RH 2006:75

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Hans Sundberg samt nämndemännen Grazyna Hangas, Ulf Henriksson och Göta Hollström) anförde i dom den 13 september 2006 - efter att ha funnit åtalet styrkt till den del det avsåg att H.F. under den tid åtalet avsåg underlåtit att vidta åtgärder för dottern B:s återförande till Sverige - i skadeståndsdelen bl.a. följande.

DOMSKÄL

Bestämmelsen i 7 kap. 4 § brottsbalken innebär att barnet ges ett straffrättsligt skydd mot att bli skilt från den som har vårdnaden om barnet. Det är således barnet som primärt omfattas av brottets skyddsintresse och har rätt till skadestånd. Högsta domstolen har emellertid i rättsfallet NJA 1995 s. 269 fastslagit att brottet egenmäktighet med barn, även om det sålunda inte kan anses begånget mot den förälder som skilts från vårdnaden, under vissa omständigheter kan vara i så hög grad riktat mot honom eller henne att han eller hon är berättigad till skadestånd för det psykiska lidande som uppkommit till följd av brottet. De omständigheter som Högsta domstolen anförde till stöd för sådan skadeståndsskyldighet i det målet var att skiljandet inträffade när det sedan en tid uppenbart förelåg svåra motsättningar mellan föräldrarna, att gärningsmannen tidigare samma år skilt modern från vårdnaden om barnet, att han då och vid tidigare tillfällen misshandlat modern, och att gärningen innebar att moderns umgänge och kontakter med barnet, som då ännu inte var ett år gammalt, avbröts för en högst oviss framtid. Förhållandena i förevarande mål är tämligen likartade, även om H.F. inte står under åtal för annat brott än egenmäktighet med barn. Han har genom att tillse att H.C. och dottern B. belagts med förbud att lämna Libanon och att tvinga fram en överenskommelse med H.C. om att han skulle ha vårdnaden försatt henne i en sådan situation att hon knappast kunnat göra något annat val än att lämna sin dotter i Libanon. Han har sedan med hjälp av sina släktingar sett till att H.C:s möjligheter till kontakt med dottern blivit allt mindre, så att hon idag inte har någon möjlighet alls att kontakta B. Han har vid huvudförhandlingen inte ens velat ge henne ett aktuellt fotografi av dottern, trots att han där förevisade ett flertal sådana. H.F. är således skadeståndsskyldig mot H.C. för det psykiska lidande och de kostnader hon förorsakats genom gärningen.

H.C. har yrkat ersättning för psykiskt lidande med 2 500 kr per månad under den tid som gärningen pågått, 71 månader. Hon och hennes nuvarande man Å.A. har på ett trovärdigt sätt berättat om de psykiska problem som hon haft och alltjämt har till följd av brottet, med suicidförsök, mycket påtaglig panikångest, sömnrubbningar, hjärtrusningar och annat som följd. Hon har medicinerats och gått i terapi i anledning av dessa besvär. Hon har tvingats flytta ett flertal gånger och lever idag med skyddad identitet. Å.A. har berättat hur han, trots sin kärlek till H.C., inte orkade med att leva med henne och att de därför skildes år 2003. Tingsrätten bifaller mot denna bakgrund hennes talan såvitt avser skadestånd för psykiskt lidande. På samma sätt har hon och Å.A. redogjort för hur man beräknat de kostnader för resor, vård och medicin hon haft under dessa år, och därvid anfört att de belopp som yrkats är tilltagna i underkant. Tingsrätten bifaller hennes talan även i denna del.

När det gäller ersättning för kränkning i anledning av brottet egenmäktighet med barn är rättspraxis mycket knapphändig. Utgångspunkten är att kränkningsersättning skall bestämmas utifrån en skönsmässig bedömning, som grundas på förhärskande etiska och sociala värderingar, eller med andra ord den kränkning som ett visst brott typiskt sett medför. Förutom kränkningens varaktighet och art skall det bland annat beaktas huruvida gärningen riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sig, såsom ett barn. Tingsrätten konstaterar vidare att de skäl som åberopats till stöd för att H.F. skall anses vara skadeståndsskyldig mot H.C. för psykiskt lidande och kostnader gör sig gällande också när det gäller ersättning för kränkning. Han är således skadeståndsskyldig mot henne även i denna del. Åtalet avser ett mycket allvarligt brott som pågått under en tidsperiod på närmare sex år. B. var tre år när den perioden inleddes och hon är nu nio år. Tingsrätten fastställer mot denna bakgrund ersättningen för kränkning av dottern B. till 75 000 kr och av modern H.C. till 50 000 kr.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer H.F. för egenmäktighet med barn, grovt brott, till fängelse två år samt förpliktar honom att utge skadestånd till dottern B. med 75 000 kr och till H.C. med 268 300 kr.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Gunnar Sjöblom och Arne Åkerström, referent, tf. hovrättsassessorn Karin Granholm samt nämndemännen Hans Inge Smetana och Gun Thoresson) anförde i dom den 15 november 2006 - efter att ha funnit att tingsrättens dom i ansvarsdelen skulle fastställas - i skadeståndsdelen bl.a. följande.

DOMSKÄL

H.F. är skyldig att ersätta den skada han orsakat genom sin brottsliga gärning. Fråga är då vem som kan anses skadeståndsberättigad och vilken skada som är ersättningsgrundande.

Som tingsrätten anfört är det primärt barnet som genom bestämmelserna i 7 kap. 4 § brottsbalken om egenmäktighet med barn getts ett straffrättsligt skydd mot att bli skild från sin vårdnadshavare. Ett sådant brott kan innefatta sådana moment att brottet innebär en sådan allvarlig kränkning av barnets personliga integritet att barnet blir ersättningsberättigat för kränkningen. Det brott som H.F. gjort sig skyldig till har inneburit att B. i späd ålder och under åtskilliga år endast fått en mycket begränsad kontakt med sin mor. Brottet har utan tvekan inneburit en så allvarlig kränkning av B:s personliga integritet att denna är ersättningsberättigande. Med beaktande bl.a. av Brottsoffermyndighetens rådande praxis bör skadeståndet dock bestämmas till ett lägre belopp än vad tingsrätten dömt ut. Hovrätten fastställer därför skadeståndet till B. till skäliga 40 000 kr.

Vad gäller H.C:s skadeståndsanspråk har Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1995 s. 269 slagit fast att brottet egenmäktighet med barn, även om brottet som sådant inte kan anses begånget mot den förälder som skilts från vårdnaden, under vissa omständigheter kan anses vara i så betydande grad riktat mot den föräldern att denna kan bli berättigad till ersättning för personskada i form av psykiskt lidande. Hovrätten delar tingsrättens bedömning att omständigheterna i förevarande mål är sådana att H.C. får anses berättigad till ersättning för det psykiska lidande som H.F. förorsakat henne genom sitt brott. Hovrätten finner härvid inte skäl att ifrågasätta H.C:s uppgift, vilken vinner stöd av Å.A:s utsaga, att de psykiska problem hon haft sedan B. skilts från henne förorsakats av just detta. H.C. har emellertid utöver sina egna och Å.A:s uppgifter inte förebringat någon närmare utredning om de psykiska besvären. Enligt hovrättens uppfattning får ersättningen vid sådant förhållande fastställas på schablonmässig grund. Hovrätten fastställer ersättningen till H.C. för personskada i form av psykiskt lidande till skäliga 50 000 kr.

Högsta domstolens ovan angivna avgörande avsåg visserligen som nämnts personskada i form av psykiskt lidande. Enligt hovrättens uppfattning finns det dock inte skäl att behandla personskada i form av sjukvårdskostnader och andra kostnader för den skadelidande på annat sätt. Hovrätten delar således tingsrättens bedömning att H.C. är berättigad till ersättning för kostnader som hon förorsakats av H.F:s brott. Hovrätten finner inte skäl att ifrågasätta att H.C. haft de kostnader hon yrkat ersättning för. Hon bör således tillerkännas ersättning i denna del med yrkade 40 800 kr.

Vad slutligen gäller H.C:s skadeståndsanspråk avseende kränkning kan konstateras att brottet egenmäktighet med barn avser obehöriga ingrepp i eller missbruk av vårdnaden om eller vården av barn och principiellt en kränkning av vårdnadsrätten. Det har i praxis inte ansetts att brottet utgör en sådan allvarlig kränkning av vårdnadshavarens personliga integritet att ersättning för kränkning skall utgå. Lagstiftaren har senast i samband med de ändringar i skadeståndslagen (1972:207) som trädde i kraft den 1 januari 2002 inte funnit skäl till ändring när det gäller de brott som för närvarande grundar rätt till kränkningsersättning. Enligt hovrättens uppfattning saknas det således stöd i gällande rätt för att tillerkänna H.C. kränkningsersättning. Hennes talan skall därför lämnas utan bifall i denna del.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom i ansvarsdelen samt ändrar tingsrättens dom i fråga om skadestånd på så sätt att hovrätten bestämmer de skadestånd som H.F. skall utge till B. till 40 000 kr och till H.C. till 90 800 kr.

Hovrättens dom meddelad: den 15 november 2006.

Mål nr: B 686-06.

Lagrum: 7 kap. 4 § brottsbalken; 2 kap. 1 § och 3 § samt 5 kap. 1 §skadeståndslagen (1972:207).

Rättsfall: NJA 1995 s. 269.

Litteratur: SOU 1992:84 s. 231; Prop. 2000/01:68 s. 49; Brottsoffermyndigheten Dnr 6456/05 och 9248-9252/2006.