lagen.nu

RH 1999:120

En bilförare har i alkoholpåverkat tillstånd kört på en annan bil i vilken två personer färdades. Bilföraren har dömts för grovt rattfylleri, grov vårdslöshet i trafik, olovlig körning och s.k. smitning. Skadestånd för kränkning har utgått till personerna i den påkörda bilen. Även fråga om det s.k. fängelseförbudet då brott begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

Åklagaren åtalade K.B. för grovt rattfylleri, olovlig körning, grovt brott, grov vårdslöshet i trafik och obehörigt avvikande från trafikolycksplats med följande gärningsbeskrivningar:

1. K.B. har den 24 maj 1997 fört personbil på länsväg 572 i Valskog inom Kungsörs kommun, varvid han haft en alkoholkoncentration i utandningsluften som under eller efter färden uppgått till 0,92 milligram per liter. Brottet är grovt med hänsyn till den höga alkoholkoncentrationen. K.B. har vid tillfället fört personbilen trots att han inte varit berättigad till det genom innehav av körkort. Brottet är grovt eftersom K.B. tidigare dömts för olovlig körning.

2. K.B. har den 22 juli 1997 fört personbil från Stockholm med avslutning i Åkers Styckebruk, oaktat alkoholkoncentrationen i K.B:s blod under eller efter färden uppgått till minst 4,22 promille. Brottet är grovt med hänsyn till dels den höga promillehalten, dels att K.B. varit avsevärt påverkad av alkohol dels och att K.B:s framförande av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten, bl.a. har K.B. förorsakat en trafikolycka med personskador. K.B. har fört det körkortspliktiga fordonet utan att vara berättigad därtill. Brottet är grovt enär K.B. tidigare dömts för olovlig körning.

Vid förandet av personbilen har K.B. i väsentlig mån brustit i den omsorg och varsamhet som till förebyggande av trafikolycka betingats av omständigheterna. Brottet är grovt enär K.B. gjort sig skyldig till grov oaktsamhet och visat uppenbar likgiltighet för andra personers liv och egendom. I sitt kraftigt alkoholpåverkade tillstånd har K.B. fört fordonet på E 20 från Stockholm och kl. 18.15 i hög hastighet bakifrån sammanstött med en annan personbil mellan Läggesta och Åkers Styckebruk i höjd med Ärja. Det påkörda fordonet voltade runt och blev liggande på taket i mötande körbana på E 20. K.B. har därefter avlägsnat sig från trafikolycksplatsen och undandragit sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan skäligen bort föranleda såsom att lämna upplysningar om namn och hemvist eller upplysningar till polismyndighet.

R.L. och B.L. som befann sig i den påkörda bilen, yrkade i anslutning till åtalen under punkten 2 att K.B. till var och en av dem skulle betala skadestånd med 50 000 kr jämte ränta för den kränkning som brotten inneburit för dem.

Köpings tingsrätt (1997-10-09, rådmannen Per Kjellsson samt nämndemännen Elsie Holm, Owe Karlsson och Lennart Pettersson) dömde K.B. för grov vårdslöshet i trafik, olovlig körning, grovt brott vid två tillfällen, grovt rattfylleri vid två tillfällen och obehörigt avvikande från trafikolycksplats till fängelse i ett år. Vidare förpliktade tingsrätten K.B. att betala skadestånd till var och en av R.L. och B.L. med 50 000 kr jämte ränta.

I sina domskäl anförde tingsrätten, såvitt nu är av intresse, följande.

Frågan om skuld såvitt avsåg åtalspunkten 2

K.B. har bestritt ansvar för rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik. Han har erkänt olovlig körning och smitning.

R.L. har hörts som målsägande och T.S. som vittne.

R.L. har uppgett: Han och hans hustru B.L. kom från Stockholm i bil och var på väg till sommarstugan i Strängnäs. Han körde sin Volkswagen Golf Diesel, 1981 års modell, på E 20 och höll en hastighet uppgående till 80-90 km/tim. Det var soligt och varmt och vägen var torr. Trafiken var intensiv. Han körde i högra körfältet på motorvägen. I backspegeln såg han en bil närma sig med hög hastighet. När han nästa gång tittade i backspegeln såg han bilen närma sig på endast 20 meters avstånd och sekunden senare körde den bakomvarande bilisten med våldsam kraft in i hans bil. R.L. tappade fullständigt kontrollen över bilen, som vred sig moturs och kanade med långsidan av bilen i färdriktningen cirka 100 meter. Höger och vänster framdäck revs av fälgarna. När bilen nådde mittremsan, som skiljer körbanan från mötande körbana, slog den runt och kanade vidare på taket, varvid framrutan slogs ur och grus och sten flög in i kupén. Bilen fortsatte att kana på taket upp på mötande körbana och stannade till slut där med fronten i riktning mot Södertälje. Medtrafikanter var snabbt på plats och hjälpte dem ut ur bilen. De 10-15 sekunder som bilen efter påkörningen okontrollerat kanade innebar för honom och hans hustru en fruktansvärd upplevelse, med inslag av dödsskräck. Båda var djupt chockade av händelsen och fördes till sjukhus. Hans hustru kan inte köra bil längre till följd av händelsen. De fysiska skadorna var begränsade.

K.B. har berättat: Han var i Stockholm och hade festat om på krogen och druckit både starksprit och öl. När han frampå morgonsidan gick till sängs var han "rätt så påstruken". På eftermiddagen den 22 juli 1997 anträdde han färden mot Kungsör. Han kände sig då inte påverkad; snarare kände han sig trött och ofräsch. Han körde en Citroen BX, 1984 års modell, och höll 100-110 km/tim. Han hade precis kört om en röd Volvo när den bil R.L. körde bytte fil och svängde ut i den vänstra körfilen framför honom. I avsikt att undvika en kollision bromsade han bilen och svängde mot det högra körfältet. När bilen var nere i en hastighet på 60 km/tim sammanstötte han med R.L:s bils högra bakskärm. Han blev själv så chockad av kollisionen att han bara körde vidare. Vid nästa avfart stannade han. T.S, som han känner från Kungsör, stannade sin bil bakom K.B. K.B. drack därefter ur en 37 centiliters flaska med whisky och två stora flaskor cider. De var båda kvar där tills polis kom.

T.S. har uppgett: Han hade passerat Läggestabacken i riktning västerut när han observerade en långsam bil framför sig i högra filen. Eftersom han i backspegeln såg två bilar närma sig bakifrån i det vänstra körfältet minskade han hastigheten till 95-100 km/tim för att lämna de omkörande bilisterna fri väg. Han låg då 200-250 meter efter R.L:s bil. Den första av de omkörande bilarna, vilken framfördes av K.B. passerade T.S. och körde in i det högra körfältet framför dennes och bakom R.L:s bil. K.B. minskade dock inte hastigheten, utan fortsatte i oförminskad hastighet i full fart in i bakdelen av R.L:s bil. Bromsljusen tändes aldrig. R.L:s bil gjorde dessförinnan inte något filbyte. Vid kollisionen krängde R.L:s bil våldsamt och for över mittsträngen, som skiljer de mötande körbanorna. K.B. stannade inte efter olyckan och T.S. fortsatte efter K.B:s bil, som efter en stund började ryka, antagligen på grund av att kylaren gått sönder. T.S. larmade polis via mobiltelefon. Vid nästa avfart svängde K.B. av och stannade. T.S, som var cirka 50 meter efter, stannade också. K.B. gick nästan omedelbart ut ur sin bil och fram till T.S. Han noterade att K.B. var berusad; han hade vinglande gång och han sluddrade på talet. K.B. gick tillbaka till sin bil och tog fram en mindre whiskyflaska och drack ur vad som var kvar i flaskan, cirka en tredjedel. På K.B:s bil kunde han se att hela fronten var demolerad; båda strålkastarna hade gått sönder.

Tingsrätten finner styrkt att K.B. på grund av en före körningen förtärd alkohol haft en alkoholkoncentration i blodet som med mycket bred marginal överskridit en promille. På skäl åklagaren anfört är rattfylleribrottet att anse som grovt. K.B. har inte haft behörighet att föra personbil och även åtalet för olovlig körning är styrkt.

K.B:s förklaring till varför han sammanstötte med R.L:s bil har vederlagts genom R.L:s och T.S:s samstämmiga uppgifter. Av utredningen har framgått att K.B. utan någon som helst ansats till att bromsa in sin bil, med hög hastighet påkört en framförvarande bilist och med våldsam kraft försatt den påkörda bilen i ett helt okontrollerbart tillstånd. R.L. har inte haft någon del i skulden till trafikolyckan. K.B. har på grund av sitt körsätt i väsentlig mån brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingats av omständigheterna. En inte alltför djärv slutsats är att K.B. på grund av berusning saknat det omdöme och den reaktionsförmåga som krävs för att framföra bil i så höga hastigheter, som det är fråga om på motorväg. Någon annan förklaring till olyckan är svår att finna på föreliggande utredning. Även om det inte blivit utrett att K.B. visat uppenbar likgiltighet för andra personers liv har K.B. genom sitt körsätt gjort sig skyldig till grov oaktsamhet.

K.B. skall därutöver dömas för smitning i enlighet med åtalet. Det kan ifrågasättas huruvida brottet skall bedömas som grovt med hänsyn till K.B:s del i den svåra trafikolyckan, som av tillfälligheter inte gav upphov till annat än sakskador och begränsade personskador. Eftersom åklagaren inte åberopat några omständigheter till stöd för en sådan bedömning saknas dock skäl att pröva den frågan.

Påföljd

Redan brottslighetens art, men också det sammantagna straffvärdet av dessa, är sådant att en frihetsberövande påföljd bör ådömas K.B. om inte starka skäl talar för ett annat påföljdsval. Vid bedömningen av straffvärdet bör särskilt följande omständigheter beaktas. Den trafikolycka som K.B. vållat har varit utomordentligt allvarlig, och en starkt bidragande orsak har uppenbarligen varit K.B:s berusningsgrad. Att olyckan inte fått svårare följder än vad som faktiskt blev fallet kan enbart tillskrivas flera lyckliga omständigheter. Sålunda kan konstateras att motorvägen vid aktuellt avsnitt inte hade något skyddsräcke mellan de mötande körbanorna. Vad som blivit följden om den på taket kanande bilen sammanstött med ett sådant räcke kan visserligen inte klart beläggas, men riskerna för dem i bilen att dödas eller allvarligt skadas får sägas vara påtagliga. Det får även tillskrivas turen att den helt okontrollerbart kanande bilen inte sammanstött med mötande bilister i den intensiva trafik som vid tillfället förekom, med därmed förenade risker för samma allvarliga följder. Och som framhållits av R.L. får det också sägas vara en lycklig omständighet att bilen i fråga drevs med diesel, som inte på långt när antänds lika lätt som bensin. Det grovt oaktsamma körsätt som K.B. ådagalagt, genom att berusad på sätt skett med hög hastighet köra in i framförvarande bilist, har sålunda inneburit att andra trafikanters liv varit i mycket allvarlig fara. Straffvärdet är mot bakgrund härav högt. Därtill skall beaktas att brottsligheten innefattar upprepade allvarliga trafikbrott. Med hänsyn till såväl brottslighetens art som straffvärdet av brottsligheten - och då vad som blivit upplyst om K.B:s person och personliga förhållanden inte ger anledning till annan bedömning - finner tingsrätten påföljden böra bestämmas till fängelse. I straffskärpande riktning har tingsrätten beaktat att K.B. återfallit i brottslighet.

Skadestånd

K.B. har bestritt yrkandena om skadestånd på den grunden att oaktsamhet inte ger rätt till skadestånd för sådant lidande, kränkning, som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen.

Tingsrätten finner att K.B:s körsätt präglats av så grov oaktsamhet, att en allvarlig risk för R.L. och B.L. förelegat. Att det i vart fall förelegat en beaktansvärd risk för att personerna i den påkörda bilen skulle kunna komma att allvarligt skadas torde vara uppenbart för envar, även för K.B. Hans åtgärd med bilen har injagat dödsskräck hos R.L. och B.L. och som framhållits ovan har endast tillfälligheter gjort att personskadorna blivit begränsade. Mot bakgrund härav finner tingsrätten, med beaktande av den rättsutveckling som skett genom avgöranden av Högsta domstolen under senare år, att R.L. och B.L. är berättigade till ersättning för den kränkning de genom brottet utsatts för. Det yrkade beloppet får anses skäligt.

K.B. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för grov vårdslöshet i trafik och, i allt fall, döma honom till en ej frihetsberövande påföljd. Han yrkade vidare att hovrätten skulle ogilla skadeståndsyrkandena eller, i andra hand, sätta ned skadestånden väsentligt.

Åklagaren, R.L. och B.L. bestred ändring.

Svea hovrätt (1998-08-18, hovrättsråden Göran Rosenberg och Karl Bergkvist, tf. hovrättsassessorn Annika Åkerlind, referent, samt nämndemännen Harriet Tängberg och Olle Eriksson) fastställde tingsrättens domslut.

Under rubriken Utredningen i hovrätten antecknade hovrätten följande beträffande åtalet för grov vårdslöshet i trafik.

K.B. och R.L. har hörts på nytt och berättat ungefär som vid tingsrätten, enligt dess dom, med följande tillägg.

R.L: Den högsta tillåtna hastigheten var 110 km/tim. Själv körde han 80-90 km/tim och avvek därför något från den övriga trafiken. Det var ett mycket snabbt händelseförlopp. Han såg K.B:s bil komma ikapp dem utan att denne gjorde någon ansats till omkörning i vänsterfilen. Han försökte komma undan K.B:s bil genom att öka farten. Till sin hustru skrek han "håll i dig, nu smäller det".

K.B: På grund av den manodepressivitet som han lider av måste han ta medicinen Litium för att inte få sjukdomssymptom. Vid den här tiden hade han också fått medicinen Cipramil utskriven. Han reagerade på ett oväntat sätt på den medicinen. Det föranledde bl.a. att han slutade ta Litium. Eftersom han hade misskött medicineringen av Litium, tror han att det resulterade i att han var manisk den här dagen. - När han var i Stockholm drack han en hel del alkohol. Det var öl, sprit och möjligen också vin. Han vet inte hur stora mängder han drack. Han kommer ihåg färden från Stockholm och har en bild av hur olyckan gick till. Bilfärden gick bra till en början, men han kände sig lite påverkad av alkoholen. Enligt hans mening beror olyckan på att R.L. oväntat och opåkallat bytte körfält, från höger- till vänsterfil. Han försökte undvika kollision mellan bilarna genom att köra förbi R.L:s bil på höger sida men lyckades inte med det. Om han inte hade druckit före körningen, hade han förmodligen reagerat på ett annat sätt. Han hade också bråttom hem, eftersom hans tidigare hustru var orolig för honom och ville att han skulle komma hem så fort som möjligt. Efteråt har han förstått att kombinationen medicin och alkohol inte är bra. Det hade visserligen redan tidigare varit tal om riskerna med det men då hade han inte någon sjukdomsinsikt.

Vidare redovisade hovrätten följande angående påföljdsfrågan.

I hovrätten har utredningen om K.B:s personliga förhållanden kompletterats. Hovrätten har inledningsvis inhämtat ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. L-H.N. överläkare samt specialist i allmän psykiatri och rättspsykiatri, har avgett detta intyg den 23 februari 1998. Sedan huvudförhandling hållits förordnade hovrätten att K.B. skulle genomgå rättspsykiatrisk undersökning, särskilt för att få ett bättre underlag i fråga om tillämpligheten av det s.k. fängelseförbudet enligt 30 kap. 6 § brottsbalken. Ett rättspsykiatriskt utlåtande har avgetts den 1 juli 1998 av J.J. legitimerad läkare och specialist i rättspsykiatri. Vid den fortsatta huvudförhandlingen har G.L. chefsöverläkare och specialist i allmän psykiatri, hörts angående sin kännedom om K.B. och dennes psykiska tillstånd.

Av såväl den skriftliga utredningen som G.L:s uppgifter framgår att K.B. sedan många år har kontakt med psykiatrin, men att hans diagnos är omtvistad.

L-H.N. har i det s.k. § 7-intyget anfört bl.a. att det finns mycket som tyder på att K.B. har en manodepressiv sjukdom och att inte minst den goda effekten med litiumprofylax talar för det. Han har vidare uttalat: "Just manodepressiv sjukdom är det psykiatriska tillstånd där missbruk av alkohol och droger är mest vanligt. Konklusionen av detta blir att Kenneth B led av en allvarlig psykisk störning vid gärningstillfället. Vid dagens undersökning är han till följd av sin litiumbehandling åter stabil." Enligt N. finns det inte förutsättningar för rättspsykiatrisk vård. Hans medicinskt grundade påföljdsförslag är skyddstillsyn med föreskrift om långvarig psykiatrisk öppenvård som även bör omfatta behandling för missbruk.

Slutsatsen i det rättspsykiatriska utlåtandet är att K.B. inte har begått de åtalade gärningarna under påverkan av allvarlig psykisk störning, att han vid undersökningen inte led av en allvarlig psykisk störning och att det därmed inte finns förutsättningar att överlämna K.B. till rättspsykiatrisk vård. I den sammanfattande bedömningen anförs bl.a. följande: "Vid nu avslutad rättspsykiatrisk undersökning kan vi alltså konstatera att K.B. har vissa personlighetsmässiga avvikelser. Han har en antisocial och borderline personlighetsstörning och han har utvecklat ett allvarligt blandmissbruk av alkohol och olika andra droger. Liksom vid föregående rättspsykiatriska undersökning har vi dock inte - med acceptabel grad av objektiv säkerhet - kunnat belägga att K.B. skulle lida av en manodepressiv sjukdom. De uppgifter som finns om detta i journaler och andra handlingar bygger på en mängd ganska lösa antaganden utifrån K.B:s egna uppgifter. K.B:s tillstånd utgör förvisso ett betydande socialt handikapp och ett avsevärt subjektivt lidande. Han har en psykisk störning som är betydande, men vi har inte kunnat fastställa att hans tillstånd är manodepressivt och vi anser inte att tillståndet är rättsligt särställande. Hovrättens speciella fråga - om det s.k. fängelseförbudet i 30 kap. 6 § brottsbalken är tillämpligt på K.B. - måste vi således besvara nekande." Vidare framgår att undersökningsteamet har varit enigt i sin bedömning.

G.L. har uppgett bl.a. följande: Han är K.B:s behandlande läkare vid vuxenpsykiatrin i Köping. Han träffade K.B. första gången i februari 1996. Sedan dess har de träffats vid ett tiotal tillfällen och även haft kontakt per telefon. - Hans uppfattning är att K.B. har en klar personlighetsstörning, antisocial och även borderlinestörning och att K.B. också har en bipolär sjukdom, dvs. en sjukdom med maniska och depressiva svängningar - det som i dagligt tal kallas manodepressivitet. I ett renodlat fall är det inte så svårt att ställa diagnosen manodepressivitet. K.B. kan dock sägas ha en ospecificerad typ av det tillståndet. De maniska perioder som K.B. haft har ofta slutat med t.ex. vårdslös bilkörning. Detta stereotypa beteende tyder på ett sjukdomstillstånd. Vårdslös bilkörning nämns i litteraturen som ett typiskt symptom på sjukdomen. - Det är ganska svårt att hitta rätt nivå på medicineringen med Litium. I sjukdomsbilden kan också ingå att patienten slarvar med medicineringen. - Att den läkare som har ansvarat för den rättspsykiatriska undersökningen inte funnit tillräckligt stöd för manodepressiv sjukdom kan bero på att denne gjort en annan tolkning av de journalanteckningar som finns angående K.B. - Manodepressivitet innebär inte automatiskt en allvarlig psykisk störning, eftersom sjukdomen kan kontrolleras genom regelbunden medicinering. Om patienten är inne i ett maniskt skov, utgör sjukdomen vid just det tillfället en allvarlig psykisk störning. Den sjuke kan alltså ibland nå upp till en nivå där tillståndet ur rättslig synpunkt är att bedöma som allvarlig psykisk störning. Det innebär att K.B. led av en allvarlig psykisk störning, om han vid de aktuella gärningstillfällena var inne i ett maniskt skov. Mot bakgrund av hans sjukdomshistoria kan det ha förhållit sig på det viset. Sammanfattningsvis kan sägas att det är möjligt att diagnostisera K.B:s sjukdom men att det inte är möjligt att uttala sig om den har haft påverkan på brotten, om man inte har träffat K.B. i nära anslutning till händelserna. Själv har han inte gjort det och kan därför inte med säkerhet uttala sig i frågan.

Slutligen antecknade hovrätten att R.L. tillagt följande i skadeståndsdelen. När smällen kom slog han i huvudet och han fick därefter en kraftig smärta i axel och rygg. Både han och hans hustru B. blev svårt chockade. Hans hustru fick upprepade gråtattacker. Hon klarar inte av att köra bil längre och även han själv har svårt för det. Båda kände sig apatiska den första tiden efter händelsen och de var sjukskrivna en tid. De har genom försäkringsbolaget fått ersättning för sak- och personskador.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Skuld och brottsrubricering

Utredningen här föranleder inte hovrätten att i fråga om skuld och brottsrubricering göra någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort. K.B. har följaktligen gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik den 22 juli 1997.

I enlighet med tingsrättens dom, som inte har överklagats i dessa delar, skall K.B. även dömas för övriga gärningar. Dessa är att bedöma som tingsrätten har gjort. K.B. skall alltså dömas för även olovlig körning, grovt brott, och grovt rattfylleri den 24 maj 1997 samt olovlig körning, grovt brott, grovt rattfylleri och obehörigt avvikande från trafikolycksplats den 22 juli 1997.

Påföljd

De läkare som har uttalat sig beträffande K.B:s psykiska tillstånd har gjort delvis olika bedömningar. Hovrätten har därför prövat frågan om att inhämta yttrande av Socialstyrelsen över § 7-intyget och utlåtandet över den rättspsykiatriska undersökningen. Hovrätten har intagit ståndpunkten att den utredning som finns är tillräcklig för att avgöra påföljdsfrågan.

Hovrätten finner inledningsvis att den brottslighet som K.B. nu skall dömas för är av sådan art och har ett sådant straffvärde att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga om det inte är motiverat av skäl som är hänförliga till K.B:s psykiska status.

Av den medicinska utredningen framgår att K.B. har en personlighetsstörning. Utredningen är emellertid inte entydig i bedömningen huruvida K.B. också lider av manodepressivitet, som skulle innefatta en allvarlig psykisk störning, och om han led av denna störning även vid gärningstillfällena. De redovisade bedömningarna i målet ger under alla förhållanden inte anledning att överlämna K.B. till rättspsykiatrisk vård, och hovrätten gör i detta hänseende inte något annat ställningstagande.

Frågan är då om det s.k. fängelseförbudet enligt 30 kap. 6 § brottsbalken är tillämpligt på K.B. I den delen gör hovrätten följande bedömning.

Av nämnda lagrum följer att den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte får dömas till fängelse. Bestämmelsen innebär att fängelse inte får dömas ut, om den tilltalade led av en allvarlig psykisk störning då han begick brottet och det förelåg ett orsakssamband mellan störningen och brottet.

Som redan framgått har de läkare som uttalat sig i målet kommit till olika slutsatser i fråga om K.B. lider av en manodepressiv sjukdom. Beträffande den som lider av en sådan sjukdom synes det möjligt att, i vart fall under s.k. maniska perioder, klassificera tillståndet som en allvarlig psykisk störning. Enligt hovrättens mening är det i och för sig inte uteslutet att K.B. lider av en manodepressiv sjukdom. Att gärningsmannen har en sådan vid gärningstillfället är dock inte tillräckligt för att fängelseförbudet skall bli tillämpligt. Som har nämnts tidigare krävs att sjukdomen utgör en allvarlig psykisk störning och att det förelåg orsakssamband mellan störningen och brottet.

K.B. har själv berättat om hur han kände sig när han begick de aktuella gärningarna, och då särskilt utförligt beskrivit bilkörningen den 22 juli 1997. De uppgifter som han har lämnat om omständigheterna vid gärningen ger inte något stöd för en bedömning att han vid något av tillfällena skulle ha varit i ett maniskt tillstånd och begått gärningarna, eller någon av dem, under påverkan av något som är att betrakta som allvarlig psykisk störning. Vidare skall beaktas att K.B. både den 24 maj och den 22 juli 1997, körde bil efter att ha druckit avsevärda mängder alkohol. Det framstår som högst sannolikt att den trafikolycka som K.B. förorsakade den 22 juli 1997 berodde på K.B:s berusning, något som K.B. för övrigt själv också gett uttryck för. Hovrätten kommer därför fram till att utredningen i målet inte ger grund för en tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken.

K.B. skall sålunda dömas till fängelse. Den samlade brottslighetens straffvärde svarar mot tingsrättens straffmätning.

Skadestånd

Hovrätten har att ta ställning till om det brottsliga handlande som K.B. gjort sig skyldig till kan ge rätt till ersättning för sådan kränkning som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207).

Inledningsvis konstaterar hovrätten att även s.k. oaktsamhetsbrott kan ligga till grund för den här typen av skadestånd. Detta följer bl.a. av Högsta domstolens avgöranden i rättsfallen NJA 1997 s. 315 och s. 572.

Den brottslighet som K.B. nu skall dömas för i den här delen - grov vårdslöshet i trafik i förening med bl.a. grovt rattfylleri - är sådan att den typiskt sett inte kan leda till ersättning för kränkning, främst beroende på att det ofta inte finns någon som kan sägas ha varit berörd av brottet på det sätt som ger ställning av målsägande. I de fall en målsägande existerar i mål avseende trafikbrott har denne vanligen drabbats så av brottet att det också blir fråga om åtal för t.ex. vållande till kroppsskada. Den nu aktuella händelsen är speciell på det sättet att, som tingsrätten har anfört, endast tillfälligheter har gjort att personskadorna blivit så begränsade.

I motiven till skadeståndslagen anförs bl.a. att det får ankomma på domstolarna att med beaktande av grunderna för stadgandet (nuvarande 1 kap. 3 §) och dettas lydelse avgöra hur långt man bör gå när det gäller att genom skadeståndsansvar ingripa mot straffbara förfaranden, som innefattar angrepp på den personliga integriteten och därigenom bereder annan personligt lidande (prop. 1972:5 s. 570 f.) Högsta domstolen har i de tidigare nämnda avgörandena - som i första hand avsåg brottet vållande till kroppsskada - uttalat bl.a. att ersättning för kränkning i undantagsfall kan utgå vid oaktsamhetsbrott, om omständigheterna vid brottet är så försvårande att den skadevållandes handling närmar sig en uppsåtlig gärning och därför har samma kränkande innebörd som ett avsiktligt angrepp på den skadelidandes integritet.

Även om någon personskada inte har uppstått kan en gärning innefatta ett handlande som, mot bakgrund av den hänsynslöshet som visats, för den drabbade framstår som lika integritetskränkande som ett brottsligt tillfogande av fysisk skada och i vart fall som ett ofredande. I det nu aktuella fallet är det uppenbart att det på grund av K.B:s brottsliga handlande förelåg en mycket stor risk för att R.L. och B.L. skulle komma att skadas allvarligt. Det är också uppenbart att K.B:s agerande har förorsakat såväl R.L. som B.L. ett avsevärt psykiskt lidande. Det förhållandet att de lyckligtvis undkom utan större fysiska skador bör enligt hovrättens mening inte leda till att K.B:s agerande bedöms som mindre integritetskränkande och därmed utesluter rätt till ersättning för kränkning. Hovrätten finner således att K.B:s brottsliga handlande utgör grund för kränkningsersättning till R.L. och B.L.

Vad gäller skadeståndets storlek finner hovrätten inte anledning att göra någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort.

Hovrättsrådet Göran Rosenberg var skiljaktig i fråga om motiveringen i skadeståndsdelen och anförde följande.

Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) utgår kränkningsersättning vid lidande som en person tillfogar någon annan genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande som innefattar brott, genom brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar, olovlig avlyssning eller olaga diskriminering eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning. Det lidande som bestämmelsen syftar på avser den kränkning av offrets personliga integritet och människovärde som brottet har inneburit. Det är tydligt att frågan om kränkningsersättning skall utgå i förevarande fall beror på om det eller de brott som har lagts till grund för ersättningsyrkandena utgör ofredande i den mening som avses i bestämmelsen.

Som jag ser saken kan R.L. och B.L. anses ha lagt åtalet i sin helhet, angående det som inträffade den 22 juli 1997, till grund för sina ersättningsyrkanden. Det är emellertid beträffande brottet grov vårdslöshet i trafik som frågan om kränkningsersättning i första hand gör sig gällande.

Brottet grov vårdslöshet i trafik har trafiksäkerheten som skyddsintresse och ger, i egenskap av trafikbrott, typiskt sett inte någon enskild person ställning som målsägande (jfr dock NJA 1988 s. 39 angående s.k. smitning). Något krav på målsägandeställning har emellertid inte uppställts vid den aktuella ersättningsregeln för att någon skall kunna anses ha tillfogats lidande genom ett ofredande som innefattar brott. Den exemplifiering på sådana brott som har skett i förarbetena till skadeståndslagen (prop. 1972:5 s. 568 ff.) avser emellertid uppsåtliga brott. Det är också naturligt att utgå från att den fridskränkning som ett ofredande innebär sker genom ett uppsåtligt handlande. I förevarande fall har K.B. genom den brottsliga gärningen, vid bilkörningen gjort sig skyldig till grov oaktsamhet.

I praxis (se NJA 1997 s. 315 och 572) har ansetts att omständigheterna i ett fall, då en skadevållare har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, kan vara så försvårande att handlandet närmar sig en uppsåtlig gärning och därför kan anses ha samma kränkande innebörd som ett avsiktligt angrepp på den skadelidandes integritet. Eftersom den aktuella ersättningsregelns ordalydelse ger utrymme för en tillämpning av bestämmelsen även vid oaktsamhetsbrott, skulle således kränkningsersättning kunna utgå i en sådan situation. Det är emellertid att märka att de tilltalade i de båda nyssnämnda avgörandena hade gjort sig skyldiga till - förutom trafikbrott - brott som enligt brottsbeskrivningen innefattar en skadevållande handling, nämligen vållande till kroppsskada, och som riktade sig mot den person som yrkade kränkningsersättning.

Situationen är en annan i förevarande fall. R.L. och B.L. har visserligen åberopat att de åsamkats viss kroppsskada vid olyckshändelsen, och K.B. har inte bestritt att skadorna uppkommit eller att han vållat dem. R.L. och B.L. har även anfört att de "förorsakats - - - vållande till kroppsskada". De kan emellertid inte anses ha åberopat att skadorna har vållats av K.B. genom något annat handlande än det som utgör grund för åklagarens straffansvarsyrkande i denna del.

Enligt min mening kan R.L. och B.L. inte anses ha vållats de aktuella personskadorna genom brottet grov vårdslöshet i trafik. Gärningsbeskrivningen i denna del innehåller sålunda, enligt min mening, inte något påstående att R.L. och B.L. genom K.B:s handlande har tillfogats personskador så att brottet härigenom skulle - låt vara begånget av endast oaktsamhet - utgöra ofredande i den mening som avses i den aktuella ersättningsregeln. (Däremot kan åtalet för grovt rattfylleri vid det aktuella tillfället sägas innefatta ett sådant påstående.)

Vidare anser jag att det - genom de sålunda utredda personskadorna och övriga omständigheter vid olyckstillfället - visserligen står klart att K.B. har gjort sig skyldig till vållande till kroppsskada. För att detta brott skall kunna läggas till grund för yrkandena om kränkningsersättning krävs emellertid, i enlighet med den tvistemålsordning som i målet är tillämplig på dessa yrkanden, att R.L. och B.L. har åberopat att K.B. gjort sig skyldig till brottet och kränkt dem genom det. Det förhållandet att förklaringen till att åtal inte har väckts för vållande till kroppsskada kan sammanhänga med tillämpningen av principerna om s.k. brottskonkurrens förändrar inte denna bedömning. Och vad R.L. och B.L. har anfört om "vållande till kroppsskada" innebär enligt min mening inte att de som grund för yrkandena om kränkningsersättning har åberopat att K.B. gjort sig skyldig till brottet vållande till kroppsskada.

I gärningsbeskrivningen avseende åtalet för grov vårdslöshet i trafik ligger emellertid, enligt min mening, ett påstående att R.L. och B.L. befann sig i den påkörda bilen. Vad som i gärningsbeskrivningen avseende grov vårdslöshet i trafik anges om hur K.B:s handlande riktade sig mot bilen innebär därför även att detta har riktat sig mot R.L. och B.L. låt vara att det - i enlighet med det tidigare anförda - inte är påstått att de drabbades av personskador. Och även om brottet har begåtts av oaktsamhet, innebär därför detta brott - i förening med de omständigheter som enligt åtalet har lagts till grund för ansvarsyrkandena grovt rattfylleri och s.k. smitning och som innebär att även dessa handlingar kan sägas vara riktade mot R.L. och B.L. - ett ofredande som avses i den nämnda ersättningsregeln. Rolf L. och B.L. är därför berättigade till kränkningsersättning.

I fråga om skadeståndets storlek gör jag inte någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort.

Målnummer B 2261/97

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1998-08-18
Målnummer
B2261-97
Lagrum
1 § 2 st., 3 § 1 st. 2 p., 4 a § och 5 § 1 st. trafikbrottslagen (1951:649)
30 kap. 6 § brottsbalken
1 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)
Rättsfall
NJA 1988 s. 39
NJA 1997 s. 315
NJA 1997 s. 572
NJA 1998 s. 310
Litteratur
Prop. 1972:5, s. 568 ff.
SOU 1992:84
Berg m.fl., Kommentar till brottsbalken III, 4:e uppl. 1994, s. 255 ff.
Gylling Lindkvist m.fl., Lagen och psykiatrin, 1992, s. 188 ff.
Sökord
Brottspåföljd
Skadestånd
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

RH 2004:60: Ersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) för kränkning genom brott har utgått till en skadelidande i ett fall där skadevållaren gjort sig skyldig till grovt rattfylleri, vårdslöshet i...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation