RH 2006:79

Den 17 september 2003 förekom en huvudförhandling i Göteborgs tingsrätt i ett vårdnadsmål mellan K.S. och E.M. Av tingsrättens protokoll från huvudförhandlingen framgår att den närvarande tolken informerat rätten om att E.M., omedelbart efter det att K.S:s ombud framställt hennes yrkanden, hotat K.S. genom att uttala att ”jag skall döda dig”. Parternas ombud bereddes tillfälle att yttra sig över det inträffade och efter en enskild överläggning meddelade tingsrätten beslut av innebörd dels att huvudförhandlingen inställdes, dels att E.M. med stöd av 9 kap. 5 § rättegångsbalken dömdes att utge ettusen kr i penningböter för sitt uttalande. Tingsrätten bedömde att E.M. uttryckt sig i hög grad otillbörligt.

Den 15 november 2004 ingav åklagaren en ansökan om stämning med E.M. som tilltalad. I stämningsansökan yrkade åklagaren ansvar för olaga hot med följande gärningsbeskrivning: E.M. har den 17 september 2003 under pågående huvudförhandling i Göteborgs tingsrätt hotat K.S. genom att uttala ”jag skall döda dig”. Hotet har varit ägnat att hos K.S. framkalla allvarlig fruktan för hennes säkerhet till person.

Fråga uppkom huruvida hinder förelåg att pröva åtalet, eftersom E.M. redan straffats med penningböter för sitt uttalande. Tingsrätten förelade parterna och K.S:s målsägandebiträde att yttra sig i frågan.

Tingsrätten (lagmannen Fredrik Hulterström) anförde i slutligt beslut den 3 juni 2005 följande:

SKÄL

Tingsrätten har med stöd av 9 kap. 5 § rättegångsbalken dömt E.M. till penningböter för det uttalande han fällt under huvudförhandlingen den 17 september 2003. Detta uttalande har tingsrätten bedömt som i hög grad otillbörligt. Det är tingsrättens uppfattning dels att E.M. uppsåtligen uttalat de ord för vilka han dömts för med stöd av 9 kap. 5 § rättegångsbalken, dels att tingsrätten i dess sammansättning den 17 september 2003 måste antagas ha utgått ifrån att så var fallet. Det kan inte råda någon tveksamhet att det just varit E.M:s ordval - att uttala ett hot - som utgjort grunden för tingsrättens bedömning den 17 september 2003 att E.M. uttryckt sig i hög grad otillbörligt. Av 2 p. i det angivna lagrummet framgår uttryckligen att böter som ådömts någon med stöd av den aktuella bestämmelsen är ett straff. Sedan åklagaren väckt åtal vid tingsrätten med yrkande att E.M. skall dömas till ansvar för ett olaga hot som till tid, plats och innehåll helt överensstämmer med vad han redan dömts för, har fråga uppkommit om åklagarens talan, med hänsyn till vad som framgår av artikel 4, 1 p. och 2 p. i tilläggsprotokoll nr 7 till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, kan prövas och eventuellt föranleda ytterligare ett straff. Även rättegångsbalken innehåller en bestämmelse som är av intresse i sammanhanget. Tingsrätten avser 30 kap. 9 § första stycket. Lagrummet har följande lydelse. ”Sedan tid för talan mot dom utgått, må ej fråga om ansvar å den tilltalade för gärning, som genom domen prövats, ånyo upptagas.”

Av punkterna 1 och 2 i den ovannämnda artikeln framgår. ”Ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat.” (Punkten 1) ”Bestämmelsen i föregående punkt skall inte utgöra hinder mot att målet tas upp på nytt i enlighet med lagen och rättegångsordningen i den berörda staten, om det föreligger bevis om nya eller nyuppdagade omständigheter eller om ett grovt fel har begåtts i det tidigare rättegångsförfarandet, vilket kan ha påverkat utgången i målet.” (Punkten 2)

Till en början kan konstateras att det inte föreligger någon omständighet som enligt artikeln 4 punkten 2 i tilläggsprotokollet skulle göra det möjligt att målet tas upp på nytt. Frågan blir därför om punkten 1 i tilläggsprotokollet och 30 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken lägger hinder i vägen för att pröva det väckta åtalet. Härom beaktar tingsrätten.

Syftet med bestämmelsen i 9 kap. 5 § rättegångsbalken skall ses som ett uttryck för lagstiftarens önskemål och vilja att domstolsförhandlingar skall äga rum under ordnade och värdiga förhållanden. Den som uppträder så att bestämmelsen träds för när kan straffas med böter och Gärde använder i sin kommentar till det aktuella lagrummet ordet ”brottet” för att beteckna straffvärda överträdelser av bestämmelsen. Av Gärdes kommentar framgår vidare att i vissa fall kan överträdelser som avses i lagrummet innefatta brott som skall bestraffas uteslutande enligt brottsbalken eftersom straffbuden i brottsbalken avser handlingar av mera allvarlig art medan det aktuella lagrummet tar sikte på ordningsförseelser av mindre allvarlig karaktär.

Syftet med 4 kap. 5 § brottsbalken, vilket lagrum anger förutsättningarna för att ansvar för olaga hot skall kunna ådömas, är naturligen ett helt annat än det syfte som bär upp regeln i 9 kap. 5 § rättegångsbalken. Ratio för brottet olaga hot utgörs av människors självklara behov av trygghet och frid. Det kan således konstateras att de båda senast nämnda lagrummen avser att skydda helt olika intressen. Att så är förhållandet skulle kunna tas som intäkt för att bortse från att E.M. redan straffats och pröva åtalet. Tingsrätten anser att ju större spännvidden - sett ur ett straffvärdesperspektiv - är mellan en ådömd rättegångsförseelse och vad handlandet skulle kunna bedömas utgöra för brott enligt brottsbalken, desto svårare torde det bli att underlåta att pröva ett åtal för ett brottsbalksbrott. Tingsrätten har svårt att föreställa sig att en person, som exempelvis låter en bomb som förorsakar ett dödsfall detonera under en pågående huvudförhandling, inte skulle kunna dömas för såväl rättegångsförseelse som mord. Tingsrätten har emellertid lika svårt att föreställa sig att en part som under en rättegång uttalar sig nedsättande eller kränkande om exempelvis motparten och straffas för detta med stöd av 9 kap. 5 § rättegångsbalken senare - för samma handlande - skulle kunna bli dömd för förtal eller ärekränkning. Tingsrätten är medveten om hur föga praktiska exemplen är, åtminstone det förra, men de belyser vad tingsrätten avser.

Den gärning som E.M. står under åtal för innehåller ett försvårande moment eftersom tingsfriden blivit åsidosatt, men den är ändå inte av särskilt allvarligt slag. Det ligger enligt tingsrättens uppfattning nära till hands att anse att E.M:s i åtalet påstådda uttalande är av den arten att fråga är om en handling av mera allvarlig art, varför han inte borde ha ådömts böter, men problemet ligger just i det förhållandet att så blivit fallet. I sin sammansättning den 17 september 2003 har tingsrätten visserligen inte haft att pröva ett i rättslig mening formulerat åtal, men den har ovedersägligen utdömt ett straff för ett handlande som inrymmer de rekvisit av vilka brottet olaga hot är uppbyggt, låt vara att det vid prövningen den 17 september 2003 inte i protokollet angivits att uttalandet varit ägnat att hos målsäganden framkalla allvarlig fruktan för hennes säkerhet till person. Att så ändå varit förhållandet för tingsrätten den 17 september 2003 framgår enligt tingsrättens uppfattning av det förhållandet att tingsrätten den angivna dagen i beslutet uttalat att handlandet var i hög grad otillbörligt. Tingsrätten har i det tidigare angivit att E.M:s uttalande skett uppsåtligen och att tingsrätten, när uttalandet gjordes, måste antagas ha utgått från att så var fallet. På grund av det anförda är det tingsrättens uppfattning att identitet föreligger mellan det handlande för vilket han dömts till penningböter och den handling för vilken han nu står åtalad. Tingsrätten har i sin sammansättning den 17 september 2003 i enlighet med svensk lag och rättegångsordningen i vårt land valt att bestraffa E.M. för det aktuella uttalandet genom att ådöma honom ett bötesstraff. Tingsrätten anser att innehållet i såväl 30 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken som artikel 4, 1 p. i tilläggsprotokoll nr 7 till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna utgör hinder för att i en ny rättgång pröva och på nytt straffa E.M. för hans uttalande vid huvudförhandlingen den 17 september 2003.

SLUT

Tingsrätten avvisar det mot E.M. väckta åtalet.

Åklagaren och K.S. överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle upphäva tingsrättens beslut och återförvisa målet till tingsrätten för vidare handläggning.