RH 2006:65

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Per Pettersson) anförde i beslut den 31 juli 2006 följande.

Enligt 1 kap. första stycket 2 lagen (1988:609) om målsägandebiträde, skall när förundersökning inletts, ett särskilt biträde (målsägandebiträde) förordnas för målsägande i mål om brott enligt 3 eller 4 kap.brottsbalken, på vilken fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde. Av handlingarna i målet framgår inte att målsäganden står i någon personlig relation till den tilltalade eller att det föreligger några andra sådana omständigheter som medför att det kan antas att målsäganden har ett behov av målsägandebiträde. Tingsrätten finner därför inte skäl att förordna om målsägandebiträde för A.M.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättslagmannen Göran Karlstedt och hovrättsrådet Christine Möller, referent) anförde i beslut den 15 december 2006 följande.

SKÄL

Förundersökning har inletts mot en person som är misstänkt för att ha vållat A.M:s sons död. Då A.M. kan komma att tillerkännas skadestånd på grund av brotten är hon att betrakta som målsägande.

Enligt 1 § första stycket 2 lagen (1988:609) om målsägandebiträde skall, när förundersökning har inletts, ett målsägandebiträde förordnas i mål om bl.a. brott enligt 3 kap.brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde. Vållande till annans död är ett sådant brott för vilket målsägandebiträde kan förordnas.

Enligt den ursprungliga lydelsen av 1 § lagen om målsägandebiträde krävdes att målsäganden hade ett särskilt starkt behov av biträde för att ett målsägandebiträde skulle förordnas. Förordnande skulle ske med stor restriktivitet och brottet skulle ha varit av kvalificerat slag och ha inneburit en svår kränkning av offret. Bevisläget och det processuella läget i övrigt skulle vara sådant att man måste räkna med att målsäganden skulle utsättas för ingående eller pressande förhör. Vidare skulle målsägandens fysiska och/eller psykiska tillstånd vara sådant att han eller hon kunde antas ha väsentlig nytta av ett juridiskt biträde (prop. 1987/88:107 s. 38).

Den 1 januari 1991 utvidgades möjligheterna att få målsägandebiträde i bl.a. fall där förundersökning inletts avseende brott enligt 3 kap.brottsbalken. Utvidgningen innebar att reglerna om förordnande av målsägandebiträde blev mer generösa genom att det inte längre krävdes ett särskilt starkt behov av biträde utan det blev tillräckligt att målsäganden, som angetts ovan, kan antas ha behov av ett målsägandebiträde med hänsyn till sin personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter.

Av förarbetena till lagändringen framgår bl.a. följande. Behovet skall i det enskilda fallet prövas utifrån en helhetsbedömning av målsägandens situation satt i relation till det brott som målet gäller. Det bör även i fortsättningen ställas upp vissa förutsättningar med avseende på målsägandens personliga situation i målet, t.ex. vad gäller brottets art, bevisläget m.m. Den mest typiska situation där målsäganden har ett utsatt läge under förundersökningen och rättegången är den när målsäganden och gärningsmannen har eller har haft en nära relation till varandra. Därför anges denna situation särskilt i lagtexten. Förutom målsägandens relation till gärningsmannen kan även andra omständigheter av personlig art ha betydelse för om biträde skall förordnas. Som exempel på andra sådana omständigheter kan nämnas förståndshandikapp, sjuklighet, depressioner till följd av brottet, beroendeställning i t.ex. arbetslivet eller som i förhållandet mellan elev och lärare eller att målsäganden är gammal eller ett barn (prop. 1989/90:158 s. 11).

Genom ytterligare lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 2001 utvidgades rätten till målsägandebiträde genom att begränsningen till brott enligt brottsbalken togs bort och det blev möjligt för en domstol att förordna målsägandebiträde även vid andra brott, exempelvis överträdelse av besöksförbud. I propositionen till dessa lagändringar diskuteras även frågan om målsägandebiträde till efterlevande och det anförs att lagen om målsägandebiträde vid sin tillkomst inte omfattade det behov av kurativt och juridiskt stöd som efterlevande till den som dödats genom brott kan ha och att utrymmet för att förordna målsägandebiträde för efterlevande till den som dödats genom brott även efter 1991 års lagändring torde vara mycket begränsat (prop. 2000/01:79 s. 43).

Såvitt framkommit i målet har A.M. inte haft någon personlig relation till den misstänkte. Enligt 22 kap. 2 § rättegångsbalken åligger det åklagaren att under där angivna förutsättningar föra målsägandens talan i skadeståndsdelen och det saknas för närvarande anledning till antagande att A.M. skulle ha behov av bistånd med att föra talan om enskilt anspråk på grund av brottet.

Hovrätten har att pröva A.M:s begäran med utgångspunkt från det som här redovisats. Av det som anförts framgår bl.a. att utrymmet för att förordna målsägandebiträde för efterlevande får anses begränsat. De omständigheter som A.M. anfört kan inte anses utgöra tillräckliga skäl för att nu förordna ett målsägandebiträde för henne.

SLUT

Hovrätten avslår överklagandet.

Hovrättens beslut meddelat: den 15 december 2006.

Mål nr: Ö 6789-06.

Lagrum: 1 § första stycket 2 lagen (1988:609) om målsägandebiträde.

Litteratur: Prop. 1987/88:107 s. 38; prop. 1989/90:158 s. 11; prop 2000/01:79 s. 43.