lagen.nu

NJA 1997 s. 572

Ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen (1972:207) för kränkning genom oaktsamhetsbrott.

(Jfr denna årgång s 315)

Allmän åklagare yrkade vid Hallsbergs TR ansvar å H.J., född 1964, för försök till dråp, alternativt grov vårdslöshet i trafik enligt följande gärningsbeskrivning:

"H.J. har d 7 dec 1993 vid 12.50-tiden fört personbilen KTK 122 på länsväg 612 i västlig riktning från Svennevad mot Skogaholm inom Hallsbergs kommun. Samtidigt förde polisassistent R.H. polisbilen NYM 932 på nämnda väg i motsatt färdriktning, varvid R.H. tillsammans med kollegan L.H. beslutade att stoppa den av H.J. förda bilen.

R.H. har härvid stannat polisbilen på vägbanan med polisbilens vänstra framhjul och framflygel något till vänster om vägbanans tänkta mittlinje, varefter han öppnat vänstra framdörren och stigit ur bilen stående på vägbanan mellan bildörren och bilen samtidigt som kollegan L.H. uppehållit sig stående på bilens högra sida med högra framdörren öppnad. Polisbilens stoppsignal i bilens front var påslagen och R.H. hade även framtagit sitt tjänstevapen, som han hållit riktat snett framåt uppåt.

H.J., som iakttagit polisbilen och R.H., har härvid ökat hastigheten avsevärt och under acceleration uppsåtligen styrt sitt fordon rakt mot polisbilens vänstra framdörr och mot den bakom dörren stående R.H. i uppenbar avsikt att köra på denne, oaktat möjlighet funnits för H.J. att passera förbi polisbilen och R.H..

R.H., som träffades av dörren, slungades in i polisbilens kupeutrymme, varvid hans huvud, vänstra ben och arm klämdes fast mellan dörren och polisbilen. I samband härmed klämdes R.H:s tjänstepistol fast mellan dörren och bilens takkant, varvid ett skott gick av.

Vid påkörningen uppkom skador på båda fordonen.

Det lägges H.J. till last att han avsiktligen påkört R.H. i avsikt att beröva denne livet eller att han i vart fall insett, att påkörningen skulle leda till R.H:s död eller att denne skulle allvarligt skadas. H.J. har genom sitt handlingssätt visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Brottet kom ej till fullbordan men fara härför har förelegat.

R.H. ådrog sig genom påkörningen en 2x4 cm stor svullnad på huvudets högra sida, rodnad och hudavskrap på halsen, hudavskrap, svullnad och blåmärken på vänster underben, vänster hand och arm samt hjärnskakning och huvudvärk.

Alternativt yrkas ansvar å H.J. för grov vårdslöshet i trafik under påstående att H.J. genom sitt körsätt visat uppenbar likgiltighet för annans liv och egendom."

R.H. yrkade att H.J. skulle förpliktas utge skadestånd till honom med 69 902 kr, varav 9 902 kr för förlorad arbetsinkomst, förlorad fritid och sveda och värk samt 60 000 kr för kränkning.

H.J. medgav ansvar för vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada men bestred ansvar för försök till dråp.

H.J. medgav att till R.H. utge 9 902 kr men bestred yrkandet om skadestånd för kränkning.

I målet yrkades ansvar å H.J. även för grovt rån d 7 dec 1993, stöld och egenmäktigt förfarande.

Den gärning som omfattas av åtalet för försök till dråp, alternativt grov vårdslöshet i trafik inträffade när H.J., som medverkat vid grovt rån, färdades i bil tillsammans med gärningsmännen.

TR:n (ordf tf lagmannen Grevesmuho meddelade dom d 16 febr 1994.

I ansvarsdelen anförde TR:n i domskälen:: I målet är klarlagt att H.J. som förare av personbilen KTK 122 påkörde fordonet NYM 932 på den aktuella platsen vid det av åklagaren angivna tillfället och att sammanstötningen mellan fordonen medförde att plåtskador uppkom på det sistnämnda fordonets vänstra framdörr.

Främst genom R.H:s uppgifter och innehållet i det åberopade rättsintyget är visat att R.H. tillfogades de av åklagaren påstådda skadorna på grund av H.J:s påkörning av polisfordonet.

Åklagaren har lagt H.J. till last att han kört på R.H. i avsikt att beröva denne livet. I denna fråga vill TR:n anföra följande. Genom vad R.H. och L.H. berättat och utredningen i övrigt, däribland synen med avseende på polisbilens vänstra framdörr, är utrett att dörren i fråga och även den högra framdörren var helt öppen redan i ett skede när H.J:s bil befann sig på ett avstånd av åtminstone 100 m från polisbilen. Med hänsyn härtill och till vad TR:n vid företagen syn kunnat konstatera om siktförhållandena på platsen kan det hållas för visst att H.J. uppmärksammat att dörrarna var öppna. Det är visat att R.H. och L.H. stod bakom respektive dörr vid tillfället. Även detta måste H.J. ha iakttagit när han körde sin bil i riktning mot polisbilen; detta ställningstagande grundar TR:n på vad som framkommit vid synen på platsen.

Av utredningen, däribland framförallt R.H:s och L.H:s utsagor, får anses framgå att H.J. framfört bilen i mycket hög hastighet när han närmade sig polisbilen och att han då också i omedelbar närhet av polisbilen manövrerade sin bil åt vänster till följd varav den kom på kollisionskurs med polisbilen. Att med vetskap om R.H:s placering bakom polisbilens vänstra framdörr framföra fordonet KTK 122 på angivet sätt kan onekligen tas till intäkt för att H.J. haft direkt uppsåt att beröva R.H. livet. Att så var fallet kan dock inte anses ha letts i bevis. Väl måste H.J. dock ha insett att risk förelåg att R.H. skulle dödas. TR:n anser emellertid att det inte klarlagts att H.J. skulle ha handlat på sätt som skett jämväl för det fall han föreställt sig att hans agerande måste ha lett till R.H:s död. På grund av det anförda skall åtalet för försök till dråp ogillas.

Mot bakgrund av omständigheterna, däribland H.J:s uttalade vilja att ej bli gripen av polispersonal vid tillfället och till att han inte aktat för rov att medverka vid rånbrott som han måste ha förstått inneburit risk för våldsutövning mot bankpersonal, finner TR:n att det kan hållas för visst att H.J. kört på polisbilen med avsikt att allvarligt skada R.H.. Gärningen visar typiskt sett en sådan hänsynslöshet och råhet att den skall anses innefatta grov misshandel. Att R.H:s skador inte blev allvarligare än vad som framgår av utredningen får i huvudsak anses ha berott på tillfälligheter. Vad TR:n nu anfört gör att H.J. skall dömas för grov misshandel.

I skadeståndsfrågan anförde TR:n: Till grund för sitt bestridande av yrkandet om ersättning för kränkning har H.J. åberopat att han gentemot R.H. inte gjort sig skyldig till sådan brottslighet som berättigar till kränkningsersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen. Som skäligt i och för sig har H.J. vitsordat 15 000 kr ---.

I enlighet med sitt medgivande skall H.J. åläggas att betala 9 902 kr till R.H..

Det framgår ovan att H.J. skall dömas för grov misshandel och att brottet riktat sig mot R.H.. Brottet är sådant som kan föranleda att gärningsmannen förpliktas att ersätta målsäganden för kränkning.

Genom vad som framkommit i ansvarsdelen är klarlagt att R.H. måste ha upplevt en mycket betydande fara för att bli allvarligt skadad när han utsattes för misshandelsbrottet. Genom brottsligheten har H.J. allvarligt kränkt R.H. och tillfogat denne ett stort personligt lidande. Det anförda gör att det skall dömas ut ett relativt högt skadestånd för kränkning. Enligt TR:ns mening uppgår en skälig ersättning till 40 000 kr.

Sammanfattningsvis skall alltså R.H. berättigas att utfå totalt 49 902 kr av H.J..

TR:ns domslut. TR:n dömde H.J. för grov misshandel, stöld, grov stöld, grovt rån och egenmäktigt förfarande till fängelse 6 år 6 mån. H.J. förpliktades utge skadestånd till R.H. med 49 902 kr jämte ränta.

TR:ns dom överklagades i Göta HovR av åklagaren, R.H. och H.J..

Åklagaren yrkade bl a att HovR:n skulle fälla H.J. till ansvar för försök till dråp.

R.H. yrkade att han skulle tillerkännas skadestånd med ytterligare 20 000 kr, avseende kränkning.

H.J. yrkade bl a att den gärning som TR:n bedömt som grov misshandel skulle bedömas som vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada samt att skadeståndet till R.H. skulle sättas ned till 9 902 kr. Part bestred motparts yrkande.

HovR:n (hovrättslagmannen) Larsson samt nämndemännen Affelin Ottosson och Björkman) anförde i dom d 6 maj 1994: Domskäl --- R.H. och L.H. har fått den uppfattningen att H.J. avsiktligt gjort en vänstersväng mot R.H. när han passerade polisbilen. Denna uppfattning motsägs emellertid av den skiss L.H. upprättat. De hjulspår som angetts på skissen visar att bilen förts i stort sett rakt fram förbi polisbilen och med högra hjulparet mycket nära vägbanans högra kant i H.J:s färdriktning. HovR:n finner på grund av det anförda att omständigheterna inte ger stöd för att H.J. uppsåtligen kört bilen mot R.H.. Gärningen är således inte att bedöma som försök till dråp eller misshandel. H.J. har emellertid genom sitt körsätt visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv och egendom samt åsamkat R.H. kroppsskada. Han skall således dömas för grov vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada. Brottet är allvarligt med hänsyn till att påtaglig risk för mycket allvarliga skador förelegat.

Skadestånd. R.H:s yrkande om ersättning för kränkning skall prövas med beaktande av den bedömning HovR:n gjort i ansvarsdelen. Enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen skall bestämmelserna om ersättning för personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten eller genom annat ofredande som innefattar brott. HovR:n finner att bestämmelsen inte ger utrymme för en tillämpning vid oaktsamhetsbrott. R.H:s yrkande om ersättning för kränkning skall således lämnas utan bifall. I övrigt har H.J. medgivit R.H:s skadeståndsyrkande.

Domslut. Med ändring av TR:ns dom i ansvarsdelen dömde HovR:n H.J. för grov vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada samt för grovt rån, stöld och egenmäktigt förfarande till fängelse 5 år 6 månader.

I skadeståndsdelen ändrades TR:ns dom så att H.J. förpliktades att utge skadestånd till R.H. med 9 902 kr.

Referenten tf hovrättsassessorn Staffansson och hovrättsrådet Radtke var skiljaktiga i ansvarsdelen.

R.H. (ombud advokaten M.A.) överklagade och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle fälla H.J. till ansvar för försök till dråp och tillerkänna R.H. ersättning för kränkning med 60 000 kr jämte ränta.

H.J. (ombud advokaten B.M.L.) bestred ändring. HD meddelade d 15 aug 1994 prövningstillstånd i fråga om R.H:s skadeståndstalan men vägrade prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Lars Å Beckman, Svensson, Danelius, Lambe och Lennandå, referent) beslöt följande dom: Domskäl. H.J. har, såvitt nu är av intresse, av HovR:n fällts till ansvar för grov vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada. Frågan i HD gäller skyldighet för H.J. att ersätta R.H. för sådant lidande som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen (1972:207).

HD har i dom d 21 maj 1997 i mål T 2815/95 funnit, att ersättning för kränkning genom brott i undantagsfall kan utgå även vid oaktsamhetsbrott, om omständigheterna vid brottet är så försvårande att den skadevållandes handling närmar sig en uppsåtlig gärning och därför har samma kränkande innebörd som ett avsiktligt angrepp på den skadelidandes integritet.

I förevarande mål är utrett bland annat följande. Då R.H. på 150-200 meters avstånd fick syn på den mötande bilen, som fördes av H.J., bromsade han hastigt in polisbilen, så att den kom att stå något snett ut mot vägens mittlinje, och öppnade samtidigt vänster framdörr. Han steg snabbt ur polisbilen och ställde sig bakom den öppna dörren. Även H.J. bromsade till en början; bilarna befann sig då på ungefär 100 meters avstånd från varandra. Av omständigheterna framgår att H.J. måste ha sett R.H. stå vid polisbilen. Härefter ökade H.J. farten och körde med hög hastighet så tätt förbi polisbilen att hans bil med kraft träffade polisbilens vänstra framdörr, där R.H. stod. R.H. blev härvid klämd mellan dörren och takkanten.

H.J:s körsätt visar att han, även om han inte haft för avsikt att döda eller skada R.H., i vart fall medvetet tagit risken att R.H. skulle kunna bli dödad eller allvarligt skadad. H.J. har injagat dödsskräck hos R.H. och endast tillfälligheter har hindrat att denne skadats allvarligare än som blev fallet. H.J:s handlande har därför varit ägnat att kränka R.H:s människovärde. Angreppet går långt utöver vad en polisman får vara beredd att tåla i tjänsten (jfr rättsfallet NJA 1994 s 395). Med hänsyn härtill är H.J. skyldig att utge ersättning till R.H. enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen.

Det yrkade beloppet får anses skäligt.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i skadeståndsdelen förpliktas H.J. att till R.H. utge skadestånd med ytterligare 60 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 7 dec 1993 till dess betalning sker.

HD:s dom meddelades d 4 sept 1997 (mål nr T 3839/94).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1997-09-04
Målnummer
T3839-94
Lagrum
1 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)
Rättsfall
NJA 1994 s. 394
NJA 1997 s. 315
Litteratur
Sökord
Skadestånd
Vållande till kroppsskada
Kränkning
Oaktsamhet
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (5)

NJA 1999 s. 334: Ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen (1972:207) för kränkning genom brott har ansetts inte kunna utgå i ett fall där en person gjort sig skyldig till brottet framkallande av fara för A.n (3...
NJA 2012 s. 358: En alkoholpåverkad person framförde en bil så att den voltade, varvid en passagerare skadades allvarligt. Föraren dömdes för bl.a. vållande till kroppsskada, grovt brott. Omständigheterna har inte...
RH 1999:120: En bilförare har i alkoholpåverkat tillstånd kört på en annan bil i vilken två personer färdades. Bilföraren har dömts för grovt rattfylleri, grov vårdslöshet i trafik, olovlig körning och s.k....
RH 2004:60: Ersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) för kränkning genom brott har utgått till en skadelidande i ett fall där skadevållaren gjort sig skyldig till grovt rattfylleri, vårdslöshet i...
RH 2015:33: Två föräldrar har dömts till ansvar för framkallande av fara för annan, bestående i att de av grov oaktsamhet utsatt sin tvåårige son för livsfara genom att lämna denne ensam i en bil parkerad i...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation