NJA 1995 s. 269

Tunisiske medborgaren A.B.J. och E.G. har varit sammanboende. De har en gemensam son, född d 3 sep 1991. E.G. har vårdnaden om sonen.

A.B.J. åtalades vid Falu TR dels för misshandel av E.G. d 4 febr, d 24 febr och vid ett tillfälle i maj eller början av juni 1992, dels för egenmäktighet med barn d 24 feb och d 21 juli 1999.

Gärningen d 24 febr hade enligt åtalet bestått i att A.B.J. i Borlänge obehörigen hade skilt E.G. från sonen genom att rycka denne från henne och bege sig från platsen. Gärningen d 21 juli hade bestått i att A.B.J. obehörigen hade skilt E.G. från sonen genom att bortföra denne till Tunisien där han lämnats. Brottet var enligt åtalet att bedöma som grovt då barnet förts till annat land.

E.G. yrkade skadestånd för psykiskt lidande med anledning av gärningen d 21 juli med 50 000 kr.

TR:n (ordf tingsfiskalen Wärbo) fann i dom d 31 aug 1992 åtalet styrkt till alla delar.

Beträffande åtalet för egenmäktighet med barn d 21 juli 1992 anförde TR:n i domskälen bl a: I målet har följande framkommit. E.G. och A.B.J. hade vid denna tid separerat. E.G. åkte d 18 juli på semester till Västerbotten. Den 21 juli tog A.B.J. barnet med sig och åkte till Tunisien. A.B.J. hade anskaffat pass åt barnet lång tid innan, förmodligen i början av juni. A.B.J. frågade inte E.G. om han fick ta med sig barnet till Tunisien. A.B.J. återvände efter tre veckor till Sverige, men barnet lämnades kvar i Tunisien. Barnet har därefter inte träffat vare sig A.B.J. eller E.G..

A.B.J. har tillagt följande. Han berättade inte för E.G. om den sedan länge planerade semesterresan till Tunisien. Anledningen härtill var att han inte trodde att hon skulle tillåta resan. Avsikten var från början att endast åka på semester och därefter återvända till Sverige med sonen. Väl nere i Tunisien kom han dock på andra tankar och bestämde sig för att låta barnet stanna hos sin mor. Han gjorde det av omtanke om sonen då han inte tyckte att E.G. tog väl hand om pojken. Han har inte bestämt sig för vad som skall hända med pojken. Kanske skall han bosätta sig i Tunisien med pojken eller, under förutsättning att han får vårdnaden om pojken eller att sociala myndigheterna på något sätt tar hand om honom, tar han sonen till Sverige. Barnet har nu flyttats till Österrike där hans syster tar hand om honom.

TR:n gör följande bedömning.

Genom A.B.J:s erkännande, hans egna uppgifter samt övrig utredning är utrett att han, på sätt åklagaren har påstått, obehörigen har skilt barnet från dess mor, som har vårdnaden. A.B.J. skall därför fällas till ansvar för egenmäktighet med barn. - Pojken, som ännu inte fyllt ett år, har ryckts upp från sin invanda miljö och förts till främmande land, där han lever avskuren från sina kontakter med det gamla hemmet. Barnet har dessutom flyttats ytterligare en gång, från Tunisien till Österrike. Barnet är nu på obestämd tid avskuret från kontakt med båda sina föräldrar. Brottet måste mot denna bakgrund bedömas som grovt.

Under rubriken Skadeståndsfrågan anförde TR:n: A.B.J. har bestritt att utge skadestånd och har inte heller vitsordat något belopp som skäligt i och för sig. Som grund härför har han uppgett att barnet inte har tagit skada av att bortföras från modern samt att han hade skäl att handla på detta sätt.

E.G. har uppgett följande. Sedan pojken fråntogs henne har hon drabbats av sömnsvårigheter, mardrömmar, koncentrationssvårigheter och huvudvärk. Hon oroar sig ständigt för pojken. Hon vet inte var barnet befinner sig. Inom kort skall hon träffa en kurator. Hon har en väninna boende hos sig på grund av det inträffade.

TR:n gör följande bedömning.

E.G. har således yrkat ersättning jämlikt 5 kap 1 § skadeståndslagen. Såsom A.B.J:s grund för bestridandet under denna åtalspunkt får förstås, anser han att E.G. inte är berättigad till skadestånd. Vem som är berättigad till ersättning med anledning av ett brott eller vilka intressen som skyddas av ett straffstadgande får, i fall som det förevarande, lösas med hjälp av allmänna grundsatser (se NJA 1972 II s 556 ff och 609). Bestämmelsen om egenmäktighet med barn innebär att barne, ges ett straffrättsligt skydd mot att bli skilt från den som har vårdnaden om barnet. Det är således barnet som primärt omfattas av brottets s k skyddsintresse och har rätt till skadestånd. TR:n anser att även vårdnadshavaren, i detta fall modern, har ett beaktansvärt intresse av skydd, som tillgodoses av bestämmelsen. Vårdnadshavaren är således berättigad till ersättning för skada som drabbat henne. TR:n finner det visat att E.G. drabbats av psykiskt lidande och att detta varit tämligen betydande. Mot bakgrund härav finner TR:n skäligt bestämma den ersättning A.B.J. skall utge till E.G. för psykiskt lidande enligt 5 kap 1 § 1 st 3 skadeståndslagen till 25 000 kr.

Svea HovR

A.B.J. överklagade i Svea HovR i fråga om både ansvar och skadestånd. Beträffande gärningen d 21 juli 1992 yrkade han dels att brottet inte skulle bedömas som grovt dels att han skulle befrias från skadeståndskyldighet.

E.G. yrkade att skadeståndet skulle bestämmas till 50 000 kr.

HovR:n (hovrättslagmannen Eklycke, hovrättsrådet Fergenius, referent, tf hovrättsassessorn Hård af Segerstad samt nämndemännen Bergnian och Palmkvist) meddelade dom d 13 nov 1992.

HovR:n delade TR:ns bedömning i fråga om A.B.J. ådömt ansvar och påföljden. Beträffande E.G:s skadeståndsyrkande anförde HovR:n i domskälen: E.G. har yrkat ersättning av A.B.J. med 50 000 kr för psykiskt lidande med anledning av att denne fört bort sonen till Tunisien. Såsom hennes talan får förstås, har hon därvid stött sig på bestämmelserna i 5 kap 1 § skadeståndslagen. Även om det skyddsintresse som ligger bakom kriminaliseringen av egeninäktighet med barn i första hand är att hänföra till barnet självt, måste ett brott av detta slag kunna anses riktat även mot vårdnadshavaren på sådant sätt att denne i och för sig - beroende på de närmare omständigheterna - kan grunda ett skadeståndsanspråk på brottet.

Frågan är då om omständigheterna i detta fall har varit sådana att E.G. är berättigad till skadestånd på grund av A.B.J:s brottsliga handlingssätt. I detta hänseende är till en början att märka att E.G. först i efterhand underrättats om att sonen förts till Tunisien och därför inte kan vara berättigad till skadestånd för psykiskt lidande i samband med själva bortförandet av sonen. Det är i stället det faktum att sonen kvarhållits i Tunisien utan möjlighet för E.G. att få kontakt med honom som utgör grunden för hennes anspråk. Som åklagarens gärningsbeskrivning är utformad, måste även A.B.J:s underlåtenhet att återlämna sonen till E.G. efter bortförandet anses vara omfattad av prövningen i förevarande mål.

I rättspraxis har uppställts höga krav på bevisning rörande orsakssamband mellan en brottslig handling och psykiskt lidande för någon annan än den som brottet i första hand riktats mot (jfr NJA 1971 s 78 och NJA 1979 s 620). När det gäller ett brott av förevarande slag bör man redan utifrån allmän erfarenhet kunna konstatera att det innebär en mycket stark psykisk påfrestning för en mor att finna sig berövad kontakten med sitt ettåriga barn och lämnad i fullständig ovisshet om när hon får träffa barnet igen. I förevarande mål har från E.G:s sida också presenterats ett läkarintyg som talar för att hon drabbats av djupgående psykiska problem till följd av att sonen lämnats i Tunisien. Även E.G:s berättelse vid huvudförhandlingen i HovR:n stöder starkt antagandet att den omständigheten att hon berövats kontakten med sin son utgjort - och utgör - en oerhört traumatisk upplevelse för henne. Enligt HovR:ns mening behöver det mot denna bakgrund inte betvivlas att A.B.J:s brott medfört starkt psykiskt lidande för E.G.. Detta lidande har sådant samband med brottet att det berättigar E.G. till skadestånd för personskada inom ramen för reglerna i 5 kap 1 § 1 st 3 skadeståndslagen om rätt till ersättning för sveda och värk.

När det gäller skadeståndets storlek bör E.G. för den tid som yrkandet nu kan anses omfatta - tiden till och med huvudförhandlingen i HovR:n - anses skäligen tillgodosedd med det belopp sorg TR:n dömt ut.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställde TR:ns domslut.

A.B.J. (ombud advokaten G.L.) överklagade och yrkade ogillande av E.G:s skadeståndstalan.

E.G. (ombud advokaten T.N.) bestred ändring. HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Skarborg, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Enligt HovR:ns i denna del lagakraftägande dom har A.B.J. fällts till ansvar för bl a egenmäktighet med barn, bestående i att han skilt E.G. från deras gemensamma son, om vilken hon ensam hade vårdnaden, genom att föra sonen till Tunisien och kvarlämna honom därstädes.

Fråga är nu om skyldighet föreligger för A.B.J. att utge skadestånd till E.G. för de psykiska besvär, som hon gör gällande är att hänföra till personskada som tillfogats henne till följd av sonens bortförande.

Straffbestämmelsen i 7 kap 4 § BrB syftar inte till att tillgodose vårdnadshavares intresse utan är tillkommen för att ge barn ett straffsanktionerat skydd mot att bli skilda från den som är deras vårdnadshavare. Psykiska besvär till följd av att en person blivit utsatt för en brottslig handling är att anse som personskada. Skyldighet att ersätta personskada som någon tillfogat annan genom brott föreligger inte i andra fall än då brottet riktats mot denne. Det finns alltså inte någon rätt till skadestånd för psykiska besvär som någon kan tillfogas genom ett brott riktat mot en annan person. Genom pleniavgörandena NJA 1993 s 41 I och II utvidgade emellertid HD möjligheten till skadestånd för den som inte själv utsatts för ett brott genom att medge ersättning för påvisbara psykiska besvär som tillfogats någon till följd av att en nära anhörig blivit uppsåtligen dödad HD uttalade emellertid i sina domskäl att en ytterligare utvidgning av skadeståndsmöjligheterna förutsatte så ingående överväganden av både principiell och praktisk natur att de lämpligen borde ankomma på lagstiftaren. Någon ny lagstiftning på detta område föreligger inte.

På grund av det anförda skall E.G:s skadeståndstalan i denna del ogillas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i skadeståndsdelen ogillar HD E.G:s skadeståndstalan.

HD (JustR:n Knutsson, Jermsten, referent, Lars K Beckman och Regner) beslöt följande dom: Domskäl. Genom HovR:ns i ansvarsdelen lagakraftvunna dom är fastlagt, att A.B.J. d 21 juli 1992 obehörigen skilt E.G. från hennes son genom att bortföra och sedan lämna denne i Tunisien.

Nämnda handlande ägde rum när det sedan en tid uppenbart förelåg svåra motsättningar mellan E.G. och A.B.J.. Av övrig utredning i målet framgår bl a att A.B.J. redan i febr samma år olovligen skilt E.G. från deras barn under viss tid. Det är också klarlagt att han i samband därmed, liksom vid ytterligare två tillfällen, misshandlat E.G.. Förevarande gärning innebar att E.G:s umgänge och kontakter med den ännu ej ettårige sonen avbröts för en högst oviss framtid. Även om brottet som sådant inte kan anses begånget mot E.G. måste A.B.J:s handlande under nu angivna förhållanden i betydande grad anses ha varit riktat mot henne.

Den personskada i form av psykiska problem som E.G. enligt utredningen i målet drabbats av får bedömas som en påräknelig och närliggande följd av A.B.J:s handlingssätt. Hon är därför berättigad till ersättning för skadan. Det finns inte skäl att frångå vad HovR:n bestämt om skadeståndets storlek.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga, fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut i den del A.B.J. förpliktats utge skadestånd till E.G. med 25 000 kr.

JustR Nilsson var skiljaktig och anförde: Vad som framkommit om A.B.J:s handlande visar inte att detta varit så direkt riktat mot E.G. att hon på den grunden har rätt till skadestånd för personskada i form av psykiska besvär som tillfogats henne genom detta handlande. Hon kan inte heller på annan grund tillerkännas skadestånd för denna skada.

I övrigt är jag ense med majoriteten.

HD:s dom meddelades d 5 maj 1995 (nr DT 75).