen.

Falu tingsrätt (2004-01-08, t.f. rådmannen Katarina Lindström samt nämndemännen Monica Westman, Ingvar Sahlander och Peter Skogsberg) fann åtalet styrkt i enlighet med åklagarens gärningspåstående och dömde P.V. för grovt rattfylleri, vårdslöshet i trafik och obehörigt avvikande från trafikolycksplats. Tingsrätten förpliktade även P.V. att betala skadestånd till D.W. med 78 172 kr och anförde i denna del följande skäl.

D.W. har per telefon vid huvudförhandlingen uppgivit att hon vid olyckan var på väg till en ICA-butik och att hon, när hon påkördes, inte befann sig vare sig på någon väg eller någon trottoar utan på planen utanför butiken. Vid olyckan drabbades hon av frakturer i både ben och arm och har vistats på sjukhus i ungefär sju månader efter olyckan och vid tingsrättens huvudförhandling nyss blivit utskriven. Hon har fortfarande fysiska besvär av sina skador och måste använda sig av rullstol när hon vistas utomhus. Hon har också känt viss oro vid de tillfällen hon varit ute, även om hon än så länge måste ha någon med sig för att hjälpa till med rullstolen vid sådana tillfällen.

Vid genomgång av den praxis som finns avseende kränkningsersättning vid trafikolyckor, se bl.a. NJA 1997 s. 315 och s. 572, kan konstateras att det inte på något sätt är uteslutet att utdöma ersättning för kränkning även om uppsåt ej förelegat vid gärningen. Avgörande är om den skadevållandes handling varit sådan att den närmat sig en uppsåtlig gärning och därför har samma kränkande innebörd som ett avsiktligt angrepp på den skadelidandes integritet.

I denna del kan tingsrätten konstatera att P.V. medvetet valt att berusa sig och efter att ha druckit i vart fall 60 cl starksprit ändå valt att framföra en fyrhjuling i centrala Hedemora vid en tid på dygnet då många människor är i rörelse. P.V. måste då ha varit medveten om risken för att en allvarlig olycka skulle kunna inträffa. Han har också vid körningen underlåtit att hålla uppsikt framåt vilket fått till följd att olyckan kommit att ske. Efter att P.V. fått klart för sig att han kört på en person har han också medvetet valt att avlägsna sig från olycksplatsen utan att ta kontakt med målsäganden och försäkra sig om hennes hälsotillstånd. Detta agerande sett till sin helhet är enligt tingsrättens bedömning hänsynslöst och visar på likgiltighet för andra människors liv på ett sådant sätt att det kan jämställas med ett avsiktligt angrepp på D.W:s integritet. Ersättning för kränkning skall därför utgå. P.V. har vitsordat yrkat belopp varför detta också skall utdömas.

P.V. överklagade tingsrättens dom endast såvitt avsåg D.W:s skadeståndsyrkande om kränkningsersättning och yrkade att D.W:s yrkande i denna del skulle ogillas. Han anförde liksom vid tingsrätten att de åtalade gärningarna inte kunde grunda rätt till kränkningsersättning. Till förtydligande av grunden anförde han i hovrätten följande. När det gäller trafikbrott förutsätter en sådan rätt att skadevållaren gjort sig skyldig till uppsåtligt brott eller - i undantagsfall - vållande till kroppsskada, grovt brott, eventuellt i förening med grov vårdslöshet i trafik. I förevarande fall har åtal inte väckts för grov vårdslöshet i trafik och ej heller för vållande till kroppsskada.

D.W. bestred ändring och anförde som grund för sitt bestridande sammanfattningsvis dels att P.V:s brottsliga handling i varje delmoment präglats av uppsåt, varför omständigheterna är så försvårande att hans handling, oavsett rubricering, haft samma kränkande innebörd som ett avsiktligt angrepp på hennes integritet, dels att P.V. genom handlingen vållat henne kroppsskada.

Svea hovrätt (2004-10-01, hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt samt hovrättsråden Ingegerd Thuresson och Lars Lundgren, referent) fastställde tingsrättens dom i överklagad del och anförde följande domskäl.

Enligt tingsrättens i den delen lagakraftägande dom har P.V. fällts till ansvar för vårdslöshet i trafik, grovt rattfylleri och obehörigt avvikande från trafikolycksplats. Av domen framgår att P.V. i alkoholpåverkat tillstånd med ett fyrhjuligt motordrivet fordon kört på D.W. rakt bakifrån. Vidare framgår att D.W. då olyckan inträffade gick med hjälp av rullator samt att P.V. inte stannat utan avlägsnat sig från platsen. Det framgår också att D.W. drabbades av frakturer i arm och ben med sjukhusvistelse i cirka sju månader som följd.

P.V. har inte gjort gällande att hans handling skall bedömas på annat sätt än som framgår av tingsrättens domslut. P.V. har inte heller ifrågasatt att skada inträffat.

Enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen skall den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 2002 och ersatte den tidigare regleringen i fråga om kränkningsersättning i 1 kap. 3 § samma lag.

Som hovrätten uppfattat D.W., får hon anses ha lagt åtalet i dess helhet till grund för sitt ersättningsyrkande.

Högsta domstolen har tidigare funnit att ersättning för kränkning genom brott i undantagsfall kan utgå även vid oaktsamhetsbrott, om omständigheterna vid brottet är så försvårande att den skadevållandes handling närmar sig en uppsåtlig gärning och därför har samma kränkande innebörd som ett avsiktligt angrepp på den skadelidandes integritet (jfr NJA 1997 s. 315 och s. 572). Detta bör enligt förarbetena gälla även enligt den nya bestämmelsen i 2 kap. 3 § skadeståndslagen (se prop. 2000/01:68 s. 49). Det är att märka att de tilltalade i de nyss nämnda avgörandena fälldes till ansvar för - förutom trafikbrott och däribland grov vårdslöshet i trafik - brott som innefattar en skadevållande handling, nämligen vållande till kroppsskada, och som riktade sig mot den person som yrkade kränkningsersättning. I ett avgörande härefter har Svea hovrätt funnit att brottsligt handlande som bestod i bl.a. grov vårdslöshet i trafik, grovt rattfylleri och obehörigt avvikande från trafikolycksplats grundade rätt till ersättning för kränkning och detta trots att något åtal för vållande till kroppsskada inte hade väckts (RH 1999:120).

I likhet med nyssnämnda hovrättsavgörande har i detta fall något åtal för vållande till kroppsskada inte väckts. Åtalet innehåller dock - förutom gärningspåståendena som lett till en fällande dom för P.V. för vårdslöshet i trafik, grovt rattfylleri och smitningsbrott - även ett uttryckligt påstående om att P.V. till följd av bristande uppmärksamhet påkört och skadat D.W.

Det står helt klart att P.V. som en följd av brottslig handling orsakat D.W. relativt omfattande fysiska skador. Han har, efter att han medvetet valt att berusa sig genom att förtära i vart fall 60 cl starksprit, med ett motordrivet fordon och på grund av bristande uppmärksamhet kört rakt på och skadat 84-åriga D.W. Han har dessutom utan att stanna avlägsnat sig från olycksplatsen. Detta trots att det måste ha stått klart för honom att D.W. kunde ha blivit svårt skadad. Dessa omständigheter är sammantagna så försvårande att de måste anses ha varit ägnade att allvarligt kränka D.W:s person. Med hänsyn härtill är P.V., såsom tingsrätten funnit, skyldig att utge ersättning till D.W. enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Om beloppets storlek råder inte tvist. Överklagandet skall därför avslås och tingsrättens dom stå fast i överklagad del.

Målnummer T 846-04