RH 2005:57

Åklagaren yrkade ansvar å D.H., född år 1954, för bl.a. grovt narkotikabrott enligt följande gärningsbeskrivning.

D.H. har den 29 juni 2005 i sin bostad i Sjöbo olovligen innehaft narkotika i form av 1 982 gram amfetamin, 93,25 gram kokain samt 2,16 gram cannabis, vilket samma dag tagits i beslag hos honom.

Han har den 29 juni 2005 i Sjöbo olovligen överlåtit narkotika till annan i form av 29,3 gram amfetamin.

Brottet är grovt med hänsyn till den stora mängden och arten av narkotika samt att innehavet uppenbart utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning.

Därutöver yrkade åklagaren ansvar för olovlig körning, grovt brott.

D.H. erkände att han förvarat 1 480 gram amfetamin åt annan samt för eget bruk innehaft 502 gram amfetamin, 93,25 gram kokain och 2,16 gram cannabis. Han förnekade att han skulle ha överlåtit 29,3 gram amfetamin till annan.

Ystads tingsrätt (2005-08-24, hovrättsassessorn Roger Karlsson samt nämndemännen Inger Steinbichler, Kurt Jeppsson och Gösta Norling) dömde D.H. för grovt narkotikabrott i enlighet med hans erkännande samt för olovlig körning, grovt brott, till fängelse fem år sex månader.

I påföljdsfrågan yttrade tingsrätten bl.a. följande. Med hänsyn till narkotikabrottets art och straffvärde kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Någon anledning att vid straffmätningen frångå brottslighetens straffvärde, som enligt tingsrätten motsvarar fängelse i fem år och sex månader, föreligger inte.

Åklagaren överklagade domen och yrkade straffskärpning. Även D.H. överklagade och yrkade därvid strafflindring.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (2005-10-26, hovrättslagmannen Lars Göran Abelson, hovrättsrådet Lars Elmqvist och tf. hovrättsassessorn Karin Mårtensson, referent, samt nämndemännen Kjell Hansson och Aina Lindell) fastställde tingsrättens domslut och uttalade i domskälen följande.

I enlighet med tingsrättens dom har D.H. gjort sig skyldig till grovt narkotikabrott och olovlig körning, grovt brott.

Vad som förekommit i hovrätten föranleder ingen annan bedömning än den tingsrätten gjort i fråga om påföljdsval. När det gäller brottslighetens straffvärde gör hovrätten följande bedömning.

Utgångspunkten vid bestämmandet av straffvärdet för narkotikabrott är regelmässigt den mängd och art narkotika som den tilltalade vid ett och samma tillfälle har hanterat. I praxis bedöms straffvärdet därvid efter en gemensam princip oavsett vilket preparat det har rört sig om. Principen innebär att mängden narkotika tillmäts relativt sett allt mindre betydelse ju större mängd narkotikahanteringen har avsett. Preparatets farlighet får betydelse för vilka mängder av respektive preparat som fordras för att ett visst straffvärde skall anses föreligga. Den redovisade principen bör enligt hovrättens uppfattning vara vägledande även när vid ett och samma tillfälle har hanterats olika narkotiska preparat. I sådana fall bör göras en omräkning av de olika preparaten till ett och samma preparat på så sätt att mängden av viss narkotika översätts till den typ av preparat vars mängd innefattar det högsta straffvärdet. Straffvärdet bestäms sedan på grundval av den sålunda beräknade sammanlagda mängden av ett narkotiskt preparat. Straffvärdet kommer därmed att bli detsamma när det gäller såväl hantering av ett preparat som hantering av flera preparat vid ett och samma tillfälle.

D.H. har hanterat narkotika för såväl annans som egen räkning. Mängden och arten av narkotika, 1 982 gram amfetamin, 93,25 gram kokain och 2,16 gram cannabis, är avgörande vid bedömningen av straffvärdet av D.H:s grova narkotikabrott. En tillämpning av den ovan redovisade straffvärdesprincipen leder till ett straffvärde motsvarande det som tingsrätten kommit fram till, dvs. fängelse fem år och sex månader.

Enligt 29 kap. 4 § brottsbalken skall rätten vid straffmätningen, om förhållandet inte tillräckligt kan beaktas genom påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet, utöver straffvärdet i skälig utsträckning ta hänsyn till om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Vid denna prövning skall enligt bestämmelsen särskilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten har haft, vilken tid som har förflutit mellan brotten samt huruvida den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig.

D.H. har tidigare gjort sig skyldig till narkotikabrott. Den 20 januari 2004 dömdes han av Göta hovrätt för såväl narkotikabrott av normalgraden som ringa narkotikabrott till fängelse ett år. Brotten begicks under år 2003. Verkställigheten av straffet påbörjades den 23 januari 2004 och D.H. frigavs villkorligt den 29 maj samma år med en återstående strafftid om fyra månader. Prövotiden utgick den 29 maj 2005. Därutöver har D.H. under åren 1987-1995 dömts för narkotikabrott av normalgraden vid tre tillfällen, grovt narkotikabrott vid ett tillfälle och ringa narkotikabrott vid två tillfällen. Straffen för brottsligheten har varierat mellan skyddstillsyn och fängelse upp till fyra år. I många fall har villkorligt medgiven frihet förklarats förverkad. Frågan är om det återfall som nu ifrågavarande brottslighet utgör bör föranleda straffskärpning.

Straffskärpning är inte någon obligatorisk följd av återfall. Tvärtom har i lagmotiven (prop. 1987/88:120 s. 89) betonats att straffskärpning med hänsyn till tidigare brottslighet bör ske med försiktighet och att bestämmelsen därom inte har varit avsedd att medföra en mer allmän straffskärpning vid återfall. Förutom för att utjämna ojämnheter i tillämpningen bör särskild straffskärpning för återfall komma i fråga endast i sådana fall där återfallssituationen framstår som särskilt anmärkningsvärd, t.ex. vid återfall i synnerligen allvarlig brottslighet eller vid upprepade återfall. Om det - som i D.H:s fall - förflutit så lång tid att villkorligt medgiven frihet inte längre kan förklaras förverkad bör enligt motiven särskild restriktivitet iakttas.

Att den brottslighet som D.H. nu har gjort sig skyldig till har ägt rum ganska kort tid efter den av Göta hovrätt meddelade domen avseende samma slags brott och att brottsligheten i båda fallen varit av allvarlig beskaffenhet ger enligt hovrättens mening inte tillräcklig anledning att, mot den särskilda restriktivitet som påbjudits i fall av förevarande slag, på grund av återfallet bestämma ett längre straff än som svarar mot brottslighetens straffvärde. Övriga domar mot D.H. avseende narkotikabrott ligger så långt tillbaka i tiden att de inte bör komma i fråga som skäl för straffskärpning.

Vad D.H. anfört om sina personliga förhållanden, bl.a. att han lider av depression och att han under långa perioder avhållit sig från missbruk, är å andra sidan inte av beskaffenhet att kunna påverka straffmätningen i mildrande riktning.

På grund av det anförda skall det av tingsrätten bestämda fängelsestraffet stå fast.

Målnummer B 2168-05