lagen.nu

RH 2007:1

Bevisvärdering i belysning av bl.a. innehållet i rättsintyg i mål om ansvar för misshandel; även fråga om betydelsen av att viss bevisning utgör s.k. tilltrosbevisning.

Stockholms tingsrätt

Åklagaren yrkade vid tingsrätten ansvar å K.V. för misshandel enligt följande gärningsbeskrivning: K.V. har den 20 oktober 2004 vid Stureplan i Stockholm misshandlat U.N. genom att tilldela henne ett slag i ansiktet och knuffa omkull henne på marken. Till följd härav har smärta, ömhet och svullnad uppstått.

K.V. förnekade gärningen.

Vid tingsrätten hölls, förutom förhör med U.N. och K.V., på åklagarens begäran vittnesförhör med R.I. och S.J. och på K.V:s begäran vittnesförhör med P.F. Åklagaren åberopade vidare ett rättsintyg avseende U.N:s skador (bilaga 1).

Av utredningen framgår inledningsvis följande. U.N., S.J. och några kamrater till dem besökte restaurangen East vid Stureplan efter att tidigare ha deltagit i ett s.k. releaseparty. Där träffade de K.V. och P.F., vilka kom från en annan fest och som de inte kände sedan tidigare. P.F. är nära vän till och affärsbekant med K.V. Från East fortsatte U.N., K.V. och P.F. till restaurangen the Lab. Efter en kort tid lämnade de denna restaurang i sällskap. S.J. ocn andra personer i U.N:s sällskap kom till den restaurangen först därefter. På Biblioteksgatan vid Stureplan intill korsningen mellan Kungsgatan och Birger Jarlsgatan föll U.N. till marken. Enligt henne berodde detta på att hon blivit knuffad av någon efter det att K.V. slagit henne i ansiktet. Enligt K.V. berodde fallet på att hon snubblade. Efter fallet återvände U.N. till the Lab, där hon träffade S.J., som kommit dit efter det att U.N. lämnat restaurangen. U.N. uppsökte i sällskap med S.J. sjukhus, där de skador iakttogs som antecknats i rättsintyget.

U.N. har berättat i huvudsak: Då hon lämnade restaurangen tänkte hon gå hem, därför att hon skulle arbeta dagen därpå och därför att hon kände att hon höll på att bli onykter. K.V. och P.F. försökte övertala henne att följa med till efterfest hos K.V. men hon avböjde. De drog henne skämtsamt i händerna. Då hon drog till sig armen slog K.V. henne framifrån på högra kinden vid hakan. Slaget kom helt utan förvarning. Det gjorde fruktansvärt ont och hon vände sig åt sidan, varefter hon blev knuffad bakifrån så att hon föll till marken. Hon tog emot sig med händerna som fick skrubbsår liksom hennes knän. Hon såg att det var K.V. som slog henne. Hon såg inte vem som knuffade henne. Hon satte sig på huk och tog sig in mot väggen. Där reste hon sig och gick tillbaka till the Lab, där hon träffade S.J., som följde med henne till sjukhuset. Där berättade hon inledningsvis att hon hade fallit till marken utan att nämna att hon hade blivit slagen. Läkaren ifrågasatte att hon fått skadan på hakan av fallet, eftersom det inte fanns några skrapsår där. Hon berättade då att hon hade blivit slagen i ansiktet. Tidigare nämnde hon inte slaget därför att hennes tidigare erfarenhet av att ha vittnat i rättegång gjorde att hon inte ville göra någon stor sak av vad som hänt. Anteckningen i rättsintyget om att hon blivit knuffad mot en vägg är felaktig och måste bero på en missuppfattning. Efter händelsen stannade hon hemma under två dagar. Därefter reste hon till sin hemstad på en resa som hon bokat tidigare och var borta fyra dagar. När hon återkom till Stockholm hade hon bestämt sig för att göra polisanmälan, vilket hon gjorde den 27 oktober. Några dagar efter det att hon återvänt, kom R.I. till hennes arbete och berättade att han sett händelsen vid Stureplan. Han sade att han suttit i en bil och sett vad som hänt. U.N. minns inte om detta inträffade före eller efter det att hon gjorde polisanmälan. - U.N. vet inte om K.V. slog med öppen eller knuten hand eller vilken hand han använde.

K.V. har berättat i huvudsak: De hade mycket trevligt på East och redan där kom man överens om att gå på efterfest hemma hos honom, men av någon anledning gick man först till the Lab, där man stannade en kort stund. Då de lämnade den restaurangen gick de i bredd med K.V. till höger, P.F. i mitten och U.N. till vänster. De var på väg till efterfesten, och de pratade och skojade. Plötsligt såg han i ögonvrån att U.N. ramlade på ett väldigt oväntat sätt. Hon tippade raklång som en timmerstock utan att ta emot sig med händerna och slog hakan i gatan. Det såg allvarligt ut och han liksom P.F. gick fram och kollade att allt var bra. K.V. tittade sig om, därför att någon borde ha sett att det såg allvarligt ut. Han letade efter taxi men fann inte någon. Han såg att U.N. hade skrapsår på hakan och frågade henne om han skulle ringa efter taxi, men det verkade inte som hon ville ha någon hjälp. Han minns inte att han fick något svar. När U.N. satt efter fallet såg K.V. att hennes blick hade förändrats från tidigare. K.V. kände sig anklagad för någonting. Det verkade som hon hade bestämt sig för att de hade gjort någonting. Det talade han om med P.F. samma kväll och sade att hon kunde hitta på vad som helst. - Alla i sällskapet var alkoholpåverkade men ingen var särskilt påverkad. De lade inte märke till att U.N. var mer berusad än de själva. När U.N. ramlade insåg K.V. att hon var riktigt full, men det hade han inte märkt tidigare.

Tingsrätten (rådmannen Björn Svanberg samt nämndemännen Kerstin Arbelund, Tone Undén och Kurt Kristensson) anförde i dom den 28 april 2006 bl.a. följande.

DOMSKÄL

De inblandade personerna var alla alkoholpåverkade vilket medför att deras uppgifter skall värderas med försiktighet. U.N. har med säkerhet berättat att hon blev slagen i ansiktet av K.V. och att hon såg slaget samt att hon därefter blev knuffad av någon. Inte någon omständighet har förekommit som ger anledning att befara att hon medvetet skulle lämna felaktiga uppgifter. Av hennes och S.J:s berättelser framgår att hon några minuter efter händelsen berättade för S.J. att det var K.V. som hade slagit henne. S.J. har vidare berättat att hon, då hon var på väg till the Lab, såg U.N. stå tillsammans med K.V. och P.F. på den aktuella platsen.

Vittnet R.I., som körde bil Birger Jarlsgatan norrut och som hade stannat vid trafikljuset i korsningen med Kungsgatan, iakttog händelsen på 25 till 30 meters avstånd. Han har berättat i huvudsak: Han såg två män och en kvinna mellan La Roy och 3-G huset. Männen drog kvinnan i armen. Hon drog åt sig armen. En av männen slog mot ansiktet på en kvinna och knuffade henne därefter så att hon föll till marken. Strax därefter kände han igen mannen som K.V. och kvinnan som en anställd på ett företag som ägdes av en vän till honom och som han ofta besökte. Han stannade inte för att hjälpa kvinnan, därför att han såg att hon blev omhändertagen av vakter. Några dagar efteråt träffade han U.N., då han besökte sin vän. Han såg då att hon var blå på hakan och talade om, att han sett vad som förekommit.

P.F. har lämnat en berättelse som väsentligen överensstämmer med K.V:s.

K.V:s uppgifter om händelsen framstår i och för sig inte som särskilt sannolika och är mindre väl förenliga med de skador U.N. hade enligt rättsintyget.

De uppgifter som lämnats av R.I. och S.J. i förening med vad som antecknats i rättsintyget ger så starkt stöd för vad U.N. berättat att det måste anses utrett att K.V. misshandlade U.N. på det sätt och med den verkan åklagaren påstått. Åtalet är således styrkt.

K.V:s brott är av sådan art som är ägnad att medföra att påföljden bestäms till fängelse. Emellertid framgår av utredningen att K.V. lever under ordnade förhållanden och är en i övrigt skötsam person. Hans brott framstår därför som en engångsföreteelse. Påföljden kan då bestämmas till villkorlig dom, om denna påföljd förenas med samhällstjänst.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer K.V. enligt 3 kap. 5 § brottsbalken för misshandel till villkorlig dom med samhällstjänst 50 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse en månad ha dömts ut.

Nämndemannen Tone Undén var skiljaktig och anförde: Det kan inte uteslutas att händelsen utspelades på det sätt som K.V. berättat. Åtalet skall därför ogilllas.

Svea hovrätt

K.V. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet.

Åklagaren, som bestred yrkandet, yrkade att hovrätten skulle ålägga K.V. skyldighet att utföra flera timmars samhällstjänst.

I hovrätten hördes U.N. och K.V. på nytt. Vidare ägde förnyade vittnesförhör rum med S.J. och P.F. Bandupptagningen vid tingsrätten med R.I. spelades upp. Åklagaren åberopade även i hovrätten rättsintyget beträffande U.N:s skador.

Vid de förnyade förhören med U.N. och K.V. lämnades i huvudsak samma uppgifter som antecknats i tingsrättens dom, dock med bl.a. följande tillägg och förtydliganden.

U.N.: Såväl hon själv som K.V. och P.F. var vid tillfället i fråga ”berusade”, men hon kände sig inte dålig och hade inga problem att gå. De hade alla druckit en del, men det rörde sig inte om några ”jättemängder”. Före slaget förekom det inga ”ovänligheter” eller bråk utan de hade haft trevligt. Hon har ingen uppfattning om varför K.V. slog till henne. Slaget orsakade inget sår på hakan. Efter det att hon blivit slagen, uppträdde K.V. och P.F. nonchalant och de skrattade åt henne. - S.J. är en av hennes bästa vänner. R.I. är kompis med hennes förra chef och hon känner honom till namn och utseende men inte speciellt mycket mer. De har pratats vid ett antal gånger.

K.V.: U.N. kom ganska omgående fram till honom och P.F. i baren på nattklubben ”East” och började prata, huvudsakligen med honom. Hon tog bilder av honom med sin mobiltelefon samt överlämnade sitt visitkort till P.F. Det verkade som om hon visste vem han var. Hon var intresserad av att följa med honom hem och se hur han hade det. Varken han själv eller P.F. drog i henne. Det var ojämnt underlag på den plats där U.N. ramlade. Han tror att det pågick någon form av gatuarbete på platsen. Hon ramlade på ”ett konstigt sätt” och han såg inte att hon tog emot sig med händerna. Efter fallet stannade han och P.F. kvar hos henne uppskattningsvis fem till tio minuter. De försökte verkligen få henne att åka till sjukhus eller ta sig hem, eftersom de ju såg att hon var chockad. Under hela den tid de stannade hos henne, förflyttade hon sig inte och hon uppsökte inga vakter på ”the Lab”.

S.J. har här bekräftat att U.N. kort tid efter den aktuella händelsen berättade att det var K.V. som slagit henne.

P.F. har här berättat bl.a. att man hade bestämt sig för att gå hem till K.V., att de gick tre i bredd med honom själv i mitten, U.N. till vänster och K.V. till höger, att U.N. medan de gick och sålunda befann sig i rörelse ramlade framåt och slog i marken med en otäck smäll, att det såg ut som om hon inte riktigt hann fram med armarna för att stoppa fallet, att det inte stämmer att K.V. slagit till U.N., att han inte sett någon knuff och att det inte ”finns på kartan” att han skulle ”skydda” K.V. för att denne skulle slippa några timmars samhällstjänst. P.F. har här också uppgett att han inte har några svårigheter att minnas själva händelsen, eftersom den etsat sig in hos honom och att han skulle ha ingripit mot K.V., om denne hade slagit till U.N.

Hovrätten (hovrättslagmannen Göran Persson och hovrättsrådet Peter Borgström samt nämndemännen Sven-Eric Huss och Inga-Britt Svärd) anförde i dom den 8 mars 2007 följande.

DOMSKÄL

K.V. har intagit samma inställning till åtalet som vid tingsrätten enligt dess dom.

Till att börja med kan noteras att samtliga de personer som hörts i hovrätten, även om de vid det aktuella tillfället alla var påverkade av alkohol, i och för sig lämnat klara och i sina detaljer sammanhängande berättelser om händelsen i fråga. Vidare kan anmärkas att K.V:s och P.F:s versioner om vad som inträffat - vilka versioner som tingsrätten konstaterat väsentligen överensstämmer med varandra - i sig inte framstår som så osannolika att deras uppgifter kan lämnas utan avseende. Att en alkoholpåverkad eller ”berusad” person skulle ramla och slå hakan i marken ter sig inte särskilt egendomligt, i synnerhet inte om underlaget på platsen i fråga är ojämnt. Visserligen förefaller uppgifterna rörande ojämnt underlag och pågående gatuarbete ha lämnats av K.V. först i hovrätten, men uppgifterna härom vinner visst stöd av vad R.I. uppgett; av banduppspelningen av dennes vittnesmål framgår att han berättat att U.N. föll till marken vid ett bygg- eller vägarbete.

Visserligen låter det sig påstås att K.V. på ett annat sätt än U.N. har anledning att lämna oriktiga uppgifter om vad som inträffat, men att lägga detta förhållande till grund för några slutsatser i skuldfrågan skulle strida mot den s.k. oskyldighetspresumtion som gäller i brottmål. Det kan också sägas att det inte framkommit någon rimlig anledning till att U.N. felaktigt skulle beskylla K.V. för brott, men å andra sidan framstår med utgångspunkt i U.N:s egna uppgifter K.V:s påstådda beteende som förvånansvärt och märkligt.

När det gäller U.N:s berättelse anmärker hovrätten följande.

Enligt vad U.N. uppgett i domstolarna skulle den läkare som undersökte henne ha sagt att hon med hänsyn till sina skador inte kunde ha ramlat, varvid U.N. berättade hur det egentligen låg till. Det är visserligen svårt att inse varför U.N. härvidlag skulle ha lämnat felaktiga uppgifter, men å andra sidan borde uppgifter av detta slag rimligtvis ha kommit med i det utfärdade rättsintyget. Till viss jämförelse kan hänvisas till vad som uttalas i Rättsmedicinalverkets ”MALL FÖR SKRIVANDE AV RÄTTSINTYG GRUNDAT PÅ KROPPSUNDERSÖKNING” där det under rubriken ”BAKGRUNDSINFORMATION” sägs bl.a. följande.

”Omständigheter under vilka personen inkommit för undersökning

Av polisrapporten framgår

Av patientjournalen framgår

Av läkarens samtal med den undersökte framgår (här kursiverat)

Av muntliga uppgifter från polisen framgår

Av beställande myndighet angivna frågeställningar

Sammanfattning av inkomna handlingar

Övrigt

[skriv i fritext en sammanfattning av den information som inkommit utifrån en/flera av raderna ovanför. Var noga med att detta är något som du inte kan intyga varför formuleringen är viktig. Ex bör ´målsägande blev slagen med en flaska i huvudet lördagen 10 januari 2006´ undvikas till förmån för ´Målsägande skall enligt egen utsago ha blivit utsatt för slag mot huvudet med en flaska vid ett krogbesök lördagen 10 januari 2006´ ---]”

Av större betydelse är att U.N. uppgett att hon vid det aktuella tillfället erhöll skrubbsår såväl på händer som på knän. Även S.J. har här berättat om skrubbsår på U.N:s handflator. K.V. har å sin sida talat om att U.N. ramlade ”utan att ta emot sig med händerna”. I Rättsmedicinalverkets ovannämnda mall poängteras vikten av att ”såväl påvisade skador som frånvaro av skador” beskrivs. Emellertid saknas i det utfärdade rättsintyget varje notering om skador i form av skrubbsår. Hade U.N. företett sådana skador, kan den undersökande läkaren bl.a. med tanke på vad som tagits med i intyget rörande smärtor i U.N:s handleder inte gärna ha förbisett dessa skador och det ter sig då i det närmaste uteslutet att uppgifter härom inte skulle ha influtit i rättsintyget. I sammanhanget kan nämnas att åklagaren här ingett en handling från kirurgakuten på Karolinska universitetssjukhuset med rubriken ”akutuppgifter”, där som läkare anges samma läkare som sedermera utfärdat rättsintyget. I denna handling intaget färgfotografi visar blott U.N:s ansikte. - Det anförda medför att det uppstår betydande tvivel om huruvida U.N. och S.J. i nu behandlat hänseende verkligen lämnat korrekta uppgifter.

När det gäller de båda sidornas vittnen kan konstateras att det uppenbarligen är P.F. som haft bäst förutsättningar att kunna iaktta vad som egentligen inträffat vid det aktuella tillfället.

Vad beträffar P.F. har åklagaren här gjort gällande att denne har anledning att lämna oriktiga uppgifter. Åklagaren har därvid uppehållit sig vid frågan om huruvida P.F. skulle stå eller ha stått i ett ekonomiskt beroendeförhållande till K.V. Vad som framkommit i målet har dock inte gett något närmare stöd för farhågor av den art åklagaren gett uttryck för. Däremot kan sägas att samtliga de vittnen som åberopats i målet i större eller mindre grad har någon form av anknytning till antingen U.N. eller K.V.

S.J:s uppgifter om att U.N. kort efter den med åtalet avsedda händelsen berättat att det var K.V. som slagit U.N. utgör självfallet ett inte obetydligt stöd för åklagarens gärningspåstående, även om det kan diskuteras huruvida det vid denna typ av uppgifter kan sägas röra sig om ett förhållande som självständigt talar för att gärningen ägt rum. Men mot S.J:s uppgifter skall under alla omständigheter ställas de uppgifter P.F. lämnat; uppgifter som svårligen lämnar utrymme för annat än att K.V. är oskyldig. - Enligt hovrättens uppfattning är det inte möjligt att dra några mera bestämda slutsatser i skuldfrågan grundade på trovärdighetsbedömningar av U.N., K.V., S.J. och P.F.

När det så gäller de uppgifter som i målet lämnats av R.I. är situationen i viss mån speciell. Ursprungligen begärdes från försvarets sida att R.I. skulle höras på nytt med motiveringen att målets utgång i hovrätten är beroende av tilltron till bl.a. dennes uppgifter, medan åklagaren begärde att vittnesförhöret med R.I. skulle förebringas genom uppläsning ur tingsrättens dom. R.I. kallades av hovrätten till den huvudförhandling som hållits i målet, men sedan denne under pågående huvudförhandling inställt sig långt efter utsatt tid, har förhöret vid tingsrätten med R.I. här kommit att förebringas genom banduppspelning.

Visserligen räknas till tilltrosfrågor i rättegångsbalkens mening även frågor om huruvida den hördes iakttagelser varit riktiga och i motivuttalanden till balken antyds att ett avsteg från tilltrosreglerna bör ses som en undantagsåtgärd även när det sker till den tilltalades förmån (NJA II 1943 s. 671; jfr Fitger, Rättegångbalken 4, s. 51:73). Men något lagligt hinder föreligger inte att utan omhörande av vittnet till förmån för den tilltalade avvika från tingsrättens bedömning av en tilltrosfråga (51 kap. 23 § rättegångsbalken) och förhållandena i detta fall är sådana att hovrätten inte bör anses vara förhindrad att göra en självständig bedömning av bevisvärdet av de uppgifter R.I. lämnat i målet. - Det kan då påpekas att dennes observationer skett under förhållanden som medför att risken för missförstånd eller felaktiga iakttagelser inte förefaller helt obetydlig. R.I:s iakttagelser av själva händelsen, som inträffade i oktober månad, har nämligen skett nattetid, på ett inte obetydligt avstånd och från förarplatsen på en bil, som tillfälligtvis stannats vid ett rödljus. I sammanhanget må också nämnas att de uppgifter R.I. lämnat i sitt vittnesmål beträffande den tidpunkt då han skulle ha uppsökt U.N. på hennes arbetsplats framstår som mindre väl förenliga med vad U.N. berättat om hur länge hon i anledning av det inträffade var borta från sitt arbete, låt vara att han härvidlag inte uttryckt sig med någon bestämdhet.

Bevisläget så här långt kan sammanfattas på så sätt att det i målet förekommer två olika versioner av händelseförloppet, att dessa versioner är helt oförenliga med varandra, att vardera sidans i sig inte orimliga uppgifter får stöd av respektive sidas vittnesbevisning, men att den version som ligger till grund för åtalet i belysning av föreliggande vittnesmål inte kan ges ett sådant försteg att K.V:s version utan vidare kan lämnas åt sidan.

Frågan blir då om K.V:s (och därmed även P.F:s) uppgifter om det inträffade kan anses vederlagda genom den ytterligare bevisning som förebragts i målet, nämligen genom det aktuella rättsintyget.

Vad beträffar de objektiva undersökningsfynd som noterats i det utfärdade rättsintyget anmärker hovrätten följande.

I rättsintyget uttalas under rubriken utlåtande bl.a. att ”skadan på hakan kan (här kursiverat) ha uppkommit på det sätt som (U.N.) har uppgivit med ett hårt slag mot hakan”. Detta utlåtande kan jämföras med den sannolikhetsskala som angetts i Rättsmedicinalverkets ovannämnda mall, där det under rubriken ”Skadornas uppkomstsätt” uttalas bl.a. följande.

Undersökningsfynden

visar att

talar starkt för att

talar för att

talar möjligen för att

tillåter ingen slutsats om

de (t.ex. helt eller till övervägande delen) orsakats av (t.ex. våldsinverkan av annan person genom slag och/eller sparkar).”

Rättsintyget kan sålunda inte sägas ge något särskilt starkt stöd för åklagarens tes att den skada som U.N. företett på hakan orsakats av annans handaverkan. I detta sammanhang kan noteras att S.J. i sitt här avlagda vittnesmål berättat om U.N:s svullna och ”uppskrapad(e)” haka, som blödde ”lite grann” och därvid beskrivit vad som närmast kan uppfattas som ett skrubbsår på U.N:s haka, ett intryck som inte motsägs av det ovan berörda färgfotografi som åklagaren här ingett, låt vara att S.J. på ytterligare frågor från åklagaren i viss mån modifierat sig.

Mot bakgrund av det anförda tillåter, enligt hovrättens uppfattning, utredningen i målet inte något tillförlitligt underlag för slutsatsen att K.V:s uppgifter om händelseförloppet skulle vara mindre väl förenliga med de skador U.N. uppvisat enligt rättsintyget; detta innehåller av naturliga skäl inte något uttalande om alternativa uppkomstmekanismer för skadan i fråga.

När det gäller vad i övrigt antecknats i rättsintyget kan, utöver vad som i tingsrättens dom upptagits om missuppfattningen att U.N. skulle ha blivit knuffad mot en vägg, noteras följande. I intyget anges beträffande bakgrunden till vad som inträffat att ”(n)är sällskapet var ute på gatan ville (U.N:s) bekanta gå in på en speciell krog men (U.N.) ville inte följa med in”. Denna, som det vill synas helt felaktiga, uppgift måste rimligtvis ha sitt ursprung i den undersökande läkarens samtal med U.N. vid besiktningstillfället den 20 oktober 2004. - Visserligen kan det sägas att den här typen av samtal inte alls är kringgärdade med sådana föreskrifter som gäller för polisförhör, men de konstaterade felaktigheterna är i vart fall inte ägnade att stärka tilliten till de övriga uppgifter som enligt intyget lämnats i samtalet.

Ovan behandlade förhållanden hade måhända kunnat klarläggas närmare genom förhör med den läkare som undersökt U.N. och det kan ses som en brist i utredningen att något sådant förhör inte kommit till stånd i målet. Enligt allmänna principer för dömande i brottmål måste en sådan brist gå ut över åtalet.

Det anförda innebär att inte heller uppgifterna i rättsintyget medför att K.V:s uppgifter om det inträffade kan lämnas utan avseende.

På ett mera allmänt plan kan sägas att det med hänsyn till åklagarsidans bevisning visserligen framstår som sannolikt att händelseförloppet i avgörande delar utspelat sig så som U.N. gjort gällande. Men det kan å andra sidan inte undvikas att ovan anförda omständigheter medför att det kvarstår viss osäkerhet om vad som egentligen inträffat. För att K.V. - som tidigare inte lagförts för annat än trafikförseelser - skall kunna dömas för den med åtalet avsedda gärningen måste denna bevisas så att det blir ställt utom varje rimligt tvivel att han är skyldig till gärningen.

Sammantaget medför vad ovan upptagits och i övrigt förekommit att det inte kan anses fullt ut bevisat att K.V. gjort sig skyldig till vad åklagaren lagt honom till last. Åtalet skall alltså ogillas.

DOMSLUT

Med upphävande av tingsrättens dom ogillar hovrätten åtalet.

Hovrättsrådet Niklas Wågnert, referent, var skiljaktig och anförde:

Vad som förekommit i hovrätten föranleder enligt min mening ingen annan bedömning än den som tingsrätten har gjort. På av tingsrätten anförda skäl är åtalet styrkt. Tingsrättens dom skall därför fastställas.

Bilaga 1

Rättsintyg, 2004-11-24 09:55 diarienr: 0201-K273649-04

KAROLINSKA SJUKHUSET

RÄTTSINTYG

2004-11-23 utfärdas på anmodan av polismyndigheten i Stockholms län, City, rättsintyg angående U.N.

Underlaget för detta utlåtande består i undersökning 2004-10-20 samt journalanteckningar daterade 2004-11-07. Dessutom förelåg vid utfärdandet av intyget en begäran om rättsintyg daterad 2004-11-15 undertecknad av Kriminalinspektör K.M. med Dnr: K 273649-04.

Vid besiktningstillfället anger U.N. att hon den aktuella kvällen var ute med några bekanta på bar och restaurang. När sällskapet var ute på gatan ville hennes bekanta gå in på en speciell krog men patienten ville inte följa med in. Då fick hon ett knytnävsslag på hakan samt blev knuffad hårt mot en husvägg. Patienten tog emot sig med händerna, med handflatorna mot väggen. Hon har nu smärta i bägge handlederna samt smärta och svullnad på hakan och det smärtar när hon gapar.

Vid besiktningen kunde följande konstateras:

1. U.N. vars identitet kontrollerades med körkortet, är av ordinär kroppsbyggnad och av medellängd.

2. Den undersökta är ledsen, vaken och afebril samt orienterad till tid, plats och person.

3. Över hakspetsen mot höger mandibel, käkben, ses en stor rodnad, ömmande svullnad, 3x3 cm.

4. Patienten kan gapa och bita ihop, ingen deviation i bettet.

5. Höger handled smärtar vid palmarflexion; böjning av handen mot handflatan. Dorsalflexion u.a.; böjning av handleden mot handrygggen u.a. Palpationsöm över fossa Tabatiere vid radialflexion; vid böjning av handen i sidled mot tummen.

6. Vänster handled smärtar över tumbasen vid ulnarflexion; vid böjning av handen mot lillfingersidan.

7. Röntgen av höger och vänster handled visar ingen fraktur.

8. Skadan har dokumenterats med polaroidfotografi, P vilket medföljer.

Med stöd av ovanstående får jag härmed avgiva följande

UTLÅTANDE

att U.N. vid besiktningen företett

dels en ömmande rodnad svullnad över hakspetsen mot höger käkben

dels smärta vid rörelse av både höger och vänster handled.

att skadan på hakan kan ha uppkommit på det sätt som hon har uppgivit med ett hårt slag mot hakan.

att smärtorna i handlederna kan ha uppkommit på det sätt hon har uppgivit.

att hon ej kommer att få kroppsliga men av skadorna.

att man ej kan uttala sig om eventuella psykiska men.

Stockholm 2004-11-23

M.N.W.

Leg. Läkare

Akutkliniken Kirurgi

Karolinska universitetssjukhuset i Solna

Hovrättens dom meddelad: den 8 mars 2007.

Mål nr: B 4460-06.

Lagrum: 3 kap. 5 § brottsbalken; 51 kap. 23 § rättegångsbalken.

Litteratur: Christian Diesen, Bevisprövning i brottmål, 1994, s. 100-110; Felaktigt dömda, Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt, s. 473-482; NJA II 1943, s. 671; Fitger, Rättegångsbalken 4, 51:73.

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
2007-03-08
Målnummer
B4460-06
Lagrum
3 kap. 5 § brottsbalken (1962:700)
51 kap. 23 § rättegångsbalken (1942:740)
Litteratur
Christian Diesen, Bevisprövning i brottmål, 1994, s. 100-110
Felaktigt dömda, Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt, s. 473-482
NJA II 1943, s. 671
Fitger, Rättegångsbalken 4, 51:73
Sökord
Misshandel
Bevisvärdering
Tilltrosbevisning
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation