RH 2005:31

Åklagaren yrkade ansvar å E.S. för djurplågeri enligt följande. E.S. har den 21 juli 2001 i samband med travtävlingar på Axevalla travbana i Skara kommun, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet misshandlat sin häst J.K. Gate genom att under pågående travlopp ha tilldelat hästen fjorton slag med spöet. E.S. har härigenom otillbörligen utsatt djuret för lidande.

E.S. har förnekat gärningen.

Lidköpings tingsrätt (2003-09-24, lagmannen Bo Rydstedt samt nämndemännen Åsa Heij Bengtegård, Håkan Karlsson och Fredrik Persson) upptog bevisning och yttrade därefter följande.

Genom videoupptagningen och annan utredning i målet finner tingsrätten styrkt att E.S. under upploppet, som är omkring 200 meter långt, utdelat i vart fall 14 slag med spöet. Frågan i målet är om dessa slag träffat hästen eller hästens utrustning samt om slagen orsakat hästen lidande.

E.S. har vidgått att han slagit hästen med spöet upprepade gånger men gjort gällande att dessa slag huvudsakligen har träffat utrustningen på hästen. Han har vidare anfört att kraften i slagen avsevärt begränsats genom att han hållit kvar händerna i tömmarna. Mot dessa uppgifter står vittnena B.S. och A.E:s uppgifter. De har som banveterinärer iakttagit loppet och uppmärksammat att E.S. drivit sin häst på ett enligt dem oacceptabelt sätt. De har inte påstått att E.S. släppt tömmarna. Genom att iaktta spöet i luften och E.S:s handföring har de emellertid uppfattat att han inför varje slag hämtat kraft och att slagen av den anledningen varit hårda. B.S. har också uppgett att slagen träffat hästen och inte utrustningen. A.E. har gjort bedömningen att de flesta slagen träffat hästen. Tingsrätten finner inte skäl att ifrågasätta banveterinärernas uppgifter och finner därför genom deras vittnesmål utrett att E.S. under loppets avslutande del utdelat upprepade hårda spöslag som träffat hästen. Det kan hållas för visst att slagen utdelats med uppsåt.

När det gäller frågan om slagen givit upphov till lidande gör tingsrätten följande bedömning. Syftet med spödrivning är att skrämma och tillfoga hästen smärta så att den, såsom ett flyktdjur, springer fortare. Förfarandet är i begränsad omfattning förenligt med travsportens egna regler. Av videoinspelningen framgår emellertid att hästen fått ta emot upprepade och kraftiga slag under omkring 200 meter. De i målet hörda banveterinärerna har gjort bedömningen att slagen orsakat hästen betydande och varaktig smärta. De har båda uppgett att spödrivningen var den värsta drivning de sett som banveterinärer samt att detta var första gången som de anmälde en drivning till Jordbruksverket. Den veterinär som E.S. åberopat som vittne, D.S., är av en annan uppfattning. Han har emellertid vidgått att travhästar eventuellt kan känna viss smärta av sådana slag som utdelats av E.S. men menat att de är vana vid spödrivning. Med hänsyn till den speciella sakkunskap som B.S. och A.E. som banveterinärer besitter på området samt till att de till skillnad från D.S. iakttagit loppet vid flera tillfällen, finner tingsrätten inte heller i den här delen skäl att ifrågasätta deras bedömning.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner tingsrätten således utrett att hästen J.K. Gate har åsamkats en varaktig och betydande smärta och därmed har utsatts för lidande på ett sätt som krävs för att bestämmelsen om djurplågeri skall vara tillämplig. Tingsrätten finner således åtalet styrkt.

Påföljden kan bestämmas till 40 dagsböter.

E.S. fullföljde talan och yrkade frikännande dom alternativt att gärningen skulle bedömas som brott enligt djurskyddslagen och förskylla endast ett begränsat bötesstraff.

Åklagaren bestred ändring.

Göta hovrätt (2004-05-10, hovrättsråden Göran Olsson, Hans Träff, referent, och Lena Bång) ändrade tingsrättens dom endast på det sättet att hovrätten med tillämpning av 5 och 36 §§djurskyddslagen (1988:534) dömde E.S. för brott mot djurskyddslagen till den av tingsrätten bestämda påföljden. Hovrätten yttrade i de egentliga domskälen följande.

E.S., B.S., A.E., P.T. och T.N. är de av de i målet hörda personerna som varit på plats och sett loppet när det gick av stapeln. Av dessa har B.S., A.E. och P.T. sett att fjorton slag utdelats mot hästens högra bakre korshalva och P.T., som (från måldomartornet) haft bästa tänkbara position för att göra iakttagelser på upploppet, har sagt sig vara helt säker på att slagen träffat på hästens rygg. E.S. själv har sagt att han inte vet var slagen träffat, men antagit att 3-4 slag träffat hästen medan övriga slag träffat hästens utrustning såsom skalmar, nummerskylt/lapp och remmar. T.N. har gjort sina iakttagelser som kommentator vid direktsändningen av loppet i TV och torde haft sin huvudsakliga uppmärksamhet riktad på annat än E.S:s spödrivning. Hovrätten finner sammantaget visat att E.S. utdelat ca 14 slag över ryggen på hästens bakre högra korshalva och att slagen utdelats under en sträcka av ca 220 m. Det kan hållas för visst att slagen utdelats med avsikt att träffa hästens kropp.

De 14 slagen har utdelats under en tidsrymd av cirka 20 sekunder. B.S., A.E. och P.T. har uppgett att slagen föreföll hårda och utdelades med kraft. Även de åberopade TV-inspelningarna förmedlar detta intryck. Vid bedömningen måste emellertid också beaktas att varken vittnesmålen eller TV-inspelningarna ger någon mera exakt beskrivning av hur slagen träffade hästen. Således framstår det t.ex. som oklart om hästen träffades av främre delen av spöet eller om denna gick förbi hästkroppen. Trots en noggrann undersökning av hästen vid tre tillfällen omedelbart efter loppet har endast mycket obetydliga märken kunnat iakttas vid ett av tillfällena då hästen var blöt. I målet har veterinärmedicinsk expertis uttalat olika uppfattningar om betydelsen av frånvaron av skador på hästen. Vid den straffrättsliga bedömningen måste dock det förhållandet att iakttagelserna gjorts på långt håll och under ett snabbt förlopp sammanställt med att hästen inte företett några synliga skador leda till att det inte är styrkt att slagen träffat hästen med alltför stor kraft. Det kan dock hållas för säkert att slagen har orsakat hästen viss smärta.

Bestämmelser som straffbelägger misshandel av djur finns dels i 16 kap. 13 § brottsbalken dels i 5 och 36 §§djurskyddslagen. Enligt den förra bestämmelsen straffas den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet genom misshandel otillbörligen utsätter djur för lidande för djurplågeri. Enligt de senare bestämmelserna döms bl.a. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet agar djur. Med uttrycket ”lidande” i bestämmelsen rörande djurplågeri menas, att den plåga som djuret utsatts för har haft en inte blott obetydlig intensitet och varaktighet. Någon ytterligare gradering av lidandet eller bedömning av dess varaktighet behöver inte företas för att avgöra om rekvisitet lidande skall anses uppfyllt. Djurets lidande behöver inte ha varit vare sig höggradigt eller långvarigt (se prop. 1972:122 s. 10). I förarbetena till djurskyddslagstiftningen sägs vidare att ett lättare slag med spö eller med handen i tillrättavisande syfte kan t.ex. inte anses innebära aga även om det medför någon smärta. Däremot kan det vara fråga om aga om tillrättavisningen innebär ett mera varaktigt obehag. Att såsom förekommit inom hästsporten utdela flera slag med spö i snabb följd är således inte tillåtet enligt djurskyddslagen (se prop. 1987/88:93 s. 53).

I målet är således styrkt att E.S. under en tid av cirka 20 sekunder har tilldelat hästen 14 slag som tillfogat hästen viss smärta men knappast några synliga skador. Det är inte visat att den misshandel hästen därigenom har utsatts för har medfört ett sådant lidande att gärningen kan bedömas som djurplågeri. Däremot kan E.S. inte undgå ansvar för brott mot djurskyddslagen.

Hovrättsrådet Hans Träff var av skiljaktig mening och anförde. Jag ansluter mig till vad som sägs i domen fram till det stycke slutar med orden ”med avsikt att träffa hästens kropp”. Jag upprepar inte heller vad som därefter anförts från förarbeten på området.

I målet har det varit fråga om hästen har erhållit några synliga märken till följd av slagen. Undersökande banveterinär har genomfört tre kontroller samt upprättat en rapport med anledning därav.

Av rapporten och av B.S:s och A.E:s vittnesmål framgår att inga märken kunde ses eller kännas till följd av spödrivningen vare sig vid första eller vid tredje kontrollen medan B.S. vid andra kontrollen har antecknat att 2-3 obetydliga mindre upphöjningar kunde ses på korsets högra sida men att upphöjningarna inte var av den omfattningen att de kunde kännas med handen.

I frågan huruvida spöslag förorsakar märken på en häst, har uppfattningen bland de i målet hörda personerna gått starkt isär. Av utredningen i denna del kan annan slutsats inte dras än att kraftiga slag mot en hästs ryggparti kan förorsaka märken men behöver nödvändigtvis inte göra det.

Det rör sig om cirka 14 slag som har utdelats under en sträcka av cirka 220 meter. B.S., A.E. och P.T. har samstämmigt uppgett att slagen varit ovanliga hårda, kraftiga och ihållande. B.S. och A.E. har vidare uppgett att spödrivningen var den värsta de sett som banveterinärer. Jag finner ingen anledning att ifrågasätta dessa uppgifter. Det får mot bakgrund härav anses klarlagt att slagen förorsakat hästen en plåga som haft en icke blott obetydlig intensitet och varaktighet. E.S. kan därmed inte undgå ansvar för djurplågeri i enlighet med åtalet.

Målnummer B 2626-03