RH 2005:1

Den 2 november 2004, med tillägg den 19 januari 2005, meddelades en skiljedom mellan å ena sidan Alcatel CIT SA (i fortsättningen Alcatel) samt å andra sidan The Titan Corporation (i fortsättningen Titan) och Titan Africa, Inc. I skiljedomen angavs att platsen för förfarandet hade varit Stockholm.

Titan väckte talan mot Alcatel och yrkade att hovrätten med stöd av 34 § första stycket 6 lagen (1999:116) om skiljeförfarande skulle upphäva skiljedomen i de delar den avsåg förpliktande för Titan att solidariskt med Titan Africa, Inc. utge viss ersättning till Alcatel.

Hovrätten utfärdade inte stämning på Alcatel att svara på käromålet.

Sedan hovrätten väckt frågan om svensk domstol var behörig att ta upp Titans klandertalan till prövning, bereddes Titan tillfälle att utveckla sin inställning i frågan. Titan anförde därvid bl.a. följande.

Titan vidhåller att platsen för skiljeförfarandet var Stockholm och att Svea hovrätt följaktligen är ensam behörig att pröva Titans klandertalan.

Skiljedomen innehåller uppgift om att den engelska skiljemannen höll ett sammanträde för bevisupptagning i Paris. Det får förmodas att han utförde övrigt arbete med målet i England.

I detta mål finns av allt att döma ingen annan anknytning till Sverige än att de ursprungliga parterna i avtalet, ett franskt och ett amerikanskt företag, medvetet valde att i skiljeklausulen hänvisa till ICC:s skiljedomsregler och till ett dem emellan neutralt forum, Stockholm. Valet av Stockholm som plats för förfarandet har bl.a. inneburit att såväl parterna som skiljemannen betraktat svensk skiljemannarätt som tillämplig rätt på skiljeförfarandet, vilket framgår av stycke 115 i den första versionen av skiljedomen och av flera partsinlagor.

Titan vill dessutom framhålla att företaget faktiskt riskerar att helt förmenas rätten att klandra skiljedomen om stämningsansökningen skulle avvisas med hänvisning till att det inte är en svensk skiljedom. Det är nämligen högst osannolikt att en fransk, engelsk eller amerikansk domstol kommer att ta upp en klandertalan till prövning, eftersom skiljeklausulen i avtalet hänvisar till Stockholm och skiljedomen innehåller uppgiften att platsen för skiljeförfarandet varit Stockholm. Visserligen kan det sägas att skiljeförfarandet har större anknytning till Frankrike, Storbritannien och USA kollektivt än till Sverige, men anknytningen till någon enskild av dessa stater är knappast så stor att platsen för skiljeförfarandet i strid med vad som angetts i avtalet och skiljedomen kan sägas vara i någon av dessa stater.

Slutligen vill Titan peka på en annan svårbemästrad effekt av att stämningsansökningen avvisas, nämligen att bolaget skulle tvingas att, trots minimala utsikter till framgång, samtidigt väcka klandertalan i flera möjliga jurisdiktioner för att undvika att klanderfristen går ut.

Svea hovrätt (2005-02-28, hovrättslagmannen Magnus Göransson, hovrättsrådet Christina Jacobsson, referent, och tf. hovrättsassessorn Jenny Forkman) avvisade Titans stämningsansökan och uttalade i skälen följande.

En förutsättning för att en svensk domstol skall befatta sig med en tvist är att det föreligger ett svenskt rättskipningsintresse. För att ett sådant intresse skall anses föreligga krävs det normalt att tvisten eller parterna har en viss, om än liten, anknytning till Sverige (se vidare bl.a. Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, sjätte upplagan, 2004, s. 112 ff., och Sigurd Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål, 1961, s. 289 ff.). Det ankommer i princip på käranden att visa tvistens anknytning till Sverige.

Enligt 46 § lagen om skiljeförfarande tillämpas lagen på skiljeförfaranden som äger rum i Sverige, även om tvisten har internationell anknytning. Platsen för skiljeförfarandet avgör enligt 52 § andra stycket skiljedomens nationalitet och har enligt 43 § första stycket betydelse för forumfrågan. Om en skiljedom har meddelats utomlands, får klandertalan inte prövas i Sverige och hovrätten har en skyldighet att avvisa en sådan talan ex officio (jfr Lars Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 689, särskilt not 53).

Platsen för förfarandet bestäms enligt 22 § första stycket lagen om skiljeförfarande i första hand av parterna och i andra hand av skiljemännen. Av paragrafens andra stycke framgår att skiljemännen som huvudregel får hålla sammanträde på annan plats i Sverige eller utomlands. Bestämmelsen har således getts en utformning som medger att en del av ett svenskt förfarande kan äga rum utom riket (se prop. 1998/99:35 s. 198). Skiljeförfarandets anknytning till platsen kan vara av mer eller mindre påtaglig karaktär. Det måste dock finnas någon anknytning till den bestämda platsen för förfarandet (se a. prop. s. 113 f. och 225).

Av 31 § andra stycket lagen om skiljeförfarande framgår att platsen för skiljeförfarandet skall anges i skiljedomen. Det ankommer alltså på skiljemännen att ange var förfarandet enligt deras mening har ägt rum och denna uppgift får presumeras vara riktig (se a. prop. s. 114).

I den av Titan nu klandrade skiljedomen med tillägg har skiljemannen, i enlighet med vad parterna enats om, angett Stockholm som platsen för skiljeförfarandet. Utgångspunkten för hovrättens bedömning är därför, enligt det nyss anförda, att denna uppgift är korrekt, om det inte finns särskild anledning att anta något annat.

Parter i skiljetvisten är å ena sidan ett franskt bolag och å andra sidan två amerikanska bolag. Deras ombud är verksamma i Paris respektive London. Vidare gäller tvisten ett avtal angående ett telekommunikationssystem som är avsett för Benin. Varken tvisten eller parterna har således någon anknytning till Sverige. När det därefter gäller frågan om förfarandets anknytning till Sverige kan inledningsvis konstateras att skiljemannen är från Storbritannien och att skiljeförfarandet har handlagts i enlighet med the Rules of Arbitration of the International Chamber of Commerce (ICC) i Paris. Sammanträden har med parternas samtycke hållits i London och Paris. Som Titan har anmärkt kan det förmodas att skiljemannen har utfört övrigt arbete i London. Inte heller förfarandet kan därför anses ha någon anknytning till Sverige. Även om innehållet i svensk skiljemannarätt har berörts flyktigt i vissa av parternas inlagor och i skiljedomen, leder en helhetsbedömning av de nu redovisade omständigheterna till slutsatsen att skiljeförfarandet inte har haft en sådan anknytning till Stockholm, att platsen för skiljeförfarandet kan sägas ha varit här. Den klandrade skiljedomen skall därför, i enlighet med bestämmelsen i 52 § andra stycket lagen om skiljeförfarande, ej anses meddelad i Sverige.

Trots det anförda kan svensk domsrätt föreligga, om det finns anledning att anta att Titan, för det fall dess klandertalan inte tas upp till prövning i Sverige, skulle bli rättslöst därför att laga forum för klandertalan saknas i någon annan stat (se Sigurd Dennemark, a.a. s. 65 f. och 175 f.). Mot bakgrund av att Alcatel är ett franskt bolag och då skiljeförfarandet synes ha haft närmast anknytning till Frankrike, saknas emellertid skäl att anta att Titans klandertalan inte skulle komma att tas upp till prövning av exempelvis en fransk domstol. En negativ jurisdiktionskonflikt kan därför inte anses föreligga.

Slutsatsen är att det inte föreligger något svenskt rättskipningsintresse i det aktuella fallet och att det således saknas svensk domsrätt i tvisten. Vad Titan i övrigt har anfört om behovet av att, för det fall stämningsansökningen avvisas, inom klanderfristen väcka talan i flera olika stater föranleder inte någon annan bedömning.

Med hänsyn till det anförda är det uppenbart att målet på grund av rättegångshinder inte kan tas upp till prövning. Titans stämningsansökan skall därför, med stöd av 53 kap. 1 § och 42 kap. 4 § andra stycketrättegångsbalken, avvisas utan att stämning först har utfärdats.

Målnummer T 1038-05