NJA 1997 s. 315

P.J dömdes d 8 jan 1993 av Mora TR till fängelse, åtta månader, för grovt rattfylleri, vållande till kroppsskada, grovt brott, samt obehörigt avvikande från trafikolycksplats; även sistnämnda brott bedömdes som grovt. Domen vann laga kraft. Målsägande i målet var M.N-S. Hans skadeståndstalan avskildes genom beslut av TR:n, att handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.

P.J överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle lämna M.N-S:s talan utan bifall. I andra hand yrkade han att HovR:n skulle jämka skadeståndsbeloppet ytterligare.

M.N-S bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Hillerudh samt hovrättsråden Holmbergh, Thuresson, referent, och Frideen) anförde i dom d 23 maj 1995: Domskäl. Parterna har i allt väsentligt hållit fast vid de grunder och omständigheter som återgetts i TR:ns dom.

Av avgörande betydelse i målet är om brottet vållande till kroppsskada är skadeståndsgrundande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen.

Vid skadeståndslagens tillkomst gjorde departementschefen en utförlig genomgång av vilka brott som var avsedda att grunda ersättning för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen (prop 1972:5 s 570f). Vållande till kroppsskada nämndes inte i uppräkningen. Departementschefen framhöll visserligen att uppräkningen inte gjorde anspråk på att vara uttömmande och att det inte kunde uteslutas att ersättning för lidande enligt nämnda lagrum borde utgå även vid andra brott. Det kan emellertid konstateras att uppräkningen inte omfattar andra brott än sådana som begåtts med uppsåt.

I rättstillämpningen finns något exempel på domstolsavgöranden där oaktsamhetsbrott medfört ersättningsskyldighet enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen. Det synes närmast röra sig om oaktsamhetsbrott som föregåtts av ett icke bagatellartat moment av uppsåtligt ofredande gentemot den skadelidande och där gärningen kan sägas ha ett betydande inslag av uppsåtligt handlande gentemot denne. Jfr Göta HovR:s dom d 26 juni 1990, DB 412. I det nämnda hovrättsavgörandet avsåg det ersättningsgrundande brottet vållande till kroppsskada, grovt brott. En man tillfogade en annan man ett knivhugg i bröstet med livshotande skador som följd. Åtal hade väckts för försök till dråp men annat var inte visat än att knivhugget utdelades av våda. Det inträffade ägde rum i samband med ett handgemäng och efter att visst hot uttalats av gärningsmannen.

Omständigheterna i förevarande mål skiljer sig i väsentliga hänseenden från dem som förelåg i det nyss nämnda hovrättsavgörandet. Vållande till kroppsskada och vållande till annans död är brott som bl a förekommer i samband med trafikolyckor. Av uttalanden i förarbetena till trafikskadelagen (1975:1410) framgår dock att stadgandet om skyldighet att utge ersättning för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen ansågs sakna praktisk betydelse på trafikskadeområdet. Frånvaron av hänvisning i 9 § trafikskadelagen till nämnda lagrum i skadeståndslagen innebär att trafikskadeersättning inte omfattar ersättning för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen. Mot denna bakgrund får det anses ytterst tveksamt om dessa oaktsamhetsbrott bör räknas med bland de brott som avses med 1 kap 3 § skadeståndslagen. Rättspolitiska överväganden synes krävas i frågan.

Det nu anförda leder sammantaget till att ifrågavarande gärning inte utan stöd av ny lagstiftning på området bör grunda rätt till ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen. TR:ns dom skall därför ändras och M.N-S:s talan lämnas utan bifall.

M.N-S (ombud advokaten L.B) överklagade och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle fastställa TR:ns dom. P.J (ombud advokaten T.B) bestred ändring. För det fall han skulle anses skadeståndsskyldig enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen förklarade han sig inte vitsorda något belopp som skäligt i och för sig samt gjorde under hänvisning till att skadeståndsskyldigheten skulle vara oskäligt betungande för honom gällande att skadeståndet skulle jämkas till noll.

Betänkande

HD (JustR:n Vängby, Lars Å Beckman, Lambe, Lennander, referent, och Regner) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt lagakraftägande dom har P.J fällts till ansvar för grovt rattfylleri, vållande till kroppsskada, grovt brott, samt obehörigt avvikande från trafikolycksplats, grovt brott. Av domen i brottmålet framgår, att P.J i alkoholpåverkat tillstånd utan att bromsa eller väja undan bakifrån kört på M.N-S, som gått vid vägkanten, att denne därvid kastats upp mot bilens vindruta och sedan till marken, där han blivit liggande medvetslös, samt att P.J i ej stannat utan med hög hastighet avlägsnat sig från platsen. M.N-S blev genom olyckan svårt invalidiserad.

Fråga är nu om skyldighet för P.J att ersätta M.N-S för sådant lidande som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen. P.J har ej gjort gällande att hans gärning skall bedömas på annat sätt än som skett i brottmålet.

Enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen föreligger skadeståndsskyldighet för lidande som någon tillfogar annan bl a genom brott mot den personliga friheten eller genom annat ofredande som innefattar brott. Till sådant ofredande som avses i lagrummet räknas brott som innebär angrepp på den fysiska integriteten och leder till kroppsskada utan att kränkning av den personliga friheten i egentlig mening föreligger. Det lidande bestämmelsen syftar på avser den kränkning av offrets personliga integritet och människovärde som brottet inneburit. Ersättningen skall bidra till att ge den drabbade upprättelse och att kompensera känslor av bl a ångest och oro till följd av brottet, vilka inte tagit sig sådana medicinska uttryck att de kan gottgöras som personskada.

Den fråga som uppkommer i målet är om brottet vållande till kroppsskada, som är ett oaktsamhetsbrott, kan grunda skadeståndsskyldighet för kränkning, ensamt eller i förening med annat brottsligt handlande.

Bestämmelsens ordalydelse, vari hänvisas till skadeståndslagens regler om personskada, ger i och för sig utrymme för en tillämpning av stadgandet även vid oaktsamhetsbrott. Den exemplifiering av ersättningsgrundande brott som görs i motiven upptar emellertid endast uppsåtliga brott. Samtidigt framhålls att uppräkningen inte gör anspråk på fullständighet och att det får ankomma på domstolarna att med beaktande av grunderna för stadgandet och dettas lydelse avgöra hur långt man bör gå när det gäller att genom skadeståndsansvar ingripa mot straffbara förfaranden, som innefattar angrepp på den personliga integriteten och därigenom bereder annan personligt lidande. (Se prop 1972:5 s 570£) I delbetänkandet "Ersättning för kränkning genom brott", där någon ändring i sak såvitt avser de ersättningsgrundande brotten i bestämmelsen inte åsyftas, framhåller Kommittén om ideell skada att det i och för sig saknar betydelse till vilken brottstyp en viss gärning rent straffrättsligt är att hänföra; det avgörande är i stället om brottet angriper ett sådant intresse som bestämmelsen avser att skydda. (Se SOU 1992:84 s 227 och 265, jfr s 266 och 364 samt Nordenson, Trafikskadeersättning, 1977, s 12ff)

I sakens natur ligger att det, för att en gärning skall kunna i egentlig mening kränka någons människovärde, som regel måste förutsättas att handlandet skett med uppsåt. Undantagsvis kan emellertid omständigheterna i ett fall, då en skadevållare gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, vara så försvårande att hans handling närmar sig en uppsåtlig gärning och därför kan ha samma kränkande innebörd som ett avsiktligt angrepp på den skadelidandes integritet.

HD hade i rättsfallet NJA 1996 s 377, som visserligen ej avsåg ersättning för kränkning utan för personskada, att bedöma en trafikolycka liknande den som inträffat i förevarande mål, men där den påkörde avled. I det fallet utgick, med en försiktig utvidgning av dittillsvarande praxis, ersättning till den avlidnes närstående, trots att den skadeståndsgrundande handlingen företagits av oaktsamhet och inte uppsåtligen. I domskälen betonades, att dödsfallet orsakats genom en grov vårdslöshet från skadevållarens sida som legat mycket nära ett uppsåtligt handlande.

P.J har genom grov vårdslöshet orsakat M.N-S synnerligen omfattande kroppsskada. Omständigheterna vid händelsen då P.J i alkoholpåverkat tillstånd kört rakt på M.N-S och utan att stanna fortsatt från platsen, trots att det måste ha stått klart för honom att M.N-S kunde ha blivit svårt skadad, är sådana att de varit ägnade att kränka dennes människovärde. Med hänsyn härtill bör P.J:s handling grunda skyldighet att utge ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen.

Beträffande storleken av ersättning vid olika former av kränkning har Brottsoffermyndigheten utbildat en viss praxis. Denna omfattar även ersättning för kränkning vid försök till mord. Brottsoffermyndighetens nämnd har därvid uttalat (Brottsoffermyndigheten, Verksamhetsberättelse 1995/96, s 96): "Rättsfallet NJA 1991 s 766 är vägledande beträffande ersättning för kränkning vid försök till mord. I det avgörandet fastställde HD kränkningsersättningen till 70 000 kr, vilket innebar en avsevärd höjning av ersättningsnivån vid mordförsök. Med beaktande av den årliga inflationen sedan dess och behovet av en allmän nivåhöjning är det enligt Brottsoffermyndighetens mening rimligt att nu höja normalbeloppet för kränkning vid mordförsök till 100 000 kr."

Det finns inte nu anledning för HD att se annorlunda på frågan om ersättningsnivån för kränkning vid mordförsök än Brottsoffermyndigheten sålunda nyligen gjort. Hur allvarlig den kränkning än är som M.N-S utsatts för bör dock ersättningen sättas något lägre än som skulle ha skett vid ett uppsåtligt försök att beröva honom livet. Penningvärdeförändringen i tiden efter nyss återgivna uttalande är obetydlig. Skadeståndet bör därför skäligen bestämmas till 90 000 kr. Anledning att jämka P.J:s sålunda bestämda skadeståndsskyldighet såsom oskäligt betungande föreligger inte.