lagen.nu

RH 2004:92

Det s.k. Jaldungmålet. Tillämpning av 23 § polislagen (1984:387) om avstängning och utrymning av område (Hvitfeldtska gymnasiet) och 24 kap. 7 § rättegångsbalken om gripande i samband med 2001 års EU-toppmöte i Göteborg.

I juni 2001, närmare bestämt den 14-16 juni, när Sverige alltjämt var ordförandeland i EU, ägde ett stort internationellt toppmöte rum i Göteborg. Närvarande vid mötet var bl.a. stats- och regeringschefer från medlemsländerna samt den amerikanske presidenten George W Bush, vilken anlände till mötet den 14 juni med flyg till Landvetter flygplats utanför centrala Göteborg. Av den tillresta allmänheten utgjordes en stor grupp av unga människor, vilka kommit till Göteborg för att delta, dels i de många seminarier som anordnats under mötesdagarna, dels i andra planerade möten och demonstrationer, arrangerade av de stora nätverken såsom Göteborgsaktionen 2001, Nätverket i Göteborg 2001 och Attac. Den här gruppen var stor och omfattade uppskattningsvis flera tusen personer.

Inför EU-toppmötet hade åtskilliga kontakter förekommit mellan företrädare för demonstrantgrupper på den ena sidan och Göteborgs kommun och Polismyndigheten i Västra Götalands län på den andra sidan. Resultatet av dessa kontakter blev bl.a. att kommunen upplät ett antal skolor för tillresta ungdomars boende. Sålunda uppläts Hvitfeldtska gymnasiet (nedan ofta kallat skolan) i centrala Göteborg för sådant boende. På skolan, som består av flera byggnader, fanns utrymmen iordningställda för ca 600 boende. Bovärdar utsågs på samtliga skolor och de som tog in där fick betala en mindre kostnad för sitt logi.

Polismyndigheten i Västra Götalands län hade att svara för polisverksamheten inom länet och det ankom följaktligen på polismyndigheten att planera och förbereda de polisinsatser inom länet, som skulle komma att erfordras inför och under EU-mötet.

Polisen skall vid fullgörandet av sina uppgifter - dvs. att förebygga brott och störningar av allmän ordning samt övervaka ordning och säkerhet - samarbeta med åklagarmyndigheter och andra myndigheter, vars verksamheter berörs av polisverksamheten. För sådana särskilda händelser, där intresset av samordnade insatser är påtagligt, ansvarar Rikspolisstyrelsen för samordning av polisens planering.

EU-toppmötet i Göteborg var en sådan särskild händelse, som motsvarade Rikspolisstyrelsens definition av begreppet i FAP 2001-1.

Mot den bakgrunden tillsatte rikspolischefen i juni 1999 en operativ förberedelsegrupp i anledning av det beslutade EU-toppmötet. H.J., som var polismästare och chef för länsordningspolisen i Västra Götaland och i denna sin egenskap hade att ansvara för polismyndighetens förberedelser inför EU-toppmötet, utsågs till ordförande i den operativa förberedelsegruppen. H.J. var och förblev den ledande polisen i förberedelsearbetet.

Vid en konstaterad särskild händelse kan polismyndigheten besluta om en särskild organisation eller närmare bestämt besluta att inrätta en särskild kommendering med en kommenderingsstab, som har att fatta de polisiära beslut och leda det polisarbete i polismyndighetens namn, som den särskilda händelsen föranleder.

Polismyndigheten i Västra Götaland fattade beslut om en sådan kommendering och till kommenderingschef utsågs H.J. Kommenderingschefen är kommenderingens högste chef och det ankommer på denne ensam att fatta alla viktigare beslut, beslut vilka eljest tillkommer polismyndigheten.

Polismyndigheten beslöt i april 2001 att inrätta den grupp, benämnd psykotaktiska gruppen eller PT-gruppen/Kontaktgruppen, vilken utmärkts som en särskild kringfunktion under kommenderingsstaben. Till chef och ledare för gruppen utsågs kriminalkommissarien G.N. Gruppens främsta uppgift var att söka kontakt med så många demonstrantgrupper som möjligt och etablera så goda relationer till respektive grupper som det bara var möjligt. Kontaktgruppen var intensivt verksam under tiden fram till den 14 juni 2001. G.N. hade i dessa frågor kontakt endast med två personer i kommenderingen, nämligen H.J. och underrättelsechefen kriminalkommissarien S.A.

Polisinsatsen under EU-toppmötet var den dittills största i Sverige. Förutom att skydda och säkerställa själva toppmötet och den amerikanske presidentens besök skulle polisen garantera säkerheten vid en mängd aktiviteter, som pågick i anslutning till toppmötet. Sammanlagt hade polismyndigheten cirka 2 500 poliser till sitt förfogande under de tre mötesdagarna.

Åklagaren åtalade H.J. för olaga frihetsberövande, alternativt, och i andra hand, grovt tjänstefel eller tjänstefel med följande gärningsbeskrivning. EU-toppmötet i Göteborg den 14-16 juni 2001 var en sådan särskild händelse som föranledde Polismyndigheten i Västra Götaland att upprätta en kommenderingsstab. Till kommenderingschef utsågs polismästaren vid polismyndigheten H.J. som i sin egenskap av kommenderingschef var behörig att i förekommande fall fatta polismyndighetsbeslut. Åklagarmyndigheten i Göteborg hade utsett två särskilda åklagare att tjänstgöra som EU-jouråklagare, chefsåklagaren M.S. och vice chefsåklagaren M.B.

Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg hade under EU-toppmötet upplåtits för boende åt tillresta ungdomar. Vid 20-21-tiden den 13 juni 2001 beslutade M.B. om husrannsakan i gymnasiet. Av beslutet framgår att husrannsakningen var reell och fick företas i ”allmänna utrymmen”. Husrannsakningen ansågs inte kunna genomföras samma kväll. De tillgängliga polisiära resurserna bedömdes otillräckliga.

Den 14 juni 2001 kl. 9.00 beslutade H.J. med åberopande av 23 § polislagen (1984:387) att området runt Hvitfeldtska gymnasiet skulle avspärras och att besökarna inom området skulle kroppsvisiteras. Beslutet dokumenterades dels i Kommenderingsorder 0614 b, dels i två särskilt uppsatta beslut. I kommenderingsordern angavs som grund för beslutet ”Ordningsstörningar vid och förberedelse för husrannsakan m.m. Hvitfeldtska gymnasiet”. Förhållandena var inte sådana att det kunde av särskilda skäl anses föreligga risk för att något brott, som innebar allvarlig fara för liv eller hälsa eller omfattande förstörelse av egendom, skulle komma att förövas på Hvitfeldtska gymnasiet. Beslutet om avspärrning och kroppsvisitation saknade således rättslig grund enligt 23 § polislagen.

Avspärrningen gjordes till en början med tillhjälp av poliser och staket, och den var klar strax efter kl. 11.00 den aktuella dagen, 14 juni 2001. En stor del av de poliser som bevakade avspärrningen ersattes efter hand av containrar som forslades fram och ställdes på plats. Containerbygget blev färdigt först sent under eftermiddagen. Avspärrningen fick den avsedda följden att ett stort antal ungdomar, ungefär 650 personer i inledningsskedet, blev berövade friheten i den meningen att de inte tilläts fritt lämna det avspärrade området. Under ungefär två timmar under eftermiddagen medgav H.J. att de ungdomar fick lämna området som godtog villkoret att underkasta sig kroppsvisitation. Innan möjligheten att lämna det avspärrade området efter kroppsvisitation upphörde, hade 150-200 ungdomar passerat ut. Frihetsberövandet på grund av instängningen varade från ungefär kl. 11 till ungefär kl. 18. Frihetsberövandet till följd av instängningen, för vilket H.J. bär ansvaret, saknade laga grund. Inte heller rätt tillämpad utgör 23 § polislagen laglig grund för frihetsberövanden.

Strax före kl. 18.00, när utbrytningsförsök gjorts av ungdomar tillhöriga Ya Bastagruppen, beslutade H.J. att polisen skulle gå in på det avspärrade området och gripa samtliga som uppehöll sig där, ungefär 450 personer. Order i enlighet med beslutet gav han till insatschefen M.Sj. Kl. 18.02 stormade polisen området och samtliga personer som uppehöll sig på det avspärrade området greps med början kl. 18.10. Vid 3-tiden natten till den 15 juni 2001, då endast ungefär 150 av de gripna blivit föremål för förhör och åklagares prövning av anhållandefrågan, beslutade chefen för kriminaljouren att övriga gripna skulle utan vidare och så snart som möjligt försättas på fri fot. Ingen skulle till följd av H.J:s gripandebeslut få hållas frihetsberövad längre än 12 timmar. Beslutet att samtliga skulle gripas var inte lagligen grundat. Gripande får ske endast när förutsättningarna härför enligt 24 kap. rättegångsbalken föreligger. En prövning skall göras i varje enskilt fall. Endast den får gripas som uppfyller de lagliga förutsättningarna med avseende på brottets svårhetsgrad, brottsmisstankens styrka och de särskilda häktningsskälen. H.J. saknade vidare behörighet att besluta om gripande av personer som fanns inom det avspärrade området. En polisman får bara i brådskande fall gripa någon utan föregående anhållningsbeslut, och det saknas rättsligt stöd för att fatta ett beslut om gripande av en person som inte är tillstädes på den plats där beslutet fattas.

Genom att på angivet sätt först spärra in de personer som fanns på det avspärrade området och senare låta gripa dem har H.J. utan rättslig grund berövat dessa friheten. H.J. har vidare genom sitt beskrivna handlande vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällde för uppgiften som kommenderingschef.

Åsidosättandet vid myndighetsutövningen har skett uppsåtligen och är att bedöma som grovt tjänstefel. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas att H.J:s rättsligt ogrundade beslut drabbat ett stort antal personer och att frihetsberövandena haft en betydande varaktighet. Vidare skall särskilt beaktas att de drabbade personerna under den tid frihetsberövandena varade förhindrades att utföra sina planerade aktiviteter såsom att delta i demonstrationer. - I allt fall har H.J:s oriktiga myndighetsutövning skett av oaktsamhet och är att bedöma som tjänstefel.

H.J. bestred ansvar för brott.

Åklagaren tillade följande.

Under tisdagen den 12 juni och under onsdagen den 13 juni strömmade personer, de flesta ungdomar, i stort antal till Göteborg. De avsåg att delta i demonstrationer och andra planerade aktiviteter. Många av de tillresta tog de upplåtna skolorna i anspråk för sitt boende. På kvällen hade uppskattningsvis 650 personer ”tagit in” på skolan, som därmed var fullbelagd. Dagen den 13 juni präglades av lugn. Inte något av det som efteråt skulle komma att färga bilden av EU-toppmötet i Göteborg hade ännu inträffat. Underrättelseverksamhet är ett viktigt inslag i polisens arbete. Information från sådan verksamhet är ett viktigt hjälpmedel för polisen vid planeringen av hur de polisiära uppgifterna bäst skall lösas. Under lång tid före toppmötet hade underrättelseinformation inhämtats och hotbilder upprättats. De boende på skolan var under onsdagen den 13 juni föremål för polisens intresse och uppmärksamhet. Polisens spanare iakttog de boendes förehavanden och rapporterade sina iakttagelser till kommenderingschefen. De rapporterade iakttagelserna föranledde H.J. att på kvällen den 13 juni kalla EU-åklagaren M.B. till ett möte i polishuset. Syftet med mötet var att diskutera förutsättningarna, efter gjorda iakttagelser, för ett eventuellt beslut om husrannsakan.

M.B. fattade sedermera ett beslut om husrannsakan, en s.k. reell sådan. Beslutet dokumenterades på en för detta avsedd tvångsmedelsblankett. Beslutet om husrannsakan följdes inte av någon omedelbar verkställighet under kvällen eller natten den 13 juni. Den natten förflöt utan incidenter på skolan.

H.J. berättade sammanfattningsvis följande.

Han var vid tiden för EU-toppmötet polismästare och chef för länsordningspolisen inom polismyndigheten i Västra Götaland med chefsansvar för 700 personer. Han är numera, sedan den 1 januari 2003, pensionerad från den tjänsten. Hans polisiära karriär inrymmer, förutom tjänstgöring som polisman i olika befattningar, en jur.kand.-examen med efterföljande polischefsutbildning och uppdrag inom Rikspolisstyrelsen jämte fortlöpande intern och extern specialutbildning avseende polisiära ordnings- och säkerhetsfrågor. Han har därutöver bedrivit doktorandstudier i straffrätt. Han är väl förtrogen med innehållet i den lagstiftning, som reglerar och styr polisens arbete, enkannerligen innehållet i polislagen och dess 23 § samt de regler i rättegångsbalken, som handlar om anhållande och gripande.

Länsordningspolisen är en operativ enhet inom polismyndigheten och det ingick i H.J:s uppgifter som chef att fatta beslut i operativa frågor. Som chef ankom det dock inte på honom att primärt verkställa de fattade besluten genom egen praktisk medverkan.

I sin egenskap av chef för sin enhet deltog H.J. i förberedelsearbetet inför EU-toppmötet. Detta arbete påbörjades drygt ett år före mötet. Under den här tiden diskuterades och penetrerades förutsättningarna för tillämpning av 23 § polislagen och i vilka situationer sådan tillämpning kunde bli aktuell, särskilt mot bakgrund av att Utrikesdepartementet ställt frågor till polisledningen i Göteborg om vilken lagstiftning som kunde tas i anspråk för de planerade avspärrningar i centrala staden, som kunde förutsättas bli nödvändiga.

Det är vidare riktigt att H.J. utsågs till kommenderingschef, med den befogenhet och status, som ovan angivits av åklagaren. Detta var inte hans första uppdrag som kommenderingschef. Det är hans uppfattning att enligt tillgänglig polislagstiftning var det han, i egenskap av kommenderingschef, som hade det yttersta ansvaret för den nu aktuella kommenderingen, men andra har menat, och detta har framkommit i Göteborgskommissionens rapport, att det yttersta ansvaret åvilade länspolismästaren.

En kommenderingschef fattar sina beslut ensam. Kollektiva beslut finns inte inom polisen i operativa frågor. Detta hindrar inte att underställd personal i en kommendering också har egna beslutsbefogenheter och egen beslutsbehörighet.

H.J. var inte tidigare bekant med de utsedda EU-åklagarna och hade dittills aldrig haft något reguljärt samarbete med någon av dem. Han deltog inte i beslutet om husrannsakan och han tror inte att han ens bevistade någon föredragning i ärendet. Han fick kännedom om innehållet i beslutet, av vem minns han inte, och han hade inte någon invändning mot beslutet som sådant, förutom att han fann verkställandet av beslutet ”logistiskt svårt”. Det yttersta skälet till att verkställigheten av husrannsakningsbeslutet sköts på framtiden var kvällsbytet av personal i staben. H.J. arbetade dagtid från tidig morgon till omkring kl. 20.00 och ställföreträdaren under senare delen av kvällen och natten fram till tidig morgon. Information om den uppskjutna verkställigheten vidarebefordrades till EU-åklagaren M.B. All polispersonal underrättades också om detta.

Under natten till den 14 juni beställde H.J. en ny hotbildsbedömning. Han ville veta om verksamheten på skolan kunde tänkas äventyra planerade aktiviteter i centrala Göteborg. En hotbildsbedömning styrs inte av tillgänglig lagstiftning, men resultatet av en hotbildsbedömning indikerar vilken lagbestämmelse, som kan komma till användning för att uppnå ett önskvärt resultat.

Av en sammanställning av tillgänglig aktuell information om situationen på skolgården och presentationen av den under natten företagna hotbildsbedömningen bibringades H.J. på morgonen den 14 juni den kunskapen, att det fanns en alldeles uppenbar risk för allvarlig brottslighet, inledningsvis inne på skolgården.

H.J. fattade då ett muntligt beslut om avspärrning. En av juristerna inom polismyndigheten, M.K., fick därefter i uppdrag att formulera det muntliga beslutet i skrift.

Det formella beslutet, på vilket de senare besluten om olika avspärrningar och andra åtgärder baserades, var ett s.k. beslut i stort den 7 juni 2001. Ett beslut i stort utgör en del av polisens operativa koncept. För att omsätta det nu ifrågavarande beslutet om avspärrning i praktiken upprättades kommenderingsorder 0614b. En sådan order är också en del av det operativa konceptet och är uppbyggd efter en fastställd mall med en indelning, som anpassas utifrån de förutsättningar, som gäller för den aktuella polisinsatsen.

Grunden för avspärrningsbeslutet var den information, som framkommit inför åklagarbeslutet om husrannsakan och den hotbildsbedömning, som gjorts under natten, samt det allmänna krav som åvilar polisen att stävja även en förmodad risk för brottslighet. Om risken för brottslighet avser fullbordade brott eller förberedelser för framtida brott spelar i detta sammanhang inte någon roll. Det var och är hans uppfattning att det räckte med att det förelåg en risk för att allvarlig brottslighet skulle komma att förövas såväl inne på skolan som på annan plats. Hotbildsbedömningen byggde dels på informationer om aktiviteter i kemisalen på skolan, vilka tolkades som tillverkning av pyrotekniska attiraljer, bl.a. sprängbomber, som kunde misstänkas komma till användning i centrala Göteborg, och dels på vad som iakttagits på skolgården av förmodat förberedelsearbete för grov misshandel, grov skadegörelse o. dyl. Avspärrningsbeslutet var inte tillkommet för att kunna säkra verkställigheten av husrannsakan, men beslutet som sådant var inte till nackdel vid genomförandet av en sådan åtgärd.

Beslutet om avspärrning kunde ha kommit till uttryck på ett bättre sätt än som skett. Han deltog inte personligen i utformningen av beslutet, men beslutet är hans liksom ansvaret för beslutet. Det är hans uppfattning att 23 § polislagen, som var den rättsliga grunden för hans beslut om avspärrning, ger utrymme för den tolkningen att det är lagligen möjligt att spärra av en plats för att hindra brott på en annan och att den geografiska innebörden i uttrycket viss plats skall ges en extensiv tolkning.

Avspärrningen gick till på det sätt, som framgår av åklagarens gärningsbeskrivning. Han har även vitsordat kravet på kroppsvisitation, vilket 23 § polislagen ger möjlighet till. Det var vidare aldrig fråga om någon inspärrning av personer. För det finns intet lagstöd i nämnda paragraf. Det fanns möjlighet att få lämna skolan, om kravet på kroppsvisitation iakttogs. Uppskattningsvis efterkom cirka tvåhundra personer kravet och lämnade skolan. Ändamålet med kroppsvisitationen var att hindra att farliga föremål fördes ut från skolan. Ur polisiär synvinkel var det olyckligt att åtgärden att avspärra och tömma skolan på folk och farliga föremål drog ut på tiden. Men varken giltighetstiden eller det sätt på vilket avspärrningen skedde är närmare reglerat i lag. Det förhåller sig vidare så att det redan från början stod klart för H.J. att det inte endast bodde aktivister med våldstendenser inne på skolan. Men i den uppkomna situationen, där vissa kunde misstänkas för planläggning av allvarlig brottslighet, får andra ur ett medborgerligt perspektiv underkasta sig det omak, som i detta fall avspärrningen innebar genom framförallt kravet på kroppsvisitation för att få lämna området.

Sent på eftermiddagen den 14 juni blev läget kritiskt på skolgården. Av länkade helikopterbilder till spaningscentralen framgick att vissa aktivistgrupper formerade sig på led och klädde på sig skyddsutrustning. Åklagarna, som kallats till spaningscentralen, bedömde att nu var förhållandena sådana att ett våldsamt upplopp var för handen. I det läget återkallade H.J. det förhandlingsmandat som G.N. i PT-gruppen hade. Nu fanns det, såsom H.J. uppfattade helikopterbilderna, inte längre något att förhandla om. Han har dock inte något minne av att han skulle ha beordrat stängning av utsläppet. Åklagarna delade H.J:s uppfattning att nu var det dags för polisinsats. I.B., vilken handhaft arbetet som insatschef under hela dagen, avlöstes av M.Sj. H.J. har aldrig givit denne order att gripa någon. Det var istället M.Sj., som nu hade ansvaret på plats och hade att vidtaga lämpliga åtgärder. M.Sj. är en kompetent polis och han var också den som bäst kunde bedöma förhållandena på plats, eftersom han uppehöll sig där.

Polisens linje från det förberedelsearbetet inför EU-toppmötet tog sin början och till dess mötet avslutats var att alla demonstrationer skulle få genomföras, vilket också skedde. Endast en demonstration fick flyttas från en plats i Göteborg till en annan. Det var också polisens uppfattning att statsintresset krävde att EU-toppmötet skulle kunna genomföras utan störningar eller incidenter. Det intresset vägde tyngre än att ungdomarna skulle få lämna skolan utan kroppsvisitation. Han har aldrig haft uppsåt att frihetsberöva, inspärra eller gripa någon; han har endast haft uppsåt att spärra av skolan för att hindra brott. Det var han som ensam bar det totala ansvaret för att allvarlig brottslig verksamhet inte skulle komma att ske under mötesdagarna.

Båda parter åberopade omfattande skriftlig bevisning. På begäran av åklagaren hördes chefsåklagaren M.S., vice chefsåklagaren M.B, polismästaren M.K., kommissarierna I.B., M.Sj. och G.N. samt A.S. och T.B. som vittnen. På begäran av H.J. ägde vittnesförhör rum med f.d. polisöverintendenten G.F., poliskommissarien C.P. samt kriminalkommissarierna L.B. och S.A.

Göteborgs tingsrätt (2004-02-20, chefsrådmannen Katarina Wingqvist- Ekholm samt nämndemännen Ingela Lilliebjörn, Britta Stigert och Georgios Papastefanos) ogillade åtalet.

I domskälen uttalade tingsrätten följande.

Inledning

Åklagaren har gjort gällande att H.J. gjort sig skyldig till i första hand två fall av olaga frihetsberövande och i andra hand två fall av tjänstefel. I korthet kan det brottsliga förfarandet, som åklagaren lägger H.J. till last - och som åklagaren påstått utgör grunden för såväl frihetsberövandet som tjänstefelet - sägas bestå, dels i ett beslut att avspärra skolan och genomföra en kroppsvisitation av de personer som uppehöll sig där, och dels i ett beslut att samtliga personer på skolan skulle gripas. Enligt åklagaren bär H.J. ansvaret för båda dessa beslut och de konsekvenser, som besluten innebar för personerna på skolan.

Åklagarens gärningsbeskrivning utgör ramen för tingsrättens prövning. I det följande kommer tingsrätten att behandla åklagarens däri gjorda påståenden i den ordning som de framställts.

Beslutet om avspärrning och kroppsvisitation

H.J. har medgett att han har fattat ett beslut om att skolan skulle avspärras och att de som befann sig på skolan skulle kroppsvisiteras, när de lämnade skolområdet. H.J. har som grund för beslutet åberopat 23 § polislagen.

För att 23 § polislagen skall vara tillämplig krävs att det på grund av särskilda skäl kan anses föreligga en risk för att något brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, kommer att förövas på en viss plats. Om dessa förutsättningar är för handen kan polisen företa vissa särskilda åtgärder som att avstänga, utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus eller annat ställe. Om brottsrisken är allvarlig får en polisman även kroppsvisitera personer, som uppehåller sig på platsen för att söka efter ett farligt föremål.

Åklagaren har anfört att förhållandena inte var sådana att det av särskilda skäl kunde anses föreligga risk för att sådan brottslighet, som anges i 23 § polislagen, skulle komma att förövas på skolan. Enligt åklagaren saknade beslutet om avspärrning och kroppsvisitation rättslig grund enligt 23 § polislagen.

H.J. har förklarat att han, när han fattade beslutet om avspärrning och kroppsvisitation, gjorde bedömningen att 23 § polislagen var tillämplig. Han har uppgett att han till grund för bedömningen lade bl.a. de uppgifter, som framkommit genom olika spaningsåtgärder - vilka även föranlett åklagaren att fatta ett beslut om husrannsakan - samt den hotbildsbedömning som genomförts under natten till torsdagen. Bland annat befarade man att det framställdes pyrotekniska medel och andra vapen på skolan. På skolan befann sig ett stort antal av de personer, som man visste hade för avsikt att genomföra aktiviteter för att sabotera EU-toppmötet. Det hade vidare inkommit rapporter om att personer burit in sten och andra föremål på skolan. Av samtliga framkomna omständigheter gjorde H.J. bedömningen att det förelåg en allvarlig risk för att brott på sätt framgår av 23 § polislagen skulle komma att förövas såväl inom som utom skolans område.

Tingsrätten konstaterar inledningsvis att det inte redan av H.J:s egna uppgifter följer att 23 § polislagen tolkats och tillämpats av honom på ett felaktigt sätt. Åklagaren har därför att motbevisa H.J:s uppgifter för att nå framgång med sitt påstående att 23 § polislagen inte var tillämplig.

Åklagaren har som stöd för sitt påstående åberopat viss skriftlig bevisning, bl.a. kommenderingsorder 0614b. Handlingen är undertecknad av H.J. och A.J. och innehåller tre rubriker; orientering, ledning och beslut i stort. Åklagaren har gjort gällande att handlingen anger den grund, som H.J. hade för sitt beslut ovan och att grunden således skulle ha varit ”ordningsstörningar vid och förberedelse för husrannsakan m.m. Hvitfeldtska gymnasiet”. H.J. har förnekat att kommenderingsordern har den betydelse, som åklagaren påstått.

Av utredningen i målet framgår att en kommenderingsorder utgör en del av polisens operativa system. Den synes emellertid sakna någon egentlig juridisk betydelse. Som tingsrätten har uppfattat det utgör handlingen närmast en arbetsinstruktion och kan inte jämställas med ett formellt beslut.

Enligt tingsrättens bedömning är det inte klarlagt att handlingen upprättats för att återge grunderna för H.J:s beslut. Det faktum att kommenderingsordern inte upptar samtliga de omständigheter, som H.J. har påstått utgjorde grunden för beslutet kan således inte leda till slutsatsen att H.J:s påståenden är oriktiga.

Åklagaren har vidare hänvisat till andra dokument, som upprättades i samband med att H.J. fattade beslutet om att skolområdet skulle avspärras. I den handling som M.K. upprättade, ”Beslut med stöd av 23 § PL”, hänvisas till framkomna omständigheter. Någon annan grund anges inte i handlingen. Punktlistan ”Åtgärder i samband mot personer som vistats i Hvitfeldtska gymnasiet” är, såvitt framkommit, upprättad efter det att H.J. fattat sitt beslut och synes inte ha haft något direkt samband med beslutet. M.K. har förklarat att punktlistan tillkom under ett möte, som han hade med bl.a. G.F. och M.B. Det är inte klarlagt i målet att H.J. på något sätt har bidragit till eller bekräftat handlingens innehåll. Enligt tingsrättens uppfattning går det inte av punktlistan att utläsa at H.J:s beslut saknade rättslig grund.

M.S. och M.B. har i sina vittnesmål inte kunnat lämna några uppgifter om vad som var orsaken till H.J:s beslut. Både I.B. och M.Sj. har uppgett att de uppfattade det som att åklagarens beslut om husrannsakan låg till grund för beslutet om avspärrningen. De har emellertid kommit i kontakt med H.J:s beslut om avspärrning och kroppsvisitation först i samband med verkställigheten av detsamma och synes inte ha haft någon anledning att underrätta sig om den rättsliga grunden för beslutet. Båda har förklarat att det mycket väl kan ha funnits andra orsaker till beslutet, som de inte kände till. S.A. har i sitt vittnesförhör uppgett att han uppfattade att grunden för avspärrningsbeslutet var de uppgifter, som redovisades i hotbildsbedömningen. Han befann sig i kommenderingsstaben i samband med att H.J. fattade beslutet och synes därför ha haft större möjlighet än I.B. och M.Sj. att uppfatta vad som verkligen låg till grund för beslutet.

Tingsrätten konstaterar att redan det förhållandet att personer i H.J:s omgivning uppfattat de bakomliggande orsakerna till hans beslut på olika sätt gör det omöjligt att dra några säkra slutsatser om hur det verkligen förhöll sig.

Sammanfattningsvis gör tingsrätten den bedömningen att det genom åklagarens bevisning i målet inte kan anses visat att H.J. hade en annan grund eller andra grunder för sitt beslut än vad han själv har angett. Åklagaren har därmed inte bevisat att beslutet enligt 23 § polislagen saknade rättsligt stöd.

Med hänsyn till att H.J. har anfört att det enligt hans bedömning förelåg allvarlig risk för att brott på sätt framgår av 23 § polislagen skulle komma att förövas på skolan - vilket tingsrätten alltså anser att åklagaren inte har motbevisat - saknar tingsrätten skäl att ta ställning till frågan om 23 § polislagen uppställer ett krav på geografiskt samband mellan platsen för det befarade brottet och platsen för de åtgärder, som vidtas med stöd av beslutet.

Åklagaren har gjort gällande att avspärrningen, vilken först utgjordes av polismän och senare av containrar, innebar att de personer, som befann sig på skolan, var instängda där och inte fritt kunde lämna området. Frihetsberövandet varade enligt åklagaren från ungefär kl. 11.00 till ungefär kl. 18.00. Åklagaren har påstått att 23 § polislagen, inte heller rätt tillämpad, utgör laglig grund för frihetsberövanden.

Det faller utanför tingsrättens prövning, med hänsyn till innehållet i gärningsbeskrivningen, att bedöma det sätt på vilket H.J. har verkställt sitt beslut, dvs. att avspärrningsåtgärden genomfördes med hjälp av containrar.

I.B., som var den som ledde den aktuella polisinsatsen från det att den inleddes till någon timme före det att skolan stormades av poliserna, har förklarat att det under den tiden inte var stängt för de personer, som ville ta sig ut från skolan. En förutsättning var dock att de underkastade sig kravet på kroppsvisitation. I.B. har också förklarat att det inte var polisens avsikt att spärra in någon på skolan; tvärtom hade polisen som målsättning att utrymma området.

Åklagaren har inte förebringat någon bevisning, som stöder påståendet om att det har varit helt stängt och att personerna på skolan har varit helt förhindrade att lämna skolområdet. Visserligen har A.S. och T.B. uppgett att personer på skolan berättat för dem att de inte har fått lämna skolan. A.S:s och T.B:s vittnesmål bygger emellertid på andrahandsuppgifter och saknar därför något egentligt bevisvärde.

Som tingsrätten har uppfattat det gör åklagaren gällande att personerna, som befann sig på skolan, var frihetsberövade redan genom att de varit tvungna att underkasta sig kroppsvisitation för att få lämna området. I enlighet med vad tingsrätten har konstaterat ovan skall beslutet om avspärrning och polisens rätt att kroppsvisitera personer för att söka efter ett farligt föremål anses rättsenligt. De personer, som valde att ändå stanna kvar på skolan för att undgå en kroppsvisitation, som polisen hade laglig rätt att utföra, kan enligt tingsrättens bedömning inte sägas ha varit frihetsberövade på det sätt som avses i 4 kap. 2 § första stycket brottsbalken.

Sammanfattningsvis anser tingsrätten att åklagaren inte har bevisat att H.J:s beslut om avspärrning enligt 23 § polislagen innebar något olaga frihetsberövande.

Beslutet om att samtliga på skolområdet skulle gripas

Åklagaren har påstått att H.J. strax före kl. 18.00, när utbrytningsförsök gjorts av ungdomar tillhöriga Ya Basta-gruppen, beslutat att polisen skulle gå in på det avspärrade området och gripa samtliga, som uppehöll sig där. Vidare har åklagaren påstått att H.J. givit en order i enlighet med sitt beslut till insatschefen M.Sj.

H.J. har förnekat att han har fattat ett beslut att samtliga personer på skolområdet skulle gripas eller att han givit order om att så skulle ske.

Åklagaren har bl.a. åberopat två dagboksanteckningar, i vilka det finns anteckningar om gripanden på skolan. Dagboksanteckningarna är såvitt framkommit inte upprättade eller undertecknade av H.J. Personen, som gjort anteckningarna i dagboken är inte hörd i målet. Tingsrätten konstaterar att det inte går att utläsa av dagboksanteckningarna att H.J. beslutat att samtliga på skolområdet skulle gripas.

Varken I.B., M.Sj. eller G.N. har i sina vittnesmål uppgett att H.J. givit order om eller på annat sätt givit uttryck för att han fattat ett beslut om att samtliga på skolområdet skulle gripas. A.S. har uppgett att han fått en uppgift, sannolikt från G.N., att H.J. beordrat ett gripande. Mot den uppgiften står emellertid G.N:s egen under ed lämnade uppgift att han inte har uttalat sig om något gripande.

Det faktum att samtliga personer på skolan slutligen kom att gripas är i sig inte tillräckligt för slutsatsen att H.J. fattat ett sådant beslut, som åklagaren påstått. Sammanfattningsvis anser tingsrätten inte heller att åklagarens övriga bevisning ger tillräckligt stöd för att H.J. har beordrat ett massgripande.

Eftersom tingsrätten anser att det inte är ställt utom rimligt tvivel att H.J. fattat ett beslut att samtliga på skolan skulle gripas saknas anledning att bedöma frågan om de gripanden, som skedde, var rättsligt grundade eller ej.

Tingsrättens slutsats

Av redogörelsen ovan framgår att åtalet för olaga frihetsberövande i två fall skall ogillas.

Åklagaren har åberopat samma omständigheter till grund för sitt påstående om två fall av olaga frihetsberövande som för sitt påstående om två fall av tjänstefel. Det följer således av tingsrättens ovan redovisade bedömning i frågan om H.J. har gjort sig skyldig till olaga frihetsberövande eller ej att H.J. inte heller kan anses skyldig till tjänstefel på det sätt, som åklagaren har påstått.

Åtalet skall därför i sin helhet lämnas utan bifall.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle döma H.J. för olaga frihetsberövande alternativt, och i andra hand, grovt tjänstefel eller tjänstefel i enlighet med åtalet. I hovrätten justerade åklagaren åtalet genom tillägg av ett nytt sista stycke i gärningsbeskrivningen enligt följande. ”Som stöd för andrahandsyrkandet görs härutöver gällande att H.J. genom åtgärderna i vart fall har ingripit på ett sätt som inte varit försvarligt med hänsyn till åtgärdernas syfte och övriga omständigheter (8 § polislagen).”

H.J. bestred ändring.

Den skriftliga och muntliga bevisning som åberopades vid tingsrätten åberopades även i hovrätten. Omförhör ägde rum med samtliga vid tingsrätten hörda personer utom M.Sj., vars vittnesmål vid tingsrätten i stället spelades upp från bandupptagning, samt G.F. och L.B. vilkas berättelser lästes upp såsom de antecknats i tingsrättens dom.

På åklagarens begäran hördes i hovrätten som ny bevisning åtta målsägande, vilka befunnit sig på det avspärrade skolområdet. Åklagaren åberopade vidare som ny bevisning del av en dagbok skriven av vittnet A.S. rörande händelserna den aktuella dagen samt en cirka fyra minuter lång videoinspelning av en filmsekvens från teveprogrammet Uppdrag granskning, SVT 1 den 2 mars 2004. På filmen talar några personer, däribland de i hovrätten hörda målsägandena M.F. och M.Å., med ett par polismän vid avspärrningen om möjligheterna att få lämna området. På åklagarens begäran hördes i hovrätten som ny vittnesbevisning även dels sex polismän, vilka deltog i upprättandet och bevakningen av avspärrningen, om de direktiv som gavs ifråga om möjligheterna för de inspärrade att få lämna det avspärrade skolområdet, dels H.A., vilken jämte A.S. och T.B. förhandlade med G.N. angående villkoren för de inspärrade att få lämna skolområdet. På H.J:s begäran har i hovrätten som ny vittnesbevisning hörts en väktare angående förhållandena på skolan natten före den 14 juni 2001 och fyra polismän angående förhållandena kring avspärrningen.

Hovrätten för Västra Sverige (2004-11-23, hovrättspresidenten Gunnel Wennberg, hovrättsråden Per Westerling och Ola Olsson, referent, samt nämndemännen Osborne Hansson och Ingrid Bullarbo) fastställde tingsrättens domslut.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Förutsättningarna för hovrättens prövning

Hovrätten har att på grundval av den vid huvudförhandlingen framlagda utredningen pröva i vilken utsträckning H.J. handlat så som åklagaren angett i gärningsbeskrivningen och i den i hovrätten återgivna justeringen av åtalet samt i vad mån han därvid gjort sig skyldig till brott. Om H.J. haft laga stöd för fattade beslut, skall han gå fri från ansvar för olaga frihetsberövande eller tjänstefel. Eftersom olaga frihetsberövande är ett brott som kräver uppsåt även med avseende på olagligheten i frihetsberövandena skall han frias från ansvar för detta brott, och även för uppsåtligt tjänstefel, också för det fall han trott att han haft laga stöd enligt 23 § polislagen eller på annat sätt. Därvid saknar det betydelse om 23 § polislagen rent faktiskt inte skulle ha inneburit laga stöd för frihetsberövandena. I sistnämnda fall kan han emellertid dömas för tjänstefel bestående i oaktsamhet vid tolkningen av 23 § polislagen eller vid tolkningen av andra regler. För att en sådan straffbar oaktsamhet skall föreligga torde erfordras att det handlar om en ganska klar feltolkning. Eftersom det är frågan om ett brottmål gäller principen att åklagaren har bevisbördan för relevanta omständigheter. I tvivelsmål skall alltså det för H.J. gynnsammaste alternativet läggas till grund för hovrättens bedömning.

Vad är utrett beträffande de faktiska omständigheterna?

Av H.J:s egna uppgifter och övrig utredning framgår, i allt väsentligt såsom åklagaren har påstått, att H.J. på morgonen den 14 juni 2001, med åberopande av 23 § polislagen, beslutat att området runt Hvitfeldtska gymnasiet skulle spärras av och att besökarna inom området skulle kroppsvisiteras, att avspärrningen fick till följd att i inledningsskedet från omkring kl. 11 ungefär 650 personer inte fritt kunde lämna området, att mellan cirka kl. 14.30 och kl. 16.30 de personer som godtog att underkasta sig kroppsvisitation tilläts lämna området, att under denna tid uppemot 200 personer passerade ut från det avspärrade området samt att kvarvarande personer var fortsatt instängda fram till dess att de efter polisens stormning av området greps med början kl. 18.10.

Här skall dock tilläggas att utredningen visar att efter 16.30-tiden, när den då två timmar gamla möjligheten att lämna det avspärrade området efter kroppsvisitation generellt sett upphörde, det ändå fanns kvar möjligheten för ”vanligt” klädda bland de inspärrade att efter visitation släppas ut. I kommenderingsstabens händelserapport finns nämligen vid tidsangivelsen 16:54:26 följande anteckning. ”Yankee order: Ingen skall släppas ut eller in: Undantag ”vanligt” klädda efter visitation kan släppas ut”. Det framgår inte av utredningen i vad mån ordern blivit känd för de inspärrade eller om någon av dem vid denna tid utnyttjat eller velat utnyttja denna möjlighet att komma ut.

Den omständigheten att de personer som befunnit sig inom det avspärrade området inte utan påtvingad kroppsvisitation kunnat lämna området har enligt hovrättens mening inneburit att de varit berövade sin frihet.

Åklagaren har gjort gällande att H.J:s beslut om avspärrning och kroppsvisitation har fått sin skriftliga utformning i en kommenderingsorder 0614b och att till grund för beslutet legat det som står angivet i kommenderingsordern, nämligen ”ordningsstörningar vid och förberedelse för husrannsakan mm Hvitfeldtska gymnasiet”. H.J. har bestritt att kommenderingsordern utgör det formliga beslutet om avspärrning och kroppsvisitation och har angett andra skäl för beslutet än de som åklagaren har påstått. Hovrätten återkommer till dessa frågor senare i domskälen.

H.J. har förnekat att han, såsom åklagaren har påstått, har beslutat eller gett order om att samtliga personer som efter Ya Basta-gruppens utbrytningsförsök befann sig inom det avspärrade området skulle gripas. Hovrätten återkommer även till denna fråga senare i domskälen.

Har det ursprungliga beslutet om avspärrning och kroppsvisitation samt de därav föranledda frihetsberövandena varit lagligen grundade?

Här skall inledningsvis sägas att hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att det inte är klarlagt att kommenderingsordern 0614b upprättats för att återge grunderna för H.J:s beslut om avspärrning och kroppsvisitation. H.J. har uppgett att anledningen till beslutet var att det på grund av polisens hotbildsbedömningar, iakttagelser i och utanför Hvitfeldtska gymnasiet samt polisens spaningsverksamhet förelåg misstanke om att det på skolan pågick förberedelser för allvarlig brottslighet riktad främst mot den amerikanske presidenten George W Bush under dennes vistelse i Göteborg. Uppgiften får stöd av utredningen i målet och bör enligt hovrättens mening godtas.

Vid prövningen av huruvida H.J. haft laga stöd av 23 § polislagen vid beslutet om avspärrning och kroppsvisitation och vid genomförandet av beslutet beaktar hovrätten följande.

Vid EU-toppmötet i Göteborg den 14-16 juni 2001 skulle stats- och regeringschefer jämte ett stort antal ministrar och höga tjänstemän från EU-länderna delta. Presidenten George W Bush skulle komma med flyg till Landvetter kl. 11 den 14 juni 2001 och senare färdas med bileskort in till Göteborg. Ett antal sammanträden med de tillresta skulle hållas i och kring Göteborg, främst på Svenska Mässan i Göteborg. Ett större antal bileskorter med deltagare i toppmötet skulle utföras i Göteborg. Toppmötet förväntades enligt uppgifter från SÄPO även samla ett mycket stort antal - kanske så många som 20 000 till 25 000 - företrädesvis ungdomar, föreningsaktiva och andra, med en samhällskritisk, Bush- fientlig och EU-kritisk uppfattning. Dessa skulle hålla seminarier och tillståndsgivna demonstrationer i Göteborg. I ett av SÄPO upprättat dokument om hotbilden mot toppmötet, daterat den 22 maj 2001, anges att SÄPO bedömer att det kommer att bli en del illegala aktioner med försök från aktivisters sida att med våld tränga genom avspärrningar och komma in i lokaler där sammanträden med deltagarna i toppmötet skulle hållas. Vidare anges att även alternativa mål måste beaktas - särskilt om de primära målen inte kan nås - som McDonalds, Shell, banker och andra kapitalistiska inrättningar, vilka kan bli utsatta för skadegörelse. I S ÄPO-dokumentet uppges risken för angrepp vara betydande, vilket anges med siffran fyra. I ett av SÄPO upprättat tilläggsdokument om hotbilden mot toppmötet, daterat den 13 juni 2001, anges att den 12 juni 2001 kl. 4 fem danska medborgare greps i en lägenhet i Göteborg, att de tillhörde de danska anarkisternas inre hårda kärna, att det därvid beslagtogs sju slangbomber, tillverkade av en bit bredbandskabel, förslutna i båda ändarna och innehållande explosivt ämne och tändanordning samt att det inträffade, trots att de fem för tillfället var oskadliggjorda, visade att det fanns risk för att andra skulle komma att använda slangbomber mot avspärrningarna i samband med toppmötet. I dokumentet vidhålls att risken för angrepp var betydande, vilket anges med siffran fyra. Av det skriftliga åklagarbeslutet på kvällen den 13 juni 2001 om husrannsakan framgår att de brott, vilka enligt åklagarens bedömning hade förövats, var förberedelse till våld och hot mot tjänsteman samt hot mot tjänsteman. I beslutet anges att under dagen hade flera separata observationer gjorts om personer som burit hinkar med sten (slangbellsammunition) och som haft slangbellor halvt synliga i fickan, att järnrör och byggmaterial (brädor) burits in till Hvitfeldtska gymnasiet, att observationer om stor verksamhet i kemisalen noterats, att på skolan bodde en stor mängd Ya Basta-anhängare/medlemmar och AFA- medlemmar samt att när en polispatrull med bil körde in på skolgården ”uppstod situation enligt bifogad PM.” Med det sistnämnda åsyftades att polispatrullen som ville ha ett samtal med en boendevärd stoppades av en skara ungdomar i ”färdigställning” och fick retirera med oförrättat ärende.

H.J. hade när han fattade och genomförde det aktuella beslutet enligt 23 § polislagen tillgång till denna information. Kriminalkommissarien S.A. har i hovrätten redogjort för hotbilden som man hade information om i kommenderingsstaben, i allt väsentligt i enlighet med vad som finns antecknat som hans berättelse i tingsrättens dom. Poliskommissarien C.P., som under de aktuella dagarna tjänstgjorde i kommenderingsstaben, har i hovrätten, liksom vid tingsrätten, uppgett att det var en allmän uppfattning i staben att det var nödvändigt att spärra av skolan för att hindra allvarlig brottslighet under Bush-besöket.

Det skall härtill dock sägas att vid hovrättens huvudförhandling vissa av målsägandena och även vittnen, vilka inte varit poliser eller väktare, uppgett att under natten och morgonen, såvitt de kunnat bedöma, allt varit lugnt med förväntningar om spännande möten och seminarier utanför och innanför skolområdet. Dessa uppgiftslämnare torde dock inte ha varit i alla byggnader på skolområdet. Området är vidsträckt och svåröverskådligt och där finns flera byggnader.

En förutsättning för tillämpning av 23 § polislagen, om tillämpningen innefattar både första och andra styckena, är att det av särskilda skäl föreligger allvarlig risk för brott som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Med hänsyn till den ovan angivna informationen anser hovrätten att denna förutsättning varit uppfylld. I förarbetena till 23 § polislagen anges som exempel på fall när lagrummet kan användas att polisen får anledning att misstänka att våldsamma angrepp planeras mot en främmande statschef på besök i Sverige, alltså en situation liknande den nu aktuella. Så långt kan således sägas att H.J. haft laga stöd för beslutet om avspärrning av hela skolområdet och kroppsvisitation.

Hovrätten övergår härefter till att något närmare granska hur H.J:s beslut om avspärrning av Hvitfeldtska gymnasiet kommit att genomföras och hur möjligheterna att lämna området ordnats. I samband härmed tar hovrätten även ställning till om avspärrnings- och utrymningsåtgärderna inneburit ingripanden på ett sätt som inte varit försvarligt med hänsyn till åtgärdernas syfte och övriga omständigheter.

Av utredningen framgår i detta hänseende följande. Först stängdes hela det stora skolområdet av för både inpassering och utpassering. Detta fick till resultat att omkring 650 personer blev inspärrade på skolområdet. Sedan skulle utrymning ske av de inspärrade via ett antal utsläpp. Därvid fick ingen passera ut utan att underkasta sig kroppsvisitation. På grund av besvärliga yttre förhållanden, innefattande även sådant som beskjutning mot polismän med hårda föremål från slangbellor och andra angrepp mot polisen från aktivister både inom och utom skolområdet, tog det några timmar innan själva avspärrningen var säkrad och utrymningen via utsläppen kunde påbörjas. Detta skedde först vid 14.30-tiden. Under någon tid härefter pågick det förhandlingar mellan vad som kunde anses vara representanter för de inspärrade och en representant för polisledningen, G.N., angående vad de inspärrade skulle få ha med sig ut efter kroppsvisitationen. Vid 16.30-tiden gav H.J. order om att utsläppen med kroppsvisitation skulle stoppas - uppenbarligen med den tidigare nämnda begränsningen att ”vanligt” klädda fick komma ut efter visitation - och att de pågående förhandlingarna med representanterna för de inspärrade skulle upphöra. Vid denna tidpunkt hade uppemot 200 personer blivit utsläppta. Under tiden som avspärrningen av skolområdet varade rådde där en orolig, mot polisen fientlig, och upphetsad atmosfär med mycket ryktesspridning. En helikopter höll sig en stor del av tiden ovanför området och lade en ljudmatta över detta. Representanter för polisen var av säkerhetsskäl aldrig inne på området före stormningen och det var svårt att sprida information från polis direkt till de inspärrade.

På grundval av vad som sålunda framkommit bedömer hovrätten att H.J:s avsikt vid beslutet om avspärrning av Hvitfeldtska gymnasiet var, såsom han själv gjort gällande, att först spärra av skolområdet och sedan så fort det gick anordna utsläpp med kroppsvisitation. Avspärrningen skulle alltså endast utgöra ett inledande skede för att en utrymning av skolområdet med kroppsvisitation effektivt skulle kunna genomföras. Kroppsvisitationen skulle minska risken för att de sålunda utsläppta skulle begå brott i samband med EU-toppmötet. Enligt hovrättens mening finns stöd för ett sådant förfarande i 23 § första stycket 2 polislagen, genom orden ”avstänga” och därefter ”utrymma”, i förening med kroppsvisitation enligt paragrafens andra stycke.

Frihetsberövandena till följd av H.J:s beslut kom att bli mycket omfattande. Till den stora omfattningen bidrog att så relativt få av de inspärrade ville underkasta sig kroppsvisitation för att få komma ut. Det långa dröjsmålet från det att avspärrningen gjorts till dess att inspärrade personer fick möjlighet att lämna skolområdet efter kroppsvisitation kan med hänsyn till de tidigare angivna besvärliga yttre förhållandena, bl.a. våldsangrepp på polisen både inifrån skolområdet och utifrån, inte läggas H.J. till last som försumlighet. Hovrätten kan inte finna annat än att H.J:s beslut enligt 23 § polislagen och genomförandet av beslutet får bedömas ha varit försvarligt med hänsyn till åtgärdernas syfte och övriga omständigheter.

Åklagaren har anfört att de farhågor för brott som förelegat har gällt brott som skulle komma att begås på annan plats än Hvitfeldtska gymnasiet och att 23 § polislagen inte tillåter att en viss plats avspärras på grund av risk för att brott kan komma att förövas på annan plats. En sådan tolkning av paragrafen får stöd av ett uttalande i JO:s ämbetsberättelse 1993/94 s. 105, där det sägs att man av bestämmelsens (som då hade beteckningen 22 § polislagen) konstruktion kan dra slutsatsen att lagstiftarens avsikt varit att de åtgärder som enligt bestämmelsen får vidtas skall ha en geografisk anknytning till den plats som brottsrisken är hänförlig till. Uttalandet har kritiserats av juris doktorn Gösta Westerlund i boken Ordningsstörande brott, 1:a uppl., 1998, s. 43 (2:a uppl., 2002, s. 50), vilken bok enligt uppgift av H.J. används av polisen i dess utbildningsverksamhet. Gösta Westerlund ställer sig helt avvisande till JO: s tolkning av bestämmelsen och anför att den står i uppenbart missförhållande till 2 § polislagen, där det bl.a. sägs att polisen skall förebygga brott, och att den även strider mot innebörden av 23 § samma lag, som består i att förebygga risk. Med anledning av det nämnda uttalandet av JO föreslog Polisrättsutredningen i sitt betänkande SOU 1995:47 s. 67 och 475 att bestämmelsen skulle ändras så att det tydligare framgår vad den innebär. Förslaget har inte lett till lagstiftning. Hovrätten anser att rättsläget mot denna bakgrund inte framstår som helt klart. Att H.J. inte tolkat 23 § polislagen med iakttagande av den begränsning som åklagaren gjort gällande föranleder därför enligt hovrättens mening inte slutsatsen att han tolkat paragrafen felaktigt.

Beslutet omkring kl. 16.30 att i huvudsak stoppa utsläpp från skolområdet och beslutet om att folk där skulle gripas

H.J. har förklarat sitt beslut vid 16.30-tiden om att avsluta förhandlingarna och - i alla fall i allt väsentligt - stoppa möjligheterna att lämna skolområdet med att personer på skolområdet då var misstänkta för våldsamt upplopp, att flera poliser på platsen sett detta och att de personer som var misstänkta för brott därför - efter beslut av polismän på platsen - skulle gripas. Han har vidare uppgett att han stod i telefonkontakt med polisbefäl på platsen och att han vid sitt beslut tagit del av de länkade videobilderna från helikopter av händelserna på skolområdet och av de båda EU-jouråklagarnas bedömning att personerna där gjorde sig skyldiga till våldsamt upplopp.

Genom vad som framkommit om H.J:s beslut vid 16.30-tiden, bl.a. de därefter mycket snävare villkoren för utpassering, får frihetsberövandena efter denna tid anses ha haft ett annat huvudsyfte än tidigare. Dessa frihetsberövanden handlar närmast om att realisera beslut eller förväntade beslut om gripanden i anledning av misstanke om våldsamt upplopp. Tillåtligheten av dessa senare frihetsberövanden bör enligt hovrättens mening i första hand prövas enligt bestämmelserna i 24:e kapitlet rättegångsbalken om straffprocessuella tvångsmedel. I samband med denna prövning är det naturligt att även pröva åklagarens påstående att H.J. fattat i angivna avseenden icke lagligen grundade beslut om gripanden.

En polisman har enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken befogenhet att i brådskande fall utan anhållningsbeslut av åklagare gripa den som är misstänkt för brott. Gripande är en interimistisk åtgärd som polismannen självständigt har att vidta i avvaktan på ett anhållningsbeslut av åklagaren. Ett beslut att gripa någon kan fattas bara av en polisman som befinner sig på platsen och som där har möjlighet att bedöma om förutsättningarna för gripande är uppfyllda.

På grundval av utredningen instämmer hovrätten i tingsrättens bedömning att det inte är styrkt att H.J., som alltså inte befann sig på platsen, fattat beslut om gripande eller gett en formlig order om detta. Däremot får anses klarlagt att H.J. efter 16.30-tiden i sitt agerande utgått från att ett stort antal gripanden skulle komma att utföras av polismän på platsen, vilka hade att i enlighet med sina skyldigheter som polismän gripa dem som enligt bedömande på platsen lagligen kunde gripas. Att han då främjat de kommande gripandena på så sätt att han tillsett att de tidigare utsläppen stängdes för andra än ”vanligt” klädda till dess polisen en och en halv timme senare kunde storma området och gripa misstänkta får anses ha varit befogat med hänsyn till den rådande situationen och ligga inom det handlingsutrymme som polisen av praktiska skäl måste anses ha (jfr SOU 1993:60 s. 206 f). Även här kan hovrätten inte finna annat än att H.J:s agerande får bedömas ha varit försvarligt med hänsyn till åtgärdernas syfte och övriga omständigheter. Utredningen visar inte att de gripanden som sedan skedde inte gjordes efter en polismans bedömning i vart och ett av fallen i enlighet med 24 kap. 7 § rättegångsbalken.

Slutsats

Hovrätten finner på grund av det anförda att H.J. varken uppsåtligen eller av oaktsamhet har gjort sig skyldig till brott i åtalat hänseende. Åtalet mot honom skall därför ogillas, vilket innebär att tingsrättens domslut skall fastställas.

Målnummer B 1846-04

Metadata

Domstol
Hovrätten för Västra Sverige
Avgörandedatum
2004-11-23
Målnummer
B1846-04
Lagrum
23 § polislagen (1984:387)
24 kap. 7 § rättegångsbalken (1942:740)
Litteratur
Nils-Olof Berggren och Johan Munck, Polislagen. En kommentar 4 uppl. 2002, s. 140 ff
Gösta Westerlund, Ordningsstörande brott, 2 uppl. 2002, s. 50
SOU 1993:60 s. 206 f
SOU 1995:47 s. 67 och 475
JO:s ämbetsberättelse 1993/94, s. 105
Sökord
Olaga frihetsberövande
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation