RH 2004:81
Två ungdomar - en 16-årig pojke och en 12-årig flicka - har haft samlag med varandra vid två tillfällen. Pojken, som dömdes för sexuellt utnyttjande av underårig, har förpliktats att till flickan utge ersättning för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen.
W.R. åtalades för sexuellt utnyttjande av underårig bestående i att han vid två tillfällen under tiden november-december 2003 haft samlag med tolvåriga flickan A.L. i en lägenhet i Sundbyberg. I anslutning till åtalet yrkade A.L. ersättning av W.R. för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen med 10 000 kr jämte viss ränta. W.R. bestred skadeståndsyrkandet på den punkten att A.L. inte hade utsatts för någon kränkning eller att denna i vart fall inte varit så allvarlig att den var skadeståndsgrundande.
Solna tingsrätt (2004-03-11, rådmannen Hans Cappelen-Smith och nämndemännen Birgitta Göransson, Lars Ander och Axel Malmsten) biföll åtalet och dömde W.R. för sexuellt utnyttjande av underårig. Tingsrätten (nämndemännen) förpliktade vidare W.R. att utge det yrkade skadeståndet och anförde som skäl härför följande.
Vad slutligen gäller frågan om skadestånd, stadgas i 2 kap. 3 § skadeståndslagen att den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär. Paragrafen hade tidigare viss motsvarighet i 1 kap. 3 § skadeståndslagen, vari fanns bestämmelse om skyldighet att ersätta det lidande som tillfogades någon genom bl.a. ofredande som innefattade brott. I rättsfallet NJA 1986 s. 319 prövade Högsta domstolen om ersättning för lidande enligt sistnämnda paragraf kunde utges till målsägande vid brottet otukt med barn (numera rubricerat som sexuellt utnyttjande av underårig). I rättsfallet anmärkte Högsta domstolen att anledningen till att sådana handlingar som riktas mot barn under 15 år hade kriminaliserats var att lagstiftaren velat skydda personer med svag motståndskraft och att gärningsmannens handlande var ägnat att skada barnet i dess sexuella utveckling och innefattade en kränkning av dess integritet. Vidare anmärktes att åldersgränsen 15 år byggde på presumtionen att barnet förförts till handlandet eller med andra ord inte handlat av egen fri vilja. Högsta domstolen uttalade vidare att dessa brott, frånsett sådana fall som avsågs med den särskilda åldersregeln i numera 6 kap. 13 § brottsbalken, i allmänhet måste anses innefatta sådant ofredande som avsågs i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Högsta domstolen fann på anförda skäl att målsägandena inte kunde anses ha deltagit av fri vilja i de sexuella handlingar varom var fråga i målet och utdömde ersättning för kränkning. I rättsfallet NJA 2001 s. 742, som likaledes gällde tillämpning av 1 kap. 3 § skadeståndslagen, fann Högsta domstolen - under hänvisning till 1986 års rättsfall - att brottet sexuellt utnyttjande av underårig, där målsäganden var under 15 år gammal, som huvudregel innefattade ett sådant ofredande som avsågs i 1 kap. 3 § skadeståndslagen och således medförde skyldighet för gärningsmannen att utge ersättning för den kränkning som ofredandet innebar. Omständigheterna i det enskilda fallet kunde givetvis vara sådana att något ofredande inte kunde anses ha skett, t.ex. om målsäganden mycket snart efter händelsen uppnådde 15 års ålder eller om skillnaden i ålder och utveckling mellan målsäganden och den som hade begått gärningen var ringa.
I förevarande fall var W.R. vid tiden för samlagen 16 år gammal och A.L. endast 12 år. Skillnaden i ålder och utveckling mellan dem var alltså inte ringa. Även om A.L. vid samtliga tillfällen gått med på att ha samlag, får det med hänsyn till hennes låga ålder anses uteslutet att hon deltagit i samlagen av fri vilja i egentlig mening. Vid dessa förhållanden har W.R:s handlande inneburit en sådan allvarlig kränkning av hennes personliga integritet att han skall förpliktas att utge skadestånd till henne. Det yrkade beloppet är skäligt. Om räntan råder inte tvist.
Rådmannen Hans Cappelen-Smith var skiljaktig i skadeståndsdelen och anförde följande: Jag är ense med majoritetens domskäl från ”Vad slutligen gäller frågan” till ”endast 12 år”. Jag anser att domskälen därefter borde ha följande lydelse.
Även om skillnaden i ålder mellan dem inte var obetydlig, har A.L. vid polisförhöret givit ett intryck av att vara tidigt utvecklad för sin ålder. Åldersskillnaden mellan henne och W.R. är inte heller så stor att den kan jämföras med den situationen att en vuxen person har sexuellt umgänge med ett barn. Det är ostridigt att de båda varit ense om att genomföra samlagen, och ingenting tyder på att W.R. sökt övertala eller pressa A.L. därtill. Av utredningen kan inte dras någon annan slutsats än att hon genomfört samlagen av egen fri vilja och med insikt om vad hon gjorde. Vid angivna förhållanden kan W.R:s handlande - hur klandervärt det än är - inte anses ha inneburit en så allvarlig kränkning av A.L:s personliga integritet att hon är berättigad till skadestånd. Hennes skadeståndstalan skall alltså ogillas.
W.R. överklagade domen och yrkade att A.L:s skadeståndstalan skulle lämnas utan bifall. Till grund för sitt överklagande anförde han i huvudsak följande. En förutsättning för att skadestånd skall utgå borde vara att A.L. själv uppfattar sig som kränkt. A.L. har samtyckt till handlingarna, som hon varit fullt medveten om, och hon har därvid varit aktiv och tagit initiativ. Vidare är A.L. mer mogen än vad som är normalt vid hennes ålder. Det har därför inte varit fråga om något utnyttjande. Under alla förhållanden har en eventuell kränkning inte varit av sådan allvarlig art att den berättigar till ersättning. Med hänsyn härtill och till W.R:s ålder samt hans och familjens dåliga ekonomi bör skadestånd inte utdömas.
A.L. åberopade samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten med följande tillägg. Hon har utsatts för en allvarlig kränkning av sin personliga och sexuella integritet. Hennes ställningstagande i fråga om samtycke kan inte anses välgrundat eftersom hon endast var 12 år gammal vid tiden för gärningarna.
Svea hovrätt (2004-11-08, hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättslagmannen Göran Persson samt hovrättsråden Lars Hesser och Ulla Bergendahl, referent) fastställde tingsrättens dom. I domskälen anförde hovrätten följande.
Den i målet aktuella frågan är huruvida de brott W.R. har gjort sig skyldig till skall medföra att han enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen är ersättningsskyldig gentemot A.L. för kränkning.
Enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen skall den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär. Denna bestämmelse motsvarades tidigare till viss del av den numera upphävda bestämmelsen i 1 kap. 3 § samma lag, som enligt sin lydelse var tillämplig i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom brott bl.a. mot den personliga friheten eller genom annat ofredande som innefattar brott.
Som tingsrätten redovisat har Högsta domstolen i de av tingsrätten nämnda rättsfallen slagit fast att brottet sexuellt utnyttjande av underårig, där målsäganden är under 15 år gammal, som huvudregel innefattar ett sådant ofredande som avsågs i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Högsta domstolen uttalade i rättsfallet NJA 2001 s. 742 att undantag borde kunna komma i fråga i fall där omständigheterna var sådana att något ofredande inte kunde anses ha skett, t.ex. om målsäganden mycket snart efter händelsen skulle uppnå 15 års ålder eller om skillnaden i ålder och utveckling mellan målsäganden och den som har begått gärningen skulle vara ringa.
Straffbestämmelsen avseende sexuellt utnyttjande av underårig har till särskilt syfte att värna om barns sexuella integritet. Straffskyddet är ovillkorligt. Barnets eget agerande eller eventuella samtycke saknar sålunda i princip betydelse för straffbarhet (se NJA 2003 s. 313). Om skillnaden i ålder eller utveckling mellan den som har begått gärningen och barnet är ringa, får dock åtal väckas av åklagaren endast om åtal är påkallat ur allmän synpunkt (6 kap. 13 § brottsbalken).
Vid brottstillfällena var A.L. 12 år gammal och W.R. 16 år. Åldersskillnaden mellan dem var således inte ringa. Vad som framkommit i målet ger inte underlag för någon annan bedömning avseende skillnaden i utveckling mellan dem än att den motsvarar åldersskillnaden.
Frågan om verkan av ett eventuellt samtycke i skadeståndsrättsligt hänseende bör ses i ljuset av straffbestämmelsen om sexuellt utnyttjande av underårig. I förarbetena till bestämmelsen framhölls att barn, och även ungdomar i de lägre tonåren, i regel saknar den mognad och auktoritet som erfordras för att en sexuell handling från deras sida skall kunna sägas vara i egentlig mening frivillig (se prop. 1994/95:2 s. 14). Enligt hovrätten bör detta synsätt ha bärighet även vid prövningen av frågan om skadestånd. Mot bakgrund härav finner hovrätten i likhet med tingsrätten att W.R. - även om A.L. skenbart frivilligt gått med på de sexuella handlingarna - är skyldig att utge ersättning till henne för den kränkning som hon tillfogats genom hans handlande.
Ersättningens storlek bör grundas på en skönsmässig uppskattning av den kränkning som har tillfogats målsäganden, varvid i första hand etiska och sociala värderingar bör läggas till grund för bedömningen (se NJA 2001 s. 742). Den av tingsrätten bestämda ersättningen är skälig.