lagen.nu

RH 2007:35

Hos en person har påträffats vapen samt en stor mängd ammunition, en batong, handfängsel, tårgas, pepparspray, blyinfattade handskar, skyddsväst och walkie-talkies. Personen har dömts för förberedelse till grovt rån. Åtal för grovt vapenbrott har däremot ogillats då vapeninnehavet ansetts vara konsumerat av brottet förberedelse till grovt rån.

Södertörns tingsrätt

Åklagaren yrkade ansvar å M.L. för förberedelse till grovt rån och grovt vapenbrott enligt följande gärningspåstående.

M.L. har den 27 februari 2007, med uppsåt att utföra eller främja brott, i sin bostad i Huddinge förvarat en pistol, ett pumphagelgevär, två AK47:or, en kulsprutepistol, en stor mängd ammunition, en batong, handfängsel, tårgas, pepparspray, blyinfattade handskar, skyddsväst och walkie-talkies. Föremålen är särskilt ägnade att användas som hjälpmedel vid grovt rån.

Fara för brottets fullbordan har förelegat.

M.L. har även i sin bil på E4 vid Skärholmen i Stockholm samma dag innehaft en skarpladdad pistol.

M.L. har uppsåtligen och olovligen innehaft de aktuella vapnen. Brotten är att anse som grova eftersom det är fråga om ett stort antal kraftfulla vapen.

M.L. erkände att han innehaft vapnen m.m., dels i sin bostad, dels i sin bil och underkastade sig ansvar för grovt vapenbrott. Han förnekade att innehavet skulle ha skett med uppsåt att utföra eller främja grovt rån och bestred därför att fara för brottets fullbordan skulle ha förelegat.

Tingsrätten (rådmannen Martin Weyler samt nämndemännen Youssef Aydin, Jan-O. Gustafsson och Ulla Fält Zetterlund) anförde i dom den 12 april 2007 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Utredningen ger inledningsvis vid handen att M.L. den 27 februari 2007 stoppades av polis i samband med att han, enligt polismännens uppfattning, färdades för fort och utan bilbälte på E4:an vid Skärholmen. Sedan han stoppats och en skyddsvisitation skett i bilen återfanns där en skarpladdad pistol i stolsfickan på baksidan i en av framstolarna samt även 100 000 kr. Med anledning av fynden fann polisen skäl att företa husrannsakan i M.L:s bostad där sedermera resterande vapen som omfattas av åtalet påträffades. Fynden i lägenheten gjordes bl.a. i hallen där polisen i en plastkasse fann en batong, ett handfängsel, tårgas och ett par blyinfattade handskar. På ett mindre bord låg en pistol och ett magasin med ammunition. I klädkammaren påträffades en grön väska innehållande bl.a. de två AK 47:orna och intill klädkammaren återfanns en dataväska som innehöll kulsprutepistolen. I lägenheten återfanns även pengar.

Av sakkunnigutlåtande avseende vapnen framgår att dessa varit fullt funktionsdugliga, att den omfattande mängden ammunition passat till de olika vapnen.

M.L. har rörande vad som påträffats berättat följande. Han blev av en person erbjuden att medverka i ”ett jobb”. Han förstod att det rörde sig om ett rån. Mannen, som han kände sedan tidigare, berättade att man precis fått de vapen som man behövde och M.L. uppfattade därför att ”jobbet” var tämligen nära förestående. Mot bakgrund av att mannen precis hade parkerat en bil med släp i ett garage i anslutning till den plats där de två träffades, antog M.L. att vapnen fanns i släpkärran. Han ville dock inte deltaga i ett rån och han bad därför mannen att inget mer berätta och tackade samtidigt nej till ”erbjudandet” om att deltaga. Samtalet ägde rum i nära anslutning till mässan i Sollentuna. Efter samtalet lämnade M.L. platsen. Han tänkte dock över vad han hade hört och då han ville hämnas på gruppen av personer som erbjudit honom att deltaga i ”jobbet” för saker som tidigare skett, återvände han dagen efter, eller möjligen ytterligare någon dag senare, för att ”stjäla” vapnen från gruppen. Han bröt sig därvid in i släpvagnen och även i ett angränsande källarförråd, där han, sedan tidigare, hade vetskap om att det förvarats vapen. I släpkärran fann han en pistol och de två AK 47:orna. I källarförrådet, i en dataväska, fann han kulsprutepistolen. Han placerade vapnen och ammunitionen i sin bil. Han tog senare, då han kommit hem, upp vapnen i lägenheten varvid han använde ett par IKEA- kassar. Först en tid senare placerade han bl.a. AK 47:orna i den gröna tygväskan. Bakgrunden till hans agerande var att personer i gruppen, från vilka han tog vapnen, tidigare hade betett sig illa mot honom. De hade bl.a. lurat honom i samband med att han lånade ut pengar till dem. De hade visserligen kompenserat honom till del för detta men trots det återstod en skuld om ca 30 000 kr. Han upplevde vidare att gruppen utgjorde ett hot mot honom. Han ville med sitt agerande, utöver att hämnas tidigare oförrätter, förhindra/försvåra för gruppen att utföra det ”jobb” som man föresatt sig. Han insåg dock att gruppen kunde skaffa ytterligare vapen men antog att hans ”stöld” skulle försvåra för dem. Han funderade aldrig på att anmäla sin misstanke om vapnen och det förestående brottet till polisen.

Utöver hot från personer i den grupp som skulle utföra ”jobbet”, hade han även hotats av andra personer. Även dessa personer tillhörde samma bekantskapskrets som mannen som erbjudit honom ett ”jobb”. Två andra personer ur denna bekantskapskrets angrep honom så sent som i december 2006. Dessa två skulle dock inte medverka i ”jobbet”. Vid angreppet skadade han sin hand. Han fick en längsgående fraktur i handen men då han sökte vård ville han inte berätta hur han fått skadan och han uppgav därför för sjukhuspersonalen att han blivit angripen av två personer som avsett att råna honom, vilket således inte var sant. Efter händelsen skaffade han genom en bekant, också det en person ur ”bekantskapskretsen”, en pistol. Det var denna pistol som han hade med sig den 27 februari 2007 i bilen.

Hans avsikt med vapnen var att undanskaffa dessa och därigenom hämnas oförrätter, samtidigt som han förhindrade/försvårade genomförandet av ett rån. Han hade inga avsikter att begå rån eller något annat brott.

Tingsrättens bedömning.

M.L. har på åklagarens frågor förklarat varför han ”stulit” vapnen från sina tidigare kamrater, numera snarare att beteckna som hans fiender. Han har därvid uppgett att han ville hämnas oförrätter och samtidigt kompensera sig för den skuld som han ansåg att medlemmarna i gruppen hade till honom, uppgående till 30 000 kr.

Om M.L:s idé hade varit att hämnas torde det för honom ha varit av stor betydelse att de från vilka han tagit vapnen fick reda på vem som tagit dessa. Vilken hämnd skulle det annars ha varit? M.L. har dock förklarat att det inte var hans avsikt att de skulle få veta att det var han som tagit dem. Om å andra sidan avsikten varit att agera ansvarsfullt för att förhindra brott måste alternativet att ringa polisen och tipsa om vapnen ha kunnat utnyttjas utan någon större risk än den han redan tog, oaktat detta inte är så man gör i dessa kretsar. Att stjäla varandras vapen torde dock inte heller det anses acceptabelt i kretsarna ifråga. M.L. hade också kunnat ”stjäla” vapnen och därefter lämna dem ifrån sig till polisen. Ett för närvarande helt straffritt beteende som M.L. torde ha känt till. Mot bakgrund av det anförda finner tingsrätten inte att M.L:s berättelse om hur och varför han kommit över vapnen är trovärdig. Tingsrätten lämnar därför hans berättelse utan avseende.

Bedömningen av innehavet av vapen m.m. och vad detta innehav kan ha haft för syfte får därmed göras utifrån objektiva omständigheter, dvs. det saknas nu en berättelse att grunda bedömningen på. M.L:s innehav avser vapen och utrustning som objektivt sett torde fungera alldeles utmärkt för att använda vid genomförandet av ett grovt rån. Hagelbössan kan sannolikt användas för att skjuta sönder bilar eller andra föremål, AK 47:or för att hota eller skjuta förföljare, walkie-talkie för att kommunicera osv. Den innehavda utrustningen och vapnen torde dock fungera alldeles utmärkt också om avsikten var att begå något annat brott såsom olaga hot, misshandel, mord/dråp m.m. Den genom ”stölden” utförda avrustningen av den grupp, som enligt M.L. hade hotat honom, torde även kunna fungera som ett sätt att förändra hotbilden kring M.L. och därmed förskjuta maktbalansen i ”bekantskapskretsen”. M.L:s berättelse om att han ”stulit” vapnen skulle således i och för sig kunna vara ”sann” men för den skull kan hans motiv att komma i besittning av vapnen vara ett helt annat än det han har angett. Det kan ha varit att från att vara den hotade, bli ett hot för andra. Självklart skulle motivet även kunna vara det som åklagaren har påstått, nämligen att förbereda genomförandet av ett grovt rån. Förklaringarna till M.L:s innehav är således flera.

För att ett förberedelsebrott skall anses begånget krävs att inte alltför många gärningsmoment kvarstår att utföra innan gärningsmannen skrider till verket och genomför det fullbordade brottet. I den utredning som presenterats av åklagaren saknas varje form av bevis kring frågor om planering, mål för ett eventuellt rån, vilka som skulle medverka, när rånet skulle genomföras m.m. Det saknas således en mängd uppgifter om det brott som M.L., enligt åklagaren, skulle ha förberett. I princip skulle varje form av våldsbrott/tillgreppsbrott kunna utföras med de vapen och den utrustning som påträffats, något som tingsrätten ovan har konstaterat. Mot bakgrund härav finner tingsrätten att det återstår alltför mycket fram till fullgörandet av brottet grovt rån för att ansvar för förberedelse till samma brott, på sätt åklagaren har gjort gällande, skall kunna ådömas. Gärningarna bör istället bedömas, såsom försvaret angett, som grovt vapenbrott genom innehav av vapen och ammunition dels i lägenheten, dels i bilen.

M.L. förekommer under tre avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes den 4 september 2001 för grovt rån till fyra års fängelse och frigavs villkorligt den 3 december 2003 med en återstående strafftid om ett år, tre månader och 10 dagar. Prövotiden för den villkorligt medgivna friheten gick ut den 14 mars 2005.

Straffvärdet för grovt vapenbrott är betydande. I ett antal domar har redan innehavet av ett enstaka farligt vapen renderat tämligen långa fängelsestraff. Där innehavet rört större mängder vapen, eller brottet begåtts i stor omfattning, har fleråriga fängelsestraff dömts ut. M.L. har i sin bostad och i sin bil innehaft vapen i en sådan omfattning att han, i sällskap med andra personer, i princip torde ha kunnat inleda ett mindre krig. Innehavet har, mot bakgrund av omfattningen och vapnens farlighet, ett straffvärde på i vart fall två års fängelse.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer M.L. enligt 9 kap. 1 § andra stycket vapenlagen för grovt vapenbrott till fängelse 2 år.

Svea hovrätt

Såväl åklagaren som M.L. överklagade tingsrättens dom. Åklagaren yrkade dels att M.L. skulle dömas även för förberedelse till grovt rån, dels att fängelsestraffet under alla förhållanden skulle skärpas. M.L. yrkade att fängelsestraffet skulle sättas ned. Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Åklagaren justerade gärningsbeskrivningens första stycke på sätt att hon tillade: ”Faran för brottets fullbordan har inte varit ringa.”

I hovrätten hördes M.L. på nytt och berättade i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom med följande ändringar och tillägg.

De 100 000 kr i kontanter som han medförde i bilen, när han stoppades av polisen, var pengar som en vän hade återbetalat efter ett lån. Han skulle använda pengarna till en lägenhetsaffär. Den k-pist som hittades i källarförrådet bar han därifrån i sin egen datorväska. Ammunitionen, som han fann i släpkärran, lade han också i datorväskan. Hans tanke var att kasta vapnen i ett vattendrag, men han ville invänta den vapenamnesti som skulle träda i kraft den 1 mars 2007 för att inte råka så illa ut för det fall han skulle stoppas av polisen på vägen. Den tårgas och pepparspray som återfanns i lägenheten hade han tidigare fått av en bekant. Walkie-talkien, skyddsvästen, batongen och de blyinfattade handskarna utgjorde utrustning som han hade kvar sedan den tid han arbetade som entrévärd.

Hovrätten (hovrättsråden Christine Möller, Linda Hallstedt och Ulrika Ihrfelt, referent, samt nämndemännen Elisabeth Falck och Bernt Hofström) anförde i dom den 15 juni 2007 följande.

DOMSKÄL

Beträffande rimligheten och logiken i M.L:s berättelse noterar hovrätten följande. Att hämnas genom att stjäla en mängd vapen och sedan kasta dem i ett vattendrag förefaller högst irrationellt med hänsyn till de risker hämnaren utsätter sig för. När det gäller detaljer i M.L:s agerande är det exempelvis anmärkningsvärt att han medfört endast en datorväska att bära saker i när han ville ”rensa” ett källarförråd som han trodde utgjorde en vapengömma. M.L:s berättelse framstår således som osannolik både på ett övergripande plan och i fråga om enskildheter. Hovrätten finner att M.L:s förklaring till sitt innehav av de vapen och annan utrustning som påträffats hos honom är så osannolik att den kan lämnas utan avseende.

Den samling föremål som förvarades hos M.L. är särskilt ägnad att användas som hjälpmedel vid grovt rån. För att M.L. skall kunna fällas till ansvar för förberedelse till grovt rån fordras att han haft uppsåt att främja eller utföra ett brott av detta slag och att fara för brottets fullbordan inte varit ringa.

Frågan är då om M.L:s syfte med förvaringen av föremålen kan ha varit något annat än att förbereda ett rån. Att han t.ex. skulle ha anskaffat vapnen för att sälja dem förklarar inte hans innehav av annan utrustning som påträffades i lägenheten. Kombinationen av kraftfulla vapen och skyddsväst, tårgas, handfängsel m.m. talar med styrka för att han planerade ett brott som skulle innefatta våld eller hot om våld mot person. För frågan om detta våld skulle användas för att tillgripa egendom fäster hovrätten visst avseende vid att M.L. i sin bil haft 100 000 kr i ovikta sedlar paketerade för värdetransport och i lägenheten en färgad sedel. Detta ger stöd för att hans brottsliga verksamhet varit inriktad på rån och inte på våldsbrottslighet i allmänhet. Även den omständigheten att han tidigare dömts för grovt rån visar att han inte är främmande för brott av detta slag. Slutligen måste den samlade mängden av vapen anses överdriven om det planerade brottet var en misshandel eller ett mord, men däremot ändamålsenlig för ett rån av t.ex. ett bankkontor eller en värdetransport. Hovrätten finner vid en samlad bedömning av dessa omständigheter att M.L:s uppsåt omfattade ett grovt rån.

Eftersom en straffbar förberedelse kan avse olika gärningar hänförliga till en viss brottstyp, krävs det inte att brottsplanen konkretiserats med avseende på vem eller vilka som skulle rånas eller när detta skulle ske (jfr NJA 1992 s. 679).

Någon rånarluva har inte påträffats hos M.L. I övrigt var utrustningen mer eller mindre komplett. Eftersom det således inte krävdes särskilt många ytterligare åtgärder för brottets fullbordan, kan faran för att brottsplanen skulle förverkligas inte anses ringa.

M.L. skall således fällas till ansvar för förberedelse till grovt rån.

Åklagaren har yrkat att M.L. även skall dömas för grovt vapenbrott. Rekvisiten för sådant brott är uppfyllda. Frågan är emellertid om hans vapeninnehav skall konsumeras av brottet förberedelse till grovt rån.

Vid ett fullbordat rån konsumeras de brott enligt 3 och 4 kap. brottsbalken som utgör led i råntvånget, utom vid mord och dråp som i stället konsumerar rån (se RH 1992:81 och Jareborg, Straffrättens gärningslära s. 181). När det gäller vapenbrott förhåller det sig visserligen så att straffbestämmelsen delvis har ett annat skyddsintresse än rån. Samtidigt måste i detta fall beaktas att det är just förekomsten av farliga vapen som gör att det rånbrott som förberedelsen avsett kan betecknas som grovt. För förberedelse till grovt rån sträcker sig straffskalan upp till näst intill tio års fängelse, då den enda tillämpliga begränsningen enligt 23 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken är att straffet skall sättas under den högsta gräns som gäller för fullbordat brott. När det gäller grovt vapenbrott kan strängare straff än fängelse fyra år inte komma i fråga. Med hänsyn härtill finner hovrätten att det finns tillräckligt utrymme för att beakta M.L:s innehav av ett stort antal kraftfulla vapen vid rubricering och straffmätning avseende rånbrottet (jfr NJA 2001 s. 464; se även Löfmarck, Straffrättens konkurrensproblem s. 92 ff).

Åtalet för grovt vapenbrott skall således lämnas utan bifall.

Som framgått av det ovan anförda skall innehavet av ett flertal kraftfulla vapen beaktas vid bestämmande av påföljden för förberedelse till grovt rån. Vid straffmätningen skall också enligt 29 kap. 4 § brottsbalken hänsyn tas till att M.L., som dömdes för grovt rån år 2001, återfallit i likartad brottslighet. Hovrätten bestämmer därför straffet till fängelse tre år.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på följande sätt.

a. M.L. döms för förberedelse till grovt rån.

b. Åtalet för grovt vapenbrott ogillas.

c. Påföljden bestäms till fängelse tre år.

Hovrättens dom meddelad: den 15 juni 2007.

Mål nr: B 3547-07.

Lagrum: 8 kap. 6 och 12 §§ samt 23 kap. 2 § första stycket 2 brottsbalken; 9 kap. 1 § andra stycket vapenlagen (1996:67).

Rättsfall: NJA 1992 s. 679; NJA 2001 s. 464; RH 1992:81.

Litteratur: Jareborg, Straffrättens gärningslära, s. 181; Löfmarck, Straffrättens konkurrensproblem, s. 92 ff.

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
2007-06-15
Målnummer
B3547-07
Lagrum
8 kap. 6 § och 12 § samt 23 kap. 2 § första stycket 2 brottsbalken (1962:700)
9 kap. 1 § andra stycket vapenlagen (1996:67)
Rättsfall
NJA 1992 s. 679
NJA 2001 s. 464
RH 1992:81
Litteratur
Jareborg, Straffrättens gärningslära, s. 181
Löfmarck, Straffrättens konkurrensproblem, s. 92 ff.
Sökord
Förberedelse till grovt rån
Vapenbrott
Brottskonkurrens
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation